med anledning av prop. 1995/96:85 Hemlig kameraövervakning
Kriminalpolitisk
utgångspunkt
Ett rättssamhälle karaktäriseras av en rättssäker balans
mellan effektivitet i brottsbekämpningen och integritet för
oskyldiga medborgare.
I dagens situation ifrågasätter många effektiviteten i brottsbekämpningen.
Sedan fyrtio år tillbaka har antalet anmälda brott ökat. Även om det totala
antalet har minskat under de senaste tre åren har antalet våldsbrott under
samma tid ökat. Det föreligger alltså ett starkt samhällsintresse av att i
större
utsträckning än hittills förebygga brott, men också av att ge polisen bättre
tekniska möjligheter att utreda brottsligheten. Polis och åklagare måste
självklart ha effektiva medel i kampen mot grov brottslighet. Men inte minst
när det gäller den motorcykelanknutna organiserade brottsligheten, som det
torde vara väl känt att företrädare för Folkpartiet liberalerna engagerat sig
kraftfullt emot, är det uppenbart svårt för polisen att hålla jämna steg med de
kriminella. Mot det starka samhällsintresset att ge polisen effektiva medel i
kampen mot brottslighet står dock de enskilda (läs oskyldiga) medborgarnas
berättigade intresse av skydd mot statsmakten för otillbörliga integri-
tetskränkningar.
I propositionen föreslår regeringen att ett nytt tvångsmedel, nämligen
hemlig kameraövervakning, införs. Förslaget innebär att polisen skall kunna
använda dolda fjärrmanövrerade övervakningskameror mot den som är
skäligen misstänkt för brott för vilket minimistraffet inte understiger två års
fängelse.
Mot bakgrund av den grova brottsligheten och de allvarliga samhälls-
problem som denna ger upphov till måste, också enligt Folkpartiet
liberalernas uppfattning, hemlig kameraövervakning i någon form accepteras
- trots de starka integritetsaspekterna. En sådan lagstiftning måste dock
föregås av ett ingående och noggrant utredningsarbete.
Forcerat utredningsarbete
Den statliga utredningsapparaten påstås ibland vara långsam.
Det kan man emellertid inte anklaga utredningsarbetet
bakom den nu aktuella propositionen för. Tvärtom. I mitten
av februari 1995 tillsatte regeringen en särskild utredare för
att se över frågor om användningen av övervakningskameror.
Efter fyra månaders utredande lades det delbetänkande fram
som utgör underlag till regeringens förslag. Efter en
remissbehandling, där flera tunga remissinstanser - som
Hovrätterna för Västra Sverige och Övre Norrland samt
Göteborgs tingsrätt - anmärkt mot den korta remisstiden,
remitterade regeringen ett lagförslag till Lagrådet, som redan
inom en vecka avgav ett yttrande.
Utredningen, som i skrivande stund fortsätter med att se över lagen
(1990:480) om övervakningskameror m m, har i delbetänkandet förklarat att
det hade varit mer naturligt att först göra en översyn av den lagen och först
därefter ta ställning till vilket behov polisen har av att få använda dolda
övervakningskameror i sitt arbete. Emellertid har regeringens direktiv
forcerat fram ett delbetänkande med förslag till en provisorisk lagstiftning om
hemlig kameraövervakning.
Regeringen erkänner också att det gått fort fram. I en nyckelpassage anför
regeringen:
När det gäller regler om straffprocessuella tvångsmedel är det särskilt ange-
läget att dessa är tydliga och inte lämnar utrymme för godtycke. Det är en
svår avvägning men det borde enligt regeringens mening inte vara omöjligt
att utforma reglerna så att de lämnar utrymme för en bedömning i det en-
skilda fallet och där man således kan ta hänsyn till hur övervakningen är tänkt
att gå till i praktiken, t.ex. vilken plats som skall övervakas, och hur
övervakningen kan komma att drabba tredje man. Utredningen har med
hänsyn till den snäva tidsram som givits utredningen inte haft någon möjlig-
het att närmare analysera den nu angivna problematiken. Det finns således
inget underlag för att nu gå fram med ett förslag där bestämmelserna utfor-
mas med hänsyn till de olika situationer som kan aktualiseras vid en över-
vakning med dolda övervakningskameror. (sid 24 m, kurs. här).
