med anledning av prop. 1995/96:110 Riktlinjer för åklagarväsendets organisation

Inledning

I propositionen föreslår regeringen nya riktlinjer för
åklagarväsendets organisation. De förslag som presenteras
uppges syfta till en effektivare, mer flexibel och mindre
sårbar åklagarorganisation. Vi moderater välkomnar
regeringens initiativ till en reformering av åklagarväsendet.
Att en reformering verkligen kommer till stånd är mycket
angeläget då åklagarna har en nyckelposition i
brottsbekämpningsarbetet, ett arbete som redan nu präglas av
en allt mer komplicerad och för åklagarväsendet
resurskrävande brottslighet på såväl nationell som
internationell nivå.

Redan under den borgerliga regeringens senaste mandatperiod togs
initiativ till att skapa en åklagarorganisation som inom befintliga ramar
skulle ge största möjliga effektivitet, i synnerhet med avseende på åklagarens
roll som förundersökningsledare i brottmål. År 1993 uppdrogs åt
Riksåklagaren (RÅ) att bl.a. se över indelningen i åklagardistrikt och
dimensioneringen av myndigheter. På den borgerliga regeringens förslag fick
åklagarväsendet ökade resurser för ekobrottsbekämpning budgetåret
1994/95. I december 1994 gav den socialdemokratiska regeringen RÅ i
uppdrag att se över åklagarväsendets organisation i dess helhet. I juni 1995
redovisade RÅ sitt uppdrag till regeringen i rapporten Framtidens
åklagarväsende (Åklagarväsendet rapport 1995:3).

Motionens innehåll

Propositionens förslag till riktlinjer överensstämmer i stort
med RÅ:s förslag och är i många avseenden bra. Men det
finns vissa för oss moderater avgörande punkter som vi inte
kan ställa oss bakom. Framför allt inger regeringens
aviserade besparingskrav på åklagarväsendet stark oro. Inte
ens en i huvudsak väl genomtänkt organisationsreform kan
ersätta åklagarmyndigheternas behov av tillräckliga resurser
för att kunna leva upp till statsmakternas allt högre krav på
ökad effektivitet i brottsbekämpningen.

I propositionen anges att det är regeringen som skall besluta om
indelningen i åklagardistrikt och om regionalåklagarmyndigheternas
lokalisering. Däremot skall RÅ eller efter delegation, åklagarmyndigheterna,
efter samråd med övriga berörda myndigheter bestämma om åklagar-
kamrarnas lokalisering och antal. Vi vill redan genom denna motion ge några
kommentarer till reformen vad avser åklagarkamrarnas antal och lokalise-
ring.

Vidare är propositionen mycket dunkel vad gäller de lokala åklagar-
kamrarnas myndighetsstatus. Frågan som infinner sig är om kamrarna i den
nya organisationen är självständiga myndigheter eller inte. Något klart svar
ges inte i propositionen.

Till sist ifrågasätter vi om regeringens bedömning att en förändrad åklagar-
organisation kan träda i kraft den 1 juli 1996 är realistisk.

Förverkligandet av
samhällets kriminalpolitiska
mål förutsätter tillräckliga
resurser även för
åklagarväsendet

I propositionen framhålls att åklagarväsendet kommer att få
en allt viktigare och mer aktiv roll i förverkligandet av
samhällets kriminalpolitiska mål. I linje härmed uppges en
viktig utgångspunkt vara att bättre anpassa åklagarväsendet
till den allt mer komplicerade brottsligheten på såväl
nationell som internationell nivå. Regeringen betonar också
betydelsen av att framtidens åklagarväsende måste kunna
möta nya och växande krav på att lösa brottsbeivrande
uppgifter på ett effektivt sätt samtidigt som verksamheten
anpassas efter begränsade ekonomiska resurser.

Enligt regeringen är det ofrånkomligt att en del av den besparing på 600
miljoner kronor som skall tas ut på rättsväsendet under budgetåren 1997 och
1998, (se prop. 1994/95:100, bil. 3, bet. 1994/95:Ju15, rskr. 1994/95:255),
kommer att avse åklagarväsendet.

