med anledning av prop. 1995/96:150 Ekonomisk vårproposition med förslag till riktlinjer för den ekonomiska politiken, utgiftstak, ändrade anslag för budgetåret 1995/96, m.m.
Sammanfattning
Kristdemokraternas alternativ till regeringens ekonomiska
vårproposition tar sikte på två huvuduppgifter. Den ena är att
den ekonomiska saneringen skall bedrivas på ett sådant sätt
att inte de mest utsatta grupperna drabbas ytterligare. Den
andra huvuduppgiften gäller att skapa förutsättningar för nya
och växande företag för att åstadkomma de nya jobben.
Kristdemokraterna avvisar regeringens stora nedskärning för världens
fattigaste och börjar vägen tillbaka mot enprocentsmålet. Vi håller fast vid
80-procentsnivån i sjuk-, arbetslöshets- och föräldraförsäkringen och avvisar
försämringen i högkostnadsskyddet för sjukvård och läkemedel. När det
gäller pensionärerna avvisas regeringens förslag om försämrade bostads-
tillägg och i stället föreslås en förstärkt uppräkning av pensionerna.
Förslagen om försämringar beträffande änke- och barnpensioner avvisas. För
att förbättra familjernas situation föreslås förbättrade barnbidrag med
låginkomstprofil och återinförande av vårdnadsbidraget.
Kristdemokraterna presenterar en stor satsning på tjänstesektorn. Den ger
nya och bättre förutsättningar för tjänster riktade till de enskilda hushållen.
Vidare föreslås bättre villkor för företag och företagande. Exempel på sådana
är slopad dubbelbeskattning på risksparande, reformerad arbetsrätt, åter-
ställande av tidpunkten för momsredovisningen för samtliga företag,
slopande av värnskatten, avvisande av den förlängda arbetsgivarperioden i
sjukförsäkringen och avvisande av höjd beskattning av risksparande i aktier.
För finansiering av åtgärderna skulle en höjning av livsmedelsmomsen
kunna vara motiverad. Höjningen skulle drabba alla, men de förbättringar
som föreslås kommer de sämst ställda till del. Vidare föreslås införande av
ytterligare en karensdag, slopande av delpensionen och införande av ny
beräkningsgrund för den sjukpenninggrundande inkomsten (SGI).
Kristdemokraterna förordar också en fortsatt utförsäljning av statliga företag
och införande av en avfallsskatt.
Kristdemokraternas
kommentarer kring
regeringens proposition
Ett femte misslyckande
Sverige har under 25 år haft en för svag ekonomisk tillväxt.
Detta är roten till dagens arbetslöshet och ekonomiska
problem. Därför är det mycket allvarligt att regeringen saknar
såväl ideologi som strategi för en tillväxt som kan ge Sverige
arbete och välfärd åter.
Regeringen har satt arbetslösheten i fokus allt från sitt tillträde. Man vann
valet på ett löfte att redan 1995 komma ner till 5 procents arbetslöshet. De
förslag regeringen presenterat för att infria sina löften på detta område
återfinns i fem stora propositioner. Samtliga dessa propositioner har helt
inriktats på budgetsanering. Tillväxtfrämjande åtgärder har däremot helt
saknats. Detta är en mycket anmärkningsvärd strategi med en arbetslöshet
som totalt ligger på ca 13 procent. Det går inte att åstadkomma ökad tillväxt
genom ensidig finanspolitisk åtstramning. De verkliga förlorarna är landets
arbetslösa och de som drabbas av en felaktig fördelningsprofil i åtstram-
ningspolitiken. Vårpropositionen är därför ett femte misslyckande när det
gäller löftet att halvera arbetslösheten.
Var finns strategin för tillväxt?
Regeringen började med att gå åt helt fel håll med den stora
återställarpropositionen med Vänsterpartiet hösten 1994.
Detta var en tillväxthämmande politik. Sedan kom
budgetpropositionen våren 1995, tom på åtgärder för arbete
och företagande. Även vårbudgeten samma år saknade
jobbfrämjande åtgärder. Då aviserades en särskild
tillväxtproposition. En mer vilseledande rubrik har sällan
satts på en svensk proposition. Den var en total besvikelse
för landets företagare som förväntas skapa de nya jobben.
Traditionalismen firade däremot stora triumfer. Alla
tillväxtfrämjande frågor av nytänkande karaktär lades i
utredningar och kommissioner. De signaler om oenighet på
vitala områden som nu kommit från parterna i den helt
avgörande arbetsrättskommissionen är oroande.
Nu har ytterligare en vårbudget sett dagens ljus med samma nedslående
resultat. Hur länge kommer de arbetslösa att finna sig i dessa ständiga
uppskov med att åstadkomma nya jobb? Med den totala frånvaron av
tillväxtpolitik fastnar Sverige i massarbetslösheten. Mycket talar för att de
nya statsråden på Finansdepartementet inser detta men fjättras av gamla
ideologiska blockeringar i parti och rörelse.
Saken förvärras ytterligare av att en populistisk politik under åren i
opposition verkar omöjliggöra för regeringen att hantera tillväxtfrågorna
rationellt såväl internt som externt. Återställarna med Vänsterpartiet hösten
1994 gladde och stärkte Gudrun Schyman. Det blev tillväxt för vänstern.
Men återställarna drabbade med full kraft landets småföretagare. Irrationella
regelförändringar hämmar tillväxten och ökar arbetslösheten.
I brist på tillväxtåtgärder som får fart på ekonomin och ökar statens
inkomster tvingas regeringen till en fåfäng jakt på nya nedskärningar och
skattehöjningar för att få budgeten i balans. Denna onda cirkel kan bara
brytas med en ny och offensiv politik för nya företag och jobb.
Socialdemokraterna synes sakna insikt om de villkor som ger för-
utsättningar för tillväxt i mindre och medelstora företag. Det behövs
långsiktigt hållbara och kraftfulla strukturella reformer om Sverige skall
kunna nå det högre tillväxtalternativ i vårbudgeten som klarar sysselsättning
och välfärd.
Vårpropositionen vittnar om en allvarlig brist på förståelse för
företagandets villkor. Enligt regeringens förslag skall nu t ex småföretagen
ytterligare hämmas och skrämmas genom att få ta över ansvaret för en hel
månads arbetsgivarperiod i sjukförsäkringen utan tillräcklig kompensation.
Effekten av förslaget blir att regeringen tvingar många hårt trängda företag
att utöver rollen som statens kreditinstitut för förtida momsinbetalningar nu
också fungera som försäkringsbolag och ta risker som definitivt minskar
mindre företags benägenhet att satsa och nyanställa.
En okänslig regering med hjärtlös
sparprofil
Det är förvånansvärt hur okänsligt regeringen behandlar
utsatta grupper som gamla, sjuka, ensamstående föräldrar,
barnfamiljer och de fattigaste i tredje världen. Pensionärerna
och de fattiga i tredje världen har ingen strejkrätt och kan
alltså inte strejka. Nedskärningarna i bostadstillägget för
pensionärerna och i änkepensionen liksom höjningen av
egenkostnadstaket i högkostnadsskyddet avvisas av
Kristdemokraterna. Med regeringens politik är Sverige på
väg mot en situation där allt fler av dem som varit med och
byggt upp vårt land knappast kommer att få råd att hämta ut
den medicin som man är helt beroende av.
Kommunerna och landstingen får allt svårare att klara av sina viktigaste
uppgifter. Kristdemokraterna har därför utformat en annan fördelningsprofil i
sitt budgetalternativ som ger bättre möjligheter för kommuner och landsting
att klara en rimlig kvalitet i vården och omsorgen.
Den enskilt största besparingen föreslår regeringen i biståndet till de allra
fattigaste. Det förtjänar att upprepas att vi i Sverige idag köper läsk och
snask för dubbelt så mycket som vi ger i offentligt bistånd.
Kristdemokraterna avvisar de föreslagna nedskärningarna och börjar vägen
tillbaka till enprocentsmålet. De felräkningar som regeringen gjort på
biståndsanslaget är uppseendeväckande och ökar den faktiska nedskärningen
med minst 500 miljoner kronor.
Den ekonomiska
utvecklingen
Den ekonomiska utvecklingen har blivit betydligt sämre än
vad regeringen förutspått och antagit i sina kalkyler. I den
finansplan som presenterades i kompletteringspropositionen
våren 1995 antogs t ex en jämn och stark konjunkturuppgång
som sträckte sig bortom sekelskiftet utan några som helst
cykliska inslag. Regeringen såg då fram mot en av historiens
längsta högkonjunkturer för Sverige. Den
konjunkturnedgång som flera institut länge varnat för
förträngdes så sent som i höstens tillväxtproposition och kom
enligt hans egen uppgift som en överraskning för den
dåvarande finansministern. Avmattningen som kom i den
svenska ekonomin var kraftig under fjärde kvartalet 1995
samtidigt som den innehöll en stor lageruppbyggnad.
Regeringen har fortsatt saneringen av statsfinanserna. Tyvärr består en
alltför stor del av saneringsprogrammet av tillväxthämmande skatte-
höjningar. Denna saneringsprofil, kombinerad med en fortsatt total frånvaro
av strukturella, tillväxtfrämjande åtgärder, bidrar till den svaga utvecklingen
i Sverige under 1996 och åren framöver. Regeringen saknar uppenbarligen
fortfarande såväl ideologi som strategi för att ge förutsättningar för mindre
och medelstora företag att expandera och nyanställa. Förhoppningar om att
parterna skall komma överens om en nödvändig modernisering av
arbetsrätten har hittills kommit på skam. Tilltron till traditionella
arbetsmarknadspolitiska åtgärder är fortsatt överdriven. Den verkar nu dock
skifta över till en vid första påseendet stor satsning på vuxenutbildning.
Satsningens omfattning sjunker dock ihop betydligt vid en närmare
granskning av vad som är nya respektive permanentning av befintliga,
tillfälliga utbildningsplatser. Effekterna fram till 1999 kommer främst att
uppstå i statistiken över öppet arbetslösa och personer i
arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Som ett led i regeringens målsättning att
just halvera statistiken över den öppna arbetslösheten är
utbildningssatsningen säkert ändamålsenlig. Däremot kan det ifrågasättas om
kvaliteten kan säkerställas med en sådan utbyggnadstakt som regeringen
föreslår.
Den internationella utvecklingen
Konjunkturprognoserna för 1996 reviderades kraftigt ned
under första kvartalet i år. Från idén om tillfällig utplaning
av konjunkturen följd av en snabb uppgång talar numera
många ekonomiska bedömare om en längre nedgång i
Europa. USA och Japan väntas däremot kunna se fram mot
en starkare uppgång än beräknat.
Utvecklingen i för Sverige viktiga länder dämpades betydligt redan i slutet
av 1995. Detta gällde särskilt inom EU, men tillväxten föll inom hela OECD-
området. Regeringen fortsätter att bygga på förhoppningar om att denna
avmattning blir svag och tillfällig. I mitten av april aviserade den tyska
regeringen en kraftfull finanspolitisk åtstramning motsvarande 230 miljarder
svenska kronor. Tyskland och Frankrike kommer att föra en kraftigt
åtstramande politik för att klara konvergenskraven inför EMU:s tredje fas.
Osäkerheten om medlemsländernas möjligheter att trots ambitiösa
åtstramningsprogram klara konvergenskriterierna kan resultera i ny oro på
ränte- och valutamarknaderna. Detta kan påverka den ekonomiska tillväxten
bland EU:s medlemsländer mer negativt än vad som hittills antagits.
Tillväxtantagandena för innevarande år har redan skrivits ner till 1,7 procent
jämfört med 2,8 procent hösten 1995.
Den svenska ekonomin
Den lugnare utvecklingen på de internationella finansiella
marknaderna har även gynnat den svenska utvecklingen.
Både de korta och de långa räntorna har gått ner och kronan
har stärkts. Riksbanken har vid ett antal tillfällen sänkt sina
olika styrräntor. Bakgrunden är de markant minskande
inflationsimpulserna och den politiska ambitionen att sanera
statsfinanserna. Effekterna av den svaga kronkursen och de
fallande räntorna gav en stark tillväxt under 1995.
Tillväxtperioden blev dock kort. En alltför stor del av
saneringsprogrammet innehåller tillväxthämmande
skattehöjningar. Den öppna arbetslösheten minskade med
bara 0,3 procent och den totala arbetslösheten med 1 procent
1995. Återställarpolitiken, bristen på tillväxtstrategi,
utredningslångbänkarna för arbetsrätten,
dubbelbeskattningen av riskkapital och bristen på stabila
regler för företagande tillsammans med den svagare
internationella utvecklingen kommer enligt flera
välrenommerade bedömare att närmast radera ut tillväxten i
Sverige under 1996. Finansplanen bygger dock på en tillväxt
på 2 procent.
Finansplanen går därutöver ihop endast genom antaganden om minskat
hushållssparande och ökade investeringar. Regeringens kalkyler fortsätter
alltså att bygga på lösa antaganden om kortvarig internationell
konjunkturnedgång och minskat svenskt hushållssparande. En fortsatt stark
osäkerhet om utvecklingen gör att hushållen fortsätter att vara återhåll-
samma.
Regeringens s k tillväxtalternativ
Av regeringens basalternativ framgår att tillväxten blir för
låg för att de uppställda sysselsättningsmålen skall kunna
nås. Därför redovisas även ett s k tillväxtalternativ. Där antas
tillväxten bli omkring 3 procent under kalkylperioden fram t
o m 1999. Kalkylen bygger på att lönebildningen fungerar
väl samt att övriga förbättringar i arbetsmarknadens
funktionssätt liksom tillväxtfrämjande åtgärder får starkt
genomslag i ett medelfristigt perspektiv. Detta förväntas ske
genom att alla parter tar ett ansvar för att främja högre
sysselsättning. Då blir enligt regeringen utrymmet större för
en högre tillväxt utan att det uppstår ett löne- och pristryck
och den öppna arbetslösheten halveras sålunda fram till år
2000. Om framtidsförväntningarna blir mer positiva finns en
betydande potential för konsumtionsökning, särskilt om
kampen mot arbetslösheten blir framgångsrik, skriver
regeringen i något som måste beskrivas som ett
anmärkningsvärt cirkelresonemang.
