med anledning av prop. 1995/96:150 Ekonomisk vårproposition med förslag till riktlinjer för den ekonomiska politiken, utgiftstak, ändrade anslag för budgetåret 1995/96, m.m.
Inledning
En stor del av regeringens förslag till besparingar i den
föreliggande vårbudgeten, som berör det sociala området,
riskerar att få negativa konsekvenser. Regeringens upplägg
av besparingsförslagen saknar en heltäckande analys av vilka
effekterna blir av besparingarna. Det gäller inte endast de
kamerala effekterna utan även en samhällsekonomisk
bedömning av konsekvenserna av besparingsförslagen. I
fortsättningen bör regeringens budgetförslag innehålla
sådana konsekvensbeskrivningar. Det saknas uppenbarligen
en vilja till att genomföra en hälsoekonomisk
konsekvensanalys av vad besparingsförslagens sammantagna
effekter kan bli på folkhälsan.
Även om det totala hälsoläget i Sverige i dag är förhållandevis gott så
finns det en rad tendenser som är oroande. Tendenser som regeringens
besparingsförslag riskerar att förvärra istället för att förbättra.
Socialstyrelsen och Folkhälsoinstitutet har vid flera tillfällen redogjort för
denna utveckling.
Kvinnor med arbetarbakgrund har den minst gynnsamma hälso-
utvecklingen. Här förenas nödvändigheten av en genus- och socialgrupps-
analys. Sådan analys finns överhuvudtaget inte i budgetpropositionen.
Framtida budgetpropositioner måste innehålla sådana konsekvens-
beskrivningar.
En mer polariserad hälsosituation riskerar att utvecklas. Ojämlikheterna i
hälsa ökar. Skillnader i arbete och inkomst får effekter på hälsoläget i allt
större utsträckning. Vi vet att arbetare har 50% högre sjuklighet och risk för
tidiga dödsfall (före 65 år) än högre tjänstemän. Om alla i yrkesverksam
ålder hade samma risk för tidiga dödsfall som högre tjänstemän, skulle
10 000 liv räddas per år.
Ungdomars alkohol- och narkotikamissbruk tenderar att öka vilket
kommer att leda till ökade skador.
Till detta skall tilläggas att den totala arbetslösheten konstant ligger på 12
procent och inga tecken kan ses på att den vänder nedåt. Signalerna blir
alltfler om att regeringens politik för att minska arbetslösheten har havererat.
Genom att studera Danmark får vi kunskapen om vad som händer om
regeringen fortsätter att misslyckas med att minska arbetslösheten och
genomför de besparingar som är föreslagna för det sociala området. I
Danmark har den höga arbetslösheten och bristerna i den medicinska och
sociala servicen tillsammans med en mycket hög tobaks- och
alkoholkonsumtion lett till ökad social utslagning och minskad
medellivslängd för män. Värst utsatta är vissa invandrargrupper,
kortutbildade, låginkomsttagare och barn i socialt och ekonomiskt utsatta
familjer. Sverige riskerar att hamna i en liknande situation om vi inte får en
annan politik.
Det är mot denna bakgrund som regeringens förslag skall bedömas.
Förslagen till besparingar för pensionärskollektivet, på de funktionshindrades
rätt till personlig assistans, på resurserna till rehabilitering och för att
korta
köerna till sjukvården och förslaget om ett försämrat högkostnadsskydd leder
sammantaget till att den privatekonomiska, men även den hälsomässiga
situationen, för många människor blir alltför påfrestande.
Flera människor kommer att exempelvis skjuta upp sina läkarbesök eller
att avstå från inköp av nödvändiga läkemedel för att de helt enkelt inte har
råd till detta. Vårdköerna kommer att fortsätta att tillta och färre människor
kommer att rehabiliteras för att istället fortsätta vara sjukskrivna. Detta är
självfallet såväl en mänskligt som en ekonomiskt och folkhälsomässig djupt
oroande utveckling som måste motarbetas.
Vi anser att det finns mer dynamiska besparingar att göra än de av
regeringen föreslagna. SBU gjorde 1991 en utredning om ryggont.
Ryggrelaterade besvär står för grovt räknat omkring en tredjedel av alla
sjukskrivningar. Med träffsäkrare diagnostik, andra och bättre
behandlingsmetoder m m för ryggont gjordes uppskattningen att de
samhällsekonomiska besparingarna netto kunde bli drygt 4 miljarder i 1991
års prisnivå.
