med anledning av prop. 1995/96:150 Ekonomisk vårproposition med förslag till riktlinjer för den ekonomiska politiken, utgiftstak, ändrade anslag för budgetåret 1995/96, m.m.
Sammanfattning av
förslagen
I motionen föreslår Miljöpartiet de gröna en aktiv och
offensiv politik för att öka sysselsättningen och
investeringarna i miljöinriktade framtidsbranscher. Vi slår
vakt om välståndets kärnområden, skola, omsorg och vård
genom förstärkningar i kommunsektorn. Större social
rättvisa för ett mänskligare samhälle, utvecklat företagande
för fler jobb i både offentlig och privat sektor och en
långsiktigt hållbar utveckling ur miljösynpunkt är hörnpelare
i den gröna finanspolitiken.
Vi ser brister i regeringens beräkningar av ökad konsumtion, ökad tillväxt
och minskad arbetslöshet. Möjligheten är påtaglig att tillväxten blir lägre och
arbetslösheten högre än vad som nu förutses i propositionen. Våra
motförslag att spara mindre på ekonomiskt utsatta grupper och inte höja
egenavgifterna möjliggör en mer positiv ekonomisk utveckling. Vi anser att
balans i den offentliga sektorn skall uppnås senast 1998, att ökningen av
miljöskulden skall upphöra senast 1999, att den öppna arbetslösheten skall
under 4 % senast år 2000 och att finanspolitiken skall vara så stark att
realräntorna kan sjunka. För att uppnå dessa mål föreslår vi bl.a. sänkt
arbetstid, en skatteväxling för miljö och arbete, en mer aktiv fördelnings-
politik, bättre förutsättningar för den kommunala sektorn och vissa lättnader
för framtidens företagande.
Förslagen innebär att vi jämfört med regeringen föreslår ett utgiftstak för
staten som är 1 miljard kronor högre 1997, 6 miljarder lägre 1998 och 23
miljarder lägre 1999. Sänkningen av utgiftstaket beror främst på minskad
arbetslöshet och lägre kostnader för militärt försvar.
Vi avvisar regeringens förslag att straffa kommuner som höjer skatten med
minskat statsbidrag. Vi anser att det kommunala självstyret skall respekteras.
Våra förslag innebär att kommunsektorn, jämfört med regeringens förslag,
får närmare 2 miljarder mer 1997, drygt 4,7 miljarder mer 1998 och nästan 7
miljarder mer 1999. Därigenom värnas välfärdens fundamentala infra-
struktur: vården, skolorna och omsorgen. Det förbättrar också situationen på
arbetsmarknaden och påverkar ekonomin som helhet på ett positivt sätt.
En grön finansplan
En politik för ekologisk och social
balans
Syftet med den ekonomiska politiken skall vara att tillgodose
mänskliga behov inom de ramar som miljön sätter. De
ekonomiska resurserna är ytterst resultatet av mänsklig
skaparkraft och de resurser som naturen ger oss. Den
ekonomiska politiken måste därför bättre ta tillvara
individens kreativitet, utvecklingsmöjligheter och behov. De
krav som naturen, ekologins lagar, ställer på oss ger både
ekonomiska begränsningar och nya möjligheter till
långsiktigt hållbar försörjning.
Den ekonomiska politiken skall stödja en långsiktigt hållbar utveckling.
Det goda samhället skall byggas på social rättvisa, solidaritet med utsatta
människor och ett starkt hävdande av välfärdens kärna som är vården,
omsorgen och skolan. Män och kvinnor skall vara jämställda. Solidariteten
skall vara internationell och utsträckas till fattiga, flyende eller på annat
sätt
särskilt utsatta människor i andra länder.
Saneringen av statsfinanserna är helt nödvändig och bör genomföras i den
takt som regeringen och Miljöpartiet de gröna överenskommit i
konvergensprogrammet och propositionen En politik för arbete, trygghet och
utveckling (prop. 1995/96:25). Den måste dock ges en fördelningspolitiskt
bättre utformning. Det är inte rimligt att, som regeringen nu föreslår,
människor med små inkomster skall bidra med lika stor andel av
budgetsaneringen som de med betydligt större inkomster. Det är inte heller
rimligt, vilket dessvärre regeringen i praktiken föreslår, att spara på
människor som behöver uppsöka vård för att på så vis kunna höja
ersättningar till människor med höga inkomster. Istället borde ersättningar
och bidrag till dem med goda inkomster kunna minskas och ekonomiskt
utsatta grupper undantas från besparingar. Vi föreslår en sådan politik.
Det går inte att enbart spara sig ur den statsfinansiella krisen. Lika lite går
det att bara spara sig ur miljökrisen. Vi måste också åstadkomma en hållbar
utveckling som tar tillvara de nya möjligheterna. Det kräver bl.a.
investeringar och satsningar på utbildning och miljö. Det är glädjande att
regeringen nu fullföljer vår uppgörelse vad gäller ökade satsningar på
komvux och högskolan. Det är helt nödvändigt för att minska
utbildningsklyftorna, det är nödvändigt för att skapa en bättre grund för både
ökad jämlikhet och mera privat företagande. Men de lika nödvändiga
satsningarna på miljön har dessvärre uteblivit i vårpropositionen. Det krävs
en stark offensiv för att få med Sverige i frontlinjen på den internationellt
snabbt växande miljömarknaden. Den internationella tillväxten i
miljörelaterade branscher är mycket hög, men i Sverige är den för närvarande
bara hälften så stor.
Under 1995 har vi i Sverige haft en stark investeringsledd ekonomisk
tillväxt. Den har i hög grad skett inom exportinriktad traditionell basindustri,
men också inom nya starka näringsgrenar som t.ex. mobiltelefoni och
läkemedel. Detta har möjliggjorts tack vare deprecieringen av den svenska
kronan, som gjort varor och tjänster från Sverige billigare. De stora vinsterna
i dessa näringar har till stor del använts till investeringar i utökad eller
kvalitativt bättre produktion. Dessa investeringar torde ge ett starkt bidrag
till
ekonomin även under 1996. Det gör, tillsammans med den internationella
ekonomiska utvecklingen, den låga inflationen och de sjunkande räntorna,
det sannolikt att den nedgång vi har haft det sista halvåret blir begränsad. Det
är i realiteten omöjligt att sia om huruvida konjunkturen kommer att stärkas
eller inte. Den internationaliserade ekonomin, den minskande självtilliten
och plötsligt uppblossade miljöproblem (t ex en kärnkraftsolycka) innebär att
varje prognos är behäftad med stor osäkerhet. Denna osäkerhet bör
analyseras och politiken bör inriktas på att öka den nationella, regionala och
lokala självtilliten, dvs minska beroendet av olika maktcentra. En robust
ekonomi är grunden för varje samhälle som vill skapa verklig trygghet.
Vi anser att det är utmärkt att den ekonomiska återhämtningen i hög grad
är investeringsledd och leder till ökad produktionsförmåga och konkurrens-
kraft. Men samtidigt kan den utvecklingen vara riskabel - framtidsprofilen är
alltför svag. Investeringarna sker i hög grad i traditionell råvarubaserad
exportindustri. Dessa investeringar ger mycket få nya jobb, ibland leder de
tvärtom till färre jobb. Arbetslösheten stannar på mycket höga nivåer, den
ekonomiska tillväxten till trots. I ett längre perspektiv framstår också
inriktningen på investeringarna som konserverande av en industri- och
näringsstruktur som redan nu är föråldrad. Vi behöver istället betydligt mer
investeringar i tjänstesektorn, i miljösektorn och i informationssektorn, för
att verkligen uppnå en långsiktigt hållbar ekonomisk utveckling. Sverige
riskerar annars att få en alltmer utarmad ekonomi med allt färre jobb. I
vårpropositionen har regeringen försummat den här problematiken. Istället
återfaller man i en traditionell tillväxtfixerad betongpolitik. Den alltmer
nödvändiga politiken för förnyelse av näringslivet uteblir än en gång. Risken
är stor att den socialdemokratiska regeringen konserverar en näringsstruktur
som varken ger jobb eller ekonomi i framtiden.
Det är faktiskt märkligt att regeringen, med sitt uttalade engagemang för
att minska arbetslösheten, i praktiken väljer bort de internationellt mest
expansiva delarna av näringslivet. Oförmågan att fullfölja påbörjade
satsningar och löften på miljöområdet, liksom frånvaron av en offensiv
strategi för att utveckla tjänstesektorn, utgör ett svart hål i regeringens
ekonomiska politik. Vårpropositionen är ett steg bakåt när det gäller de nya
jobben som måste komma.
Konjunkturcyklerna förefaller numera vara oregelbundna i såväl tid som
höjd. Vi anser att en betydande beredskap bör finnas för att möta en
kommande nedgång som annars på allvar kan hota det svenska
välfärdssystemet. Dessvärre har vi tidigare fått rätt i våra mer pessimistiska
bedömningar, och regeringen har (som nu) tvingats återkomma med
ytterligare besparingar. Ju snabbare svensk ekonomi återhämtar sig desto
bättre rustade står vi i nästa nedgång.
Den privata företagssektorn i ekonomin behöver utvecklas så att fler
arbetstillfällen skapas med inriktning på ökad miljöanpassning och ett
mänskligare samhälle. En stark och effektiv offentlig sektor skapar goda
förutsättningar för företagen och ger i sig många arbetstillfällen. De nya
jobben bör i ökad grad komma inom små och medelstora samt kooperativa
företag. Detta förutsätter en politik som underlättar för företagande vad
gäller både regelverk och beskattning. Kvinnligt företagande liksom
företagande bland invandrare skall på olika sätt stimuleras. Vi föreslår också
riktade stimulanser för att påskynda utveckling av näringslivet inom bl.a.
miljö-, transport- och energisektorerna.
Utifrån den utomordentligt allvarliga ekonomiska situationen, med
åtföljande av mycket negativa sociala konsekvenser, anser Miljöpartiet de
gröna att det är särskilt viktigt att satsa på kultur. Kulturen är människans
sätt
att bekräfta sin identitet, sin självrespekt och utveckla sin innovativa
förmåga. I kulturen formuleras morgondagens idéer och verksamhet.
Det ansträngda ekonomiska läget i Sverige med ökad arbetslöshet och
större ekonomiska skillnader medför allvarliga sociala konsekvenser. Vi har
under de senaste åren tvingats uppleva ökade klyftor i samhället och en
tilltagande utslagning av grupper med sämre utgångsläge och möjligheter i
samhället. Ökad marginalisering och större sociala problem orsakar bl a
högre utgifter för staten på sikt och underminerar dessutom den svenska
högutbildningstraditionen.
De gröna menar att den ekonomiska politiken skall inriktas mot ökad
livskvalitet för alla medborgare och den får inte missgynna vissa. Speciellt
uppmärksammas och motarbetas måste den diskriminering som människor
utsätts för på den svenska arbetsmarknaden pga etnisk tillhörighet.
Den ekonomiska utvecklingen
Den förda ekonomiska politiken i Sverige har medfört
bristande hushållning med begränsade resurser. Särskilt
dramatisk var den snabba skuldökningen i statens finanser
under 90-talet. Budgetunderskott har emellertid uppträtt
nästan varje år sedan 1970-talets början, med tiden med allt
större belopp för varje lågkonjunktur. Krisen under 90-talets
första hälft var en följd av ett tidigare mönster av ökande
överkonsumtion och skuldökning. Såväl socialdemokratiska
som skiftande borgerliga regeringar bär ansvaret för denna
utveckling.
Den förda ekonomiska politiken har också medfört att en mycket stor
miljöskuld har byggts upp. Den är ett uttryck för både minskad tillgång av
naturresurser och framtida ökade kostnader. En beräkning av den svenska
miljöskulden anger att den var minst 300 miljarder år 1990 och att den ökar
med minst 7 miljarder kronor per år (SOU 1992:58). Dessa siffror är att
betrakta som preliminära åskådningstal och är därför inte direkt jämförbara
med värden i t.ex. statsbudgeten. Även andra typer av miljöräkenskaper, som
t.ex. miljöjusterad BNI, visar på samma problem. Ett exempel är det
alternativa måttet ISEW (Index of Sustainable Economic Welfare) som också
tar hänsyn till både miljö- och sociala faktorer. En nyligen genomförd
beräkning av ISEW för Sverige visar en ökning fram till 1980, och därefter
en tydlig minskning. För andra undersökta länder (Storbritannien, USA,
Österrike, Tyskland) har minskningen kommit tidigare och blivit större.
Detta reflekterar den mer aktiva fördelningspolitik som förts i Sverige. Å
andra sidan räknas t.ex. inte de negativa miljöeffekterna av
vattenkraftsutbyggnad in i ISEW, vilket ger Sverige en överdrivet hög siffra.
Svensk ekonomi är i obalans om man ser till statsfinanserna,
arbetslösheten, ökade sociala klyftor och miljöeffekterna. Värdet av den
svenska kronan i förhållande till våra handelspartner i omvärlden har fallit
sedan 70-talets början. Det förstärker bilden av att svensk ekonomi under en
längre tid har urholkats genom den förda ekonomiska politiken och att det nu
finns allvarliga systematiska eller strukturella fel i ekonomins funktionssätt.
Den traditionella politiken har varit, och är i huvudsak fortfarande, att
försöka åstadkomma en snabb ekonomisk tillväxt. Mot detta har vi i
Miljöpartiet de gröna vänt oss och menat att det medför ökad
miljöförstöring. Ekonomins innehåll och inriktning är viktigare än att den
ekonomiska omsättningen ökar. Kvalitetsaspekter och medmänsklighet
riskerar att förloras då den ekonomiska politiken ensidigt inriktas på tillväxt.
I marknadsekonomier finns starka moment av tillväxtfixering som en följd av
en allmän strävan till vinstmaximering i företagen. Även kostnadsdrivande
offentliga åtaganden underblåser en orimlig tillväxtpolitik. Från 1970 till
1995 har skattetrycket ökat från ca 40 % till ca 53 %, och den offentliga
sektorns andel av BNP har ökat från ca 40 % till ca 70 %. Transfereringarnas
andel av de offentliga utgifterna växte under perioden från 31,6 % till 46,8
%.
Den ekonomiska politiken som fördes under 90-talets första hälft
förvärrade problemen på flera sätt. Skattereformen var underfinansierad och
förstärkte de snabbt växande underskotten i statsbudgeten. Förra regeringens
inledande åtstramningspolitik i den starkt tilltagande lågkonjunkturen
förvärrade nedgången. Sverige fördes in i massarbetslöshet.
Ränteläget i Sverige är fortfarande 3-4 procentenheter högre än i
Tyskland. Detta höga ränteläge kan inte enbart förklaras som en riskpremie
för inflationsrisken. Avregleringen av finans- och valutamarknaderna,
tillsammans med den snabbt växande statsskulden, bäddade för omfattande
spekulation och oro riktad mot bl.a. svensk ekonomi. De återkommande
oroligheterna på penning- och valutamarknaden medför också en betydande
riskpremie. Andra viktiga faktorer som tenderar att driva upp realräntorna är,
enligt vår bedömning, dels en kvardröjande effekt av 70- och 80-talets
inflations- och devalveringspolitik, dels ett misstroende mot regeringens
förmåga att klara budgetpolitiken.
Vi instämmer i regeringens bedömning att kostnadsökningarna,
inflationen, stannar på en låg nivå kring 2 %. Den låga inflationen under det
senaste året har haft många positiva effekter på ekonomin såsom sjunkande
räntor, starkare kronkurs och ökade realinkomster. Realräntorna är emellertid
fortfarande höga och bör kunna sjunka betydligt mer. De ökade
realinkomsterna har bidragit till konsumtionsökning, trots att hushållens
sparande stabiliserats på en hyfsad nivå.