Man frågar sig vilka operativa åtgärder regeringen tänker vidta för att efter
ca 30 år få ordning på lönebildningen, ett av svensk ekonomis mest
grundläggande problem. Är det en inbjudan till förnyade samtal på Haga?
Blir det en ny partssammansatt kommission att addera till de tidigare? Eller
kommer statsministern att under fria former fortsätta att anklaga arbets-
givarparten för att vara för svag vid förhandlingsborden? Vilka operativa
åtgärder tänker han i så fall vidta för att stärka arbetsgivarnas motståndskraft
mot de fackliga kraven?
Den andra frågan som infinner sig är vilka övriga förbättringar i
arbetsmarknadens funktionssätt som åsyftas. Förslag från regeringen på detta
område är fortfarande okända för omvärlden. Är det en modernisering av
arbetsrätten framsprungen ur den s k arbetsrättskommissionen som före-
svävar regeringen? I så fall finns anledning till viss pessimism. Enligt
signalerna från kommissionen, som leds av Tony Hagström, har arbets-
tagarparten avvisat de förändringar i turordningsrätten som ordföranden lagt
fram. Man säger sig vara uppriktigt förvånad över att förslagen ens
presenterats; man har alltid sagt nej till sådana förslag och kommer att
fortsätta med det, enligt referat i medierna. Endast om regeringen skulle sätta
arbetstagarparten under mycket hårt tryck är det troligt att en ändamålsenlig
uppgörelse skulle kunna nås.
Mest outgrundlig är dock regeringens förhoppning om att tillväxt-
främjande åtgärder skall få starkt genomslag i ett medelfristigt perspektiv.
Hur skall åtgärder som hittills inte ansetts verkningsfulla, som i otaliga
debatter tvärtom av regeringen ansetts prövade utan resultat under förra
mandatperioden och som framför allt ännu inte presenterats kunna få starkt
genomslag? Regeringen har ju allt från sitt tillträde för ett och ett halvt år
sedan vägrat att lägga fram förslag till tillväxtfrämjande åtgärder med
hänvisning till att statsfinanserna först skall saneras. Nu väntas alltså dessa
okända och hittills av ideologiska skäl avvisade åtgärder få starkt genomslag
i ett medelfristigt perspektiv! Så positiva är plötsligt de tillväxtfrämjande
åtgärderna att de förväntas klara både tillväxt, sysselsättning och välfärd.
Varför har de i så fall hållits i karantän så länge?
Det vore glädjande om skrivningarna i vårpropositionen förebådade att
regeringen verkligen ämnade överge sin avvisande hållning till tillväxt-
främjande åtgärder. Men hittills har fem stora propositioner lagts fram utan
att regeringen funnit anledning att ändra oppositionstidens och valrörelsens
negativa syn på de strukturella tillväxtfrämjande åtgärder som fyrparti-
regeringen började genomföra och som fick sitt abrupta slut i och med
återställarna med Vänsterpartiet efter valet 1994.
Det är bra att regeringen redovisar vad en högre tillväxt betyder för landet.
Det är däremot beklagligt att man alltjämt tillämpar den helt ovetenskapliga
doktrin som hävdar att budgetsanering och tillväxtfrämjande åtgärder inte
kan genomföras samtidigt.
Kristdemokraterna redovisar nedan en inriktning av den ekonomiska
politiken med ett antal åtgärder som skapar förutsättningar för en starkare
tillväxt, bättre statsfinanser och fler medborgare i arbete, samtidigt som
fördelningspolitiken inriktas på att skydda de svaga och mest utsatta
grupperna, som på ett okänsligt sätt drabbas av de förslag som presenteras i
propositionen.
Kristdemokraternas
ekonomiska politik
Sanering av statsfinanserna räcker
inte
Årtionden av missgrepp i den ekonomiska politiken, i
kombination med den mycket djupa lågkonjunkturen i början
av 90-talet, har gjort förutsättningarna för att bedriva en
framgångsrik ekonomisk politik ytterst svåra. De offentliga
finanserna har krävt en hård åtstramning, vilket särskilt hårt
drabbat grupper i samhället som redan tidigare hade det
sämre ställt. Kristdemokraterna har kritiserat den
socialdemokratiska regeringen för en felaktig
fördelningspolitisk profil vid saneringen av statsfinanserna
och noterar med besvikelse att regeringen även
fortsättningsvis förtjänar kritik på detta område.
I detta avsnitt presenterar vi vår syn på den ekonomiska politiken. Vi
strävar efter en bättre fördelningsprofil än regeringen och en ökad satsning
på offensiva åtgärder för att nå en ökad tillväxt. För att den svenska
ekonomin långsiktigt skall kunna utvecklas så att välfärden garanteras och
arbetslösheten minimeras är flera åtgärder av långsiktig och strukturell natur
nödvändiga. Det främsta hotet mot en rättvis fördelning är arbetslösheten.
Därmed blir också den enskilt viktigaste fördelningspolitiska åtgärden att
skapa förutsättningar för nya jobb.
Skall vi vända trenden och långsiktigt få ner arbetslösheten måste
regeringen våga se den svenske familjeföretagaren som en strategisk tillgång
som måste värnas och stimuleras. Det räcker inte att i regeringsförklaringar
och i propositioner tala om vikten av ett ökat företagande. Något måste också
visa sig i praktisk handling. Det handlar om att kreativitet måste frigöras, om
att människor skall våga förverkliga sina affärsidéer, våga språnget att starta
eget, utvidga, ta risker och nyanställa. Transaktionskostnaderna måste hållas
så låga att medborgarna kan dra nytta av varandras vilja och kunnande. Här
finns den ekonomiska utvecklingens kanske viktigaste drivkrafter.
Socialdemokraterna har under sin tid vid makten vidtagit en mängd
åtgärder som vidmakthållit den stagnation som drabbat svensk ekonomi i ett
kvarts sekel, snarare än vidtagit nödvändiga strukturella förändringar.
Kristdemokraterna menar att saneringen av statsfinanserna måste kombineras
med en aktiv politik för ökad tillväxt. Med den kurs regeringen utstakat går
vi möjligen mot år 2000 med en starkare statskassa men med ett ekonomiskt
allt svagare land.
Social och ekologisk
marknadsekonomi
Kristdemokraterna förespråkar en social och ekologisk
marknadsekonomi. Vårt val av ekonomiskt system grundar
sig i vår ideologi, men också på övertygelsen att
marknadsekonomin är den mest effektiva och demokratiska
formen för att hushålla med begränsade resurser. Den
renodlade marknads-
ekonomin måste korrigeras av sociala och ekologiska
hänsyn.
Inom marknadsekonomins ram vill vi förena frihet och solidaritet.
Grundläggande är frihet under ansvar. Strävan är att uppnå en balans mellan
den enskilde och samhället. Enskilda initiativ och ansvar skall uppmuntras.
Staten skall sätta ramarna för en sund konkurrens, främja konkur-
rensneutralitet och särskilt ta hänsyn till mindre verksamheter. Staten skall
vidare säkra social trygghet för alla samt garantera hänsynstagande till vad
miljön tål. Kontrollinstrument och ekonomiska styrmedel måste användas för
att styra den ekonomiska aktiviteten till en långsiktigt hållbar produktion och
konsumtion.
Marknaden bör också styras av strävan efter vissa gemensamma etiska
värderingar och riktlinjer. Etik i marknadsekonomin ger smidighet och
sänker de s k transaktionskostnaderna. Kristdemokraterna vill se en ökad
avreglering, men den måste följa av ett ökat personligt ansvarstagande och
etiskt riktigt handlande. Ekonomisk brottslighet måste bekämpas med kraft.
Målet för den ekonomiska tillväxten är att ge möjlighet till ett bättre liv för
fler, ökad välfärd och livskvalitet. Ekonomisk tillväxt får inte ske på
bekostnad av andra människor eller miljön. En förutsättning för att göra
verklighet av den sociala och ekologiska målsättningen är goda statsfinanser.
Vi menar att den ekonomiska saneringen är en prioriterad uppgift, men att
den måste ske parallellt med att fundamentala tillväxtförutsättningar skapas.
Individuellt sparande behövs och skall premieras.
En politik för tillväxt
Kristdemokraterna är allvarligt bekymrade över effekterna av
att Sverige fortfarande har en sämre utvecklingstakt än
genomsnittet av OECD-länderna. Högre eller lägre tillväxt är
det som avgör om vi skall kunna minska arbetslösheten och
möta framtidens krav. En stor del av vårt välfärdssystem,
som pensionerna och vården, förutsätter en positiv
tillväxttakt som dessutom är avsevärt mycket högre än de
senaste 20 årens genomsnittliga tillväxttakt. En vital och
expanderande ekonomi skapar även förutsättningar för att
förbättra vår miljö.
Nya arbetstillfällen måste skapas för att undvika arbetslöshetens mycket
negativa konsekvenser för den enskilde, för samhället och för samhälls-
ekonomin. Förväntningarna på nya arbetstillfällen ställs i första hand på de
mindre företagen. Det är också naturligt med utgångspunkt från att studier av
svenska företag visat att ca 70 procent av alla nya arbetstillfällen genererats
i
mindre företag. Två tredjedelar av dessa 70 procent har uppstått genom ökad
sysselsättning i befintliga företag medan en tredjedel tillkommit genom
nyetablering.
Nästan alla är i dag överens om att de nya jobben måste skapas i den
privata sektorn. Utrymmet för produktivitets- och effektivitetsförbättringar i
framför allt de stora företagen innebär att man i dessa företag samtidigt kan
öka produktionen och minska antalet anställda. Under den senaste
tioårsperioden minskade antalet anställda i storindustrin med 19 procent
medan småindustrin ökade antalet anställda med 11 procent.
Ett gynnsamt klimat för små- och nyföretagande är därför av största vikt
inför 1990-talets kamp mot den höga arbetslösheten och för sanering av
statsfinanserna. De svenska småföretagen sysselsätter ca 1,4 miljoner
människor, vilket utgör drygt 60 procent av alla sysselsatta i det privata
näringslivet. Antalet nya företag utgör mellan 5 och 7 procent av den totala
företagsstocken. På kort sikt spelar nyföretagandet en relativt liten roll för
att
påverka näringsstrukturen i Sverige, men för förnyelsen av näringslivet är
nyföretagandet av största betydelse. Nyföretagandet i Sverige ligger på en
nivå som klart understiger exempelvis Tysklands och Frankrikes och många
andra länders i Europa.
I dag råder flera obalanser i svensk ekonomi som hindrar utvecklingen mot
en sund ekonomi. Dessa är en obalans mellan privat och offentlig sektor, en
obalans mellan stora och mindre företag, en obalans mellan exportsektorn
och företagen på hemmamarknaden samt en obalans mellan företag inriktade
på basnäring och sådana som arbetar med spjutspetsteknologi och annan
kunskapsintensiv produktion.
Obalansen mellan privat och offentlig sektor kan till en viss del åtgärdas
genom att man ytterligare effektiviserar och renodlar den offentliga sektorn.
Viktigast är emellertid åtgärderna för att radikalt öka den privata sektorns
andel av ekonomin. Obalansen mellan stora och mindre företag kan bara
rättas till om de små och medelstora företagen kan växa och placeras i fokus
och ges avsevärt bättre villkor. Slutligen, obalansen mellan den gamla
generationens och den nya generationens företag avhjälps om Sverige
främjar utvecklingen av ny teknologi, högre utbildning och bättre
infrastruktur. Gemensamt för dessa åtgärder är att de på olika sätt verkar
tillväxthöjande.
Kristdemokratiska tillväxtåtgärder
Insikten om att endast den privata sektorn kan skapa den
expansion av samhällsekonomin och den ökning av det totala
antalet arbetstillfällen som Sverige så väl behöver föranleder
oss att förorda en kraftfull tillväxtpolitik som bygger på
strukturella och tillväxthöjande åtgärder. Den traditionella
konjunkturorienterade tillväxtpolitiken måste ge plats för en
politik som via djupverkande och långsiktiga insatser främjar
de reella förutsättningarna för tillväxt.
Attityderna till företagande måste bli bättre. Inställningen till företagande,
företagsklimatet, är avgörande för benägenheten att starta företag. Politiker,
skolor, företagare, organisationer m fl har ett gemensamt ansvar för detta.
En fortsatt produktivitetstillväxt är viktig. För att en sådan skall främjas
krävs att devalveringspolitik undviks. En väl fungerande infrastruktur,
inklusive telekommunikationer och informationsteknologi, är också en
central förutsättning för att svenskt näringsliv i hela landet skall kunna
expandera.
Stora satsningar på forskning och utbildning är nödvändiga om svenskt
näringsliv skall kunna fortsätta att utveckla produkter som är internationellt
konkurrenskraftiga. Goda forskarmiljöer är viktiga för att behålla forsknings-
och utvecklingsverksamhet i Sverige. Utbytet mellan högskolor/universitet
och näringsliv för att stimulera kommersialiseringen av forskningsresultat
måste förbättras.
Många, framför allt mindre företagare, upplever sig ofta kämpa mot en
kompakt byråkrati. Detta avskräcker många från att starta företag och gör
företagandet krångligare än det borde vara. Samordning av de olika statliga
verksamheter som handhar företagarfrågor bör ske samtidigt som en kon-
tinuerlig omprövning av regleringar, uppgiftsinhämtande och bestämmelser
genomförs.