Just nu pågår en fortsatt uppdatering av denna undersökning på SBU.
Enligt förhandsbesked kommer de nya siffrorna om de samhällsekonomiska
effekterna av bättre omhändertagande av ryggbesvär inte att bli mindre än
vad de var 1991 - utan förmodligen större.
Detta är ett av flera exempel på hur förändrade rutiner,
organisationsmönster och genomförandet av utvärderingsresultat kan ge
ökade samhällsekonomiska och mänskliga vinster. Andra exempel är de s k
Dagmar 430-pengarna till att korta köerna till medicinsk behandling i vården
och till rehabiliteringsinsatser istället för passiv sjukskrivning. Regeringen
borde bättre tillvarata de goda resultat som detta gett än som nu föreslå
nedskärningar av dessa resurser.
Hälsovård, sjukvård och
social omsorg
I regeringens budget föreslås en rad av besparingar inom
hälso-, sjukvård och social omsorg som rör
läkemedelsersättning, högkostnadsskyddet för
läkemedelskostnader och läkarbesök, tandvården och de
handikappade.
Värna handikappreformen
Regeringen har tidigare i år i sin proposition föreslagit
neddragningar för den statliga assistansersättningen. I sin nu
föreliggande vårbudget fullföljer regeringen dessa
besparingsplaner. Vi tyckte regeringens förslag i
propositionen var felaktiga och vidhåller den kritiken vi
framförde i motionen.
Folkpartiet var den drivande kraften bakom den stora handikappreformen
1994. De då tillkomna lagarna om stöd och service till vissa funktions-
hindrade, LSS, och lagen om personlig assistans, LASS, har möjliggjort för
flera funktionshindrade att leva ett mer självständigt och värdigt liv än
tidigare.
Tidigare var de funktionshindrade utlämnade till den kommun de levde i
för stöd och service. Socialtjänsten var den myndighet som bedömde den
enskilde funktionshindrade personens behov av assistans och/eller annan
hjälp. Alltför ofta varierade stödet kraftigt mellan olika kommuner och inom
samma kommun. I praktiken var det ofta omöjligt för funktionshindrade att
flytta från en kommun till en annan p g a de stora olikheterna i service och
stöd mellan kommunerna. Flera funktionshindrade var i praktiken mer eller
mindre satta i kommunarrest. LSS och LASS ändrade på detta.
Förra året beslutade regeringen i sin kompletteringsproposition för att
kostnaderna för den statliga assistansersättningen skulle bantas med drygt
900 miljoner kronor. I den utredning regeringen tillsatte, "Kostnader för den
statliga assistansersättningen" föreslogs, helt enligt direktiven, besparingar
på dessa 900 miljoner kronor. Bl a föreslog utredningen att rätten till
personlig assistans för barn under 16 år helt skulle avskaffas. Protesterna
blev omfattande - så omfattande att dåvarande socialminister Ingela Thalén
till slut sade att inga större besparingar inom den statliga
assistansersättningen skulle genomföras. Men så kom regeringspropositionen
1995/96:146 "Vissa frågor rörande personlig assistans".
I den hade förvisso besparingarna minskats till 215 miljoner kronor men
hela propositionen är ett hastverk och lika oklart som dåligt skriven. Genom
en rad förändringar vill regeringen försvåra rätten till statlig
assistansersättning.
För det första ändrar regeringen tidsramen för beslut om assistans-
ersättning. I dag kan den funktionshindrade spara assistanstimmar upp till ett
år. Det är nödvändigt för att kunna planera för semestern eller för att
möjliggöra en dräglig tillvaro för många funktionshindrade barn vars
hjälpbehov varierar mycket under året, exempelvis mellan skolterminerna
och skolloven.
Regeringen vill nu inskränka denna möjlighet till tre månader. I praktiken
innebär detta att den enskilde funktionshindrades möjligheter till
självbestämmande, oberoende och valfrihet kraftigt försämras.
För det andra vill regeringen inskränka rätten till personlig assistans. Det
kommer att resultera i att grupper av funktionshindrade personer som i dag
har rätt till personlig assistans i framtiden förmodligen kommer att få svårare
att erhålla den. Människor med psykiska funktionshinder, astma, epilepsi och
personer med sk shuntventil är exempel på sådana grupper som kan komma
att hamna utanför rätten till personlig assistans.