Regeringens antagande att hushållens sparande skall minska till förmån för
ökad privat konsumtion bedömer vi som mindre realistiskt. Tvärtom kommer
sannolikt de nu föreslagna sparåtgärderna och skattehöjningarna, liksom en
rad aktuella försämringar för den enskilde i de statliga transfereringarna att
bidra till att hushållens sparande kommer att stabiliseras på en relativt hög
nivå. Många människor ställer om sig till en stabil konsumtionsstandard och
de ökande realinkomsterna går främst till ett högt sparande. Därigenom gör
de sig själva och sina familjer mindre känsliga för tillfälliga ekonomiska
problem, samtidigt som de bygger upp starkare egna ekonomiska skyddsnät
för klara ofärdstider. Detta är i grunden positivt, det stärker människors
självtillit och egenmakt, men det medför också att återhämtningen i statens
finanser blir svårare att genomföra på kort tid.
Regeringen tenderar att överskatta tillväxtens betydelse för syssel-
sättningen. Tillväxten inom sysselsättningsintensiva eller internationellt
expansiva branscher är förhållandevis svag, och regeringen saknar i
propositionen åtgärder för att aktivt främja eller underlätta en sådan tillväxt.
Risken är därför stor att kostnaderna för arbetslöshetsförsäkringen och
arbetsmarknadsåtgärder av olika slag blir större än beräknat. Sannolikt
kommer den öppna arbetslösheten, med regeringens politik, att stanna kvar
nära 8 % snarare än att sjunka under 6 %. Bl.a. av detta skäl anser vi att en
arbetstidsförkortning är mycket angelägen att genomföra.
Den ekonomiska politikens inriktning
Sverige behöver en grön ekonomisk politik. Under de
kommande tre åren bör den ekonomiska politiken särskilt
inriktas mot följande mål:
Miljöskuldsökningen skall upphöra senast 1999 och därefter skall
miljöskulden minskas. Det kräver långtgående miljökrav, miljöanpassning av
skattesystemet och betydande satsningar på miljön inom både offentlig och
privat sektor.
En rättvisare och mer solidarisk fördelning av såväl tillgångar som
besparingar skall uppnås med en stark fördelningspolitik, bl.a. genom lägre
ersättningar och bidrag till medel- och höginkomsttagare, färre besparingar
på subventioner till ekonomiskt och socialt klämda människor och mindre
ersättningar och bidrag till företag.
Den öppna arbetslösheten skall minskas till under 4 % år 2000, bl.a.
genom sänkt arbetstid, minskad beskattning av arbete, statliga investerings-
satsningar till gröna jobb inom bl.a. kultur-, kommunikations- och energi-
områdena och genom att skapa bättre förutsättningar för främst små och
medelstora företag.
Enskilda människors ekonomiska självtillit ska stegvis stärkas genom
brutet tak och grundskydd i socialförsäkrings- och pensionssystemen, lägre
beskattning av arbetet och högre miljöskatter, ökat inflytande i den
demokratiska processen och i offentliga angelägenheter m.m.
Underskottet i den offentliga sektorns finansiella sparande skall uppgå till
högst 3 % av BNP 1997 och balans nås 1998. Från 1999 bör även
statsbudgeten vara i balans så att statsskulden kan börja minska.
Realräntorna skall pressas ner mot hälften bl.a. genom bibehållna låga
kostnadsökningar, fullföljd statsfinansiell sanering och utgiftskontroll samt
en bättre fungerande och mer dynamisk arbetsmarknad.
Skapa förutsättningar för en växande privat sektor med fler små,
medelstora eller kooperativa företag. Detta skall ske så att ett resurs- och
energieffektivt produktionssätt främjas och sysselsättningen ökar. Med
hänsyn bl.a. till fortsatt höga realräntor är det angeläget att finna sätt att
underlätta för företagen att öka sina investeringar. Det är särskilt små och
medelstora företag som uppvisar stora svårigheter att trygga sin
kapitalförsörjning.
I de följande avsnitten preciseras våra riktlinjer för den ekonomiska
politiken inom några viktiga områden. Vi föreslår riksdagen att anta dessa
riktlinjer för den ekonomiska politiken i sin helhet. Det gäller således både
de ovan nämnda och de nedan mer preciserade.
Ekologi och solidaritet - övergripande principer
Miljöpartiets ekonomisk-politiska förhandlingar med
regeringen gav i början av hösten 1995 resultat i form av
"Proposition för arbete, trygghet och utveckling" (populärt
kallad "tillväxtproppen"). Några exempel på gröna
framgångar i propositionen är:
Höjningen av koldioxidskatten ska fullföljas, även för industrin.
En skatteväxling för miljön skall genomföras.
Sverige ska gå före när det gäller miljökrav - det är ett viktigt sätt att
åstadkomma en ekonomiskt bra förnyelse av näringslivet som ger fler jobb.
Miljörelaterade investeringar ska ökas.
Ytterligare 100 miljoner i investeringsstöd för vindkraft redan under 1996.
Ytterligare 25 miljoner i investeringsstöd för solvärme i bostäder 1996.
Vuxenutbildningen ska byggas ut ytterligare.
Högskolorna ska byggas ut med fler utbildningsplatser och mer forskning.
Forskning kring solvärme får ytterligare 30 miljoner 1996 och
solcellsforskningen får 40 miljoner för en tidsperiod på fem år med start
1996.
Kvittningsrätt för nystartade småföretag återinförs, dubbelbeskattning
avskaffas, riskkapitalavdrag införs m.m. - allt i linje med kravet att
underlätta småföretagande och tillväxt i dessa företag.
Räntorna pressas ner genom bred politisk enighet kring fortsatt statlig
budgetsanering.
För det första erkänns nu äntligen att traditionell tillväxt medför
miljöförstöring. Några citat ur propositionstexten belyser detta:
Under en lång period, dominerad av industrialiseringen, har själva tillväxten
i produktionen ofta lett till ökade utsläpp av miljöfarliga ämnen och därmed
en negativ miljöpåverkan.
Tillväxten kan ge negativa effekter på välfärden om den kommer till stånd
med metoder som sliter på natur och människor. Kostnaderna för att reparera
miljöskador ökar, och miljöskulden hotar växa. Klara gränser måste finnas
för att skydda miljön i vid bemärkelse, och bryta miljöskuldens ökning.
Ekonomiska styrmedel bör användas i större utsträckning inom
miljöpolitiken. Kretsloppssamhället ger såväl miljövinster som möjligheter
för nya företag och nya arbetstillfällen.
En kvalitativ tillväxt är ett av de gröna huvudnumren i
propositionen. Det står "en långsiktigt hållbar ekonomisk
tillväxt", inte "den ekonomiska tillväxten". Dessutom ska en
helhetssyn där sociala och miljömässiga hänsyn ska stå över
de ekonomiska tillämpas! Så här står det i
sammanfattningen, att jämföras med det som står i alla andra
ekonomiska propositioner som har lämnat regeringskansliet
under röd och blå ledning:
Regeringens politik vilar på övertygelsen att ekonomisk tillväxt, rättvisa,
jämlikhet och god miljö inte bara går att förena, utan också att de är
beroende av varandra. Tillsammans förmår det att skapa en god cirkel för
utvecklingen av det svenska samhället och det svenska näringslivet.
Tillväxtpolitiken kommer således att utformas så att den står i samklang med
de övergripande sociala och miljömässiga målen.
Vi har nu tagit ett steg för att bryta ner den flummiga myten
om tillväxten. Många fler steg måste tas!
Propositionen lade en gemensam plattform för en bred majoritet bestående
av tre partier i riksdagen. På det sätt skapas förutsättningar för ökat
förtroende för svensk ekonomi - och svensk ekonomisk politik! Det krävs
för att få ner räntenivåerna, stärka kronans värde och få fart på den inhemska
produktionen bl.a. för att minska beroendet av råvarubaserad exportindustri.
Meningen var att propositionen skulle vara grund för en lång rad konkreta
förslag i riksdagen det närmaste året. "Tillväxtproppen" pekar ut fyra
områden som avgörande för att åstadkomma en långsiktigt positiv
ekonomisk utveckling. De är saneringen av statens finanser, villkoren för
företagen, satsningen på miljöområdet och utbildning/forskning. Detta
stämmer bra med vad mp krävt i andra sammanhang och utgjorde den sakliga
grunden för förhandlingarna.
Dessvärre har inte regeringen fullföljt dessa ambitioner i vårpropositionen.
Vi anser att regeringen ska stå för den ingångna överenskommelsen på
samma sätt som vi gör det.
Miljöpolitiken hade under perioden 1988-1991 ett kraftigt uppsving i
svensk politik. En rad viktiga beslut för en bättre miljö och miljöanpassning
av det svenska samhället fattades i riksdagen. Sålunda påbörjades en grön
skatteväxling genom införande av koldioxidskatten samtidigt som den
statliga inkomstskatten sänktes. Ett flertal miljöavgifter infördes vilket snart
medförde påtagliga positiva resultat - ett sådant exempel är kväve-
oxidavgiften på större energianläggningar. Miljölagstiftningen skärptes, och
arbetet på att införa en heltäckande och effektiv miljölagstiftning i en samlad
miljöbalk påbörjades. Konkreta och utvärderingsbara mål för miljön
beslutades av riksdagen. En rad statliga miljöprojekt och aktionsplaner
antogs och genomfördes - ett exempel är projekten för minskade utsläpp till
haven.
Den därefter följande regeringsperioden innebar dessvärre stagnation och
flera steg tillbaka i miljöpolitiken. Ytterst få beslut för bättre miljö
fattades i
riksdagen under perioden 1991-1994. Koldioxidskatten urholkades för
industrin, planerade och i vissa fall beslutade miljöavgifter infördes aldrig,
och det fortsatta arbetet med ekonomiska styrmedel i miljöpolitiken försvann
från den politiska dagordningen. Miljölagstiftningen urholkades delvis,
främst i syfte att stärka äganderätten. Regeringen lade också fram ett förslag
till miljöbalk. Men det var så urvattnat och osammanhängande att dess
antagande hade inneburit varaktiga försämringar av miljölagstiftningen.
Lyckligtvis drog den nya regeringen tillbaka förslaget för att utarbeta ett
bättre att föreläggas riksdagen nästa år.
Vi kan nu konstatera att de av riksdagen beslutade målen för miljön i flera
avseenden inte uppfylls. De statliga miljöprojekten och aktionsplanerna har
inte ersatts av nya med högre ambitionsnivåer - vilket hade varit det rimliga.
Internationellt sett har Sverige gått från att vara ett föredöme till att bli en
eftersläntrare i miljöpolitiken. Tillväxten inom miljöbranschen uppvisar
påtagligt lägre tal för Sveriges del än inom OECD i genomsnitt.
Miljökraven måste nu ses som en av de viktigaste drivkrafterna för en
hållbar ekonomisk utveckling. De skapar ett förändringstryck som leder till
effektivare och mer ekonomisk användning av både naturresurser och
arbetskraft. Miljöbranschen är i sig en viktig tillväxtbransch med stora och
växande möjligheter i framtiden. Genom en s.k. grön skatteväxling skapas
förutsättningar för minskad miljöskuld, ökad livskvalitet och fortsatt välfärd.
I tillväxtpropositionen erkänns också att traditionell tillväxtfixerad politik i
praktiken kommit att föras på miljöns bekostnad. De riktlinjer vi slog fast
för den ekonomiska politiken innebär att den ekonomiska utvecklingen i
fortsättningen skall ske på miljöns villkor. Det är viktigt att detta också
slagits fast såväl i "tillväxtpropositionen" som i det s.k. konvergensprogram
som regeringen med stöd av bl.a. Miljöpartiet inlämnat till EU.
För att verkligen fullfölja dessa ambitioner krävs emellertid en lång rad
ytterligare beslut i riksdagen. De första har redan fattats. Ett exempel på det
är den omfattande satsningen på förbättrad inomhusmiljö som blev resultatet
av Miljöpartiets och regeringens första uppgörelse som kom förra vintern;
den är i pengar räknat sannolikt den största enskilda statliga miljösatsningen
hittills! Ett annat exempel är de nu framlagda förslagen på ökade satsningar
på vind- och solenergi som också de är resultat av uppgörelser mellan
Miljöpartiet och regeringen.
Nya konkreta miljömål och aktionsplaner måste läggas fram i riksdagen.
Den gröna skatteväxlingen måste påskyndas. Resultaten av arbetet med
gröna räkenskaper i ekonomin måste utnyttjas i högre grad i budgetarbete
och ekonomisk planering i staten. En rad omprioriteringar behöver göras
inom den statliga budgeten. En förbättrad miljölagstiftning måste snart bli
verklighet. Sverige måste åter bli pådrivande och föregångare i
internationella sammanhang vad gäller miljöpolitik.
Finans- och penningpolitiken
Finanspolitiken skall inriktas på att snabbt sanera statens
finanser och skapa förutsättningar för en växande privat
sektor med fler små, medelstora eller kooperativa företag.
Detta skall ske så att resurs- och energieffektiva
produktionssätt främjas och sysselsättningen ökar.
Arbetslösheten medför mycket stora kostnader för samhället,
staten och de drabbade. Bekämpningen av arbetslösheten
måste därför, jämte bekämpningen av miljöskulden, vara en
viktig del i finanspolitiken.
Vi föreslår därför en skatteväxling där skatt på arbete ersätts med skatt på
energi och miljö. Därigenom stimuleras tjänste- och miljörelaterade sektorer
av ekonomin. Med hänsyn till miljösektorns förhållandevis snabba tillväxt
internationellt sett och att såväl miljö- som tjänstesektorerna i Sverige är
förhållandevis underutvecklade, bör skatteväxlingen medföra ett ökat
företagande och en ökad sysselsättning. Vårt förslag till skatteväxling
beskrivs mer ingående i nästa avsnitt.
Besparingar i den offentliga sektorn bör göras, men får inte ske så att de
slår ut förutsättningarna för ett jämlikt och gott samhälle. Besparingarna bör
inriktas mot bl.a. de mycket höga utgifterna för ett militärt försvar som
numera framstår som helt omotiverade, vägbyggen med låg
samhällsekonomisk nytta, bidrag och ersättningar till enskilda och företag
som kan klara sig hyfsat ändå. Genom en politik som medför minskad
arbetslöshet kan betydande besparingar göras i statsbudgeten.
Välfärdens kärnområden - vård, omsorg och skola - måste så långt möjligt
undantas från sparniten. Dessa verksamheter har en avgörande betydelse för
både människors välfärd och näringslivets utveckling. Besparingar på dessa
områden är samhällsekonomiskt tvivelaktiga. Vi föreslår därför att
kommunsektorn ges ett ökat ekonomiskt utrymme genom att de avdragsgilla
egenavgifterna inte höjs 1997 och 1998 och genom att sektorn får behålla
överskottet av en skatteväxling mellan sänkta arbetsgivaravgifter och höjda
energiskatter. Dessa förslag beskriver vi närmare i kapitlet om kommun-
sektorn.
Regeringen räknar i sin finansplan och reviderade nationalbudget med att
hushållens nettosparkvot ska sjunka från 8,3 % 1996 till 5,6 % 2000. Detta
förefaller osannolikt i en situation där de offentliga försäkrings- och
bidragssystemen urholkas och statens ekonomi är kraftigt undergrävd.
Sparkvoten är genomsnitt högre i andra EU-länder. Vi bedömer att
hushållens sparkvot inte kommer att sjunka så mycket som regeringen
förutsätter. Det betyder att den inhemska konsumtionen inte kommer att öka
i den takt som regeringen förutspår. För att kompensera en sådan utveckling
föreslår vi en mer aktiv fördelningspolitik och ökade resurser till
kommunsektorn. Dessa åtgärder ger ett större ekonomiskt utrymme främst
till grupper med små ekonomiska marginaler, som är mer konsumtions-
benägna.
