med anledning av prop. 1995/96:150 Ekonomisk vårproposition med förslag till riktlinjer för den ekonomiska politiken, utgiftstak, ändrade anslag för budgetåret 1995/96, m.m.
Sammanfattning
Den ekonomiska politiken sedan regeringsskiftet 1994 har i
allt väsentligt inneburit en återgång till den politik som
skapade den ekonomiska krisen i vårt land. Resultatet har
inte låtit vänta på sig. Tillväxten under 1996 blir med största
sannolikhet mindre än en procent. Därmed återgår Sverige nu
till en utvecklingstakt som innebär att vi halkar efter
jämförbara konkurrentländer.
För två år sedan tycktes förutsättningarna goda att Sverige skulle lyckas
bryta den flera decennier långa stagnationen. Under våren 1994 växte det
fram 1 000 nya arbeten om dagen. Denna ökning bestod så gott som
uteslutande av nya arbetstillfällen i företagen. Sverige hade fått bukt med
inflationen, och regering och riksdag hade genomfört kraftfulla besparingar
för att pressa ner underskottet i statsfinanserna och etablera en varaktig
balans mellan inkomster och utgifter. Ekonomin växte i en takt som klart
översteg genomsnittet under 1980-talet.
Så kom regeringsskiftet och satte stopp för den kursomläggning som hade
inletts under de borgerliga åren. Återställarpolitiken är ett uttryck för en
oförmåga hos regeringspartiets företrädare att förstå drivkrafterna bakom
ekonomisk tillväxt. Samma bristande insikt om sambanden mellan enskild
frihet och ekonomisk tillväxt som en gång gjorde att jordmånen för tillväxt
försvagades har nu vänt den borgerliga regeringens strävan att genomföra en
strukturell anpassning av ekonomin tillbaka till 1970- och 1980-talspolitiken.
I den så kallade tillväxtpropositionen hösten 1995 visade regeringen med
stor tydlighet att den saknade såväl insikt om den svenska ekonomins
fundamentala problem som förmåga att frigöra sig från gamla lösningar.
Regeringen saknade därmed strategi för att bryta stagnationen och skapa
förutsättningar för tillväxt och nya arbeten.
Vi kan nu konstatera att vår kritik mot den ekonomiska politiken och
återställarraseriet sedan hösten 1994 har besannats. I vårpropositionen
tvingas regeringen att skriva ner tillväxtprognosen kraftigt för andra gången
på bara ett halvår. Sannolikheten är betydligt större att tillväxten helt upphör
än att vi skulle komma i närheten av ens de blygsamma genomsnittstal som
Sverige uppnådde under 1980-talet. Och än värre: regeringen fortsätter på
den inslagna vägen som om ingenting hade hänt. Till det kommer att
regeringen också misslyckats i fråga om saneringen av de offentliga
finanserna. De alltför optimistiska prognoserna och alltför snäva
marginalerna har lett till högre räntor under längre tid.
Mot bakgrund av den höga arbetslösheten, det växande antalet långtids-
arbetslösa, den långvariga stagnationen och de fundamentala obalanserna i
svensk ekonomi måste kritiken mot regeringens fortsatta oförmåga att
ompröva sin politik bli mycket hård. Sveriges välståndsutveckling försvagas
på både kort och lång sikt för att regeringen inte förmår frigöra sig från en
politik som redan kostat folkhushållet mycket.
Vår kritik av regeringens vårproposition kan sammanfattas i följande
punkter:
Den ekonomiska politiken som den kommer till uttryck i
propositionen bygger på att Sveriges problem enbart
skulle vara statsfinansiella, när dessa till stor del är
resultatet av det verkliga problemet - en ekonomi som
växer alltför långsamt. I propositionen saknas både analys
och åtgärder som tar sikte på att återskapa tillväxt- och
utvecklingskraften i svensk ekonomi.
Regeringen förvärrar den strukturella obalansen mellan
den enskilda och den offentliga sektorn. Återigen höjs
skatterna för att kompensera bristande förmåga att ta itu
med utgifterna. Tillväxten stryps genom att skattechocken
fortsätter att ersätta den nödvändiga sparkuren. Istället för
att spara till skattesänkningar som skulle kunna dämpa
nedgången höjs skatterna ännu mer upp mot ett
skatteuttag som innebär ett högst tvivelaktigt
världsrekord.
Regeringen anlägger ett alldeles för kameralt synsätt på
saneringen av statsfinanserna. Att på kort sikt skapa
balans mellan utgifter och inkomster oavsett medel blir
det enda operativa målet. Regeringen bortser helt ifrån
medlens långsiktiga strukturella konsekvenser. Det
innebär att saldoförbättringen riskerar att bli tillfällig och
att underskotten börjar växa igen. Den enskilda sektorn är
alltjämt alldeles för tillbakapressad för att långsiktigt orka
bära den tunga börda som finansieringen av den
omfattande stat som regeringen vill slå vakt om.
Regeringen sviker redan från början de starkare krav på
utgiftsdisciplin som den nya budgetprocessen ställer. När
en besparingspolitik med engångsbesparingar i stället för
permanenta utgiftsneddragningar dessutom är allmänt
svag, urholkas trovärdigheten i såväl sanerings- som
konvergensprogrammen.
Kalkylerna för den ekonomiska utvecklingen är trots
nedrevideringen alltför optimistiska och bidrar därmed
återigen till att dölja problemens verkliga art och
omfattning. Vår åtskilliga gånger tidigare framförda kritik
mot budgetsaneringens alltför små marginaler kvarstår.
I propositionen saknas såväl strategi som konkreta
åtgärder för att komma till rätta med arbetslösheten.
Regeringen väjer för att sätta mål för den totala
arbetslösheten. Den tvingas dessutom redan nu överge sitt
eget mål att halvera den öppna arbetslösheten fram till år
2000. För att detta i sig alltför begränsade mål skall kunna
uppnås hänvisar regeringen sig själv till statistiska
manipulationer.
De åtgärder som föreslås kommer på så gott som varje
punkt att försvåra för näringslivet att växa. I stället
minskas omvandlingstrycket framförallt på kommunerna.
Regeringen signalerar en omläggning av energipolitiken
som innebär att Sverige kan stänga fullt fungerande
kärnkraftverk. Förutom att en förtida avveckling strider
mot utslaget i folkomröstningen 1980 innebär det en ren
kapitalförstöring som förorsakar en helt onödig kostnad
på tiotals miljarder för folkhushållet i en situation som
präglas av hög arbetslöshet och av att hushållens ekonomi
försämras och bidragsberoendet ökar.
Regeringens förmenta satsning på utbildning och
kompetensutveckling är i huvudsak en Potemkinkuliss. I
den mån det finns förslag som utgör en verklig förändring
och inte bara ett illa dolt trixande med siffror handlar det i
flera fall om förslag som försämrar utbildningens och
forskningens kvalitet och således motverkar den
nödvändiga kompetensutvecklingen.
Sverige befinner sig åter i en utförslöpa. Förbättringen av
statsfinanserna kan inte dölja det faktum att de strukturella
problemen förvärras och att stagnationen fortsätter.
Tillväxten sjunker till väsentligt lägre nivåer i Sverige än i
andra jämförbara länder. Resultatet av den största
skattechocken i Sveriges historia och två års återställarpolitik
har blivit precis det som vi befarade.
Stagnationen har två sidor. Dels stannar välståndsutvecklingen i Sverige
som nation, dels försämras livsbetingelserna för många medborgare och
deras familjer. Individer och hushåll kläms från två håll. Stigande skatter
pressar ner realinkomsterna, och sämre offentlig service och minskade bidrag
urholkar levnadsstandarden ytterligare. Arbetslösheten, inte minst den
växande långtidsarbetslösheten, börjar nu märkas på allvar i form av den
nyfattigdom som drabbar allt fler.
Sveriges problem handlar inte om en sned fördelning av inkomster och
förmögenheter utan om bristande resurser som leder till en allmän
försvagning av samhällsekonomin och en smygande proletarisering av stora
medborgargrupper.
Denna motion tar sin utgångspunkt i att de reella och långsiktiga
ekonomiska problem som vårt land möter bara kan avhjälpas genom en
kraftig kursomläggning över hela det politiska fältet. Öppenheten för
företagande och näringsliv måste öka, om välståndet skall växa snabbare.
Sverige är dessvärre ett varnande exempel på att sambandet mellan frihet
för enskilda och företag å den ena sidan och ekonomisk tillväxt å den andra
är starkt. Våra ekonomiska problem är inte en följd av yttre påverkan utan av
en inhemsk politik som successivt förstört incitamenten för arbete och
sparande. Bara genom en politik som stimulerar arbete, företagande och
investeringar kan utvecklingskraften återvinnas. Att återskapa dessa
välståndsbildande drivkrafter kommer att vara den viktigaste nationella
utmaningen under åtskilliga år framöver.
Detta är också den handlingslinje som riksdag och regering måste välja,
om vi skall bryta den sociala stagnation som följer av den ekonomiska.
Sverige måste bli det socialt rörliga samhälle där individen och familjen är
starka och genom egna insatser kan bygga sig en bättre tillvaro. Det skapar,
tillsammans med förvissningen om att det finns ett gemensamt stöd när det
behövs, en ny trygghet.
Några viktiga villkor måste då uppfyllas:
Samhällsekonomisk stabilitet är en nödvändig
förutsättning för att bryta stagnationen. Det förutsätter i
sin tur att saneringen av statsfinanserna fullföljs, att
statsskulden slutar öka och att utgifterna pressas tillbaka
till en nivå som är långsiktigt förenlig med inkomstnivån
vid ett rimligt skattetryck. Det förutsätter vidare att
inflationen också i fortsättningen hålls nere - även vid en
tillväxt klart högre än genomsnittet under 1980-talet.
Saneringen av statsfinanserna måste understödja
tillväxtpolitiken och inte försvåra den. Skattehöjningar
motverkar de positiva effekterna av den räntenedgång som
följer av minskade underskott i de offentliga finanserna.
Därför måste saneringspolitiken framförallt ta sikte på att
begränsa statens och kommunernas utgiftsåtaganden.
Besparingarna måste därtill ha en sådan inriktning att de
bidrar till hela ekonomins liberalisering och syfta till att
stärka incitamenten för arbete, sparande, investeringar och
företagande. Lägre offentliga utgifter innebär i sig ett
större utrymme för näringslivet att växa, men vissa
utgiftsnedskärningar ger större utrymme och bättre
stimulans för tillväxtavgörande faktorer som företagande
och arbete än andra.
Det är inte likgiltigt vilka offentliga utgifter som minskas.
Där stat och kommun har grundläggande uppgifter måste
stat och kommun stå starka. Det gäller sådana
gemensamma åtaganden som att hjälpa dem som genom
handikapp, olyckor eller allvarlig sjukdom inte kan klara
sig själva, men det gäller också sådant som enbart kan
skötas gemensamt, som försvar och rättsväsende.
Vi föreslår ett utgiftstak som understiger regeringens med
94 miljarder kronor 1999. Vi visar därmed hur en politik för
saneringen av statsfinanserna kan uppfylla både de krav som
måste ställas på kortsiktig stabilitet och kraven på en
långsiktig strukturell anpassning av svensk ekonomi. Det ger
Sverige, dess medborgare och företag, förutsättningar för
framåtskridande som är jämförbara med vår omvärld.
Våra förslag medför en budgetsaldoförstärkning som är 9 miljarder kronor
starkare än regeringens 1997 och 12 miljarder kronor starkare 1998. 1999 är
vårt budgetalternativ, inklusive skattesänkningar om drygt 60 miljarder,
9 miljarder kronor starkare än regeringens.
Vi föreslår därtill en rad strukturella förändringar som tar sikte på att
stärka förutsättningarna för ekonomisk tillväxt.
Ett av Sveriges mest akuta problem är skattetrycket, som uppgår till
53 procent av BNP. Med matematisk nödvändighet kommer den tyngsta
skattebördan därmed att bäras av vanliga löntagare. Av lönekostnaden på
19.300 kronor för en genomsnittslön - 14.500 kronor - lägger stat och
kommun beslag på 12.600, medan den enskilde får kvar 6.700 kronor. Det är
en extrem skattebelastning på de människor utan vars arbetsinsatser inget
finns att fördela.
Vi föreslår därför att skatten på arbete - främst för låg- och
medelinkomsttagare - sänks med 43 miljarder kronor, på företagande med
13,5 miljarder kronor och på boende med 2 miljarder. Därtill kommer smärre
förändringar som netto ger 1,5 miljarder kronor i lägre skatt.
Vi föreslår också en omfattande satsning på utbildning och forskning som
har fyra huvudinslag. För det första en rejäl insats för att rusta upp
kvaliteten
i grundskolan genom införandet av en nationell skolpeng och en
skatteväxling mellan stat och kommun. För det andra föreslår vi att den
satsning som bör ske på den eftergymnasiala utbildningen inriktas på att öka
examinationsfrekvensen och bygga ut den yrkesinriktade utbildningen. Det
är, menar vi, just nu en bättre användning av resurserna än en mekanisk
utökning av antalet högskoleplatser som snarast kommer att försvåra
möjligheterna att upprätthålla kvaliteten. En fortsatt utbyggnad av den högre
utbildningen skall ske på kvalitativt fullgoda villkor. Vi förordar för det
tredje att den borgerliga regeringens strategi för att stärka forskningen,
universiteten och högskolorna fullföljs. Vi avvisar bestämt regeringens
nedrustning av vårt lands forskning och forskarmiljöer. För det fjärde
föreslår vi personliga utbildningskonton för att stimulera ett livslångt
lärande.
I motionen lägger vi också fram en rad förslag i syfte att fullfölja den
borgerliga regeringens strategi för ekonomisk tillväxt. Förslagen rör åtgärder
för avreglering, privatisering, skärpt konkurrenstryck och stimulans av den
enskilda tjänstesektorns expansion.
En hel del av dessa förslag berör kommunerna. För deras del föreslår vi
också förändringar i statsbidragssystemet.
Åtgärder på ovanstående områden har alla det gemensamt att de bidrar till
att skapa nya arbeten och därmed en minskad arbetslöshet. Sverige är i den
värsta arbetslöshetskrisen sedan 1930-talet. Utan radikala reformer på
arbetsmarknaden kommer arbetslösheten att permanentas på dagens nivåer,
vilket betyder att i runda tal en femtedel av befolkningen kommer att sakna
riktiga arbeten. Vi kommer därför att föreslå en rad avregleringar och
liberaliseringar för att underlätta för företagen att nyanställa och minska
risktagandet vid anställningar. Dessa krav kommer att utvecklas i en separat
motion i anslutning till regeringens sysselsättningsproposition.
Vi avvisar tanken på att inleda en förtida avveckling av kärnkraften. Den
är ekonomiskt oförsvarlig, energipolitiskt ansvarslös och saknar varje motiv i
en rimlig analys av hur kärnkraftverken lever upp till de stipulerade
säkerhetskraven. En förtida avveckling skulle vara rent partipolitiskt
motiverad och innebära att regeringen sätter sådana överväganden framför
levnadsstandard och trygghet.