För det tredje vill regeringen övervältra en allt större del av ansvaret för
personlig assistans på kommunerna. Det skall ske genom att
funktionshindrade i framtiden inte skall ha rätt att erhålla personlig
assistansersättning för de timmar då de vistas i daglig kommunal verksamhet,
som skola, dagis m m.
Detta kommer innebära att många funktionshindrade barn kommer att få
mycket stora svårigheter med den dagliga verksamheten. Funktionshindrade
barn har ofta behov av att gå ifrån den ordinarie undervisningen i skolan för
hjälpmedelsutprovning, besök hos läkare eller logoped, ta vilopauser eller
annat. De behöver helt enkelt en personlig assistans även när de vistas i
daglig kommunal verksamhet.
För det fjärde föreslår regeringen även en insnävning av rätten till
personlig assistent för barn under 16 år. Det sker genom luddiga skrivningar
om att vid bedömningen av rätten till personlig assistansersättning skall
föräldrars ansvar för sina barns omvårdnad enligt föräldrabalken vägas in
som en del av underlaget i bedömningen. Detta är helt obegripligt eftersom
det i praktiken innebär att föräldrar med barn som är funktionshindrade,
enligt regeringen, bör ha ett större ansvar och ta en större belastning för
vårdandet av sina barn än föräldrar med icke-funktionshindrat barn. Detta är
ingen jämlik behandling av människor.
I propositionen och i vårbudgeten skriver regeringen att man i
överläggningar med landstings- och kommunförbunden skall behandla frågor
om huvudmannaskapet för assistansersättningen. Detta öppnar dörren för en
hel eller delvis återgång till den handikappolitik som fanns innan LSS och
LASS, i praktiken en återkommunalisering av rätten till personlig assistans.
Detta måste stoppas.
Vi säger av ovanstående skäl nej till den försämring av rätten till personlig
assistans som regeringen vill fullfölja enligt vårbudgeten
Nej till försämring av
högkostnadsskyddet för läkemedel
och läkarbesök
Regeringen föreslår i vårbudgeten att högkostnadsskyddet för
läkemedel och läkarbesök skall höjas från 1 800 kronor till 2
500 kronor. Vi avvisar denna höjning eftersom den gör att
den privatekonomiska situationen för många människor blir
alltför svår. Redan nu kommer rapporter om att människor
inte har råd att söka hälso- och sjukvården samt att köpa
nödvändiga läkemedel.
Tidigare avgiftshöjningar som vi föreslagit eller accepterat har varit
påtagliga för många människor. Avgifterna inom sjukvården för läkarbesök
har mellan åren 1990 och 1995 i genomsnitt ökat från 60 kronor till 105
kronor per läkarbesök. För sjukvårdande behandling har avgiften under
samma tid i genomsnitt ökat från 35 kronor till 62 kronor. För annan
läkarvård har avgiften i genomsnitt ökat från 60 kronor till 157 kronor. I
delbetänkandet till HSU 2000 "Reform på recept" (SOU 1995:22)
konstateras att "Avgiftsökningarna har således varit markanta".
En grupp av landsting har valt att föra en politik där avgifterna höjs. Deras
målsättning är att öka avgifternas andel av intäkterna. Det har dock inte lett
till någon nämnvärd ökning av intäkterna. Detta beror på att
högkostnadsskyddets utformning har lett till att vid avgiftshöjningarna har
alltfler uppnått högkostnadsskyddsnivån, får frikort och befrias från avgifter.
Tendensen hos dessa landsting har emellertid varit att höja avgifterna så fort
den övre gränsen i form av högkostnadsskyddet höjts. Denna tendens kan
komma att fortsätta med regeringens nya högre gräns för högkostnadsskydd.
Det skulle innebär allt högre avgifter.
Regeringen riskerar med sitt förslag att effekterna blir samhällsekonomiskt
kontraproduktiva. Kostnaderna för flera patientgrupper kan på sikt öka då de
inte har råd att söka vård utan skjuter fram sitt vårdbesök till priset av att
deras hälsosituation försämras.
Folkpartiet ställer sig bakom det förslag som HSU 2000 lagt fram om att
ha två separata högkostnadsskydd: ett för läkemedel och ett för öppen vård.