Det höga ränteläget och den måttliga kronkursen har sin grund i
omvärldens förväntningar på svensk ekonomi, och då spelar den stora och
fortfarande växande statsskulden en stor roll. Penningmarknaden bygger i
hög grad på statens enorma lånebehov. En tredjedel av lånen ligger
utomlands, vilket verksamt dämpar inflationsrisken men också medför en
betydande valutarisk. Saneringen av statsfinanserna genom att snabbt få bort
budgetunderskottet och minska statsskulden är därför avgörande för att få
ner realräntorna och stabilisera kronkursen på en högre nivå.
Men även de kortsiktiga attackerna, spekulationerna och oroligheterna
bidrar verksamt till att driva upp ränteläget och pressa ner kronkursen. De
gröna har i olika sammanhang påpekat att spelregler som dämpar de allra
värsta spekulativa svängningarna bör införas på den internationella penning-
och valutamarknaden. En tänkbar möjlighet är en avgift på större
transaktioner, pengar som lämpligen kan gå som stöd till utvecklings-
länderna. Andra viktiga åtgärder är att förbättra insynen i de aktuella
transaktionerna. Utformningen av spelregler är naturligtvis en komplicerad
fråga som måste få sina svar i ett internationellt sammanhang. Vi menar att
Sverige måste vara pådrivande i de här frågorna.
Ett steg som redan nu bör tas är att regeringen inrättar en parlamentarisk
kommitté med uppgift att ta fram förslag till hur penning- och
valutamarknaden kan genomlysas och ges bättre informella eller formella
spelregler. En sådan kommitté bör också i övrigt undersöka penning- och
valutamarknadens nuvarande funktionssätt och effekter på samhälls-
ekonomin.
Riksbanken skall i högre grad än hittills stödja den långsiktiga ekonomiska
politik som riksdagen beslutat. Övergripande krav att minska miljöskulden
och arbetslösheten skall vara centrala. Vi anser att riksdagen i lag ska
fastställa att riksbankens mål ska vara att stödja den långsiktiga ekonomiska
politiken.
Riksdagen bör också genom lag fastställa riksbankens penningpolitiska
mål. Det ska vara att bibehålla en prisstabilitet på god europeisk nivå.
Prisstabilitet har avgörande betydelse för möjligheterna att uppnå en
ekologiskt hållbar ekonomisk utveckling. En varaktigt låg och stabil
prisökningstakt leder bl.a. till lägre räntor och minskad känslighet för
konjunktursvängningar. Det innebär bättre förutsättningar för ökad självtillit
och livskvalitet i vårt land.
Avgörande förändringar i den valutapolitiska regimen som t.ex. en
eventuell anslutning till ERM, anser vi ska beslutas av regeringen istället för
Riksbanken. Riksdagen, eller riksdagspartierna, måste ges stort inflytande
över sådana beslut.
En grön skatteväxling
Miljöpartiet de gröna anser att en skatteväxling med höjda
miljö- och energirelaterade skatter och avgifter är det
viktigaste styrmedlet för en ekologisk ombyggnad av
Sverige. Höjningarna skall motsvaras av skattesänkningar på
arbete, arbetsgivaravgifter och egenavgifter. En sådan
skatteväxling bör ske successivt och bör uppgå till storleks-
ordningen hundra miljarder kronor omkring år 2010. Under
den närmaste treårsperioden bör skatteväxlingen omfatta ca
25 miljarder kronor.
Regeringens förslag till höjda energiskatter ingår inte i någon skatteväxling
utan är helt och hållet en åtgärd för att stärka statsfinanserna. Enligt
regeringens beräkningar medför den ökade inkomster för staten på drygt 4
miljarder kronor under 1997. Vi anser att energirelaterade skatter bör höjas
så att inkomsterna ökar med drygt dubbla detta belopp under år 1997. Detta
kan ske genom att den av regeringen föreslagna höjningen den 1 juli 1997
tidigareläggs till den 1 januari. Vidare bör höjningar ske även av koldioxid-
skatten. Förutom de energirelaterade skatterna bör även en avfallsskatt
införas och skatterna på handelsgödsel och kemiska bekämpningsmedel
höjas.
Totalt ger dessa skatte- och avgiftshöjningar ca 11 miljarder kronor i
ökade statsinkomster under 1997. Med hänsyn till det statsfinansiella läget
bör inte hela detta belopp växlas mot sänkta skatter på arbete under 1997,
utan ett belopp motsvarande av regeringen beräknade inkomstförstärkningar
bör användas för förstärkning av statsfinanserna. Resten skall växlas mot att
den föreslagna höjningen av egenavgifterna med en procentenhet 1997 inte
genomförs. Ett belopp bör också reserveras för särskilda rabatter till den
energiintensiva industrin.
Under åren 1998 och 1999 bör ytterligare skatteväxlingar i
storleksordningen 7-8 miljarder kronor per år genomföras, vilka i första
hand kompenseras med sänkta arbetsgivaravgifter.
Det förslag till skatteväxling och därmed sammanhängande beräkningar
om ligger till grund för beräkning av utgiftstak och andra effekter presenteras
översiktligt i tabellform i konsekvenskapitlet nedan. Konkreta yrkanden
rörande skatter framläggs i separat motion med anledning av regeringens
proposition 1995/96:198 Ekonomisk-politiska åtgärder på skatte- och
avgiftsområdet.
EU-medlemskapet
Internationellt samarbete mellan olika stater är nödvändigt
och behöver utvecklas. Medlemskapet i den europeiska
unionen har för Sveriges del inneburit en tilltagande
underkastelse i en framväxande europeisk superstat.
Självbestämmandet har urholkats och kostnaderna för svensk
del har visat sig vara stora. Några ekonomiska fördelar har
medlemskapet knappast givit.
Folkomröstningen 13 november 1994 innebar att svenska folket med
tvekan godtog medlemskap i Europeiska unionen. En stor del av ja-sidans
företrädare lovade att en ja-röst inte innebar ett ja till medlemskap i
europeiska monetära unionen, dvs den tredje fasen i unionens valuta- och
penningpolitiska samarbete med gemensam valuta, gemensam centralbank
m.m. Den frågan skall avgöras av riksdagen i ett senare skede. Detta besked
hade sannolikt stor betydelse för att det blev ett ja och inte ett nej i
folkomröstningen.
Den svenska kronan bör, enligt vår mening, inte anslutas till ERM eller
knytas till andra valutor. Den flytande växelkursen har fungerat bra och i
praktiken gjort det omöjligt att på ett skadligt sätt spekulera mot kronan.
Kronan bör därför även fortsättningsvis vara flytande. Det gäller även för det
fall då EMU skulle bildas och Sverige står utanför.
En anslutning till ERM eller knytning till andra valutor skulle däremot
öppna för omfattande spekulation, som allvarligt och varaktigt kan skada
svensk ekonomi. Det skulle också försvåra saneringen av statens finanser,
och därmed riskera att rasera den förbättring av svensk ekonomi som nu
påbörjats.
Regeringen hävdar, fullt riktigt, att arbetslösheten inom EU driver fram
den hopplöshet och de antidemokratiska tendenser som fått växtkraft i
dagens Europa. Man hävdar i skrivelsen inför den nu pågående
regeringskonferensen att "arbetslösheten är ett hot mot ekonomisk och social
stabilitet och ytterst mot vårt demokratiska styrelseskick". I tidigare
sammanhang har regeringen hävdat att den inre marknaden skulle medföra
sänkt arbetslöshet - bl.a. inför beslutet om EES-avtalet. Så har inte blivit
fallet - tvärtom ökar nu arbetslösheten i länder som t. ex. Tyskland.
Trots denna insikt är regeringen villig att acceptera en i unionen
centralstyrd ekonomisk politik där arbetslösheten har en underordnad roll.
Även i det rent konkreta innehåller regeringens ställningstagande direkta
motsättningar. Regeringen hävdar att "EU:s ambitioner måste vara lika höga
för sysselsättningen som för den finansiella stabiliteten. Trots detta vill inte
regeringen föra in sysselsättningskravet i EMU:s regelverk.
Miljöpartiet motsätter sig ett svensk deltagande i EMU. EMU-projektet
hotar för svensk del att leda till att delar av näringslivet slås ut, till
fortsatt
och tilltagande massarbetslöshet, ökande ekonomiska klyftor och minskat
inflytande för medborgarna. Svensk ekonomi får sämre förutsättningar att
fungera bra om kronan ersätts med en europeisk enhetsvaluta. Det
sammanhänger delvis med att svensk ekonomi i högre grad än övriga EU
sammanhänger med USA:s; kronan beror i hög grad på dollarns ställning.
Delvis beror det på att svensk ekonomi och svensk arbetsmarknad i flera
viktiga avseenden avviker från vad som är förhärskande i EU. Den egna
valutan, kronan, är en viktig stötdämpare gentemot dessa olikheter gentemot
vår omvärld. Tas kronan bort blir påfrestningarna på företagen och
arbetsmarknaden betydligt större. Det innebär att fler företag slås ut och att
fler blir arbetslösa.
Det är oerhört viktigt att budgetunderskottet upphör och statsskulden
minskas, det är av största betydelse att inflationen och räntorna hålls låga och
i paritet med vår omvärld, det är viktigt att kronans värde är stabilt och
utvecklas positivt. De fem konvergenskraven står därför inte i
motsatsförhållande till en grön ekonomiska politik - tvärtom! Men den
ekonomiska politiken kan inte tillåtas bestå av enbart dessa fem krav.
Tvärtom måste de underordnas övergripande sociala och miljömässiga mål
för den ekonomiska politiken. Vad gäller den svenska konvergensplanen har
vi, tillsammans med centern och kds, en överenskommelse med regeringen
att målen att minska arbetslösheten och att minska miljöskulden skall
likställas med konvergenskraven för svensk del. Vi kräver nu att regeringen i
regeringskonferensen skall arbeta för att konkreta arbetslöshetsmål och
miljömål skall uppfyllas tillsammans med de fem konvergenskriterierna som
finns med i Maastrichtfördraget.
De steg Sverige hittills tagit på vägen mot den monetära unionen
förskräcker. Valutaregleringen avskaffades utan att ersättas med ett
modernare system för att upprätthålla en viss tröghet på den snabbt växande
valutamarknaden. Kronans knytning till EU:s valutasystem slutade med att
den dåvarande borgerliga regeringen och Socialdemokraterna med
gemensamma krafter framgångsrikt pumpade in luft i kronan. Den bubblan
sprack efter katastrofala 500 % riksbanksränta. Det kostade det svenska
folket mångmiljardbelopp, fördjupad lågkonjunktur, utslagning av företag,
snabbt ökande statsskuld, hög arbetslöshet och minskade investeringar.
Kritiken mot EMU-projektet som sådant, och i synnerhet mot ett eventuellt
svenskt deltagande, ökar stadigt ifrån näringsliv och ekonomisk expertis.
EMU har mycket stor betydelse för hela svenska folket och implikationerna
på det svenska självstyret är stora. I praktiken skulle ett svenskt deltagande i
EMU medföra att mycket stora delar av den ekonomiska politiken i Sverige i
framtiden beslutas i Frankfurt och Bryssel.
Ett flertal länder i EU kommer att anordna folkomröstningar om sitt
eventuella deltagande i EMU. Det framstår på denna och ovanstående
grunder som nödvändigt att svenska folket i en folkomröstning avgör
huruvida Sverige skall gå med i EMU eller ej.
Sverige har som medlem i EU varit tvunget att, som ovan nämnts, upprätta
ett konvergensprogram för eventuellt deltagande i EMU. Miljöpartiets
medverkan i detta konvergensprogram har bl.a. medfört att såväl
arbetslösheten som miljöfrågorna har lyfts upp som centrala mål jämsides
med konvergenskriterierna. Avsikten är att riksdagen skall bedöma om målen
att minska arbetslösheten och minska miljöskulden tillgodosetts i samband
med ett eventuellt beslut om Sverige skall gå med i EMU:s tredje fas eller ej.
I den uppföljning av konvergensprogrammet som nu gjorts i vår-
propositionen finns emellertid ingen uppföljning av miljöfrågorna med.
Därmed försvåras riksdagens bedömning av hur konvergensprogrammet
uppfylls. Det kan tyda på att regeringen försummar en viktig del av
konvergensprogrammets innebörd. De förhållanden på miljöområdet som
ovan påtalats i avsnittet 2.3.2. Ekologi och solidaritet, tyder också på att
regeringen i sitt agerande inte tillgodoser miljömålet i konvergens-
programmet.
Med anledning av detta föreslår vi riksdagen att uppdra till regeringen att
återkomma till riksdagen med en analys av miljökonsekvenserna av
konvergensprogrammet. Regeringen bör också lägga fram en plan eller ett
åtgärdsprogram, som tydligt tillgodoser kravet att miljöskulden inte ökas
utan tvärtom minskas, samtidigt som konvergensprogrammets övriga krav
uppfylls.
Även principerna för upphandling bör ses över i EU-samarbetet.
Nuvarande principer styr mot storskalighet, anonymisering, centralisering
samt bortrationaliserade arbetstillfällen och ökande mängd transporter med
utsläpp av bl.a. drivhusgaser.
Medlemsavgifterna i EU kostar svenska staten ca 20 miljarder per år. Detta
är närmast absurt i en tid som präglas av hårda besparingar, höjda skatter och
stora underskott i den offentliga sektorn. För att få tillbaka en del av
medlemsavgifterna tvingas staten skjuta till pengar bl.a. till en
jordbrukspolitik som varken regeringen eller oppositionen vill ha - möjligen
Centern undantagen. Den snabbaste besparingen för den offentliga sektorn
vore att lämna EU, samtidigt som en stram ekonomisk politik upprätthålls
som minskar landets sårbarhet.
Bidragen från EU, ofta kopplade till motsvarande svenska bidrag, utsätts
inte för samma grad av granskning, prioritering och uppföljning från svensk
sida som andra anslag på statens budget. Det gäller bl.a. forskningspengar,
bidrag inom jordbrukssektorn och regionalpolitiska bidrag. Vi anser att
riksdag och regering i betydligt större utsträckning måste kontrollera även
dessa utgifter - oavsett om de går via EU:s budget eller direkt, som kopplad
andel, från svenska statens budget. Det gäller även bidrag direkt till vissa
bidragsmottagare från EU:s budget som inte går via svenska statens budget.
Regeringen bör få i uppdrag att till riksdagen återkomma med
genomgripande redovisningar och förslag till framtida hantering av EU-
bidragen.
En politik för fler arbeten
Regeringen har satt upp målet att halvera den öppna
arbetslösheten från 8 % 1994 till 4 % år 2000. I
propositionen finns dock få konkreta förslag på hur detta
skall gå till. Det uppställda målet blir också ihåligt eftersom
det endast omfattar den öppna arbetslösheten. Inte mycket är
vunnet om målet nås endast genom en ytterligare expansion
av de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna.
Den föreslagna utbildningssatsningen är viktig. Särskilt positivt är att
tillfälliga arbetsmarknadsåtgärder nu överförs till långsiktig förstärkning av
reguljär utbildning. Men samtidigt kan satsningen bli en missräkning om det
fortfarande saknas arbeten efter utbildningstidens slut för de utbildade. Rätt
utformad bör utbildningssatsningen på sikt medföra bättre möjligheter för
ekonomisk utveckling. Det räcker emellertid inte som medel för att minska
arbetslösheten.
Regeringens strategi bygger i stor utsträckning på en överdriven tro på att
gamla samband mellan ekonomisk tillväxt och sysselsättning alltjämt gäller.
I det postindustriella samhälle vi är på väg in i kan dock dessa samband
allvarligt ifrågasättas. Trots en hög tillväxt på över tre procent minskade
arbetslösheten bara marginellt under 1995. Det finns flera skäl till att en hög
tillväxt inte automatiskt garanterar fler jobb. Ökad industriell produktion ger
inte längre automatiskt nya jobb. Offentlig tjänsteproduktion blir hela tiden
relativt sett dyrare genom att den är svårare att rationalisera. Möjligheten att
ta ut nya skatter sätter en gräns för den offentliga tillväxten. Efterfrågan i
den
privata tjänstesektorn blir låg till följd av en relativt jämn inkomstfördelning
och stora skattekilar. En ökad ekonomisk tillväxt ändrar inte på något av
dessa förhållanden och skapar därför inte heller automatiskt nya jobb.
