Motion till riksdagen

1995/96:Fö8

av Lars Leijonborg m.fl. (fp)

med anledning av prop. 1995/96:12 Totalförsvar i förnyelse

---

Sammanfattning

Liberaler - i Sverige och ute i Europa - har en vision, där de
demokratiska staterna gemensamt uppträder till försvar för
fred, frihet och demokrati i vår del av världen. Efter murens
fall i Berlin i oktober 1989, Warszawapaktens och
Sovjetunionens upplösning i slutet av 1991 fanns det
äntligen anledning tro på ett verkligt skifte i den
säkerhetspolitiska situationen i Europa. I dag har mycket av
optimismen från 90-talets början förbleknat. Men vår
historiska uppgift är att se att det "Window of opportunity"
som då öppnades inte stängs igen utan verkligen utnyttjas.

För Folkpartiet liberalerna spelar EU en central roll i
Europas framtida säkerhetsordning. Genom att stabilisera de
nya demokratierna i Centraleuropa genom utvidgning
österut, genom en djupare utrikespolitisk samordning samt
genom samarbete kring fredsbevarande och konflikt-
förebyggande insatser kan EU bli en avgörande fredsfaktor i
framtidens Europa. Det ligger i Sveriges intresse att Europas
framtida säkerhetsordning blir så stark som möjligt. I den
mån Sverige aktivt kan bidra till detta ökar vårt lands och
Nordens möjlighet att leva i fred. Folkpartiet liberalerna har
en öppen attityd till hur den framtida säkerhetsordningen
skall utformas.

Folkpartiet liberalerna är starkt kritiskt till den
försvarsproposition regeringen presenterat på bl a följande
punkter:

- En förlegad definition av begreppet "allmän värnplikt"
leder till stora utgifter med urholkad försvarseffekt.
Omstruktureringen av försvaret fullföljs inte med
tillräcklig kraft, så att varje krona till försvaret får maximal
försvarseffekt. Stora materiella brister kommer att kvarstå
genom att numerären återigen prioriteras före
stridsdugligheten.
-
- Den säkerhetspolitiska analysen är minst sagt ofullständig,
bl a för att försvarsberedningen inte tillåtits diskutera
konsekvenserna av eventuella förändringar i den
europeiska säkerhetsordningen.
-
- Beslutsunderlaget är även i andra avseenden otillräckligt.
Talet om ett "tidigarelagt försvarsbeslut" saknar i
realiteten täckning genom den innehållsmässigt tunna
produkt som regeringen presenterat.
-
Folkpartiets alternativ kan sammanfattas som ett fullföljande
av den försvarspolitik vi stått för under lång tid. Principen är
att varje satsad krona måste satsas så att maximal
försvarseffekt uppnås. Nostalgi, militära revirintressen,
arbetsmarknads- och regionalpolitiska hänsyn etc måste stå
tillbaka för kravet på ett effektivt resursutnyttjande. När vi på
senare år framfört förslag om besparingar inom försvaret har
det hela tiden kombinerats med villkoret att den positiva
hotbildsutvecklingen skulle fortsätta. Även om det finns skäl
för en något mer pessimistisk bedömning nu än tidigare,
utesluter vi inte att det - när ett ordentligt beslutsunderlag
föreligger - visar sig möjligt att uppnå en högre
försvarseffekt till en lägre kostnad än den regeringen
förordar.

Behovet av gemensamma aktioner från FN, OSSE och EU
för att skapa förutsättningar för verklig fred kommer att vara
oförändrat stort. Det är viktigt att Sverige har stor beredskap
att aktivt deltaga i detta gemensamma arbete. Det är därför
angeläget med de förslag till ökad beredskap och kapacitet
som propositionen föreslår för svensk del. När man beaktar
det behov som finns och kan befaras uppstå vore det mycket
allvarligt om FN:s fredsbevarande kapacitet skulle dras ner.
Sverige har ett stort ansvar att medverka till att FN även
framgent kan verka kraftfullt fullt ut enligt FN-stadgans alla
föreskrifter i värnet av fred och säkerhet i världen.

Det föreligger idag inga säkerhetspolitiska skäl att överge
den militära alliansfriheten. Det finns däremot enligt
Folkpartiet liberalerna mycket starka skäl att vara öppen och
fullt ut delta i alla de möjligheter som erbjuds i arbetet på att
skapa en gemensam europeisk säkerhetsordning och att
aktivt delta i olika fredsfrämjande aktiviteter. Varthän
europeisk säkerhetspolitik kommer att utvecklas är mycket
svårbedömt, och kommer med stor sannolikhet att så förbli
för överskådlig framtid. Det ligger därför i svenskt intresse
att ha ett öppet förhållningssätt till de möjligheter som kan
erbjudas och att inte försvåra möjligheterna till så stor svensk
handlingsfrihet som möjligt.

I nu föreliggande beslutsunderlag i propositionen om
"Totalförsvar i förnyelse" saknas, som nämnts, erforderligt
underlag för att närmare kunna ta ställning till försvarets
framtida utformning. Regeringen bör få i uppdrag att inför
riksdagens beslut hösten 1996 förelägga ett mer utförligt
beslutsunderlag med en noggrann redogörelse för den
försvarsmässiga effekten av sina förslag. Förslaget till
ekonomisk ram bör därför avvisas.

I motionen redovisas principiella synpunkter på
avvägningar och inriktning inom totalförsvaret. Denna
strävan till rationalitet gäller självfallet oavsett ekonomisk
nivå. Vi binder oss inte nu ifråga om antal förband och
organisationsenheter av olika slag. Detta bör anstå till
försvarsbeslutet nästa höst, då mer tillfredsställande
beslutsunderlag måste föreligga. Det viktiga för oss nu är att
föra fram principer som vi anser bör beaktas i planeringen
inför detta beslut.

I propositionen polemiseras mot tanken på en yrkesarmé.
Diskussionen är meningslös eftersom det kravet knappast
framförts i svensk debatt. Folkpartiet avvisar liksom tidigare
tanken på en yrkesarmé. Principerna från beslutet om
totalförsvarsplikt, att bara utbilda dem som verkligen behövs
för uppgifter i totalförsvaret, bör ligga fast. Tanken på
korttidsutbildning för bevakningsuppgifter avvisas.
Folkpartiet har sedan länge förespråkat en föryngring av
utbildningen för uppgifter inom civilförsvaret. Däremot
avvisar vi nu tanken på att schablonmässigt utbilda 10 000
unga män årligen för att därmed förverkliga fiktionen att alla
vapenföra män ges en grundutbildning.

Gemensam säkerhet - en
liberal vision

Liberaler - i Sverige och ute i Europa - har en vision, där de
demokratiska staterna gemensamt uppträder till försvar för
fred, frihet och demokrati i vår del av världen. Efter murens
fall i Berlin i oktober 1989, Warszawapaktens och
Sovjetunionens upplösning i slutet av 1991 fanns det
äntligen anledning tro på ett verkligt skifte i vår framtida
säkerhetspolitik.

FN:s säkerhetsråd kunde hösten 1990 och vintern 1991 för
första gången, utan att någon använde sig av sin vetorätt, ta
itu med Iraks angrepp på Kuwait. FN skulle till slut kunna
uppträda som ett effektivt värn av fred och säkerhet fullt ut
enligt hela FN-stadgan. Under större delen av 1992 förmådde
också säkerhetsrådet i enighet fatta viktiga beslut inför det
folkmord i Bosnien som inleddes i april 1992.

En ljusnande framtid

Den perestrojka som inleddes under den sovjetiske
presidenten Gorbatjov ledde till ett begynnande töväder såväl
i stormaktsrelationer som i strävandena till rustningskontroll
framför allt på kärnvapenområdet. Men det var först i
samband med Berlin-murens fall i oktober 1989 och de olika
kommunistiska regimernas snabba fall som på ett radband i
Öst- och Centraleuropa veckorna därefter - uppenbarligen
utan att ledningen i Moskva avsåg att ingripa för att rädda det
kommunistiska imperiet - som frihetens och fredens timme
tycktes slagen.

Redan 1990 ägde det tyska återförenandet rum med de
sovjetiska ledarnas, Gorbatjov och Shevarnadze, välsignelse.
Bland de fyra allierade från andra världskriget var det
däremot Frankrike och särskilt Storbritannien som kände stor
tveksamhet inför det tyska enandet. Det var nu de första
initiativen togs från franskt håll till den europeiska politiska
och monetära union som beslutades i december 1991 i
Maastricht. Syftet var att bygga in det nya, större Tyskland i
det europeiska samarbetet och att förhindra ett tyskt
lösgörande från det EG som nu därför skulle bli EU.

I augusti 1990 inledde Irak en militär ockupation av
Kuwait i massiv skala. FN:s säkerhetsråd reagerade enhälligt.
Varken Sovjetunionen eller Kina hade några avgörande
invändningar mot de sanktioner som infördes mot Sadam
Husseins Irak. Inte heller mot att FN gav en grupp stater med
USA i spetsen i uppdrag att, när säkerhetsrådets ultimatum
löpt ut, vidta de militära åtgärder som krävdes för att häva
den irakiska ockupationen och återge Kuwait dess
självständighet.

Säkerhetsrådets hantering av Kuwait-konflikten innebar
därmed ett stort steg i FN:s utveckling. Utan veto från någon
ständig medlem av säkerhetsrådet kunde FN nu ingripa fullt
ut enligt FN-stadgans alla bestämmelser för att tvinga en
militär angripare tillbaka och återställa internationell fred
och säkerhet. Utgången av Gulf-kriget blev i alla avseenden
en stor framgång för FN. De militära stormakternas samsyn
gav i januari 1992 FN:s generalsekreterare Boutros Boutros-
Ghali tillfälle att presentera sin "Agenda för fred", där han
skissade på en mer aktiv roll för FN i värnandet av fred och
säkerhet. Frågan om fredsframtvingande åtgärder från FN
fick en plats på den internationella dagordningen.

I Europa fick Gulf-kriget emellertid allvarliga
konsekvenser. Strävanden efter en mer europeisk identitet i
utrikes- och säkerhetspolitiken avslöjades i hög grad som ord
utan täckning. FN-operationen blev i allt väsentligt en
demonstration av USA:s ledande roll. EG spelade ingen
närmare roll och EG:s medlemsstater följde USA:s ledning.
Det europeiska fiaskot i Gulf-krisens hantering kastade
mörka skuggor över arbetet med att skapa en politisk union
av EG men underströk också EG:s behov av att ta tydliga
steg framåt mot en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik.

Såväl glädjen över FN:s framgång i Kuwait som den
europeiska frustrationen över bristen på europeiskt ledarskap
kom första halvåret omvärlden att brista i uppmärksamhet
och framsynthet inför den alltmer tillspetsade utvecklingen i
Jugoslavien. Rådlöshet i kombination med en fruktan för
vilka impulser en upplösning av Jugoslavien skulle kunna ge
i Gorbatjovs Sovjetunionen, gjorde att USA och de
europeiska stormakterna inte förmådde annat än halvhjärtade
uttalanden mot en jugoslavisk splittring.

Omvärlden gav den serb-nationalistiska ledningen i
Belgrad intrycket att den inte behövde komma Ljubljana och
Zagreb till mötes i en verklig förändring av den jugoslaviska
federationen i riktning mot ekonomiska och politiska
reformer. Milosevic och den serbkontrollerade federala
jugoslaviska armén såg sig ha fria händer att möta slovensk
och kroatisk separatism med militärt våld. Vid
midsommartid 1991 bröt krigen i det forna Jugoslavien ut,
vilka i skrivande stund är inne på femte året.

I ett krampaktigt försök att skaka av sig fiaskot från Gulf-
krisen sökte EG ta kommandot i hanteringen av kriget i
Jugoslavien. En vapenvila kom snabbt till stånd i Slovenien.
Mycket till följd av att Belgrad inte hade särskilt stora
intressen där. I Kroatien gick däremot kriget vidare. Mycket
snabbt förlamades det europeiska agerandet i Kroatien av
den omfattande oenigheten och misstron mellan å ena sidan
Frankrike och Storbritannien och å andra sidan Tyskland.
Gamla historiska intressesfärer färgade den europeiska
oenigheten inför det jugoslaviska sönderfallet.

Först i januari 1992 åstadkoms vapenvila i Kroatien genom
FN-medlaren, förre amerikanske utrikesministern Cyrus
Vance. Då hade såväl Slovenien som Kroatien uppnått
internationellt erkännande efter en djupgående splittring
inom EG. Sönderfallet inom EG ökade ytterligare trycket på
EG-ledarna att i december 1991 kunna enas om
Maastrichtfördraget och skapandet av en europeisk politisk
och monetär union.

Kriget i Kroatien kom under början av hösten dessutom att
överskuggas av dramatiska händelser i Moskva. I augusti
1991 ägde ett försök till statskupp rum i Moskva. En
sammansvärjning av ledare som önskade vrida klockan
tillbaka fick under några dagar världen att stanna upp i en oro
inför om Gorbatjov och perestrojkan skulle störtas. Även om
kuppförsöket misslyckades var Gorbatjovs dagar räknade.
Den ryske presidenten Jeltsin tog snabbt kommandot och
genomförde Sovjetunionens upplösning de sista
decemberdagarna 1991. Europa hade fått ett stort antal nya
självständiga stater på det forna sovjetiska territoriet, som
snabbt vann inträde som fullvärdiga medlemmar av såväl
ESK som FN. Ryssland övertog platsen som ständig medlem
i FN:s säkerhetsråd. Kommunismen hade slutligen störtats i
Europa. I början av 1992 var den europeiska tillförsikten
inför framtiden trots skuggorna på Balkan mycket stor.

Norden mot frihet i Europa

Också i Norden innebar kommunismens fall och
Sovjetunionens upplösning mycket stora politiska
förändringar. Redan sommaren 1991 sökte Sverige
medlemsskap i EG, senare EU. Finland, som med
Sovjetunionens fall kunde lösgöra sig ur efterkrigstidens
restriktioner, följde efter. I januari 1995 var såväl Sverige
som Finland fullvärdiga medlemmar av EU. Deras respektive
traditionella neutralitetspolitik hade övergivits till förmån för
fullständigt deltagande i EU:s gemensamma utrikes- och
säkerhetspolitik (GUSP) under upprätthållande av militär
alliansfrihet. Sverige och Finland har sökt observatörsskap i
Västeuropeiska unionen. Medlemskapet i EU, och de
möjligheter som det ger att medverka till demokratisk och
ekonomisk utveckling i Europa och särskilt att utvidgas till
att omfatta de nya demokratierna i Öst- och Centraleuropa, är
det viktigaste bidraget till vår egen säkerhet i Europa.

