med anledning av prop. 1995/96:5 Lag om företagsrekonstruktion

1992 avgav insolvensutredningen sitt förslag till lag om
företagsrekonstruktion. Lagförslaget har beretts såväl under
den borgerliga regeringen som under den
socialdemokratiska. I huvudsak har insolvensutredningens
förslag behandlats positivt av remissinstanserna.
Lagförslaget har varit diskuterat en hel del i massmedia och
allmän enighet torde råda om det angelägna i att erhålla
regler för att rekonstruera livskraftiga företag. Man kan fråga
sig varför en så angelägen och i sig föga politiskt
kontroversiell lagstiftning skall behöva över tre års
behandling i regeringskansliet.

Enligt vår mening beror dröjsmålet på att insolvensutredningen föreslagit
dels att s k produktiva löner (intjänad lön samt uppsägningslön under den tid
driften vid företaget fortsätter, dock längst under två månader) skall ha bättre
förmånsrätt än företagshypoteket, dels att statens förmånsrätt för skatter och
avgifter slopas.

Grunden till de två förslagen är enligt min mening följande. Som
regelsystemet idag är utformat är konkurs en mycket attraktiv form för
rekonstruktion av en verksamhet. Lönegarantin utgör ett huvudelement
eftersom förmånsrätten för lönegarantin kommer efter företagshypoteket som
ofta innehas av en bank. Härigenom är arbetskraften sett ur konkurs-
förvaltarens synvinkel en fri resurs. Verksamheten kan fortsätta med
utnyttjande av lönegarantin utan att detta är företagsekonomiskt motiverat.
Förkovran i boet kommer banken till del. I vissa konkurser sker en viss
justering p g a ett avgörande från Högsta domstolen i det s k minitubmålet,
men effekterna härav är i det stora hela endast marginella. Lönegarantin har
också en tendens att snedvrida konkurrensen. Genom att s k produktiva
löners förmånsrätt förbättras uppstår en situation som liknar den som gällde
tidigare nämligen att vid fortsatt drift fick förvaltaren anställa berörd
personal och betala lönerna med boets medel d v s innan någon annan
överhuvudtaget fick betalt. Härigenom säkerställs att drift inte fortsätts om
inte detta är företagsekonomiskt motiverat.

När det gäller skatteprivilegiet har propositionen givit många övertygande
argument för att avskaffa detsamma. Däremot har inte tillräckligt tydligt
angivits att genom statens förmånsrätt omöjliggörs i praktiken ackord.
Härigenom kommer också möjligheterna att utnyttja den nya lagstiftningen
att allvarligt försvåras. Ett skäl varför staten så sällan accepterar ackord är
att
staten företräds av Skattemyndigheten. Denna myndighet har som regel
ingen som helst affärsmässig kompetens utan har en rent administrativ fiskal
inriktning. Om staten hade samma förmånsrätt som övriga fordringsägare
skulle företagsrekonstruktionen underlättas, genom att hela borgenärs-
kollektivet har samma intresse.

Om skatteprivilegiet slopas skulle detta budgetmässigt vara en belastning,
men denna skulle kompenseras genom att lönegarantins förmånsrätt för-
bättrades, varför reformen blir statsfinansiellt neutral men med positiva
effekter för samhällsekonomin i stort.

Skälet till att förmånsrätten för lönegarantin inte anses kunna förbättras är
att bankerna hävdar att urholkningen av företagshypoteket skulle äventyra
kreditgivningen särskilt till småföretagen. Att detta inte är riktigt visas bl a
av att Svenska Handelskammaren godkänt insolvensutredningens förslag,
och vid utarbetandet av Handelskammarens remiss har SE-Banken varit
delaktig. Kreditgivning och krav på säkerheter bestäms av helt andra
förhållanden än utfallet på företagshypoteket i konkurser. Notera att Finland
nyligen infört regler om att viss kvotdel av företagshypoteket skall tillfalla
det allmänna boet.