De viktigaste inslagen i en strategi för en ökad sysselsättning är enligt vår
mening en storsatsning på en ombyggnad av Sverige till ett miljöanpassat
kretsloppssamhälle samt en arbetsdelning genom kortare arbetstid. Det är
också viktigt att personalneddragningarna inom kommuner och landsting
begränsas.
Ombyggnaden av Sverige till ett kretsloppsanpassat samhälle kräver stora
satsningar på nya moderna industriprocesser och utveckling och utbyggnad
av bland annat nya energi- och transportsystem. En sådan ombyggnad skapar
många nya arbetstillfällen under utvecklings- och investeringsskedet. Även i
ett framtida fortvarighetstillstånd kan kretsloppsanpassad teknik i många fall
vara mer arbetsintensiv, t ex biobränslehantering och system för återvinning
och återbruk. Målet måste vara att Sverige ska bli ledande på ny miljöteknik
för att därigenom också skapa många nya arbetstillfällen i svensk
exportindustri.
Arbetsdelning genom en kortare arbetstid är en viktig åtgärd både för att
förbättra människors livskvalitet och för att ge arbete till idag arbetslösa.
Genom att i en första etapp under de närmaste åren minska veckoarbetstiden
till 35 timmar kan den totala arbetslösheten minska med upp till fem
procentenheter. Miljöpartiets strategi för en sådan arbetstidsförkortning
beskrivs närmare nedan.
Genom att ge kommuner och landsting ett något ökat ekonomiskt utrymme
kan personalneddragningarna reduceras med omkring 20 000 personer.
Miljöpartiets politik för kommunsektorn beskrivs i kapitel 5.
Sammantaget bedömer vi det möjligt att med den här angivna politiken
reducera den totala arbetslösheten till 6-7 % vid sekelskiftet och den öppna
arbetslösheten till 3-4 %.
Arbetsdelning genom kortare arbetstid
I takt med att produktionen kunde drivas allt effektivare
förkortades arbetstiderna under en stor del av 1900-talet.
Sedan början av 1970-talet har dock den lagstadgade vecko-
arbetstiden varit oförändrad i Sverige medan arbetstiderna
minskat i många andra länder i Europa.
Miljöpartiet anser att många starka skäl talar för både kortare och mer
flexibla arbetstider. Kortare arbetstider är en fråga om ökad livskvalité som
medger mer tid för barn och familj, deltagande i samhällslivet och andra
intressen. I många slitsamma yrken kan också en kortare arbetstid bidra till
färre arbetsskador och en förbättrad hälsa. I dagens läge på arbetsmarknaden
skulle en arbetstidsförkortning bidra till en sänkning av arbetslösheten.
Framtidens arbetsliv kommer att se ut på ett helt annat sätt än vi hittills
varit
vana vid.
Miljöpartiets långsiktiga mål är en förkortning av arbetstiden till 30
timmar per vecka. Som ett första steg föreslår vi nu att normalarbetstiden
sänks från nuvarande 40 till 35 timmar per vecka från 1998. Den nuvarande
s k dispositiviteten i lagstiftningen bör finnas kvar. Den innebär att parterna
på arbetsmarknaden genom avtal kan komma överens om avvikelser,
särskilda villkor, regler, m m som underlättar ett flexibelt genomförande av
reformen. Detta bör, enligt vår mening, vara fullt genomförbart utan att den
totala produktionen minskar.
Den föreslagna sänkningen innebär en minskning av antalet timmar i
lönearbete med ca 9 %. Vi räknar med att storleksordningen 30 % av den
minskningen kan komma att kompenseras av en förbättrad produktivitet.
Resten av arbetstidsbortfallet kompenseras av att arbetslösa och personer
som står utanför arbetskraften kan få jobb och att personer med låg deltid
som önskar öka sitt arbete får göra det.
Frågan om eventuell lönekompensation bör avgöras i fackliga
förhandlingar. Om timlönerna höjs i samma grad som produktiviteten ökar
till följd av arbetstidsförkortningen, ökar inte arbetsgivarnas kostnader för
arbetskraften.
För den offentliga sektorn innebär en arbetstidsförkortning både ett
minskat skatteunderlag och minskade utgifter för stöd till arbetslösa. Netto,
minskade utgifter minus minskade skatteintäkter, uppgår besparingarna
enligt våra beräkningar till ca 20 miljarder kronor. Dessa nettobesparingar
bör användas till att sänka egenavgifterna med 3-4 procentenheter. Höjd
timlön och sänkta egenavgifter gör att sänkningen av månadsinkomsten efter
skatt begränsas till ca 6 % för de arbetstagare som idag arbetar fulltid. De
som idag är arbetslösa eller arbetar deltid får i stället en höjd inkomst.
Arbetstidsförkortningen bör genomföras i samspel mellan staten och
parterna på arbetsmarknaden. Detta bör ske genom ett övergripande
"kontrakt" mellan dessa parter som ger ramarna för arbetstidsförkortningen.
Detaljerna fastställs sedan i avtal på arbetsmarknaden. Statens roll i
kontraktet är att svara för en ny arbetstidslagstiftning, sänkta egenavgifter
och nödvändig kompletterande utbildning av de arbetslösa. Löntagar-
organisationerna åtar sig att medverka till en ökad flexibilitet och att inte
kräva högre löneökningar än som motsvarar produktivitetsökningen. Arbets-
givarnas främsta bidrag är att åta sig att nyanställa och vid behov ge
utbildning till arbetslösa och andra för att fylla upp de luckor efter
arbetstidsförkortningen som inte täcks av en ökad produktivitet.
Riksdagen bör hos regeringen hemställa om förslag till ändrad lagstiftning
och initiativ till ett kontrakt med arbetsmarknadens parter med denna
inriktning.
En bättre fördelning
De ökande klyftor som blir följden av regeringens förslag
leder till en rad negativa konsekvenser för samhället. Balans
och harmoni i samhället är en grund för ett effektivt samhälle
där både mänskliga och andra resurser används på ett bra
sätt. Med ökande klyftor ökar också känslan av utanförskap -
delaktigheten i samhällsbygget minskas, våld och
drogmissbruk ökar. Jämlikhet är effektivt!
Arbetslösheten är i detta perspektiv något som med olika medel måste
åtgärdas. Som tidigare nämnts föreslår vi därför långtgående skatteväxling
och sänkt normalarbetstid. Detta är också viktiga åtgärder för att öka
jämställdheten och komma tillrätta med såväl sociala som ekologiska
problem.
En avgörande strategisk bedömning är att miljö ger jobb!
Miljöinvesteringar som presenteras i denna motion har dubbel verkan:
skapande av meningsfulla jobb och bättre miljö.
Genom att medvetet lägga de nödvändiga besparingarna i
socialförsäkringssystemen på ett sådant sätt att låginkomsttagare inte drabbas
på det sätt som regeringen föreslår kan vi förhindra att ökade klyftor med
sociala problem uppstår. De gröna föreslår därför ett brutet tak i
socialförsäkringssystemen - som dessutom håller uppe köpkraften hos
låginkomsttagare och därmed inte riskerar hämma den ekonomiska åter-
hämtningen, som regeringens åtgärder tenderar göra.
Budgetpolitiken
Budgetpolitiken måste inriktas på att balans uppnås i såväl
den statliga som offentliga sektorn som helhet. De ständiga
underskotten i statens budget sedan början av 70-talet och
därmed en stadig ökning av statsskulden måste avlösas av
budgetöverskott och minskning av statsskulden. På sikt skall
statsbudgeten vara balanserad. Det är av avgörande betydelse
att utgifterna begränsas. Den nya budgetprocessen med
utgiftstak torde medverka till en bättre kontroll av statens
utgifter.
Miljöpartiet de gröna kritiserade regeringens förslag till statsbudget för
1995/96 för att innehålla otillräckliga besparingar, bristande fördelnings-
politik och otillräckliga satsningar på miljön. I vårbudgeten 1995 hade
åtskilliga besparingsförslag tidigarelagts och ytterligare besparingar föreslogs
för att täcka nytillkommande och oförutsedda utgifter. Regeringen närmade
sig våra besparingskrav, vilket också gjorde de följande uppgörelserna om
konvergensprogrammet och den s.k. tillväxtpropositionen möjliga.
Regeringens vårproposition innebär ytterligare besparingar och
skattehöjningar med motiveringen att konjunkturen avmattats det sista
halvåret. Dessa förändringar är i sin omfattning begränsade jämfört med det
tidigare sammantagna saneringsprogrammet. Likväl medför främst
skattehöjningarna betydande indragningar av den reala inkomsten för landets
medborgare.
Vi anser att ytterligare besparingar kan och bör göras, främst inom det
militära försvaret, väganslagen, arbetsmarknadspolitiken och transfer-
eringarna.
Vi anser också att regeringens besparingsförslag i några fall fått en
oacceptabel utformning och inriktning. Det gäller främst åtstramningar som
riktas mot vårdbehövande och utsatta pensionärer.
Arbetstillfällen kommer i hög grad inom miljö-, tjänste-, informations- och
högteknologisektorerna. Arbetsgivaravgifterna måste sänkas och ersättas
med högre miljö- och energiskatter. Arbetstiden måste också sänkas av både
arbetsmarknadspolitiska och sociala skäl. Vi motsätter oss höjningar av såväl
egenavgifter som arbetsgivaravgifter.
Sammantaget innebär våra förslag till inriktning av utgiftstaken på olika
utgiftsområden (som närmare presenteras nedan) att statens utgifter för
budgetåret 1997 ökar med 0,8 mrd kronor, minskar 1998 med 6,5 mrd kronor
och 1999 med 23,2 mrd kronor jämfört med vad regeringen föreslår i sin
vårproposition. Utgiftsminskningarna beror till stor del på minskade utgifter
inom arbetslöshetsförsäkringen och arbetsmarknadspolitiken till följd av den
lägre arbetslöshet som vi beräknar blir effekten av en förkortad arbetstid
m.m. Borträknat arbetstidsförkortningen innebär vårt förslag 0,8 mrd mer
1997, 0,1 mrd mindre 1998 och 4,1 mrd mindre 1999.
De beräkningar vi gör på statens inkomstsida ger, trots en omfattande
skatteväxling, små nettoskillnader jämfört med vad regeringen föreslår. För
1997 räknar vi med en inkomstminskning på 0,1 mrd kronor, 1998 med 7,4
mrd kronor och 1999 på 19,6 mrd kronor. Det är främst frånvaron av höjda
egenavgifter som slår igenom som inkomstförsvagningar jämfört med vad
regeringen föreslår.
Avvikelsen från regeringens budgetsaldo kan därmed preliminärt beräknas
till -0,9 mrd kronor 1997, -0,8 mrd 1998 och +3,6 mrd 1999. Genom ett
förbättrat finansiellt sparande i kommunsektorn blir dock den totala
offentliga sektorns finansiella sparande samtliga år bättre än i regeringens
förslag.
Vi föreslår att riksdagen antar ovanstående förslag till budgetpolitik som
riktlinje för det budgetarbete som nu ska utföras av regeringen och resultera i
en budgetproposition i september 1996.
Utgiftstak för den offentliga
sektorn
Miljöpartiet de gröna anser att den offentliga sektorns
utgifter måste kontrolleras och begränsas bättre. Vi har
därför redan våren 1995 accepterat regeringens förslag om att
lägga ett utgiftstak för hela den offentliga sektorn. Vi har
emellertid inte tidigare bundit oss vad gäller utgiftstakets
utformning.
Den utformning av utgiftstaket som regeringen nu föreslår anser vi i
huvudsak är acceptabel. Taken är "mjuka", treåriga och kommer att om-
prövas varje år. Det bör ge goda möjligheter att klara tillfälliga över-
skridanden genom senare korrigeringar. Med hänsyn till att det är första
gången som utgiftstak införs för den offentliga sektorn i Sverige, så bör det
finnas en stor beredskap att följa upp och förbättra utformningen av taket.
Vid beräkning av nivåerna för utgiftstaken har vi inkluderat flera viktiga
reformer, bl.a. en påbörjad avveckling av kärnkraften, förkortad arbetstid,
skatteväxling för miljön och en stor satsning på investeringar för gröna jobb.
Förslaget innebär också att kommunsektorns ekonomiska situation blir bättre
än i regeringens förslag.
Det totala skattetrycket blir oförändrat jämfört med vad regeringen
föreslår. Ytterligare skattehöjningar bör undvikas då de undandrar hushåll
och företag resurser vilket medför lägre konsumtion, lägre investeringar, en
krympande ekonomi, färre nya jobb, lägre skatteintäkter på sikt och ökade
svårigheter att åstadkomma en ekonomisk återhämtning. Något påtagligt
utrymme för skattesänkningar finns knappast förrän statsfinanserna åter är i
balans och statsskulden minskats.
I tabell 1 redovisas Miljöpartiets förslag till ändringar av beräkningar för
utgiftsområdena och förslag till utgiftstak för staten, jämfört med regeringens
förslag. Vi föreslår riksdagen att besluta att utgiftstaket för staten inklusive
socialförsäkringssektorn sätts till 724 miljarder kronor 1997, 714 miljarder
kronor 1998 samt 712 miljarder kronor 1999. Detta är, jämfört med
regeringen, 1 miljard mer 1997, 6 miljarder mindre 1998 och 23 miljarder
mindre 1999.
Tabell 1. Statligt utgiftstak åren 1997-1999
Kommentarer till tabellen:
Utgiftsområde 2: Samhällsekonomi
och finansförvaltning
Besparingarna inom SCB har medfört försämrad
miljöstatistik, och därmed hotas också framtagandet av
miljöräkenskaper. Detta är ett mycket angeläget arbetet som
inom de närmaste åren bör kunna leda fram till användbara
mått i bl.a. nationalräkenskaperna och i underlaget för
regeringens ekonomisk-politiska propositioner. Vi föreslår
därför att ytterligare medel anslås för ändamålet.
Utgiftsområde 4: Rättsväsendet
Polisväsendet
Inom utgiftsområdet genomförs besparingar under budgetåret
1995/96 och ytterligare besparingar kommer att genomföras
t.o.m. budgetåret 1998. Besparingarna förutsätter att en rad
kostnadssänkande åtgärder vidtas.
Samtidigt kommer information från länspolismästare runt om i Sverige att
sparbetinget leder till att polistjänster måste bort, brottsutredningar måste
läggas på hög, administrativ personal sägas upp, polisens utrycknings-
verksamhet försämras och servicen till allmänheten blir sämre.
Det finns rykten som säger att innevarande års budget har överskridits
rejält. Detta innebär att större nedskärningar än beräknat måste göras.
Samtidigt pågår en stor omorganisation. Mindre distrikt har slagits
samman till länspolismyndigheter och en närpolisorganisation håller på att
genomföras. Det finns en partipolitisk enighet bakom förslaget om närpolis,
och Miljöpartiet är mycket oroat över att denna verksamhet inte kommer att
utvecklas i enlighet med de intentioner som satts upp. Denna verksamhet
måstes värnas och få de resurser som krävs för att uppfylla målbeskrivningen
för verksamheten. Risken finns att problemen inom polisverksamheten skylls
på närpolisverksamheten.
Riksåklagaren har slagit larm om att polisens omorganisation och de
besparingar som redan gjorts lett till att färre och sämre polisutredningar har
överlämnats till åklagarna. Antalet brottmål till tingsrätterna har minskat.
Polisen hinner idag inte med ärenden där det finns utpekade, misstänkta
gärningsmän.
Samtidigt säger regeringen att det övergripande målet för kriminalpolitiken
är att minska brottsligheten och öka människors trygghet mot att utsättas för
brott. Centrala uppgifter är att förbättra och förstärka den enskildes
rättssäkerhet och rättstrygghet.