De baltiska staternas kamp för sin frigörelse bekräftades
slutligen med Sovjetunionens upplösning. Tre nya
självständiga stater breder nu ut sig på Östersjöns östra
stränder. Ryssland når Östersjön nu endast vid Kaliningrad
och vid S:t Petersburg i Finska Vikens inre ända. Hösten
1994 kunde också slutförandet av de ryska truppernas
återvändande från de baltiska staterna genomföras enligt
tidtabell. Estland, Lettland och Litauen är nu medlemmar av
såväl FN som Europarådet och är på väg att erhålla
Europaavtal med EU.

Skotten i Sarajevo

Belägringen av den alltmer sönderskjutna huvudstaden i
Bosnien-Hercegovina har blivit till en alltmer traumatisk
symbol för ett nytt Europa som körde fast på vägen mot en
ljusare framtid. Vapenvilan i Kroatien efter nyår 1992
ackompanjerades av FN-trupper som skulle övervaka freden
och skapa förutsättningar för fredsförhandlingar kring de
otaliga öppna frågor som kriget aldrig löste. Den serbiska
ockupationen i Kroatien av Östra och Västra Slavonien
liksom av Krajina lämnade djupa sår, som världssamfundet
visade sig inte kunna reda upp.

Inför de serbiska fascisternas massiva militära angrepp i
april 1992 på republiken Bosnien-Hercegovina, där ett par
månaders "etnisk rensning" snabbt skapade fullbordade
fakta, stod såväl FN som Europa handfallet. Djupgående
intressemotsättningar och öppen inbördes misstro mellan
Europas stormakter i kombination med demokratiska staters
ovilja att riskera sina söners liv för en våldtagen liten
europeisk nations skull gjorde att ett folkmord kunde få pågå
i Europa i mer än tre år, mindre än 50 år efter att portarna till
Auschwitz slogs upp för en omvärld som inte längre kunde
förneka Förintelsen.

Kriget i Bosnien-Hercegovina har katastrofalt demonstrerat
svagheten i de hittillsvarande europeiska
säkerhetsstrukturerna. Vad värre är, har det också
demonstrerat att det inte enbart handlar om strukturer och
mandat. Det nya Europa som uppstått efter murens och
kommunismens fall har också fått se gamla geopolitiska
spänningar mellan de europeiska stormakterna återuppstå.
Den atlantiska sprickan har vuxit så att allvarliga risker
föreligger att den inte längre kan tätas.

Den amerikanska regeringen har hållit sig på tillbörligt
avstånd från kriget i Bosnien. Endast ett par gånger har den
sett ut att mera påtagligt engagera sig i kriget i Europa.
Frankrike och Storbritannien har tillsammans och ofta med
hjälp av Ryssland lyckats hålla Washington stången. Först
sommaren 1995, sedan de bosnien-serbiska fascisterna lekt
katt och råtta med FN-gisslan och därefter på det mest
brutala sätt överfallit och krossat de av FN som "fredade
zoner" utropade Srebrenica och Zepa, medan FN hjälplöst
tittade på, tog USA kommandot och ställde Europa och dess
medlare vid sidan. Starkt bidragande till denna utveckling
var visserligen att den amerikanska kongressen var på väg att
utsätta president Clinton för ett förödmjukande
utrikespolitiskt nederlag med allvarliga konsekvenser för
hans möjligheter att bli återvald i presidentvalet hösten 1996.

Den ryska björnen och Tjetjenien

Det nya Ryssland under president Jeltsin fördjupade till en
början utvecklingen mot att bryta blockpolitiken. I maj 1992
beslutade FN:s säkerhetsråd i enighet om sanktioner mot
Serbien-Montenegro för den federala jugoslaviska arméns
angrepp i Bosnien. Sanktioner som sedermera skärptes
ytterligare fram till sommaren 1993, då säkerhetsrådet
beslutade om "fredade zoner" kring de av bosnien-serberna
belägrade städerna. Även i övrigt utmärktes den ryska
utrikespolitiken av samförståndsträvanden, trots att kritiken
stundom var hård i den ryska duman. Det var inte Ryssland
som hindrade FN från att stoppa folkmordet i Bosnien utan
oenigheten mellan de västliga stormakterna.

I september 1993 kom det till en våldsam kraftmätning i
Moskva mellan president Jeltsin och hans kritiker i den ryska
duman. Sedan Jeltsin vunnit militärens stöd kunde de
oppositionella krossas. De tidigarelagda parlamentsvalen i
december 1993 blev en chock för såväl Jeltsin som
omvärlden, i och med att mer aggressivt nationalistiska
politiker vann folkligt stöd. Redan innan valet i december
kom dock alltfler tecken på att Jeltsin betalat ett högt pris för
stödet från militären genom en omsvängning av den ryska
utrikespolitiken. Nu trädde alltmer de ryska intressena i det s
k "nära utlandet" i förgrunden.

Den ryska utrikespolitiken präglas idag av en i
grannländernas ögon alltmer militant hållning. Dels anser sig
den ryska regeringen ha legitima intressen att bevaka i
förhållandena för 25 miljoner ryssar bosatta i de forna
sovjetiska republikerna. Dels anser den sig ha legitima
intressen att bevaka i form av stabilitet i de nya
grannländerna. Ryssland anser sig utsatt för påtagliga hot av
allehanda slag i olika väderstreck. Inte minst i Kaukasus har
Ryssland med all erforderlig styrka sett till att få till stånd
samarbetsarrangemang som säkrar ryskt militärt inflytande.

I december 1994 gick ryska militära förband till storms mot
huvudstaden Grozny i den ensidigt utropade självständiga
republiken Tjetjenien i södra Ryssland. Utan att ta större
notis om de internationella protesterna bombades Grozny
under våldsam brutalitet sönder och samman. På samma sätt
har de ryska trupperna gått fram i andra tjetjenska städer och
byar. Den ryska armén kontrollerar idag Tjetjenien men har
inte lyckats tvinga motståndet på knä.

Kanske allvarligast i fråga om Tjetjenien är att särskilt
stormakterna varit ganska lama i sina protester mot det ryska
överfallet. I såväl FN som OSSE kan man skyla sig bakom
den ryska vetorätten, som gör varje försök att resa frågan helt
onödigt. I själva verket har världens stora klart visat att goda
relationer till Moskva väger tyngre än folkrätten. Ibland
skyller man på att starkare kritik bara skulle gynna Jeltsins
kritiker, som önskar en än mer aggressivt nationalistisk kurs.
Redan på vårvintern 95 beviljade IMF ett nytt stort lån till
Ryssland trots kritiken mot överfallet på Tjetjenien. Jeltsin
gjorde en kort paus i Tjetjenien för att möjliggöra för
världens ledare att komma till Moskva och tillsammas med
honom fira 50-årsjubileet av 2:a världskrigets slut. När
ledarna åkt hem kunde kriget i Tjetjenien återupptas i full
styrka.

Den strategiska utvecklingen i Nordeuropa

Warszawapaktens upplösning, de sovjetiska truppernas
återtåg från Mellaneuropa och de baltiska staternas
självständighet har mycket påtagligt minskat det direkta
militära hotet mot Sveriges säkerhet. Den ryska ekonomins
sönderfall och dess följder på samhällsmoralen har dessutom
generellt urgröpt kvaliteten i många av de ryska militära
förbanden.

Militärt sett är situationen i Nordeuropa dock inte
okomplicerad. Den ökade koncentrationen av ryska
kärnvapen på Kolahalvön har gjort området än mer
strategiskt vitalt. Den nya ryska försvarsdoktrinen ger
visserligen kärnvapnen en defensiv roll, men i takt med att
försvaret i övrigt minskat sin slagkraft ökar kärnvapnen i
tyngd. Försvarsdoktrinen innebär inte heller att Ryssland
avstår från att vara först med att tillgripa kärnvapen. I den
strategiska maktbalansen utgör därför de ryska kärnvapnen
baserade på Kolahalvön det enda allvarliga hotet för USA. I
en framtida stormaktskonflikt blir därför områdena till lands
och till havs runt Kolahalvön av strategisk betydelse för både
USA och Ryssland.

Det välkomna tillbakadragandet av trupper och materiel
från Centraleuropa och främst det f.d. DDR har emellertid
lett till en klart kvalitativ förstärkning av S:t Petersburgs
militärområde. I det ryska militära engagemanget i Tjetjenien
har de militära styrkorna i S:t Petersburgs militärområde
spelat en viktig roll. Där finns de kvalitativt sett bäst
utrustade styrkorna med hög insatsberedskap.

CFE-avtalet från 1990 innebär radikala nedskärningar av
offensiva konventionella stridskrafter i de gamla NATO- och
Warszawapaktsländerna. Tasjkentavtalet från 1992 reglerar
hur avtalets kvotbestämmelser fördelas mellan staterna i det
forna Sovjetunionen. Avtalets flankbestämmelser innebär
kraftiga begränsningar i de ryska styrkorna i S:t Petersburgs
militärområde, vilket inneburit klara lättnader för Norge,
Sverige och Finland. De ryska önskemålen om att kunna
förstärka sin militära närvaro i norra Kaukasus står i strid
med flankbestämmelserna, varför Moskva insisterar på
reviderade flankbestämmelser, vilket skulle påverka den
militärstrategiska situationen i Nordeuropa i klart negativ
riktning. CFE-avtalet skall träda i kraft 15 november 1995.

Fram till nu har vi nästan tagit för givet att CFE-avtalets
skulle öka säkerheten i vårt eget närområde. Bara någon
månad innan CFE-avtalet skall träda i kraft, finns det dock
anledning att höja mer än ett varningens finger för vad
Moskva kommer att leva upp till.

Utvecklingen i Tjetjenien och i Kaukasus har lett till att
man från militärt ryskt håll hotat med att ensidigt bryta mot
CFE-avtalet, om man inte får till stånd en revidering av
flankbegränsningarna. I debatten om en framtida NATO-
utvidgning, men också om NATO-bombningarna i Bosnien,
har från rysk sida ytterligare hotats med en ensidig
uppsägning av CFE-avtalet. Det som kan tyckas irrationellt
för en stats- eller militärledning i väst kan ses på ett helt
annat sätt i ett annat perspektiv.

Nu finns det de som säger, att oavsett den framtida ryska
ledningens avsikter saknar den militär möjlighet att utgöra ett
hot mot Sverige. Men invasionshot är inte det enda
säkerhetspolitiska eller militära hotet. Det finns en lång skala
av olika hot och utpressningssituationer. Det råder mycket
bred enighet i rysk politik om att Ryssland har särskilda
rättigheter i sitt "nära utland". Om de skulle riktas mot de
militärt än så svaga baltiska staterna, lämnar det inte Sverige
oberört. Fallet Bosnien visar ju, att omvärlden inte är beredd
att riskera sina söners liv för en hotad europeisk småstat.

Utvecklingen i Ryssland har sedan 1992 tagit steg som gör
bedömningen av landets framtida ekonomiska och politiska
utveckling mycket mer svårbedömd. Fortfarande finns det
anledning för omvärlden att hoppas på och stödja en positiv
utveckling i Ryssland. Det finns det förutsättningar för hos
det ryska folket. Men auktoritära traditioner och samhällets
ekonomiska och sociala misär ger de nationalistiska
krafterna stora möjligheter. De ryska parlamentsvalen i höst
och presidentvalet nästa år kastar en mörk skugga över
framtiden.

Europeiskt samarbete om försvar och säkerhet

För Folkpartiet liberalerna spelar EU en central roll i Europas
framtida säkerhetsordning. Genom att stabilisera de nya
demokratierna i Öst- och Centraleuropa genom utvidgning
österut, genom en djupare utrikespolitisk samordning samt
genom samarbete kring fredsbevarande och
konfliktförebyggande insatser kan EU bli en avgörande
fredsfaktor i Framtidens Europa. Det ligger i Sveriges
intresse att Europas framtida säkerhetsordning blir så stark
som möjligt. I den mån Sverige aktivt kan bidra till detta
ökar vårt lands och Nordens möjlighet att leva i fred.
Folkpartiet liberalerna har en öppen attityd till hur den
framtida säkerhetsordningen skall utformas.

Den ofta påtalade risken för renationalisering är inte längre
en risk utan redan förhärskande verklighet. Europas staters
agerande i Bosnien dikteras nästan uteslutande från
nationella utgångspunkter. Senast var det den italienska
regeringen som, i ett febrilt försök att återvinna ett
internationellt erkännande, som gått förlorat i den
inrikespolitiska cirkusen senare år, utövade en fullständigt
vettlös utpressning för att få en plats i den s k
kontaktgruppen om f d Jugoslavien. Serbiska fascisters
angrepp på och folkmord i Bosnien har däremot fått äga rum
medan Europa tittat på.

I Tjetjenien har Jeltsin fått härja fritt. Liksom i fallet
Bosnien värnar Washington, London, Bonn och Paris - för
den delen också Stockholm - mer om goda relationer till
Moskva än om folkrätten och mänskliga rättigheter. Att hålla
igen med kritik för att inte skada de demokratiska krafterna
ger i Moskva bara de nationalistiska än mer vind i seglen.

Det finns mot bakgrund av de allt tydligare
utvecklingstendenserna inom den gamla västalliansen inte
anledning att förvänta sig alltför stora steg mot en gemensam
försvarspolitik. Den pågående upplösningen av de
gemensamma grundvalarna för NATO-samarbetet liksom de
allt starkare tecknen på oförmåga och rent av ovilja att gå
vidare på den europeiska integrationen inför 96 års
regeringskonferens är olycksbådande. För bara några veckor
sedan visade det svenska folket att inte heller vi i Sverige är
beredda att ta de nödvändiga stegen.

Det är ytterst allvarligt att den svenska regeringen saknar
såväl vision som strategi för ett kraftfullt svenskt agerande i
syfte att börja förverkliga det mångåriga svenska talet om
"Gemensam säkerhet". När förutsättningarna förändras och
Gemensam säkerhet inte bara är en vacker utopi, tycks
svensk socialdemokrati se som sin huvuduppgift att definiera
hinder och svårigheter, som kräver särskilda villkor och
status för Sveriges medverkan i strävandena att värna fred,
frihet och demokrati i Europa.

EU skall i enlighet med Maastrichtfördraget från 1991 som
trädde i kraft 1994, vara en politisk och monetär union. EU
skall utveckla en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik.
EU:s regeringskonferens 1996 skall utvärdera unionen och ta
ställning till dess vidare utveckling. Dit hör såväl
fördjupning inom EU som en utvidgning främst till de nya
demokratierna i Öst- och Centraleuropa.

