med anledning av prop. 1995/96:187 Patientskadelag m.m.
Regeringen föreslår i sin proposition Patientskadelag m.m.
att en patientskadelag införs som ger patienterna rätt till
ersättning vid personskador, såväl fysiska som psykiska, om
de inträffar i samband med hälso- och sjukvård i Sverige.
Samtidigt åläggs vårdgivarna att ha en patientförsäkring som
täcker sådan ersättning. Den föreslagna patientskadelagen
bygger i huvudsak på erfarenheterna av den nuvarande
frivilliga patientförsäkringen som bidragit till att vi i Sverige
inte fått den utveckling man sett i USA med dyrbara och
långdragna skadeståndsprocesser.
Det är således bra att vi i Sverige nu får en lagreglering av den tidigare
frivilliga patientförsäkringen. Det finns dock ett område som propositionen
inte tar med i lagförslaget. Det är informationsfrågorna. Regeringen har
övervägt att låta ersättningsrätten enligt patientskadelagen omfatta skador
som uppkommit som en följd av bristande information till eller vid uteblivet
samtycke från patienten. Man har dock funnit frågorna för komplexa för ett
sådant ställningstagande nu och stannar vid att man avser följa utvecklingen
och därefter överväga om frågan behöver utredas i särskild ordning.
Detta är en brist i propositionen. Informationsfrågorna och kommunika-
tionen mellan patient och vårdgivare men också mellan patient och
myndigheter utgör ett icke ringa problem i hälso- och sjukvården.
Erfarenheterna från ansvarsnämnden, försäkringskassorna, de myndigheter
som möter patientärenden och inte minst från oss politiker som kommer i
kontakt med patienter som kommit i kläm i hälso- och sjukvården visar att
det finns allvarliga kommunikationsbrister som kan skada människor t.o.m.
för livet. Patienten har inte fått begriplig information om vad som hänt,
varför en skada bedömts som den gjorts, varför en skada inte lett till
ersättning eller på den nivå som blivit fallet. Mycket av detta skulle ha
kunnat undvikas om informationen förmedlats på ett begripligt sätt och där
informatören förvissat sig om att patienten förstått innehållet i ett beslut.
Ett annat problem som många patienter vilka skadats i hälso- och
sjukvården tar upp är avsaknaden av hjälp med utformningen av
skadeanmälan. Är man sjuk och har man drabbats av en patientskada är man
kanske inte stark nog att klara av att skriva en anmälan på det sätt som krävs
för att orsakssambandet skall kunna bedömas. Det finns remissinstanser som
vill lägga bevisbördan på vårdgivaren i stället för på patienten på grund av
patientens underläge i dessa situationer. Regeringen stannar dock vid att
konstatera att något underlag inte finns som tyder på att den nuvarande
ordningen generellt innebär sådana svårigheter för patienterna att det finns
anledning att frångå den. Vi tycker dock att erfarenheterna talar för att det
borde finnas någon instans för patienterna att vända sig till för hjälp med
utformningen av skadeanmälan och att det behöver utredas vilken instans
som är lämpligast för sådant stöd.
Därför borde propositionen om patientskadelag ha innehållit förslag både
om bristande information eller uteblivet samtycke i samband med behandling
och om hur kommunikation mellan patient och försäkring samt berörda
myndigheter borde gå till samt hur patienter skulle kunna få hjälp att
utforma sin skadeanmälan. Nu finns inte några sådana förslag. Därför bör
Kommittén (S 1992:04) om hälso- och sjukvårdens finansiering och
organisation (HSU 2000) få tilläggsdirektiv att utreda dessa frågor och
komma med förslag till åtgärder. Detta hänger nära samman med det
tilläggsdirektiv kommittén redan har om åtgärder som kan vidtas för att
stärka patientens ställning i hälso- och sjukvården.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om information till patienten från hälso- och
sjukvården, myndigheter, försäkring m.fl.,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om stöd till patienten vid utformning av
skadeanmälan,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om tilläggsdirektiv till Kommittén (S 1992:04) om
hälso- och sjukvårdens finansiering och organisation.