Våra ställningstaganden till regeringens besparingar och de besparingar vi
själva föreslår i vår motion bygger på en från regeringen skiljaktig syn på hur
välfärdspolitiken bör vara utformad i ett modernt samhälle. För oss är det
självklart att alla så långt det går skall kunna leva på sin lön och ta ansvar
för
sin egen och familjens sociala trygghet i livets olika skiften. Vi vill minska
bidragsberoendet genom lägre skatter som ger större ekonomisk frihet och
tvingar färre än i dag att ställa sig i bidragskön.
De som ändå inte förmår att klara sig utan stöd måste självfallet få hjälp.
Men skall Sverige ha råd att erbjuda dem en rimlig och anständig standard,
måste antalet bidragsmottagare minskas. Det handlar om att prioritera dem
som verkligen är svaga och behöver stöd framför dem som med rimliga
skatter och goda möjligheter på arbetsmarknaden skulle kunna klara sig
utmärkt själva.
Dagens välfärdspolitik har en motsatt inriktning och utgör därmed inte
bara ett hot mot Sveriges ekonomiska styrka och stabilitet utan ytterst också
mot deras välfärd som på grund av det höga skattetrycket och en förstelnad
arbetsmarknad är beroende av det allmännas insatser.
Sverige behöver en ny politik som tar tillvara medborgarnas vilja att
arbeta, spara och satsa för framtiden. Det handlar om en modernisering och
en liberalisering av samhällslivet, om att stat och kommun tar ett steg tillbaka
och medborgarna ett steg framåt. En sådan utveckling ställer krav på oss alla
- medborgare och politiker i alla partier. Att medborgarna klarar dessa krav
är vår övertygelse. Men förutsättningen är ett politiskt skifte - en ny politik
för en ny tid.
Ett land med problem i en
värld av möjligheter
Den svenska modellen i kris
Sverige behöver en ny politik, som genom ökat utrymme för
företagande ger nya arbeten och ekonomisk tillväxt. Det är
bara i ett land med ekonomisk tillväxt som människor, själva
och i familjens gemenskap, kan känna trygghet och ta del av
ett ökande välstånd. I ett Sverige med växande ekonomi ökar
också den sociala rörlighet som är nödvändig för att
motverka social segregation och för att tillföra vårt samhälle
den vitalitet som vår tids utmaningar kräver.
För att Sverige skall kunna ta vara på de möjligheter som en ny tid ger
krävs frihet och utrymme för den enskildes handlingskraft och personliga
val. I en tid av förändring skapas trygghet i företagande, i framväxten av nya
arbeten och i en social dynamik som stärker familjen. Därigenom skapas
förutsättningar för att de enskilda människorna skall kunna leva på sin lön,
välja livslopp och ta ett personligt ansvar.
Förmågan till förändring och förnyelse ställer krav på ett växande utrymme
för den enskilde, för företagande och det civila samhällets gemenskaper.
Saneringen av statens finanser måste genomföras samtidigt med reformer
som ger ekonomisk tillväxt. Besparingar i de offentliga utgifterna skall syfta
till att öka det personliga ansvaret och genomföras samtidigt med
skattesänkningar och reformer som ökar handlingsutrymmet för familjer och
företag. Visionen i det politiska ledarskapet får inte inskränkas till ett
kameralt och uteslutande statsfinansiellt perspektiv. Detta måste i stället
syfta till att frigöra kraften och vitaliteten i ett samhälle som är mycket
större
än staten.
Regeringen försöker inte på något vis öppna Sverige för de möjligheter till
social trygghet och ekonomisk tillväxt som en ny tid ger. Tvärtom är
regeringens perspektiv snävt kameralt i flera hänseenden. I vårpropositionen
talar regeringen bara om statens finanser, inte om den svenska
samhällsekonomins långsiktiga problem. Åtgärderna för att förbättra statens
finanser är sådana att de motverkar förutsättningar för företagande och
tillväxt. Genom höjda skatter och en ovilja att ta itu med regleringar på
arbetsmarknaden stryper den socialdemokratiska regeringen tillväxten och
framväxten av nya arbeten. Besparingar värderas främst i ett kortsiktigt
perspektiv i stället för i ett långsiktigt som tar hänsyn till hushållens
förmåga
att anpassa sig och till besparingarnas effekt på tillväxtens förutsättningar.
Budgetförstärkningar som har formen av skattehöjningar innebär att
hushållens möjligheter att klara sig själva genom eget agerande kraftigt
minskar.
Det är t.o.m. så att regeringen hellre föreslår budgetförstärkningar som
drabbar de svagaste grupperna som saknar möjlighet att möta dessa genom
eget agerande än att föreslå betydligt större besparingar som påverkar
grupper som kan möta dessa genom att de har ett eget handlingsutrymme.
Halveringen av barnpensionen, bidragsprövningen av änkepensionen och
den sänkta assistansersättningen riktar sig exempelvis mot grupper som är
helt beroende av andra. Åtgärderna förändrar inte på något sätt människors
villkor så att det blir ökad tillväxt. Samtidigt innebär skattehöjningarna
tillsammans med avsaknaden av en tillväxtpolitik sämre villkor för
företagande och nya arbeten, vilket kommer att tvinga fram nya kortsiktiga
åtgärder, som ytterligare urholkar företagandet och familjernas förutsätt-
ningar att ta vara på de möjligheter som står till buds. I stället för en
politik
som låter vårt samhälle växa för regeringen en politik som kortsiktigt bara tar
sikte på statens finanser. Så kan inte statens finanser långsiktigt saneras.
Sveriges problem kan beskrivas ur två perspektiv. Det ena handlar om hur
ekonomin i Sverige under närmare tre decennier har utvecklats sämre än i
jämförbara konkurrentländer, det andra om hur allt större grupper tvingas
leva under allt knappare ekonomiska betingelser. Båda trenderna är
utmärkande för ett samhälle som slutat att växa och resultatet av en flera
decennier lång misstro mot den fria ekonomins institutioner och den
enskildes förutsättningar att själv bestämma över sitt liv. Följden har blivit
att välståndet urholkats och samhället blivit allt mer socialt otryggt.
Uppgiften borde därför vara självklar. Sveriges stagnation och många
enskilda människors och familjers förlorade välstånd och valfrihet är i sig en
uppfordran till en genomgripande ekonomisk frigörelse och liberalisering av
samhällslivet. En sådan samhällsomdaning är långtifrån fri från problem och
kommer att innebära en stor omställning för många. Men alternativet att
avstå från den nödvändiga omvandlingen existerar knappast. Utan
genomgripande förändringar kommer stagnationen att fortsätta och ställa oss
inför allt hårdare krav på förnyelse och omställning.
I ett samhälle vars ekonomi slutat växa växer till slut bara medborgarnas
frustration, och de sociala spänningarna mellan olika grupper ökar.
Motsättningarna hårdnar, hopplösheten, passiviteten och håglösheten breder
ut sig. I ett sådant samhälle slösas med både mänskliga och materiella
resurser. Ett systemskifte är nödvändigt för att bryta Sveriges stagnation och
ge medborgarna möjlighet att bygga ett nytt välstånd.
Det handlar om att ta till vara möjligheter för att bekämpa arbetslöshet och
budgetunderskott, om att erbjuda förutsättningar för alla att ge uttryck för sin
vilja till arbete, företagande och förkovran. Det handlar om att förskjuta
fokus bort från det statiska, fördelningsinriktade synsätt som dominerat
svensk politik under så många år till det dynamiska, tillväxtorienterade
betraktelsesätt som är så typiskt för 1980- och 1990-talens framgångs-
nationer.
Den viktigaste politiska uppgiften under åren fram till sekelskiftet är att
återge individerna och familjen ansvaret för sina liv. Det är vi själva som
skall välja bland livschanserna och göra de prioriteringar som följer av våra
egna uppfattningar om innebörden av ett gott och rikt liv. Tryggheten måste
för de allra flesta springa ur eget arbete och sparande, ur den egna
kompetensen och ambitionen, ur de nära gemenskaperna och de frivilliga
sociala nätverken. Medborgarna måste återigen få känna att ekonomin växer
långsiktigt och stadigt, att arbetsmarknaden fungerar och att deras insatser
betyder något för dem själva och för hela samhällets utveckling.
En kris för människorna
Fattigdomen växer i vårt samhälle. Allt fler saknar möjlighet
att försörja sig på sina inkomster. Närmare trettio års
ekonomisk eftersläpning sätter nu sina spår. De kan inte
längre döljas bakom ökad offentlig sysselsättning, inflation,
budgetexpansion och en försvagad krona. Utvecklingen, som
länge har kunnat avläsas i statistikens jämförelser mellan
Sverige och andra länder, syns nu också i de enskilda
medborgarnas försämrade livsbetingelser. Sådant ter sig idag
resultatet av en politik som påståtts särskilt måna om de
svaga och som satt den centralstyrda fördelningen i högsätet
men förpassat tillväxtpolitiken till syndabåset.
I stagnationens spår följer en tilltagande social förstelning. När individen
och familjen vägras möjligheten att av egen kraft häva sig ur svårigheterna,
blir den nya fattigdomen bara ena halvan av problemet. Minst lika allvarligt
är att dessa nyfattiga också förblir fattiga. Det är en orättfärdighet som är
betingad av en felaktig och farlig politik, vilken under lång tid försvagat de
drivkrafter som skapar välstånd i ett samhälle.
Den socialdemokratiska samhällsmodellen har inte bara gjort Sverige som
nation och svenskarna som medborgare allt fattigare jämfört med en rad
andra europeiska länder. Den berövar människorna den mångfald och
valfrihet som är en förutsättning för utveckling. Den avhänder dem också
möjligheterna att själva göra en insats för att med egna åtgärder förändra sin
situation.
Kostnaden för en under tre decennier svagare tillväxt än i jämförbara
länder är svår att kvantifiera, eftersom den avser en utveckling som aldrig
realiserats. Men utifrån antagandet att Sverige borde ha följt den genom-
snittliga utvecklingen inom OECD sedan 1970, handlar det om hundratals
miljarder kronor årligen i förlorat välstånd, eller upp till 60.000 kronor per
person i dagens penningvärde.
Ett svag ekonomisk utveckling och ett växande beroende av den offentliga
sektorn har placerat stora grupper i ett ekonomiskt och socialt skruvstäd. En
svag reallöneutveckling och allt högre skatter i kombination med minskade
bidrag pressar ner den enskildes disponibla inkomster. Ett skattetryck som
med bred marginal överstiger 50 procent av BNP leder med nödvändighet till
att löntagare tvingas betala dryga skatter redan vid låga inkomster. Samtidigt
försvinner en stor del av eventuella inkomster från extra arbetsinsatser till
följd av marginaleffekterna. Skatterna, lönebildningen och bidragsberoendet
gör att arbete och utbildning från den enskildes horisont framstår som
skäligen ointressant, om syftet är att förbättra sin standard.
Hundratusentals personer far idag direkt illa i Sverige. Många fler märker
hur deras handlingsfrihet stadigt krymper och oroas över att det någon gång
blir deras tur att tvingas uppsöka socialtjänsten. De känner att krisen kommer
närmare och har sedan länge slutat att lyssna på regeringsföreträdare som
säger att det inte kommer fler skattehöjningar eller nedskärningar.
En kris för ekonomin
Sedan 1970 har 480.000 arbetstillfällen försvunnit i det
privata näringslivet. Jämfört med 1960 har den offentliga
sektorns andel av ekonomin i det närmaste fördubblats.
Under de senaste 25 åren har skatterna stigit från normal
europeisk nivå till den industrialiserade världens i särklass
högsta. Så ser i kort sammanfattning Sveriges ekonomiska
obalans ut. Därtill skall läggas att tillkomsten av nya företag
och expansionen i befintliga vid en internationell jämförelse
har varit svag. Och sedan 1970 har Sverige följaktligen fallit
från en tredje till en delad sextonde plats i den internationella
välfärdsligan.
Denna utveckling är inte slumpartad. Den beror inte på yttre faktorer,
otidsenliga industristrukturer eller otur. Orsakerna står att finna i beslut
fattade av svenska regeringar och riksdagar, inte hos finansmän i London,
oljeshejker i arabvärlden eller kommissionärer i Bryssel. Krisen är resultatet
av att Sverige under de senaste decennierna valt en ekonomisk-politisk
inriktning som i sin bästa variant utgått från vanföreställningen att välståndet
en gång för alla är givet och i sin sämsta att tillväxt genereras och
kommenderas fram genom politiska beslut.
Kapitalbildning och sparande har till stora delar varit statskontrollerade.
Arbetsmarknaden har i fråga om såväl anställningsförhållanden som
lönebildning varit en politisk angelägenhet. I det vällovliga syftet att öka
tryggheten i arbetslivet och i den rent politiska ambitionen att föra över
makten i företagen till fackliga intressenter infördes under 1970-talet ett
regelverk som fortfarande i huvudsak är intakt. Lönebildningen blev genom
den solidariska lönepolitiken i kombination med socialförsäkrings- och
bidragssystemen en del av fördelningspolitiken och av en offentligt dirigerad
strukturomvandling baserad på planekonomiska principer.
Den offentliga sektorns storlek har däremot tillåtits växa obehindrat.
Privata investeringar har trängts undan. Företag och arbetstillfällen har
slagits ut eller också har planerad verksamhet aldrig kommit till stånd. Den
rigida arbetsmarknaden har drivit upp arbetslösheten och stängt människor
inne såväl som ute. De offentliga trygghetssystemen har haft en inbyggd
konjunkturkänslighet, som i nedgångar snabbt drivit upp budgetunderskott,
skuldsättning och räntor och som i en uppgång snabbt medfört brist på
efterfrågad arbetskraft och en överhettad arbetsmarknad. Höga skatter har
slagit sönder incitamenten till arbete och företagande. Återkommande
devalveringar har tillfälligt återställt konkurrenskraften i avsaknad av en
konsekvent och framåtsyftande politik som angripit de grundläggande
strukturfelen. Därefter har emellertid utvecklingen snart fortsatt i negativ
riktning i accelererande takt. Sammantaget har politiken skapat en negativ
dynamik, som kvävt tillväxten, sysselsättningen och företagandet.
Den svenska ekonomin befinner sig följaktligen sedan lång tid i permanent
obalans. En femtedel av den potentiella arbetskraften saknar riktiga arbeten.
Ungefär en miljon arbetsföra människor står utanför den reguljära
arbetsmarknaden. Obalanserna i de offentliga finanserna, Sveriges
avskräckande devalveringshistoria och den därav följande politiska osäker-
heten resulterar i realräntor som är bland de högsta i industriländerna. I få
andra industrialiserade länder är kapital så dyrt som i Sverige.
Till detta skall läggas att regeringen signalerar att den avser att börja
stänga av kärnkraftverken. I en tid när de ekonomiska marginalerna för
samhället och därmed också för individerna blir knappare ämnar man med
berått mod lägga på den svenska ekonomin ytterligare kostnader på tiotals
miljarder kronor. Tydligare än så kan knappast politikens bidrag till den
ekonomiska krisen illustreras.