Inför regeringskonferensen kommer också frågan om en
gemensam försvarspolitik samt EU:s förhållande till
NATO:s europeiska pelare Västeuropeiska unionen (VEU)
att behandlas. De i avgörande avseenden mycket olika
ståndpunkter som föreligger mellan EU-staterna gör det föga
troligt att regeringskonferensen kommer att innebära någon
väsentlig förändring på detta område.

Sverige är nu observatör i Västeuropeiska unionen, vars
medlemmar utgörs av de europeiska medlemsstaterna i
NATO. VEU saknar idag operativ kapacitet. Genom
Petersbergsdeklarationen har definierats områden inom det
humanitära och fredsbevarande arbetet som skulle kunna
utgöra VEU:s särskilda uppgifter.

Efter det kalla krigets slut förändrades i väsentliga
avseenden NATO:s roll. En utveckling inom NATO tog fart
och snart inbjöds särskilt de nya staterna i Öst- och
Centraleuropa att ingå i ett formaliserat samrådsforum,
NACC. Efter ett par år, och inte minst mot bakgrund av
erfarenheterna av omvärldens sätt att hantera kriget i
Bosnien, kom alltfler stater i Öst- och Centraleuropa att se
NATO som det starkaste stödet för sin säkerhet och uttalade
sin önskan om medlemskap i NATO.

I syfte att skjuta frågan om nya NATO-medlemmar framåt i
tiden och att kunna erbjuda inte bara länder som önskar
medlemskap ett fördjupat samarbete som på sikt skulle
kunna förbereda dem som så önskar för ett framtida
medlemskap tillkom 1994 Partnerskap för Fred (PFP).
Genom att sluta avtal med NATO om PFP-samarbete erbjuds
varje stat möjlighet till samarbete i den omfattning som
passar dess förutsättningar. Sverige ingår sedan 1994 i PFP-
samarbetet, och är en av de stater som inte ser detta
automatiskt leda till en ansökan om NATO-medlemskap.

De länder som mest ivrigt eftersträvar NATO-medlemskap
har trots PFP-samarbetet inte minskat sina ansträngningar att
bli medlemmar. NATO har därför under 1995 genomfört en
studie för att klarlägga förutsättningarna för en utvidgning av
NATO. Diskussionen kan nu förväntas öka om vilka stater
som när och under vilka former kan förväntas erbjudas
medlemskap i NATO.

Det är ingen hemlighet att det även på detta område råder
meningsskiljaktigheter mellan NATO-medlemmarna. Den
alltmer högljudda ryska oppositionen mot en NATO-
utvidgning spelar här en viktig roll, åtminstone som
förevändning för dem som vill avvakta med utvidgning. Inte
minst Bosnien-konflikten har exponerat djupgående
skillnader mellan NATO:s medlemsstater. En utvidgning av
NATO handlar i grunden om vilka utvidgade
säkerhetsåtaganden som NATO:s medlemsstater är beredda
till avseende de nya medlemsstaterna.

NATO har uttalat att en utvidgning skall ses som en del i
att skapa en säkerhetsstruktur för hela Europa och att nya
delningslinjer inte får skapas i Europa. Att inte utvidga
NATO skulle emellertid innebära att de delningslinjer som
de allierade drog upp i Jalta skulle överleva det kalla kriget
och även i framtiden markera skiljelinjerna mellan det kalla
krigets båda geografiska block i Europa.

Det finns anledning att utgå ifrån att frågan om NATO-
utvidgning kommer att dra ut på tiden. De ryska parlaments-
och presidentvalen det kommande året liksom det
amerikanska presidentvalet kommer säkert att avvaktas.
Försöken att hitta former för NATO:s samverkan med
Ryssland utöver vad PFP-samarbetet erbjuder kommer också
att fördröja frågan.

Frågan om vem som är/blir medlem i NATO är varje stats
eget ansvar. Sverige bör avstå från att ge några råd eller från
att avråda något tänkbart ansökarland. Det finns emellertid
anledning att peka på faktorer som kan komma att påverka
den säkerhetspolitiska utvecklingen i hela Europa. Om det
ryska motståndet mot NATO-utvidgning tillåts påverka
frågans hantering i någon väsentlig utsträckning innebär det
att man såväl i Moskva som i resten av Öst- och
Centraleuropa får besked om att NATO erkänt att det nya
Europa också har sina inflytelsesfärer. Ett europeiskt
motstånd mot NATO-utvidgning kan dessutom bidra till att
öka den atlantiska klyftan och ytterligare fjärma det framtida
amerikanska engagemanget i Europa.

NATO består av USA, Canada och de flesta av de
västeuropeiska demokratierna. Ett NATO som utvidgas och
därmed integrerar ett antal nya demokratier i Öst- och
Centraleuropa i det samarbete och under de förutsättningar
som gäller för NATO-samarbetet kan bara bidraga till att öka
den politiska stabiliteten i Europa. En utvidgning av NATO
är därför inget hot mot Sveriges säkerhetspolitiska
förutsättningar men kan bidra till att stärka dem.

Utvecklingen i Europa sedan murens fall i Berlin visar att
allvarliga konflikter med ibland väpnad utveckling kommit
för att stanna. Behovet av gemensamma aktioner från FN,
OSSE och EU för att förebygga, lindra och med
fredsbevarande eller fredsframtvingande åtgärder skapa
förutsättningar för verklig fred kommer att vara oförändrat
stort. Det är viktigt att Sverige har stor beredskap att aktivt
deltaga i detta gemensamma arbete. Det är därför angeläget
med de förslag till ökad beredskap och kapacitet som
propositionen föreslår för svensk del.

Erfarenheterna först från Somalia men framför allt i det
forna Jugoslavien kommer emellertid med stor sannolikhet
att utgöra en kraftigt hämmande faktor för världens stater att
låta sig invecklas i nya engagemang. Boutros-Ghalis
optimistiska tankar från Agenda för Fred från januari 1992
har förbleknat allteftersom FN:s möjligheter åter bromsas
eller lamslås av motsättningar mellan dess medlemmar och
särskilt de permanenta medlemmarna i säkerhetsrådet.

Det vore mycket allvarligt om FN:s fredsbevarande
aktiviteter visar sig ha passerat zenit på sin utveckling.
Sverige har som en av FN-tankens främsta förespråkare och
ett av FN:s största bidragarländer ett stort ansvar att
medverka till att FN även framgent kan verka kraftfullt fullt
ut enligt FN-stadgans alla föreskrifter i värnet av fred och
säkerhet i världen.

Se möjligheterna för svensk säkerhetspolitik!

Målet för svensk säkerhetspolitik är oförändrat att utan
underkastelse hålla Sverige utanför krig. Från liberal
synpunkt är det av central betydelse att en ny
säkerhetsordning byggs i Europa för att värna och främja
fred, demokrati och mänkliga rättigheter. Avgörande inför
framtiden vid valet av säkerhetsordning blir dels
utvecklingen i Östeuropa, dels i vilken grad den viktiga roll
USA spelar för Europas säkerhet består.

Med blockpolitikens upplösning och det kalla krigets slut
upphörde förutsättningarna för traditionell svensk
neutralitetspolitik. Med Sveriges inträde som fullvärdig
medlem av EU är neutralitetspolitik inte längre möjlig. Den
svenska militära alliansfriheten lägger däremot inga hinder i
vägen för medlemskap i EU och fullt deltagande i EU:s
gemensamma utrikes- och försvarspolitik. Sveriges
medlemskap i EU har ökat våra säkerhetspolitiska
förutsättningar. Det förstärks ytterligare av vårt deltagande i
Partnerskap för Fred (PFP) och vårt observatörskap i VEU.

Det föreligger idag inga säkerhetspolitiska skäl att för
framtiden överväga någon förändring av de militära
alliansfriheten. Det finns däremot enligt Folkpartiet
liberalerna mycket starka skäl att vara öppen och fullt ut
delta i alla de möjligheter som erbjuds i arbetet på att skapa
en gemensam europeisk säkerhetsordning och att aktivt delta
i olika fredsfrämjande aktiviteter. I det senare fallet bör de ha
sin utgångspunkt i ett uppdrag från FN eller OSSE.

Varthän europeisk säkerhetspolitik kommer att utvecklas är
mycket svårbedömt, och kommer med stor sannolikhet att så
förbli för överskådlig framtid. Det ligger därför i svenskt
säkerhetspolitiskt intresse att ha ett öppet förhållningssätt till
de möjligheter som kan erbjudas och att inte försvåra
möjligheterna till så stor svensk handlingsfrihet som möjligt.

Med blockpolitikens upplösning, det kalla krigets slut och
kommunismens ammanbrott i Öst- och Centraleuropa
öppnades ett "Window of opportunity" för att långt in på
2000-talet skapa gemensam fred, frihet och säkerhet i
Europa. I dag har mycket av optimismen från 90-talets början
förbleknat. Men vår historiska uppgift är att se till att fönstret
inte stängs igen utan verkligen utnyttjas.

Säkerhetspolitisk kompetens i Sverige

I beredningsarbetet inför försvarsbeslutet 1996 har frågan
väckts om ett fristående säkerhetspolitiskt råd för att kunna
bistå statsmakterna med underlag för säkerhetspolitiska
bedömningar kontinuerligt. Frågan är värd att överväga. Det
finns anledning att konstatera att den säkerhetspolitiska
kompetensen generellt inte är särskilt utvecklad i Sverige,
vilket främst torde ha att göra med hur den traditionella
svenska neutralitetspolitiken hanterats på hemmaplan.

Frågan om vilken säkerhetspolitisk kompetens som
regeringen önskar knyta till sig är en fråga för regeringen.
Försvarets forskningsanstalt (FOA) och Militärhögskolan
(MHS) arbetar gentemot statsmakterna och försvars-
myndigheterna fram det säkerhetspolitiska underlag som de
beställer. Konstruktionen medför emellertid påtaglig risk för
att de båda myndigheterna inte ser sig ha utrymme för en
mera långsiktig och från beställare fristående
säkerhetspolitsik forskning. Det föreligger ett behov av att
såväl de berörda myndigheterna som regeringen ser över
detta förhållande.

Utanför dessa myndigheter bedrivs säkerhetspolitisk
forskning i mycket begränsad utsträckning - främst på
Utrikespolitiska institutet och i någon mån inom
högskolevärlden. Utvecklingen i Europa skulle mer generellt
föranleda att mer fristående säkerhetspolitisk forskning
byggs upp inom våra universitet och högskolor. En friare
säkerhetspolitisk forskning och debatt är i sig av stort värde
för svensk säkerhetspolitik.

Samhällsekonomi och
försvar i balans

Det kalla krigets slut och blockpolitikens upplösning har i
många av Europas stater liksom i USA lett till stundom
mycket rejäla minskningar av försvarsanslagen, och särskilt i
förhållande till de ökande anslagen under 80-talet. Sveriges
försvarsbeslut 1992 innebar en ökning av försvarsanslaget i
syfte att återställa tidigare försummelser i kvalitativt
hänseende. Därmed utgjorde Sverige tillsammans med
Turkiet de europeiska länder som ökade sina
försvarskostnader. Till länder med i stort sett oförändrade
försvarsanslag hör Norge och Finland, vilket skall ses mot
bakgrund av förhållandena i nordvästra Ryssland.

1992 års försvarsbeslut har urholkats rejält som en följd av
landets ekonomiska utveckling. Sparpaketet hösten 1992 och
det "svarta hålet" som följd främst av kronans urholkade
värde har båda bidragit till detta. Det stora
budgetunderskottet och inte minst den oförändrat höga
arbetslösheten kastar mörka skuggor inför nästa
lågkonjunktur. Det finns anledning att befara att det kommer
att ta lång tid innan svensk samhällsekonomi är i balans,
vilket ställer ytterligare krav på effektivisering och
besparingar.

Försvaret med en årsbudget på ca 40 miljarder kronor utgör
en stor sektor i statsbudgeten och kan därför inte utgöra
någon fredad zon i detta avseende. Kommer vi inte till rätta
med den svenska samhällsekonomin blir det mindre pengar
också till försvaret. Nya sparpaket och låg köpkraft hos
kronan riskerar att medföra nya, plötsliga urholkningar av
försvarsanslagen. En väl underbyggd och långsiktig
anpassning av försvarsbudgeten till landets ekonomiska
förutsättningar är bästa grunden för stabilitet och
långsiktighet i försvarets framtida utformning.

Inför utfärdandet av regeringens riktlinjer för de inledande
förberedelserna inför nästa totalförsvarsbeslut i december
1993 medverkade Folkpartiet till att det inledande arbetet
skulle bedrivas inom ramen för ett ekonomiskt intervall om
+/- 10% vid försvarsbeslutsperiodens (1997-2002) slut, samt
i ett något mer långsiktigt perspektiv inom intervallet +/-
30%.

I valrörelsen 1994 publicerade Folkpartiet rapporten
"Kommer vargen?" om förutsättningarna för framtidens
försvar. Mot bakgrund av den dittillsvarande
säkerhetspolitiska utvecklingen och rapportens förord för en
radikal strukturförändring av såväl det civila som det militära
försvaret föreslogs att "noggranna studier genomförs inför
1997 års försvarsbeslut av ett alternativ som innebär att
försvarsanslagen under en fem-tioårsperiod successivt
reduceras till en nivå som ligger i storleksordningen 25
procent under dagens". Förslaget följdes upp av Folkpartiets
företrädare i den parlamentariska försvarsberedningen våren
1995. Något utförligare underlag föreligger inte efter det att
beredningen slutfört sin första etapp.

Den socialdemokratiska regeringen föreslog i sin
ekonomisk-politiska proposition (prop 1994/95:25) i oktober
1994 att försvarsanslagen skulle sänkas med 2 Mdr kronor t
o m budgetåret 1998 och - om det säkerhetspolitiska läget
tillåter det - med ytterligare minst 2 Mdr kronor t o m
budgetåret 2001. I budgetpropositionen (prop 1994/95:100,
bilaga 5) återkom förslaget. Folkpartiet har ställt sig bakom
den beloppsmässiga inriktningen men avvisat regeringens
förslag till utformning av besparingarna. I Folkpartiets
långsiktiga ekonomiska plan föreslås ytterligare 1 Mdr
kronor i besparing inom försvarsbudgeten under nästa
försvarsbeslutsperiod. Besparingar av den storleksordning vi
förespråkat under riksdagsarbetet 1994/95 är fortfarande
önskvärda. Ingenting talar hittills för att de skulle vara
omöjliga att genomföra på ett ansvarsfullt sätt.

I nu föreliggande beslutsunderlag i propositionen om
"Totalförsvar i förnyelse" saknas däremot erforderligt
underlag för att nu närmare kunna ta ställning. Regeringen
bör få i uppdrag att inför riksdagens beslut hösten 1996
förelägga ett mer utförligt beslutsunderlag med en noggrann
redogörelse för den försvarsmässiga effekten av sina förslag.
Förslaget till ekonomisk ram bör därför avvisas.

