med anledning av prop. 1995/96:226 Hållbar utveckling i landets fjällområden
Det svenska fjällområdet har ur såväl internationella som
nationella utgångspunkter mycket stora natur- och
kulturvärden. Området har även stor betydelse för den
ekonomiska utvecklingen i dessa delar av landet. Detta gäller
särskilt för rennäringen, det fjällnära skogsbruket och
turismnäringen. Det svenska fjällområdet har kallats
"Europas sista vildmark". Detta är ett argument i
marknadsföringen av området som turistmål. I vissa delar av
fjällvärlden kan idag denna beteckning ifrågasättas då
förslitningen av fjällnaturen och de fjällnära skogarna på
många platser är mycket allvarlig. Fjällområdet är känsligt
för slitage då det kalla klimatet innebär att såväl land- som
vattenekosystemens produktionsförmåga är låg. Effekterna
av slitaget från t ex terrängkörning finns över hela
fjällområdet. Den grundläggande principen vid
överväganden av vilka åtgärder som krävs för att behålla den
resurs som fjällvärlden innebär är att utnyttjandet av
naturresurserna inte får överskrida resursernas uthålliga
produktionskapacitet. Det fortsatta nyttjandet måste därför
inriktas på att bevara områdets värden, särskilt när det gäller
den biologiska mångfalden och möjligheten till fortsatt social
och ekonomisk utveckling i området. Vid övervägandet av
vilka åtgärder som bör vidtas måste även de internationella
åtaganden som Sverige gjort vid t ex Rio-konferensen
uppfyllas.
Terrängkörning
I propositionen föreslås ett antal åtgärder för att minska
skoteråkning och andra terrängfordons inverkan på
fjällmiljön. Regeringen föreslår bl a en utökning och översyn
av nuvarande regleringsområden för terrängkörning.
Användningen av motoriserade färdmedel i fjällen har ökat
markant de senaste åren. Som regeringen påpekar har antalet
registrerade terrängskotrar i landet ökat från 28 500 år 1975
till ca 147 000 i trafik och 41 000 avställda i december 1995.
Tillgången till motoriserade fordon innebär att fler
människor har möjlighet att komma ut i naturen. Samtidigt
har motoriseringen medfört buller- och avgasstörningar i
fjällvärlden. Dessutom påverkar ett intensivt nyttjande av
terrängfordon markförhållandena och vegetationen negativt.
Regeringen har övervägt tre olika alternativ för reglering av
skotertrafiken:
1. Skotertrafik i hela landet generellt tillåten endast på leder.
2. Skotertrafik i fjällområdet generellt tillåten endast på leder och i vissa
områden.
3. En utökning av dagens förbudsområden.
Regeringen har beslutat sig för att föreslå alternativ 3, dvs en utökning av
dagens förbudsområden enligt terrängkörningslagen.
Våra nordiska grannländer, Norge och Finland, har valt ett annat synsätt på
utformningen av regler för snöskoterkörning. I dessa länder utgår reglerna
från ett generellt förbud medan de svenska reglerna utgår från vad som är
förbjuden körning. I Norge skiljer man på nyttokörning med snöskoter och
sådan körning som inte är nödvändig. Snöskoterkörning tillåts då den sker i
samband med vissa näringars och myndigheters behov. Övrig körning är i
princip förbjuden om inte annat stadgas. I Finland är körning i terräng med
motorfordon i princip förbjuden utan markägarens tillstånd.
Det finns många skäl som talar för att även Sverige ska införa ett generellt
förbud mot skoteråkning kombinerat med ett antal särregler för viss trafik, i
vissa områden och på vissa leder. Vi gör bedömningen att de av regeringen
föreslagna åtgärderna knappast kommer att innebära att skotertrafiken
minskar. För att uppnå en uthållig utveckling i fjällvärlden krävs det att den
negativa miljöpåverkan som terrängkörningen innebär minskar. De problem
och skador som dagens omfattande skotertrafik orsakar på naturen och för
friluftslivet är utförligt redovisade i ett flertal utredningar inklusive den
senaste utredningen utförd av Miljövårdsberedningen. På sikt kommer den
omfattande motortrafiken att få konsekvenser för såväl rennäring, jord- och
skogsbruk som turismnäringen i fjällregionen. Samtliga dessa näringar är
beroende av en utveckling som innebär att utnyttjandet av naturresurserna
inte överskrider resursernas uthålliga produktionskapacitet. En alltför intensiv
användning av motorfordon i fjällvärlden innebär att denna för utvecklingen
så nödvändiga förutsättning inte uppfylls. Samtidigt är det viktigt att de
människor som bor i landets fjällområden ges möjlighet att kunna utnyttja de
möjligheter som skoteråkningen innebär.
