med anledning av prop. 1995/96:150 Ekonomisk vårproposition med förslag till riktlinjer för den ekonomiska politiken, utgiftstak, ändrade anslag för budgetåret 1995/96, m.m.
Det svenska internationella biståndet hör till vårt lands
viktigaste och mest konkreta utrikespolitiska verksamhet.
Motivet är solidaritet med människor som har det svårt. Det
bör också ses som ett svenskt bidrag till att lösa ett antal
centrala internationella problem - som måste lösas om inte
mänsklighetens livsbetingelser gradvis skall försämras. Det
bygger således på ett gemensamt ansvar att angripa i grunden
gemensamma problem.
Biståndsanslaget skiljer sig från andra poster i statens budget genom att
det, normalt, har ett utgiftsmål - 1 procent av bruttonationalinkomsten, BNI.
Behovet av internationellt bistånd är oändligt mycket högre än vad som kan
tillfredsställas över den svenska statsbudgeten. Att dimensionera biståndet
efter behoven är därför orealistiskt. I stället tvingas vi politiskt besluta om
hur mycket av våra samlade resurser vi är beredda att avsätta som vårt bidrag
till att angripa de stora globala problemen. Eftersom kortsiktiga
egenintressen lätt får företräde framför långsiktiga gemensamma intressen är
det särskilt viktigt att värna om biståndsanslagens nivå. I Sverige har vi
under en lång tid utgått från att ambitionsnivån skall vara att 1 procent av
BNI skall gå till internationellt bistånd.
Att Sveriges bistånd inte kan tillåtas vara opåverkat av Sveriges
ekonomiska utveckling är ofrånkomligt. Det sambandet finns automatiskt.
Kopplingen till BNI gör att biståndets storlek är direkt beroende av hur det
går för Sveriges ekonomi. Att därutöver reducera biståndet med hänvisning
till statsfinansiella problem är svårt att motivera. Det finns inga motiv för
att
de fattigaste och mest utsatta människorna i andra länder skall vara med och
betala det svenska budgetunderskottet.
Centerpartiet har varit en av de främsta förkämparna för ett generöst
bistånd. Det är bara när mittenpartierna suttit i regeringsställning som
enprocentsmålet varit helt uppfyllt. På den socialdemokratiska regeringens
förslag beslutade riksdagen våren 1995 att överge kopplingen till BNI genom
att "frysa" biståndet på en fastställd nominell nivå. Detta beslut motsatte sig
Centerpartiet. Vi föreslog att biståndsanslaget skulle ökas med 300 miljoner,
för att sedan kunna återställa enprocentsmålet.
Att i propositionen nu föreslås ytterligare minskningar av det svenska
internationella biståndet innebär att vi allt mer fjärmar oss från
enprocentsmålet. Det är mycket allvarligt, både med hänsyn till
konsekvenserna för de svenska biståndsinsatserna och med hänsyn till vår
trovärdighet när vi vill försöka få andra länder att ta ett större ansvar för de
globala utvecklingsproblemen.
Jag motsätter mig den i vårbudgeten föreslagna nedskärningen av
biståndet. Regeringen bör ges i uppdrag att redovisa en plan över hur det
svenska internationella biståndet inom 5 år åter skall utgöra 1 procent av
BNI. Detta bör ges regeringen till känna. Det är avgörande att de svenska
biståndsmedlen används så effektivt som möjligt. Även om biståndsanslaget
skulle kunna användas effektivare är det naturligtvis inget som motiverar en
sänkning av biståndsramen. Centerpartiet har tidigare föreslagit att
regeringen årligen bör genomföra en biståndsrevision som redogör för i
vilken utsträckning de uppsatta målsättningarna för Sveriges internationella
utvecklingssamarbete har uppfyllts. Denna redovisning bör föreläggas
riksdagen.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen avslår den av regeringen föreslagna nedskärningen
av det svenska internationella biståndet,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en plan för att inom fem år åter uppfylla
enprocentsmålet.