Numera erkänner de flesta att svenskt försvar alltför länge
var ineffektivt genom att behålla en föråldrad struktur.
Riksdagen och försvarsmyndigheterna har de senaste åren
talat om det riktiga i att minska organisationen för att frigöra
medel till förnyelse och bättre kvalitet.

Folkpartiet var under många år ensamt om att kräva en
sådan omläggning. Från början av 70-talet pläderade partiet i
motioner och på annat sätt för en minskad men effektivare
organisation. Partiet krävde införande av en totalförsvarsplikt
för att kunna ge ett effektivare civilförsvar samtidigt som det
militära försvaret endast skulle utbilda så många som
krävdes för bemanning av krigsorganisationen. Nästan alla
arméförband hade allvarliga brister i både materiel och
utbildning. Så sent som inför 1987 års försvarsbeslut sökte
de militära myndigheterna behålla också de allra
omodernaste förbanden, hellre än att satsa på t ex modernt
luftvärn. Bristen på skydd och bristande förmåga att ta hand
om skadade var uppenbara svagheter. Förmågan till strid i
mörker var dålig.

Att alltid eftersträva rationalitet inom statlig verksamhet
borde vara en självklarhet, eftersom varje krona man tar i
skatt av människor bör användas så effektivt som möjligt.
Ineffektivitet innebär antingen att vi har svagare försvar än vi
annars skulle ha, eller också att vi för den försvarseffekt vi
har använder onödigt mycket pengar. Det senare är
naturligtvis extra olyckligt i ett läge med stort
budgetunderskott.

Försvaret är fortfarande det största statliga
konsumtionsområdet. Det militära försvaret kan helt ses som
en statlig verksamhet, och statens sätt att hantera denna har
därför också betydelse för statens möjligheter att med
trovärdighet kunna driva linjen att kommuner och landsting
måste fortsätta att effektivisera sin verksamhet.

När vi i den här motionen, i linje med den politik partiet
drivit i 20 års tid, motsätter oss orationell resursanvändning
har det därför också bäring på den generella diskussionen om
förnyelse av offentlig sektor. Inom sjukvård och omsorg,
områden som domineras av kvinnlig arbetskraft, har
effektivitetskraven drivits hårt under senare år och det finns
tecken på att man på flera håll ligger farligt nära
smärtgränsen. Att i detta läge låta det nästan helmanliga
militära försvaret ge nya exempel på att statens pengar inte
används effektivt vore direkt utmanande.

Mer försvar för varje krona

1987 års försvarsbeslut, som byggde på en uppgörelse mellan
Socialdemokraterna och Folkpartiet, innebar inledningen till
en omfattande moderniseringsprocess av försvaret. Man kan
djupt beklaga att denna process inte inleddes åtminstone 15
år tidigare. Den process som inleddes 1987 fortsatte genom
1992 års försvarsbeslut också i den följande perioden, dock i
lägre takt. Det är ingen hemlighet att Folkpartiet 1992 ansåg
att strukturomvandlingen behövde drivas längre. 16 brigader
var en större arméorganisation än Sverige kunde behålla utan
att framöver höja försvarsanslagen. Det var därför olyckligt
att kaserninvesteringar och grundutbildning beslöts utifrån
denna organisation. Det hade varit möjligt 1992 att behålla
16 brigader men bara nyutbilda värnpliktiga till 12 brigader
och i stället använda redan utbildade värnpliktiga från redan
nedlagda förband.

I den här motionen kommer vi att redovisa principiella
synpunkter på avvägningar och inriktning inom
totalförsvaret. Den grund vi bygger är i mycket de principer
partiet hävdat under många år. En vilja att söka få ut mesta
möjliga försvarseffekter per satsad krona. Denna strävan till
rationalitet gäller oavsett ekonomisk nivå. Man kan ha olika
mening om hur mycket pengar olika delar av offentlig sektor
ska ha. Men det borde kunna råda enighet om, att vi inte
inom någon del av den offentliga sektorn har råd att använda
pengar på ett orationellt sätt.

Vi följer propositionen i så måtto, att vi inte nu binder oss
ifråga om antal förband och organisationsenheter av olika
slag. Detta bör anstå till försvarsbeslutet nästa höst, då mer
tillfredsställande beslutsunderlag måste föreligga. Det viktiga
för oss nu är att föra fram principer som vi anser bör beaktas
i planeringen inför detta beslut.

Kvalitet och kärnmodell - återtagning och anpassning

I propositionen skissas lösningar där merparten av
krigsorganisationen är användbar omedelbart efter
mobilisering. Denna styrka ska var tillräcklig för de hot som
bedöms möjliga i nuläget. För en annan del av
organisationen ska man godta vissa brister i utbildningen och
tillgången på sådan förbrukningsmateriel som kan anskaffas
på den öppna marknaden. Samtliga dessa godtagna brister
ska kunna åtgärdas inom ett år från beslut om förstärkning.
Man kan diskutera om exakt 12 månader måste vara norm,
men i princip är den föreslagna inriktningen utmärkt. Vi kan
jämföra med förr, då få förband var direkt användbara direkt
efter mobilisering och många enheter hade grava brister i
utrustning och utbildning. I efterhand har konstaterats att
bristerna var dramatiskt mycket större än myndigheterna
redovisat.

Samtidigt ska man ha förberett möjligheten att utöka
organsationen på ett planerat sätt. Ett exempel på detta är vad
som berörs senare i motionen, att behålla en något större
befälsorganisation än som behövs för den befintliga
organisationen, eftersom utbildningen t ex av nya
kompanichefer tar flera år.

Folkpartiet är positivt till grundtanken i dessa förslag. I de
lösningar till arméorganisation som partiet skissade i slutet
av 80-talet gavs exempel på i princip en liknande
uppdelning, med en hög kvalitet i de direkt gripbara
förbanden och en option att efter beslut kunna få fram
ytterligare ett antal förband. Detta kallades "kärnmodellen",
vilken också bejakades på socialdemokratiskt håll. Den ger
en mer realistisk möjlighet till erforderlig tillväxt i ett annat
skede. Modellen är emellertid möjlig först sedan man lämnat
den gamla doktrinära värnpliktsprincipen. Utan flexibilitet i
värnpliktssystemet blir det omöjligt att använda en
kärnmodell.

Erfarenheten visar att rustningarna i olika länder varierat
över tiden. Det är en orimlig tanke att Sverige skulle ha en
organisation som låg oförändrad över tiden. Den skulle då
sannolikt vara för svag när hoten var störst och onödigt stor
när hoten är små. Den kritik som bör riktas mot svensk
försvarspolitik bakåt är att den varit för stel, alltså haft för
liten "elasticitet". Men ofta brukar kritiken vara den
omvända. 1925 års försvarsbeslut var internationellt och
nationellt ett mycket rimligt beslut, i ett läge då tidigare
stormaker i regionen var militärt svaga och svenska flottan
den starkaste i Östersjön. Kritiken bör i stället riktas mot
politiken under 30-talet då Sverige reagerade alltför sent och
alltför svagt på Hitlers och Stalins politik. Vill man studera
misstag är det inte 20-talet utan 30-talet som bör bli
åskådningsexempel.

Vad vi bör inrikta oss på är väl att så systematiskt som
möjligt söka mekanismer som ger tillväxtförmåga och
möjlighet att uppfatta förändringar i vår omgivning. En
grundläggande erfarenhet synes oss uppenbar. Att behålla en
överdimensionerad organisation och hoppas att kunna
förstärka den kvalitativt om hotet ökar har visat sig vara en
falsk linje. Man kommer in på ett sluttande plan, där önskan
att behålla så mycket som möjligt gör att man medvetet eller
omedvetet blundar för allt större kvalitetsbrister. Detta har
varit tydligt på materielsidan.

Frågan är om inte de mentala effekterna varit minst lika
allvarliga. Om organisation ändå inte väntas fungera fullt ut,
saknas starka skäl att skärpa sig, och man får ett slags
avtrubbningseffekt. Vi vet att många av de officerare, som
hoppade av försvaret under 70- och 80-talen, gjorde det
därför att man upplevde att verksamheten fungerade dåligt.
Vi har kunnat se hur förband som fått ny materiel och börja
tro på sin egen förmåga har mycket hög moral och
arbetstillfredsställelse.

Kvalitet bör därför vara det överordnade målet, om vi ska
få en försvarsmakt som fungerar så väl, att den också har
förmåga att växa om statsmakterna så begär. Den
internationella utvecklingen visar också mycket tydligt att
försvarsområdet inte skiljer sig från andra samhällssektorer
ifråga om den moderna elektronikens väldiga möjligheter.
Antal soldater och stridsvagnar säger i dagsläget sannolikt
betydligt mindre om olika försvarsmakters förmåga än
tillgången på förmågan att utnyttja ny teknologi för spaning,
samband och ledning.

Den tidigare alltför stora försvarsorganisationen
kännetecknades av att driftskostnaderna ökade och
inkräktade på utrymmet för materielanskaffning och
förnyelse. Den stora vinsten med strukturomvandlingen
sedan 1987 har varit, att den frigjort medel som kunnat
användas till ny materiel och andra kvalitetshöjningar. Den
inriktningen måste fullföljas, vilket gör att Folkpartiet med
kraft motsätter sig utbildning, som inte är motiverad av
behovet att omsätta krigsorganisationens personal. En
minskning av försvarsanslagen är motiverad mot bakgrund
av att den fysiska kapaciteten att anfalla Sverige har minskat,
särskilt vad avser storinvasion över Östersjön. Men det är
viktigt att dessa anslagsminskningar åtföljs av
organisationsminskningar. I annat fall kommer
materielandelen i försvarsanslagen minska, vilket skulle
äventyra inriktningen att stärka kvalitén.

Metoderna för "återtagning" kommer att variera mellan
skilda förbandstyper. Vad det gäller är söka
kostnadseffektiva lösningar. Ifråga om arméförband är
anskaffning av tyngre materiel sannolikt den faktor, som
bestämmer tidpunkten när nya enheter kan sättas upp. I
försvarsmaktens planering bör ingå att kontinuerligt följa
utvecklingen och redovisa vilka tänkbara
förstärkningsmöjligheter som finns.

Principiellt kan man uttrycka detta som "optioner". Vi har
en viss organisation, men man bör ha ett antal
handlingsmöjligheter som gör att det inom ett antal bör vara
möjligt att ha nått en större organisation. Ett exempel kan
vara transporthelikoptrar. Vi kan ha en viss organisation men
ha en planering för att efter beslut kunna utöka kapaciteten,
genom att utöka utbildningen och gå ut även på den civila
marknaden och köpa upp ett antal helikoptrar, kanske
begagnade.

Ett annat exempel kan vara att ha färdiga ritningar för s k
mingördlar till våra ubåtar. Det innebär att ha möjlighet att
ett antal år efter beslut ha tillgång till en kapacitet som inte
finns i nuläget. Ett annat exempel kan vara att vi anskaffar ett
antal krigsbroar men har planläggning för att kunna beställa
fler. I ett läge med liten bedömd krigsrisk i närtid men
osäkerhet på längre sikt blir "optioner" av detta slag extra
intressanta.

Flygstridskrafter

Vad gäller flygstridskrafterna finns i praktiken mycket små
möjligheter att öka leveranstakten på ett märkbart sätt inom
loppet av få år. Visst kan industrin gå över till flerskift, men
det stora nätet av underleverantörer gör att en förändrad
leveranstakt kan bli svår att åstadkomma. Import utifrån är
också i praktiken omöjlig, eftersom starka skäl talar emot att
introducera en ytterligare flygplanstyp, med allt vad det drar
med sig i form av underhållsbehov, utbildningshjälpmedel
etc.

Det finns en långt mer näraliggande möjlighet att
åtminstone 10-15 år framåt ha handlingsfrihet att öka
luftförsvaret, nämligen att behålla redan anskaffade flygplan
i sådant antal att det räcker till en större organisation. Man
skulle t ex kunna gå ned från dagens l6 till 12 aktiva
flygdivisioner och därmed minska bränslekostnader,
underhåll och utbildningskostnader. Men om man inskränker
de årliga skrotningarna av Viggen- och Drakenflygplan till
15-20 flygplan, vilket motsvarar den planerade tillförseln av
JAS 39 Gripen, finns en "option" att efter beslut öka ut
organisationen med 1-3 divisioner.

Just denna möjlighet har mycket stor trovärdighet eftersom
vi redan i praktiken gjort en motsvarande förstärkning i slutet
av 80-talet och början av 90-talet. Genom stora
personalavgångar av förare och tekniker till civilflyget kom
flygvapnets divisioner att ha vakanser på 25-30 procent.
Dessa vakanser hade kunnat hanteras så att var fjärde
division vakantsattes, men i stället lät man alla divisioner
vara kvar men med reducerad förmåga. När man skulle
"återta" det som förlorats fick man erfarenheter av i vilken
takt en förstärkning kan se. Gränssättande är inte hur många
intresserade som kan rekryteras utan vad skolor och
divisioner förmår ifråga om utbildning av nya. I
sammanhanget har det också visst intresse i vilken mån det
visade sig möjligt att ta tillbaka tidigare förare.

Motsvarande erfarenheter finns inom marinen och armén
där stora avgångar av officerare gav vakanser i
organisationen, men där man genom utökad befälsutbildning
efter några år hade fått bort vakanserna. Denna typ av
praktiska erfarenheter av "återtagning" är självfallet mer
robust än mer teoretiska modeller.

Även om antalet flygdivisioner minskas finns behov av en
ganska omfattande basorganisation. Vi godtar tanken att
utbyggnad av ytterligare flygbaser inte behöver ske de
närmaste åren, men att man i stället har beredskap att vid
behov kunna besluta om utbyggnad av fler baser. Däremot
vänder vi oss emot tanken att reducera antalet basbataljoner
till ca 16. En så långtgående neddragning skulle göra att
flexibiliteten i utnyttjandet av flygförbanden minskades
alltför mycket.

Det kan sägas att en neddragning av antalet aktiva
flygdivisioner till tolv och en motsvarande neddragning av
antalet stationskompanier gör att att man långsiktigt inte kan
underhålla en så stor basorganisation som tidigare. Men
under åtminstone tio år framåt kan man använda redan
utbildad personal. Länge var det ju så att antalet värnpliktiga
i den fredstida förbandsproduktionen på flottiljerna var större
än som erfordrades för omsättning av basorganisationen,
varför många värnpliktiga inte krigsplacerades eller endast
fanns kort tid i den krigsorganiserade basorganisationen.

