Mänskliga aktiviteter påverkar fjällområdet liksom alla andra landområden. Rekreation och friluftsliv utövas i stor utsträckning i det svenska fjällområdet. Enorma ytor står till förfogande för detta. Sommartid sker de flesta besöken i form av vandringar längs de vandringsleder som ställts till förfogande. Övernattningsstugor med jämna mellanrum underlättar för denna form av turism. Vintertid besöks fjällen av stora skaror människor som söker motion och frisk luft. Allt flera utnyttjar skotern som fordon att nå olika områden i fjällvärlden. Turismen är en stor inkomstkälla för den bofasta fjällbefolkningen.
I många delar av fjällvärlden finns redan idag restriktioner som omöjliggör även en ekoturismsatsning. Svårigheter att finna andra sysselsättningar i dessa regioner gör att många väljer att flytta från området. En levande fjällbygd blir därmed inte en möjlighet.
Många kommuner har restriktioner lagda över stora delar av kommunens yta. Dispenser och regelsystem försvårar utveckling som skulle underlätta för den bofasta befolkningen att finna utvecklingsutrymme. De stora områden som avsatts för nationellt ändamål innebär att inkomster från området inte står att finna, kommunen får svårigheter att finna ersättningsarbeten. Till exempel är 60 procent av Sorseles yta belagd med förbud och restriktioner. Om ytterligare restriktioner beslutas är det en självklarhet att kommunens synpunkter skall beaktas. Detta gäller inte minst en fortsatt översyn av regleringsområden. Detta bör ges regeringen till känna.
Att nu ytterligare lägga restriktioner i dessa områden känns för många bofasta omotiverat. Skotern har givit en frihet att nå andra områden inom fjällområdet på ett smidigt sätt. Många gamlas isolering har kunnat brytas vintertid, då skotern givit nya kommunikationsmöjligheter. Ett antal äldre saknar körkort eller traktorkort och kommer inte längre att finna denna möjlighet att nå omvärlden möjlig.
När det gäller miljöhoten mot fjällvärlden så står onekligen skotertrafiken för en del i det hotet. När man ser Miljöklassutredningens beräkningar av emissioner från snöskotrar per år i Sverige bör man också ha i minnet att det största antalet skotrar framförs i mellanbygder och kustbandet den största delen av säsongen. Kortare perioder, påsk- och sportlovstiden, sker en anhopning av skotrar i fjällområdet. Det innebär att dessa utsläpp inte enbart sprids i dessa områden. Naturligtvis skall detta avfall minskas, men samtidigt måste all miljöpåverkan från andra länder som förs upp i fjällkedjan också påverkas. Forskning har exempelvis visat att aluminiumutsläpp från avlägset liggande aluminiumverk har förorsakat stora skador på fågeläggens håll- fasthet. På samma sätt påverkas fjällnaturen av utsläpp som ej sker i området. Detta bidrar naturligtvis till att alla källor till ökade utsläpp bör bevakas, inte bara i fjällvärlden utan över hela landet.
När det gäller beslut rörande förbud mot viss yrkestrafik ser det onekligen ut att kunna leda till en byråkrati som kan vara svår att hantera. Ibland uppstår skador som snabbt måste repareras, vatten och avlopp eller hämtning av fällda djur. I dessa fall bör dispensförfarandet förenklas och kunna ges fastboende eller yrkesutövare som får denna typ av uppdrag, för att inte ytterligare försvåra och förhindra för fastboende att få normal service i sitt boende. Kommunen bör kunna ombesörja denna typ av dispenser. Detta bör ges regringen till känna.
Hastighetsbegränsningar för terrängskotrar har redan frivilligt genomförts i många områden. Denna hastighetsbegränsning bör kunna variera efter de förutsättningar som föreligger. Att inte tillåta högre hastigheter är 50 km per timme kommer att försvåra för de turer som arrangeras för skotersällskap med långfärd på skoter. Att dessa i vissa områden har en fartbegränsning på 50 km är viktigt, då förutsättningarna är sådana. Vid långfärder längs leder av annan karaktär kan 70 km per timme vara en lämpligare fart. Naturligtvis kan man diskutera nyttan av en regel som svårligen kan kontrolleras eller beivras. Önskar man en hastighetsbegränsning borde skoterns förmåga att köra mera än 70 km per timme vara begränsad redan vid tillverkningen. I annat fall blir denna regel mycket svår att efterleva. Därför bör regeringen återkomma med förslag om en begränsning av skoterns förmåga att framföras med högre hastighet än 70 km per timme. Regeringens förslag rörande hastighetsbegränsning bör avslås och ersättas med ett förslag som grundas på frivilliga överenskommelser fram till dess hastighetsbegränsning som grundas på skoterns konstruktion kan genomföras.
Skärgårdens känsliga områden bör enligt propositionens förslag undantas och regleras när det gäller terrängskotertrafik. Även områden i mellanbygden kan ha liknande skäl. Inte minst i närheten av städerna borde behovet av tysta, miljövänliga områden eftersträvas. Skoterleder och övervakning av lederna bör också finnas i dessa områden. Detta bör ges regeringen till känna.
Ökade miljökrav på terrängskotrar förs fram i propositionen. Tyvärr saknas bestämmelser rörande bullerproblemen. Med teknikens hjälp borde detta kunna lösas på sikt. Denna möjlighet har dock inte beaktats i detta förslag, men borde eftersträvas i det fortsatta arbetet. Kan man bemästra utsläppen och bullret skulle det inte föreligga så stora hinder för skotertrafiken i fjäll- området.
Genom kravet på körkort kommer många äldre förare inte att kunna framföra sina fordon de närmaste åren. Tiden fram till ikraftträdandet av körkortskravet är synnerligen kort, och jag föreslår därför att den träder i kraft först den 1 juli 1998. Man bör i detta arbete också beakta att i 80 procent av dödsolyckorna med skotrar inblandade så är förarna alkoholberusade. Information rörande alkohol och terrängskoterkörning bör intensifieras. Då resurser i stort saknas för kontroller av skoterförarnas promillehalt måste nya vägar prövas för att nå dessa förargrupper med information rörande riskerna att köra skoter berusad. Kunde detta beivras skulle olycksfallen också minska.
Skoterklubbarna har på ett förtjänstfullt sätt på frivillig väg arbetat med att anlägga leder och reglera skotertrafiken så att den inte skall störa omgivande områden. Dessa erfarenheter måste fortsättningsvis tas med i myndigheternas arbete.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kommunernas medverkan i beslut rörande regleringsområden för terrängkörning, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kommunernas möjligheter att lämna dispenser för yrkesmässig trafik med terrängskoter, 3. att riksdagen avslår förslaget om hastighetsbegränsning för terrängskoter, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om hastighetsbegränsning för terrängskotrar genom inbyggd hastighetsreglering, 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om bullerbekämpning av terrängskotrar, 6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om reglering av skoterleder i andra områden än fjällbygden, 7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om införandet av traktor/körkortskrav för förande av terrängskoter, 8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ökade insatser för alkoholinformation till skoterförare. Stockholm den 12 juni 1996
Karin Israelsson (c)