med anledning av prop. 1995/96:43 Vissa arrenderättsliga frågor
I propositionen föreslås bl.a. att det vid ett arrende som är
gemensamt för flera personer och som avser ett utvecklat
eller utvecklingsbart lantbruksföretag införs en möjlighet för
var och en av medarrendatorerna att överlåta sin rätt till en
medarrendator som är make eller avkomling till överlåtaren.
Förslaget innebär en väsentlig begränsning i förhållande till
det utökade besittningsskydd som föreslogs av 1990 års
arrendekommitté (SOU 1992:109). Kommittén förordade på
goda grunder en generell regel om rätt för en medarrendator
till förlängning av arrendeavtalet för egen del om någon
annan av arrendatorerna sagt upp avtalet.
De tolkningar av gällande rätt som gjorts av arrendekommittén innebär att
en kvarvarande jordbruksarrendator endast i begränsad utsträckning har laglig
rätt att stå kvar som arrendator när en medarrendator lämnar
arrendeförhållandet. Reglerna om förlängningsrätt innefattar inte någon rätt
att ta över en medarrendators andel. Inte heller föreligger någon generell
överlåtelserätt mellan medarrendatorer. Det förhållandet att överlåtelse avses
ske till en medarrendator behandlas principiellt på samma sätt som när en
arrendator önskar sätta en från arrendeförhållandet fristående person i sitt
ställe. Situationen regleras i nuläget av bestämmelserna i 9 kap. 31§ JB,
vilket innebär en starkt beskuren överlåtelserätt.
Ett besittningsskydd innebär ett väsentligt incitament till en god skötsel och
långsiktiga insatser på arrendestället. Också mera socialt betingade behov av
en tryggad möjlighet till framtida bruk av arrendestället måste anses väga
tungt vad gäller gemensamt arrende. För den enskilde jordbruksarrendatorn,
som kanske under lång tid verkat på arrendestället, måste det vara av stor
betydelse att ha en i lag tryggad rätt att kvarstå som arrendator om
medarrendatorn av någon anledning lämnar sitt arrendatorskap (på grund av
sjukdom, olyckshändelse eller dödsfall eller av annan orsak).
Ett arrendeförhållande innebär ofta ett betydande ekonomiskt engagemang.
Att den eller de kvarvarande arrendatorerna mister besittningsrätten får inte
sällan stora ekonomiska konsekvenser. Många arrendatorer har utöver
investeringar i driften stora investeringar i byggnader och anläggningar som
de kan bli tvingade att lämna utan ersättning. Sålunda kan det vara mycket
obilligt för en arrendator att tvingas att upphöra med arrendet. Däremot kan
det inte anses vara obilligt för jordägaren att det skapas en laglig möjlighet
för kvarvarande arrendator att, efter särskild prövning i det enskilda fallet,
fortsätta driften som ensam arrendator.
Riksdagen har i andra sammanhang funnit det befogat att
tillåta bildandet av enheter med något större areal än en
normal småhustomt. Tanken bakom förändringarna var bl.a.
att öppna möjligheter för deltidsarbete utanför fastigheten
med resterande tid avsatt för t.ex. trädgårdsodling,
skogsproduktförädling eller djurskötsel. Det nu föreslagna
kravet på utvecklingsbarhet synes stå i strid med dessa
tankar.
Rätten för kvarvarande arrendator till en förlängning av arrendet framstår
mot ovanstående bakgrund som ändamålsenlig och främjande av enkla och
lätt överblickbara företagsformer. Inom hyresområdet har motsvarande regler
gällt under flera decennier utan några som helst påtalade olägenheter.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen beslutar att det vid gemensamt arrendatorskap införs en
generell rätt för en medarrendator till förlängning av arrendeavtalet i
enlighet med förslag från 1990 års arrendekommitté (SOU 1992:109).