Bankernas inställning till förslaget har bestämts av snäva egenintressen
och inte vad som är bäst för samhällsekonomin i stort. Bankernas agerande i
denna sak har också bidragit till att lagstiftningsärendet dragit ut på tiden
trots att näringslivet som helhet varit mycket angeläget om att snabbt få till
stånd en modern rekonstruktionslagstiftning.

Slutligen har insolvensutredningen framlagt flera förslag av stor vikt för
det praktiska rättslivet och möjligheterna för lagen om företags-
rekonstruktion att bli framgångsrik. I propositionen redovisas tekniska skäl
och bristande utredningsunderlag för att nu inte genomföra förslagen. På
detta stadium får kanske denna inställning accepteras, men man måste
understryka behovet utav att den utredning som kommer till arbetar snabbt
och återkommer med ytterligare reformförslag.

Som ett udda inslag i förslaget om lag om företagsrekonstruktion har
regeringen fogat in ett förslag om justering utav skuldsaneringslagen.
Skuldsaneringslagen skall få vara tillämplig även då gäldenären fortsätter
näringsverksamhet även om denna skall vara blygsam. Som insolvens-
utredningen på sin tid framförde är detta olämpligt. Remissinstanserna hade
då samma uppfattning. Det är utomordentligt viktigt att då man i
rättsordningen inför ett så pass kontroversiellt lagförslag som en skuld-
saneringslag denna lags innebörd blir fullständigt entydig och inte kan
missförstås av någon. Detta för att upprätthålla den allmänna betalnings-
moralen. Möjligheterna att missbruka lagen skall vara helt eliminerade. Har
man försatt sig i en situation där man nödgas be om skuldsanering skall man
inte kunna fortsätta näring i någon form. Att utöva näring även i begränsad
omfattning måste motsvaras av en förmåga att under eget ansvar sköta
ekonomiska angelägenheter. Denna förmåga föreligger inte då man begär
skuldsanering. En grundläggande förutsättning blir sålunda att skuldsanering
bara kan bli aktuellt för en person som helt avstår från att bedriva näring och
som sålunda för sin utkomst är hänvisad till ett anställningsförhållande.
Förutom rena gränsdragningsproblem förhåller det sig dessutom så att vid de
fall, som regeringen synes avse skall omfattas av undantagsbestämmelsen,
verksamheterna sällan bedrivs lagligt i den meningen att ett omfattande
skatteundandragande snarare är regel än undantag. Härigenom skapas
sålunda en inkörsport för att missbruka skuldsaneringsinstitutet eller i vart
fall tilltron till ifrågavarande institut. Dessa betänkligheter gör att lagförs-
laget i denna del måste avvisas.

Hemställan

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen beslutar om sådan ändring i förmånsrättslagen
(1970:979) att dels nuvarande 11 § skall upphöra att gälla, dels att
nuvarande 10 a § skall betecknas 11 § och att 12 och 15 §§ skall kom-
pletteras med följande: 12 § "Löper en uppsägningstid under
konkursen gäller förmånsrätten endast under den tid som gäldenärens
näringsverksamhet fortsätter, dock längst under två månader", 15 §
"En fordran med allmän förmånsrätt tas i första hand ut ur egendom
som inte är föremål för särskild förmånsrätt. En fordran med allmän
förmånsrätt enligt 10, 11 eller 12 §§ tas dock, om det behövs, ut före
fordringar med särskild förmånsrätt enligt 5 eller 12 §§ i annan lös
egendom än tomträtt",
2. att riksdagen beslutar om sådan ändring i lagen (1993:112) om
ackord rörande statliga fordringar m.m. att staten företräds av
kronofogdemyndigheten,
3. att riksdagen avslår förslaget om ändring av
skuldsaneringslagen.

Stockholm den 25 oktober 1995

Rolf Åbjörnsson (kds)

Michael Stjernström (kds)

Göran Hägglund (kds)