Möjligheterna
Trots alla dessa problem är Sverige ett land med goda
möjligheter. Våra förutsättningar, men också en i grunden
positiv utveckling i världen, gör att det med rätt politik ändå
finns anledning att se framtiden an med optimism. Valet är
fortfarande vårt.
Världsekonomin växer idag i en takt som saknar historiskt motstycke. Av
denna välståndsutveckling följer fantastiska möjligheter för svenska företag
och enskilda. Infrastrukturinvesteringar i ekonomier som omfattar hundratals
miljoner människor, ett uppdämt behov av konsumtionsvaror och en stigande
efterfrågan på olika former av kompetens öppnar enorma exportmarknader.
Bara i Östersjöregionen handlar potentialen för svensk exportindustri om
tiotusentals arbetstillfällen.
Den ekonomiska utvecklingen kännetecknas också av att allt fler
marknader blir globala. Handeln med valutor och räntebärande papper har
för länge sedan upphört att bekymra sig om nationsgränser, stora delar av
världens industriproduktion utbjuds idag på en internationell marknad och
den geografiska bundenheten för arbetskraften blir allt mindre. För dem som
nu utexamineras från svenska universitet och högskolor är ett arbete i
Tyskland, Frankrike eller USA ett allt mer realistiskt alternativ.
Utvecklingen drivs på av både materiella och ideella faktorer. Det är
ekonomin och teknologin å ena sidan och politiken och idéerna å andra sidan
som ligger bakom den liberaliseringsvåg som sveper över världen.
Teknologisk utveckling inom telekommunikation, datorernas hård- och
mjukvara, utveckling av transportmedel samt internationella och globala
massmedier har successivt brutit ner föråldrade strukturer. När kapital
bokstavligen med ljusets hastighet kan flyttas mellan kontinenter, blir
nationsgränser ointressanta och en hämmande lagstiftning omöjlig. I en värld
där handeln stadigt växer snabbare än produktionen är möjligheterna till
protektionism begränsade. Och när allt fler kan välja att flytta för att i
stället
bo och verka i andra länder, kan ett land inte ha högre skatter, tyngre pålagor
och snårigare regleringar än andra. Teknologin och den ekonomiska
utvecklingen har på detta sätt tvingat politiker i alla länder att ta allt
större
hänsyn till hur människor, både i och utanför den egna nationen, värderar de
regler som styr ekonomi och samhällsliv.
Men ekonomins globalisering och liberalisering är inte enbart resultat av
materiella faktorer. Utan politisk vilja blir det ingen förändring.
Erfarenheterna visar att de länder som inte för en liberal och marknads-
ekonomisk politik antingen tvingas till en senare anpassning till höga
kostnader eller genomgår en fortgående ekonomisk kräftgång. Den
liberalisering som världen genomgått under de senaste decennierna är i hög
grad resultatet av en politisk vilja till förändring.
Världshandeln är idag friare än någonsin. EG och senare EU samt NAFTA
är exempel på organisationer som inte hade varit möjliga, om det inte hade
funnits en tydlig politisk viljeinriktning att riva gränser och hinder för
handel
och människor. Det finns fortfarande mycket att göra, men riktningen är
tydlig och positiv.
Sverige är ett i grunden rikt samhälle med duktiga, hederliga och
arbetsamma medborgare. Dessutom är vårt land en allt mer integrerad del av
en europeisk gemenskap där vi har en garanterad tillgång till våra största
exportmarknader. Med rätt politik kan Sverige därför gå en mycket ljus
framtid till mötes.
Men det kräver insikt om att det är strukturella orsaker som förklarar den
svenska ekonomins problem. Det är strukturella åtgärder som är dess
lösning.
Tillväxt förutsätter goda och stabila
institutioner
Tillväxt i ordets ekonomiska mening, men lika mycket i dess
bredare samhälleliga, är ett av politikens mest centrala mål.
Det är ur en allt mer värdefull produktion som all välfärd
växer.
Utan tillväxt i ekonomin stagnerar samhället ekonomiskt men också socialt
och kulturellt. Tillväxt är så mycket mer än bara mer pengar i plånboken.
Tillväxt är det ekonomiska uttrycket för ett väl fungerande samhälle.
I den politiska debatten har tillväxtens sociala dimensioner och dess villkor
kommit i skymundan. Att uppnå stabila statsfinanser är en av politikens
centrala uppgifter. Men den balanserade budgeten ger inte svar på hur
grundläggande strukturella systemfel i den svenska ekonomin skall lösas,
och en heltäckande ekonomisk politik måste därför gå utanför de strikt
kamerala övervägandena.
Målet för den ekonomiska politiken måste vara att tillse att de regler och
de institutioner som kringgärdar ekonomin tar till vara människors vilja till
företagande och arbete. I ett samhälle där produktivt arbete inte belönas och
där företagandet inte uppfattas som socialt nyttigt kommer ekonomin att
stagnera.
Den ekonomiska politiken måste frigöra sig från illusionen att den i sig
själv kan skapa något. Tron att beslut fattade i politiska församlingar skapar
tillväxt och arbetstillfällen är inte bara felaktig, den är direkt destruktiv
för
beslutens grundläggande syften.
Den fria ekonomins dynamik förklaras av att ekonomisk aktivitet är en
evigt pågående process driven mot en balans som aldrig uppnås.
Företagande, innovationer, arbete, köp och försäljningar, all ekonomisk
aktivitet motiveras av att ekonomins aktörer identifierar obalanser och
försöker hitta lösningar som överbryggar dessa. Entreprenörens centrala roll i
en fri ekonomi är att identifiera dessa obalanser och finna lösningar. Det kan
vara att lösa informationsproblem mellan säljare och köpare, att organisera
och leda produktion och samtidigt identifiera, stimulera och tillfredsställa
konsumenternas behov och önskemål.
Det finns alltid nya informationsproblem att lösa, alltid nya
kunskapsområden att utveckla och alltid nya behov och önskemål att
tillfredsställa, stimulera och utveckla. En fri ekonomi är en ständig
sökprocess, där miljontals aktörer med miljarder olika uppfattningar och
drömmar koordinerar sina handlingar och beslut genom prismekanismen och
den mänskliga uppfinningsrikedomen. Institutionerna - ramarna - gör denna
process möjlig och mer effektiv och sänker ekonomins transaktions-
kostnader.
Politikens uppgift att vara de goda institutionernas beskyddare kompliceras
av att goda institutioner till en del kommit att sammanblandas med
institutioner vilka som helst. När man betonar näringslivets behov av stabila
spelregler glömmer man ofta att det är stabila goda spelregler som avses.
Rigida och stabila spelregler som omöjliggör rationella investeringsbeslut
och som förhindrar produktivt och efterfrågat arbete är naturligtvis inte
önskvärda.
Goda institutioner kännetecknas av att de på olika sätt löser osäkerhets-
problem och inte av att de är gamla eller stabila i meningen rigida.
Ägande och avtalsfrihet
Det enskilda ägandet är marknadsekonomins och i hög grad
den västerländska civilisationens mest centrala institution. Ur
äganderätten kan man härleda en lång rad av de arrangemang
som förekommer vid ekonomisk verksamhet. Utan reell
privat äganderätt blir marknadshushållning omöjlig. Det
enskilda ägandet ger den enskilde en skyddad sfär inom
vilken denne är suverän, den sätter upp regler för fredligt
umgänge mellan människor och den innebär att man stärker
individernas motiv för att vårda sin omgivning.
Äganderättens avgörande betydelse för ekonomin ligger inte så mycket i
att den gör det möjligt för enskilda individer att äga de resurser de nyttjar.
Det kan synas paradoxalt, men en av huvudpoängerna med ett samhälle med
privat äganderätt är att man inte behöver äga särskilt mycket. Bostäder, bilar,
TV-apparater, kläder, i princip allting går att hyra. Äganderätten möjliggör
därmed en effektivitetshöjande specialisering som annars är omöjlig.
Äganderätten gör kapitalbildning möjlig och försäkringsproblem möjliga
att lösa. Den enskilda äganderätten gav upphov till innovationer som
aktiebolaget och skapade därmed förutsättningar för hundratusentals
personer att satsa sina pengar i gemensamma kommersiella projekt.
Marknadsekonomins andra centrala institution är avtalsfriheten, d.v.s.
möjligheten att byta de rättigheter som följer av äganderätten. Grunden för
avtalsfriheten är den moraliska uppfattningen att löften och ingångna avtal
skall hållas, vilken har sin förankring i civilrätten. Marknadsekonomin kan
därmed beskrivas som en regelstyrd process för hur människor byter
äganderätter med varandra. Den goda politiska maktutövningens mest
centrala uppgift är att skydda den enskilda äganderätten och stärka
människors möjligheter att ingå avtal.
I Sverige har utvecklingen under lång tid gått i motsatt riktning. Både
äganderätten och den fria avtalsbildningen har blivit beskurna. De allt högre
skatterna och de allt mer omfattande regleringarna har lett till att
äganderätten och avtalsfriheten i många fall förlorat sin reella betydelse.
Statens uppgift är att tillhandahålla en infrastruktur inom vilken
ekonomins aktörer kan agera. Denna består framförallt av en i lag väl
skyddad, reell äganderätt och avtalsfrihet men också av att den offentliga
maktutövningen i övrigt är lagstyrd och förutsebar och att rättsutövningen är
stabil och sker enligt rättsstatens principer.
Sverige behöver en företagandets
renässans
Det är i den privata sektorn som arbetsmarknaden kan växa.
Prognoserna pekar mot att den offentliga sysselsättningen
däremot kommer att minska under de kommande åren.
Kommunal- och landstingsförbunden spår att antalet
anställda i den kommunala sektorn kommer att minska med
ytterligare 53.000 personer under den innevarande
mandatperioden.
Ökad tillväxt och lägre arbetslöshet kräver en expansion av den privata
sektorn och då framförallt av små- och nyföretagandet. Om den totala
arbetslösheten på en miljon människor skall kunna halveras, måste det under
de närmaste åren tillkomma en halv miljon nya arbetstillfällen. Under loppet
av bara ett par år måste det tillkomma lika många privata jobb som
försvunnit under ett kvarts sekel. Det handlar således om en för svenskt
näringsliv unik expansion.
Men expansionen av det privata näringslivet har fler dimensioner än så.
Företagande är en källa till utveckling och trygghet för enskilda. Det är en
process där människor blir en del av ett sammanhang.
Ett spirande ny- och småföretagande breddar arbetsmarknaden. I en
ekonomi där kostnaderna för att anställa någon generellt är höga och där
kostnaderna för att anställa fel person kan vara synnerligen höga ger ett
fungerande småföretagande möjligheter till smidiga lösningar. Egen-
företagandet innebär att det blir möjligt för den enskilde att ta ansvar för sin
inkomst. Företagande i familjer eller etniska grupper fyller en liknande
funktion. Genom den kunskap och den sociala kontroll som kan utövas
gentemot personer som man är släkt med, känner väl eller vars kultur man är
en del av kan risken med att anställa minska och internaliseras.
Svenska företag måste möta förutsättningar som är minst lika bra som de
som konkurrenterna möter i andra delar av världen. Ett växande privat
näringsliv kräver att den privata andelen av samhällsekonomin tillåts växa.
Men det kräver också att den offentliga verksamheten minskas i omfattning.
Målet måste vara att åter föra ner de svenska skatterna till normal europeisk
nivå samtidigt som de offentliga finanserna bringas i balans.
Avreglering av arbetsmarknaden är en av de viktigaste ekonomiska
reformer som behöver genomföras. Obalanser på arbetsmarknaden leder till
felallokeringar och därmed resursslöseri. Brister i lönebildning och olika
hinder för inträde och utträde på arbetsmarknaden utestänger stora grupper
från produktionen. Men det är också ur social synvinkel helt avgörande att
den svenska arbetsmarknaden fungerar. Bara den som blundar för de sociala
kostnader som är förknippade med att hundratusentals människor befinner
sig utanför den reguljära arbetsmarknaden kan ställa sig avvisande till
nytänkande på arbetslivets område.
Sammanfattningsvis kan konstateras att Sverige ekonomiskt och socialt
behöver ett liberalt systemskifte. Uppdraget att återigen göra Sverige till en
tillväxt- och företagarnation är högst påtagligt och viktigt. Tillväxtsiffror,
arbetslöshet och statsfinanser talar sitt tydliga språk om en ekonomi i kris.
Ökat socialbidragsberoende och allt snävare marginaler för hushållen ger den
sociala bilden av ett samhälle som slutat växa och där politiken allt mer
brutalt avhänder människor initiativförmågan i den egna vardagen.
Med rätt politik kan Sverige bli ett socialt, kulturellt och ekonomiskt
växande samhälle. Ett samhälle där familjer och individer kan känna att
deras egen insats är avgörande, där företagandet får en renässans och där de
mångas vilja till arbete, företagande och förkovran tas till vara. Så ser
alternativet till den av Socialdemokraterna förda politiken ut.
Två förlorade decennier
Sverige halkar efter
Under efterkrigsdecennierna fattades en rad långtgående
politiska beslut, som steg för steg vred den svenska
utvecklingen mot ökande inslag av planekonomi. Således
avvecklades inte kristidsregleringarna av bostads- och
kapitalmarknaderna utan de behölls och förstärktes.
Skattefinansierade välfärdssystem, såsom ATP, och den
offentliga monopoliseringen av tjänstesektorn medförde ett
successivt ökande skattetryck och offentlig styrning.
Lönebildningen skedde i allt mer centraliserade former.
Kapitalbildningen och investeringarna lades under en
växande offentlig kontroll. Tillväxten skulle tillgodoses
genom statlig arbetsmarknads- och näringspolitik.
Avvikelserna mot andra industriländer blev allt större under 1970-talet,
och det var också då vi började se deras negativa effekter. Expansionen av
den offentliga sektorn krävde en kraftigt ökad beskattning. Samtidigt
undergrävdes utvecklingskraften i det privata näringslivet av 1970-talets
många kostnadskrävande förändringar inom arbetsrätten. Ett skattesystem
byggdes upp som kännetecknades av höga marginalskatter på arbete och
höga skatter på de företagsvinster som inte plöjdes ned i investeringar i
samma företag. Villkoren för arbete, sparande och nyföretagande
försämrades radikalt.
Investeringstakten och produktivitetstillväxten sjönk. Till den lång-
sammare produktivitetsutvecklingen bidrog även den bristande kon-
kurrensen, förorsakad dels av en växande icke-konkurrensutsatt offentlig
sektor, dels av allt fler regleringar inom den privata sektorn.
Den långsammare produktivitetsutvecklingen tillsammans med ett
lönebildningssystem som var anpassat efter tidigare rådande förhållanden
ledde till högre inflation och försämrad konkurrenskraft. Detta avhjälptes
med återkommande devalveringar.
