med anledning av prop. 1995/96:21 Frister vid anhållande och häktning
Bakgrund
Reglerna om de straffprocessuella tvångsmedlen anhållande
och häktning ändrades 1988. Ändringarna grundade sig i
huvudsak på 1983 års häktningsutredning (SOU 1985:27)
och var föranledda av att det svenska regelsystemet behövde
anpassas till Europakonventionen (den europeiska
konventionen den 4 november 1950 angående skydd för de
mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna).
Europakonventionen är sedan den 1 januari 1995 gällande
lag i Sverige. I 2 kap. 23 § regeringsformen föreskrivs att lag
eller föreskrift som står i strid med Europakonventionen inte
får meddelas. De överväganden som låg bakom 1988 års
häktningsreform gör sig i dag således gällande med än högre
styrka.
Av Europakonventionen framgår att den som anhållits eller häktats som
misstänkt för ett brott skall ha rätt att ofördröjligen ställas inför en domare
eller annan ämbetsman som beklätts med domsmakt. Europakonventionens
praxis har tolkats så att det i allmänhet får förflyta maximalt fyra dagar
mellan gripande och prövning i häktningsfrågan.
Propositionen
Regeringen föreslår i proposition 1995/96:21 vissa
justeringar av de frister som nu gäller för åklagaren att
begära en anhållen person häktad och för tingsrätten att hålla
förhandling i häktningsfrågan. Enligt förslaget i
propositionen skall åklagaren göra framställning om
häktning utan dröjsmål och senast klockan tolv tredje dagen
efter anhållningsbeslutet. Tingsrätten skall utan dröjsmål
hålla förhandling i häktningsfrågan och förhandlingen får
aldrig hållas senare än fyra dygn efter gripandet. Om någon
har häktats i sin frånvaro och sedan grips, skall domstolen
hålla förhandling med denne i häktningsfrågan utan dröjsmål
efter anmälan om gripandet och senast inom fyra dygn efter
gripandet.
Syftet med att öka flexibiliteten anges vara, utöver att möjliggöra ett bättre
utredningsmaterial, att även söka minska antalet häktningsförhandlingar
totalt sett och särskilt antalet helgförhandlingar.
Förslagets förenlighet med
Europakonventionen
I Sverige torde det ha rått en bred övertygelse om att de
svenska reglerna i och med 1988 års reform står i god
överensstämmelse med Europakonventionens krav på
skyndsam inställelse inför en domare. Den yttersta gränsen
för sådan domstolsprövning är, som nämnts ovan, fyra dagar
och grundar sig på Europadomstolens ställningstagande i
olika ärenden. I senare avgöranden har emellertid domstolen
uttalat att fyra dagar är en tidsutdräkt som kan godtas när det
är fråga om terrorister. Sannolikt skulle domstolen i mål om
mer ordinär brottslighet inte acceptera att fyradagarsfristen
utnyttjas.
Svea hovrätt har i sitt yttrande anfört bl.a. följande: Europakonventionen
prioriterar, enligt hovrättens uppfattning, rättssäkerhet genom krav på en
snabb domstolsprövning framför rättssäkerhet i form av en så god polis- och
åklagarutredning som möjligt. Eventuella reformer på området måste därför
övervägas mot den bakgrunden. Utrymmet för att i nationell lagstiftning
justera avvägningen mellan de angivna två säkerhetsintressena torde vara
begränsat.
Domstolsverkets förslag innebär en förskjutning av tidpunkten för
prövning av frihetsberövanden upp mot den maximalt tillåtna gränsen. Enligt
hovrättens mening skulle en sådan förändring av regelsystemet vara ett steg i
fel riktning och således ett steg som bör tas endast om mycket tunga skäl
talar för detta. Det är - oavsett syftet - av mycket stor betydelse att
lagstiftning på konventionsområdet inte tillåts gå i negativ riktning. En
anpassning till de normer och värderingar som kommit till uttryck
konventionsorganens praxis är i sig en fråga om rättssäkerhet. Det är vidare
en öppen fråga hur de föreslagna ändringarna förhåller sig till förbudet mot
konventionsstridig lagstiftning enligt 2 kap. 23 § regeringsformen.
