med anledning av förs. 1995/96:RFK2 Skrivelse från riksdagens förvaltningskontor med överlämnande av förslag från arbetsgruppen för utredning om registrering av ledamöters ekonomiska intressen
Det är med tillfredsställelse jag som en av undertecknarna till
den motion Eva Zetterberg (v) tog initiativ till våren 1994
och som ledde till att riksdagen beslöt att uppdra åt
talmanskonferensen att utreda frågan om registrering av
riksdagsledamöternas ekonomiska intressen, nu tar del av
förslaget till riksdagen om hur sådan registrering kan
genomföras. Det är ett led i det arbete för att stärka
förtroendet för politiker som aktualiserats under senare år.
Talmanskonferensens grupp för behandling av etikfrågor var
enligt instruktionen oförhindrad att också ta upp andra frågor
av etiskt slag med anknytning till ledamöternas uppdrag i
riksdagen. Jag anser det väsentligt att arbetsgruppen nu får i
uppdrag att gå vidare och ta sig an andra frågor av vikt för att
stärka allmänhetens förtroende för de folkvalda. Bakgrunden
till min hemställan är följande:
I Sverige har statsvetare och andra forskare sedan slutet av
1960-talet studerat allmänhetens förtroende för politiker.
Förtroendet som redan från början var lågt jämfört med andra
samhällsinstitutioner sjönk 1993 med så mycket som 14
procent för riksdagen och 25 procent för regeringen.
Liknande iakttagelser har gjorts i en rad andra länder med
demokratiskt styrelseskick.
Det här är väckarklockor om att något är på tok. Andra
varningssignaler är väljarnas beteende i valen. Man röstar
mot den sittande politiska makten och för något som verkar
nytt och lovande men som samtidigt är oprövat. I 1985 års
val fick Folkpartiet liberalerna oväntat stora framgångar tack
vare Bengt Westerberg som då var ny partiledare och
representerade en ny politikerstil. 1988 kom Miljöpartiet in i
riksdagen och representerade också något nytt i politiken
liksom Ny Demokrati 1991. Av olika skäl sjönk
väljarsiffrorna för de tre partierna i påföljande val, för
Miljöpartiet och Ny Demokrati så mycket att de fick lämna
riksdagen. Miljöpartiet har sedan återkommit medan Ny
Demokratis framtid är oviss.
Orsakerna bakom det sjunkande förtroendet kan vara flera
och hänga ihop med både hur politiker arbetar för att erövra
makten och för att utöva och behålla den. Överdrivna
förväntningar hos väljarna om vad som är politiskt möjligt
att åstadkomma om man inte har egen majoritet kan vara en
förklaring. Överdrivna vallöften i syfte att värva många
väljare byts till besvikelse när vallöftena inte kan infrias kan
vara en annan. Politikers rädsla för målkonflikter och
benägenhet att dölja de politiska problemens egentliga
karaktär är en annan variant på samma tema. Bristande
politiskt mod att ta itu med svåra problem leder till misstro
till vad den politiska makten förmår åstadkomma. Lögner
och smutskastning av varandra i den politiska debatten är
andra orsaker som brukar lyftas fram. Vissa politikers
utnyttjande av den politiska makten för egen vinnings skull
finns också med i bilden. Det finns vidare en klyfta mellan
vad vanliga människor anser rätt och riktigt och vad
politiker tillåtit sig. Lagen inte bara gäller för den
lagstiftande makten, allmänhetens rättsmedvetande lägger
ribban för vad som är acceptabelt högre för politiker än
andra.
Det finns olika meningar om hur man skall se på problemet
med det sjunkande förtroendet för politiker. Matti Wiberg,
professor i statskunskap vid Tammerfors Universitet, tycker
det är bra att allmänheten inte litar för mycket på politikerna.
Det kanske snarare är så att ett naivt förtroende förbytts till
ett sunt kritiskt tänkande. Det finns de som anser att det
räcker med att medierna fortlöpande granskar politikerna och
att väljarna sedan i allmänna val visar vem de har förtroende
för. Och det finns den grupp som jag själv tillhör som anser
att det inte räcker med mediernas och allmänhetens
"revision". Politikerna måste också själva kritiskt granska
och diskutera sitt eget beteende. På sikt måste kanske t.o.m.
någon form av etisk hederskod utvecklas. Bakom denna
tankegång ligger att det är bättre att förebygga misstag än att
rätta till i efterhand. Det är också detta som är ett skäl till det
etikarbete och den självkritiska granskning många
yrkesgrupper infört för sin kår.
Utomlands pågår samma debatt som i Sverige med oro för
det minskande förtroendet för politiker och behovet av etik i
politiken. I många länder har debatten kommit längre än hos
oss. Den har t.o.m. resulterat i etableringen av särskilda
enheter eller institutioner för främjandet av etik i politik och
myndighetsarbete. I några länder har man utarbetat riktlinjer
eller koder för politiker och myndighetspersoner. I några av
de nya demokratierna har intresset för etik i politiken varit
särskilt stort. Erfarenheterna av maktmissbruk under diktatur
har medfört att man varit särskilt mån om att undvika sådant
i den demokrati man så länge längtat efter.
Mot bakgrund av ovanstående anser jag således att den
parlamentariska arbetsgrupp som tillsattes av
talmanskonferensen med uppgift att lämna förslag till
utformning av registreringen av ledamöters ekonomiska
intressen bör få i uppdrag att gå vidare med
förtroende/etikfrågorna i ett vidare perspektiv. Därvid kan
man dra nytta av det arbete som gjorts i t.ex. USA, Kanada,
Australien och England.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om uppdrag till
talmanskonferensen med dess parlamentariska
etikgrupp att gå vidare med arbetet kring frågor om
förtroende och etik i politiken.