Efter den stora devalveringen 1982 ökade investeringarna kraftigt, allra
mest inom typiska råvarubranscher och traditionell verkstadsindustri.
Därmed fick vi en strukturell förskjutning mot branscher med lågt
sysselsättningsinnehåll och låga reallöner.
De höga marginalskatterna i kombination med den svenska
lönebildningen, vars överskuggande mål var att minska löneskillnaderna,
gjorde det allt mindre lönsamt att utbilda sig. Investeringarna i humankapital
släpade efter utvecklingen i omvärlden.
Under 1980-talet genomfördes två viktiga strukturella reformer för att
förbättra ekonomins funktionssätt: avregleringen av kredit- och valuta-
politiken samt skatteomläggningen. Tyvärr genomfördes de i nämnd ordning,
i stället för tvärtom, och dessutom med flera års mellanrum. Långivningen
expanderade så länge det gick att göra mycket gynnsamma skatteavdrag.
Tillsammans med en slapp finanspolitik ledde detta till överhettning i
ekonomin, därefter till en spekulationsbubbla och sedan till en finansiell kris
för såväl banker och andra företag som hushåll. Tillgångsvärdena och
inflationen föll, medan den nominella räntan låg kvar på sin tidigare höga
nivå. Kreditgivarna hade helt enkelt inte förtroende för att den låga
inflationen skulle bli bestående. Därmed steg realräntan kraftigt.
Konsumtionen föll, arbetslösheten växte och budgetunderskottet ökade.
Sverige var inne i sin första allvarliga recession sedan 1930-talet.
Sverige hamnar idag så långt ned som på 47:e plats i det "frihetsindex"
som bl.a. presenterats i den ansedda tidskriften "the Economist". Vi ligger
där bredvid länder som Honduras och Pakistan. Indexet, som mäter graden
av ekonomisk frihet i ett land, visar, som framgår av nedanstående diagram,
att de länder som har haft högst poäng i frihetsindex under hela perioden
1975 till 1995 också har högst BNP per capita, exempelvis USA och
Tyskland. De länder som haft en snabb ökning av den ekonomiska friheten
under perioden har alla uppnått en imponerande tilllväxttakt. Det gäller
exempelvis Nya Zeeland.
Diagram 3.1
Källa: SAF
Sverige och det svenska folket har i jämförelse med övriga
industriländer blivit allt fattigare under det senaste
kvartsseklet. 1970 låg Sverige på tredje plats bland
OECD-länderna vad gällde BNP per capita. Vi befinner oss
nu på den nedre halvan med en delad 16:e plats tillsammans
med Storbritannien. Förklaringen är att vi har haft den näst
efter Island svagaste årliga tillväxttakten - mindre än
1 procent.
BNP per capita är ett relativt abstrakt begrepp. Det blir mer begripligt om
man omsätter det i reallöneökningar. Mellan 1972 och 1994 steg reallönerna
före skatt med 12 procent i Sverige samtidigt som de steg med 49 procent i
Tyskland. Om de svenska reallönerna stigit lika mycket som de tyska, hade
den svenska köpkraften i genomsnitt varit 33 procent högre än den är idag.
Det innebär närmare 5.000 kronor mer i månaden före skatt per hushåll i
genomsnitt.
Borgerliga strukturreformer
Den borgerliga regeringen tillträdde mitt under
nedgångsperioden i början av 1990-talet. Den fick därmed
hantera stora akuta problem som bankkrisen, den ökande
arbetslösheten och det växande budgetunderskottet.
Diagram 3.2
Den borgerliga regeringens skuldsaneringsstrategi byggde
huvudsakligen på utgiftsminskningar och endast i mindre
utsträckning på inkomstförstärkningar.
De genomförda, beslutade och aviserade budgetförstärkningarna uppgick
till 190 miljarder kronor, vilket motsvarade 13 procent av BNP.
Framför allt genomfördes en rad strukturella åtgärder i form av
skattesänkningar på arbete och kapital, arbetsrättsliga förändringar i syfte att
göra arbetsmarknaden mer flexibel, utbildningsreformer, privatiseringar och
avregleringar samt en skärpning av konkurrenslagstiftningen.
Skattehöjningar och återställare - det
socialdemokratiska misslyckandet
När Socialdemokraterna övertog regeringsmakten i oktober
1994, var Sveriges ekonomi på väg upp ur recessionen. Det
gällde framför allt den exportinriktade industrin.
Utvecklingen på arbetsmarknaden hade vänt, och
arbetslösheten minskade. Underskottet i de offentliga
finanserna kvarstod dock som en följd av att den borgerliga
regeringens saneringsprogram ännu inte nått full effekt. I
detta läge valde den socialdemokratiska regeringen att riva
upp stora delar av det beslutade saneringsprogrammet. Den
genomdrev i stället med hjälp av Vänsterpartiet och
Miljöpartiet i riksdagen ett eget åtgärdsprogram, som till
större delen vilar på skattehöjningar.
Den socialdemokratiska regeringen upphävde flertalet av den borgerliga
regeringens skattesänkningar samt införde och höjde ytterligare ett stort antal
skatter. Totalt uppgår nu de socialdemokratiska skattehöjningarna till drygt
80 miljarder kronor, varav en stor del direkt har drabbat företagande och
arbete. Vidare har man rivit upp merparten av den borgerliga regeringens
arbetsrättsliga förändringar samt stoppat eller fördröjt nästan alla
avregleringar och privatiseringar. Sammantaget har detta lett till att
företagarklimatet drastiskt försämrats. Tillväxten av företag och nya arbeten
hämmas. Risken är överhängande att detta resulterar i en arbetslöshet som
fastnar på en mycket hög nivå. Tecknen på detta är flera. Ett av dem är att
sysselsättningsökningen avstannade i höstas.
Sammanfattningsvis kan allvarlig kritik riktas mot regeringens ekonomiska
politik sedan hösten 1994 på följande punkter:
Regeringen har konsekvent bortsett från kravet på en
strukturell anpassning av Sveriges ekonomi. I stället för
att låta arbetet på att sanera statsfinanserna gå hand i hand
med nödvändiga insatser för att stimulera den privata
sektorns tillväxt har saneringen av statsfinanserna skett på
ett sådant sätt att de grundläggande strukturella
obalanserna har förstärkts.
Ända från början har det stått klart att regeringen saknat
en genomtänkt politik för att stimulera tillväxten.
Avsaknaden av tillväxtpolitik har lett till en total
handlingsförlamning när det gäller viktiga områden som
arbetsmarknadspolitik och arbetsrätt. Samtidigt har en rad
beslut fattats som hämmat tillväxten. Skatter på företag
och enskilda har höjts och den offentliga sektorns grepp
om stora delar av tjänstesektorn har stärkts. Nu diskuterar
regeringen dessutom en förtida avveckling av kärnkraften,
som skulle förorsaka landet alldeles onödiga kostnader för
såväl ekonomi som miljö. Därtill kommer det
förtroenderas för Sverige som industri- och
företagarnation som denna i internationella sammanhang
minst sagt originella energipolitik skulle leda till.
Såväl sanerings- som konvergensprogrammens
besparingar är alltför små och skattehöjningarna alltför
stora. I stället för att med hjälp av skattesänkningar skapa
utrymme för ännu större besparingar för att därigenom
bidra till en bättre balans mellan offentligt och privat har
höjda skatter använts för att skjuta upp eller helt undvika
besparingar som förr eller senare ändå blir nödvändiga
därför att den nuvarande kombinationen av
skattehöjningar och besparingar tar död på tillväxten.
Regeringen har slagit in på vägen med
engångsbesparingar istället för permanenta begränsningar
av de offentliga utgiftsåtagandena. I en lågkonjunktur är
sådana engångsåtgärder inte bara poänglösa utan rent
destruktiva, eftersom de bara dämpar den ekonomiska
aktiviteten utan att något vinns i långsiktig tilltro till
saneringspolitiken.
Bristen på strukturell filosofi har lett till att besparingarna
fått en felaktig inriktning. Regeringen har så gott som
uteslutande skurit i redan utgående förmåner istället för att
förändra regelsystemen i syfte att begränsa antalet möjliga
förmånstagare.
Ända sedan hösten 1994 har regeringen haft alldeles för
små marginaler i den ekonomiska politiken. Detta i
kombination med önsketänkande om konjunkturens
utveckling har lett till att åtgärder satts in för sent och att
politiken saknat den trovärdighet som krävs för att ge
Sverige en rimlig räntemarginal gentemot omvärlden.
Regeringen nonchalerar redan från allra första början den
nya budgetprocessens krav på utgiftsdisciplin.
För Sverige som nation innebär den felaktiga inriktningen av
den ekonomiska politiken en farlig utveckling. Den privata
sektorns möjligheter att långsiktigt bära upp en anständig
välståndsökning och en väl fungerande offentlig verksamhet
undergrävs därigenom ytterligare i ett läge där utvecklingen
borde vara den rakt motsatta. Därav följer risk för ökade
sociala motsättningar, växande utslagning och rena
fattigdomsproblem av en art som Sverige varit förskonat
ifrån under större delen av detta århundrade.
För individer och familjer betyder Sveriges stagnation att de får allt svårare
att få pengarna att räcka till också för de mest nödvändiga behoven, att deras
möjligheter att bygga sig en bättre framtid med ökad ekonomisk rörelsefrihet
i spåren av ett växande allmänt välstånd kringskärs samt att risken för att
hamna i en ren misär blir allt mer oroande och påtaglig.
Den yttersta konsekvensen av att den socialdemokratiska politiken sedan
länge har nått vägs ände och att landets regering ändå envist försöker
fortsätta i samma riktning är att Sverige som nation rasar vidare utför i
välfärdsligan och att allt större medborgargrupper proletariseras i en
utsträckning som knappast någon trodde vara möjlig.
Den ekonomiska
utvecklingen
Risk för en mer långvarig europeisk
lågkonjunktur
Den internationella konjunkturen försvagades oväntat
kraftigt i slutet av förra året. Det gällde särskilt Europa och i
synnerhet Tyskland. Även i USA blev tillväxten oväntat svag
i slutet av 1995, medan den japanska ekonomin äntligen
visade tecken på att repa sig efter den finansiella krisen.
I inledningen till propositionens bilaga om svensk ekonomi konstateras att
"den avgörande frågan är om den nuvarande avmattningen - internationellt
och i Sverige - utgör en tillfällig svacka eller inledningen till en allvarlig
lågkonjunktur".
Prognosarbetet grundas sedan på att den internationella lågkonjunkturen
blir kort och att en återhämtning skall ske redan under andra halvåret 1996
och nästa år. En rad skäl anförs för detta. Centralbankerna har sedan
årsskiftet börjat sänka sina styrräntor, vilket lett till sjunkande långräntor.
Hushållen och företagen är mindre skuldsatta än när recessionen satte in i
början av 1990-talet. Lönsamheten i industrin är dessutom god, vilket
stimulerar till investeringar.
De skäl som kan anföras för en mer långvarig - om än inte särskilt djup -
lågkonjunktur i Europa är emellertid minst lika många och mer övertygande.
En av anledningarna till avmattningen är att hushållen fått mer pessimistiska
framtidsförväntningar. Mot bakgrund av den ökande arbetslösheten i Europa
är det ingenting som talar för att denna pessimism snabbt skulle bytas mot
ökad framtidstro och konsumtion.
En förutsättning för att EMU skall kunna inledas enligt tidtabellen i
Maastrichtfördraget är vidare att Europas regeringar stramar åt finans-
politiken ytterligare. I bästa fall leder det till både bättre statsfinanser och
lägre räntor. Men det kan också medföra en ytterligare dämpning av den
inhemska efterfrågan under en övergångsperiod. Skulle starten av EMU på
grund av konjunkturavmattningen hamna i tvivelsmål, finns det dessutom
risk för oro på valuta- och räntemarknaderna, vilket - åtminstone på kort sikt
- får negativa återverkningar även för den reala ekonomin. De långsiktiga
effekterna av en övergång till en stabil europeisk hårdvaluta är dock
övervägande positiva.
Slutligen har förvisso centralbankerna lättat på penningpolitiken, men
detta kan väntas få effekt först på ett till ett och ett halvt års sikt, vilket
talar
för att uppgången snarare kommer 1997 än 1996. De nominella långräntorna
har visserligen sjunkit något i Europa. Men de reala räntorna ligger - mot
bakgrund av den låga inflationen - på en historiskt hög nivå, utom möjligtvis
i Tyskland.
Därför går det inte att utesluta att Europa har en normal
konjunkturnedgång på ungefär två år framför sig. Det skulle betyda att
konjunkturen vänder uppåt mera bestämt först 1997. En sådan europeisk
utveckling skulle helt ändra förutsättningarna för svensk ekonomi de
närmaste två åren, vilket regeringen saknar marginal för i sitt
budgetalternativ.
Regeringen överskattar tillväxten i
Sverige
Den internationella och svenska avmattningen sedan senare
delen av 1995 har föranlett regeringen att revidera ned
tillväxten från 2,7 procent 1996 och 2,4 procent 1997 i den
tillväxtproposition som presenterades i november till
1,4 procent i år och 2,0 procent 1997 i den ekonomiska
vårpropositionen. Risken är emellertid stor att tillväxten blir
betydligt lägre, framför allt i år men även nästa år. De senast
redovisade prognoserna är avsevärt mer pessimistiska än
regeringens bedömningar. Exempelvis förutspår
Industriförbundet att tillväxten skall stanna vid 0,4 procent
1996 och 1,3 procent 1997, medan Företagarna förutser att
tillväxten i år blir så låg som 0,2 procent och nästa år
1,6 procent. Nordbanken angav i slutet av mars tillväxttalen
0,8 respektive 1,3 procent.
Enligt vår mening hyser regeringen för stor tillit till exportens fortsatta
ökning. Dels är det, som nämnts, inte alls uteslutet att nedgången i Europa
får karaktären av en normal, i stället för en kort, lågkonjunktur, dels kan
svensk exportindustri väntas förlora marknadsandelar i betydande
utsträckning på grund av kronapprecieringen, relativt stora lönekost-
nadsökningar och en långsammare produktivitetsökning än i konkurrent-
länderna.
Vidare är det inte sannolikt att den privata konsumtionen utvecklas så väl
som i regeringens prognos. För 1996 gör vi bedömningen att den privata
konsumtionen kommer att öka långsammare än vad regeringen räknar med,
eftersom vi förutser en sämre utveckling av sysselsättningen och därmed
även av lönesumman och de disponibla inkomsterna. Nästa år kan ökningen
bli lägre än i regeringens prognos, därför att hushållen inte minskar sitt
sparande i den utsträckning som regeringen hoppas på.
Vi har i tidigare motioner kritiserat regeringen för dess förhoppningar att
den egna politiken skall inge hushållen sådant förtroende att de drar ned på
sitt sparande och i stället börjar konsumera en större del av sin inkomst. Så
sent som i tillväxtpropositionen i november 1995 räknade regeringen med att
sparkvoten skulle sjunka från 8,6 procent 1994 till 6,3 procent 1995. Vi fick
rätt i den kritik vi då riktade mot dessa antaganden. Sparkvoten sjönk endast
till 8,2 procent 1995.