Enligt vår uppfattning har den oförklarliga tidspressen
medfört att utredningens betänkande har uppenbara brister.
Vi menar att det är angeläget att en lagstiftning som har
direkt betydelse för medborgarnas fri- och rättigheter är väl
genomtänkt och inte får en utformning som lämnar utrymme
för en från integritetssynpunkt oacceptabel tillämpning. Vår
uppfattning är att integritetsaspekterna inte har beaktats i
tillräcklig mån när det gäller övervakningens omfattning,
särskilt vilka platser som får övervakas.
Närmast obegränsat
användningsområde
Enligt 3 § andra stycket i lagförslaget får åtgärden "endast
avse sådan plats där den misstänkte kan tänkas komma att
uppehålla sig" (kurs. här). Enligt regeringens motiv innebär
detta inte att den misstänkte ständigt måste uppehålla sig på
platsen och således finnas med på bild. Ett sådant krav,
menar man, skulle reducera användningsområdet i alltför stor
utsträckning, utan det skall vara tillräckligt att det kan tänkas
att det kommer att vara fråga om ett kort besök.
Enligt vår uppfattning är det uppenbart att ett sådant lågt krav på
anknytning mellan den misstänkte och den plats där övervakningen skall äga
rum, innebär en påtaglig risk för att övervakningen huvudsakligen kommer att
omfatta personer som inte har något som helst samband med
brottsutredningen. Många oskyldiga personer kommer alltså att bli utsatta för
betydande integritetskränkningar.
Vi skall inte blunda för att ett tillåtande av hemlig kameraövervakning
innebär en toleransförskjutning när det gäller användningen av straff-
processuella tvångsmedel. Den går inte att jämföra med hemlig
teleavlyssning (dvs avlyssning av en misstänkts telefon och telefax). En
övervakningskamera kan användas för en mer omfattande, och för den
enskilde mer besvärande, dokumentation. Den kan riktas mot utrymmen i
privata hem som hittills på goda grunder varit skyddade från intrång, såsom
sovrum, gästrum och toaletter. Som vi påpekat ovan öppnar lagförslaget för
övervakning inte bara av misstänkta utan också av dem som inte är
misstänkta för något brott. Till detta kommer att det - till skillnad från
reglerna om hemlig teleavlyssning i 27 kap 22 § rättegångsbalken - inte finns
någon begränsning av den hemliga övervakningen av en misstänkts kontakter
med sin advokat. Att tillåta hemlig kameraövervakning av advokatkontor,
men också exempelvis tidningsredaktioner, inger självklart kraftiga
betänkligheter, inte minst som lagförslaget ger möjlighet till fullständig
dokumentation av samtliga aktiviteter vid den övervakade platsen dygnet runt
under en månads tid.
Trots detta avvisar vi inte hemlig kameraövervakning som medel i det
polisarbetet. Enligt vår uppfattning har dock den föreslagna lagstiftningen en
för svag koppling mellan den misstänkte brottslingen och den plats som kan
övervakas så att lagstiftning av integritetsskäl inte kan godtas i föreslaget
skick.
Mot bakgrund av vad som nu sagts menar vi att omfattningen av
kameraövervakningen måste begränsas för att lagförslaget skall kunna
accepteras. Enligt vår uppfattning bör endast hemlig kameraövervakning vara
tillåten av vad som skulle kunna beskrivas som "kriminella miljöer". Vi
tänker då på platser där yrkesmässig grov brottslighet bedrivs, till exempel
bostaden där den misstänkte bor, MC- och spelklubbar. Den fortsatta
behandlingen i riksdagen måste således ha som utgångspunkt att 3 § andra
stycket i lagförslaget ges en sådan lydelse att användningsområdet för hemlig
kameraövervakning begränsas. Om en sådan begränsning inte kommer till
stånd kan vi inte tillstyrka propositionen.