Vi menar att man bör behålla ett större antal basbataljoner
men kan tillåta att några av dem har lägre beredskap och
behöver viss återtagningstid, t ex för att viss materiel måste
kompletteras genom ianspråktagande av civila resurser. Ett
annat alternativ kan vara att efterhand något minska
personalinnehållet i bataljonerna, vilket visserligen något kan
minska deras uthållighet men likväl medger användande av
en större del av bassystemet.

Marina stridskrafter

Antalet ubåtar brukar ganska ofta diskuteras. Det är en fråga
som främst har betydelse för att bestämma när i framtiden
ytterligare utbåtar behöver beställas. I fråga om årliga
kostnader är en väl så intressant fråga hur många ubåtar som
hålls i drift. Fram till en bit in på 80-talet var mindre än
hälften av dåvarande tolv ubåtar i drift, men genom olika
åtgärder utökades det antalet rätt markant. Motsvarande
gällde för ytfartyg.

Nu bör övervägas att återgå till en lägre fredstida
bemanningsgrad. En av anledningarna till marinens
uppmärksammade budgetproblem under senare år var att
kostnaderna, inte minst underhållet, vid stort gångtidsuttag
var långt högre än man kalkylerat med. Möjligen har
uppmärksamheten på sistone alltför mycket fokuserats på hur
mycket materiel som kan skrotas eller säljas de närmaste
åren, men eftersom drift- och personalkostnaderna är stora
bör frågan om hur många enheter som hålls i ständig drift
vara väl så intressant.

Om man vill dra ned på antalet fartyg i en viss funktion ger
det inte så mycket besparing att skrota t ex tre exemplar
några år i förtid. Men om man i stället kan hoppa över en
planerad avskaffning av tre nya fartyg blir besparingen
mycket stor. I båda fallen minskar självfallet de långsiktiga
driftkostnaderna, men besparingen på kort sikt blir i det
senare fallet sannolikt många hundra miljoner större än i det
förra.

Försvarsmaterielfrågor

"Smyge" - som var ett resultat av 1987 års försvarsbeslut -
är en experimentfarkost i syfte att prova ny teknik på några
mycket intressanta områden. I USA stoppades ett antal
tidigare planerade flygplansprojekt. För att ändå hålla uppe
tekniknivån pågår nu det s k JAST-projektet som innebär att
några industrier konkurrerar om uppdrag att utveckla några
nya tekniker utan att dessa är knutna till ett konkret nytt
flygplan. Denna metod, att satsa på kunskapsutveckling utan
direkt samband med en serieleverans, kan bli vanligare
framöver, just i syfte att behålla och utveckla kompetens,
även i ett läge då minskning av försvarsorganisationen gör att
ett antal enheter utgår utan ersättning, och man alltså får ett
antal års lucka i tidigare planerade anskaffningar. Det kan
därför inträffa lägen då en planerad materielanskaffning
utgår men det likväl kan finnas skäl att fullfölja
utvecklingsarbetet för att ha det som grund för arbete inför
nästa teknikgeneration på området ifråga. Frågan är givetvis
inte okomplicerad i ett perspektiv där banden klipps mellan
utvecklings- och produktionssidorna inom materielindustrin
och bör därför ytterligare belysas inför beslutet hösten 1996.

Det finns starka skäl att ifråga om försvarsteknologi söka
samarbete i första hand i Norden och Europa, men på en del
områden nog också med industrier i USA, för att kunna
använda svenska spetskunskaper i samverkan med andra. Det
kan vara så att utvecklingsarbete inte lika klart som tidigare
måste vara direkt knutet också till serieproduktion. I ett läge
med neddragningar av ett antal förband utgår självfallet ett
antal annars planerade nyanskaffningar. Den långsiktiga
handlingsfriheten talar för att nya projekt kan tas fram några
år senare. Det här kan innebära att neddragningen på
tillverkningssidan blir relativt större än på utvecklingssidan.
Även detta förhållande talar för ett utökat samarbete mellan
svensk och utländsk försvarsindustri. Den prioritering som
görs i propositionen, ifråga om de teknikområden där vi i
första hand bör säkerställa inhemsk kompetens, är snävare än
inför tidigare försvarsbeslut men sannolikt en rimlig
inriktning inför framtiden.

I propositionen talas om starka svenska önskemål om att i
ökad utsträckning delta i europeiskt försvarsindustriellt
samarbete. Svensk försvarsindustri har givetvis genomgått
stora förändringar, men det finns länder där neddragningarna
varit ännu bryskare. I en artikel nyligen i "Military
Technology" om tyskt-svenskt försvarsindustriellt samarbete
beskrev chefen för den tyska motsvarigheten till FMV att på
fyra år har den tyska försvarsindustrisektorn halverats från
280 000 till 140 000 anställda och det kan bli en fortsatt
neddragning med 40 000 före slutet av 1996.

Vad gäller kompensationsaffärer vid import av
försvarsmateriel finns en risk att kostnaden för dessa affärer
underskattas. Om svenskt försvar får offerter från t ex tre
utländska tillverkare som alla har lagt in
kompensationsaffärer i Sverige får vi ingen mätare på hur
mycket lägre priset skulle ha kunnat bli om kravet på
kompensationsaffärer inte funnits med. Här finns en risk att
materielanskaffningen fördyras mer än som uppmärk-
sammas.

Genom de ofta drastiska neddragningarna av
krigsorganisationen i olika länder finns numera större
möjligheter än någon gång sedan krigsslutet 1945 att köpa
begagnad försvarsmateriel, som kanske levererades från
tillverkaren bara för några år sedan. Detta i kombination med
livstidsförlängning av materiel, oftast uppgradering av
elektronik, gör att import av begagnad materiel är ett
alternativ i flera sammanhang. De stora neddragningarna
gjordes åren närmast Sovjetunionens fall, så det är sannolikt
att utbudet av begagnad materiel efterhand avtar. Sverige har
utnyttjat dessa möjligheter ifråga om stridsvagnar (vid sidan
av nyproducerade vagnar) och andra pansrade fordon. Ett
exempel där det finns anledning att studera möjligheter att
söka få köpa begagnad materiel gäller attackhelikoptrar.
Dessa skulle utgöra ett viktigt led i att utveckla ett "mindre
men vassare" svenskt försvar med hög beredskap, rörlighet
och slagkraft.

Civilförsvar och beredskapslagring

Tidigare har Sverige satsat betydande belopp på lagring och
andra åtgärder i syfte att klara försörjning i lägen då vi under
lång tid, främst till följd av krig i vår omgivning, skulle få
kraftiga minskningar av normal utrikeshandel. De stora
satsningarna gjordes ifråga om livsmedel, kläder och skor,
där inriktningen var att klara fleråriga avspärrningar, medan
uthålligheten ifråga om t ex läkemedel och sjukvårdens
förbrukningsmateriel var ytterst ringa. De dramatiska
obalanserna ifråga om insatser för olika försörjningsområden
var tydligt en följd av att politiska hänsyn till vissa
producentintressen styrt långt mer än omtanke om
befolkningens försörjning.

1987 års försvarsbeslut innebar en viktig principiell
förändring genom att utgå från samma tidsbedömningar över
hela linjen. Folkpartiet var pådrivande för denna omläggning,
som naturligtvis kritiserades från intressenter som haft
ekonomisk vinning av de tidigare obalanserna. 1987 års
beslut innebar också att statlig lagring av insatsvaror åt
industrin för s k fredskriser upphörde. Oljelagringen för
sådana lägen är inordnad i ett internationellt system, där
Sverige deltar på samma villkor som andra stater i detta
samarbete.

Behovet av lagring och andra åtgärder för att klara lägen
med "avspärrning" har naturligtvis minskat radikalt till följd
av kommunismens fall och det "kalla krigets" slut. Det nya
läget gör att vi kan avskriva det tidigare scenariot med ett
europeiskt storkrig som skulle kunna leda till långvariga
fysiska hinder för handel till och från ett neutralt Sverige.

Svenskt totalförsvar ska kunna möta den typ av begränsade
militära aktioner som kan vara militärtekniskt möjliga utan
egentlig förvarning. Dessa alternativ ställer knappast krav på
försörjningsberedskap av det slag vid tidigare räknade med.
Däremot finns det sannolikt skäl att ägna stor
uppmärksamhet åt åtgärder som ökar stryktåligheten och
uthålligheten i telekommunikationer, elförsörjning och
transportförmåga. Den mer än tre år långa belägringen av
Sarajevo visar på betydelsen av att kunna slå ut respektive
säkerställa civila funktioner som el-, gas- och
vattenförsörjning.

Sjukvården har stor betydelse i sammanhanget, inte minst
förmågan att transportera skadade till vård på sjukhus längre
bort i lägen då den regionala sjukvårdskapaciteten inte räcker
till. Tillgången på läkemedel och förbrukningsmateriel bör
uppmärksammas. I storstadsområden finns särskilda behov
att hålla nere sårbarheten i vattenförsörjningen.

Får vi indikationer på sådana militära förstärkningar att det
kan finnas risk för större operationer mot Sverige bör
ytterligare försörjningsåtgärder vidtas. En fortlöpande
planläggning bör finnas för att kartlägga vilka flaskhalsar
som finns, för att i ett sådant läge säkerställa tillförseln av
förbrukningsartiklar och andra förnödenheter till
försvarsmakten, sjukvården, transportväsendet och andra
delar av totalförsvaret. I ett sådant läge kan det vara befogat
med en ökad lagring. Merparten av den hittillsvarande
statliga lagringen bör upphöra, men vi bör ha en beredskap
att vid behov kunna bygga upp lager, som kan behövas om
hotbilden på nytt blir allvarligare.

Alternativet "handelskrig" mot Sverige är sedan tidigare
borta ur planeringen. Redan GATT-reglerna var ett skydd
mot sådant, men självfallet är Sverige genom medlemskapet
i EU ännu mer skyddat mot risken att bli utsatt för ensidiga
ekonomiska påtryckningar i form av att vi plötsligt skulle
förvägras normal utrikeshandel.

I tidigare planläggning fanns föreställningen att ett storkrig
på kontinenten skulle försvåra import söderifrån och
samtidigt starkt försvåra sjöfarten till och från svenska
hamnar. Scenariot att Danmark och norra Tyskland skulle
drabbas av krigshandlingar ligger knappast inom ramen för
det som vi behöver planera för i ett kortare perspektiv, och
minskningen av Rysslands marina kapacitet gör att hotet om
avbruten sjöfart knappast längre är aktuellt.

Det är svårt att se ett läge där Sverige-Finland skulle bli
transportmässigt avstängt från övriga EU. Till området bör
självfallet också räknas Norge, som ju genom EES-avtalet
har ett fritt varuutbyte med EU. Försök från någon
utomstående part att söka avlänka dessa tre länder från
förbindelser med kontinenten bör rimligen mötas av
motåtgärder från fler än Sverige. Det vi kan bidra med i detta
sammanhang är resurser som primärt anskaffats för att värna
svenskt sjöterritorium och för att stoppa marina operationer
mot vårt land och dess sjöfart.

Sammantaget innebär detta att Sverige bör kunna göra
betydande neddragningar i förhållande till tidigare på
försörjningsområdet. En del av dessa besparingar bör
möjliggöra ökade satsningar på säkerhet ifråga
telekommunikationer och elförsörjning. I övrigt bör
besparingarna nyttiggöras för att finansiera en eventuellt
utökad utbildning av pliktpersonal och frivilliga för insatser
inom de civila delarna av totalförsvaret.

Minska skyddsrumsbyggandet

Sedan början av 80-talet har Folkpartiet pläderat för en tydlig
prioritering inom skyddsrumsbyggandet, så att insatserna
koncentreras till att ge skydd åt de mest utsatta
verksamheterna. Den tidigare skyddsrumsplaneringen utgick
från föreställningar som hade sin grund i andra världskrigets
bombkrigföring. Ingen nation har idag resurser som
möjliggör den typen av bombning, i stället kännetecknas
utvecklingen av alltmer precisionsvapen. En utförlig
argumentation kring detta finns i folkpartimotionen
1994/95:Fö12 med anledning av Riksdagens revisorers
förslag angående skyddsrumsbyggandet.

I princip borde inga bostäder, skolor eller daghem byggas
inom riskområdet kring sådana anläggningar som kan antas
vara sannolika mål för en fientlig förbekämpning. Och
omvänt, anläggningar av detta slag bör inte förläggas i
närheten av bostadsbebyggelse. Den kommunala planeringen
bör syfta till sådan separering när det gäller nybyggande. I
det fall man redan har bostäder nära sannolika mål finns
självfallet skäl att ta tillvara möjligheter att komplettera
bristande skydd. Men väl så viktigt är att ta tillvara
möjligheter att flytta bort sådana verksamheter som ger risker
för omgivningen. Viktiga teleanläggningar kan tas som
exempel. De lades tidigare i bebyggelse, men strävan bör
vara att förlägga dem på avstånd från t ex bostäder och
skolor.

Här finns skäl att ifrågasätta det nuvarande systemet där
staten direkt betalar alla investeringar i skyddsrum. Ta ett
exempel där man vill lägga en teleanläggning i bebyggelse
därför att det ifråga om kablar m m skulle kosta några
miljoner mindre än att lägga anläggningen utanför
bebyggelsen. Men genom förläggning inom
bostadsbebyggelsen skapas behov av skyddsrum, som kostar
ett antal miljoner. Om dessa senare kostnader inte kommer in
i kalkylen när man väger olika lokaliseringar mot varandra
försvåras ett rationellt val.

Utöver detta kommer naturligtvis att skadan av att förlägga
verksamheten inom bebyggelsen är större än enbart
kostnaden för skyddsrummen, eftersom en ökad risk bara till
en del kan kompenseras genom skyddsrumsbyggande -
risken för att människor inte hunnit larmas och inta
skyddsrum inför en attack mot den viktiga anläggningen är ju
uppenbar. I princip vore det bästa om den som vill lokalisera
en farlig verksamhet nära bostadsbebyggelse också fick stå
för de extrakostnader detta medför ifråga om skydd i
bostadsområdet.

En översyn bör göras av principerna för finansiering av
skyddsrumsbyggande. Det nuvarande systemet tillkom på 70-
talet i ett läge då man fortfarande bedömde att en stor del av
nyproducerade bostäder skulle förses med skydssrum.
Systemet ersatte ett tidigare där byggherren hade skyldighet
att själv finansiera skyddsrum, i orter över en viss storlek och
för byggnader på mer än två våningar - någon koppling till
risker fanns inte i det systemet.

En rimlig bedömning för framtiden bör vara att merparten
av investeringar i skydd går till att skydda den personal som
arbetar i de anläggningar som bedöms utgöra de mest
sannolika målen för precisionsvapen. Om verksamheten,
därför att den är så viktig, måste bedrivas kontinuerligt krävs
att hela arbetsplatsen ges skydd, alltså räcker det inte med att
ett skyddsrum på annat håll i byggnaden. Att lägga ned
merparten av resurserna för skydd till de människor som
löper de särklassigt största riskerna vore en anpassning till
den nya tekniken.