Kapitalförsörjningen för de mindre företagen måste förbättras genom ett
permanent riskkapitalavdrag och avskaffande av dubbelbeskattningen. Den
nya tidpunkten för redovisning av moms är ett dråpslag mot många företags
likviditet och principiellt helt felaktig. Regeringen har nu tvingats föreslå en
återgång för de mindre företagen. Vår uppfattning är att reglerna måste
ändras för alla företag.
Arbetsrätten måste reformeras så att den bättre svarar mot dagens
arbetsmarknad och unga människors syn på arbete och flexibilitet. Ökade
krav på flexibilitet i arbetslivet ställer också allt större krav på fortlöpande
kompetensutveckling. Olika metoder för att stimulera till såväl egen
kompetensutveckling som utbildning inom arbetslivet måste prövas.
Royalty på patenterade uppfinningar bör vara skattefri. Minst 1 procent av
all statlig teknikupphandling bör kanaliseras till små och medelstora företag.
Nya rön inom FoU bör göras mer tillgängliga för småföretagen.
Målet för den översyn av företagsstöden som nu görs bör kunna vara
sänkta företagsstöd i utbyte mot sänkta skatter, t ex arbetsgivaravgifter. En
rättvisare konkurrenssituation skall eftersträvas.
Den ekonomiska tillväxten måste spridas över hela landet. Staten har en
viktig roll att spela i detta sammanhang. För att det skall ske behövs regioner
med flera lokala tillväxtpooler.
Stimulera tjänstesektorn
Vartannat nystartat företag är ett tjänsteföretag, och enligt
SCB:s prognosinstitut kommer uppdragsverksamheten att
vara den stora tillväxtsektorn fram till år 2015. Arbete
beskattas i dag generellt hårdare än kapital. Likaså har
tjänsteföretag allmänt varit högre beskattade än
industriföretagen under senare år. Denna diskriminering av
tjänsteproduktion måste minska.
Stimulanser för att påskynda utveckling av antalet tjänsteföretag skulle få
påtagliga effekter på antalet nya jobb. Också ur resurshushållningssynpunkt
är ett ökat utrymme för tjänstesektorn, t ex när det gäller reparationer och
underhåll, angeläget.
Att generellt minska tjänsteföretagens kostnader genom t ex sänkt moms
eller sänkt arbetsgivaravgift skulle, för att ge någon betydande effekt, i
dagsläget vara en statsfinansiellt alltför dyr åtgärd. Som ett första steg bör
därför en selektiv lösning väljas. Det är grundläggande när viss verksamhet
särskilt stimuleras att inte osund konkurrens mellan olika branscher och
företag uppstår.
Hushållssektorn har en stor potential. Ca 45 procent av allt arbete som
utförs utförs i hemmen. Samtidigt som allt fler går arbetslösa ökar arbets-
bördan för andra genom dubbelarbete på jobbet och i hemmet. Genom de
höga s k skattekilarna är den vita marknaden för den typ av tjänster som går
att utföra i egen regi i stort sett utplånad. Den svarta marknaden är dock
mycket omfattande.
Kristdemokraterna välkomnar det förslag till ROT-avdrag regeringen
presenterar. Vi vill dock avsätta ytterligare resurser för att bredda basen för
arbete som berättigar till avdrag liksom för att möjliggöra en större
skattereduktion. Vi vill också stimulera hushållssektorn och sysselsättningen
genom att införa den modell för hushållstjänster som finns i Danmark.
En reformerad
arbetsmarknadspolitik
Tillväxtåtgärder är det centrala för att få fler i arbete och
därmed skapa bättre förutsättningar att få balans i svensk
ekonomi. Men också arbetsmarknadspolitiken bör
reformeras. I dag är just detta område ett av de mest
genomreglerade med ett stort statligt verk som dirigent. Detta
måste nu i grunden omprövas.
Arbetsmarknadspolitiken måste som mycket annat utgå från
subsidiaritetsprincipen. Det vill säga att det en lägre nivå klarar av på egen
hand skall inte högre nivåer lägga sig i. Arbetsmarknadspolitiken skall vara
subsidiär på så sätt att samhällets insatser skall vara stödjande när så krävs,
dock utan att skada ordinarie arbetsmarknad.
Arbetet är viktigt för människans möjlighet att utveckla sin identitet. Ett
arbete har ett värde i sig. Därför skall arbete åt alla vara ett av de
viktigaste
målen för den ekonomiska politiken. Även om arbetet har ett egenvärde
innebär det inte att avsaknaden av ett arbete påverkar det absoluta och unika
människovärdet. Arbetslöshet är ett allvarligt slöseri med mänskliga resurser
och förmågor. Vårt synsätt är att alla arbeten som utförs i samhället är
värdefulla och bidrar till det gemensamma samhällsbyggandet, oavsett om de
utförs i industriproduktion, inom vård och omsorg, i privata tjänstesektorn, i
den ideella sektorn eller i det egna hushållet.
Kristdemokraternas utgångspunkt för arbetsmarknads- och närings-
politiken är att den sammantagna politiken skall skapa förutsättningar för
ekonomisk utveckling. Därigenom skapas också förutsättningar för nya
arbetstillfällen vilket är den i särklass viktigaste fördelningspolitiska
uppgiften. Med fler i arbete skapas också via skattesystemet gemensamma
resurser för att förstärka budgeten och därmed värna välfärden.
Arbetsmarknadspolitikens uppgift är dels att fungera som ett
försäkringssystem för den som blir arbetslös vid normala konjunk-
tursvängningar, dels att underlätta nödvändig omställning från krympande till
växande sektorer. Inom arbetsmarknadspolitiken skall den s k arbetslinjen
eftersträvas där meningsfull sysselsättning och utbildning skall erbjudas
framför passivt kontantstöd vid arbetslöshet.
Det är utifrån ett socialt ansvarstagande viktigt att alla människor oavsett
var de bor i landet kan bidra till att utveckla livskraftiga regioner. För att
skapa regional balans är det nödvändigt att arbetsmarknadspolitiken och den
ekonomiska politiken harmoniseras med regionalpolitiken. I huvudsak krävs
en aktiv generell regionalpolitik där näringsliv och offentlig sektor i glesbygd
kompenseras för långa avstånd, små lokala marknader, brist på utbildad
personal, sämre kringservice etc. En effektiv regionalpolitik med
målsättningen att hela Sverige skall leva motverkar att "flaskhalsar" uppstår i
ekonomin i en uppgångsfas och minskar sårbarheten i en konjunk-
turnedgång. En väl utbyggd infrastruktur är ett av de viktigaste medlen för att
skapa goda förutsättningar för hela Sveriges utveckling.
Kristdemokraterna har under det senaste året presenterat flera politiska
rapporter som berört tillväxt- och arbetsmarknadspolitiken. Exempel på
arbetsmarknadspolitiska förslag har varit:
- dela upp Arbetsmarknadsverket regionvis - utveckla arbetsförmed-
lingarna,
-
- styr in arbetsmarknadsutbildningen mot det reguljära utbildningsväsendet,
-
- praktik/lärlingssystem för ungdomar,
-
- ungdomsskattsedel för unga företagare - flexibla löner för ungdom,
-
- praktiksystem för invandrare - stöd till start av exportkonsultföretag för
invandrare,
-
- se till att behålla lönebidragsnivåer för handikappade så att dessa kan
fortsätta sina anställningar hos ideella föreningar,
-
- samordnad rehabilitering,
-
- sabbatsår för personer mellan 45 och 55 år som ger vikariatsplatser,
-
- arbetsdelning inom offentlig verksamhet,
-
- regionalpolitisk helhetssyn i stället för flyttbidrag,
-
- obligatorisk arbetslöshetsförsäkring,
-
- stödjande insatser för arbetslösa - stöd till start av kreativitetscentra.
-
Det är nu nödvändigt att få en ny syn på den statliga
arbetsmarknadspolitiken kontra kommunerna och deras
ansvar för de arbetslösa. Riksdagen beslutar under maj
månad i år om en begränsad försöksverksamhet med ökad
lokal samverkan. Det är drygt 10-talet kommuner som kan
komma i fråga vad gäller en friare användning av
arbetsmarknadspolitiska medel i samband med ökad
samverkan mellan kommun och arbetsförmedling. Det är
också tänkt att kommunerna skall bidra ekonomiskt till
denna försöksverksamhet.
Kristdemokraterna har i detta sammanhang verkat för betydligt mer
offensiva satsningar syftande till att ge kommunerna ökade möjligheter att
verka för att få arbetslösa i sysselsättning. Regeringen visar genom sin
begränsade försöksverksamhet en tvehågsenhet vad gäller lokalt kontra
nationellt ansvar för arbetsmarknadspolitiken. Denna tvehågsenhet hindrar
nya åtgärder för att minska arbetslösheten. Kommunerna är de som i sista
hand har ansvaret för sina medborgare, och därför bör de också ges rimliga
chanser att ta detta ansvar. Hundratalet kommuner har anmält intresse av att
delta i försöksverksamheten om lokal samverkan mot arbetslösheten. De
erfarenheter som redan finns av lokal samverkan borde tas tillvara för att
förbättra samarbetet och effektiviteten på arbetsmarknadspolitikens område.
Därför borde alla kommuner som önskar få delta i försöksverksamheten med
lokal samverkan. Staten kan aldrig avhända sig det nationella ansvaret för
arbetsmarknadspolitiken men väl se till att kommunerna får möjlighet att
göra bästa möjliga av situationen.
För att förhindra en ökning av den öppna arbetslösheten med personal som
avskedas från kommuner och landsting borde arbetsmarknadspolitiska medel
och a-kassemedel inom försöksverksamhetens ram få användas till
kompetensutveckling/utbildning för dessa personalgrupper.
Det socialdemokratiska misslyckandet med att få ned arbetslösheten har
särskilt hårt drabbat ungdomarna. När regeringen avskaffade den väl
fungerande ungdomspraktiken som fyrklöverregeringen införde var detta ett
slag mot ungdomars möjlighet att ha ett arbete i stället för passivt kontant-
stöd. Misslyckandet med regeringens ungdomsintroduktion var monumentalt
och tvingade så småningom till omtänkande där man ånyo närmat sig den
modell med ungdomspraktik som fanns under förra mandatperioden. Just
ungdomsarbetslösheten är något som måste sättas i första rummet vad gäller
att komma till rätta med arbetslösheten. Ungdomar måste få ett fotfäste på
arbetsmarknaden för att sedan kunna utvecklas i sin yrkesroll. Får man inte
ens börja jobba kan det bli stora problem för resten av livet.
Kristdemokraternas förslag om lärlingsutbildning är centralt för att försäkra
alla ungdomar om möjligheten att komma in på ett företag.
Miljöpolitik för tillväxt och
långsiktigt hållbar utveckling
Genom miljöpolitiken skall farliga och oåterkalleliga ingrepp
i miljön förebyggas. Kontrollinstrument men också
ekonomiska styrmedel måste användas för att styra den
ekonomiska aktiviteten till en långsiktigt hållbar produktion
och konsumtion. Miljöavgifter kan användas även om
maxgränsvärden har fastställts. Ekonomiska styrmedel skall
skapa ekonomiska motiv att agera miljövänligt för såväl
konsumenter som producenter.
En modell för att genom ekonomiska styrmedel påverka ekonomisk
aktivitet i miljövänlig riktning är skatteväxling. Skatteväxling innebär sänkta
skatter på arbete och höjda skatter på miljöfarliga utsläpp och ändliga
resurser. Priset på arbete är högt i Sverige. Det gäller höga inkomstskatter,
höga arbetsgivaravgifter och moms på varor och tjänster som säljs. Samtidigt
är kostnaden för att belasta miljön med miljöfarliga utsläpp relativt låg.
Skatteväxlingsmodellen vill ta tillvara båda dessa fenomen samtidigt. Genom
att växla skatt på arbete mot skatt på miljö kan två viktiga mål nås samtidigt
- ökad efterfrågan på arbetskraft och minskad miljöbelastning. Det är viktigt
att den parlamentariska skatteväxlingskommitté som tillsattes på Krist-
demokraternas initiativ snarast kan lägga fram förslag till konkreta åtgärder
på detta område. Redan nu bör dock energi- och miljörelaterade
skattehöjningar växlas mot åtgärder som befrämjar sysselsättningen.
Inom miljö- och energiområdet kommer arbetstillfällena att öka högst
avsevärt när vi ställer om samhället till ett resursbevarande och ekologiskt
synsätt. Omställningen av energisystemet till förmån för eleffektivisering och
energihushållning samt utveckling av förnybar elproduktion är en viktig
faktor för tillskapandet av nya "gröna jobb". Miljökvalitetssäkring inom den
samlade produktionsapparaten är ett annat område, där återvinningsindustrin
är en viktig del.
På miljöområdet är det väsentligt att föra en långsiktig politik som syftar
till att bevara nuvarande miljö och naturresurstillgångar samt återställa de
skador som uppkommit. Från Kristdemokraternas sida vill vi prioritera
fortsatt satsning på miljörestaurering av Östersjön, kalkningsinsatser för att
få sura vattendrag och sjöar att tillfriskna samt återställande av
miljöförorenade områden. Införandet av en avfallsskatt skulle bidra till en
förbättrad avfallshantering. Vidare måste EU:s miljöstöd användas fullt ut
för att säkra biologisk mångfald och öppna landskap. Detta som några
exempel på konkretion av en kristdemokratisk miljöpolitik.
Vikten av hushållssparande
Sparandet framställs ibland - inte minst av företrädare för
regeringen - som ett betydande problem och en av orsakerna
till djupet i den ekonomiska krisen och den höga
arbetslösheten. Detta är ett i grunden felaktigt synsätt.
Individuellt sparande är inte ett oansvarigt agerande utan en
nödvändighet som statsmakterna på olika sätt skall premiera.