Prioriterade sakfrågor för regeringen är bl. a Schengensamarbetet. Detta
samarbete är inte gratis utan kommer att kosta uppskattningsvis 200
miljoner/år. Hur stor del av polisens budget kommer att tas i anspråk?
Miljöpartiet anser att de aviserade framtida besparingarna knappast kan
genomföras samtidigt med en stor omorganisation. Vi anser att regeringen
ska lägga bl.a. Schengensamarbetet åt sidan och istället se till att svensk
polis- och åklagarverksamhet fungerar på ett tillfredsställande sätt.
Utgiftsområde 5: Utrikesförvaltning
och internationell samverkan
Miljöpartiet anser att de ytterligare besparingar på 20
miljoner kronor som regeringen räknar med på
utgiftsområden inte får drabba vår representation i utlandet
eller vårt bidrag till FN.
Utgiftsområde 6: Totalförsvar
Vi föreslår inom området ytterligare besparingar utöver vad
regeringen föreslår.
Riksdagen beslutade för en tid sedan om en besparing på fyra miljarder
kronor fram till år 2001. I den totalförsvarsramen ingick bland annat delserie
tre av JAS, internationell insatsstyrka, utbildning av fler
totalförsvarspliktiga
och nio ubåtar istället för sju som försvarsberedningen föreslog. Dessa
utgiftsposter ställde sig inte Miljöpartiet bakom och kunde inte därför
instämma i den totalförsvarsram som regeringen föreslog.
Miljöpartiet de grönas förslag var att sju miljarder sparas till år 1998 med
inriktning att därefter ytterligare reducera totalförsvarsramen med 6 miljarder
kronor fram till år 2001. Detta besparingskrav vidhåller vi.
Vår besparing sker inte bara av statsfinansiella skäl, utan främst av
ideologiska. Vi anser att pengar kan investeras betydligt bättre till förmån för
vår gemensamma säkerhet. Inte minst med tanke på den vidgade hotbilden,
där t.ex. samhällets sårbarhet, miljöhot och ökande klyftor mellan människor
inom vårt land och mellan den rika delen av världen och den ekonomiskt
fattiga är reella. En del av de pengar vi sparar inom totalförsvarets ram förs
över i enlighet med den vidgade hotbilden till andra poster som t.ex.
internationellt bistånd och till investeringar för att underlätta avvecklingen
av
kärnkraften.
Utgiftsområde 7: Internationellt
bistånd
En procent av BNI till bistånd och utvecklingssamarbete är
en liten summa om man sätter den i relation till den
solidaritet och stöd som den rikare delen av världen är
skyldig den fattigare delen. I generationer har de sk
industriländerna profiterat och utnyttjat länderna i tredje
världen, länder som ofta har stora naturtillgångar, t ex skog
och mineraler. Hjälp till självhjälp och utvecklingssamarbete
landkategorierna emellan är nödvändigt för att snabbt ändra
utsatta människors situation.
Ur säkerhetspolitisk synpunkt avtecknar sig en helt ny hotbild för Sverige,
sedan järnridån fallit, det kalla kriget tagit slut och Sovjetunionen upplösts.
Hotbilden för Sverige, för Europa och de flesta länder i världen domineras
inte längre av vapen och arméer. Större hot är att klyftan mellan fattiga och
rika ökar - fattigdomen brer ut sig i de redan fattiga länderna - befolknings-
antalet ökar samtidigt som natur och miljö förstörs och naturresurserna
krymper. Världsbanken menar att t ex brist på vatten kommer att utlösa
många konflikter i världen under 2000-talet.
Det är här biståndet kommer in som ett nytt säkerhetspolitiskt instrument,
som har stor betydelse för global stabilitet och internationella
fredssträvanden. Detta är enligt Miljöpartiet ett starkt skäl till att inte
skära
ytterligare i biståndet. Någon frysning är heller inte motiverad, utan målet att
återgå till 1% av BNI bör hela tiden finnas med i budgettänkandet.
Vi motsäger oss regeringens neddragning på biståndet och föreslår i stället
att biståndet stegvis höjs. Riksdagen bör fastslå att ambitionen är att anslå
minst 1% av BNI i bistånd.
De nuvarande mönstren för världshandel är huvudorsaken till
underutveckling i vissa producentländer. För överlevnad och utveckling är de
flesta utvecklingsländer beroende av export av råvaror. Samtidigt som
priserna på dessa råvaror genomgående sjunker, går priserna upp på de varor
som dessa länder importerar från industriländerna. U-ländernas export ger
dem idag ca 19 ggr mer utländsk valuta än biståndet. Det är därför av
avgörande betydelse att i biståndspolitiken också påverka övergripande
handels- och näringsstrukturer, globalt och nationellt, i syfte att minska
råvaruberoendet och stärka självtilliten i u-länderna.
Hållbar utveckling måste vara det övergripande målet i internationellt
utvecklingsarbete och handelssamarbete. En solidarisk handel tar hänsyn till
människa och miljö. Det gäller såväl tillgången på naturresurser och sättet att
ta fram råvaror och produktion av varor som sociala aspekter som
arbetstagarens ålder, arbetstidens omfattning och arbetsmiljön. I den nya s.k.
rättvisemärkningen, som storföretag kan ansluta sig till, garanteras den
småskaliga producenten och underleverantören en säker inkomst.
Det är i sammanhanget viktigt att föra en ekonomisk politik i Sverige som
stärker kronans ställning gentemot dollarn. U-ländernas valuta är vanligen
fixerad mot dollarn, vilket innebär att en stärkt krona betyder ökat bistånd för
mottagarlandet. När kronans värde sjönk med 30 % mot dollarn 1993
innebar det att biståndets värde sjönk i samma grad. Förstärkningen av
kronan under 1995 innebar i motsvarande grad en förstärkning av biståndet.
Miljöfond Östeuropa
Behovet av ekonomiskt bistånd till det fortsatta arbetet för
miljön i och kring Östersjön är stort, liksom till kärnsäkerhet
och nerläggning av kärnkraftverk. På energiområdet behövs
starthjälp till alternativ energiproduktion.
I regeringens skrivelse "Vår miljö" 1995/96:120 betonas vikten av att
förbättringar av mottagningsanordningar för fartygsavfall genomförs snabbt,
så att oljehanteringens negativa miljöpåverkan på Östersjöns natur och
djurliv stoppas. Finansiellt stöd kan eventuellt behöva lämnas till de baltiska
länderna, Polen och Ryssland för att strategin skall bli framgångsrik.
Ekonomiskt stöd behövs också för skydd av natur och den biologiska
mångfald som på flera håll är stor.
Inom utgiftsområdet bör därför beräknas sammantaget 1 030 miljoner
kronor till miljöfond för Östeuropa under den närmaste 3-årsperioden.
Utgiftsområde 8: Invandrare och
flyktingar
Den totala kostnaden för asylsökandes försörjning samt för
kommunernas flyktingmottagande kommer att sjunka under
de närmaste åren. Den bakomliggande orsaken är naturligtvis
regeringens förda asylpolitik. Att budgetramen kan minskas
till hälften beror på att allt färre människor tillåts nå vårt
land. De senaste årens förda invandrar- och flyktingpolitik
kommer Miljöpartiet närmare att kommentera i den
proposition som regeringen aviserat till hösten -96.
Utgiftsområde 9: Hälsovård, sjukvård
och social omsorg
Sjukvården skall i huvudsak vara offentligt och solidariskt
finansierad. Principiellt viktiga bidrag till den statliga
andelen av finansieringen av sjukvården är de skatteintäkter
som kommer från verksamheter som orsakar betydande delar
av sjukvårdskostnaderna, som t.ex. vägtrafiken och bruk av
alkoholhaltiga drycker.
Miljöpartiet vill på sikt se en samordning mellan tandvårdsförsäkring och
sjukvårdens betalningssystem. Regeringens förslag att kraftigt försämra
tandvårdsförsäkringen från 1998 kan inte accepteras.
I kommittén "Hälso- och sjukvårdens finansiering och organisation" (HSU
2000) presenterades i betänkandet "Reform på recept" (SOU 1995:122) ett
nytt förslag till högkostnadsskydd där taket sattes till 2 000 kronor. Enligt
regeringens proposition är detta fortfarande den modell som ska införas vid
årsskiftet 96/97. Med utgångspunkt från detta kan regeringens nu aviserade
förslag om ett högkostnadsskydd på 2 500 kronor endast innebära att man
väljer att bortse från utredningens dragna slutsatser. För Miljöpartiet är
utredningens förslag fortfarande den smärtgräns till vilken vi kan tänka oss
att sträcka oss. Ett kraftigt höjt högkostnadsskydd drabbar främst
barnfamiljer, handikappade och pensionärer. Grupper som, mer än väl, redan
varit med och dragit sitt strå till stacken i en tid av återkommande
budgetsaneringar. Vi delar inte regeringens åsikt att alla ska vara med och
spara lika mycket - vi anser att utsatta grupper och låginkomsttagare i största
möjliga utsträckning ska bära en mindre andel.
Miljöpartiet har tidigare gått emot huvuddelen av regeringens tidigare
aviserade försämringar av assistansreformen. Vi har i beräkningen av statens
utgiftstak därför lagt in ytterligare 200 miljoner kronor årligen till
assistansersättningar m.m. för handikappade. Det faktum att behoven av
hjälp var större än beräknat när assistansreformen genomfördes, och statens
kostnader därför blivit större, är inte skäl nog att försämra för en av de mest
utsatta grupperna. Andra besparingar med betydligt mindre negativa
konsekvenser är möjliga, och presenteras i våra förslag till statsbudget.
Utgiftsområde 10: Ekonomisk
trygghet vid sjukdom och handikapp
Miljöpartiets redan tidigare presenterade modell om brutet
tak i socialförsäkringarna är ett solidariskt och
samhällsekonomiskt alternativ. Trots att låginkomsttagarna
får en höjd ersättning till 80 % innebär förslaget en besparing
med 300 miljoner. Om regeringen höjer den generella
ersättningsnivån till genomgående 80 % skulle vårt förslag
innebära en besparing på 1,2 miljarder årligen. Detta är ett
mer solidariskt sätt att bekosta en återgång till 80%
ersättningsnivå för låginkomsttagare jämfört med
försämringar i tandvårdsförsäkringen som främst drabbar
särskilt utsatta grupper.
Utgiftsområde 11: Ekonomisk
trygghet vid ålderdom
Pensionärer är idag inte en grupp med enhetlig ekonomisk
standard. Pensionärer med låg pension är en av de grupper i
samhället som återkommande drabbats av regeringens
besparingar. Regeringen föreslår en sänkning av
bostadstillägget för pensionärer från 85% till 83%. Eftersom
det kompletterande kommunala bostadstillägget dessutom
ska fasas ut under de närmaste åren gör lagda förslag dessa
pensionärers redan ansträngda situation ännu svårare. Det är
dessutom tveksamt att ta upp värdet av pensionärers
fritidshus i beräkningsunderlaget för bostadstillägg. Generellt
anser Miljöpartiet att beräkningsmodeller för bostadsbidrag
och bostadstillägg i de flesta avseenden borde utformas på
likartat sätt. Idag missgynnas pensionärer när värdet av
förmögenhet ska beräknas.
Utgiftsområde 12: Ekonomisk
trygghet för familjer och barn
På samma sätt som beskrevs under utgiftsområde 10 bör
även Miljöpartiets modell "brutet tak" konsekvent
genomföras i föräldraförsäkringen. Det medför besparingar i
storleksordningen 300 miljoner för 1996 samt med 1,3
miljarder årligen 1998 och 1999.
Utgiftsområde 13: Ekonomisk
trygghet vid arbetslöshet
Vi beräknar minskade utgifter på anslaget som en följd av
arbetstidsförkortning, sänkt skatt på arbete, en rad satsningar
på gröna jobb och bättre villkor för små och medelstora
företag. Beräkningarna kommenteras närmare i kapitel 6.
Även i arbetslöshetsförsäkringen bör Miljöpartiets modell med "brutet tak"
genomföras. För 1997 blir detta, på grund av det låga taket i
arbetslöshetsersättningen, ca 600 mkr dyrare än med nuvarande utformning.
Vi har inte nu räknat med några besparingar 1998 och 1999 jämfört med
regeringens förslag att höja ersättningsnivån till 80%. Orsaken är att det inte
framgår av regeringens förslag hur deras föreslagna höjning av
ersättningsnivåerna skall finansieras. Vi kan därför inte bedöma om denna
finansiering är godtagbar. Uppgifter om att finansieringen skall ske genom
att utgående arbetslöshetsersättning inte uppräknas i takt med de
löneökningar som kommer de förvärvsarbetande till del bedömer vi som
mycket märkliga, eftersom det inte skulle leda till någon nämnvärd reell
förbättring för de låginkomsttagare regeringen sagt sig vilja värna.
Utgiftsområde 14: Arbetsmarknad
och arbetsliv
Vi beräknar minskade utgifter på anslaget som en följd av
arbetstidsförkortning, sänkt skatt på arbete, en rad satsningar
på gröna jobb och bättre villkor för små och medelstora
företag. Vi har också tidigare varit starkt kritiska gentemot
vissa kostnadskrävande arbetsmarknadspolitiska åtgärder
som vi har bedömt som ineffektiva.
Utgiftsområde 16: Utbildning och
universitetsforskning
De förändringar som Miljöpartiet föreslår inom utbildning
och forskning berör budgettekniskt tre huvudproblem:
1. Vissa elevgruppers försämrade situation i grundskolan och gymnasiet.
2. Kvalitetsbrister i den högre utbildningen (inklusive gymnasieskolans
yrkesförberedande program och de högre yrkesutbildningarna).
3. Grundforskningens och forskarutbildningens underdimensionering.
Med hänsyn till den ekonomiska situationen har utbildningsprogrammet
utformats så att en rad genomgripande förändringar skall ske utan att statens
budget belastas ytterligare. Däremot kan området inte utsättas för ytterligare
nedskärningar. Satsningar för utbildning i stället för arbetslöshet beräknas
fortsätta under perioden med den gradvisa permanentning som regeringen
föranstaltat, dock med en väsentligt bättre styrning av utbildningens
inriktning och kvalitet.
När det gäller åtgärder för stöd till vissa elevgrupper behövs en
förstärkning som kan täckas genom omfördelning inom angiven ram. Vi
anser att ytterligare 50 miljoner kronor för pedagogiska hjälpmedel och aktiv
hjälp för elever med läs- och skrivsvårigheter bör anslås i kommande budget.
Den genomgripande förändring av yrkesutbildningen som Miljöpartiet
föreslår skall finansieras genom överföringar av medel från de universitet
och högskolor som för närvarande disponerar medel för utbildningarna samt
genom en aktiv insats från näringsliv och delar av den offentliga
tjänstesektorn.
Grundforskning och forskarutbildning förstärks genom att ett
grundforskningsavdrag (5 procent) på alla forskningsmedel inom den
tillämpade forskningen genomförs. Dessa medel skall oavkortat användas
dels för förstärkning av fakultetsanslag (doktorandtjänster i första hand) och
dels för ökning av statens forskningsråds resurser. Regeringen skall få i
uppdrag att utarbeta formerna för en sådan transferering. Totala
transfereringssumman är av storleksordningen 2 miljarder. Den har inte förts
in som utgiftsökning för utgiftsområde 16. Däremot kan den, då
transfereringssummorna efter en utredning närmare har specificerats, föras in
under berörda utgiftsområden.
Utgiftsområde 17: Kultur, medier,
trossamfund och fritid
De besparingar som riksdagen beslutade om våren 1995
beräknades kunna medföra ett positivt resultat om 400
miljoner kronor på rundradiokontot. Dessa medel bör snarast
tas i anspråk så att Sveriges Radio och Sveriges Television
kan utveckla sin digitala teknik oavsett vad regeringen
kommer att föreslå vad beträffar system för digitala
sändningar. I synnerhet inom Sveriges Radio, där regeringens
sparbeting slagit extra hårt, är det viktigt att de extra medlen
bekostar teknikutvecklingen så att inte programverksamheten
får betala digitaliseringen.
