med anledning av prop. 1995/96:160 Radio- och TV-lag
Allmän avreglering
En politik för etermedierna måste förverkliga tre mål, som
tillsammans bör vara riktningsgivande i ett demokratiskt
kultursamhälle: yttrande- och informationsfrihet, mångfald
och kvalitet. Det råder ingen självklar harmoni dem emellan,
snarare en spänning, som kan bli fruktbar. Det finns också ett
samband: mångfald är en förutsättning för yttrandefrihet och
kan bidra till kvalitet. Både yttrandefriheten och pluralismen
i samhället gynnas av en fri etableringsrätt på radio- och TV-
området, kombinerat med den garant för konkurrens och
smala program som den fortsatta existensen av ett
licensfinansierat Sveriges Radio utgör.
De senaste årens utveckling inom mediepolitiken har inneburit att friheten
ökat. Det började med närradion. Sedan har vi fått satellit- och kabel-TV,
reklamfinansierad marksänd TV och nu reklamradio. ''Sveriges Radio-
företagens'' monopol är definitivt brutet, vilket länge har varit ett viktigt
mål
för liberal mediepolitik.
Regeringens förslag i propositionen innebär att ett antal radiorättsliga
författningar sammanförs till en ny lag. Vi motsätter oss inte detta, men vi
vill understryka att den nya digitaltekniken kommer att innebära att
frekvensutrymmet kommer att kunna utnyttjas mer effektivt och att det när
den införs därför är självklart att lagen måste ses över på så sätt att
principen
om etableringsfriheten vidgas. Det bör också finnas en beredskap för att i det
sammanhanget se över behovet av detaljregleringar. Detta bör riksdagen som
sin mening ge regeringen till känna.
Etermedierna och
grundlagarna
Till de liberala framgångarna på medieområdet hör
yttrandefrihetsgrundlagen. Dess tillkomst säkrade att ett antal
viktiga friheter inte kan tas ifrån oss genom ett enkelt
riksdagsbeslut: rätten att sända och ta emot kabel-TV, rätten
att sända och ta emot satellit-TV och rätten att inneha
mottagningsutrustning, t ex parabolantenner.
Men i åtminstone ett viktigt avseende var yttrandefrihetsgrundlagen en
kompromiss. Moderaterna och folkpartiet liberalerna nådde inte ända fram i
frågan om att grundlagsfästa mångfalden i etern. Principerna för hur
tillgängligt eterutrymme ska fördelas är inte reglerade i grundlag annat än i
en mycket allmän formulering: ''Det allmänna skall eftersträva att
radiofrekvenserna tas i anspråk på ett sätt som leder till vidaste möjliga
yttrandefrihet och informationsfrihet.'' (Ordet ''radiofrekvens'' inkluderar
även
TV-kanaler.) Men eftersom socialdemokraterna hela tiden hävdat att
yttrande- och informationsfriheten bäst tillgodoses av public service-bolagen,
finns ett latent hot mot de fristående radio- och TV-bolagen.
Eterutrymmet är begränsat. Det är det som är själva utgångspunkten för
behovet av att lagreglera fördelningen. Den tekniska utvecklingen har
visserligen successivt vidgat utrymmet, och den utvecklingen kan förväntas
fortsätta (nästa stora steg är som nämnts den digitala tekniken), men även vid
ett drastiskt ökat utbud av frekvenser kan konkurrerande önskemål tänkas
föreligga om vissa attraktiva lägen på frekvensbandet etc.
Det behövs alltså även i ett långsiktigt perspektiv regler om fördelning av
frekvensutrymme. Eftersom frekvensfördelning till stor del avgörs i
internationella förhandlingar har ett stort inflytande legat på myndighetsnivå.
Vissa övergripande beslut har fattats av riksdagen, andra ärenden har
avgjorts av regeringen. Det finns naturligtvis inga självklara svar på frågan
hur fördelningen ska ske i varje enskilt fall. Men eftersom fördelningen av
frekvenser kan vara livsviktig för den demokratiska debatten, bör vissa
principer vara fastställda i grundlag.