Sparandenivån i Sverige har legat extremt lågt. Det privata sparandet har
under senare år ökat men ligger fortfarande inte på en påfallande hög nivå
internationellt sett. Att spara i Sverige missgynnas av de skatteregler vi har.
De hindrar att förmögenheter byggs upp. Under denna mandatperiod har
regeringen på olika sätt visat sin inställning till sparande genom ytterligare
skattehöjningar på olika former av sparande.
Vår uppfattning är att det fordras ett individuellt sparande på en hög nivå
för att ge den enskilde individen ett större handlingsutrymme och en
ekonomisk buffert för oförutsedda händelser. Ett stort sparande är också
angeläget för att säkerställa tillgången till kapital för att motsvara de
investeringar som är nödvändiga för att klara förnyelsekraven inom
näringslivet och för att i ett längre perspektiv klara sysselsättning och
välfärd.
Det enskilda sparandet är viktigt ur individens perspektiv
De olika socialförsäkringssystemen är så generella att det
inte går att i dessa täcka in alla individuella önskemål. Därför
bör enskilda få möjlighet att genom långsiktigt sparande
gardera sig mot inkomstbortfall eller för att göra en större
investering. Möjligheten till enskilt långsiktigt sparande var
också en förutsättning på vilken pensionsuppgörelsen vilar.
Utan eget sparande blir de enskilda helt beroende av staten
för sin trygghet vid sjukdom och ålderdom.
Det enskilda sparandet är viktigt också ur statens och
kommunernas perspektiv
Staten och kommunerna tillhör dem som förlorar om det
enskilda sparandet minskar, då den enskildes kapacitet att
klara oförutsedda utgifter minskar. Ett högt sparande bidrar
till en lägre räntenivå eftersom tillgången på pengar ökar.
Det enskilda sparandet är av vikt även för svenskt näringsliv
och möjligheten att investera
Tillgången till riskkapital säkras genom ett högt sparande. En
minskning av det inhemska långsiktiga kapitalet drabbar
både svensk företagsamhet och staten med behov att placera
omfattande lån. En lägre räntenivå stimulerar till ökade
investeringar.
Den kommunala ekonomin
Den samlade offentliga sektorn måste anpassas till vad det
samhällsekonomiska utrymmet medger. I detta arbete fordras
klara prioriteringar. På den kommunala sidan är
nyckelområdena framför allt sjukvården, äldreomsorgen och
skolan. Dessa områden måste under alla förhållanden värnas.
Utrymmet för ytterligare besparingar är här enligt vår
uppfattning obefintligt, tvärtom krävs ökade resurser för att
kvaliteten inom dessa sektorer skall upprätthållas.
Till följd av den allmänna ekonomiska utvecklingen med minskade
skatteintäkter, minskade statliga bidrag, skattestopp och ökade sociala
kostnader har den kommunala sektorn under de senaste åren varit utsatta för
mycket omfattande förändringar.
Kristdemokraternas samlade ekonomiska politik skulle, om den vann
riksdagens stöd, medföra påtagliga förbättringar för kommunsektorn i
förhållande till regeringens politik. Kristdemokraterna avvisar en enprocentig
höjning av egenavgifterna. Detta skulle innebära ett större skatteunderlag för
kommunerna och därmed ytterligare 3 miljarder kronor till kommunsektorn.
Kristdemokraternas förslag om 80-procentsnivåer i arbetslöshets-, sjuk-,
arbetsskade- och föräldraförsäkringarna medför ökade skatteintäkter och
lättnader för kommunens kostnader bl a för socialbidrag. Enligt Kommun-
förbundet blir effekten av regeringens politik en ökning av kommunernas
kostnader för socialbidrag med ca 2 miljarder kronor. Det faktum att vi
avvisar förslaget om att utöka arbetsgivarperioden i sjukförsäkringen från 2
till 4 veckor sparar ca 800 miljoner kronor för kommunerna. Sammantaget
skulle således Kristdemokraternas ekonomiska politik leda till att
kommunsektorn hade 5,8 miljarder kronor mer att röra sig med i jämförelse
med regeringens politik. Dessa resurser skulle kunna användas till
förstärkningar av viktiga områden som vård, omsorg och skola.
Kristdemokraterna välkomnar den socialdemokratiska omsvängningen när
det gäller synen på socialbidragen. I Socialtjänstkommittén, som utrett frågan
om enhetliga eller lokalt fastställda nivåer, har Socialdemokraterna förfäktat
en riksnorm. Vi kristdemokrater kan inte ställa oss bakom ett förslag där man
låter riksdagen bli förmyndare för kommunpolitikerna i fråga om norm-
nivån. Vi hävdar i likhet med vad som uttrycks i direktiven som
Socialtjänstkommittén hade att arbeta utifrån, att kommunerna skall ges stor
frihet att bestämma normer för socialbidragen. I grunden är det en fråga om
tilltron till den kommunala självstyrelsen. Motivet till att kommunerna skall
ges mandat att fastställa kostnadsnivån är bl a att såväl kostnadsnivån som
lönenivån för breda löntagargrupper skiljer sig mellan olika delar av landet.
Genom de positiva effekterna av ovanstående åtgärder och den utvecklade
finansieringsprincipen (se nedan) bedömer vi kristdemokrater att
kommunernas situation blir någorlunda acceptabel även med nominellt
oförändrade statsbidrag under 1997 och 1998. Detta ställningstagande
bygger på att den utvecklade finansieringsprincipen följs slaviskt och att det
inte tillkommer några som helst överraskningar, t ex beträffande infla-
tionsutvecklingen. En nominellt oförändrad statsbidragsnivå ställer ändock
krav på utomordentligt svåra prioriteringar i den kommunala verksamheten.
Kristdemokraterna instämmer i regeringens förslag om att reducera det
generella statsbidraget med motsvarande hälften av de ökade skatteintäkterna
om en kommun eller ett landsting höjer skatten för 1997 eller 1998. Detta
förutsätter emellertid att Lagrådet tillstyrker ett sådant förslag.
I detta sammanhang finns det skäl att påtala att Socialdemokraterna under
tiden i opposition i ord bedrev en politik som säkerligen gav många
medborgare föreställningar om att Socialdemokraterna i regeringsställning
skulle bedriva en helt annan politik än den som nu förs. Den kritik som
Socialdemokraterna riktade mot den dåvarande regeringens politik gentemot
kommunerna kontrasterar mycket effektfullt mot dagens beskrivningar av
läget inom kommunsektorn.
På många håll i landet bedrivs en hårdhänt besparingspolitik inom
kommuner och landsting. Effekterna av denna politik får på sina håll
orimliga effekter, inte minst när det gäller äldreomsorgen. Kristdemo-
kraternas politik skulle förbättra kommunernas ekonomi. Vi vill värna de
prioriterade områdena vård, omsorg och skola.
Finansieringsprincipen
Det är av allra största vikt att kommunerna får allt stöd i
arbetet med att förnya sina verksamhetsformer i det svåra
ekonomiska läge som råder. Till det viktigaste i detta hör att
staten ger långsiktigt stabila spelregler för kommunerna. I det
förgångna finns många exempel på hur
finansieringsprincipen i praktiken inte kunnat fungera som
avsett eftersom de indirekta effekterna av riksdagsbeslut,
som inte omfattats av principen, i allra högsta grad påverkat
den kommunala ekonomin. Exempel på detta är
egenavgifterna, sänkningar i ersättningsnivåerna i
transfereringssystem och införandet av barnomsorgslagen.
Kristdemokraterna har tidigare uttryckt att det finns ett behov av att
klargöra hur finansieringsprincipen skall tillämpas. Regeringen aviserar nu
att förslag i denna del skall presenteras för riksdagen. Detta är välkommet
besked.
Det nya bidrags- och
utjämningssystemet för kommuner
och landsting
Huvudsyftet med det nyligen beslutade bidrags- och
utjämningssystemet för kommunsektorn var att skapa
likvärdiga ekonomiska förutsättningar mellan kommuner
respektive landsting. Detta sker genom förslag till en
långtgående utjämning av skillnader i beskattningsbara
inkomster och för strukturellt betingade kostnadsskillnader.
En annan mycket viktig komponent i utjämningssystemet är utjämningen
för strukturellt betingade kostnadsskillnader. För vissa typer av kommuner
har kostnadsutjämningen en större ekonomisk betydelse än inkomst-
utjämningen. Utformningen av kostnadsutjämningen innefattar ett antal
svåra avvägningsproblem, både när det gäller vilken typ av strukturella
förhållanden som skall vägas in i systemet och hur dessa skall mätas. Därför
har också den kostnadsutjämningen varit det som i första hand tagits upp i
den offentliga debatten. Kostnadsutjämningen har ju stor betydelse för
resursfördelningen mellan olika delar av landet och mellan olika typer av
kommuner och landsting. Eftersom huvudsyftet med systemet är att ge
kommuner och landsting likvärdiga ekonomiska förutsättningar har de
regionalpolitiska och stimulerande inslagen tonats ned.
Kristdemokraterna anser att det nya systemet för utjämning av
skatteinkomster är riktigt i sina huvuddrag. Om man vill åstadkomma
likvärdiga ekonomiska förutsättningar så är ett långtgående inkomst-
utjämningssystem avgörande. De kommuner som med systemet blir
givarkommuner får åtta år på sig att anpassa sin ekonomi för att svara mot de
anspråk systemet ålägger dem. Mottagarkommunerna får dock omedelbar
effekt på sina merintäkter.
Kristdemokraterna anser att kompensationen för äldreomsorg borde ha
getts en större tyngd i riksdagsbeslutet. Detta skulle ha gynnat de kommuner
som har en stor andel äldre och därmed följande stora kostnader.
När det gäller kostnadsutjämningen i primärkommunala verksamheter har
riksdagen beträffande barnomsorgen beslutat att tillägg/avdrag skall beräknas
dels efter andelen barn 1-2 år, 3-6 år respektive 7-9 år, dels efter indikatorer
på behovet av barnomsorg per barn. Som indikatorer på behovet används
föräldrarnas förvärvsfrekvens, kommunens skattekraft och ett tätortsindex.
Vi anser att tillägg/avdrag för barnomsorg i stället bör beräknas dels efter
andelen barn 1-2 år, 3-6 år, 7-9 år respektive 10-12 år, dels efter hur
mycket barnomsorg som utförs i kommunen.
På motsvarande sätt som vi verkat för att kompensationen för äldreomsorg
inom det primärkommunala utjämningssystemet skall räknas upp har vi
verkat för en uppräkning av kompensationen för hälso- och sjukvård i
kostnadsutjämningssystemet för landsting.
Tilläggsbudget 1995/96
I föreliggande proposition lägger regeringen fram förslag på
ändrade samt nya anslag för innevarande budgetår. Vi
kristdemokrater ger i detta avsnitt våra kommentarer till de
delar vi inte kan stödja.
Högkostnadsskyddet i sjukvården
I Sverige har vi under många år haft ett högkostnadsskydd
för utgifter i sjukvården. Det viktigaste skälet är att ingen
ekonomiskt skall drabbas orimligt till följd av sitt vårdbehov.
Under senare år har egenkostnadstaket i högkostnadsskyddet
höjts vid flera tillfällen och är för närvarande 1 800 kronor.
Patientavgifterna är för många gamla och sjuka med små
ekonomiska resurser en tung börda.
Att höja egenkostnadstaket i högkostnadsskyddet från 1 800 kronor till
2 500 kronor som regeringen föreslår skulle vara ett hårt slag mot de
patientgrupper som är i störst behov av sjukvård. Det blir reumatiker,
astmatiker och patienter med svåra och långvariga sjukdomar som tvingas
bära detta besparingskrav. Det är oförenligt med vår grundsyn om solidaritet
med dem som har de största behoven. Tvärtom anser vi att vi som oftast är
friska och i ringa behov av vård skall bära större del av bördan. Vi anser att
ingen skall behöva avstå vård av ekonomiska skäl. Detta är en viktig
grundprincip, som vi även fortsättningsvis med kraft vill försvara.
Kristdemokraterna avvisar därför regeringens besparingsförslag på detta
område.
Förändrad tandvårdstaxa
Regeringen föreslår en radikal omläggning av tandvårdstaxan
från 1 oktober 1996. Denna reviderade tandvårdstaxa skall
dock endast gälla i femton månader. Regeringen aviserar
nämligen en ännu större förändring från 1 januari 1998:
endast vissa särskilda patientgrupper med särskilda
tandvårdsbehov till följd av sjukdom eller funktionshinder
skall få ekonomiskt stöd. Kristdemokraterna avvisar
regeringsförslagen angående utformningen av
tandvårdsförsäkringen. Men vi accepterar besparingarna på
88 miljoner 1996, 350 miljoner 1997 och ytterligare 900
miljoner kronor 1998.
Att som regeringen föreslår kraftigt höja egenkostnadstaket i
högkostnadsskyddet inom tandvården till 13 500 kronor och samtidigt
behålla självrisken på 700 kronor och införa höjd ersättningsnivå i området
mellan 700 och 3 000 kronor är inte rimligt. Det innebär ökat ekonomiskt
stöd till dem med minst behov och sänkt stöd till dem med störst behov.
Kristdemokraterna menar att regeringen bör återkomma till riksdagen med ett
nytt förslag på modell som utgår från att högkostnadsskyddet behålls på
dagens nivå om 7 000 kronor med 70-procentig ersättning. Krist-
demokraterna anser att samma besparingsmål kan nås genom en annan
utformning, t ex genom införande av en något högre självrisk än i dag. Skall
det ekonomiska stödet sänkas måste det gälla för dem med god tandhälsa och
små behov. Kristdemokraterna godkänner förslaget om att försäkrings-
ersättning för ädelmetall avskaffas.
Kristdemokraterna motsätter sig avskaffandet av det allmänna
högkostnadsskyddet. Den arbetsgrupp regeringen ämnar tillsätta bör få i
uppdrag att utforma ett nytt allmänt högkostnadsskydd inom kostnadsramen
1 miljard kronor.