Redovisning till riksdagen
På grund av de integritetsinvändningar som kan riktas mot
tvångsmedlet biträder Folkpartiet liberalerna förslaget som
lämnas i propositionen om att regeringen till riksdagen skall
redovisa de brottsutredande myndigheternas tillämpning av
bestämmelserna. Vi vill understryka vikten av att det i den
utlovade redovisningen även belyses i vilken omfattning
personer som är ovidkommande för en brottsutredning har
drabbats av tvångsmedlet. Redovisningen bör dock inte
årsvis lämnas i en skrivelse till riksdagen utan kvartalsvis.
Detta bör regeringen ges till känna.
Det fortsatta
utredningsarbetet
Utredningen måste också i det fortsatta arbetet följa upp det i
delbetänkandet redovisade behovet av dolda
övervakningskameror med en analys av i vilken mån detta
behov verkligen svarar mot den nytta man kan ha av hemlig
kameraövervakning.
Därvid måste utredningen - som det uttryckligen anges i regeringens
direktiv - göra en jämförelse med förhållandena i andra länder. En sådan
utgör ett naturligt underlag vid en bedömning av verkningarna och nyttan av
hemlig kameraövervakning - inte minst mot bakgrund av den bedömning
som regeringen gjorde i prop 1988/89:124: "De argument som åberopats till
förmån för att använda dolda [...] kameror i det reguljära polisarbetet mot
narkotikabrottslighet och annan grov brottslighet har inte övertygat mig om
att dessa metoder är försvarliga med hänsyn till de tunga invändningar som
kan riktas mot dem. Jag anser därför att dessa metoder inte bör införas i
polisarbetet." Den gången menade regeringen att den höga uppklarings-
procenten i Sverige när det gäller de grova brotten visar att goda resultat kan
åstadkommas genom ett kompetent bedrivet kriminalpolisarbete även utan
fullt så sofistikerade tekniska hjälpmedel och underströk att någon väsentligt
högre uppklaringsprocent inte torde kunna påvisas i länder med mindre
restriktiv syn.
Vidare måste en ytterligare faktor belysas, nämligen tvångsmedlets
förenlighet med Sveriges åtaganden på grund av den europeiska konventionen
till skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. I 2
kap. 23 § regeringsformen stadgas att lag eller annan föreskrift inte får
meddelas i strid med Sveriges åtaganden på grund av den europeiska
konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grund-
läggande friheterna (närmast artikel 8 i konventionen). Vår bedömning är att i
vart fall vårt förslag till uppstramad lagstiftning inte står i strid med
konventionen.
Avslutningsvis vill vi understryka att den föreslagna lagstiftningen är
provisorisk och tidsbegränsad. Det måste vara klart att det inte kan komma i
fråga att den nu aktuella lagstiftningen slentrianmässigt skall förlängas. Som
många remissinstanser påpekat talar starka skäl för att reglerna om hemlig
kameraövervakning skall föras in i rättegångsbalken. Det fortsatta utrednings-
arbetet bör inriktas på att ett sådant förslag kan lämnas till riksdagen i
stället
för ett förslag till förlängning av den nu aktuella lagen.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen antar regeringens förslag med den ändring av 3 §
andra stycket lagen om hemlig kameraövervakning i enlighet med vad
som har anförts i motionen,
2.
3. att riksdagen, vid avslag på yrkande 1, avslår regeringens pro-
position 1995/96:85,
4.
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i mo-
tionen anförts om redovisning av tillämpningen av lagen om hemlig
kameraövervakning,
6.
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om det fortsatta utredningsarbetet om hemlig kame-
raövervakning.
8.
Stockholm den 14 november 1995