Nu räknar regeringen med att sparkvoten skall stiga till 8,3 procent i år för
att därefter sjunka till 7,0 procent 1997. Regeringen gör sannolikt en riktig
bedömning av hushållens sparbeteende under innevarande år, då minskande
sysselsättning och höjda skatter kommer att få hushållen att hålla hårt i
plånböckerna. Däremot förutser vi inte att sparandet kommer att minska så
mycket nästa år som regeringen räknar med. Mot talet om att sänkta räntor på
sikt bör framkalla ökad konsumtion kan invändas att de reala räntorna i
Sverige är mycket höga, och det är dessa som bestämmer intresset för t.ex.
bostads- och bilköp.
En viktig orsak till att regeringens tillväxtprognos för 1996 ligger högre än
Konjunkturinstitutets nyligen avgivna bedömning (på 1,0 procent) är den
skiljaktiga synen på den statliga konsumtionens utveckling. Som påpekas i
vårpropositionens bilaga om svensk ekonomi sammanhänger detta med den
beräknade tidpunkten för leveranser till försvaret. Regeringen föreslår att
anslaget för budgetåret 1995/96 räknas ned med ca 3,3 miljarder kronor men
bibehåller ändå prognosen att den statliga konsumtionen skall växa med
5,2 procent i år!
Regeringen måste även i övrigt kritiseras för att inte ha tagit hänsyn till
sina nya åtgärdsförslag i den bedömning som redovisas av den svenska
tillväxten. De i vårpropositionen föreslagna åtgärderna kommer att försämra
hushållens köpkraft ytterligare, vilket vid ett oförändrat sparbeteende drar
ned den privata konsumtionen och tillväxten. Regeringen utgår från att den
kontraktiva effekten av större offentliga besparingar motsvaras av lika stora
expansiva förtroendeeffekter. Visserligen kan länder med budgetunderskott
åstadkomma positiva förtroendeeffekter genom budgetförstärkningar, men
modern forskning (Alesina & Perotti) har visat att sådana förtroendeeffekter
framför allt uppkommer när de offentliga utgifterna minskas. Med
regeringens stora skattehöjningar kan inte förtroendeeffekterna förväntas bli
lika stora som de åtstramande effekterna.
Bruttonationalprodukten minskade under fjärde kvartalet 1995. Mycket
talar för att minskningen fortsatte under innevarande års första kvartal.
Därmed skulle Sverige i teknisk mening befinna sig i recession. Med den
pessimism om framtiden som råder hos hushåll och företag är det svårt att tro
på en snabb återgång till normal tillväxttakt. Avmattningen kan tvärtom
förväntas bli mer långvarig än i Europa i övrigt. Vi bedömer därmed att BNP
i år växer med endast omkring 0,5 procent och nästa år med ca 1,5 procent.
Med dessa tal fortsätter Sveriges BNP per invånare att utvecklas sämre än
genomsnittet i både OECD och EU.
Sparkvoten kan förbli hög
Regeringen har vid upprepade tillfällen antytt att sparkvoten
borde gå ned därför att den nu befinner sig på en historiskt
hög nivå. Men den nuvarande sparkvoten, som internationellt
sett inte är särskilt hög, kan mycket väl vara en ny
"normalnivå" för Sverige. Avgörande för sparkvotens storlek
är exempelvis i vilken mån skatte- och
kreditregleringssystem gynnar lånefinansierad konsumtion
och investeringar samt i vilken mån staten respektive den
enskilda individen bär ansvar för finansieringen av olika
trygghets- och socialförsäkringssystem.
Mellan 1970 och 1984 låg sparkvoten på i genomsnitt knappt 4 procent.
Till följd av hög inflation och högre marginalskatter och efter avregleringen
av kreditmarknaden i mitten av 1980-talet, vilken gjorde det lättare att låna
för konsumtion, sjönk sparkvoten till som lägst minus 5 procent 1989. Efter
skatteomläggningen 1990 och nedgången i inflationen, som minskade
incitamenten att låna till konsumtion, har sparkvoten successivt stigit till den
nuvarande nivån på över 8 procent. Även den blygsamma överflyttning av
ansvaret för den egna tryggheten som har skett under 1990-talet har spelat en
roll för ökningen av sparkvoten. Oavsett om man, som vi moderater, anser att
en sådan överflyttning är en önskvärd utveckling eller, som socialdemo-
kraterna, betraktar den som en tråkig konsekvens av att "staten har ont om
pengar", innebär den förutsedda utvecklingen av samhällsekonomin att
hushållen kan väntas fortsätta att spara en större del av sin inkomst än
tidigare.
Enligt vår mening är det utmärkt att svenska folket ökar sitt sparande, även
om det under en övergångsperiod innebär en dämpning av den privata
konsumtionen. Det privata sparandet är viktigt för den individuella
tryggheten men borde bli det även för de små företagens möjligheter till
riskkapitalförsörjning och därmed även för sysselsättningen och reallöne-
utvecklingen. Ett högt sparande nu kan lägga grunden för en snabbare
konsumtionstillväxt om några år. Detta förutsätter dock förändringar i
skattesystemet som förbättrar småföretagens situation.
Högtillväxtalternativet
önsketänkande
För perioden efter 1997 gör regeringen ingen regelrätt
prognos utan kalkyler som bygger på det tekniska antagandet
att det finns outnyttjade resurser i ekonomin, som kan tas i
anspråk utan att det uppstår inflationstryck. Omfattningen av
expansionsutrymmet är beroende av hur väl arbetsmarknaden
och framför allt lönebildningen fungerar, eftersom det är
stelheter i dessa avseenden som antas vara
inflationsdrivande.
I regeringens basalternativ förutses ekonomin kunna växa med 2,5 procent
1998 och 1999 samt med 2 procent perioden därefter, utan att inflationen tar
fart. Utan närmare förklaring höjs därmed den antagna långsiktiga
tillväxtpotentialen från 1,7 procent per år i den s.k. tillväxtpropositionen. I
högtillväxtalternativet anges expansionsutrymmet till 3,2 procent 1998 och
1999 samt 2,7 procent därefter.
Vi gör bedömningen att tillväxten bortom 1997 med regeringens
nuvarande politik svårligen kan överstiga 2 procent utan negativa
konsekvenser för penningvärdet. Dels driver regeringens skattehöjningar i
sig upp inflationen, dels har regeringen ingen politik för att förbättra
arbetsmarknadens och lönebildningens funktionssätt. För att högtillväxt-
alternativet ska kunna förverkligas måste det till avregleringar på
arbetsmarknaden som ökar rörligheten samt möjligheter till individuella
anställningskontrakt för att förbättra lönebildningen. Våra förslag i denna
riktning utvecklas i avsnitt 6.
Den totala arbetslösheten förblir hög
med regeringens politik
Socialdemokraterna beräknade i sin partimotion med
anledning av kompletteringspropositionen våren 1994 att
med deras politik skulle den öppna arbetslösheten sjunka
från 8 procent 1994 till under 5 procent 1995. Den var dock i
mars i år fortfarande 7,4 procent. Perssonplanen anger målet
att den öppna arbetslösheten skall halveras till 4 procent vid
sekelskiftet. I regeringens eget basalternativ görs dock
bedömningen att den öppna arbetslösheten kommer att ligga
vid 5,7 procent år 2000. Endast i högtillväxtalternativet,
vilket inte kommer att kunna realiseras med regeringens
politik, sjunker den öppna arbetslösheten till 4 procent år
2000.
Det är ändå i och för sig möjligt att regeringen - genom överflyttningar av
människor från öppen till dold arbetslöshet i olika former - skulle kunna
halvera den öppna arbetslösheten även med en tillväxt enligt basalternativet.
Detta skulle dock inte bevisa något annat än att målet är felformulerat. Det är
inte enbart den öppna utan all arbetslöshet som måste angripas.
Den totala arbetslösheten, d.v.s. öppet arbetslösa plus människor i
arbetsmarknadspolitiska åtgärder, vilken uppgick till 13 procent 1994, hade i
mars 1996 - trots den mellanliggande konjunkturförbättringen - endast
minskat marginellt till 12,8 procent av arbetskraften eller drygt en halv
miljon människor. Under den ekonomiska nedgång som nu inletts kommer
arbetslösheten åter att öka. I regeringens basalternativ väntas den totala
arbetslösheten sedan minska till 9,5 procent av arbetskraften år 2000.
Regeringen räknar således inte med att få ned den totala arbetslösheten med
mer än en fjärdedel mellan 1994 och 2000.
Utöver den dryga halvmiljon arbetslösa och arbetssökande människor som
står utanför den öppna arbetsmarknaden finns det idag ytterligare ungefär en
halv miljon personer som skulle vilja eller borde arbeta men som av en eller
annan anledning inte räknas in i arbetskraften. Där ingår bl.a. latent
arbetssökande, flyktingar och människor som har förtidspensionerats på
grund av arbetsmarknadsskäl. Det är den samlade arbetslösheten på drygt en
miljon människor som måste angripas. En halvering av denna arbetslöshet
förutsätter att en halv miljon nya arbetstillfällen skapas till sekelskiftet.
Det
är en lika krävande som angelägen uppgift, vilken regeringen inte ens
kommer i närheten av att lösa med sin tillväxthämmande politik. Målet att
halvera den öppna arbetslösheten säger egentligen inte mer än att man vill
minska den andel av den potentiella arbetskraften som står utan arbete från
ca 22 till ca 19 procent.
Lägre tillväxt och fortsatt hög
arbetslöshet försämrar de offentliga
finanserna
Mot bakgrund av att vi förutser en sämre tillväxt och
sysselsättningsutveckling än regeringen i år och nästa år
räknar vi också med en sämre utveckling av de offentliga
finanserna. Hur mycket statens budgetsaldo försvagas av en
lägre tillväxt beror naturligtvis på var i ekonomin efterfrågan
mattas av. Ett bortfall i den privata konsumtionen som är
relativt högt beskattad innebär en större försämring än ett
bortfall i exporten som är relativt lindrigt beskattad. Enligt
en tumregel innebär dock en nedrevidering av tillväxten med
1 procentenhet att de offentliga finanserna försämras med 10
till 15 miljarder kronor. Om vår mer negativa syn på
tillväxtförloppet, som gäller såväl den privata konsumtionen
som exporten, visar sig riktig, skulle underskottet i de
offentliga finanserna bli ungefär 15 miljarder kronor större
1996 och 1997 än i regeringens kalkyler.
Bedömningar utgående från regeringens tillväxtprognos synes ge vid
handen att statens upplåningsbehov blir lägre för 1996 än de 65-75 miljarder
kronor som Riksgäldskontoret förutser i sin senaste prognos. Skatte-
intäkterna vid en given tillväxt förefaller hittills i år bli större än tidigare
väntat. Fortsätter denna tendens, blir behovet av ytterligare besparingar 1996
och 1997 mindre än annars. Enligt vår bedömning uppnås emellertid inte
regeringens egna mål utan ytterligare åtgärder. I avsnitt 6.3 redovisas vår
bedömning av behovet av ytterligare saldoförbättringar för tiden 1997-1999.
Vårpropositionen - ett
misslyckandets dokument
Massarbetslösheten
Regeringens vårproposition inleds med följande mening:
"Att minska arbetslösheten är regeringens främsta uppgift."
Detta har Socialdemokraterna hävdat alltsedan valrörelsen
1994. Regeringen har emellertid totalt misslyckats.
Arbetslösheten håller på att permanentas på orimligt och
onödigt höga nivåer. Andelen långtidsarbetslösa ökar. För
dem som drabbas innebär arbetslösheten inte bara en
försämrad ekonomi. Bristande självkänsla och sociala
problem blir ofta följden. Den höga arbetslösheten belastar
dessutom alla genom bortfallande produktion och det stöd
som erfordras. Över en miljon människor saknar i dag arbete.
Förutom de öppet arbetslösa och de som är i åtgärder finns -
som nämnts i föregående avsnitt - ytterligare grupper som
exempelvis de som förtidspensionerats på grund av brist på
arbetstillfällen. Lågt räknat kan arbetslöshetens totala
kostnader uppskattas till åtminstone 25.000 kronor per
hushåll i genomsnitt.
Regeringens misslyckande är en följd av bristande insikt om
arbetslöshetens orsaker. Den utgår ifrån att det väsentligen rör sig om ett
konjunkturproblem, när det istället är strukturella svagheter i Sveriges
ekonomi som är orsaken.
Därför är regeringens vårproposition ett misslyckandets dokument - inte
enbart för att man tvingas redovisa egna prognoser om en fortsatt mycket hög
arbetslöshet och en svag ekonomisk utveckling utan därför att det liksom i
den s.k. tillväxtpropositionen hösten 1995 saknas åtgärder som kan skapa
förutsättningar för snabb tillväxt, tillräckligt många nya arbetstillfällen och
en god reallöneutveckling. Man talar visserligen om att villkoren för
företagande skall förbättras. I handling gör man emellertid tvärtom. Efter att
först ha återinfört dubbelbeskattningen och förmögenhetsskatten, vilket
försämrar kapitalförsörjningen, skriver regeringen nu att kapitalförsörjningen
måste förbättras. Det man konkret förordar är emellertid en återgång till
tankarna bakom löntagarfondsdiskussionen i mitten av 1980-talet i form av
förslaget om en sjätte AP-fondsstyrelse med uppgift att placera 10 miljarder
kronor i aktier. Samtidigt skärps förmögenhetsskatten på just riskkapital.
Propositionen handlar inte om tillväxt och nya jobb och inte särskilt
mycket om ekonomisk politik. Motiveringen är att budgetunderskottet först
måste försvinna, innan det blir möjligt att ta itu med tillväxt- och
strukturfrågorna. Men de sistnämnda problemen kan inte vänta.
Skattehöjningar som sätts in mot budgetunderskottet kväver tillväxten genom
att motverka arbetsvilja och företagaranda, vilket gör att obalansen består,
arbetslösheten växer och landet blir relativt sett fattigare. Trots - eller
kanske
rättare på grund av - den starka fokuseringen på statsfinanserna kommer
regeringen att misslyckas även i detta avseende.
Underskotten i de offentliga finanserna är inte en följd av att Sveriges
redan rekordhöga skatter är för låga utan av att utgifterna är för stora.
Regeringens politik innebär att dessa förhållanden permanentas och
förstärks. Statsminister Göran Persson har uttryckligen sagt att politiken är
inriktad på att slå vakt om den offentliga sektorns omfattning, vilket innebär
att det är hushållens ekonomi som skall stramas åt.
Regeringens stora misstag i budgetsaneringen är föreställningen att en
krona i tillväxthämmande skattehöjningar är lika mycket värd som en krona i
produktivitetshöjande besparingar. Så är det naturligtvis inte. I skriften
"Företagandets villkor" (SNS 1996) kommenterar ekonomen Magnus
Henreksson regeringens skattepolitik: "Med tanke på den från beslutsfattarna
uttalade målsättningen att man vill ha till stånd en kraftfull syssel-
sättningsexpansion i den privata sektorn framstår de förändringar som
genomfördes 1995 som mindre lyckade."