Genom precisionsvapen ökar sannolikheten för att de
viktigaste målen träffas. I redovisningen från Gulfkriget har
angivits att ett enda modernt attackflygplan med två
precisionsstyrda missiler kunde lösa en uppgift som 20 år
tidigare skulle ha krävt insats av 95 attackflygplan med 190
konventionella sprängbomber. De allra flesta bomberna
hamnade då vid sidan av det egentliga målet, och antalet
människor som nästan slumpmässigt skadades och dödades
kunde då bli stort.

I den nämnda motionen har påtalats att om ett bostadshus
ligger vägg i vägg med en viktig anläggning bör lösningen
nog inte vara skyddsrum. Det är farligare - även med
skyddsrum - att finnas i detta hus än att vara i ett hus några
hundra meter bort. I det konkreta fallet kan det alltså vara så
att kommunen bör planera att i hotsituationer kunna
genomföra lokal omflyttning från någon eller några särskilt
olyckligt placerade fastigheter.

Det bör alltså vara möjligt att högst väsentligt dra ned på
anslagen för byggande av skyddsrum. En del medel bör
finnas för att informera om metoder och material för att
kunna ordna enklare skydd, antingen redan när huset byggs
eller som komplettering i äldre bebyggelse. Olika
byggnadssätt skiljer sig starkt ifråga om motståndskraft.

De medel som kan frigöras jämfört med hittillsvarande
skyddsrumsbyggande bör användas för att utöka den årliga
utbildningen av pliktpersonal och frivilliga inom de civila
delarna av totalförsvaret.

Helhetssyn

I både försvarsberedningen och propositionen talas om en s k
helhetssyn, d v s hur man bättre kan utnyttja resurser
primärt avsedda för totalförsvaret för andra samhällsändamål
och omvänt. Folkpartiet vill för sin del understryka det
positiva i grundtanken om att staten har en samlad syn på
användningen av sina resurser. Vi kan här peka på dels
förhållandet mellan marinen och kustbevakningen, och dels
utnyttjandet av militära resurser för civila operativa ändamål.
Här kan finnas behov av att ytterligare se över
lagstiftningsfrågorna.

Ja till totalförsvarsplikt -
nej till yrkesarmé!

Det område där Folkpartiet genom åren rönt det största
motståndet i strävan att förbättra totalförsvaret har gällt
partiets förslag om införande av en totalförsvarsplikt. I
reservationer i 1978 års försvarskommitté och framåt har
partiet argumenterat för en sådan plikt i syfte att på ett
rationellt sätt tillgodose personalbehov inom både militära
och civila delar av totalförsvaret. Partiet krävde år efter år att
det militära försvaret enbart skulle utbilda så många
värnpliktiga som behövs för krigsorganisationen. Sedan
andra världskriget har hundratusentals värnpliktiga tagits in
till "utbildning" och sedan fått veta att det aldrig varit
meningen att de skulle krigsplaceras. Det är svårt att
motivera för en individ att han med statlig tvångsmakt tagits
ut för "utbildning" inom försvaret, men att det aldrig varit
meningen att han skulle ges en uppgift om det blev allvar.

Samtidigt som försvaret årligen tog in flera tusen fler
värnpliktiga än som krigsplacerades hade vi ett civilförsvar
som var "förgubbat" genom att i princip bygga på manlig
personal i åldrarna 47-65 år. Det var inte bara det att
personalen var gammal. Vid den åldern är det också omöjligt
att med lagens hjälp kalla in personer till utbildning. Det
ledde till att civilförsvarets undsättningsenheter i praktiken
inte fungerade. I Danmark har man sedan länge
direktutbildade värnpliktiga (med numera sex månders
utbildning), som ingår i effektiva enheter, som också klarar
uppgifter som att vara rökdykare. Dessa värnpliktiga ingår
under utbildningen i den fredstida räddningstjänsten, vilket
anses ge stor realism och öka de värnpliktigas motivation.

Det var inte bara så att stora pengar slösades bort på onödig
utbildning inom det militära försvaret. Delar av
försvarmakten hävdade att inte en enda "vapenför" man fick
utbildas för uppgifter inom civila delar av totalförsvaret. Det
sades nämligen vara ett avsteg från "den allmänna
värnplikten". Att civilförsvaret var en outbildad papperstiger
som inte fungerade var visserligen tråkigt om det blev krig,
men människors överlevnad och totalförsvarets funktion
tycktes vara underordnade faktorer i förhållande till
principen att det militära försvarets utbildningsomfång skulle
styras av födelsetal och inte av krigsorganisationens
personalbehov. Motargumentet var hela tiden att alternativet
till den "allmänna värnplikten", i meningen att alla män ska
utbildas till militärt försvar, var "yrkesarmé".

Men Folkpartiet ville vare sig tidigare eller framgent ha en
yrkesarmé. Sverige, som inte har landgräns mot någon
stormakt och som dessutom till stor del är omslutet av
vatten, kan ha ett försvar som bygger på mobilisering. Man
får då ut mycket mer försvarseffekt genom att utbilda en
soldat (inklusive repetitionsövningar) i sammanlagt något år
men kunna ha vederbörande i olika befattningar i
krigsorganisationen under 20 år eller mer. Det kan uttryckas
så, att man bara betalar för soldaten under fem procent av
den tid han finns gripbar för organisationen. 90 procent av
personalen i svenska förband är värnpliktiga. Det ger per
satsad miljon långt större försvarseffekt än om man hade
heltidsanställda soldater, som skulle betalas varje månad.

Ett försvar med yrkessoldater skulle inte bara bli onödigt
dyrt. Det skulle dessutom sannolikt bli mycket svårt att
rekrytera ens ett ganska litet yrkesförsvar. Vi kunde se hur
svårt det var för försvaret att i högkonjunkturer kunna
behålla ens sina officerare, som ändå hade rätt omväxlande
arbetsuppgifter. Hur mycket svårare skulle det inte vara att i
konkurrens med övrig arbetsmarknad rekrytera och behålla
personal för en så pass trist uppgift, som att gå som
färdigutbildad soldat och vänta på det eventuella kriget.
Risken är uppenbar att en stor del av försvaret skulle vara
vakantsatt i brist på soldater och att de soldater man lyckades
rekrytera i många fall var av låg kvalitet. Det finns exempel
på stora stater som åtminstone tidvis haft mycket svårt att
kvalitativt klara rekryteringen till sina krigsmakter.

Ett vanligt argument för värnplikt har varit att det är enda
sättet att få många soldater. Det absurda var, att när det var
antalet värnpliktiga som styrde utbildningsvolymen, fick vi i
praktiken ett försvar i kraftig obalans. Genom "allmän
värnplikt" hade Sverige nära 30 brigader, men ingen enda av
dem var egentligen krigsduglig. Den dogmatiska
tillämpningen av värnplikten var så rigid, att den i praktiken
förstörde både militärt och civilt försvar.

Folkpartiet betonade i stället, att ett vettigt pliktsystem
borde vara det mest flexibla av alla tänkbara system, och att
det bättre än varje system kan tillgodose kvalitetskraven.
Totalförsvaret har ju, särskilt om man frångår
könsfixeringen, i princip hela befolkningen att utgå ifrån.
Man kan optimera alla personalbehov, genom att i varje läge
söka nyttja varje person där han eller hon gör störst nytta.
Man kan, i princip i alla länder avsett hur stora
försvarsmakter de har, med en sådan pliktlag i varje läge få
ut bästa möjliga kvalitet. Yrkesförsvaret klarar inte detta,
men inte heller den rigida värnpliktstolkning som gav det
militära tusentals fler värnpliktiga än det behövde, samtidigt
som de civila delarna av totalförsvaret delvis var obrukbara
till följd av drastiska brister i personalens utbildning och
kapacitet.

Värnplikt - yrkesarmé

Så länge övriga partier och försvarsmyndigheter slog vakt
om det gamla systemet och vägrade att se andra alternativ än
helmilitär "allmän" värnplikt och yrkesförsvar blev debatten
år efter år mest "goddag yxskaft". Folkpartiet krävde en
totalförsvarsplikt gemensam för militärt och civilt försvar.
Svaret blev nej, med motiveringen att man inte vill ha
"yrkesarmé". Ett i sig märkligt svar, eftersom
totalförsvarsplikt i sak torde vara så långt från yrkesarmé
man kan komma.

Folkpartiet begärde att civilförsvaret skulle slippa för
uppgiften icke utbildade 47-65-åringar och i stället få
grundutbilda unga. 20-årsåldern är den enda då man i
normala tider med lag kan pålägga någon en längre
utbildning - senare blir det alltför stora besvär att avbryta
yrkesverksamhet och familjeliv. Svaret blev nej, med
motiveringen att man inte vill ha "yrkesarmé".

Folkpartiet krävde att vapenfria skulle slippa det orimliga
prövningssystem, som byggde på att en statlig myndighet
bättre än den enskilde själv kunde bedöma vederbörandes
samvete. Det tog nästan hundra sedan Jakob Byströms
motion på 1890-talet, innan statsmakterna insåg att värn-
pliktssystemet skadades av att tillämpas på ett sätt som sände
unga män i fängelse. Ibland kan det allså ta nästan ett sekel
att få genomslag för en mänsklig princip. Trots att rimligen
ingen enda av de vapenfria torde reflektera på att bli
yrkessoldat, bemöttes också kravet på ändrat
prövningsförfarande med att det skulle leda till "yrkesarmé".

Folkpartiet hävdade att utbildningstiden skulle anpassas till
utbildningsbehovet. Motioner, om att låta fiskarynglingar få
en kort tilläggsutbildning och sedan krigsplaceras på
familjens båt som ingick i marinens krigsorganisation,
avslogs med motiveringen att det skulle strida mot den
allmänna värnplikten. Metoden att undvika "yrkesarmé" var
att utbilda fiskaryngligen till skyttesoldat och i stället utbilda
en landkrabba på en av marinens minsvepare av fiskebåtstyp
och sedan krigsplacera honom på fiskarfamiljens båt. Med
samma emfas hävades, att den allmänna värnplikten gjorde
det principiellt omöjligt att ens reflektera över tanken att ge
kortare utbildning åt sådana värnpliktiga lastbilsförare som
hade trafikkort redan vid inryckningen.

Folkpartiet hävdade att man bara skulle utbilda så många
som behövdes för en viss funktion. Svaret var att behovet
inte spelade någon roll, eftersom värnpliktsprincipen byggde
på att man dimensionerade utbildningsvolymer efter
födelsetal och ingenting annat. Tanken var, att om man sökte
utbilda så många värnpliktiga som behövdes för försvarets
behov, skulle man i stället få en "yrkesarmé".

Eftersom försvarsmaktens utbildningsorganisation var stel
och inte kunde anpassas till förändringar i årskullarna, blev
det stora "pucklar" i perioder med stora årskullar, trots att
alla visste att det ledde till stora påfrestningar för många att
tvingas till sena tjänstgöringar.

Svensk försvarspolitik var, genom den rigida tolkningen av
värnplikten, förvandlat till ett slags besvärjelsetro, där allt
underordnades tanken att alla unga män skulle till militärt
försvar och att de civila delarna av totalförsvaret i princip
inte skulle kunna ges en enda "vapenför" man utan att allt
föll samman. Det var ett slags ortodox teologi, med ordet
"yrkesarmé" som beteckning på helvetet. Alla som ville se
förstod att den rigida tolkningen av värnplikten var en
huvudanledning till att arméns kvalitet urholkades, därför att
man årligen utbildade till en långt större organisation än den
som kunde ges utrustning motsvarande kraven i modern
stridsmiljö.

Det var lika uppenbart att civilförsvarets moras var en följd
av samma värnpliktssyn. Det var inte brist på insikt som
ledde till dessa svåra obalanser. Det var ett medvetet val att
värnpliktsdogmen ansågs viktigare än totalförsvaret och
skyddet av landets fred och frihet. Det var heller inget
smussel, utan en väsentlig del av funktionsdugligheten
offrades helt öppet.

Totalförsvarsplikt

System som överlevt sig själva anpassas sällan successivt, i
så fall hade ju de stora balanserna aldrig uppstått. I stället
blev det en omvändelse ungefär som på vägen till Damaskus.
Det skedde i pliktutredningen, tillsatt av försvarsminister
Roine Carlsson och ledd av den erfarne försvarspolitikern
Roland Brännström. Förslagen har sedan godtagits av en helt
enig riksdag. Enklast kan operationen beskrivas som att de
gamla folkpartiförslagen som röstats ned år efter år blev
gemensam uppfattning. De viktigaste inslagen var att de
tidigare separata pliktlagarna ersattes av en om
totalförsvarsplikt, direktrekrytering infördes också till civila
totalförsvarsuppgifter samt att principen slogs fast att
utbildningskullarnas storlek och olika utbildningars längd
skulle utgå från krigsorganisationens behov. Samtidigt
beslöts på förslag av försvarsutskottet att det tidigare
prövningsförfarandet för vapenfri tjänst skulle avskaffas.

Pliktutredningen, med företrädare för samtliga dåvarande
riksdagspartier, genomförde en långt mer noggrann
genomgång av principer och praktiska problem kring
pliktlagstiftning rörande totalförsaret än någon tidigare
utredning gjort. Det som var dogm hade ju tidigare bara varit
föremål för besvärjelser ("nej till yrkesförsvar") och därmed
hade alternativ till den tidigare systemet inte granskats.
Tidigare sades att varje ändring av det gamla systemet skulle
leda till "yrkesarmé", men i pliktutredningen visade det sig
att alla vara med om förändringarna. Invändningen att
Sverige därmed skulle övergå till "yrkesarmé" restes inte av
någon.

Utredningen tog starkt avstånd från varje tanke på en
"yrkesarmé": "De värnpliktiga kommer från många skilda
verksamheter i samhället. De bidrar med sina olika
kunskaper och erfarenheter till mångfalden i den militära
verksamheten. I ett yrkesförsvar skulle standarden i det här
avseendet bli betydligt lägre." Utredningen hänvisade till att i
det militära försvarets krigsorganisation utgörs bara tio
procent av anställda, medan det stora flertalet är värnpliktiga.
Mycket klart uttalades: "Det är utredningens bestämda
uppfattning att Sverige ska behålla systemet med ett
värnpliktsförsvar." (SOU1992:139).