Gränsen skall inte sättas högre än 1000 kronor per person och år för vardera
ett av de två högkostnadsskydden.
Mellan 1994 och 1995 ökade antalet personer som erhållit högkostnads-
skydd med uppåt 60 % mot föregående år. Det är en indikation på att de
totala privatekonomiska kostnaderna för vård och omsorg allt tyngre belastar
enskilda människor. Det är angeläget att utreda idén om ett totalt
högkostnadsskydd som även inkluderar andra kostnader än endast de för
läkemedel och läkarbesök.
Tandvården
I regeringens proposition 1995/96:119 "Reformerad
tandvårdsförsäkring" föreslog regeringen gränsen för
högkostnadsskyddet att höjas till 13 500 kronor. Vi avvisade
det förslaget då och gör det även nu när det upprepas i
regeringens vårbudget. 13 500 kronor är en alldeles för hög
nivå.
Vi föreslår istället även en höjning av självrisken för tandvården från 700
kronor i dag till 1 000 kronor och kan dessutom tänka oss andra ersättnings-
nivåer i tandvårdsförsäkringen för behandlingskostnader upp till högkost-
nadsskyddet. Vi ämnar återkomma till detta i vår motion angående
regeringens kommande proposition om tandvården.
Ekonomisk trygghet vid
sjukdom och handikapp
Regeringen vill minska resurserna till att korta vårdköerna
och till att förbättra den medicinska rehabiliteringen av
patienter. Dessa förslag är, som vi ovan visat, ett av flera
exempel på regeringens kortsiktiga tänkande. Det är inte
enbart humanitärt utan också samhällsekonomiskt en ren
förlust att låta människor gå sjukskrivna istället för att
behandlas eller rehabiliteras.
Korta vårdköerna
Under flera decennier var svenska patienter och svensk
sjukvård plågad av långa köer till många viktiga
behandlingar. Men mellan åren 1991 och 1994 lyckades det
under den förra regeringens tid att korta köerna drastiskt.
Den s k vårdgarantin infördes f r o m 1992 och landstingen
erhöll av staten stimulanspengar till rehabilitering istället för
sjukskrivning. Tillsammans med nya organisationsformer
och en effektivare resursanvändning gav detta resultat i
kortare köer och bättre rehabilitering.
Efter idogt arbete från Folkpartiets sida och segt socialdemokratiskt
motstånd kompletterades Dagmar 1991 med en särskild ersättning för
rehabilitering, kallad för Dagmar 430 (efter antalet miljoner kronor som förs
över från kassorna). Bakgrunden var att staten och sjukvårdshuvudmännen
var överens om vikten av att förbättra rehabiliteringen och medicinsk
behandling. Sjukvården förstärktes av den anledningen med mer resurser. Av
regeringen beställda utvärderingar har visat att dessa pengar har gjort god
nytta. Köerna minskade. Men nu hopar sig åter hoten. Köerna har åter börjat
att växa med de mänskliga och ekonomiska förluster det innebär.
Det är nu viktigt att arbetet med att åter korta köerna tar fart. Den
samordning mellan försäkringskassorna och sjukvårdshuvudmännen som
finns inom ramen för Dagmar 430 måste få resurser för att fortsätta och
intensifiera sitt arbete. Det är både samhällsekonomiskt och mänskligt
lönsamt att korta köerna och det ger direkt effekt i minskade
sjukskrivningskostnader.
Därför är det mycket oroande att regeringen i sin vårbudget förordar en
neddragning av resurserna till rehabiliteringsinsatserna med 200 miljoner
kronor 1997 och 1998. Samtidigt vill regeringen att samverkan mellan
försäkringskassorna och sjukvårdshuvudmännen skall ske med befintliga
resurser och vill genomföra en neddragning av de särskilda stimulansmedlen
för denna verksamhet med 185 miljoner kronor 1997 och 200 miljoner
kronor 1998 och 1999. Mot bakgrund av de växande köerna finner
Folkpartiet detta högst omotiverat.
Vi anser tvärtom att verksamheten både i fråga om rehabiliterings-
insatserna och samverkan mellan försäkringskassorna och sjukvårdshuvud-
männen har fått mycket goda konsekvenser. Vi föreslår därför en fördubbling
av anslaget till rehabilitering och kortade köer. Årslånga köer till medicinsk
behandling är inte värdigt svensk sjukvård. Inte heller är det
samhällsekonomiskt eller rent mänskligt försvarbart att underlåta att
påskynda en bra rehabilitering av människor.
