med anledning av prop. 1995/96:85 Hemlig kameraövervakning
I ett öppet samhälle måste det finnas en gräns för de
tvångsåtgärder som samhället är berett att vidta gentemot de
enskilda medborgarna. Stora värden äventyras, om samhället
av olika skäl ständigt flyttar fram sin toleransgräns vad gäller
tvångsmedel. Vi anser att de gynnsamma effekter som kan
stå att vinna genom att genomföra hemlig
kameraövervakning som ett nytt tvångsmedel inte uppväger
de negativa följderna som det skulle kunna få.
Frågan om införandet av bl.a. hemlig kameraövervakning behandlades
senast av regeringen i proposition 1988/89:124. Regeringen ansåg då att
starka skäl förelåg att inte införa föreslagna tvångsmedel. Vi kan inte se att
situationen nämnvärt har ändrats sedan dess och finner att de argument som
då framfördes att inte införa bl.a. hemlig kameraövervakning fortfarande gör
sig gällande.
Vi anser att utredningens delbetänkande (SOU 1995:66) brister på en rad
punkter. Analys saknas av i vilken mån behovet verkligen svarar mot den
nytta man kan ha av det nya tvångsmedlet. Någon jämförelse med andra
länder finns inte i utredningen. Det är värt att observera att vi redan i dag
har
en förhållandevis hög uppklaringsprocent när det gäller de grova brott
beträffande vilka det skulle kunna vara aktuellt att införa detta tvångsmedel.
Någon väsentlig högre uppklaringsprocent torde inte kunna uppvisas av de
länder i vilka dold kameraövervakning är en tillåten metod i polisarbetet.
Varken av utredning eller proposition framgår hur upptaget bildmaterial skall
användas i bevishänseende vid domstolsprövning.
Vi anser liksom en del av remissinstanserna att den jämförelse som görs i
utredning och proposition med hemlig teleövervakning inte är helt adekvat. I
stället är den att jämställa med buggning, som är otillåten.
Skyddet mot missbruk av olika tvångsmedel ligger delvis däri att den som
själv drabbas eller snart blir medveten om åtgärden kan få den prövad av
domstol eller granskad av överordnad myndighet. Den enskilde har enligt
förslaget ingen möjlighet till sådan prövning och inte heller föreligger
möjlighet till annan kontroll eftersom sekretessen hindrar allmänheten från
insyn.
I regeringsformen 2 kap. 23 § stadgas att lag eller föreskrift inte får
meddelas i strid med Sveriges åtaganden på grund av den europeiska kon-
ventionen till skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande
friheterna. Denna konvention får därmed karaktären av att vara en del av den
svenska grundlagens fri- och rättighetskatalog och skall därmed beaktas vid
införandet av ny lagstiftning. Varken i utredning eller i proposition berörs
frågan närmare om förslagets förenlighet med grundlagen eller den
europeiska konventionen.
Med anledning av det ovan anförda avstyrker vi regeringens proposition.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen avslår regeringens proposition 1995/96:85.