En av hans slutsatser är att regeringens skattehöjningar missgynnar små,
nya och arbetskraftsintensiva företag. Jobben blir färre och tillväxten lägre.
Budgetsaneringen försvåras samtidigt som hushållsekonomin försämras än
mer.
Budgetmisslyckandet
I nyårsintervjuer inför 1995 och 1996 försäkrade Ingvar
Carlsson att inga ytterligare budgetförstärkningar skulle
behövas utöver dem som då redan genomförts av regeringen.
Dessa löften har man snabbt tvingats bryta, eftersom den
kritik som bl.a. vi moderater fört fram om att de föreslagna
åtgärderna inte skulle vara tillräckligt omfattande har
besannats.
Det saneringsprogram Socialdemokraterna presenterade efter regerings-
skiftet 1994 skulle enligt deras egen framställning leda till en
budgetsaldoförbättring på 113 miljarder kronor 1998. Av detta belopp var
drygt 18 miljarder kronor sådant som tidigare beslutats av den borgerliga
riksdagsmajoriteten. Man tillgodoräknade sig dessutom 18 miljarder kronor i
automatiskt minskade ränteutgifter. De faktiska förslagen omfattade
77 miljarder kronor, av vilka något mer än hälften var skattehöjningar.
Vi moderater hävdade dels att omfattningen av de föreslagna åtgärderna
var för liten, dels att inriktningen var fel. Storleken på de åtgärder
Socialdemokraterna föreslog motsvarade vad den borgerliga regeringen
aviserat utöver vad som redan tidigare hade genomförts. Till det kom vår
bedömning av att den ekonomiska utvecklingen krävde ytterligare åtgärder.
Vi framhöll också att de stora skattehöjningarna skulle försämra
tillväxtkraften, försvaga förutsättningarna för nya jobb och därmed
ytterligare försvåra budgetsaneringsarbetet.
Regeringen tvangs 1995 inse att den moderata bedömningen var korrekt.
Omfattningen av saneringsprogrammet ökades. Men inriktningen
förändrades inte. Fortfarande låg tyngdpunkten på kraftigt höjda skatter.
Dessutom var marginalerna i de föreslagna åtgärderna fortsatt otillräckliga.
I budgetpropositionen i januari 1995 räknade regeringen med att
underskottet i den konsoliderade offentliga sektorn skulle uppgå till
4,8 procent av BNP 1997 och 2,4 procent 1998. De egna kalkylerna
signalerade med andra ord att budgetförstärkningarna inte skulle räcka till för
att uppnå målen om ett underskott på högst 3 procent av BNP 1997 och en
balansering av budgeten 1998, varför man borde ha presenterat större
budgetförstärkningar redan i samma proposition. Det gjorde man emellertid
inte utan menade att eventuella nya åtgärder skulle presenteras först när det
visade sig att de verkligen behövdes. Både i kompletteringspropositionen och
tillväxtpropositionen reviderade regeringen ned tillväxten men presenterade
ändå bara marginella förstärkningar av budgeten. Därefter har konjunkturen
försvagats mycket snabbt. Regeringen tvingas nu dra ned tillväxtprognosen
kraftigt samt presentera förslag om ytterligare budgetförstärkningar i
vårpropositionen.
Regeringen har strävat efter att skapa intryck av att åtgärderna har större
omfattning än vad som verkligen är fallet. I propositionen heter det att de nya
åtgärderna uppgår till nästan 10 miljarder kronor 1997 och ytterligare
12 miljarder kronor 1998. Det är inte underligt att många summerat detta till
22 miljarder kronor. I själva verket föreslås emellertid bara
budgetförstärkningar på ytterligare 2 miljarder kronor 1998. Flera åtgärder är
dessutom av engångskaraktär. Den varaktiga effekten av förslagen uppgår till
endast 8 miljarder kronor.
I propositionen hävdar regeringen att endast en fjärdedel, 2 miljarder
kronor, av budgetförstärkningen är skattehöjningar. Men då har man inte
räknat med effekterna av den s.k. Perssonplanen. Den innebär att
energiskatterna höjs med 5 miljarder kronor för att finansiera höjda
kostnader för utbildningsändamål. Praktiskt taget hela nettoförstärkningen av
budgetpolitiken består därmed av skattehöjningar. Om man härtill lägger att
6 miljarder kronor i besparingar från det ursprungliga saneringsprogrammet
återstår att presentera, står det klart att regeringens förmåga att spara i
själva
verket är svagt utvecklad.
Enligt regeringen kommer åtgärderna att leda till ett konsoliderat offentligt
budgetunderskott på 2,7 procent av BNP 1997, d.v.s. mindre än
konvergenskriteriets tak på 3 procent av BNP, samt balans i de offentliga
finanserna 1998, vilket är det av riksdagen uppsatta målet. Enligt vår
bedömning krävs det emellertid ytterligare åtgärder för att nå de uppsatta
målen. Det beror dels på att vi förutser att den förda politiken leder till en
sämre tillväxt för 1996 och 1997 än enligt regeringens prognos, dels på att
regeringens senareläggning av balanskravet för kommunerna riskerar att
försämra den konsoliderade offentliga sektorns finanser. Skulle regeringen
dessutom göra allvar av tanken på en nedläggning av ett kärnkraftverk under
mandatperioden, medför detta kostnader på minst 10-15 miljarder kronor för
staten. Härtill kommer effekterna av det minskade förtroende som blir
följden vad avser regeringens vilja och förmåga att reparera
samhällsekonomi och statsfinanser.
Tabell 5.1. Regeringens bedömningar av tillväxt och
budgetunderskott
Regeringen har kunnat hänvisa till nya prognoser av
Riksrevisionsverket och Riksgäldskontoret, som successivt
har visat ett mindre budgetunderskott vid varje given tillväxt.
Vår kritik att regeringen haft för små marginaler i
saneringsprogrammet för att möta en eventuell
konjunkturförsvagning har trots detta visat sig riktig. Att
regeringen väntat in i det sista med att presentera nya
åtgärder har heller inte varit utan kostnader. För det första
hade det varit bättre att genomföra en större åtstramning
redan 1995 mot bakgrund av att tillväxten då var god. Nu
tvingas man i stället föreslå åtgärder för 1997, som inte alls
kan väntas bli ett lika starkt år. För det andra torde
senfärdigheten ha medfört en större räntemarginal gentemot
de europeiska länderna än vad som annars skulle ha varit
fallet.
Avstämning av budgeten för 1995/96
Regeringen redovisar för innevarande budgetår
överskridanden och tillkommande utgifter på drygt
20 miljarder kronor. Av dessa kommer endast en mindre del
att finansieras under det löpande budgetåret. Regeringen
avser i stället att tillgodoräkna sig de i förhållande till
budgeten lägre räntekostnaderna, trots att denna form av
balansering strider mot de fastslagna principerna för hur
budgetöverskridanden skall hanteras.
Tabell 5.2. Budgetöverskridandena 1995/96
(miljarder kronor):
Enligt gällande principer skall prognostiserade
budgetöverskridanden finansieras fullt ut genom åtgärder
inom respektive område. Regeringens förslag bryter mot
denna ordning genom att åtgärder skjuts på framtiden och
genom att budgetöverskridanden kvittas mot de förväntat
lägre räntekostnaderna.
För att finansiera överskridandena för bostadsbidrag, asisstansersättning
och sjukvårdsförmåner säger sig regeringen vilja återkomma med åtgärder
som under den kommande femårsperioden skall finansiera överskridandena.
Detta innebär att man skjuter problem och lösningar framåt i tiden. Med
denna ordning kommer det att bli svårt att hantera eventuella
budgetöverskridanden under kommande budgetår. Därmed minskar den
eftersträvade budgetdisciplinen.
Överskridandena inom arbetslöshetsersättningen kommer enligt regeringen
endast delvis att finansieras. I övrigt avser regeringen således att balansera
de
ökade utgifterna mot minskade kostnader för statsskulden, vilket står i strid
med de principer regeringen själv har ställt upp.
Tilläggsbudgeten
I regeringens förslag till tilläggsbudget föreslås ökade
utgifter på 2 miljarder kronor och en senareläggning av
betalningar för försvarsmaterielinköp på 3,3 miljarder kronor
till kommande budgetår. Sammantaget med ytterligare ett
antal mindre förändringar leder detta till att budgeten för
innevarande budgetår minskas med 1,3 miljarder kronor.
Tillkommande utgifter härrör huvudsakligen från ett förslag om ökade
bidrag till det kommunala skolväsendet. Enligt tidigare uttalade principer
skall varje tillkommande utgift vara fullt finansierad för att förtroendet för
budgetdisciplinen skall upprätthållas. Denna regel bryter regeringen mot
genom att endast hänvisa till att utgiften till "största delen" skall
finansieras
genom regelförändringar inom Arbetsmarknadsdepartementets verksamhets-
område men utan att föreslå sådana åtgärder.
Den överflyttning till kommande budgetår som sker inom
Försvarsdepartementets verksamhetsområde av medel för inköp av
försvarsmateriel är inte att betrakta som någon besparing. Därför leder
tilläggsbudgetens förslag inte till en utgiftsminskning om 1,3 miljarder
kronor utan i själva verket till en utgiftsökning om 2 miljarder kronor intill
dess att regeringen presenterat en finansiering av de ökade bidragen till det
kommunala skolväsendet.
Den ryckighet regeringen visar inom utbildningspolitiken är olycklig. Vi
hänvisar till våra tidigare förslag för att stärka kvaliteten i utbildningen.
Det
behövs en utbildningspolitik, som karaktäriseras av långsiktighet,
konsekvens och kvalitetstänkande. Regeringens återkommande förslag till
ändringar av förutsättningarna är otillfredsställande. Mot den bakgrunden
avvisar vi regeringens förslag om tilläggsanslag för vissa utbildningsinsatser
under höstterminen 1996.
Regeringens förslag till ändrad läkemedelsförsäkring respektive tandvårds-
försäkring innebär i båda fallen att de som har störst behov av stöd drabbas
hårdast. I stället förespråkar vi att våra tidigare presenterade förslag till
förändringar inom dessa områden genomförs. Dessa förslag är så utformade
att effekterna för de mest utsatta blir mindre. Beträffande läkemedels-
försäkringen anser vi att högkostnadsskyddet skall justeras upp med
100 kronor från den 1 juli 1996 för att därefter höjas stegvis med 100 kronor
de följande åren till dess att summan uppgår till 2.100 kronor. Vidare
föreslås en avreglering av Apoteksbolagets verksamhet, nya regler för
fastställande av utförsäljningspriset på läkemedel samt förbättrade regler vad
gäller hjälpmedel. Vårt förslag till reformerad tandvårdsförsäkring innebär en
fri prissättning upp till 3.000 kronor och att det för kostnader därutöver
införs en åtgärdstaxa som omfattas av högkostnadsskyddet. Barn- och
ungdomstandvården skall liksom hittills vara kostnadsfri, och även privata
tandläkare skall ges laglig rätt att vara vårdgivare.
Våra förslag med anledning av tilläggsbudgeten redovisas utförligt i
särskilda motioner (1995/96:Fi87, 1995/96:Fi88 respektive 1995/96:Fi84).
Sammantaget innebär våra förslag att utgifterna för innevarande budgetår
minskar med 1,1 miljarder kronor i förhållande till regeringens förslag.
Ännu är inte saneringsprogrammet
uppfyllt
Regeringens saneringsprogram, som delvis inkluderar
budgetförstärkningar beslutade redan under den förra
mandatperioden, konkretiseras inte fullt ut trots att detta
utlovades i den s.k. tillväxtpropositionen. Hittills har det
saknats förslag uppgående till 18 miljarder kronor för att
programmet skulle vara fullföljt. I propositionen preciseras,
tillsammans med förslag i två separata propositioner,
budgetförstärkningar om 12 miljarder kronor. Av dessa
åtgärder är 9,4 miljarder kronor höjda skatter. Ännu återstår
således att presentera konkreta förslag om 6 miljarder kronor
i utgiftsminskningar. Regeringens löfte är denna gång att
man skall återkomma med dessa förslag i höst.
Vi har inga invändningar mot att regeringen väljer att presentera sina
förslag successivt - det kan finnas skäl som motiverar detta. Regeringens sätt
att framställa saneringsprogrammet som i praktiken genomfört, samtidigt
som löften om konkreta förslag sviks, inger dock oro, eftersom det ökar
misstroendet mot budgetpolitiken och mot regeringens förmåga att uppfylla
de löften som utfärdats.
Uppföljning av
konvergensprogrammet
Målen för de offentliga finanserna
Vår bedömning är, som framgått av det föregående, att det
erfordras ytterligare budgetförstärkningar för att med
säkerhet uppnå kravet i Maastrichtfördraget att underskott i
den konsoliderade sektorn inte får överstiga 3 procent 1997.
Med regeringens politik försvåras dessutom en långsiktigt
hållbar balans i de offentliga finanserna. Tillväxtkraften
förblir svag och massarbetslösheten permanentas. Den
offentliga utgiftskvoten skulle, liksom skattekvoten, fortsatt
vara extremt hög i ett internationellt perspektiv.
Enligt regeringens uppföljning av konvergensprogrammet kommer den
konsoliderade offentliga sektorns bruttoskuldkvot att fortsätta att öka till
över 80 procent av BNP i år för att därefter minska till under 72 procent
1999. Det är möjligt, men inte säkert, att skuldkvoten börjar minska från och
med nästa år. Eftersom vi räknar med en sämre ekonomisk utveckling för
1996 och 1997 än regeringen och förutser kostnader för den offentliga
sektorn i samband med senareläggningen av balanskravet för kommunerna,
gör vi bedömingen att skuldkvoten kommer att kulminera på en högre nivå
och sjunka långsammare än i regeringens kalkyler. Det återstår därmed att se
om EU:s övriga medlemsländer finner att den svenska skuldkvoten i enlighet
med Maastrichtfördraget "minskar i tillräcklig utsträckning och närmar sig
referensvärdet på 60 procent av BNP i tillfredsställande takt".
Inflations- och räntemålen
Sverige ser nu inte ut att få några problem med att klara
Maastrichtfördragets inflations- och räntekriterier.
Inflationen kan väntas bli låg de närmaste åren, och räntan
har gått ned tillräckligt för att vi ska klara avtalets krav.
Däremot är det inte säkert att Sveriges långsiktiga
inflationsproblem har lösts. Förra årets lönerörelse är
oroväckande, då den resulterade i större löneökningar än i
omvärlden trots att arbetslösheten nyligen stigit kraftigt i
Sverige. Även om vi klarar räntekriteriet, är det heller inte
tillfredsställande att vi fortfarande har en räntemarginal mot
Tyskland på ca 2 procent.