Genom minskade köer till medicinsk behandling och förkortade
sjukdomsperioder genom bättre rehabilitering uppnår vi betydande vinster. I
samband med detta är det viktigt att nämna betydelsen av sjukförsäkringens
utformning. Vi vill ha en sjukförsäkring som premierar förebyggande arbete
och rehabilitering och anser att det är den lön man har som skall ge rätt till
sjukersättning.
I vårbudgeten diskuteras förändringar i den sjukpenninggrundande
inkomsten, SGI. Vi accepterar den modell för SGI som framförs i
vårbudgeten och som ger en besparing på 980 miljoner kronor.
Ekonomisk trygghet vid
ålderdom
För pensionärerna föreslår regeringen, utöver de redan
beslutade, en rad besparingar. Den 1 januari 1995
förändrades villkoren för bostadstillägget för många
pensionärer när staten tog över ansvaret, varvid de mer
behövande fick förbättringar och många andra försämringar.
Den 1 juli samma år skärptes inkomstprövningen för
bostadstilläggen. I vårbudgeten föreslår, som tidigare
nämnts, regeringen också ett försämrat högkostnadsskydd för
läkemedel och läkarbesök. Sammantaget utgör endast detta
en betydande börda för många pensionärshushåll. Därtill
skall läggas de förslag som regeringen nu dessutom
presenterar.
Rättvis politik mot pensionärerna
Regeringen föreslår att kompensationsgraden för
bostadstilläggen sänks från i dag 85 procent till 83 procent.
Dessutom vill regeringen att bostadsstödet skall bli mindre
om pensionären äger en fritidsfastighet. Innehavet av
fritidsfastighet eller kolonilott skall alltså ingå i
beslutsunderlaget vid prövningen av rätten till och
omfattningen av bostadstillägget.
Utöver detta vill regeringen förkorta omställningspensionen för de
efterlevande från i dag 12 månader till 6 månader. Det innebär en sänkning
av folkpensionen för flera pensionärer. Vidare föreslår regeringen att
folkpensionen för änkepensionärer skall inkomstprövas samt att
antagandepoängen för förtidspensionärer till ATP skall ändras.
Folkpartiet har tidigare medverkat till att besparingar även berört
pensionärskollektivet. Men vi ställer oss avvisande till flera av de
besparingar som den socialdemokratiska regeringen nu ämnar genomföra
därför att de är för omfattande och orättvisa.
Vi avvisar förslaget att korta omställningspensionen till efterlevande. Det
är ett socialt okänsligt förslag och är dessutom ett avsteg från en politisk
överenskommelse om efterlevandepensionernas reformering. Vi avvisar även
förslaget om en sänkning av kompensationsgraden av bostadstillägget.
Istället vill vi höja det som utgör dagens golv för ersättningen från dagens
100 kronor till 160 kronor. Inte heller anser vi att fritidsfastighet skall ingå
i
prövningen av rätten till bostadsbidrag till pensionärer.
Vi förordar däremot under en treårsperiod en successiv höjning av
pensionsåldern med ett år för framtidens pensionärer och stramare regler för
förtidspensionering. Vi finner dessa besparingar mer fördelningspolitiskt
acceptabla än de av regeringen föreslagna.
Genom effektivare rehabilitering m m kan kostnaderna för förtidspension-
eringen minskas radikalt. Ofta ligger det stora vinster att hämta i förändrade
rutiner för behandling, bättre rehabilitering och kortade vårdköer. Detta är
vinster som i stor utsträckning leder till minskade kostnader för
förtidspensionering.
Ekonomisk trygghet för
familjer och barn
Inom familjepolitiken föreslår regeringen sänkningar av
ersättningsnivån för den s k pappa- och mammamånaden
samt en besparing av underhållsstödet till barn med
särlevande föräldrar.
Fler fäder som pappalediga
En generös föräldraförsäkring är en av grunderna för en bra
familjepolitik. Men det är också viktigt att
föräldraförsäkringen kan utnyttjas av både mammor och
pappor. Den förra regeringen införde därför den s k
pappamånaden. Motiven var flera: den skulle stimulera
pappornas uttag av föräldraförsäkringen, den skulle ge
papporna ett stöd - mot arbetsgivare, arbetskamrater och en
fördomsfull omgivning - att ta ut sin föräldraledighet.