Pliktutredningen var helt enig när den föreslog att "behovet
ska styra" och att man genom den nya totalförsvarsplikten
skulle ta ett samlat grepp på hela totalförsvaret. Den första
principen hade godtagits av riksdagen i 1992 försvarsbeslut,
medan totalförsvarsplikten utifrån utredningens förslag
beslöts av en enig riksdag på grundval av propositionen
1994/95:6. Totalförsvarsplikten innebär, att man kan få en
rationell personalförsörjning oavsett hur personalbehoven
kan komma att utvecklas i framtiden, såväl kvantitativt som
ifråga om utbildningsbehoven för olika uppgifter.

På två centrala punkter gick pliktutredningen emot
tankegångar hos dåvarande ÖB och den dåvarande moderate
försvarsministern. ÖB drev uppfattningen, att det militära
försvarets behov skulle tillgodoses först genom att tilldelas
de i olika avseenden mest kvalificerade bland de inskrivna.,
och att de civila delarna av totalförsvaret skulle få dela på
resten. Det betydde att det militära försvaret, även för sina
minst krävande uppgifter, t ex värnpliktiga som bär omkring
papper i ett bergrum, skulle komma före det civila försvarets
mest krävande uppgifter, t ex den som i räddningstjänsten
har att ta sig igenom eld och betong för att undsätta
människor inne i svårt skadade byggnader. Pliktutredningen
underkände denna tankegång och hävdade, att
befattningsanalyserna måste styra, alltså respektive
befattnings krav på fysiska och intellektuella färdigheter.

Statsrådet Björck talade under utredningens gång om, att
man borde "höja ribban", d v s först bedöma hur många som
behövdes totalt och sedan skärpa de fysiska och psykiska
kraven så att övriga sållades ut. Utredningen vände sig
bestämt mot den tankegången, som ju skulle innebära att
staten hade glidande skala för att "underkänna" en stor del av
de värnpliktiga. I det gamla systemet hade denna
utslagningsmekanism blivit allt påtagligare, genom att uppåt
en tredjedel av årskullen angavs som icke lämpad för
militärtjänst. Den fanns en klar tendens att detta förstärkte
utslagningsmekanismer i skola och arbetsliv.

I det nya systemet, där man bara tar ut så många som
behövs, kommer man ifrån den tidigare linjen, som innebar
att den som inte fullgjort värnplikt därmed var klassad som
sämre i något eller några avseenden. Genom att
utbildningsreserven skall innehålla mönstrade lämpade för
olika befattningsgrupper, vilket gör personalreserven mer
användbar i ett läge med behov av förstärkning, når man
också den sociala fördelen att inte ha kvar en offentlig
stämpel.

Utbildningsreserven är avsedd att byggas upp så, att man upp
till tio år efter mönstring har en överblick över personer som
kan tas ut för utbildning om behovet skulle öka till följd av
en förvärrad hotbild. I och för sig skulle utbildningsreserven
kunna vara betydligt mindre, om man tror att kapaciteten att
kunna nyutbilda i ett skärpt läge är begränsad. Det gäller nog
militär sida, men man kan tänka sig ett läge är flertalet
kommuner använder egna anläggningar för att ge praktisk
utbildning inom t ex räddningstjänst och omsorg. En stor
utbildningsreserv har också fördelen att ge större möjligheter
att tillgodose behov av specialkompetens, inte minst
regionalt.

Bland kriterierna för vilka som ska tas ut för utbildning
fäste pliktutredningen stor vikt vid individens egna
önskemål. Bakom låg inte minst danska erfarenheter av att
den som får en önskad utbildningsplats ofta presterar bättre
än den som är ohågad, även om den senare i några avseenden
skulle ha bättre värden i det ena eller andra testmomentet.

Riksdagsbeslutet 1992 och pliktutredningens förslag var
alltså stora steg framåt för att ge en förstärkt kvalitet inom
både militärt och civilt försvar. Det är illavarslande att
propositionen nu vill vrida klockan tillbaka och återinföra
starka drag av rigiditet. Det är illavarslande när propositionen
använder begreppet "allmän totalförsvarsplikt", eftersom alla
vet att begreppet "allmän" av hävd ska läsas som "manlig".
Propositionen andas en stark önskan att markera just det
manliga, i meningen att i princip samtliga av mankön bör
åläggas en längre grundutbildning oavsett personalbehoven.

Jämfört med om man lät utbildningsbehovet styra, innebär
detta att en större del av totalförsvaret än i pliktutredningens
förslag får stark manlig dominans. Det kan inte vara en
rimlig linje. Antag att en viss funktion skulle kunna lösas
genom några dagars komplettering ovanpå den
yrkesutbildning män och kvinnor har. Genom att hävda att i
princip samtliga män ska genomgå mer än 60 dagars
utbildning blir en följd naturligtvis att dessa tränger bort ett
antal kvinnor från krigsplacering. Vad finns det för rimlig
motivering att satsa skattepengar på mer utbildning än
uppgiften i sig kräver och samtidigt få en sämre kvalitet?

En varningsklocka ringer, när propositionen gång på gång
hävdar att dess frångående av principer från pliktutredningen
grundas på att man vill undvika "yrkesarmé". Det finns lika
lite nu som förr någon som pläderar för "yrkesarmé". Nu vet
vi att detta ord tidigare bara var en förevändning för att
stoppa totalförsvarsplikt och föryngring inom civila delar och
för att det militära försvaret skulle få utbilda fler värnpliktiga
än som behövdes.

Det är mycket lätt att se att just det senare är vad som
åsyftas också nu. Folkpartiet fick under många år erfara att
slagordet "yrkesarmé" användes som skenargument för att
stoppa totalförsvarsplikten och reformen inom
värnpliktssystemet. Ingen annan än riksdagen skulle kunna
införa en yrkesarmé, och det finns inga tecken på att något
parti skulle ha sympatier för en sådan lösning.

Folkpartiet har genom sin mångåriga kamp för ett flexibelt
värnpliktssystem mer än andra visat att Sverige, oavsett
framtida försvarsbehov, kommer att ha större nytta av
totalförsvarsplikt än yrkesförsvar. Men pliktutredningen
visade, att ingen av de parlamentariker som grundligt satte
sig in i frågan delade tidigare uppfattningar om att
"yrkesarmé" var alternativet till systemet med helmilitariserat
manligt pliktsystem. Det är beklämmande att den nye
försvarsministern väljer att återupprepa ett argument, som
nyttjades för att stoppa en rad viktiga reformer för att ge oss
ett bättre militärt och civilt försvar.

I takt med att andelen män och kvinnor som i en årskull
uttas till pliktutbildning i totalförsvaret minskar, aktualiseras
givetvis frågor rörande ekonomisk ersättning och övriga
arbetsvillkor för de som genomgår utbildningen. Dit hör
frågor rörande ersättning under utbildning liksom vid
utbildningens avslutande. Likaså i vilken utsträckning
moment eller avsnitt av utbildningen kan integreras i
högskoleutbildning och därmed underlätta att dessa ger
meritering för det civila arbetslivet. Övriga arbetsvillkor
inom pliktutbildningen måste givetvis ges med det civila
arbets- och utbildningslivet likartad utformning. Redan idag
förlegade och för krigsmakten särskilda disciplinsystem
måste avskaffas.

Utbildning till civilförsvaret

Vad gäller de civila delarna av totalförsvaret måste djupt
beklagas att förslagen om direktrekrytering av unga så länge
förhindrades. Hade en sådan införts t ex för 15 år sedan
skulle vi idag ha haft en betydande grupp personer i åldrarna
20-35 år utbildade för uppgifter inom bl a räddningstjänst.
Vill man ha en någorlunda jämn åldersfördelning i en
organisation, vilket har många fördelar och också undviker
snabba utökningar och inskränkningar i
utbildningsverksamheten, behövs alltså en långsiktig
inriktning.

Antag att det långsiktigt vore önskvärt med 150 000
personer utbildade för att i krig eller svåra fredstida
påfrestningarna kunna tas i anspråk för räddningstjänst och
omsorg på kommunal nivå som förstärkning av
kommunernas fredstida egna personal. En bedömning kan
vara att en sådan utbildad i genomsnitt kan väntas vara
gripbar under 15 år - många kan användas längre tid men
andra får i sina ordinare arbeten sådana funktioner att de gör
större nytta där också ur totalförsvarssynpunkt. Slutsatsen
skulle då bli att det behövs en årlig utbildning av omkring
10 000 personer och att organisationen är "uppfylld" efter l5
år.

Däremot vore det fel att nu alldeles för snabbt reparera
tidigare brister och i stället bygga upp organisationer redan
på fem år genom att utbilda 30 000 män och kvinnor om året.
Kostnaden skulle bli stor för att ta fram en sådan utbildning,
som sedan kunde läggas ned efter fem år då hela behovet
vore täckt. Efter tio års uppehåll skulle utbildningen sedan
återupptas. Genom utbildningsreserven finns i och för sig en
möjlighet, om man ser ett kraftigt ökat hot, att göra en
massiv ökning under kort tid. Detta bör bara tillgripas i ett
läge då man ser stora risker i närtid.

Enligt vår mening är det önskvärt att 1996 års
försvarsbeslut innehåller en klar inriktning på hur många
som under den närmaste femårsperioden bör utbildas för
civila totalförsvarsuppgifter, inklusive beredskap mot
fredstida katastrofer. Utbildningstidernas längd bör varieras,
också i syfte att vinna erfarenheter av olika utbildningssätt
och utbildningsmål. Det finns således för närvarande inte
tillräckligt underlag för att ta ställning till propositionens
förslag om inrättande av en civilbrigad.

En viss utbildning kan ske i en följd eller vara uppdelad i
olika avsnitt under en längre tid. Så mycket som möjligt av
utbildning bör ske i den egna kommunen. Man bör pröva
olika storlekar på utbildningsgrupper, inslag av självstudier,
kvällsundervisning och andra alternativ. En del av utbildning
kan kanske utföras i frivilligorganisationers regi. Överhuvud
borde här finnas ett stort utrymme för kreativitet och
nytänkande, där de lokala initiativen bör ges så stort
utrymme som möjligt. Det sämsta vore att söka efterlikna
den gamla militära centralismen, där allt ska göras precis på
samma sätt av alla och strikt styrt uppifrån.

I propositionen antyds att de enheter som ska grundutbildas
för insatser i kommunen ska avses för såväl räddningstjänst
som vård. Den enskildes utbildning bör dock inte bli så
disparat som propositionen antyder. Kommunen har inte
personal som tjänstgör både i räddningstjänsten och
äldreomsorgen, eftersom en brandman och en hemsamarit
knappast kan växla arbetsuppgifter med varandra. Vårt
intryck är att olika befattningar bör ha huvudinriktning mot
olika verksamheter, som omsorg, räddningstjänst, samband,
transporter, bevakning eller vad det kan vara.

Sedan kan grupper med olika utbildning arbeta tillsammans
i olika lägen. Vårt intryck är att propositionens tanke om att
utbilda en del för att kunna utföra uppgifter inom ett mycket
brett spektrum motiverats bakvägen, nämligen att vissa ska
ha en ganska lång utbildning. Men även en längre utbildning
ger sannolikt bättre resultat, om den har en klarare
målinriktning. Hade vi ett betydande antal personer, som
genomgått utbildning i räddningstjänst, vore vederbörande
till stor nytta också i det vardagliga livet, t ex om
vederbörande hör till dem som råkar vara först på plats sedan
en trafikolycka inträffat.

Den principiella utgångspunkten måste emellertid vara att
utgå från det faktiska behovet av personal och utbildning,
och sedan låta detta styra hur många som tas ut.
Befattningsanalyser ska styra utbildningsmål för respektive
uppgift. Dessa två grundprinciper från pliktutredningen och
riksdagsbeslutet 1992 skulle dock ryckas undan om man som
i propositionen i stället vänder på resonemanget och baserar
tankegången på en könsfixering och menar att i princip
samtliga män ska grundutbildas. Och inte nog med detta, det
anges också att dessa män i princip ska utbildas mer än 60
dagar.

En sådan inriktning har flera skadeverkningar. Det leder till
helt omotiverad mansdominans också inom civila delar av
totalförsvaret. Om det för en viss uppgift räcker med en kort
utbildning, som enligt pliktutredningen kan åläggas den
enskilde oavsett kön, får man sannolikt en bra blandning av
män och kvinnor. Men om man av "ideologiska" skäl pressar
upp utbildningstiden i syfte att kunna ge samtliga män en
längre utbildning blir verksamheten ifråga starkt
mansdominerad. Finns det några rationella skäl att också
inom civila delar av totalförsvaret införa nya moment av total
mansdominans? Det vore en utveckling helt i strid mot en
allmän strävan att i samhället att få jämnare könsfördelning i
olika verksamheter.

Påfrestningarna på den enskilde ska vara rationellt
motiverade. Den som tas ut för en utbildning ska känna att
utbildningen och dess innehåll styrs av ett reellt behov. Om
motivet i stället är en könstanke att du ska utbildas minst 60
dagar bara för att du är man undergrävs tilltron till systemet.
Staten skulle i princip uppträda som mot de 100 000-tals
"handräckare", som sedan andra världskriget togs in, inte för
att de behövdes i krigsorganisationen, utan för att staten
skulle kunna säga att värnplikten var "allmän".

Två månaders utbildning kan låta lite, men för en
högskolestuderande innebär det att minst en termins studier
blir allvarligt störda. Vederbörande får svårt att följa
kursplanen. I ett pliktsystem får man alltid påfrestningar på
enskilda, men den politiska målsättningen borde rimligen
vara att söka minimera dessa, inte maximera dem.
Grundprincipen bör därför vara att inte utbilda fler än som
behövs, och att strävan hela tiden ska vara att låta
utbildningsmålet styra utbildningens längd.

En extra skadeverkan av inriktningen att söka grundutbilda
samtliga män är, att man då också ianspråktar personer vars
yrkesutbildning annars borde tala för att de i en
beredskapssituation stannar kvar i sitt ordinarie yrke. Ett
exempel kan vara byggnadsarbetare. I ett beredskapsläge
finns stora behov att komplettera skydd och utföra andra
arbeten. Det är då en misshushållning om ett antal
byggnadsarbetare utbildats för en helt annan uppgift inom
militärt eller civilt försvar.

Längre utbildningstider än som behövs för uppgiften
innebär också en onödig statsutgift. Det är omöjligt att
motivera detta i ett läge när angelägna verksamheter
samtidigt är hårt pressade. Intrycket blir, att den offentliga
sektorns kvinnodominerade verksamheter pressas hårt,
samtidigt som staten satsar extra pengar bara för att kunna
grundutbilda alla män inom totalförsvaret.