Förutom det redan angivna generella sparbetinget så vill regeringen
genomföra en ytterligare besparing för folkbildningen på 100 miljoner
kronor. Här är det oklart hur de annonserade utbildningsinsatserna
kompenserar och omfördelar. Det är viktigt att lyfta fram behovet av
kontinuitet för folkhögskolorna. De 10 000 nya utbildningsplatserna är ej en
temporär insats utan permanent. Därmed torde regeringens förslag på
folkbildningens område i sin helhet vara acceptabla.
Förutom de 11 miljoner som anslaget idrotts- och ungdomsfrågor
minskades med under föregående budgetperiod föreslås nu ytterligare en
besparing på 55 miljoner. Hur denna nedskärning kan ske utan att det
drabbar de lokala ungdomsaktiviteterna och den pågående mer rättvisa
fördelningen av medel till flickor respektive pojkars sportaktivitet är svårt
att
säga. Vi utgår ifrån att det blir administration och omprioriteringar som
klarar besparingen och att det är barnets bästa som är utgångspunkt.
Så till sist en kommentar kring den väntade kulturpropositionen i höst om
den framtida kulturpolitiken. Miljöpartiet har där kritiserat regeringens
"nollsummespel". Vi förväntar oss att propositionen anger kultursatsningar i
kronor och ören och inte endast föreslår omprioriteringar mellan olika
kulturanslag. Vi anser att det på lång sikt kan vara rimligt att 1 % av den
offentliga sektorns inkomster används inom kulturområdet. I dagens
ansträngda statsfinansiella läge är detta emellertid inte möjligt att uppnå.
Regeringen bör, trots detta, överväga omprioriteringar inom utgiftstaken i
syfte att uppnå detta mål. Det kan vara möjligt att utnyttja
arbetsmarknadspolitiska åtgärder, investeringar i byggnader, miljövården
m.m. i kulturutvecklande eller kulturbevarande syften i högre grad än vad
som sker idag. Miljöpartiet vill då särskilt betona vikten av att nu komma
tillrätta med konstnärernas/kulturarbetarnas ekonomiska situation. Arbets-
marknadsverket borde överlåta ett väsentligt belopp till Kulturdepartementet
att fördela till de aktiva men arbetssökande konstnärerna/kulturarbetarna.
Regeringen bör återkomma till riksdagen med en bredare redovisning av
kulturinsatser inom andra utgiftsområden.
Utgiftsområde 19: Regional
utjämning och utveckling
Vi motsätter oss den besparing regeringen nu föreslår på
visst regionalpolitiskt stöd. Vi räknar därmed upp
beräkningen för utgiftsområdet med 150 miljoner kronor
jämfört med vad regeringen gör.
Utgiftsområde 20: Allmän miljö- och
naturvård
Miljöpartiet de gröna föreslår att utgiftstaket höjs med 800
miljoner kronor jämfört med regeringens förslag. Inom
följande områden finner vi det nödvändigt att öka anslagen.
Kalkningsverksamheten
Kalkningen av försurade områden och vattendrag är en
nödvändig verksamhet, som garanterar att biologiskt liv kan
finnas kvar och att farliga metaller inte lakas ut ur marken
och ur sjöars sediment. Idag kalkas endast hälften av de
sjöar, som skulle behöva kalkning. Sverige har aktualiserat
frågan om försurningen i EU, vilket mött intresse. Eftersom
försurningsskadorna inte minskar i landet är det viktigt att
kalkningsverksamheten ökar, vilket även internationellt visar
att Sverige tar dessa problem på allvar.
Skydd av urskogar
För att säkerställa 5 % av skogen nedanför
skogsodlingsgränsen anvisas 500 miljoner kronor. I dessa
urskogar finns många av de hotade arter som idag finns på
Artdatabankens hotlistor, till exempel 223 arter mossor,
ungefär 20 % av Sveriges samtliga mossor, 216 artar lavar,
ungefär 10 % av Sveriges lavar. Många områden med sådana
hotade arter är dessutom akut hotade av avverkning.
Skydd av naturområden, Natura 2000
Regeringen har lämnat förslag till vilka områden som skall
vara Sveriges bidrag till det sammanhängande nätverket av
skyddade områden i Europa, Natura 2000. Detta sker i
enlighet med art- och habitatdirektivet och fågeldirektivet. I
regeringens skrivelse 1994/95:167 anges inför detta arbete:
"Nationalparker och naturreservat måste ses i sitt ekologiska
sammanhang och får inte bli en isolerad företeelse."
När nu regeringen lämnat förslag till kommissionen om vilka områden i
landet, som skall ingå i Natura 2000, kan vi konstatera att det inte blivit
något sammanhängande ekologiskt nätverk. Av de av länsstyrelserna
föreslagna 2 817 områdena blev endast 563 områden kvar. Senare har 75
områden för fågelskydd lagts till. Av dessa totalt 638 områden var de flesta
redan skyddade. Naturvårdsverket godkände vid en första granskning 1 273
områden och ansåg att det antalet var nödvändigt för att uppfylla art- och
habitatdirektivet och fågeldirektivet. Det motiv som angivits för att inte fler
områden kom med uppges vara att områdesförslagen inte hunnit förankras
hos berörda markägare och myndigheter.
Miljöpartiet de gröna anser det mycket angeläget att fler områden får det
skydd som är nödvändigt. Idag saknar till exempel 30 % av de våtmarker
som klassats som riksintresse rättsligt skydd.
Sanering av miljöskadade områden
För att kunna sanera gamla industriområden och
avfallsupplag utökas ramen.
Preliminärt föreslås följande fördelning:
Tabell
Utgiftsområde 21: Energi
Betydande insatser krävs för att miljöanpassa vårt lands
energiförsörjning. Tidigare riksdagsbeslut att kärnkraften
måste avvecklas till senast år 2010 ska fullföljas.
Användningen av fossila bränslen måste begränsas och på
lång sikt avvecklas. Flödande energikällor som vind, sol och
bioenergi måste nyttjas i betydligt större utsträckning, och
energieffektivisering måste förstärkas.
Det främsta styrmedlet för en omställning av energiförsörjningen är en helt
ny prispolitik där icke förnyelsebara och miljöstörande energislag beläggs
med väsentligt högre energiskatter som en del av en skatteväxling. Detta
kommer att leda till att aktörerna på energimarknaden tar initiativ till att
starta omställningen. Vi beräknar emellertid att det därutöver också kommer
att behövas kompletterande insatser i form av statliga investerings- och
utvecklingsbidrag under en övergångsperiod. Vi föreslår att ytterligare 1
miljard årligen avsätts till utgiftsområdet för sådant stöd till vindkraftverk,
solenergi, biobränsle och konvertering av elvärme. Preliminärt föreslår vid
följande fördelning av det årliga stödet.
Tabell
Utgiftsområde 22: Kommunikationer
Miljöpartiet de gröna förordar betydligt större besparingar än
regeringen för utgiftsområde 22. Med dagens allvarliga
ekonomiska läge är det oansvarigt att inte ompröva
investeringsplanerna för vägar och järnvägar i större
omfattning än hittills.
Inför framtida investeringar är det viktigt att understryka följande:
Underhåll av det statliga vägnätet, LTA och enskilda vägar får inte
försämras
Särskilda insatser bör vidtas där underhållet är eftersatt
Nyinvesteringar ska vara ett led i ett nytt trafikpolitiskt tänkande
Trafikpolitiskt tänkande ska inte styras av pengar utan av visioner, hänsyn
och mål
Alla medborgare ska garanteras tillgång till en god infrastruktur
Mål för kommunikationerna
Målet för transportsystemet måste vara god tillgång till
kommunikationer i hela landet och drastiskt minskade
utsläpp från trafiken. Vi förordar en satsning på energisnåla
transporter och kommunikationer och insatser för att
reducera buller. Olyckstalen måste sjunka och Sverige måste
uppfylla sitt internationella åtagande att sänka CO2-
utsläppen.
Enskilda vägar
Miljöpartiet stödde inte sänkningen av anslaget till enskilda
vägar. Enligt Vägverket kan en stor del av det enskilda
vägkapitalet förstöras om inte anslaget höjs. Allemansrätten
kan hotas om enskilda väghållare stänger av vägar då de
saknar medel för underhållet. Förra årets översvämningar
ledde till skador på vägnätet och ett resultat av den hårda
vintern 1995/96 var allvarliga tjälskador. Detta innebär
ytterligare ekonomisk påfrestning för de enskilda
väghållarna. Vi förordar att anslaget till enskilda vägar höjs
retroaktivt för innevarande budgetår. Vägverket bör ges i
uppdrag att omfördela resurser från anslaget investeringar,
till bidrag för enskild väghållning. Då innevarande budgetår
är långt framskridet kan den nivå som gällde innan
nedskärningen inte nås. Vi föreslår därför att 140 miljoner
omdisponeras inom Vägverket.
Underhåll av det statliga vägnätet
I stället för att genomföra dyra investeringar som ytterligare
stimulerar trafikökningar bör de vägdelar som är allvarligt
eftersatta förbättras och underhållet bör även framdeles vara
gott på hela det statliga vägnätet. Underhållet bör särskilt
förbättras i Västernorrland och mellersta Sverige där
situationen är svårare än på andra ställen.
Byggande av nya vägar
Vi föreslår att den största besparingen inom utgiftsområde 22
genomförs på anslaget byggande av vägar. Nya vägbyggen
bör begränsas till åtgärder för att klara omedelbara
trafiksäkerhetsproblem. Vi bedömer att samhällsnyttan för
vägbyggen är överskattad och menar att omfattningen av de
investeringar som regeringen föreslår inte kan förenas med
ett långsiktigt hållbart transportsystem. Vi föreslår att
anslaget skärs ner kraftigt och att staten frigör medel till
andra mer angelägna ändamål. En konsekvens blir att
vägverkets uppgifter reduceras. Därför bör anslaget till
administration m.m. för vägverket sänkas.
Byggande av järnvägar
Spårbunden trafik bör enligt Miljöpartiet gynnas genom
investeringar i nya spårsträckningar, utökad spårkapacitet på
vissa sträckningar, investeringar för ökad bärighet, m.m. I
framtiden bör tåget ytterligare förstärka sin position
gentemot flyget och vägtrafiken. Miljöpartiet förordar en
höjning av anslaget till byggande av spår.
Utgiftsområde 23: Jord- och
skogsbruk, fiske med anslutande
näringar
Miljöstöd
I den ekonomiska vårpropositionen anges att det gällande
femåriga obligatoriska miljöersättningsprogrammet baseras
på ett bidragsbeslut på en femårig giltighetstid.
Tidigare har det angetts att denna summa kan ökas vid behov. Vi
förutsätter att så är fallet fortfarande. De miljöstöd till lantbruket som den
borgerliga regeringen förhandlade fram uppgick till 2,8 mdr kr, enligt
proposition 1994/95:19 Sveriges medlemskap i den europeiska unionen Del
2, bilaga 9. Vi föreslår att (1,4 mdr - 0,75) = 0,65 mdr tillförs budgeterings-
marginalen för att kunna användas vid behov.
Nettobesparingar
I propositionen anges att nettobesparingar på totalt 216 milj.
kr. skall genomföras, varav 193 milj. kr. tas ut under 1997.
Anslaget för Företagshälsovården uppgår under budgetåret
1995/96 omräknat till ett kalenderår till 25 milj. kr. Enligt
propositionen föreslås denna verksamhet helt avvecklas. Vi
föreslår att denna verksamhet skall vara kvar.
Jord- och skogsbruket är en mycket riskutsatt sektor. Jordbruksarbete
tillhör de mest arbetsskadedrabbade näringarna och hälsotillståndet hos dem
som har företagshälsovård förefaller klart bättre. Många lantbrukare lider av
belastningssymptom. Vid exempelvis mjölkproduktion finns risk för
arbetsskador vid de flesta arbetsmomenten. Ca 20 % av lantbrukarna säger
att de upplever problem som kan hänföras till det psykosociala området.
Detta beror på dålig lönsamhet, otrygga framtidsutsikter, ensamarbete m.m.
Ca 8 000 olycksfall inträffar varje år i jordbruket. Annan hälsovård saknar
kompetens för att ge fullgod service till lantbrukarna. Kostnaderna för
arbetsskador inom jordbruket och det självverksamma skogsbruket är stora
både för samhället och för den enskilda bonden och kan minskas genom
Skogs- och lantbrukshälsans verksamhet.
I jordbruksutskottets betänkande 1994/95:JoU13 anges att ett belopp på
100 milj. kr per år bör beräknas för avbytarverksamheten. Miljöpartiet de
gröna, som då anslöt sig till den uppfattningen, ser inga skäl att nu minska
anslaget. Avbytarverksamheten gör det möjligt för framför allt lantbrukare på
små och medelstora mjölkgårdar utan anställda att kunna ta ledigt. Utan
statliga stöd för avbytarverksamheten och med dagens besvärliga
ekonomiska läge för många av dessa lantbrukare blir detta annars inte
möjligt. Vi föreslår att den befintliga verksamheten skall vara kvar till en
kostnad av 100 milj. kr. årligen.
Kostnaderna för beredskapslagring uppgår under budgetåret 1995/96 till
189 589 000 kr varav 118 565 000 beräknat för juli 1995-juni 1996.
Merparten av beredskapslagret skall bort. Vi motsätter oss inte denna
besparing. Vi förordar en nettobesparing om 216 - (25 + 85) = 106 milj. kr
~100 milj. kr.
Det förslag till fiskevård som regeringen presenterade förra hösten
beräknades ge ett nettotillskott på 65 milj. kr till fiskevård. Miljöpartiet de
gröna stödde förslaget. När propositionen drogs tillbaka utlovade regeringen
att fiskevården istället skulle finansieras via statsbudgeten. Eftersom det inte
sker förutsätter Miljöpartiet de gröna att regeringen återkommer med nytt
förslag till fiskevårdsavgift för att nödvändiga medel för biotopvård,
inventeringar och åtgärdsplaner skall göras tillgängliga. Om så inte sker
återkommer vi i frågan i höstens budgetförslag.
Utgiftsområde 24: Näringsliv
Beloppet för utgiftsområdet kan minskas med 200 mkr 1997,
250 mkr 1998 och 300 mkr 1999 genom minskade bidrag
och stöd till företag. Minskningen får emellertid, enligt vår
mening, inte göras på NUTEK:s avdelning för effektiv
energianvändning. Vi anser också att NUTEK borde delas i
två delar så att de delar som har en exploaterande inriktning
skiljs från den som har miljöanpassad inriktning.
Tilläggsbudget för
budgetåret 1995/96
Regeringens förslag till tilläggsbudget och Miljöpartiets
motförslag framgår av nedanstående tabell. Vi kommenterar
våra förslag till anslag på tilläggsbudgeten och motiverar
andra anslutande förslag områdesvis.
Tabell 2. Tilläggsbudget för budgetåret 1995/96
Miljöpartiets ändringsförslag jämfört med regeringens
förslag. Belopp i tusentals kronor.
Tabell
Försvarsdepartementet
Med hänsyn till det statsfinansiella läget anser vi inte att
ytterligare 2 miljoner kronor till Statens försvarshistoriska
museer och ytterligare 5 miljoner kronor till Flygtekniska
försöksanstalten är försvarbara utgiftsökningar. Vi föreslår
därför att riksdagen avslår regeringens tilläggsförslag på
dessa två anslag.
Socialdepartementet
Vi motsätter oss regeringens förslag att höja
egenkostnadstaket i högkostnadsskyddet för öppen sjukvård
och prisnedsatta läkemedel. Detta är en oacceptabel
försämring för människor som är beroende av sjukvård och
läkemedel. Många av dessa lever redan idag med ytterst små
ekonomiska marginaler. Vi föreslår riksdagen att avslå
förslaget. Därmed föreslår vi också riksdagen att tillföra 185
miljoner kronor till ökade kostnader för läkemedelsförmåner.