Samtidigt med pappamånaden reserverades också en månad i
föräldraförsäkringen för mamman. Genom denna modell
understryks att föräldraledigheten är en angelägenhet både
för mammor och pappor.
Kvinnor har som bekant i genomsnitt en lägre lön än män. För att
stimulera männen att ta ut sin pappamånad skulle denna månad (och
mammornas månad) ha en högre ersättningsnivå så att den ekonomiska
förlusten inte skulle bli så stor att männen av rent ekonomiska skäl inte tog
ut sin pappamånad.
Nu vill regeringen sänka ersättningsnivåerna för mamma- och
pappamånaderna så att de skall ligga på samma nivå som övriga dagar i
föräldraförsäkringen. Vi ser detta som ett bakslag i arbetet för att få fler
fäder
att stanna hemma hos sina barn och ett steg tillbaka i arbetet för en jämnare
fördelning av det praktiska ansvaret för barn och hem.
Vi anser att ersättningsnivåerna för pappa- och mammamånaden skall
ligga kvar på den nuvarande nivån. Vi kan istället tänka oss att slopa de s k
garantidagarna i föräldraförsäkringen.
Barn kostar. Därför har inkomsttagare med barn en lägre ekonomisk
standard än inkomsttagare utan barn och samma inkomst. I många länder
beaktas detta när skatten tas ut. I vårt land har vi valt att beakta detta i
huvudsak genom barnbidragen. Det kan finnas skäl att diskutera vilken
teknik som är den mest lämpliga för att vi i det samlade skatte- och
bidragssystemet skall ta hänsyn till barnfamiljernas lägre bärkraft. Det
centrala är dock inte tekniken utan resultatet för barnfamiljerna.
I denna motion och i vår samtidigt avlämnade partimotion utgår vi från
den hittills använda tekniken med barnbidrag och inte från den alternativa
tekniken med skattereduktion för inkomsttagare med barn.
I vår partimotion med anledning av vårbudgeten föreslår vi en matmoms
på samma nivå som flertalet varor och tjänster. Eftersom kostnaden för mat
utgör en större del av budgeten för barnfamiljer än för vuxna utan barn
föreslår vi att flerbarnstillägget för nya flerbarnsfamiljer återinförs och att
barnbidraget återställs till den nya nivå som fanns när beslutet om den stora
skattereformen togs och som rådde fram till dess att regeringsförslaget från
1995 genomfördes.
Regeringen föreslår att ungdomar som studerar men inte har barn skall
vara berättigade till bostadsbidrag. Vi tycker det är rimligt att ungdomar som
studerar skall klara sin hyra på liknande villkor som andra i befolkningen.
Det är rimligare att en samlad bedömning av de studerande ungdomarnas
situation görs inom ramen för studiemedelssystemet. Justeringar inom
studiemedelssystemet borde bättre kunna ge det ekonomiska hyresstöd till
studerande ungdomar än vad ett selektivt bostadsbidrag kan göra.
Ställningstagandet till den konkreta utformningen får tas efter det att
studiemedelsutredningen presenterat sitt förslag. Som vi hävdat i
utskottsbehandlingen av regeringens förslag om bostadsbidrag till ungdomar
bör bostadsbidragen för icke-studerande ungdomar upphöra f r o m nästa år.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om sammanhållna konsekvensbeskrivningar,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om bibehållen assistansersättning,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om försämrat högkostnadsskydd och utredning av ett
utökat högkostnadsskydd,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om resurser till kortade vårdköer och resurser till
rehabilitering,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om avvisande av förslaget till sänkning av
omställningspensionen,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om avvisande av sänkningen av
kompensationsgraden i bostadstillägget samt om höjning av golvet för
bostadstillägg,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om innehavet av fritidsfastighet vid bedömningen av
rätten till bostadstillägg,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om förtidspensioner m.m. och höjd pensionsålder,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om avvisande av förslaget till höjt
högkostnadsskydd för tandvården samt om höjd självrisk m.m.,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om slopade garantidagar i föräldraförsäkringen samt
bibehållen ersättningsnivå i pappa- och mammamånaderna,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om flerbarnstillägg och höjt barnbidrag.