Utbildningsdepartementet
Kristdemokraterna stöder regeringens strävan att omvandla
tillfälliga konjunkturbetingade satsningar till permanenta
platser inom utbildningssektorn. Av kvalitetsskäl vill vi dock
se en lägre utbyggnadstakt, och föreslår därför att antalet nya
platser i komvux begränsas till 10 000.
För att möjliggöra för fler ensamstående småbarnsföräldrar som är
arbetslösa att vidareutbilda sig vill vi återinföra barntillägget i svuxa.
Kristdemokraternas
alternativ till statligt
utgiftstak
Regeringen presenterar i sin proposition förslag till statligt
utgiftstak för åren 1997 t o m 1999. Man redovisar också sin
preliminära fördelning av utgiftstaket på utgiftsområden.
Riksdagen har beslutat om en indelning av statsbudgetens
utgifter i 27 utgiftsområden. I det statliga utgiftstaket ingår
samtliga utgiftsområden utom utgiftsområde 26
Statsskuldsräntor m m. I det totala utgiftstaket ingår också de
delar av socialförsäkringssektorn som redovisas vid sidan av
statsbudgeten.
I följande avsnitt ger vi Kristdemokraternas syn på regeringens förslag till
utgiftstak samt den preliminära fördelningen på utgiftsområdena. Vi
kommenterar de utgiftsområden där vi har en annan uppfattning än
regeringen. Precis som regeringen vill vi påpeka att våra ställningstaganden
om utökade respektive minskade ramar på enskilda utgiftsområden är
preliminära. Vi kommer dock att i slutet av avsnittet presentera vårt förslag
till utgiftstak för de tre åren.
Utgiftsområden
Utgiftsområde 1: Rikets styrelse
Utgiftsområdet omfattar utgifter för statschefen, regeringen
och riksdagen. Dessutom ingår bl a stöd till politiska partier,
presstöd och utgifter för myndigheterna Justitiekanslern,
Datainspektionen och Sametinget.
Kristdemokraterna finner att press-, parti- och andra organisationsstöd bör
kunna minska med minst 100 miljoner under perioden. Utgiftsramen under
område 1 bör alltså vara 100 miljoner kronor lägre än regeringens förslag
under samtliga av de tre åren.
Utgiftsområde 3: Skatteförvaltning och uppbörd
Utgiftsområdet omfattar huvudsakligen resurserna till
skatteförvaltningen och till tullen. Dessa
verksamhetsområden är centrala för att främja en rättvis
beskattning och därmed en lojalitet mot skattesystemet.
Skattebrott undergräver samhällets gemensamma resurser
och skapar illojal konkurrens inom näringslivet. Därför satsar
Kristdemokraterna extra resurser för Riksskatteverkets
samverkan med Polisen i kampen mot den alltmer
omfattande ekonomiska brottsligheten.
Beträffande tullens verksamhetsområde är det visserligen korrekt att EU-
medlemskapet väsentligt har minskat de administrativa kostnaderna för
gränstullkontrollerna. Dock kan vi konstatera att de nya regelverken medför
nya problem för att vid gränsen stoppa kriminalitet i form av smuggling av
bl a narkotika, alkohol och vapen. De s k kompensatoriska åtgärderna för att
stoppa illegal införsel kräver resurser i form av tullpersonal i samverkan med
polisen. I syfte att skydda svenska medborgare mot denna kriminalitet och
dess konsekvenser vill vi avsätta extra resurser för 300 nya tjänster inom
Tullverket.
Enligt Kristdemokraternas preliminära förslag till utgiftsram för
utgiftsområde 3 bör regeringens förslag till ram utökas med 200 miljoner
kronor åren 1997 och 1998 och med 100 miljoner 1999.
Utgiftsområde 4: Rättsväsendet
Utgiftsområdet omfattar polisväsendet, åklagarväsendet,
domstolsväsendet, rättshjälpen, kriminalvården,
exekutionsväsendet och några ytterligare myndigheter inom
rättsområdet.
Det är viktigt för det allmänna rättsmedvetandet att rättsväsendet inte
urholkas. Människor måste kunna lita på att brott utreds och beivras, att det
brottsförebyggande arbetet fortsätter samt att rättssäkerheten upprätthålls.
Besparingar som föreslås kan endast accepteras om de är ett led i ett
effektiviseringsarbete och en anpassning till förändrade förhållanden i
samhället. Det lämpligaste sättet är att finna projekt som lagstiftningsvägen
kan bidra till förbättringar och minskade kostnader för rättsväsendet.
Kristdemokraterna har tidigare motsatt sig förslag om besparingar inom
rättsväsendet. De medel som frigörs genom effektiviseringsåtgärder bör
användas för att förbättra detta utgiftsområde, t ex genom att i ännu högre
grad stödja det brottspreventiva arbetet. De i propositionen aviserade
besparingarna avslås därför.
Bekämpning av den ekonomiska brottsligheten
Kristdemokraterna har under mycket lång tid arbetat för att
bekämpa ekonomisk brottslighet. Vi har hävdat att kampen
mot den ekonomiska brottsligheten måste prioriteras om vi i
längden skall kunna överleva som rättssamhälle och
demokrati.
Ekobrottsberedningen har lagt fram en rapport där man föreslår att en
ekobrottsmyndighet skall inrättas. Beredningens förslag överensstämmer i
stort sett med de förslag Kristdemokraterna arbetat för och lagt fram. I
utredningen hänvisas också till tre kristdemokratiska motioner med begäran
om att det skall inrättas en särskild ekobrottsmyndighet. Förslaget att skapa
en särskild myndighet för bekämpning av ekobrott är därför ett steg i rätt
riktning. Det är dock av största vikt att myndigheten inte blir en byråkratisk
koloss utan fungerar smidigt. Kompetensen måste kunna anpassas till varje
enskilt fall. Det skall vara möjligt att anlita personer med spetskunnande när
så behövs. Myndighetens struktur måste utformas mycket noggrant.
Vi välkomnar att regeringen i sin budgetproposition prioriterar fram-
tagandet av en ny organisation för bekämpning av den ekonomiska
brottsligheten. Att de medel som avsatts för att förstärka kontrollfunktionen i
staten även får disponeras för att komma till rätta med ekobrotten är också
positivt
Som ovan angivits avslås de ytterligare besparingar regeringen aviserar
inom utgiftsområdet. Kristdemokraterna finansierar utöver detta även
tidigare besparingar på totalt 700 miljoner som vi gått emot vid tidigare
riksdagsbeslut i frågan. Den totala utökning av ramen som regeringen
föreslår blir år 1997 350 miljoner kronor och år 1998 730 miljoner kronor,
och för år 1999 utökas regeringens ram med 30 miljoner kronor.
Utgiftsområde 6: Totalförsvar
Området omfattar verksamheter inom det militära och det
civila försvaret och myndigheter som anknyter till
totalförsvaret. Till området räknas även den internationella
fredsfrämjande verksamhet som genomförs med militär trupp
utomlands.
Den stora osäkerheten i omvärlden, den vidgade tillämpningen av
totalförsvarsplikten och en högre ambitionsnivå för fredsfrämjande insatser
ställer stora och viktiga krav på vårt totalförsvar. Kristdemokraterna delar
därför inte regeringens syn beträffande totalförsvarets ekonomiska ram och
menar att konsekvenserna av de tidigare beslutade besparingarna på 2 mil-
jarder kronor fram t o m 1998 redan frestar på totalförsvarets hårt ansträngda
ram. Regeringen vill utöver besparingarna fram till 1998 spara ytterligare 2
miljarder mellan 1999 och 2001 varav ca 800 miljoner belastar 1999. Den
urholkning av vår nationella försäkringspremie som därmed föreslås kommer
att innebära alltför stor självrisk. Den påbörjade utvecklingen och
moderniseringen enligt Försvarsbeslut 92 är därför hotad.
Med hänvisning till ovanstående anslår Kristdemokraterna 800 miljoner
mer än regeringen för utgifter på detta utgiftsområde under budgetåret 1999.
Utgiftsområde 7: Internationellt bistånd
Utgiftsområdet omfattar utvecklingssamarbete med u-länder
samt länder i Central- och Östeuropa.
Bakgrund
I dag lever en miljard av jordens befolkning under
existensminimum, dvs i yttersta fattigdom och armod, utan
garanterad daglig tillgång till mat och hälsovård. Denna
sjättedel av jordens befolkning förbrukar årligen endast
1,4 procent av världens totala produktion av varor och
tjänster samtidigt som den rika delen konsumerar nästan 60
gånger mer, nämligen 80 procent.
För att bidra till att undanröja dessa orättvisor beslutade riksdagen redan
1968, att 1 procent av BNP (i dag BNI) skulle avsättas för bistånd till
världens fattigaste länder. Syftet med knytningen till BNI var att medvetet
skapa en automatisk koppling till Sveriges ekonomiska bärkraft, dvs när
ekonomin var i tillväxt skulle mer resurser avsättas till bistånd och vice
versa.
Nu har, trots behoven och nöden i världen, Socialdemokraterna
tillsammans med Centerpartiet förpassat enprocentsmålet till historie-
böckerna. Genom beslutet om frysning av biståndsnivån sänktes biståndet
från 1994 års nivå på 0,93 procent till 0,81 procent innevarande år.
Knappt hade trycksvärtan i detta beslutspapper torkat förrän regeringen
föreslog en ytterligare sänkning, denna gång till 0,7 procent, en biståndsnivå
som av biståndsminister Pierre Schori tidigare benämnts vara en "skammens
gräns".
Socialdemokraternas vallöften 1994
Dessa stora, drastiska och för svensk biståndspolitik
fullständigt unika nedskärningar rimmar synnerligen illa med
den socialdemokratiska retoriken under valrörelsen 1994. Då
skulle biståndet "återupprättas". Socialdemokraterna
garanterade i sitt valmanifest att återgången till
enprocentsnivån skulle ske snabbare än vad
fyrpartiregeringen planerade.
Nu är dessa vallöften glömda och övergivna. I stället vill Social-
demokraterna att de absolut sämst ställda skall bära den tyngsta bördan vid
budgetsaneringen. Det är utmanande och kränkande att ett parti som berömt
sig av att vara den internationella solidaritetens banerförare nu tvingar
världens fattiga att delta i saneringsarbetet med den svenska ekonomiska
"krisen". Detta finner vi kristdemokrater vara djupt orättfärdigt och
oacceptabelt.
Varför bistånd?
För oss kristdemokrater är utgångspunkten att alla människor
har ett unikt och lika värde. Denna övertygelse är drivkraften
för vår solidaritet och vårt ansvar för omvärlden och för våra
relationer till dem som i dag tvingas leva i fattigdom.
Förutom solidaritetstanken finns andra relevanta skäl till ett
kraftfullt och effektivt bistånd, nämligen säkerhetspolitiska
skäl. Säkerhet handlar inte längre enbart om ländernas
militära säkerhet utan i betydande utsträckning också om
människors livsvillkor. Ju mer vi kan främja en demokratisk,
social och ekonomisk utveckling, ju mindre blir risken för
väpnade konflikter.
Även befolkningsfrågan är av avgörande betydelse för framtiden när det
gäller möjligheten att uppnå balans mellan resurser och folkmängd. Att då
välja att minska på stödet till bl a utbildning för, och stärkandet av, kvinnors
inflytande och status, som vi vet motverkar befolkningsökningen, är ett
felaktigt politiskt vägval.
Bistånd har dessutom en icke oväsentlig betydelse för det svenska
näringslivet och därmed den svenska ekonomin. Ca 40 % av det svenska
biståndet går tillbaka till Sverige i form av beställningar av varor och
tjänster, dels beroende på biståndet i sig, dels på grund av den svenska
industrins konkurrenskraft.
Kristdemokraternas förslag
I vårt förslag till ram för internationellt samarbete utgår vi
från biståndsramen. Vi beklagar dels propositionens felaktiga
sifferunderlag, dels att Finansdepartementet för första gången
någonsin använder sig av biståndsanslaget som
utgångspunkt. Detta tillsammans gör att regeringens
sänkning av de faktiska medlen rent optiskt blir mindre än
den skulle ha blivit med biståndsramen som underlag.
Kristdemokraterna undviker den typen av trixande, och vi redovisar i vårt
förslag en plan för en återgång till enprocentsmålet vilket kan ske år 2001
eller dessförinnan om ekonomin så tillåter.
Vi föreslår därför att biståndsramen för de tre kommande åren 1997-
1999 blir enligt följande i mkr.
Tabell
Kristdemokraterna föreslår att östbiståndets volym under
tidsperioden blir ograverad, dvs 810 miljoner kronor.
Utgiftsområde 9: Hälsovård, sjukvård och social
omsorg
Utgiftsområdet omfattar större delen av statens utgifter för
vård och omsorg, inklusive utgifter för de flesta myndigheter
under Socialdepartementet och bidrag till organisationer
inom det sociala området.
Högkostnadsskyddet i sjukvården
Vi avvisade under det tidigare avsnittet om tilläggsbudgeten
regeringens förslag om att höja egenkostnadstaket i
högkostnadsskyddet för öppen sjukvård och prisnedsatta
läkemedel från 1 800 kronor till 2 500 kronor. Detta
avvisande medför att utgiftsramen för område 9 bör utökas i
jämförelse med regeringens preliminära förslag för samtliga
av de tre budgetåren.
Vad avser det aviserade förslaget om reformering av läkemedelsförmånen,
som regeringen förbereder med utgångspunkt i de förslag som presenteras av
HSU 2000, återkommer vi i särskild ordning både vad gäller förmåns-
systemets utformning och kostnadsansvaret för detta.