Fördelningen av reklamradiofrekvenser genom auktion är enligt Folk-
partiet liberalernas mening ett genombrott för en viktig mediepolitisk
princip. Frekvenser som det allmänna inte har särskilda synpunkter på _ och
därför förbehåller public service-kanaler _ bör i en öppen process fördelas
till dem som tror sig kunna göra bäst program och följaktligen är beredda att
betala mest.
På det hela taget framstår auktionsförfarandet som långt sundare än en
politiserad process med politiker som smakdomare vid fördelningen av
tillstånd.
Enligt Folkpartiet liberalernas mening bör yttrandefrihetsgrundlagen
ändras på följande sätt: när det gäller radio- och TV-sändningar riktade till
allmänheten via public service-bolagen (Sveriges Radio _ inklusive
bolagets regionala sändningar, Sveriges Television och Utbildningsradion)
får staten träffa avtal med vissa programbolag på det sätt som nu sker.
Därutöver får en radiofrekvens per kommun (möjligen något fler i de största
kommunerna) undantas för föreningslivets behov (närradio). Resten av
frekvensutrymmet måste utbjudas på marknaden och försäljas i någon form
av auktions- eller anbudsförfarande.
En ändring av yttrandefrihetsgrundlagen och berörd följdlagstiftning med
den nu angivna innebörden bör komma till stånd. En parlamentarisk
utredning med uppgift att ge grundlagsskydd åt de fria radio- och TV-
stationerna bör därför åter tillsättas.
Våld och pornografi
Folkpartiet liberalerna har inget att invända mot att det i
radio- och TV-lagen tas in en särskild bestämmelse som
syftar till att undvika att TV innehåller våldsskildringar av
verklighetstrogen karaktär. Samtidigt är det nödvändigt att
bestämmelsen förtydligas i flera avseenden.
Sedan lång tid tillbaka finns det i de hittillsvarande avtalen mellan
programföretagen och staten en skyldighet att beakta mediets genom-
slagskraft vid sändningarna. I propositionen föreslås att detta tillståndskrav
ska gälla Sveriges Televisions sändningar även i framtiden.
Bestämmelsen innebär att företagen har en skyldighet att ta hänsyn till
televisionens särskilda genomslagskraft när det gäller programmens ämnen
och utformning samt tiden för sändning av programmen. Bestämmelsen
tillämpas av Granskningsnämnden vid bedömning av våldsskildringar,
sexuella framställningar, skildring av drogmissbruk m.m. Den är också
tillämplig på könsdiskriminerande och rasistiska inslag. Såväl den vanliga
programverksamheten som annonser omfattas av regeln.
Granskningsnämnden och tidigare Radionämnden försöker på ett
nyanserat sätt i sina beslut belysa vilket ansvar de sändande företagen har.
Inte bara inslagen granskas, utan nämnden tar också hänsyn till t.ex.
programmets publik, programmets karaktär och i vilken utsträckning
publiken varnades i förväg.
I tidigare propositioner på radio- och TV-området (t.ex. prop. 1977/78:91
s. 192 ff. och prop. 1985/86:99 s. 28 ff.) finns uttalanden som riksdagen
ställt sig bakom. Dessa uttalanden har också de tillämpande myndigheterna
haft som utgångspunkt när man prövat bestämmelsen i avtalen. Det finns
anledning att återigen understryka det som sades. TV har en skyldighet att
informera om det våld som förekommer i verkligheten. Naturligtvis bör en
viss återhållsamhet ske vid sändningar som äger rum på tider då barn kan
förutsättas se på programmen.
Just denna avvägning är nödvändig att göra: våld förekommer i
verkligheten och måste få skildras i nyhetssändningar i TV, men hänsynen
till barn kräver en viss återhållsamhet.
Folkpartiet liberalerna menar att den föreslagna bestämmelsen i radio- och
TV-lagen måste omfatta enbart sådan skildringar som är betydligt mer
våldsamma än de som bestämmelsen i de hittillsvarande avtalen syftar på.
