med anledning av prop. 1995/96:226 Hållbar utveckling i landets fjällområden
Regeringen har i proposition "Hållbar utveckling i landets
fjällområden" lagt en rad, i stora delar, bra och positiva
förslag. De övergripande miljömål som präglar förslaget är
viktiga för det fortsatta arbetet i dessa områden.
Förändringar, nya kunskaper, nya förutsättningar kräver
ständiga förbättringar i detta arbete.
Den norrbottniska fjällvärden utgör ca 30% av länets yta. I dagsläget finns
åtta nationalparker och ett flertal naturreservat. Sammanlagt är ca 23 400 km2
av länets yta skyddad genom nationalparker, naturreservat eller domän-
reservat (Rapport Miljö 2000). Trots att fjällregionen sedan lång tid tillbaka
nyttjats av människan betraktas den ändå som Europas sista vildmark och den
utgör en unik del av norra Skandinavien.
Det är också mycket viktigt, som även propositionen talar om, att de som
bor i fjällregionen ges möjlighet till arbete, utbildning, trygghet och
livskvalitet inom ramen för vad naturen tål. Det bör enligt vår mening vara
vägledande i det fortsatta arbetet när betänkandet tas fram.
Förslaget i propositionen om miljömål för viktiga verksamheter som
rennäringen och turismen är bra. Även om den samiska kulturen och
rennäringen är starkt förenade är det rimligt att betrakta rennäringen som en
med andra areella näringar jämställd näring. För turistnäringen som inom
relativt begränsade områden bedriver sin verksamhet är det bra med detta
miljömål.
Denna proposition handlar mycket om terrängfordon på både snö och
barmark samt om hur dessa skall framföras. Användningen av framför allt
snöskotern har utvecklats. Den tekniska utvecklingen har förändrat
användningen av skotern under den relativt korta tid som den funnits som
fordon. Från att först ha varit ersättning för skidor vid olika aktiviteter i
naturen har den idag ett helt annat användningsområde.
Snöskotern har många positiva effekter. Den utgör ett viktigt
transportmedel i väglöst land, och har av den anledningen stor betydelse för
de olika näringsverksamheter som finns. För rennäring och turism är skotern
oerhört viktig. Skotern gör det också möjligt för breda befolkningsgrupper -
barnfamiljer, äldre och handikappade - att under vintertid på ett helt annat
sätt än tidigare besöka fjällvärlden, skärgården och andra åtråvärda
naturområden.
Det är positivt att regeringen föreslår att statsbidrag utgår till byggande av
skoterleder. Turism och friluftsliv både i och utanför fjällområdet kan
utvecklas positivt, vilket på sikt kommer att öka behovet av skoterleder. Vi
vill påtala vikten av att bygga skoterleder även utanför regleringsområdena. I
skogslandet kan skotertrafiken frivilligt styras till leder. En begynnande
långfärdsturism håller på att utvecklas, med sysselsättning och aktiviteter
som följd, i områden som är i stort behov av ytterligare sysselsättning.
Det av regeringen föreslagna ökade samrådet på regional, läns- och
kommunal nivå väntas få stor betydelse för samarbetet i berörda frågor. Det
är av den anledningen av stor vikt att organisationen och sammansättningen
noga övervägs för att arbetet ska bli så vitalt som möjligt. Starka
invändningar mot utökningar av antalet regleringsområden har framförts av
länsstyrelse, kommuner och skoterklubbar. Det är därför av stor betydelse att
regeringen tar starkt intryck av samrådet innan beslut fattas om nya
regleringsområden.
Enligt vår mening är det av största vikt att kommunernas ställning klart
fastslås i det som denna proposition behandlar. I kommunerna finns den
lokala sakkunskapen hos dem som vistas i dessa områden den största delen av
sitt verksamma liv. I den problematik som kan uppstå kring utvecklat samråd,
decentralisering och lokalt inflytande vad gäller centrala intressen gentemot
lokala intressen bör kommunerna ges ett stort inflytande och ansvar.
Regeringen föreslår att behörighetskravet av minst traktorkörkort ska
införas senast den 1 juli 1997, vilket är bra. Enligt vår mening bör generösa
övergångsregler införas för personer som saknar körkort, men som har använt
skoter under lång tid. Enligt 4 § i körkortslagen kan undantag medges i
enskilda fall, om det finns synnerliga skäl och om det kan ske utan fara för
trafiksäkerheten.
Regeringens bedömning är att efter närmare utredning bör förarlicens
införas. Snöskoterköring ställer påtagliga krav på särskilda kunskaper för att
öka säkerheten, värna miljön och minska de problem som beror på
okunnighet. Denna licens bör vara frivillig och baseras på skoterklubbarnas
nuvarande utbildning. Under skoterklubbarnas ledning har redan 40 000
avlagt examen. Det är av stor betydelse att medlemmarna och de
förtroendevalda i skoterklubbarna även för framtiden får ett uttalat förtroende
i detta viktiga arbete.
Den i propositionen föreslagna hastighetsbegränsningen på 50 km/h bör
ändras till 70 km/h. Detta är också påtalat av ett flertal remissinstanser och
organisationer. Den tekniska utvecklingen har gjort det möjligt att med lätthet
och utan miljöstörning framföra dessa fordon med en högre hastighet.
Däremot är det helt på sin plats att där behov föreligger och trafiken så kräver
ge möjlighet att kunna införa en lägre hastighet. Detta bör i så fall kunna
fattas på lokal eller regional nivå. Enligt vår mening är det också olämpligt
att
införa lagar som i prinicip är omöjliga att övervaka i detta stora område.
Därför är en generell hastighetsbegränsning på 70 km/h att föredra.
Riksdagen bör uttala sig för en generell hastighetsbegränsning på 70 km/h,
samt ge lokala och regionala myndigheter rätt att sänka hastigheten där behov
av detta föreligger.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om förslag till hastighetsbegränsning på 70 km/h,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att stärka det lokala inflytandet,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om förarlicenser.