Om man utgår från verksamhetens behov, och t ex anger att
för en viss funktion ska tusen personer per år tas ut och ha en
utbildningsapparat för detta, får man en rationell
personalomsättning. Men med propositionens tankegång att i
princip alla män skall utbildas, och att man därtill tar ut de
kvinnor som så önskar, kommer den årliga utbildningen att
fluktuera beroende på hur många kvinnor som anmäler
intresse. Pliktutredningens förslag var i stället att
krigsorganisationens behov skulle styra. De kvinnor som
anmält intresse skulle därvid helt likställas med de män som
prövas. Oavsett kön kommer personligt intresse för en viss
uppgift att vägas in. Totalantalet, som tas ut till utbildning,
påverkas inte av faktorer som fluktuationer mellan årskullar
eller antal kvinnor som anmäler intresse.

Propositionens tankegångar synes oss vara en återgång till
gammalt tänkande, att "folklig förankring" av totalförsvaret
helt är en fråga om hur stor andel av männen som
grundutbildas. Med en totalförsvarsplikt och i ett modernt
samhälle med många servicefunktioner kommer flertalet
vuxna medborgare att i krig ha viktiga uppgifter att utföra,
flertalet med koppling till deras fredstida arbetsplatser. Det
är föga risk att en del står utan uppgifter. Tvärtom är det i ett
krigsläge sannolikt att behovet att snabbt utföra
arbetsuppgifter, att komplettera försörjningen och att ta hand
som skadade och sjuka, att svara för barnen och att söka
mildra verkningarna av krigshandlingar gör att mänsklig
arbetskraft kommer att te sig som en bristvara i krig, trots att
vissa tillverkningar och annan fredstida verksamhet upphör.

Korttidsutbildade bevakningssoldater

I propositionen föreslås en utökad bevakningsorganisation.
Bevakningsenheter har funnits länge i svenskt totalförsvar
och har organiserats på olika sätt. När civilförsvaret av
folkrättsskäl för ett antal år sedan bad att få slippa beväpnade
enheter, de ordnings- och bevakningsenheter som liksom
övrigt civilförsvar bestod av män i åldrarna 47-65 år,
förklarade försvaret sig villigt att ta över. Men i stället för
dessa äldre skulle man ta in 20-åringar genom att ge sex-tio
veckors utbildning åt "handräckningssoldater", alltså
värnpliktiga som av fysiska eller andra skäl var begränsat
användbara. (Resten av tiden skulle de vara billig
arbetskraft.)

När dåvarande ÖB senare i stället föreslog att man skulle
göra en mer målmedveten utbildning i dessa förband och
redan vid uttagningen beakta de krav som tjänsten ställde
väckte det ett ramaskri hos både politiker och militärer för att
utbildningstiden enbart skulle bli 2,5 månader. Detta trots att
utbildningen hade en klart högre ambitionsnivå än för de
handräckare som tidigare utbildats för att bevaka samma typ
av objekt. Folkpartiet bejakade, som enda parti, förslaget
eftersom det låg i linje med principen att utbildningsmålet
ska styra utbildningens längd.

Olika utbildningsmål bör således leda till att olika längd på
grundutbildningen. Denna tanke som för några år sedan
ansågs helt förkastlig och möttes av det vanliga slagordet att
leda till "yrkesförsvar" godtas nu i propositionen, som
föreslår att man gör en genomgång över hela linjen för att
söka möjligheter till besparingar och kortare utbildningstider
genom att bättre beakta civila kunskaper och nya
utbildningsmetoder.

Mot denna bakgrund har Folkpartiet i princip inget emot att
man i framtiden direktutbildar bevakningsförband ungefär
med den tid för uppgiften som fanns för de tidigare
"bevakningsvärnpliktiga" och i dåvarande ÖB:s förslag. Men
vi motsätter oss bestämt att sådan utbildning genomförs de
närmaste 15-20 åren då det militära försvaret har ett stort
överskott av tidigare utbildade värnpliktiga med minst 7,5
månaders utbildning. I den tidigare organisationen använde
civilförsvaret bevakningsmän upp till 45 år efter genomförd
militär grundutbildning, och man kan diskutera om kun-
skaperna var tillräckligt aktuella och om de fysiska kraven
kunde tillgodoses.

Det vore att nu gå till den andra ytterligenheten och
korttidsutbilda särskilda bevakningssoldater när det finns ett
stort överskott av redan utbildade värnpliktiga i åldrarna 20-
47 år. Verkligheten är ju att fram till slutet av 80-talet
grundutbildades för en organsation om 29 brigader mot den
de nu föreslagna inriktningen tolv brigader.

Det har lett till att försvaret idag har en lägre medelålder i
den totala krigsorganisationen än någonsin i modern tid.
Först efter år 2020 kommer detta "överskott" att vara helt
borta. Görs ytterligare organsationsminskningar fram till dess
kommer det att finnas ett överskott ännu längre.

Denna "föryngring" är alltså en följd av att vi alltför länge
behöll en överdimensionerad organisation. Statsfinansiellt är
det naturligtivs ett slöseri att vi för miljardbelopp utbildat
mer än dubbelt som många som behövs i
krigsorganisationen. Bristen på framförhållning illustreras av
att tusentals värnpliktiga utbildats till vissa brigader ännu
året innan brigaden lagts ned, trots att utbildningen varit
inriktad på tolv års krigsplacering (inklusive fyra år i
personalreserv) i brigadförband. Det hade naturligtvis varit
bättre om ett antal av dessa miljarder i stället satsats på
materiel.

Tanken på snabbare "förbandsomsättning" för vissa
förband är i detta läge helt orimlig. När vi har en personellt
yngre krigsorganisation än någonsin tidigare finns det inte
anledning att kosta på pengar för en ytterligare föryngring.
Territorialförsvaret har kunnat överta många tusen unga
värnpliktiga från utgående brigader. Det betyder att en bit in
på nästa sekel kommer territorialförsvaret att ha betydligt
yngre värnpliktiga än normalt.

Med nuvarande förbandsomsättning är brigadernas
"stridande" värnpliktiga i åldern 20-28 år medan en del
funktioner har något långsammare omsättning. Att halvera
förbandsomsättningstiden skulle innebära att brigaden hade
få över 24 års ålder. Det är högst tveksamt om detta vore en
fördel. I flera sammanhang har omvittnats att det är en fördel
med ett betydande inslag av soldater med större mognad och
erfarenhet. I alla händelser vore en kortare
förbandsomsättning mycket dyrbar.

Ifråga om stridsfordon, bandvagnar, terrängbilar och annan
utrustning skulle man i princip få fördubblad användning,
vilket ger mycket höga kostnader för drivmedel och
underhåll, samtidigt som fordonens "livslängd" (som till stor
del bestäms av slitaget) skulle halveras. Ifråga om
skyttesoldater kunde frågan om förkortad
förbandsomsättning bli aktuell i ett läge, då man känner ett
behov av föryngrad organisation, men de närmaste åren har
Sverige en historiskt unikt låg medelålder i de kvarvarande
krigsförbanden.

Tvärtom bör vi söka tillvarata möjligheterna till
besparingar de närmaste åren, genom att i kvarvarande
brigader söka tillgodogöra oss åtminstone en del av de
värnpliktiga, som hittills under 90-talet utbildats för förband,
som redan lagts ned eller som kommer att läggas ned.

Försvarsministern skissar en bevakningsorganisation med
omkring 40 000 personer. Det måste råda mycket stor
osäkerhet om det föreligger behov av en så stor
bevakningsorganisation. Frågan skulle kunna ses i ett något
vidare perspektiv, om man betraktar den som en mer allmän
lokal militär resurs, som kan användas också för andra
ändamål. I så fall bör man fundera kring det samlade
utnyttjandet av denna bevakningsorganisation, hemvärnet
och det främst med frivilligpersonal bemannade
observationssystemet LOMOS (efterföljare till den tidigare
optiska luftbevakningen) och dessa organs samverkan med
polis och kommunala organ. Man bör undvika att bygga upp
alltför många delvis parallella organisationer.

Om man ändå föreställer sig en bevakningsorganisation om
40 000 personer och långsiktigt beräknar en genomsnittlig
krigsplaceringstid om 15 år skulle för omsättning av en
sådan organisation krävas omkring 2 600 nyutbildade per år.
Det skulle kunna bli en rimlig inriktning från omkring år
2010 och framåt. Fram till dess finns överhuvud inget behov
av direktutbildning till bevakningstjänst, eftersom Sverige
har ett historiskt unikt överskott av redan utbildade
värnpliktiga. Det vore ett iögonenfallande slöseri med
skattemedel och åter ett exempel på att mansdominerade
verksamheter gödslas, samtidigt som den offentliga sektorn
gör kraftiga neddragningar inom verksamheter som
domineras av kvinnor.

Dessa statsfinansiella skäl mot att inleda utbildning som
inte sakligt behövs är inte de enda. Principiellt vikigare är
relationen mellan den enskilde och staten. Staten bör med
tvångslag kunna ålägga den enskilde uppoffringar för en
uppgift i totalförsvaret. Men det blir helt orimligt, om man
tar in ett stort antal personer trots att det redan finns mer än
nog av redan utbildade. Principen måste vara att staten har
motiv när den begär uppoffringar av enskilda, uppoffringen
kan inte vara ett självändamål.

Det finns ytterligare en allvarlig dimension. Frångår man
principerna i 1992 års enhälliga riksdagsbeslut att
utbildningsvolymen ska bestämmas av totalförsvarsbehoven
och i stället hävdar, att det är en princip i sig att alla män ska
ges en grundutbildning signaleras på något sätt att staten ser
vapenbruk som en del av mansrollen.

Utbildar man ett antal tusen personer per år fler än
nödvändigt i vapenbruk, ökas naturligtvis också helt i
onödan riskerna att en del av detta spiller över i form av
brottslighet. Detta kunde tidigare möjligen te sig som en
teoretisk konstruktion, men de senare åren har givit mycket
allvarliga exempel på hur militärt utbildade använt både
dessa kunskaper och militära vapen för massmord, våldsbrott
och överfall. Riksdagens beslut om totalförsvarsplikt
möjliggjorde, att man på ett helt annat sätt än tidigare kan
undanta brotts- och våldsbenägna personer från
vapenutbildning.

I det gamla systemet skulle i princip alla män utbildas i
vapentjänst, varför kunskapen att döda kunde sägas vara en
del av den statligt stipulerade mansrollen. Propositionens
förslag innebär principiellt inte en återgång till den gamla
ordningen, men då det föreslås bortåt 10 000 fler
vapenutbildade per år, än vad som är motiverat av
krigsorganisationens behov, är man i praktiken uppe i samma
årliga mängd vapenutbildade som tidigare (då ungefär en
tredjedel av årskullen undantogs av medicinska och social-
medicinska skäl). Var tredje vapenutbildad tas därmed in i
onödan. Det säger sig självt att detta ökar riskerna för att
olämpliga personer kommer in i verksamheten.

Föryngra officerskåren

Om regeringen är orolig för "yrkesarmé" tänker den fel om
den tror att det blir mer värnpliktsarmé om man utbildar fler
värnpliktiga men använder dem sämre. Med det system
pliktutredningen föreslog kommer omkring 90 procent av
krigsförbandens personal att utgöras av värnpliktiga. Vill
man höja den siffran är det poänglöst att utbilda fler
värnpliktiga om varje nyutbildad värnpliktig i stället petar ut
en annan. Enda sättet att utöka andelen värnpliktiga vore att
reducera antalet anställda befäl. Och redan i ordet
"yrkesarmé" som skällsord ligger ju att det är något skumt
med fast anställda militärer. Är det lika farligt med en
poliskår med fast anställda?

Den utveckling som skett under senare år har medfört att
andelen yrkesbefäl ökat i organisation, till följd av att antalet
yrkesbefäl minskat proportionellt långt mindre än
krigsorganisationen. Det finns tre rationella skäl för att det
kan vara riktigt att låta befälstätheten öka. I den gamla
organisationen med 29 brigader var det kanske så att vi hade
för få yrkesbefäl i krigsorganisationen och att detta var en av
kvalitetsbristerna.

Vidare finns det skäl att ha ett visst överskott av yrkesbefäl
i förhållande till vad som vore strikt nödvändigt för
organisationen, eftersom man därmed har möjlighet att vid
behov utöka organisationen utan att behöva vänta den tid
som det tar att utbilda t ex nya kompanichefer. Detta
"överskott" i krigsorganisationen ger ökade möjligheter att
ha svenskt befäl ute i FN-tjänst utan att det inverkar menligt
på värnpliktsutbildningen. Men dessa behov av fler befäl
gäller, som framhållits i tidigare folkpartimotioner,
yrkesbefäl i åldrarna under 40 år. Det vore därför en stor
fördel om försvaret kunde få ett system där en betydande del
av officerarna slutar senast vid 40 år. Sedan länge finns en
officerskår med olycklig åldersstruktur i förhållande till
behoven i krig och fred.

Från fackligt håll har man i många år motsatt sig lösningar
med "korttidsbefäl", men erfarenheten visar mycket tydligt
att utan en sådan lösning kommer vi att få behålla en felaktig
åldersstruktur på officerskåren. I propositionen vågar man
uttala detta och förordar möjligheten att för längre eller
kortare tid använda reservofficerare. Det kan vara ett
komplement, men den lösningen har nackdelen att
reservofficerarna har betydligt mindre skolning och träning i
utbildningsrollen.

Lösningen bör i stället vara att officersyrket i framtiden
betraktas som ett yrke upp till 30-40 års ålder, utom för den
mindre grupp som avancerar till högre befäl. Övriga bör med
olika åtgärder ges generösa villkor för utbildning som
underlättar övergång till andra yrken. Men de bör står kvar i
reserven. Att föryngra officerskåren är en av de viktigaste
åtgärderna för att höja kvaliteten och bygga in bra
återtagningsförmåga i försvaret.

Hemställan

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om den
säkerhetspolitiska utvecklingen i Europa,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om svensk
säkerhetspolitik,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om svenskt deltagande i
fredsfrämjande insatser,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om säkerhetspolitisk
kompetens i Sverige,
5. att riksdagen avvisar förslaget till ekonomiska
ramar för försvaret,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om återtagning och
anpassning,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om flygstridskrafterna,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om basbataljonerna,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om de marina
stridskrafterna,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om
försvarsmaterielfrågorna,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om civilförsvaret och
beredskapslagringen,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om
skyddsrumsbyggande,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om totalförsvarsplikt
och yrkesarmé,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om utbildning till
civilförsvaret,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om korttidsutbildad
bevakningspersonal,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om föryngring av
officerskåren.

Stockholm den 20 oktober 1995

Lars Leijonborg (fp)

Isa Halvarsson (fp)

Margitta Edgren (fp)

Christer Eirefelt (fp)

Eva Eriksson (fp)

Elver Jonsson (fp)

Anne Wibble (fp)

Lennart Rohdin (fp)

Eva Flyborg (fp)

Håkan Holmberg (fp)