Vi motsätter oss förslaget till nytt pensionssystem. Vi anser istället att ett
system med grundskydd ska införas. Vi anser inte att det ska anslås
ytterligare medel till Riksförsäkringsverket och försäkringskassorna för
förberedelser av ett pensionssystem som vi inte vill ha. Vi föreslår därför
riksdagen att minska tilläggsanslaget till Riksförsäkringsverket med 23
miljoner kronor och att minska tilläggsanslaget till försäkringskassorna med
5 miljoner kronor.
Jordbruksdepartementets
budgetområde
B 1. Statens jordbruksverk
Kommunerna har till uppgift utföra kontroll av
livsmedelsprodukter från tredje land. I propositionen anges
att Statens jordbruksverk anger att det finns möjlighet att
inrätta ytterligare gränskontrollstationer under förutsättning
att kommuner och företag får ansvar för finansieringen.
Kommunerna saknar i dagsläget resurser för arbetet med
kontroll av livsmedelsprodukter från tredje land. Riksdagen
bör ge regeringen till känna att staten har ett ansvar för att
upprätthålla denna verksamhet.
B 17. Från EG-budgeten finansierad
kompensation för revalvering av
jordbruksomräkningskursen
Enligt EG-kommissionens förordning om närmare
bestämmelser om kompensation för sänkning av vissa
jordbruksomräkningskurser föreskrivs att det
kompensationsbelopp som utgår till följd av en sådan
sänkning får användas antingen till kollektiva åtgärder av
allmänt intresse för jordbruket såsom forskning eller av EU
godkända nationella stöd. Vi förordar att stödet avsätts till
framför allt forskning och utveckling inom jordbrukssektorn.
Särskilt forskning, försök och utveckling inom det
ekologiska lantbruket skall prioriteras. Mycket av
utvecklingsarbetet sker idag hos enskilda lantbrukare, varför
det är angeläget att stödet inte enbart kanaliseras till gängse
forskningsinstitutioner som SLU, utan också kan komma
sådan utvecklingsverksamhet till del.
För att nå det av riksdagen beslutade målet att 10 % av åkerarealen skall
odlas ekologiskt år 2000 anser vi det angeläget att stödet till marknads-
främjande åtgärder av ekologiskt odlade produkter förstärks.
Vi yrkar avslag på de övriga av regeringen föreslagna ändamålen för vilka
stöd skulle kunna beviljas.
C 7. Fiskevård
Det förslag till fiskevårdsavgift som regeringen presenterade
förra hösten beräknades ge ett nettotillskott på 65 milj. kr. för
fiskevården. När propositionen drogs tillbaka utlovade
regeringen att fiskevården istället skulle finansieras via
statsbudgeten. Men i den ekonomiska vårpropositionen
föreslås inga ytterligare anslag. De befintliga anslagen Bidrag
till fiskevård 5 418 000 kr och Ersättning för intrång i
enskild fiskerätt m.m.
1 500 000 kr används inte under 1995/96 utan slås istället samman till ett
ramanslag för fiskevård om 6 917 000. Inga ytterligare medel har alltså
tillförts budgeten för fiskevård. Detta är ett svek mot fiskevården i Sverige.
För att klara den biotopvård, de inventeringar och de åtgärdsplaner för
vatten, som idag inte innefattas av fiskevårdsområden, anvisar Miljöpartiet
de gröna ytterligare 15 miljoner kr för ändamålet. Eftersom anslaget B11
Miljöersättningar inom jordbruket inte kommer att utnyttjas fullt ut under
innevarande år behöver detta inte innebära någon ökad belastning för
statsbudgeten, utan medlen kan tas ur detta underutnyttjande. Eftersom
behovet av fiskevård kvarstår i landet och regeringen i dagens ekonomiskt
kärva läge inte förmått anslå tillräckliga medel för ändamålet förutsätter
Miljöpartiet de gröna att regeringen återkommer med förslag till allmän
fiskevårdsavgift.
D 4. Ersättning för viltskador m.m.
Miljöpartiet de gröna har hela tiden förespråkat högre total
ersättning för rovdjursrivna renar. Regeringen väljer nu att
utnyttja medel ur anslaget B 11. Miljöersättningar inom
jordbruket. Vi noterar att dessa medel nu utnyttjas för andra
ändamål än för miljöersättningar. Ett särskilt problem, som
måste uppmärksammas, är att järvstammen inte återhämtat
sig nämnvärt sedan fridlysningen 1969. Stammen är enbart
ca 250 djur i hela landet, dock koncentrerad till vissa
samebyar i Norrbotten. För att avskjutning av järv ska kunna
förhindras om mer än 4 föryngringar av arten sker inom en
och samma sameby, vilket föreslås i nya ersättningssystemet,
anser vi att särskilda medel skall avsättas för att ekonomiskt
kompensera dessa samebyar inom den av regeringen
föreslagna ökningen av anslaget. Stammen av denna
sällsynta art måste få tillåtas öka.
Miljöpartiet de gröna anser att anslaget behöver förstärkas ytterligare redan
1996 och föreslår en förstärkning med ytterligare 10 miljoner.
Biotopskydd i skogsbruket
Nyckelbiotopinventeringarna och det aktivare arbetet med
naturvården inom skogsbruket har visat på ett mycket stort
behov av att skydda även mindre områden som normalt inte
kan bli aktuella för reservatbildning. Samtidigt är dessa
områden alltför stora för att kunna skyddas utan att ersättning
med rätt kan krävas av markägaren. Behovet att mer pengar
avsätts för sådant biotopskydd är akut. Om inte mer pengar
avsätts kommer med stor sannolikhet åtskilliga lokaler med
hotade eller akut hotade växt- och djurarter att avverkas
under resten av året. Vi föreslår därför riksdagen att avsätta
ytterligare 20 miljoner kronor för ändamålet.
Allergisatsningen
I en överenskommelse våren 1995 med Miljöpartiet de gröna
avsatte regeringen 2 mdkr till förbättringar av inomhusmiljön
i lokaler och bostäder - det sk allergisaneringsbidraget på
30% (1,8 mdkr) - och andra miljöinriktade bidrag (200 mkr).
Detta är den största miljösatsningen i Sverige någonsin. I
första hand handlar det om barnens hälsa, men det ger också
ett välbehövligt tillskott av "gröna" arbeten inom
byggsektorn och genererar viktig kunskap inför framtiden.
Under hösten 1995, då det ännu gick trögt med ansökningarna, "lånade" vi
ut 800 mkr av de 1,8 miljarderna till ROT-bidragen i en ny överenskommelse
med regeringen. I gengäld fick vi förlängda tider för allergisaneringsbidragen
vad gäller entreprenadavtal och slutbesiktning, utfästelse om förnyad
information till framför allt kommunerna och en särskild punkt om nya
förhandlingar, ifall ansökningarna skulle överstiga den kvarvarande
miljarden. Dessutom begärde och fick vi 100 mkr till 35 %-iga investerings-
bidrag för vindkraften.
Till vår glädje har det sedan visat sig vid ansökningstidens utgång, 29/2 -
96, att ansökningar kommit in för bidrag motsvarande 1 810 670 000 kr.
I enlighet med den senaste överenskommelsen pågår för närvarande samtal
mellan Miljöpartiet de gröna och regeringen om möjligheterna att om-
prioritera medel under tionde huvudtiteln (reservationsanslaget Arbets-
marknadspolitiska åtgärder). Vi förutsätter att riksdagen är angelägen att
allergisanering verkligen fullföljs då den har stora positiva effekter på såväl
barnens hälsa som den svårt prövade byggarbetsmarknaden. Riksdagen bör
därför ge regeringen tillkänna att ytterligare minst 600 miljoner kronor ska
anslås till allergisaneringsbidrag
Näringsdepartementet
Affärsverket svenska kraftnät planerar att medverka i
byggandet av en likströmslänk mellan Polen och Sverige.
Detta förutsätter att staten tecknar borgen intill högst 1,5
miljarder kronor eller utfärdar kreditgarantier för
motsvarande belopp. För detta ändamål begär regeringen nu
ett utökat bemyndigande att teckna borgen eller
kreditgarantier för Svenska kraftnät.
Vi anser att förslaget är illa genomtänkt och inte bör genomföras. Det finns
långt mer angelägna investeringsbehov än en elkabel mellan Sverige och
Polen. Export av svensk el till Polen skulle kunna försvåra en kärnkraftsav-
veckling och strider på så vis mot riksdagens tidigare beslut att avveckla.
Import av polsk el till Sverige skulle sannolikt innebära ökade svavelutsläpp
och ökat kärnkraftsberoende i Polen. Vi föreslår att riksdagen avslår
regeringens begäran om utökat bemyndigande och ger regeringen till känna
att en likströmskabel inte ska läggas ut mellan Polen och Sverige inom över-
skådlig framtid. Istället bör vi satsa betydligt mer på ökad effektivitet i
energianvändningen och användning av förnybar energi som ersättning för
kärnkraft och fossila bränslen i såväl Sverige som Polen.
Kulturområdet
Miljöpartiet ser mycket positivt på de ekonomiska tillägg
som förelagts för innevarande budgetperiod. Tilläggen
motsvarar i stor utsträckning de krav som Miljöpartiet
framhöll i sin budgetreservation. Vi vill särskilt betona det
positiva i att sparbetinget minskats för Svenska riksteatern,
Operan och Dramatiska teatern, dock med 20 miljoner
mindre än i Miljöpartiets förslag. Sparivern på de fria teater-,
dans- och musikgrupperna har lindrats. Miljöpartiets krav på
ökat ekonomiskt stöd till svensk filmproduktion och
filmkulturell verksamhet har också vunnit gehör. Museer och
stiftelser har fått viss ekonomisk lättnad. Vi anser dock att ett
uppdrag om projektering av ett kvinnomuseum skulle ha
kunnat rymas inom budgetramen. Slöjdtåget ges en liten
extra förutsättning att kunna fortsätta med sin uppskattade
verksamhet över hela Sverige. Men när det gäller stöd till
icke statliga kulturlokaler anser vi det oacceptabelt med en
halvering av stödet under en 18-månadersperiod. Vi kommer
i kommande budgetförslag återkomma till dessa frågor.
Kommunsektorn
De senaste årens utveckling
Den kommunala verksamheten är välfärdens kärna med
viktiga verksamheter som utbildning, sjukvård och barn- och
äldreomsorg. Efter en stark expansion under 1960- och 70-
talen utvecklades verksamheten i lugn takt under 1980-talet.
De senaste årens ekonomiska kris har ställt verksamheterna
inför svåra prov. Totalt minskade under åren 1992 till 1995
kommunsektorns inkomster av skatter och statsbidrag med
omkring 10 % i fasta priser. Kommunerna har mött dessa
inkomstminskningar genom att dra ner sina kostnader och
försämra de ekonomiska resultaten. Kraven på kostnads-
neddragningar har drabbat den ordinarie kommunala
konsumtionen extra hårt eftersom samtidigt kostnaderna för
socialbidrag och arbetsbefrämjande åtgärder ökat kraftigt.
Samtidigt som kostnaderna för kommunernas ordinarie konsumtion har
minskat med knappt 10 % under åren 1992 till 1995 ökade behovet av
kommunala tjänster med omkring 4 % till följd av befolkningsförändringar.
För att klara oförändrad servicenivå krävdes alltså av kommunernas
kärnverksamheter rationaliseringar i storleksordningen 12-14 % under dessa
år. Dessa har till en del varit möjliga att genomföra men resultatet har också i
många fall blivit sänkta servicenivåer och kvalitetsförsämringar.
Vår bedömning är att den här anpassningen av den kommunala
verksamheten till stor del var ofrånkomlig med de ekonomiska
förutsättningar som skapats av den ekonomiska krisen. Anpassningen har
dock lett till att marginalen för ytterligare kostnadsneddragningar som inte
påverkar kvalitén har minskat avsevärt.
Förutsättningarna för de närmaste åren
Kommunsektorns inkomster i fasta priser fortsätter att
minska de närmaste åren. Enligt Kommunförbundet uppgår
minskningen för primärkommunernas del till 0,7 % under
åren 1995-1999. Den viktigaste orsaken till minskningen är
höjningen av de avdragsgilla egenavgifterna med en procent
om året 1996-1998, vilken urgröper kommunernas
skatteunderlag. Statsbidragen minskar också i värde eftersom
de avses förbli nominellt oförändrade.
På kostnadssidan väntas socialbidragen fortsätta att öka till följd av
indragningarna i olika sociala trygghetssystem. En faktor som också sätter
press på kommunerna är förslaget att lagfästa krav på ekonomisk balans i
primärkommunerna 1999 och i landstingen år 2000. Sammantaget betyder
denna utveckling enligt kommun- och landstingsförbunden att den
kommunala konsumtionen måste skäras ner närmare två procent årligen fram
till år 1999, samtidigt som behovet av kommunala tjänster ökar med knappt
en procent om året till följd av befolkningsförändringar. Sammantaget
innebär detta att gapet mellan behov och resurser växer med nästan tre
procent om året. Regeringen redovisar i sin bedömning ett något lägre gap,
men tendensen är densamma. Kostnadsneddragningarna leder också till
personalminskningar i primärkommuner och landsting fram till 1999 på 20-
50 000 anställda beroende på om man skall tro på regeringens eller kommun-
och landstingsförbundens bedömningar. Det är viktigt att notera att det finns
mycket stora skillnader i ekonomiska förutsättningar mellan enskilda
kommuner och landsting. I många fall krävs kostnadsneddragningar på över
tio procent för att nå upp till balanskraven i slutet av decenniet. Några
kommuner har så god ekonomi att de kan klara kraven utan ytterligare
anpassning av sina kostnader.
Miljöpartiets bedömning
Miljöpartiet stöder regeringens förslag till lagfästa
ekonomiska balanskrav på primärkommunerna 1999 och på
landstingen år 2000. Sådana balanskrav är viktiga för att
undvika att kommuner i framtiden hamnar i ekonomiska
trångmål som skett i många fall de senaste åren. De kan
också allmänt öka förtroendet för den kommunala ekonomin
och därigenom bidra till att pressa ner kommunernas
upplåningskostnader. Utformningen av balanskravet där
pensionskostnaderna föreslås beaktas enligt den s k blandade
modellen förefaller också väl avvägt.
Vi anser dock att balanskravet kommer att leda till alltför stora negativa
konsekvenser för både kommunerna och samhällsekonomin i sin helhet om
det kombineras med de ekonomiska förutsättningar i övrigt som regeringen
vill lägga på kommunerna. Gapet mellan behoven av och de ekonomiska
resurserna för kommunernas kärnverksamheter kommer att vara större än vad
som är möjligt att överbrygga med normal produktivitetsförbättring. Fortsatta
neddragningar av såväl servicenivå som kvalitet kommer att bli
ofrånkomliga. Det är mycket olyckligt i ett läge när många verksamheter
redan har svårt att uppnå en tillfredsställande kvalitet.
Det är också mycket tvivelaktigt, från samhällsekonomiska utgångs-
punkter, att minska sysselsättningen i kommuner och landsting med
ytterligare 20-50 000 anställda de närmaste åren. Med dagens läge på
arbetsmarknaden kommer detta med stor sannolikhet att leda till en
ytterligare påspädning av den redan höga arbetslösheten. Nettobesparingen
för den offentliga sektorn som helhet blir härigenom mycket liten, kanske
motsvarande en fjärdedel till en tredjedel av de primära besparingarna man
gör i kommunerna.
Miljöpartiets förslag
Miljöpartiets förslag innebär på flera punkter ekonomiska
lättnader för kommunerna som gör det lättare att uppnå de
ekonomiska balanskraven med realistiska krav på
produktivitetsförbättringar.
