Motion till riksdagen
1995/96:Jo30
av Carin Lundberg och Rinaldo Karlsson (s)

med anledning av prop. 1995/96:226 Hållbar utveckling i landets fjällområden


I Västerbottens län finns 31 600 terrängskotrar, varav de
flesta är snöskotrar. Från att från början helt ha varit ett
nyttofordon, har skoterna alltmer kommit att också användas
för ett motorburet friluftsliv. Det skoterburna friluftslivet har
blivit något av en livsstil för delar av Västerbottens inland.
För stora delar av befolkningen i dessa områden spelar
skotern en roll som är fullt jämförbar med bilens.
Förhållandet att skotern spelar stor roll för fritidsaktiviteter,
får dock inte förringa dess betydelse för nyttotrafiken: Inom
skogsbruket och renskötseln, för underhållsarbeten i väglöst
land, fjällräddningen m m.
Ungefär en femtedel av kalfjällsarealen finns i Västerbottens län. Till den
kommer man längs vägar som når fjällen eller löper genom dessa. Flertalet
skoteråkare som kommer från andra platser, främst tätorter i inlandet och vid
kusten, tar sin skoter på släpvagn till lämplig terminalplats vid väg. Skotern
kan också vara stationerad vid fritidshus. Eftersom det finns förhållandevis
gott om vägar  och turistorter med fritidsbebyggelse  i anslutning till vägarna
blir skoteråkningen totalt sett omfattande.
Förutom nyttotrafiken och motorburet friluftsliv förekommer även en
omfattande fritidstrafik som har själva skoteråkandet som huvudintresse.
Denna trafik torde svara för en oproportionerligt stor andel av skotertrafikens
störningar för människor och natur. Egenskaperna hos flertalet av de skotrar
som säljs idag talar för att "körandet för körandets skull" fått allt större
betydelse.
Det är av största vikt att såväl yrkestrafikens  som fritidssektorns behov av
transporter med skoter kan tillgodoses på ett ändamålsenligt sätt. Detta gäller
särskilt för den bofasta befolkningen. Nya eller ändrade regler bör därför
utformas så att de i första hand begränsar utrymmet för sådan körning som
har själva skoteråkandet som huvudsyfte.
Beslut om en långsiktigt hållbar reglering av skotertrafiken bör innehålla en
avvägning mellan färdselrättens omfattning och skoterparkens egenskaper.
Renskötsel, naturvård och andra behov av att hålla vissa områden fria från
motortrafik sätter en gräns för färdselrätten. Inom denna gräns bör gälla att ju
mer miljöanpassad skoterparken är, desto vidare färdselrätt kan medges. Om
man, som hittills skett, inriktar praktiskt taget alla regleringsåtgärder på
färdselrätten finns det stora risker att inskränkningarna kommer att drabba
även väl motiverad skoteranvändning.
Det är därför särskilt angeläget att kraftfulla åtgärder vidtas för att
åstadkomma långtgående miljöanpassning av skotrarna. Regler beträffande
motorstyrka/hastighet hos nya skotrar bör införas tämligen omgående.
Viktiga begränsningar beträffande buller och avgaser kan införas inom något
eller några år medan den eftersträvade, mer långtgående miljöanpassningen
av praktiska skäl kan ta något längre tid.
Sådan miljöanpassning av skoterparken torde innebära att en del av det
onödiga skoteråkandet kommer att upphöra. Minskningen skulle bli som
störst där den upplevs som buskörning. En kraftigt ljuddämpad och
avgasrenad skoter utformad för begränsad hastighet inbjuder inte till sådan
användning, men kan tillgodose praktiskt taget alla verkliga transportbehov.
Åtgärderna bör således inriktas på skotrarna, inte på en generell
hastighetsbegränsning som inte kan övervakas.
När man färdas med fordon på väg krävs att föraren har en tillfreds-
ställande kunskap om trafikregler och om hur trafikmiljön fungerar. Mot-
svarande regler med krav om kunskaper om naturmiljön finns inte för
terrängskotrar. Regeringen bör, istället för sitt förslag om  behörighetskrav
för traktorkörkort, istället snabbutreda sitt eget förslag om införandet av en
särskild förarlicens för terrängskoter.  I sådan utbildning bör ingå kunskaper
om vilken hänsyn som krävs för att färdas med ett motordrivet fordon i
naturmiljö, allemansrätt, fjällsäkerhet och hänsynsregler gentemot
rennäringen samt givetvis trafikregler som gäller vid färd med snöskoter.
Utbildningen för jägarexamen kan åtminstone delvis vara modell liksom den
mindre omfattande utbildningen som krävs för att få rätt att snara ripa.
Samtidigt finns det anledning att ta tillvara erfarenheterna från den frivilliga
förarutbildning som nu bedrivs men som har en annan inriktning.
Regleringen av skotertrafiken varierar i de nordiska länderna samtidigt som
trafiken ofta går över nationsgränserna. Ett samordnat regelverk bör därför
utarbetas i denna fråga. På sikt bör även en gemensam samnordisk förarlicens
införas.
Det är viktigt att öka det lokala ansvarstagandet för skotertrafiken.  I
kommunerna finns den lokala kunskapen och det lokala engagemanget.
Kommunerna kan aktivt bidra till en mer hållbar utveckling, inte bara i
fjällområdena utan även i inlandet. Kommunernas åsikter och kommunala
översiktsplaner bör därför vara vägledande för regeringsbeslut om
regleringsområden.

Hemställan

Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om miljökrav på skotrar och om kommunalt ansvar.

Stockholm den 12 juni 1996
Carin Lundberg (s)

Rinaldo Karlsson (s)