Ett annat viktigt skäl för att införa ett generellt förbud mot
terrängfordonstrafik är att det inte kan anses vara förenligt med
allemansrätten och äganderätten. Motoriserad färd i terräng kan inte anses ske
med stöd av allemansrätten. I SOU 1993:51 "Naturupplevelser utan buller"
finns en redovisning om allemansrätten som kommer fram till slutsatsen att
allemansrätten inte medger någon allmän rätt till motoriserad färdsel i naturen
och att allemanrätten överhuvudtaget inte kan åberopas för att möjliggöra
passage för motortrafik. Det faktum att man idag kan ta i anspråk annans
mark för överfart med motorfordon innebär enligt vår mening en allvarlig
inskränkning i den privata äganderätten, särskilt med tanke på att denna
överfart kan innebära skador på mark och växtlighet som är till förfång för
markägaren. Överfart med motoriserade terrängfordon på annans ägor bör
alltså, som huvudregel, enbart kunna ske med markägarens medgivande.
Det är enligt vår mening eftersträvansvärt att ha liknande regler för
skoteråkning i hela Norden, något som ligger i linje med förslaget från det
projekt som Nordiska rådet initierat, "Motor i natur och på fritid". En viktig
slutsats från det projektet var att ett generellt förbud mot skotertrafik borde
införas i alla nordiska länder. Det generella förbudet ska kombineras med
tillståndsregler för viss verksamhet och i vissa områden. En utformning av
reglerna med ett generellt förbud skulle enligt vår mening påtagligt minska
konflikterna mellan skotertrafiken och andra intressen i fjällvärlden.
Dessutom skulle tillsynen underlättas samtidigt som det ur skoterförarens
synvinkel inte skulle råda någon tveksamhet om var skoter får framföras.
Vi anser följaktligen att ett generellt förbud mot att framföra motordrivna
terrängfordon bör införas i landets fjällområden. Detta förbud bör införas i
terrängkörningslagen (1975:1313). Förbudet bör utformas så att körning
tillåts då den sker i samband med behov relaterade till näringsverksamhet och
till myndigheters verksamhet. Dessutom bör körning vara tillåten på för
ändamålet särskilt gjorda leder och i områden som utpekats som områden där
skoteråkning är tillåten. Möjligheten att tillskapa leder och områden där
skoteråkning är tillåten bör ges till berörda kommuner. Kommunerna har i
allmänhet en god överblick över i vilka områden det kan vara lämpligt att
tillåta skotertrafik. Beslut om tillåtelse till skotertrafik i ett visst område
bör
föregås av samråd med kommunens innevånare. Vid bedömningen huruvida
detta ska vara tillåtet ska även en bedömning göras om skoteråkning kan
tillåtas med hänsyn till de lokala miljöförutsättningarna och de areella
näringarnas behov. Staten, som ägare av stora markarealer i fjällområdet, bör
ta aktiv del i upplåtandet av mark till leder och områden där skoteråkning
tillåts. Terrängkörning med motorfordon ska även vara tillåten efter
medgivande av markägare.
Propositionen bör följaktligen avslås i den del som avser ändringar i
terrängkörningslagen (1975:1313). Regeringen bör skyndsamt återkomma till
riksdagen med ett nytt förslag till ändringar i terrängkörningslagen i enlighet
med vad som anförts ovan.
Rennäringen
Slitaget på den naturliga fjällvegetationen, som i vissa delar
av fjällvärlden är mycket hög, orsakas av ett stort antal renar
i kombination med att renarna störs av turister,
snöskotertrafik och liknande. Dessa störningar tros innebära
att renhjordarna idag har en stor rörlighet, vilket leder till
större trampslitage. Det är bra att det nu föreslås att ett
miljömål införs för rennäringen. För att riksdagen ska ges
möjlighet att ta ställning till hur det uppställda miljömålet
följs bör regeringen återkomma med redovisningar hur målet
uppnås och vilka åtgärder som vidtas för att uppnå det. Detta
bör ges regeringen tillkänna.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen avslår de i propositionen föreslagna ändringarna i
terrängkörningslagen (1975:1313),
2. att riksdagen begär att regeringen skyndsamt återkommer med
förslag till ändringar i terrängkörningslagen (1975:1313) i enlighet
med vad som anförts i motionen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om miljömålet i rennäringen.
Stockholm den 12 juni 1996
Lennart Brunander (c)
Kjell Ericsson (c)
Lennart Daléus (c)
Rolf Edlund (c)
Birgitta Carlsson (c)
Kerstin Warnerbring (c)
Roland Larsson (c)