Solidaritet med världens fattiga
Var femte människa på jorden lever under existensminimum. Dvs man har inte tillgång till daglig matranson, någon hälsovård, utbildning eller ens arbete. Den oerhörda klyftan mellan fattiga och rika fortsätter att vidgas. Över en miljard är i denna akuta situation. Sverige är på väg att förlora sin trovärdighet som ett land med starkt engagemang för en rättvisare värld.
Det är ett hälsotecken när politiker, kyrkoledare, organisationer såsom Röda korset m.fl. och de många enskilda häftigt reagerar mot regeringens planer på stora nedskärningar i stödet till världens fattiga. Det tyder på insikt och politiskt mod som det skulle behövas mer av i vårt land. Nu behövs alla goda krafter på skilda håll för att ånyo driva de frågor som vi så högtidigt har förbundit oss att leva upp till.
Många biståndsinsatser av ideell karaktär såsom tex Röda korset, Rädda Barnen och svenska missionssällskap har gjort banbrytande insatser. Både vad gäller effektiviseringar och en opionsbildande insats i vårt land. Detta bör stärkas och uppmuntras.
Särskilt allvarliga är ju problemen i större delen av Afrika. Den del av världen som stormakterna i dag vänder ryggen till. Det är särskilt tragiskt eftersom man står i ett uppbyggnadsskede där också demokratin vinner terräng. Demokrati och fred är den viktigaste basen för att få en harmonisk utveckling.
Sveriges ekonomi måste saneras. Okunskap, ovilja och brist på politiskt kurage har allt för länge präglat den svenska politiken. Nu domineras svensk statsbudget av två jätteutgifter: Räntan på statsskulden och kostnaden för arbetslösheten. Båda utgiftsposterna kostar 100 miljarder kronor - vardera!
Utmaning för riksdagen
Sparande och budgetsanering finns det stor enighet om både i riksdagen och bland folk i allmänhet. Men det är inte oviktigt hur sparandet skall hanteras. Vi tror att det är kombinationen av både sparande och främjande av ett näringsvänligt tillväxtklimat som kan få landet på fötter. Staten behöver både minskade utgifter men också högre inkomster. Här finns anledning att snabbt tas sig samman för att åstadkomma båda sakerna. Men det är fel att låta de fattigaste betala för våra ekonomiska problem.
Det är viktigt att Sveriges regering och riksdagen besinnar sig och gör en omprövning av hela biståndsfrågan. Självfallet måste också effektiviseringar och sunda besparingar inom den ramen också kunna ske. Men att ha effektiva och välmotiverade biståndsinsatser kan aldrig leda till att svika våra löften.
I varje sparpaket som (s)-regeringarna Carlsson och Persson lagt fram har vårt stöd till jordens fattigaste fått hårda smällar. Det enprocentsmål som vi för över 30 år sedan i FN lovade upprätthålla har Socialdemokraterna raserat. Socialdemokraterna har inte haft svårt att få med sig Moderaterna på denna typ av nedskärningar. Men det är mer förvånande att Centerpartiet med ett gott förflutet i biståndsfrågan nu passerar "skammens gräns" för att citera Pierre Schori.
Skall Sverige upprätthålla sin värdighet kan vi inte längre acceptera att regeringen än en gång lägger fram att jordens fattigaste skall drabbas hårdast. Folkpartiets förslag är att vi måste inse att vi kommit till en vändpunkt. Global överlevnad, demokrati och fred kan inte vinnas genom att vi har en hårdare attityd mot dem i vår värld som är mest utsatta. Solidariteten måste än en gång visa sig vara gränslös.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att en plan upprättas som snarast säkerställer Sveriges löfte om det utlovade enprocentsmålet, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att ideellt biståndsarbete prioriteras i avsikt att uppnå hög effektivitet i biståndsinsatserna.
Stockholm den 2 maj 1996
Elver Jonsson (fp)
Erling Bager (fp) Kenth Skårvik (fp) Sigge Godin (fp) Siri Dannaeus (fp) Carl-Johan Wilson (fp)