I Västerbottens län finns 31 600 terrängskotrar, varav de flesta är snöskotrar. Från att från början helt ha varit ett nyttofordon, har skoterna alltmer kommit att också användas för ett motorburet friluftsliv. Det skoterburna friluftslivet har blivit något av en livsstil för delar av Västerbottens inland. För stora delar av befolkningen i dessa områden spelar skotern en roll som är fullt jämförbar med bilens. Förhållandet att skotern spelar stor roll för fritidsaktiviteter, får dock inte förringa dess betydelse för nyttotrafiken: Inom skogsbruket och renskötseln, för underhållsarbeten i väglöst land, fjällräddningen m m.
Ungefär en femtedel av kalfjällsarealen finns i Västerbottens län. Till den kommer man längs vägar som når fjällen eller löper genom dessa. Flertalet skoteråkare som kommer från andra platser, främst tätorter i inlandet och vid kusten, tar sin skoter på släpvagn till lämplig terminalplats vid väg. Skotern kan också vara stationerad vid fritidshus. Eftersom det finns förhållandevis gott om vägar och turistorter med fritidsbebyggelse i anslutning till vägarna blir skoteråkningen totalt sett omfattande.
Förutom nyttotrafiken och motorburet friluftsliv förekommer även en omfattande fritidstrafik som har själva skoteråkandet som huvudintresse. Denna trafik torde svara för en oproportionerligt stor andel av skotertrafikens störningar för människor och natur. Egenskaperna hos flertalet av de skotrar som säljs idag talar för att "körandet för körandets skull" fått allt större betydelse.
Det är av största vikt att såväl yrkestrafikens som fritidssektorns behov av transporter med skoter kan tillgodoses på ett ändamålsenligt sätt. Detta gäller särskilt för den bofasta befolkningen. Nya eller ändrade regler bör därför utformas så att de i första hand begränsar utrymmet för sådan körning som har själva skoteråkandet som huvudsyfte.
Beslut om en långsiktigt hållbar reglering av skotertrafiken bör innehålla en avvägning mellan färdselrättens omfattning och skoterparkens egenskaper. Renskötsel, naturvård och andra behov av att hålla vissa områden fria från motortrafik sätter en gräns för färdselrätten. Inom denna gräns bör gälla att ju mer miljöanpassad skoterparken är, desto vidare färdselrätt kan medges. Om man, som hittills skett, inriktar praktiskt taget alla regleringsåtgärder på färdselrätten finns det stora risker att inskränkningarna kommer att drabba även väl motiverad skoteranvändning.
Det är därför särskilt angeläget att kraftfulla åtgärder vidtas för att åstadkomma långtgående miljöanpassning av skotrarna. Regler beträffande motorstyrka/hastighet hos nya skotrar bör införas tämligen omgående. Viktiga begränsningar beträffande buller och avgaser kan införas inom något eller några år medan den eftersträvade, mer långtgående miljöanpassningen av praktiska skäl kan ta något längre tid.
Sådan miljöanpassning av skoterparken torde innebära att en del av det onödiga skoteråkandet kommer att upphöra. Minskningen skulle bli som störst där den upplevs som buskörning. En kraftigt ljuddämpad och avgasrenad skoter utformad för begränsad hastighet inbjuder inte till sådan användning, men kan tillgodose praktiskt taget alla verkliga transportbehov.
Åtgärderna bör således inriktas på skotrarna, inte på en generell hastighetsbegränsning som inte kan övervakas.
När man färdas med fordon på väg krävs att föraren har en tillfreds- ställande kunskap om trafikregler och om hur trafikmiljön fungerar. Mot- svarande regler med krav om kunskaper om naturmiljön finns inte för terrängskotrar. Regeringen bör, istället för sitt förslag om behörighetskrav för traktorkörkort, istället snabbutreda sitt eget förslag om införandet av en särskild förarlicens för terrängskoter. I sådan utbildning bör ingå kunskaper om vilken hänsyn som krävs för att färdas med ett motordrivet fordon i naturmiljö, allemansrätt, fjällsäkerhet och hänsynsregler gentemot rennäringen samt givetvis trafikregler som gäller vid färd med snöskoter. Utbildningen för jägarexamen kan åtminstone delvis vara modell liksom den mindre omfattande utbildningen som krävs för att få rätt att snara ripa. Samtidigt finns det anledning att ta tillvara erfarenheterna från den frivilliga förarutbildning som nu bedrivs men som har en annan inriktning.
Regleringen av skotertrafiken varierar i de nordiska länderna samtidigt som trafiken ofta går över nationsgränserna. Ett samordnat regelverk bör därför utarbetas i denna fråga. På sikt bör även en gemensam samnordisk förarlicens införas.
Det är viktigt att öka det lokala ansvarstagandet för skotertrafiken. I kommunerna finns den lokala kunskapen och det lokala engagemanget. Kommunerna kan aktivt bidra till en mer hållbar utveckling, inte bara i fjällområdena utan även i inlandet. Kommunernas åsikter och kommunala översiktsplaner bör därför vara vägledande för regeringsbeslut om regleringsområden.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om miljökrav på skotrar och om kommunalt ansvar.
Stockholm den 12 juni 1996
Carin Lundberg (s) Rinaldo Karlsson (s)