Genom att inte höja de avdragsgilla egenavgifterna 1997 och 1998
urholkas inte kommunernas skatteunderlag. Även i övrigt ger vårt förslag till
skatteväxling ett positivt netto för kommunerna, vars verksamheter är
energisnåla men lönekostnadsintensiva.
Våra förslag när det gäller transfereringssystemen (bl a 80 procents
ersättning med brutet tak i socialförsäkringarna redan 1997 samt bibehållna
regler för läkemedel och tandvård) innebär sammantaget en minskad
belastning på kommunernas socialhjälpskostnader. Samtidigt leder de till
högre sjukvårdskostnader för landstingen och ett något lägre skatteunderlag
från 1998 jämfört med regeringens förslag.
Vårt förslag till en arbetstidförkortning till 35 timmar per vecka innebär
att de ändå ofrånkomliga kostnadsneddragningarna kan ske utan att den
kommunala sysselsättningen behöver minska.
Sammantaget beräknar vi att kommunernas ekonomiska förutsättningar
(ökade intäkter, minskade kostnader) blir ca 2 miljarder kronor bättre 1997,
4,7 miljarder kronor bättre 1998 och 7 miljarder bättre 1999 jämfört med
regeringens förslag. Av denna förbättring bedömer vi att kommunerna
kommer att använda ungefär hälften under 1997 och 1998 samt en fjärdedel
1999 till att förbättra de ekonomiska resultaten. Återstoden kommer att
användas till att dämpa neddragningen av konsumtionen med knappt två
procentenheter totalt under treårsperioden. Det leder till att ca 20 000 jobb
(utöver dem som tillkommer genom arbetstidsförkortningen) kan räddas kvar
i kommunerna jämfört med regeringens förslag.
Begränsningen av utdebiteringen
Förslaget att minska statsbidragen till de kommuner som
höjer sin utdebitering 1997 eller 1998 bör avvisas av såväl
principiella som ekonomiska skäl. Förslaget innebär i
praktiken ett allvarligt ingrepp i kommunernas
självbestämmande. Sådana ingrepp bör bara ses som en
yttersta nödfallsåtgärd om det föreligger reella hot att
kommunerna genom okontrollerade skattehöjningar riskerar
att allvarligt skada den totala samhällsekonomin. Några
sådana hot föreligger enligt vår mening inte idag. Det är bara
drygt ett år sedan de förra skatterestriktionerna för
kommunerna avskaffades. Att nu återigen införa restriktioner
riskerar leda till att sådana blir mer eller mindre en
rutinåtgärd, vilket helt urgröper grundlagens stadgande om
kommunalt självbestämmande.
Vi bedömer att de skattehöjningar som kan bli aktuella utan sanktioner
kommer att vara mycket små. 1995 höjdes visserligen den genomsnittliga
kommunala skattesatsen i riket med 45 öre beroende på höjningar i ett flertal
storstäder, som delvis fick ses som en reaktion efter det treåriga skattestoppet
och den exempellösa neddragningen av kommunernas inkomster under åren
1992-1994. 1996 blev skattehöjningarna betydligt mer måttfulla och
stannade vid en höjning av medelutdebiteringen av 16 öre. Detta är långt
mindre än de skattehöjningar som samtidigt genomfördes på statlig nivå.
Alla kommun- och landstingspolitiker är väl medvetna om det pressade
ekonomiska läget för kommuninvånarna och kommer i det längsta att dra sig
för att höja skatten. Det finns ändå ett fåtal kommuner där skattehöjningar de
närmaste åren kan komma att framstå som det minst dåliga alternativet.
Förutom de tre kommuner som skall undantas enligt regeringens förslag
finns det också andra kommuner som drabbas av stora inkomstminskningar
till följd av skatteutjämningsreformen och som dessutom kan ha en dålig
ekonomi i utgångsläget. Det finns också några kommuner och landsting som
i utgångsläget har så dåligt resultat och soliditet att det kan bli mycket svårt
att med bara besparingar klara balanskraven till 1999 resp 2000. I några
kommuner förvärras problemen av kriser i de kommunala bostadsbolagen,
som orsakar kommunerna stora kostnader till följd av ingångna borgens-
åtaganden.
Vi bedömer att med den allmänna återhållsamhet mot skattehöjningar som
finns hos kommunpolitikerna och med de lättnader för kommunerna som vi
föreslagit ovan är den föreslagna bestraffningen av kommuner som höjer
skatten inte nödvändig. Sannolikt kommer skattehöjningarna under alla
förhållanden att bli mycket små, kanske motsvarande en höjning av
medelutdebiteringen i riket i storleksordningen högst 10 öre per år. Detta är
ett pris som får accepteras för att bevara kommunernas självbestämmande
och ge ett nödvändigt andrum till de allra hårdast utsatta kommunerna och
landstingen.
Konsekvenser och
beräkningar
Offentligt sparande
Nedanstående tabell visar effekterna av våra förslag på det
samlade offentliga sparandet. Ändringsförslagen på
utgiftsområdena specificeras i tabell 1 i avsnitt 3. Ändrings-
förslagen på inkomstsidan specificeras under punkt 5 nedan.
Alla siffror är ändringar mot regeringens förslag räknat i
miljoner kronor.
Våra förslag beräknas medföra ett förbättrat offentligt sparande jämfört
med regeringens förslag.
Tabell
Effekter på kommunsektorn
Vi anser att välfärdens kärnområden, skola, omsorg och vård,
skall prioriteras. Detta uppnås genom den förbättrade
ekonomiska ram för kommunsektorn som flera av våra
förslag leder till. Nedan visas en analys av de viktigaste
konsekvenserna för kommunsektorn av våra förslag.
Effekterna kommenteras ytterligare i kapitel 5
Kommunsektorn under rubriken "Miljöpartiets förslag".
Alla siffror är ändringar mot regeringens förslag räknat i miljoner kronor.
Tabell
Effekter av sänkt arbetstid
Vi föreslår att den lagstadgade normalarbetstiden sänks till
35 timmar per vecka från 1998. Vi räknar med att detta följs
upp genom avtal på arbetsmarknaden så att
arbetstidsförkortningen i huvudsak är genomförd till år 2000.
Detta får en rad ekonomiska konsekvenser för statens
finanser som i sina huvuddrag sammanfattas i tabellen
nedan. Den bygger på antagandet att arbetstidsförkortningens
ekonomiska konsekvenser på bl a skatteunderlag och
minskade kostnader för arbetslösheten hinner slå igenom
med 20 % på helåret 1998 och 60 % på helåret 1999.
Av tabellen framgår att vi föreslår att egenavgifterna inte höjs med en
procentenhet 1998 som regeringen har föreslagit och att avgiften sänks med
en procent 1999. (Vi har räknat med att kommunerna får behålla den positiva
effekten på sitt skatteunderlag av den uteblivna höjningen 1998 men att
staten kompenseras för motsvarande effekt av den föreslagna avgifts-
sänkningen 1999 genom exempelvis en avräkning på statsbidragen till
kommunerna.) Den budgetförsvagning detta medför minskas genom statens
minskade utgifter till följd av den lägre arbetslöshet som arbetstids-
förkortningen medför. Dessa lägre utgifter har i vårt förslag till utgiftstak
påverkat ramarna på utgiftsområdena 13 och 14. De lägre utbetalningarna av
arbetslöshetsersättningar leder också till ett skattebortfall med drygt en
tredjedel av detta belopp (vilket regleras så att det belastar statskassan, inte
kommunerna).
Alla siffror är ändringar mot regeringens förslag räknat i miljoner kronor,
undantaget kursiverade som anger andelar.
Tabell
Effekter på olika samhällssektorer
Tabellen nedan visar hur våra ändringsförslag på statens
inkomst- respektive utgiftssida påverkar olika
samhällssektorer. Tabellen avser beräknade effekter det sista
året under treårsperioden, år 1999.
Hushållens minskade behov av arbetsmarknadsersättning till följd av
minskad arbetslöshet uppträder som en minuspost. Samtidigt stärks
hushållens ekonomi genom främst sänkta egenavgifter. Omfördelningar sker
inom hushållssektorn från hushåll som idag arbetar heltid och hushåll med
goda inkomster till hushåll med lägre inkomster och hushåll som idag arbetar
deltid. Vi avser att i samband med höstbudgeten mer utförligt redovisa
konsekvenserna för olika typhushåll.
Den statliga konsumtionen minskar, främst beroende på besparingar inom
försvaret och till viss del också för arbetsmarknadspolitiska åtgärder.
Kommuner och landsting förbättrar sin ekonomi. Detta används dels till ett
förbättrat finansiellt sparande, dels till att begränsa minskningen av
konsumtionen, vilket borde betyda bättre vård, skola och omsorg.
Industrin och transportföretagen tappar en del beroende på höjda miljö-
och energiskatter. Samtidigt blir övriga företag som tjänsteföretag och
snabbt expanderande näringar inom bl.a. miljö- och IT-sektorn vinnare.
Detta är ett uttryck för det ökade förändringstryck som är nödvändigt i
näringslivet för att skapa fler jobb med mindre åtgång av ändliga
naturresurser.
Tabell
Beräkningar av föreslagna
skatteförändringar m.m.
Nedanstående sammanställning visar de förändringar av
skatter och avgifter vi förutsatt vid beräkning av utgiftstaken
och för de riktlinjer vi presenterat för budgetpolitiken. Det
rör sig dels om de förändringar vi föreslår med anledning av
proposition 1995/96:198, dels den skatteväxling för miljö
och ökat arbete vi föreslår och dels de skatte- och
avgiftsförändringar vi beräknar och föreslår i samband med
att normalarbetstiden sänks till 35 timmar/vecka 1998.
Våra ändringsförslag i anslutning till prop 198 kommenteras i separat
motion med anledning av denna proposition. Förslagen om skatteväxling
kommenteras dels i avsnitt 2.3.3 ovan, dels i anslutning till motionen med
anledning av prop 198. Beräkningarna om inkomstkonsekvenserna av en
förkortad arbetstid kommenteras i punkt 3 ovan.
Tabell
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen antar de riktlinjer för den ekonomiska politiken
som föreslås i motionen samt därmed avslår regeringens förslag i detta
avseende,
2. att riksdagen antar den i motionen redovisade beräkningen av de
offentliga utgifterna för åren 1997-1999,
3. att riksdagen fastställer utgiftstaket för staten inklusive
socialförsäkringssektorn vid sidan av statsbudgeten,
a) för år 1997 till 724 miljarder kronor,
b) för år 1998 till 714 miljarder kronor,
c) för år 1999 till 712 miljarder kronor,
4. att riksdagen godkänner den preliminära beräkningen för
samtliga utgiftsområden i enlighet med vad som redovisats i
motionen,
5. att riksdagen godkänner den i motionen redovisade beräkningen
av utgifterna inom den kommunala sektorn,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om de indirekta ekonomiska förbättringarna för
kommuner och landsting,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om den växande miljöskulden och nödvändigheten
att minska denna,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en mer aktiv miljöpolitik som drivkraft för en
positiv ekonomisk utveckling,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om hushållens sparande,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en mer aktiv fördelningspolitik i statens
sparande,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om vikten av ökad självtillit som mål för den
ekonomiska politiken,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om lägre realränta som mål för den ekonomiska
politiken,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en parlamentarisk kommitté för genomlysning av
penning- och valutamarknaden m.m.,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en grön skatteväxling,
15. att riksdagen hos regeringen begär förslag om lagstiftade
övergripande mål för Riksbanken i enlighet med vad som anförts i
motionen,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om beslutsfattande om valutapolitisk regim,
anslutning till ERM m.m.,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om svensk anslutning till ERM,
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ett eventuellt framtida svenskt medlemskap i
EMU,
19. att riksdagen beslutar att svenskt medlemskap i EMU skall
föregås av en folkomröstning,
20. att riksdagen hos regeringen begär en analys av
miljökonsekvenserna av konvergensprogrammet,
21. att riksdagen hos regeringen begär en plan eller ett
åtgärdsprogram för minskad miljöskuld som del i fullföljandet av
konvergensprogrammet,
22. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om bättre kontroll, prioritering och uppföljning av
bidrag från Europeiska unionen,
23. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om minskad arbetslöshet genom sänkt arbetstid,
lägre skatt på arbete och en satsning på gröna jobb,
24. att riksdagen hos regeringen hemställer om förslag till
lagstiftning om 35 timmars veckoarbetstid i enlighet med vad som
anförts i motionen,
25. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om initiativ till ett kontrakt med arbetsmarknadens
parter om en arbetstidsförkortning till 35 timmars arbetsvecka,
26. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om besparingar inom polisväsendet,
27. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om besparingar för budgetåren 1997 och 1998 inom
polisväsendet,
28. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om minskat behov av militära utgifter och konse-
kvenserna av en vidgad hotbild,
29. att riksdagen avslår regeringens förslag till besparingar inom
internationellt bistånd,
30. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om enprocentsmålet för internationellt bistånd,
31. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om internationell handels betydelse för u-länder
m.m.,
32. att riksdagen avslår regeringens förslag till lag om ändring i
lagen (1981:49) om begränsning av läkemedelskostnader m.m.,
33. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om assistansersättningar,
34. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om det fördelaktiga med ett s.k. brutet tak i
sjukförsäkringen, föräldraförsäkringen och arbetslöshetsförsäkringen,
35. att riksdagen avslår regeringens förslag att sänka
bostadstillägget för pensionärer,
36. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om utgifter på kulturområdet,
37. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ett
grundforskningsavdrag och dess användning m.m. i enlighet med vad
som anförts i motionen,
38. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om utökade resurser till åtgärder för förstärkt
utbildning m.m. för elever med specifika läs- och skrivsvårigheter,
39. att riksdagen avslår regeringens förslag att på tilläggsbudget för
budgetåret 1995/96 öka anslaget till Statens försvarshistoriska museer,
40. att riksdagen avslår regeringens förslag att på tilläggsbudget för
budgetåret 1995/96 öka anslaget till Flygtekniska försöksanstalten,
41. att riksdagen avslår regeringens förslag att på tilläggsbudget för
budgetåret 1995/96 anslå 23 miljoner kronor till Riksförsäkringsverket
och 5 miljoner kronor till försäkringskassorna för det nya pensionssy-
stemet,
42. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om statens ansvar för kontroll av
livsmedelsprodukter från tredje land,
43. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om miljöstöd till jordbruket,
44. att riksdagen avslår regeringens förslag till besparingar på
företagshälsovård och avbytarverksamhet inom jordbruket,
45. att riksdagen beslutar att i enlighet med vad som anförts i
motionen på tilläggsbudget till statsbudgeten för budgetåret 1995/96
anslå 10 miljoner kronor till ersättning för viltskador utöver vad
regeringen föreslår,
46. att riksdagen i enlighet med vad som anförts i motionen avslår
regeringens begäran om bemyndigande att lämna utökad borgen eller
garantier till Svenska kraftnät för anläggande av likströmskabel mellan
Sverige och Polen,
47. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om kommunernas kontroll av livsmedelsprodukter
från tredje land,
48. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om prioritering av stöd från Europeiska unionen
inom lantbruksområdet,
49. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ökat anslag till fiskevården,
50. att riksdagen beslutar att tillföra ytterligare 15 miljoner kronor
till Fiskevård för budgetåret 1995/96 och att detta finansieras genom
ianspråktagande av outnyttjade medel på anslaget B 11
Miljöersättningar inom jordbruket,
51. att riksdagen avslår regeringens förslag att minska statsbidrag
till kommuner som höjer sin kommunalskatt,
52. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att förbättra kommunsektorns ekonomiska
förhållanden, t.ex. genom sänkta egenavgifter och andra åtgärder som
förbättrar dess skatteunderlag.
Stockholm den 2 maj 1996
Marianne Samuelsson (mp)
Birger Schlaug (mp)
Roy Ottosson (mp)
Annika Nordgren (mp)
Ronny Korsberg (mp)
Barbro Johansson (mp)
Per Lager (mp)