Enligt vår bestämda uppfattning är regeringen här alldeles för vag. Med en
sådan formulering uppnås inget annat än oro i åklagarleden. Det är minst
sagt svårförståeligt hur regeringen samtidigt som den lämnar förslag till hur
en stor och genomgripande reform skall genomföras uttalar sig oklart i en
fråga som är av avgörande betydelse för såväl det praktiska genomförandet
av reformen som för det praktiska resultatet av reformen. Vi avser här främst
de ökade krav som ställs på åklagarväsendet med anledning av den
komplicerade och resurskrävande ekonomiska brottsligheten som inte sällan
har internationella inslag, liksom på den gränsöverskridande narkotikabrotts-
ligheten.

När regeringen uttalar att åklagarväsendet skall ha en mer aktiv roll i
förverkligandet av de kriminalpolitiska målen så vill vi moderater gärna tolka
detta som ett tecken på att regeringen anser att brottsligheten i samhället
skall utredas, bli föremål för rättslig prövning i domstol och beivras. Detta
förutsätter, som vi moderater har påpekat i många sammanhang, att varje led
i rättsväsendet har tillräckliga resurser.

I propositionen, s. 7 ff, avsnittet 3.6 Brottsutvecklingen, refererar
regeringen till Brottsförebyggande rådets framtids- och omvärldsanalys
(BRÅ 1994:1). I referatet sägs bl.a.: "För åklagarväsendet är den totala
brottsutvecklingen visserligen av betydelse men arbetsbelastningen påverkas
i första hand av antalet inkomna ärenden, ärendenas karaktär samt polisens
insatser. Utvecklingen mot allt fler och komplicerade mål om ekonomisk
brottslighet samt grövre våldsbrott leder till att arbetssituationen inom
åklagarväsendet blir mer ansträngd."

Mot bakgrund av regeringens aviserade besparingskrav på åklagarväsendet
frågar vi oss vilka slutsatser regeringen egentligen drar av Brottsföre-
byggande rådets framtids- och omvärldsanalys. I propositionen lämnas
referatet helt utan kommentar.

Riksdagens revisorer har i rapporten Den ekonomiska brottsligheten och
rättssamhället, rapport 1993/94:6, dragit vissa slutsatser med utgångspunkt i
bl.a. den situation som den socialdemokratiska regeringen lämnade efter sig
1991 vid regeringsskiftet:

Mot slutet av 1980-talet avmattades arbetet mot den ekonomiska
brottsligheten. Polisen lyckades inte fylla vakanser inom ekorotlarna i
tillräcklig utsträckning. Ärendebalanserna växte och många
brottsanmälningar blev inte föremål för utredning. Det blev allt tydligare att
myndigheterna inte hade resurser och kompetens att klara situationen.

Ledstjärnan som den borgerliga regeringen arbetade efter var
att skapa en åklagarorganisation som inom befintliga ramar
skulle ge största möjliga effektivitet, i synnerhet med
avseende på åklagarens roll som förundersökningsledare i
brottmål. Om regeringen menar allvar med påståendet att
åklagarväsendet skall ha en mer aktiv roll i förverkligandet
av samhällets kriminalpolitiska mål så är det inte tillräckligt
med en ny reform för åklagarorganisation, det krävs också
tillräckliga ekonomiska resurser för att kunna bedriva
effektivt brottsbeivrande arbete.

En förändrad
åklagarorganisation

Flexibilitet är honnörsordet i föreliggande förslag till
reformering av åklagarväsendet.  Ett medel i regeringens
strävan att uppnå ökad flexibilitet och minskad sårbarhet
inom åklagarväsendet är tillskapandet av färre men större
regionåklagarmyndigheter. Det föreslås också att de
åklagarkamrar som skall ersätta dagens lokala
åklagarmyndigheter blir färre till antalet men volymmässigt
större än för närvarande. En annan viktig del i reformen
utgörs av förslaget att införa en ny arbetsfördelning i syfte att
renodla ledningsfunktioner och brottsbeivrande verksamhet.
Åklagarmyndigheterna på regional nivå föreslås primärt
svara för administrativa och kamerala uppgifter samt för s.k.
auktoritetsmål. Den brottsbeivrande verksamheten, liksom
större delen av specialiståklagarna skall koncentreras till
åklagarkamrarna på den lokala nivån. Enligt vår uppfattning
kan detta bli en bra ordning, dock under förutsättning att det
inrättas tillräckligt antal åklagarkamrar samt att dessa
lokaliseras till rätt platser.