Växelkursmålet
Enligt regeringen är det inte aktuellt att knyta kronan till den
europeiska växelkursmekanismen (ERM). Företrädare för
Finansdepartementet har dessutom gjort uttalanden om att
Sverige inte skall behöva ansluta sig till den reviderade
växelkursmekanismen (ERM 2), som är tänkt att vara ett
övergångsstadium för länder som inte från början kvalificerat
sig för ett deltagande i valutaunionen (EMU). Det är möjligt
att länder i slutändan får tillträde till EMU utan den
stipulerade tvååriga karantänen i ERM, men det är inte
säkert. Regeringen spelar därmed ett högt spel, om den
verkligen menar allvar med att hålla öppet för ett svenskt
deltagande i EMU.
Låt människor och företag
växa
En ny ekonomisk politik
Den viktigaste politiska uppgiften är att skapa förutsättningar
för ett allt bättre Sverige. Då måste människor och företag
tillåtas växa. I det Sverige som halkat efter är det den
politiska sektorn som fått växa på människornas och
företagens bekostnad.
Långsiktigt stabil balans i de offentliga finanserna måste kombineras med
balans mellan den privata och den offentliga sektorn.
Dagens otrygghet måste bytas mot en ny trygghet som bygger på att
medborgarna får rätt och möjlighet att ta ansvar för sig och de sina och på
förvissningen om att det finns ett gemensamt ansvar för att ingen skall fara
illa.
I ett växande Sverige blir det möjligt att eliminera massarbetslösheten och
att samtidigt stärka hushållens ekonomi. I ett växande Sverige kan en
begränsad men stark stat klara sina åtaganden och ge tillräckligt stöd till dem
som verkligen behöver detta.
Det krävs en ny ekonomisk politik för att lösa de problem den gamla
skapat. De övergripande målen skall vara att skapa förutsättningar för snabb
tillväxt, nya arbeten och god reallöneutveckling. Politiken måste präglas av
insikten att de grundläggande problemen är strukturella.
Utgångspunkten måste vara samma liberala idéer om ekonomisk frihet
som en gång lade grunden för det svenska undret, precis som de idag är
förutsättningen för de nya industriländernas framgångar.
Inte förrän Sverige flyttat uppåt i "frihetsindex" kommer vi att kunna
klättra uppåt i "välfärdsligan" igen. En ökad ekonomisk frihet förutsätter en
överflyttning av ansvar och finansiella resurser från den offentliga sektorn
till privata företag och hushåll och därmed en sänkning av skattetrycket. Det
innebär att företag som ägs av stat och kommun måste privatiseras och att
privata alternativ måste kunna konkurrera inom områden som vård,
utbildning och omsorg. Även den privata sektorn måste släppas fri från
regleringar som hämmar konkurrensen. Ett område där behovet av
avregleringar är särskilt stort är arbetsmarknaden. Dessutom måste
förutsättningar för en friare lönebildning skapas. Den måste bli mer flexibel
och anpassas till dagens och morgondagens arbetsliv.
Våra mål för den ekonomiska politiken är därför att både minska den
offentliga skulden i förhållande till BNP och att minska den offentliga
utgiftskvoten och skattetrycket. Skuldsaneringen och minskningen av
offentlig verksamhet måste gå hand i hand.
Det är inte likgiltigt vilka offentliga utgifter som minskas. Även om de
offentliga åtagandena begränsas, skall staten stå stark för att kunna klara sina
grundläggande uppgifter. Det gäller exempelvis försvaret och rättsväsendet,
som inte får betraktas som restposter i budgetarbetet.
Staten har även ett ansvar för grundläggande utbildning och forskning.
Därför avvisar vi regeringens förslag om minskade anslag till forskning.
Det är också ett grundläggande gemensamt åtagande att sörja för dem som,
på grund av exempelvis handikapp, olyckor eller allvarlig sjukdom, behöver
hjälp. Det krävs i detta avseende en omfördelning av resurser mellan
individer. Därför avvisar vi bl.a. regeringens förslag om besparingar i
assistansersättningen och om försämringar av barnpension och änkepension.
Stöd till arbetslösa är också en omfördelning mellan individer, som vi
anser tillhöra de gemensamma uppgifterna. Ersättningen får dock inte vara så
hög att det lönar sig bättre att leva på bidrag än att arbeta. Då kommer
arbetslösheten inte att minska. Därför går vi mot regeringens förslag att höja
ersättningsnivån i arbetslöshetsförsäkringen.
Omfördelning av resurser över individens livscykel, exempelvis i form av
pensioner och ersättning vid föräldraledighet och kortvarig sjukdom, är
emellertid av en annan karaktär. Även på dessa områden har staten uppgifter,
men vi vill att de i ökande utsträckning skall kunna lösas genom eget
sparande. Det kräver emellertid att utrymme skapas genom sänkta skatter.
Kommunerna sysslar för närvarande med en mängd saker som inte tillhör
den offentliga sektorns kärnverksamhet. Vi föreslår därför en omfattande
avreglering, som innebär att statsbidragen och kommunalskatterna kan
sänkas.
Genom de förslag om besparingar som vi lägger kan skatterna sänkas med
ca 60 miljarder kronor 1999 samtidigt som budgetsaldot förbättras med
8 miljarder kronor mer 1999 än enligt regeringens förslag. Det innebär att
utgiftskvoten med vår politik minskar till 57,2 procent och skattekvoten till
49,9 procent 1999. Detta är dock statiskt räknat. Eftersom vi genomför
strukturellt viktiga utgiftsminskningar och skattesänkningar, kan tillväxten
och sysselsättningen väntas utvecklas mer gynnsamt än i regeringens
alternativ, vilket även är positivt för de offentliga finanserna. Hur
betydelsefulla sådana dynamiska effekter är illustreras i avsnitt 8.
En finans- och penningpolitik byggd
på normer
Fasta spelregler behövs
Före kronans fall i november 1992 ansågs allmänt en fast
växelkurs vara den enda möjliga växelkurspolitiken för
Sverige och den norm som finanspolitiken skulle vila på.
Därefter svängde debatten mycket snabbt. Det utdragna
försvaret av kronan ansågs ha fördjupat recessionen, medan
en flytande krona sågs som räddningen för Sverige. Denna
omsvängning tolkades dessutom som att "normpolitiken var
död". Ingenting kunde vara mer felaktigt. Det var inte den
fasta växelkurspolitiken som förde oss in i recessionen utan
bristen på anpassning av finanspolitiken till denna norm. En
normbaserad ekonomisk politik har länge varit basen för
borgerlig ekonomisk politik. Stabiliserings- och
devalveringspolitikens misslyckande har gjort att
normpolitiken även börjar tränga in i den socialdemokratiska
tankevärlden, om än långsamt.
Såväl finans- som penningpolitiken har dessutom blivit mer normbaserad,
i detta ords verkliga bemärkelse, under senare år. Den nya budgetprocessens
syfte var detta, och riksdagen har ställt sig bakom Riksbankens norm för den
årliga inflationen på 2 procent (+/- 1 procentenhet). Denna utveckling mot en
mer normbaserad finans- och penningpolitik är mycket positiv. Vi anser dock
att mer återstår att göra.
Den nya budgetprocessen är inte tillräckligt
stram
De viktigaste norminslagen i finanspolitiken är införandet av
en ny budgetprocess från och med budgetåret 1997 samt de
av riksdagen antagna målen för den offentliga sektorns
finansiella underskott och skuld. Den nya budgetprocessen
innehåller bl.a. nominella tak för staten och
socialförsäkringssektorn och för de olika utgiftsområdena
samt normen att överskridanden av dessa tak skall
finansieras senast inom två år. Att förslagsanslagen, som
innebar stora möjligheter för myndigheterna att överskrida
sina anslag utan att behöva gå till regering och riksdag,
försvinner innebär också en uppstramning av
budgetprocessen.
Så som regeringen har valt att tillämpa den nya budgetprocessen har den
blivit betydligt mindre stram. För det första blir utgiftstaket inte
verkningsfullt om regeringen tillåter sig en budgeteringsmarginal på
15 miljarder kronor 1997, 18 miljarder 1998 och hela 22 miljarder 1999.
Naturligtvis kan man inte räkna med att man ska kunna budgetera helt rätt
flera år framåt. Men överskridanden under pågående budgetår skall enligt de
nya principerna i första hand finansieras genom neddragningar inom samma
utgiftsområde senast inom två år. Vid eventuella behov att överskrida
budgeten bör regeringen gå till riksdagen för beslut. Annars innebär den nya
budgetprocessen varken en utökad finansmakt för riksdagen eller ökade krav
på regeringen.
För det andra är det olyckligt att regeringen valt att ställa lägre krav på
budgetdisciplin för kommunsektorn än för staten och socialförsäk-
ringssektorn. Om underskott i den löpande driften uppstår i en kommun
föreligger idag inte något krav på att finansiera detta inom de närmaste två
åren. Tanken var att detta skulle lösas genom det nya balanskravet för
kommuner och landsting. Genom att senarelägga ikraftträdandet av detta
strängare balanskrav för kommunsektorn bäddar regeringen i stället för
växande underskott inom denna sektor.
Samma diskrepans gäller mellan kraven på staten och kommunerna att
bidra till att underskottet i den konsoliderade offentliga sektorn skall
understiga 3 procent av BNP senast 1997 för att kvalificera för ett deltagande
i EMU. För staten och socialförsäkringssektorn, vars utgifter läggs under ett
tak, gäller hårda besparingskrav fram till 1997 och därefter, medan
kommunerna och regeringen skall kunna underbalansera sina budgetar fram
till 1999 och landstingen ända till år 2000. Fast personal skall enligt
överenskommelsen inte sägas upp. Detta uppfattas naturligtvis som en
acceptans för att löneökningarna kan hamna långt över vad kommunerna har
råd med i kommande avtalsrörelser utan att det får några konsekvenser vad
gäller möjligheterna att behålla alla anställda. En bättre lösning vore att
mjuka upp arbetsrätten, sänka skatterna samt tillåta privat konkurrens så att
friställd kommunal personal kan anställas i privata företag som
tillhandahåller de tjänster kommunerna nu producerar.
Om den nu kraftigt sänkta trovärdigheten i budgetpolitiken skall kunna
återupprättas och en reell uppstramning av budgethanteringen åstadkommas,
måste långtgående åtgärder vidtas. För det första får regeringen inte i något
avseende i framtiden frångå de fastlagda reglerna för budgetpolitiken. För det
andra måste en stram budgetlagstiftning snarast införas med utgångspunkt
från den nyligen presenterade utredningen "Budgetlag - regeringens
befogenheter på finansmaktens område" (SOU 1996:14).
En minskad offentlig sektor ger ökad
finanspolitisk stabilitet
3-procentstaket för underskott i den konsoliderade offentliga
sektorn kommer att gälla även bortom 1997, oavsett om
Sverige kommer med i valutaunionen eller inte. Det kan till
och med hända att medlemsländerna sänker riktpunkten till 1
procent, i enlighet med det tyska förslaget till stabilitetspakt,
för de länder som deltar i EMU. I nuvarande läge skulle
Sverige - vars offentliga finanser fortfarande är mycket mer
konjunkturkänsliga än övriga medlemsländers - ha mycket
svårt att klara ett sådant krav. Vid en gradvis överflyttning av
offentlig verksamhet och finansiering av socialförsäkringarna
till den privata sektorn skulle dock såväl de offentliga
utgifterna som de skatter som dras in för att finansiera dem
bli mindre konjunkturkänsliga. Det tyska förslaget om en
stabilitetspakt innebär också att medlemsländerna skall åta
sig att minska den offentliga sektorn, ett förslag som tyvärr
den socialdemokratiska regeringen har gått emot.
Den förra borgerliga regeringen lanserade målet att den offentliga
budgeten skall balanseras över konjunkturcykeln. Med en sådan norm förblir
skulden oförändrad i nominella termer men kan gradvis minska i förhållande
till BNP. Därmed sprids finansieringen av tidigare och nuvarande
generationers överkonsumtion ut i jämn takt på nuvarande och kommande
generationer. Tanken är dessutom att regering och riksdag inte skall behöva
ägna sig åt diskretionär stabiliseringspolitik, d.v.s. höja och sänka skatter
och
utgifter i syfte att påverka konjunkturläget, särskilt som en sådan politik
sällan har varit framgångsrik. Den måttfulla stabilisering som ändå kommer
till stånd sker i stället automatiskt genom att skatteintäkterna ökar och
utgifterna minskar i goda tider och tvärtom i dåliga tider. Det innebär att
begränsade underskott kan tillåtas i lågkonjunkturer - 3 procent av BNP
enligt Maastrichtavtalet - men att överskott i gengäld kommer att uppstå i
högkonjunkturer.
Ovan beskrivna ordning är naturligtvis ett idealtillstånd. I verkligheten
uppför sig inte ekonomin så välordnat. För det första måste det finnas visst
utrymme för politiskt beslutade stabiliseringsåtgärder i extrema låg- och
högkonjunkturer. För det andra bygger resonemanget på att man redan
kommit fram till ett väl fungerande utgifts- och skattesystem. Där befinner vi
oss inte idag. Den offentliga utgiftskvoten och skattetrycket är för stora och
måste minskas. Det krävs politiska beslut för att ändra dessa system. För det
tredje är det svårt att veta var man befinner sig i konjunkturen och om den
kommer att utveckla sig på ett normalt eller extremt sätt. De förutsedda
underskotten i de offentliga finanserna för 1996 och 1997 är framför allt
strukturellt, men i viss mån även konjunkturellt, betingade. Därmed måste
även ett visst överskott tillåtas i de offentliga finanserna, när konjunkturen
står på topp. Detta överskott skall dock utgöra en buffert inför nästa
lågkonjunktur och inte användas för nya utgiftsåtaganden.
Ökat privat sparande minskar behovet av
överskott i de offentliga finanserna
Med en överflyttning av ansvar från den offentliga till den
privata sektorn behöver de offentliga buffertarna inte längre
vara så stora. De viktigaste buffertarna kan i stället uppstå i
hushållen. Sammantaget kan det väntas leda till ett ökat totalt
sparande. Sverige hade underskott i bytesbalansen under 25
år, tills det vände 1994. Eftersom vi lånade till konsumtion
och inte enbart till investeringar, innebar det att det förelåg
ett sparandeunderskott i Sverige. Det berodde bl.a. på att den
stora välfärdsstaten gav ett falskt intryck av att vi var rikare
än vi var. Människor sparade inte själva, eftersom de räknade
med att staten skulle ta hand om dem, om pengarna tröt. Som
det har visat sig räckte dock inte statens pengar, och
budgetunderskottet ökade dramatiskt. Enskilda
hushållsbudgetar är inte lika illusoriska. Där är det lättare att
räkna hur mycket pengar som finns och till hur många det
skall räcka. Får människor i större utsträckning ta över
ansvaret för finansieringen av eventuella inkomstbortfall,
kommer det sammanlagda sparandet att öka. Förutom att
detta är positivt för hushållen själva innebär det även att
företagen får tillgång till riskkapital, vilket innebär mer
investeringar, bättre tillväxt och fler arbeten.