Besparingar i handikappreformen
Vi kristdemokrater är i grunden kritiska till regeringens
avsikt att göra förändringar i handikappreformen. Det är
felaktigt att redan efter cirka två år göra en utvärdering av en
så pass genomgripande reform. Vi anser vidare att det är
ytterst tveksamt ur etiskt perspektiv att så stora besparingar
görs på de grupper som har störst behov, de som många
gånger inte själva kan hävda sin rätt. Eventuella besparingar
inom detta område måste föregås av noggranna analyser av
effekterna för de människor som berörs. Med anledning av
detta har vi tidigare gått emot besparingar om 215 miljoner
kronor inom handikappområdet.
Huvudmannaskapet för assistentersättningen
Av propositionen framgår att regeringen avser att snarast
inleda överläggningar med Kommun- och
Landstingsförbunden om huvudmannaskapet för bl a
assistentreformen.
När assistentersättningen trädde i kraft förändrades livet för drygt 6 000
människor på ett mycket påtagligt sätt. För många gavs chansen att kunna
studera, gå ut i arbetslivet och börja skapa sina egna liv. Vi kristdemokrater
anser att detta måste få fortsätta.
Huvudmannaskapsfrågan är mycket viktig. Vi kristdemokrater anser att
staten för att garantera likformigheten även fortsättningsvis skall vara
huvudman. Individen skall inte vara beroende av i vilken kommun den bor
för att erhålla den personliga assistans den behöver. Vi anser vidare att
kommunaliseringen är oförenlig med rättighetslagstiftningen. Även om vi
har personlig assistans som en lagstadgad rätt enligt LSS, så är den statliga
assistentersättningen och lagen om assistansersättning, LASS, en förut-
sättning för att den skall fungera. Utan dessa förutsättningar finns risk för
godtycke och en urholkning av de handikappades rättigheter.
Personlig assistans är en förutsättning för ett värdigt liv för människor med
omfattande funktionshinder. Därför måste den tryggas via social-
försäkringssystemet och vila på samma grundpelare som pensioner och
sjukförsäkringar.
Totalt sett är vårt förslag till utgiftsram för det nionde utgiftsområdet 1 135
miljoner kronor större per år än vad regeringen föreslagit.
Utgiftsområde 10: Ekonomisk trygghet vid sjukd
om och handikapp
Utgiftsområdet omfattar socialförsäkringsförmåner som
lämnas vid ohälsa. Det gäller bl a sjukpenning,
rehabiliteringsersättning, närståendepenning och vissa
yrkesskadeersättningar. Även folkpension och
pensionstillskott i form av förtidspension ingår i området.
Kristdemokraterna har tidigare avvisat regeringens sänkning av de 80-
procentiga ersättningsnivåerna till 75 procent, eftersom det slår orimligt hårt
mot låginkomsttagare som oftast saknar marginaler. Det är bra att regeringen
nu omprövar sänkningen och aviserar en höjning till 80 procent fr o m 1
januari 1998. Kristdemokraterna anser emellertid att höjningen bör
genomföras redan 1 januari 1997.
Kristdemokraterna avvisar en procentenhets höjning av egenavgifterna
fram till 1998. Detta innebär ökad köpkraft för konsumenterna och ökade
skatteintäkter för kommunerna i jämförelse med regeringens förslag.
Kristdemokraterna avvisar regeringens förslag till beräkning av den
sjukpenninggrundande inkomsten (SGI). Regeringen grundar sin besparing
på förslag från Sjuk- och arbetsskadekommittén. Vi föreslår i stället en
beräkning på de senaste 24 månaderna. Genom detta förslag får staten en
besparing på 2 000 miljoner kronor per år. Liksom regeringen gör vi en
fördelning av besparingen med hälften på detta utgiftsområde och hälften på
område 12. Besparingen för område 10 blir således 1 000 miljoner per år
under åren 1997-1999.
Kristdemokraterna avvisar förlängningen av arbetsgivarperioden i
sjukförsäkringen från 14 till 28 dagar. Risken är stor för att en förlängning
ökar trögheten att anställa hos företagen eftersom företaget får stå en kraftigt
ökad risk om en medarbetare blir långvarigt sjuk. Det är därför hämmande
för tillväxten och drabbar dem som står utanför arbetsmarknaden. Vi avvisar
dessutom förslaget av sociala skäl, eftersom det kommer att försvåra för dem
som inte har god hälsa att få anställning. En större del av bördan skall i
stället bäras av oss som oftast är friska. Därför föreslår Kristdemokraterna
ytterligare en karensdag i sjuklöneperioden med ett högkostnadsskydd på 10
dagar per år.
Totalt sett innebär våra förslag på utgiftsområde 10 att utgiftsramen bör
vara 300 miljoner kronor större än regeringens förslag 1997, 3 190 miljoner
större år 1998 och 1999.
Utgiftsområde 11: Ekonomisk trygghet vid
ålderdom
Utgiftsområdet omfattar folkpension och pensionstillskott i
form av ålderspension, efterlevandepension till vuxna,
bostadstillägg till pensionärer samt särskilt bostadstillägg.
ATP i form av ålders- och efterlevandepensioner till vuxna
finansieras vid sidan av statsbudgeten.
Vi vill se en höjd reell pensionsålder. Genom aktiv rehabilitering och ett
minskat antal förtidspensionärer bör den genomsnittliga pensionsåldern
kunna höjas med i genomsnitt 1/2 år fram till 1999. Eventuell skatteskuld
bör påverka pensionsutbetalningen.
Många pensionärer har genom den nuvarande sämre indexeringen det svårt
ekonomiskt. Kristdemokraterna vill i viss mån kompensera dessa genom
bostadstillägg, pensionstillskott och SGA på 500 miljoner kronor 1997, 700
miljoner 1998 och 800 miljoner 1999. Vi avvisar dessutom förslaget att
sänka kompensationsgraden i bostadstillägget till pensionärer (BPT) från 85
procent till 83 procent, liksom att låta innehav av fritidsfastighet ingå i
inkomstprövningen. Kristdemokraterna kan heller inte ställa sig bakom
regeringens förslag om att folkpension för änkepensionärer skall
inkomstprövas.
Enligt regeringens beräkningar kommer budgetunderskottet i år, 1996, att
understiga 100 miljarder kronor. Trots detta berör regeringen inte vad detta
skall betyda för pensionsutbetalningarna enligt krisuppgörelsen från 1992.
Då skedde en överenskommelse om att omräkningen av basbeloppet skulle
öka från 60 till 80 procent när budgetunderskottet understiger 100 miljarder.
Regeringen bör därför återkomma till riksdagen på denna punkt. Frågan är
om regeringen vågar tro på sina egna beräkningar och låta dem ligga till
grund för förslag till riksdagen. I annat fall skulle pensionsutbetalningarna
kunna betraktas som preliminära till dess att bokslutet är klart och det
faktiska underskottet fastställt.
Vår preliminära utgiftsram för utgiftsområde 11 blir 950 miljoner kronor
mindre än regeringens år 1997, 1 835 miljoner mindre 1998 och 3 235
miljoner mindre 1999.
Utgiftsområde 12: Ekonomisk trygghet för
familjer och barn
Utgiftsområdet omfattar ekonomiskt stöd till barnfamiljer.
Bostadsbidrag finns dock under område 18. Stödet utgörs av
allmänna barnbidrag, föräldraförsäkring, bidragsförskott,
folkpension i form av barnpension samt vårdbidrag för barn
med funktionshinder. Vidare ingår ett särskilt stöd till
ensamstående adoptivföräldrar och bidrag för omkostnader
vid adoption av barn från utlandet.
Kristdemokraterna föreslår en återgång till ersättningsnivån 80 procent
redan från den 1 januari 1997 även i föräldraförsäkringen och för vård av
sjukt barn.
Liksom för sjukförsäkringen säger vi nej till regeringens förslag till SGI-
beräkning och förordar en beräkning på de senaste 24 månaderna. Denna
besparing berör detta område med 1 000 miljoner kronor per år.
Vi föreslår att vårdnadsbidraget återinförs enligt de regler som gällde till
årsskiftet 1994/95. Nettokostnaden blir 2,6 miljarder kronor per år. Detta
finansieras genom motsvarande minskning av statsbidraget till kommunerna,
som ju avlastas en del av de ökade kostnader som barnomsorgslagen medför.
När regeringen föreslog den sänkning av det allmänna barnbidraget med
110 kronor per månad som genomförts från 1 januari 1996 föreslog vi
kristdemokrater en fördelningspolitiskt mer rättvis konstruktion. Vi
förordade en generell sänkning med 150 kronor per månad och samtidigt en
höjning av bostadsbidragets barnrelaterade del. Vi anser fortfarande att
familjer med låga inkomster bör kompenseras för barnbidragssänkningen.
Nu föreslår vi därför en sänkning av barnbidraget med 40 kronor per månad.
Frigjorda medel överförs till barndelen i bostadsbidraget och stärker därmed
de familjer som har det svårast ekonomiskt.
Våra förslag under utgiftsområde 12 innebär att regeringens preliminära
förslag till utgiftsram bör ökas med 2 500 miljoner kronor 1997, och med
2 090 miljoner kronor 1998 och 1999.
Utgiftsområde 13: Ekonomisk trygghet vid
arbetslöshet
Utgiftsområdet omfattar bidrag till arbetslöshetsförsäkringen,
kostnader för kontant arbetsmarknadsstöd samt bidrag till
lönegarantiersättning.
Regeringens politik vad gäller villkoren i arbetslöshetsförsäkringen har
präglats av stor ryckighet och oklarhet. Kristdemokraterna har konsekvent
stått för en obligatorisk allmän arbetslöshetsförsäkring. Samtliga som blir
arbetslösa måste tillförsäkras ett rimligt försäkringsskydd.
Lägstabeloppet i nuvarande försäkring (a-kassan) skall enligt vår
uppfattning snarast återställas till 80 procent av inkomsten och lägstanivån i
det kontanta arbetsmarknadsstödet (KAS) skall återställas till vad som gällde
innan riksdagen sänkte beloppet. Detta innebär att ramen för utgiftsområdet
under 1997 bör höjas.
När regeringen nu deklarerar att man fr o m 1998 skall höja ersättningen
till 80 % finns det all anledning att vara skeptisk eftersom man ännu inte
redovisat en trovärdig finansiering. Vi utgår emellertid från att regeringen
kommer att presentera ett sådant förslag och avvaktar med att ta ställning till
den närmare utformningen tills förslag föreligger. Vi har för vår del
finansierat höjningen av ersättningsnivån.
Sammantaget föreslår vi att utgiftsramen för utgiftsområde 13 bör utökas i
jämförelse med regeringens preliminära förslag med 2 000 miljoner kronor
1997.
Utgiftsområde 14: Arbetsmarknad och arbetsliv
Utgiftsområdet omfattar utgifter för arbetsmarknadspolitiska
åtgärder, arbetslivsfrågor och Arbetsmarknadsverkets
förvaltningskostnader. Dessutom ingår kostnader för statliga
arbetsgivarfrågor. Inom utgiftsområdet återfinns också
utgifter för jämställdhetspolitiska åtgärder.
För att citera arbetarrörelsens tidning Aftonbladet 1 maj 1996: "Det
behövs arbetsmarknadspolitiska reformer, en modernare arbetsrätt, flexiblare
regler, större rörlighet och mindre av sektorsuppdelning på arbets-
marknaden." Och vidare: "Det är helt orimligt att låta kompetenta,
arbetsvilliga människor gå sysslolösa eller runt i utbildningsinsatser hos
AMS som inte leder till jobb - eftersom det inte finns tillräckligt många
lediga arbeten - samtidigt som kvaliteten i vård och omsorg raseras. AMS
har en orimlig börda. Lätta på den!" Man föreslår vidare en halvering av
AMS-resurserna.
Det synsätt denna LO-tidning företräder ligger i linje med vad vi
kristdemokrater tidigare hävdat. Arbetslinjen måste hävdas, och vi har i
denna motion föreslagit tillväxtfrämjande åtgärder som skall skapa nya jobb.
Här redovisas fyra punkter som direkt kommer att innebära ett minskat tryck
på de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna och därmed lägre kostnader inom
detta utgiftsområde.
1) En offensiv satsning på tjänstesektorn i storleksordningen 6 miljarder
kronor kommer att innebära att trycket minskar på arbetsmarknadspolitiska
åtgärder. Människor går från AMS-åtgärder till arbeten i privat tjänstesektor.
2) En reformering av Arbetsmarknadsverket som innebär att en otymplig
central planeringskoloss ersätts med en smidig ledningsfunktion där
fältverksamheten prioriteras. I dag är det få som saknar den gamla
skolöverstyrelsen (SÖ). Avregleringen inom skolan har varit värdefull och på
motsvarande sätt skulle en avreglering på det arbetsmarknadspolitiska
området innebära effektivitetsvinster.
3) Lokal samverkan mot arbetslösheten där kommuner, försäkringskassa
och arbetsförmedling samverkar innebär rationalitets- och effek-
tivitetsvinster. Man ökar slagkraften i arbetet med att finna arbetstillfällen
utanför de rena åtgärderna och man ökar möjligheterna till rehabilitering via
samverkan. Därför måste regeringen driva denna fråga betydligt mer
offensivt än vad som nu är fallet. Detta innebär minskade kostnader för
arbetsmarknadsåtgärder.
4) Inom en bred försöksverksamhets ram skall a-kassemedel kunna
användas flexibelt i lokal samverkan för att förhindra att kommunalt
anställda drivs ut i öppen arbetslöshet. Också denna möjlighet skulle minska
trycket på rena arbetsmarknadsåtgärder.
Till dessa kommer rent tillväxtfrämjande åtgärder som exempelvis en
moderniserad arbetsrätt, ökade möjligheter att få fram riskvilligt kapital m m.
Dessa förslag beskrivs under avsnittet En politik för tillväxt.