Enligt förslaget skall RÅ, eller efter delegation, regionalåklagarmyndig-
heten, efter samråd med övriga berörda myndigheter bestämma åklagar-
kamrarnas lokalisering och antal. Regeringen synes lägga betydande vikt vid
att åklagarkamrarna lokaliseras i närheten av de tingsrätter vid vilka
åklagarna för talan. Enligt vår uppfattning är det för åklagarnas arbets-
situation klart viktigare att åklagarkamrarna lokaliseras till platser som har
polisiära utredningsresurser. I sammanhanget måste också beaktas att ca 80
procent av brottsligheten skall utredas av närpoliser. Detta innebär att
åklagare och utredande närpoliser kommer att ha ett synnerligen stort behov
av att i sitt dagliga arbete kunna konferera med varandra. Mot denna
bakgrund finns det starka skäl att ställa sig kritisk till regeringens uttalande
att "... geografisk närhet mellan polis och åklagare inte alltid är möjlig att
upprätthålla. Det är emellertid viktigt att framhålla att åklagarna måste
bedriva sitt arbete i nära samarbete med bl.a. närpoliserna. Detta kan ske t.ex.
genom att varje närpoliskontor regelbundet får besök av åklagare.", se prop.
s. 19.

För oss är det angeläget att redan i denna motion understryka behovet av
att de nya åklagarkamrarna lokaliseras till platser med närhet till polisens
utredare.  Att så sker är av central betydelse för åklagarens möjlighet att vara
en drivande kraft som förundersökningsledare. Att åklagaren ges möjlighet
att utgöra en drivande kraft som förundersökningsledare är motiverat av
processekonomiska skäl, inte minst då det är ägnat att spara betydande
resurser hos polisen.

Vad innebär "i princip" tre
myndighetsnivåer?

En allvarlig brist i reformförslaget är att regeringen inte på
ett tillräckligt tydligt sätt klargör den framtida
åklagarorganisationens myndighetsnivåer. Regeringen
framhåller att åklagarväsendet i enlighet med Riksåklagarens
förslag även fortsättningsvis bör bestå av i princip tre
myndighetsnivåer: central, regional och lokal nivå, prop.
s.13. I sammanhanget bör dock noteras att RÅ inte säger
något om " i princip", såvitt man kan utläsa av referatet i
propositionen:  "Riksåklagaren har föreslagit en organisation
som är uppbyggd kring dagens tre myndighetsnivåer.", se
prop. s. 12. Regeringen preciserar sig inte närmare i
behörighetsfrågan än till att "Åklagarna vid en
åklagarkammare kommer att vara behöriga att bedriva
brottsbeivrande verksamhet inom hela åklagardistriktet.", se
prop. s. 13.

Självfallet hade det varit önskvärt att regeringen tydligt uttalat sin avsikt
med reformen i denna del, i synnerhet som frågan om den lokala myn-
dighetsstatusen tenderar att tillmätas stor betydelse inom åklagarväsendet.
Det är inte orealistiskt att anta att rådande ovisshet om åklagarkamrarnas
framtida behörighet kan komma att negativt påverka viljan att genomföra en
välbehövlig reform. Mot bakgrund härav är det i hög grad påkallat att
regeringen på lämpligt sätt klargör sina avsikter när det gäller myndighets-
nivåerna i den framtida åklagarorganisationen.

Enligt regeringens bedömning kan en förändrad åklagarorganisation träda i
kraft den 1 juli 1996. Med hänvisning till vad som anförts ovan vill vi
ifrågasätta denna bedömning. Det rör sig om en i flera avseenden
genomgripande reform som är svår att genomföra på kort tid utan en god
reformanda inom åklagarkåren. Enligt vår uppfattning är det mer realistiskt
att räkna med att reformen kan träda i kraft först vid årsskiftet 1996/97.

Hemställan

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om konsekvenserna av regeringens aviserade
besparingskrav på åklagarväsendet,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en förändrad åklagarorganisation,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av att klargöra åklagarväsendets
framtida myndighetsstruktur.

Stockholm den 19 december 1995

Gun Hellsvik (m)

Göthe Knutson (m)

Anders G Högmark (m)

Maud Ekendahl (m)

Jeppe Johnsson (m)

Christel Anderberg (m)

Liselotte Wågö (m)

Lars Björkman (m)