Inte som regeringen anför i propositionen att bestämmelserna i vissa delar
kompletterar varandra. Det vore oacceptabelt om ett nyhetsinslag som friats
av Granskningsnämnden p.g.a. att programföretaget iakttagit sina
skyldigheter att beakta mediets genomslagskraft riskerade att kritiseras av
Justitiekanslern med stöd av bestämmelserna i 6 kap. 2 § radio- och TV-
lagen. Programföretagen får inte genom den nya bestämmelsen känna
osäkerhet om hur man skall göra avvägningarna vid sammansättningen av
t.ex. nyhetsreportage.
Vi motsätter oss alltså i och för sig inte en princip av innebörden att
"program med ingående våldsskildringar av verklighetstrogen karaktär eller
med pornografiska bilder inte får sändas i televisionen under en sådan tid
och på sådant sätt att det finns en betydande risk att barn kan se
programmen, om det inte av särskilda skäl ändå är försvarligt" (6 kap. 2 §
lagförslaget). Vi anser dock att det är nödvändigt att konstitutionsutskottet
under beredningen av propositionen gör uttalanden enligt vad som ovan
sagts. Utskottet bör också ta upp frågan om vilka sändningstider som i
normalfallet avses. Vi menar också att det är angeläget att regeringen noga
följer den praxis som utbildas av Justitiekanslerns förelägganden och de
allmänna domstolarnas tillämpning av lagrummet. Detta bör regeringen ges
till känna.
Sändningar anpassade för
syn- och hörselskadade
Regeringen föreslår i lagförslaget att tillstånd skall krävas för
sändningar som är särskilt anpassade för syn- eller
hörselskadade om de äger rum under mer än fyra timmar per
dygn. Under remissbehandlingen har Taltidningsnämnden
varit kritisk till den av utredningen föreslagna tidsgränsen för
tillståndsbefrielse eftersom en sådan kan innebära problem
för de digitalt överförda RATS/RAPS-tidningarna (syntetiskt
tal och punktskrift). På grund av att det kan uppstå kö i
överföringssystemet och behovet av repetition av
sändningarna är tidsramen nu bestämd till sju timmar. Mot
bakgrund av detta och då behovet av att bereda synskadade
samma möjligheter som seende att ta del av tidningar
ifrågasätter vi behovet av en tidsgräns för tillståndsbefrielse.
Lokalradiolagen bör
inarbetas
Regeringens lagförslag innebär att alla radiorättsliga
författningar förs samman till en gemensam lag utom
lokalradiolagen. Vi menar att de argument som regeringen
framför på denna punkt inte motiverar att den nuvarande
lokalradiolagen också inarbetas i den nya lagen. Regeringen
bör därför återkomma till riksdagen med ett lagförslag där
lokalradiolagen också förts in. Detta bör riksdagen ge
regeringen till känna.
Nej till höjning av
licensavgifterna
Den av regeringen föreslagna höjningen av TV-avgiften med
48 kronor bör avslås. Av två skäl: dels får höjningen ett
starkt genomslag i konsumentprisindex, dels är det inte
rimligt att licensbetalarna skall betala att regeringen tidigare
försvagat radiofonden.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en allmän avreglering av radio- och TV-lagen
och en översyn av denna med anledning av den nya digitala tekniken,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en utredning av yttrandefrihetsgrundlagens
bestämmelser om fördelning av frekvensutrymmet i syfte att säkra
mångfalden i etern,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om uppföljning av den praxis som utbildas genom
Justitiekanslerns förelägganden och de allmänna domstolarnas
tillämpning av lagrummet beträffande program med ingående
våldsskildringar av verklighetstrogen karaktär eller med pornografiska
bilder,
4. att riksdagen beslutar om sådan ändring i 2 kap. 1 § andra
stycket i regeringens förslag till radio- och TV-lag att ingen tidsgräns
krävs för tillstånd för sändningar som är särskilt anpassade för syn-
eller hörselskadade,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ett inarbetande av lokalradiolagen (1993:10) i
den föreslagna radio- och TV-lagen,
6. att riksdagen avslår regeringens förslag till ändring i 7 § första
stycket lagen (1989:41) om TV-avgift innebärande en höjning av TV-
avgiften.
Stockholm den 26 mars 1996
Birgit Friggebo (fp)
Håkan Holmberg (fp)
Margitta Edgren (fp)
Lars Leijonborg (fp)