Den i riksdagen beslutade sänkningen av lönebidragsnivån för
anställningar av arbetshandikappade har lett till omfattande varsel och
uppsägningar i de organisationer som inte förmår bära en ökad perso-
nalkostnad. Det är oacceptabelt att öka på arbetslöshetsköerna på detta sätt,
varför vi föreslår att lönebidragsnivån för ideella organisationer återförs till
90 procent. Finansiering kan ske genom omfördelningar från A 2-anslaget.
Den förändring i lönebidragsförordningen som riksdagen beslutat om
innebärande att man inte längre skall beakta risken för uppsägning vid
omförhandling av lönebidragsnivån bör rivas upp och den tidigare
förordningen bör gälla.
Totalt bör regeringens förslag till utgiftsramen för område 14 minskas med
2 500 miljoner kronor år 1997 och med 3 500 miljoner kronor år 1998 och
1999.
Utgiftsområde 15: Studiestöd, och Utgiftsområde
16: Utbildning och universitetsforskning
Utgiftsområde 15 omfattar utgifter för studiefinansiering för
studier på gymnasienivå, vuxenstudier samt högskolestudier.
Utgiftsområde 16 omfattar utgifter för skolväsendet,
vuxenutbildning, kvalificerad yrkesutbildning,
högskoleutbildning samt universitetsforskning.
Regeringen har i regeringsförklaringen och i andra sammanhang kon-
staterat att en satsning på utbildning och då i första hand vuxenutbildning är
ett högt prioriterat område. Dåvarande finansministern Göran Persson
deklarerade att regeringen avsåg att presentera ett paket innehållande
100 000 nya utbildningsplatser. I vissa sammanhang har det till och med
talats om 130 000 nya platser.
Samtidigt föreslog regeringen tidigare under året i prop 1995/96:105
kraftiga neddragningar av de extra studieplatser inom komvux och på
folkhögskolorna som inrättats av arbetsmarknadspolitiska skäl. Det förslaget
motsatte sig en majoritet i utbildningsutskottet, vilket ledde till att
förslaget
bordlades.
När man skärskådar regeringens förslag i den proposition som nu
föreligger står det klart att det inte handlar om 100 000 nya
utbildningsplatser. En stor del av platserna existerar redan i dag men under
benämningen "arbetsmarknadsbetingade satsningar". Kristdemokraterna har
länge hävdat att satsningar på utbildning inte kan vara konjunkturbetingade i
någon större omfattning. Vi stöder därför regeringens förslag när det gäller
att omvandla de tillfälliga platserna till permanenta.
Antalet nya platser inom den högre utbildningen har ökat med 50 procent
sedan 1988. Kringresurser i form av kvalificerade lärare, välutrustade
bibliotek, platser för självstudier och andra lokaler har dock inte tillförts i
samma omfattning. Risken är därför stor att kvaliteten i undervisningen blir
lidande om ytterligare platser tillförs i alltför snabb takt. Vi kristdemokrater
vill därför gå fram i något långsammare takt när det gäller tillkomsten av
antalet nya platser inom komvux för år 1997 och inom högskolan för år 1998
och 1999, helt enkelt därför att den utbyggnadstakt regeringen föreslår inte är
realistisk om kvaliteten inte skall urholkas. Resurser för studiemedel minskas
i motsvarande grad.
Man kan dessutom ifrågasätta klokskapen i att enbart satsa på eftervård
och inte på förebyggande insatser. Alltfler elever lämnar i dag grundskolan
utan att kunna läsa och skriva och utan andra elementära kunskaper.
Samtidigt tvingas kommunerna av ekonomiska skäl utöka antalet elever per
klass och dra ned på den personal som är till för elever med särskilda
stödbehov. En viktig del av utbildningssatsningen måste därför göras inom
grundskolan och gymnasieskolan. Bland annat för att möjliggöra för
kommunerna att genomföra nödvändiga satsningar eller åtminstone hejda
nedskärningarna inom skolans område har vi tidigare i motionen presenterat
en politik som sammantaget leder till en förstärkning av kommunsektorn
med 5,8 miljarder kronor i jämförelse med regeringens politik.
Kristdemokraterna vill också ha en annan fördelning än regeringen av de
medel som anslås för vuxenutbildning. Inom den ram som vi föreslår
återkommer vi med förslag om en utökning av antalet platser vid
folkhögskolor och studieförbund. Komvux, folkhögskolor och studieförbund
är tre utbildningsformer som kompletterar varandra. Alla tre bör därför få
utökade resurser.
Kristdemokraterna kommer också att inom ramen anvisa medel för att
återställa barntillägget i svuxa. Det är en förutsättning för att många
ensamstående föräldrar skall kunna studera. Alltför många av dem har redan
tvingats avbryta sina studier sedan regeringen med kort varsel drog in
barntillägget 1995.
Vi kommer liksom tidigare att avvisa anslag till stipendier på 10 000
kronor för dem som genomgår basåret på komvux. Vi anser bl a också att det
särskilda N/T-stödet bör tas bort liksom att studiemedel bör ges i relation till
resultat.
Sammantaget bör regeringens förslag till utgiftsram för område 15 minskas
med 2 340 miljoner kronor år 1997, med 2 420 miljoner kronor 1998 och
med 2 460 miljoner kronor 1999. Utgiftsramen för område 16 bör likaledes
minskas med 560 miljoner kronor 1997, med 740 miljoner kronor 1998 och
med 650 miljoner kronor 1999.
Utgiftsområde 17: Kultur, medier, trossamfund
och fritid
Utgiftsområdet omfattar kulturområdet, dvs bland annat
museer, kulturminnesvård, konstnärer, teater, dans, musik ,
bibliotek, hemslöjd och den samiska kulturen.
Kristdemokraterna föreslår en ökad satsning på utbildning på
folkhögskolor och studieförbund i jämförelse med regeringens utbild-
ningssatsning. Vi anslår medel för detta i en utökad utgiftsram med 180
miljoner kronor för vart och ett av åren 1997 t o m 1999.
Utgiftsområde 18: Samhällsplanering,
bostadsförsörjning och byggande
Utgiftsområdet omfattar främst räntebidragen,
bostadsbidragen, Bostadskreditnämndens verksamhet och
länsstyrelserna. Avgörande för utfallet av anslaget för
räntebidrag, det största sakanslaget inom området, är
naturligtvis räntenivån och den allmänna ekonomiska
utvecklingen.
När det gäller kostnaderna för bostadsbidrag har dessa kraftigt ökat under
senare år. Orsaker är att finna i skatteomläggningen 1991, hög ränta och
byggkostnadsutvecklingen med höga boendekostnader som följd. Den höga
arbetslösheten och vissa regeländringar har också haft stor betydelse. De
åtgärder som regeringen föreslagit, bl a i prop 1995/96:186, för att bryta
kostnadsökningen, är nödvändiga, inte minst när det gäller att komma till
rätta med ett befarat omfattande fusk, enligt en undersökning utförd av
Riksrevisionsverket.
Även om det finns skäl att minska bostadsbidrag till bostäder som ligger
betydligt över vad som kan anses vara en normal ytstandard får inte
gränserna sättas på ett sådant sätt att familjer som bor i relativt normala
bostäder drabbas på ett oacceptabelt sätt. Det är ytterst angeläget att
regeringen noggrant följer effekterna av de förordade ytbegränsningarna och
för fram förslag till justeringar om det visar sig erforderligt. Även
övervältringseffekter på kommunerna när det gäller socialbidragen måste
noggrant följas.
I den bostadspolitiska utredningen, som lämnar sitt slutbetänkande i höst,
är även Kristdemokraterna representerade. Vi följer med intresse de
förändringar som kan komma att aktualiseras när det gäller stödet till den
framtida produktionen av bostäder. Intressanta överväganden gäller bl a
fördelningen mellan generellt, riktat och behovsprövat stöd.
När det gäller besparingarna till följd av de aktuella länssam-
manslagningarna i Skåne och Västsverige är inte minst de berörda
länsstyrelserna själva ytterst tveksamma till realismen i föreslagna
sparnivåer. Kristdemokraterna godtar dock i detta läge de beräkningar
regeringen presenterar.
Vi föreslår på annat ställe i motionen en sänkning av fastighetsskatten till
1,5 procent och att denna sänkning finansieras med sänkta räntebidrag. Detta
innebär att regeringens förslag till utgiftsram för utgiftsområde 18 bör
minska med 1 500 miljoner kronor för vart och ett av åren 1997, 1998 och
1999.
Utgiftsområde 20: Allmän miljö- och naturvård
Utgiftsområdet omfattar frågor rörande biologisk mångfald
och naturvård, vatten- och luftvård, avfallsfrågor,
bilavgasfrågor, miljöskydd, miljöforskning, avfallsforskning,
kemikaliekontroll, strålskydd och säkerhetsfrågor kopplade
till kärnkraften samt internationellt miljösamarbete.
Regeringens tal om det ekologiskt uthålliga samhället faller platt till
marken när man samtidigt genomför omfattande besparingar på miljö-
området. Talet om miljösatsning på Östersjöregionen får ingen praktisk
betydelse när man samtidigt skär ned anslagen för miljöförbättrande åtgärder
i denna region.
Från Kristdemokraternas sida har vi prioriterat miljösatsningar i tidigare
budgetförslag. Vi fortsätter med denna hållning och anslår utöver
regeringens förslag 300 miljoner kronor, vilket är ramhöjande för utgifts-
området. Fortsatta kalkningsinsatser och fortsatt satsning på
miljöförbättrande åtgärder bör prioriteras.
I detta budgetförslag föreslås också på annan plats införandet av en
avfallsskatt fr o m 1997. Detta är såväl en viktig del i kretsloppssamhället
som ett sätt att finansiellt klara allmänna miljösatsningar.
Utgiftsområde 21: Energi
Utgiftsområdet omfattar anslag för energiforskning och
energiteknisk utveckling samt stöd till upphandling av
energieffektiv teknik.
Kristdemokraterna har i Energikommissionen aktivt medverkat till att
förutsättningar skapats för en bred parlamentarisk uppgörelse om
omställningen av energisystemet. Det är vår förhoppning att kommande
partiledaröverläggningar skall leda till stabila spelregler för aktörerna på
energimarknaden till gagn för såväl miljön som tillväxten.
Utgiftsområde 23: Jord- och skogsbruk, fiske
med anslutande näringar
Utgiftsområdet omfattar utgifter inom ramen för EU:s
gemensamma jordbrukspolitik, den gemensamma
fiskepolitiken samt nationellt beslutade åtgärder inom dessa
näringar. Dessutom ingår utgifter för växtskydd, djurskydd
och djurhälsovård samt livsmedelskontroll. Anslag till högre
utbildning och forskning som rör biologiska naturresurser
ingår i utgiftsramen, liksom utgifter för bl a rennäringen.
Det måste ur sysselsättnings- och resurssynpunkt vara en riktig princip att
använda sig av EU:s jordbruks/miljöstöd fullt ut vilket nu inte sker.
Kristdemokraterna anslår 400 miljoner kronor i detta syfte. Besparingen på
jordbrukets avbytartjänst avvisas, varför ramhöjningen på utgiftsområdet blir
totalt 500 miljoner kronor för vart och ett av de tre budgetåren 1997-1999.
Utgiftsområde 24: Näringsliv
Utgiftsområdet omfattar näringspolitik, teknologisk
infrastruktur, marknads- och konkurrensfrågor, teknisk
forskning och utveckling, konsumentfrågor, kooperativ
utveckling samt exportfrämjande.
Tjänstesektorn är i dag mycket progressiv. Försäljningen av tjänster
kommer i framtiden att få ett allt större utrymme i relation till varuproduktion
och -försäljning. Tjänstesektorn är arbetsintensiv. Vi kristdemokrater är helt
övertygade om att stimulanser för att påskynda utvecklingen av antalet
tjänsteföretag skulle få påtagliga effekter på antalet nya jobb. Också ur
resurshushållningssynpunkt är ett ökat utrymme för tjänstesektorn, t ex när
det gäller reparationer och underhåll, angeläget.
Tjänsteproduktion är diskriminerad i skattehänseende. Denna diskri-
minering måste brytas för att sysselsättningen i branschen skall öka. Att
generellt minska tjänsteföretagens kostnader genom t ex sänkt moms eller
sänkt arbetsgivaravgift skulle, för att ge någon betydande effekt, i dagsläget
vara en alltför dyr åtgärd. Sänkningen skulle behöva vara stor för att någon
märkbar förändring skulle märkas vad gäller exempelvis sysselsättningen.
Kristdemokraterna ställer sig därför positiva till regeringens förslag till
selektiv lösning, nämligen det ROT-avdrag man aviserar. Vi menar dock att
denna möjlighet till skattereduktion bör vidgas till att omfatta fler tjänster
riktade till hushållen. Hushållssektorn har en stor potential för köp av olika
tjänster. Mer om vår syn på tjänstesektorn och hur denna kan stimuleras
finns i avsnittet En politik för tillväxt (4.3). Där föreslås att basen för
arbete
som berättigar till avdrag breddas och att det procentuella avdraget för
arbetskostnader höjs. Vi räknar med minskade skatteintäkter till följd av
detta - för 1997 med 3 000 miljoner kronor, för 1998 med 3 750 miljoner
kronor och för 1999 med 5 000 miljoner kronor.
För att möjliggöra en sänkning av arbetskostnaderna i tjänstesektorn
föreslår Kristdemokraterna att utgiftsramen för utgiftsområde 24 utökas med
en beräknad stigande årlig kostnad för hemservice enligt dansk modell. Detta
innebär i jämförelse med regeringens förslag en ökning för utgiftsområdet
med 500 miljoner kronor år 1997, med 750 miljoner kronor 1998 och med
1 000 miljoner kronor 1999.