Göteborgs tingsrätt framför i sitt remissvar bl.a. följande: Det sägs i
rapporten att det finns anledning vidtaga sådana lagändringar som medger en
flexibel hantering av fristen för häktningsframställan utan att ge avkall på
kravet att framställan skall ske utan dröjsmål och senast inom
fyradygnsfristen. Det är i och för sig lovvärt att genom en sådan ordning
försöka förbättra underlaget för bedömningen både hos åklagaren och
domstolen men enligt tingsrättens mening är den föreslagna regeln eller i vart
fall den tänkta tillämpningen inte förenlig med reglerna i Europa-
konventionen.
Tingsrätten vill härvid framhålla att den tidsfrist på fyra dagar som
godtagits av Europadomstolen i mål angående mycket allvarlig brottslighet
sannolikt inte skulle accepteras av domstolen vid mer ordinär brottslighet.
Det kan också ifrågasättas om svårigheter att få fram förhörsledare skulle
godtas som skäl att avvakta med domstolsprövning.
Vidare sägs att en sådan flexibel ordning för när åklagaren skall inge
häktningsframställan skulle kunna bidra till att nedbringa det totala antalet
häktningsförhandlingar och särskilt de "dyra" förhandlingarna under
beredskapstid. Om åklagaren följer huvud-regeln att ge in framställan utan
dröjsmål torde det inte bli någon nämnvärd ändring jämfört med i dag.
Väntar åklagaren genomgående till tredje dagen att ge in framställan skulle
förmodligen det totala antalet häktningsframställningar minska men en sådan
tillämpning av reglerna skulle strida inte bara mot skyldigheten att ge in
framställan utan dröjsmål utan också mot Europakonventionens regler. Hur
det skall vara möjligt att med den nya tänkta ordningen minska
helgförhandlingarna förstår inte tingsrätten. Om åklagaren mer eller mindre
genomgående utnyttjar hela tiden kommer antalet helgförhandlingar inte
minska utan det sker endast en förskjutning av dag för förhandling. Enda
möjligheten att minska antalet helgförhandlingar torde vara att åklagaren i
första hand på helger och inför förestående helger utnyttjar hela sin tidsfrist
i
syfte att spara pengar åt staten. En sådan ordning är självfallet omöjlig att
förena med Europakonventionens regler och inte heller med den föreslagna
regeln om att häktningsframställan skall göras utan dröjsmål.
Avslutande synpunkter
Med hänsyn till vad som uttalats om att rättssäkerheten inte
påverkats nämnvärt genom 1988 års reform och att rentav en
klar förbättring åstadkommits genom den snabbare
domstolsprövningen kan ifrågasättas om det finns skäl att nu
ändra ett i stort väl fungerande system.
Det kan även starkt ifrågasättas om de föreslagna ändringarna leder till att
prövningen av en häktningsframställan efter en helg kommer att grundas på
ett fylligare utredningsmaterial. För att undvika förhandling under lördag-
söndag kan det bli nödvändigt att forcera utredningen och avlämnandet av
häktningsframställningen så att förhandling kan hållas senast under fredagen.
Om utredningsresurserna hos polisen dras ned under lördag-söndag
återkommer motsvarande problem under måndagen vilket kan komma att
innebära att underlaget för prövning av en häktning blir än mer bristfälligt än
för närvarande.
Miljöpartiet de Gröna anser sammanfattningsvis att de föreslagna ändring-
arna i rättegångsbalken inte kan tillstyrkas.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen avslår regeringens förslag till ändring i 24 kap. 12, 13,
17 och 19 §§ rättegångsbalken.