Socialförsäkringssektorn vid sidan av
statsbudgeten
Den större delen av socialförsäkringarna redovisas på
statsbudgeten. Vid sidan av statsbudgeten ligger dock den
allmänna tilläggspensionen (ATP), delpensionen samt
arbetsskadepensionen. De socialförsäkringar som redovisas
vid sidan av statsbudgeten ingår dock i det totala utgiftstak
som skall anges för staten.
Regeringen aviserar i den föreliggande propositionen besparingar i ATP i
form av sänkt barnpension. Barnpension utgår till barn som är under 18 år (i
vissa fall under 20 år) från folkpension och ATP om en eller båda föräldrarna
avlidit. Förutsättningen för att barnpension från ATP skall utbetalas är att
den avlidna föräldern eller de avlidna föräldrarna hade ATP eller skulle haft
rätt till ATP. Kristdemokraterna kan inte ställa sig bakom den besparing
regeringen aviserar. En sådan besparing blir till sin karaktär retroaktiv,
vilket
inte kan accepteras.
Kristdemokraterna föreslår besparingar inom området socialförsäkringar
utanför statsbudgeten. Det gäller bl a en successivt avvecklad delpension och
en höjd reell pensionsålder. Genom aktiv rehabilitering och ett minskat antal
förtidspensionärer bör den genomsnittliga pensionsåldern kunna höjas med
ett halvt år fram till 1999.
Sammantaget innebär Kristdemokraternas politik på detta område att
utgiftsramen i jämförelse med regeringens förslag bör sänkas med 1 250
miljoner kronor 1997, med 3 000 miljoner 1998 och med 5 000 miljoner
1999.
Förslag till utgiftstak
Vi har ovan redogjort för vår preliminära fördelning av det
totala utgiftstaket på olika utgiftsområden. Vi avser att
återkomma med en definitiv fördelning under
budgetbehandlingen i höst. Vårt förslag till utgiftstak för de
statliga utgifterna för år 1997 blir 723 664 miljoner kronor (+
1 109 miljoner kronor), för år 1998 blir utgiftstaket 718 499
miljoner kronor (- 1 363 miljoner kronor) och för år 1999
blir utgiftstaket 731 446 miljoner kronor (- 3 006 miljoner
kronor).
I regeringens föreliggande proposition lägger man inte fram
några nya förslag på den statliga inkomstsidan. Man aviserar
dock några förslag, vilka Kristdemokraterna nedan kommer
att kommentera. Vi vill också ge förslag till ökade respektive
minskade inkomster för staten. Syftet är i detta sammanhang
att ge en mer heltäckande bild över hur det kristdemokratiska
budgetalternativet ser ut. Vi kommer dock att återkomma
närmare i denna fråga vid höstens budgetbehandling.
Ökade inkomster
Den 1 januari 1996 sänktes momsen på livsmedel från 21 till
12 procent. Åtgärden motiverades främst av förment
fördelningspolitiska skäl, trots att sänkningen av momsen
betyder mest, i kronor räknat, för de relativt välbeställda.
Detta gjordes samtidigt som regeringen genomförde
försämringar inte minst för sjuka och arbetslösa.
Kristdemokraterna motsatte sig sänkningen just av
fördelningspolitiska skäl.
För att kunna finansiera reformer och förbättringar för grupper som i dag
kan sägas vara de sämst ställda skulle en höjning av livsmedelsmomsen
kunna vara motiverad. Höjningen skulle drabba alla, men de reformer och
förbättringar som därmed skulle kunna föreslås kommer de sämst ställda till
del. Det handlar om höjning av ersättningsnivån i föräldraförsäkringen,
sjukförsäkringen och arbetslöshetsförsäkringen, om förbättrade barnbidrag
med låginkomstprofil, införande av vårdnadsbidrag, förstärkningar i flera
avseenden för de sämst ställda pensionärerna, oförändrat högkostnadsskydd
inom sjukvården och inte minst en rejäl satsning för nya jobb. Det senare är
den viktigaste fördelningspolitiska förbättring som kan genomföras.
Vi verkar för en förbättrad konkurrenssituation både i produktions- och
detaljistledet. Genom ytterligare åtgärder på detta område kan
livsmedelspriserna pressas. Vi tror därför inte att den höjda livsme-
delsmomsen kommer att slå igenom fullt ut i konsumtionsledet.
Kristdemokraternas syn på statligt företagande baseras på principen att
konkurrensutsatt verksamhet som inte av t ex hälsomässiga eller sociala skäl
bör vara kopplad till staten, skall bedrivas av privata intressenter.
Staten skall, enligt vårt förmenande, sätta ramar och övervaka spelreglerna
på marknaden, ansvara för samhällsplanering och infrastruktur samt skapa
förutsättningar för långsiktig tillväxt, men inte sköta företagandet. Ett
samhällssystem som bygger på att staten både agerar domare och dessutom
deltar i spelet skapar en rad problem. Ett av problemen är att de statliga
företag som utvecklas och växer får svårt att skaffa nödvändigt kapital för
nyinvesteringar. Ett annat problem handlar om riskerna för snedvridning av
konkurrensen. Ytterligare ett är att det finns en risk att investeringar inte
görs
på ett optimalt sätt i de företag som har de bästa förutsättningarna att skapa
nya jobb. Ett fjärde problem är att det finns en risk att ett ev fallissemang
drabbar angelägen verksamhet inom den offentliga sektorn såsom vård och
omsorg.
Företagen mår bra av aktiva och intresserade ägare som kan satsa inte bara
när ett företag är krisdrabbat utan också på ett framåtsyftande sätt. Detta kan
staten definitivt inte göra i rådande statsfinansiella läge. Därför innebär
ägarspridningen att företagens livskraft och effektivitet ökar.
Staten bör alltså gå vidare med ägarspridning och sälja ut statliga företag.
Det minskar statsskulden och bidrar till att minska den offentliga sektorns
andel av samhällsekonomin, vilket är en grundförutsättning för att långsiktigt
minska det totala skattetrycket.
Skälen för privatiseringar är:
- att renodla statens roll
-
- att sprida ägandet
-
- att skapa mer livskraftiga företag
-
- att skapa utrymme för nödvändiga investeringar i de företag som i dag är
statliga
-
- att minska statens räntebörda genom ett minskat upplåningsbehov.
-
Under fyrpartiregeringen påbörjades ett arbete för att minska
statens ägande i 35 namngivna företag. Tillsammans
representerade dessa företag ett värde på över 100 miljarder
kronor. Av de 35 företag som regeringen fick riksdagens
bemyndigande att sälja helt eller delvis har 20 sålts eller
överförts till annan ägare. Sammanlagt har dessa
försäljningar inbringat 23 miljarder kronor till statskassan
(exklusive försäljning av Nordbanken) och minskat statens
upplåningsbehov med motsvarande belopp och därmed
minskat statens ränteutgifter.
Utifrån ett kristdemokratiskt synsätt finns det alltså anledning att gå vidare
med att minska det statliga ägandet av företag, i princip enligt det program
som antogs av riksdagen hösten 1991. Utöver dessa bör ytterligare företag
som är hel- eller delägda av staten blir föremål för försäljning, helt eller
delvis. Till dessa företag hör Telia AB, Assi Domän AB, Celsius AB,
Securum AB, Retriva AB och Nordbanken. Beträffande vissa större företag,
som t ex Vattenfall, bör vissa omstruktureringar och kanske en uppdelning
ske för att bryta marknadsdominansen. De företag som är aktuella är sådana
som är verksamma inom konkurrensutsatt verksamhet. Monopol kan inte
säljas innan omstrukturering skett. Det finns självfallet ingen anledning att
byta ett monopol mot ett annat. Vid utförsäljning bör enligt vår uppfattning
allmänheten och de anställda i företagen vara en viktig målgrupp. Syftet är
att sprida ägandet och på så sätt erhålla ett nära deltagande i den privata
sektorns och företagens utveckling. Kristdemokraterna vill öka
ambitionsnivån i utförsäljningen av statliga företag för att kunna nedbringa
statsskulden och räntebördan. Utförsäljningarna från den lista av företag som
fastställdes av den tidigare regeringen bör genomföras så att ränteeffekten
minus uteblivna inleveranser blir 1 000 miljoner kronor större 1997, 2 000
miljoner kronor 1998 och 3 000 miljoner kronor 1999.
Ett flertal områden har i dag ingen eller reducerad moms. Som exempel
kan nämnas att moms på spel och dobbel ger 2 miljarder kronor, full moms
på porto ger 0,5 miljarder, finansmoms ger ca 2 miljarder. Vi föreslår att
regeringen återkommer med förslag som ökar momsintäkterna med
sammanlagt 2 miljarder per år under perioden.
För att åstadkomma en anpassning till kretsloppsprincipen föreslår vi att en
avfallsskatt införs enligt Avfallsskatteutredningens tidigare presenterade
förslag. Inkomstförstärkningen blir 2 miljarder kronor per år under perioden.
I motionen föreslås ett återinförande av vårdnadsbidraget. Av de
besparingar om ca 5 miljarder kronor som kommunerna gör dras 2,6
miljarder in till staten.
Minskade inkomster
För att utveckla tjänstesektorn och skapa nya jobb föreslår vi
en skattereduktion som i förhållande till regeringens förslag
är mer omfattande beträffande både basen och nivån. Vi
räknar med ett skattebortfall som är 3 000 miljoner kronor
större än regeringens för 1997, 3 750 miljoner kronor större
1998 och 5 000 miljoner kronor större 1999.
För att sänka skattetrycket föreslår Kristdemokraterna en sänkning av
fastighetsskatten till 1,5 procent som finansieras med sänkta räntebidrag i
motsvarande mån. Denna åtgärd är även ett led i att sänka företagsstöden och
minska skattebelastningen. 1,5 miljarder kronor växlas mellan sänkt skatt
och minskat bidrag.
En åtgärd som vittnar om bristande förståelse för företagandets villkor är
beslutet att tidigarelägga redovisnings- och betalningstidpunkterna för moms
från den 5 i andra månaden till den 20 i månaden efter redovisningsperioden.
Den nu föreslagna ändringen av momsperioden gäller endast för företag med
en årsomsättning under 40 miljoner kronor. Vi föreslår en återgång för
samtliga företag till de tidigare reglerna för momsinbetalning.
Månadsredovisningen accepteras dock. Inkomsterna beräknas minska med
140 miljoner kronor 1997, 280 miljoner 1998 och 420 miljoner 1999.
Samma okänslighet för negativa effekter visas i förslaget att förlänga
arbetsgivarperioden i sjukförsäkringen till en månad. Att företagen utan
tillräcklig kompensation skall ta ansvaret för de anställdas sjukförsäkring
under en hel månad kommer inte endast att ha en hämmande effekt på
nyanställningar, det finns dessutom risk att många känner sig tvingade att
forska i de arbetssökandes sjukdomshistoria. Detta kommer att öka
utslagningen av svaga grupper. Besparingen avvisas. Detta medför minskade
inkomster på 1 100 miljoner kronor per år under perioden.
Den höjning av förmögenhetsskatten på risksparande som föreslås genom
att beräkningsunderlaget för noterade aktier skall höjas från 75 till 100
procent avvisas. Effekterna blir minskat svenskt enskilt aktieägande och ökat
kollektivt, institutionellt ägande. Minskade inkomster beräknas till ca 400
miljoner kronor per år under perioden.
Införandet av värnskatten var en olycklig höjning av marginalskatterna
som urholkar effekterna av skattereformen. Kristdemokraterna vill i stället
slopa grundavdraget vid statlig inkomstskatt. Detta ger minskade inkomster
på netto 2,5 miljarder kronor 1997 och 1998.
Riskkapitalförsörjningen är ett av huvudproblemen för mindre och
medelstora företag. Kristdemokraterna föreslår därför att
dubbelbeskattningen på riskkapital avskaffas i två steg. 1997 sänks
utdelningsskatten till 15 procent för att fr o m 1998 helt avskaffas. Därmed
uppnås likvärdiga villkor mellan riskfritt sparande i bank och risksparande i
aktiebolag. Inkomsterna minskar 1997 med 3 250 miljoner kronor och 6 500
miljoner de följande åren.
Innovationsklimatet måste förbättras. Sverige har en onormalt stor export
av patent och uppfinningar som exploateras i andra länder. Krist-
demokraterna vill därför befria royaltyinkomster från skatt de två första åren.
Beräknat inkomstbortfall är 50 miljoner kronor per år under perioden.
För att öka det personliga engagemanget och ägandet vill Krist-
demokraterna uppmuntra företagen att ge vinstandelar till sina anställda.
Därför bör de sociala avgifterna slopas på anställdas vinstandelar.
Inkomstbortfallet beräknas till 100 miljoner kronor per år under perioden.
Höjda taxeringsvärden på boende skapar stora problem för många, inte
minst gifta pensionärer som sambeskattas i förmögenhetshänseende.
Kristdemokraterna vill slopa sambeskattningen i förmögenhetsskatten,
samtidigt som vi avvisar höjningen av fribeloppet. Nettobortfallet beräknas
till 150 miljoner kronor per år under perioden.
Tabell
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen antar de riktlinjer för den ekonomiska politiken
som anges i motionen,
2. att riksdagen avslår regeringens förslag till höjt egenkostnadstak
i högkostnadsskyddet för öppen sjukvård och prisnedsatta läkemedel,
3. att riksdagen avslår regeringens förslag till reviderad tandvårds-
taxa,
4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av
tandvårdsförsäkringen enligt vad som anförts i motionen,
5. att riksdagen beslutar att antalet nya platser i komvux under
höstterminen 1996 begränsas till 10 000,
6. att riksdagen fastställer utgiftstaket inklusive
socialförsäkringssektorn vid sidan av statsbudgeten för år 1997 till
723 664 miljoner kronor, för år 1998 till 718 499 miljoner kronor och
för år 1999 till 731 446 miljoner kronor,
7. att riksdagen godkänner den preliminära beräkningen för de
utgiftsområden som angivits i motionen.