En oberoende riksbank
Riksbankens inflationsmål på 2 procent (+/- 1 procentenhet),
som riksdagen ställt sig bakom, är ett viktigt steg mot en
normbaserad penningpolitik. Ytterligare ett steg i rätt
riktning vore att lagstifta att Riksbankens mål för
penningpolitiken skall vara att "värna penningvärdet". Det
skulle ge ökad trovärdighet för Riksbankens ansträngningar
att hålla inflationen nere och därmed minska kostnaderna för
detta i form av höga räntor. En lagstiftning om en mer
oberoende riksbank skulle få liknande effekt.
Sverige har i och med medlemskapet i EU förpliktat sig att göra
Riksbanken mer oberoende, innan EMU:s tredje fas träder i kraft, oavsett om
vi uppfyller kraven för valutaunionen eller inte. Socialdemokraterna har i
riksdagen dessutom ställt sig bakom inflationsmålet. Ändå tvekar regeringen
att lägga fram förslag om en mer oberoende riksbank med ett lagstadgat mål
att "värna penningvärdet". Man kan fråga sig varför, eftersom en oberoende
riksbank kostar lite men ger mycket. Om Riksbanken blev formellt
oberoende, skulle penningpolitikens inriktning inte ändras men däremot
skulle förutsättningarna för lägre långräntor framöver förbättras. Men
regeringen tvekar till följd av interna socialdemokratiska motsättningar.
Tunga socialdemokratiska intressenter vill - till priset av en långsiktigt sämre
utveckling - kunna få upp sysselsättningen genom en mer expansiv
penningpolitik och högre inflation.
Denna möjlighet till politisk styrning av penningpolitiken är dock inte utan
kostnad och innebär paradoxalt nog att förutsättningarna för en mer expansiv
penningpolitik försämras. Ett land med en formell möjlighet till politisk
styrning av centralbanken måste under en mycket lång tid uppvisa en stram
penningpolitik och låg inflation innan kapitalförvaltarna kommer att nöja sig
med en lägre ränta på sina placeringar. Med en formellt oberoende
centralbank räcker det sannolikt med en kortare tid.
Även med en mer oberoende riksbank hade vi förmodligen haft kvar en
räntemarginal gentemot Tyskland, med tanke på vår inflationshistoria. Men
sannolikt hade räntegapet sjunkit snabbare och varit mindre än de 2 procent
det är idag. Ju förr förslaget om en mer oberoende riksbank läggs på
riksdagens bord, desto bättre. Senast måste det ske i december 1997, så att
riksdagen kan fatta ett första beslut före valet 1998. Eftersom det är fråga om
en ändring av regeringsformen, behövs beslut av två riksdagar med
mellanliggande val. Det andra beslutet skulle därmed kunna tas av den nya
riksdagen under hösten 1998, innan EMU:s tredje fas träder i kraft. Underlag
finns redan i form av Riksbanksutredningens betänkande från 1993.
Offentliga finanser i balans
Som framgår av diagram 6.1 har statens budgetunderskott
ökat trendmässigt sedan början av 1970-talet. Det
strukturella underskottet doldes emellertid under vissa
perioder. De kraftiga lönekostnadsökningarna 1974 och 1975
- delvis en följd av de s.k. Hagaöverenskommelserna -
medförde tillfälligt kraftiga ökningar av skatteintäkterna,
samtidigt som konkurrenskraften försvagades dramatiskt och
ekonomin gick in i en recession. Under andra hälften av
1980-talet skedde samma sak till följd av den
spekulationsekonomi som föddes ur hög inflation och höga
marginalskatter.
Diagram 6.1
När ekonomin kollapsade 1989/90, började
budgetunderskotten svälla. Den borgerliga regeringen
inledde en omfattande sanering av de offentliga finanserna.
Som framgår av nedanstående tabell omfattade den
borgerliga regeringens program för sanering av
statsfinanserna budgetförstärkningar på 170 miljarder kronor.
Tabell 6.1. Den borgerliga regeringens
budgetförstärkningar (miljarder kronor)
Tillsammans med de närmare 20 miljarder i
budgetförstärkningar som fogades till listan under
valrörelsen 1994 uppgick de genomförda, beslutade och
aviserade budgetförstärkningarna till 190 miljarder kronor,
vilket motsvarade 13 procent av BNP.
Den socialdemokratiska löftespolitik som fördes under 1993 och första
halvåret 1994 ändrades i valrörelsen 1994, då man tvingades medge
nödvändigheten av åtgärder för att eliminera det strukturella underskottet.
Inriktningen på de konkreta åtgärder som Socialdemokraterna vidtagit i
regeringsställning har emellertid kvävt tillväxttakten och försvårat
budgetsaneringen. Trots Ingvar Carlssons nyårslöften om att det som gjorts
skulle vara tillräckligt har regeringen nu tvingats återkomma med ytterligare
budgetförstärkningar.
Det genomgående misstaget från den socialdemokratiska regeringen har
varit föreställningen att en krona i tillväxtdämpande skattehöjningar skulle
vara lika mycket värd som en krona i strukturellt riktiga besparingar. Därmed
har åtgärdsprogrammet, av samma storleksordning som aviserades av den
borgerliga regeringen, kommit att domineras av massiva skattehöjningar.
Enligt vår bedömning krävs det ytterligare budgetförstärkningar för att nå
de uppsatta målen. Vi anser det dock inte ändamålsenligt att strama åt
budgeten ytterligare under innevarande budgetår mot bakgrund av att
konjunkturen är svag. För 1997, då tillväxten kan väntas bli något bättre,
föreslår vi nettoförstärkningar av budgeten på 9 miljarder kronor utöver
regeringens förslag. För 1998 föreslår vi förstärkningar av budgeten på
12 miljarder kronor och för 1999 8 miljarder kronor netto utöver regeringens
förslag.
Till detta kommer att vi föreslår att huvuddelen av regeringens
skattehöjningar undanröjs och ersätts av långsiktigt nödvändiga besparingar.
Trygghet - inte rundgång
Det hårda skattetrycket är ett av den svenska ekonomins
grundläggande strukturella problem. Alltför höga skatter
pressar ner den privata sektorn och hämmar företagande och
tillväxt. Men det höga skattetrycket utgör också ett socialt
problem, då det omöjliggör för stora grupper att leva på sina
inkomster.
De svenska hushållens nettoinkomster kläms idag från flera håll. Å ena
sidan får allt större grupper allt högre skatter - vårpropositionen innehåller
skattehöjningar för alla hushåll. Å andra sidan har värdet på de bidrag som
utgår från det allmänna stadigt minskat. Situationen blir till slut ohållbar
inte
bara därför att hushållsekonomin blir allt svagare utan också till följd av den
maktlöshet många människor känner, när de först förlorar sina möjligheter
att försörja sig själva för att sedan leva i osäkerhet om det offentliga
levererar vad som utlovats.
Problemet blir tydligt, när barnfamiljer tvingas söka socialbidrag bara
därför att riksdagen fattar beslut om att skjuta på utbetalningen av
barnbidraget med sju dagar. Om marginalerna i hushållsekonomin är så
snäva att en så marginell förändring leder till att man inte längre klarar den
egna ekonomin, går det inte att hävda att tillvaron är trygg.
Socialbidragsberoendet har stigit stadigt sedan mitten av 1980-talet och
omfattar idag ungefär en halv miljon hushåll. I vissa grupper är detta
beroende i det närmaste institutionaliserat. Enligt Socialdepartementet
mottog en tredjedel av alla ensamstående mödrar socialbidrag någon gång
1994.
Om denna utveckling skall kunna vändas är det nödvändigt att det
genomförs en genomgripande förändring av det svenska samhället där fokus
och inriktning av såväl den ekonomiska politiken som socialpolitiken flyttas
från det offentliga till den enskildes ansvar.
I ett fritt samhälle är den enskildes egna insats den avgörande grunden för
den egna tryggheten. Den viktigaste källan till trygghet i ett sådant samhälle
är den enskildes insikt att han, på gott och ont, har det avgörande ansvaret
för det egna livet och kan påverka sin och sina närmastes försörjning. Därför
är den sociala tryggheten så intimt sammankopplad med en fungerande och
växande ekonomi och arbetsmarknad. Samhällen där ekonomin stagnerar,
med dåliga utsikter att kunna försörja sig på ett riktigt arbete och dåliga
förutsättningar för ett långsiktigt sparande, blir otrygga. Reformer som i
grunden stärker ekonomins och arbetsmarknadens funktionssätt är därför
också god socialpolitik.
Socialpolitiska frågor brukar normalt uppfattas som fördelningsfrågor.
Men det är en felsyn att tro att fördelningspolitik utgör lösningen på
fattigdomsproblemet. Det offentliga skall naturligtvis ha ett sista ansvar för
dem som inte kan försörja sig själva, men försök att fördela en allt mindre
ekonomisk kaka leder inte till ett växande samhälle och en trygghet för det
stora flertalet. Åtgärder som får ekonomin att fungera bättre och som stärker
incitamenten för arbete och kompetensutveckling är minst lika viktigt för att
öka den sociala tryggheten som fördelningspolitik.
Det är också centralt att öka valfriheten i samhället för att göra det möjligt
för den enskilde att ha kontroll över de stora besluten i den egna vardagen.
Den valfrihetens kontrarevolution som inleddes med regeringsskiftet 1994
måste brytas och utvecklingen av valfriheten i skola, omsorg och sjukvård
öka.
Ett av målen för den ekonomiska politiken måste vara att minska
rundgången mellan hushållen och den offentliga sektorn genom att växla
bidrag mot lägre skatter. Därigenom ökar effektiviteten i ekonomin,
samtidigt som det blir möjligt för fler personer att ta eget ansvar. En
övergripande målsättning för en socialt inriktad ekonomisk politik måste
vara att genomföra förändringar som för människor ur bidragsberoende och
gör att betydligt fler hushåll än idag kan leva på sitt arbete.
Skatterna måste därför sänkas för vanliga hushåll, framför allt för låg- och
medelinkomsttagare. Genom att ge dessa hushåll mer pengar kvar i
plånboken att själva bestämma över ges de bredare och bättre möjligheter att
planera sin tillvaro, och därmed stärks hushållens egen trygghet och
ansvarstagande.
Om det skall vara möjligt att sänka skatterna är det nödvändigt att minska
de offentliga utgifterna. Det kan ske genom ändrade regler i bidrags-
systemen, men långsiktigt framför allt genom att människor till följd av ett
nytt arbete eller rehabilitering blir i stånd att försörja sig själva.
Dagens socialförsäkringssystem driver upp de offentliga utgifterna, vilket
snävar in den privata sfären av ekonomin. Genom de alltför höga
reservationslönerna driver de dessutom upp arbetslösheten.
Socialförsäkringssystemen bör stöpas om för att ge den enskilde möjlighet
att i högre grad än idag själv ta ansvar för kostnader som uppstår vid
tillfälliga inkomstbortfall. Genom sänkt beskattning av arbetsinkomster ökar
möjligheten för större inslag av självrisk i form av karensdagar och lägre
generell kompensationsnivå. Principen bör vara att varje individ har en
obligatorisk försäkring och att man till denna själv skall ha rätt och möjlighet
att komplettera med tilläggsförsäkringar.
Sänkt skatt - tillväxt, nya jobb och
minskat bidragsberoende
Högskattepolitik föder bidragsberoende
Sverige har världens högsta skatteuttag. Drygt 53 procent av
den totala produktionen i Sverige tas ut i form av skatter och
obligatoriska avgifter. Detta är följden av en utveckling som
tog sin början i slutet av 1960-talet, då Sverige alltmer kom
att avvika från andra länder beträffande storleken på den
offentliga sektorn. Kollektiva lösningar prioriterades på
bekostnad av de enskilda medborgarnas och familjernas
möjligheter att själva välja inom centrala områden som
utbildning, vård och omsorg. Genom att också produktionen
organiserades av det allmänna bortföll den stimulerande
konkurrens som skulle ha kunnat vidmakthålla och utveckla
såväl effektivitet som kvalitet. Den offentliga sektorns
verksamheter kom att ta i anspråk större resurser än vad som
annars hade varit nödvändigt. Diagram 6.2 visar
skattetryckets utveckling i Sverige jämfört med andra länder.
Diagram 6.2.
Samtidigt byggdes generösa transfereringssystem upp. De
kom att utnyttjas inte bara av dem som behövde det
gemensamma stödet utan också av många som såg en
möjlighet att sko sig på andras bekostnad. Även om de
reformer som genomfördes framför allt under perioden
1991-1994 har lett till att "friskfrånvaron" och annat ej
avsett utnyttjande av transfereringssystemen har minskat, har
nya problem vuxit fram. Under de senaste decennierna har
förtidspensioneringen använts för att dölja en växande
arbetslöshet. Från slutet av 1980-talet exploderade
arbetslösheten i samband med att den svenska modellen
kollapsade. Det ledde till att kostnaderna för
arbetslöshetsförsäkringen ökade kraftigt. Över en miljon
människor är utan arbete till följd av ett par decenniers
politiska missgrepp. Det kostar mycket i form av skatter och
avgifter som finansierar de arbetslösas uppehälle.
Sammantaget kan arbetslösheten beräknas kosta åtminstone
25.000 kronor per hushåll i genomsnitt.
Den genomsnittliga skatten på arbete (inkomstskatt, socialavgifter,
löneskatter och moms) är mycket hög. Till det kommer uttag av fastighets-
skatt, energiskatter och ytterligare indirekta skatter. Av en total ersättning
för
utfört arbete får man normalt bara behålla en dryg tredjedel efter alla skatter
och obligatoriska avgifter.
Den genomsnittliga inkomsten är idag cirka 14.500 kronor per månad. Det
motsvarar en total arbetsersättning på 19.300 kronor, eftersom arbetsgivaren
förutom lönen betalar sociala avgifter som uppgår till 33 procent av
lönesumman. Som framgår av tabell 6.2 kvarstår efter alla skatter cirka
6.700 kronor. Det totala skatteuttaget uppgår således till ungefär
12.600 kronor.
Tabell 6.2. Skattebelastningen på en
genomsnittsinkomst
Till en icke obetydlig del finansierar dessa skatter bidrag som
inte är ett stöd till utsatta individer och grupper utan som
behövs för att inkomsten efter skatt skall räcka till för
hushåll med normala inkomster. Detta bidragsberoende är
kombinerat med en situation där de enskilda hushållens
valmöjligheter när det gäller utbildning, vård och omsorg har
inskränkts. Bristen på valfrihet och beroendet av bidrag
försämrar i sig den svenska ekonomins förmåga att växa och
skapa förutsättningar för nya arbeten.
Den genomsnittliga beskattningen av arbete är således extremt hög i
Sverige. Till det kommer att kunskap, kompetens och initiativkraft beskattas
extra hårt genom höga marginalskatter. Skattereformen 1991 tvingades fram
av en insikt om att de höga marginalskatterna under två decennier hade
skadat svensk ekonomi. Arbete, företagande och utbildning hade lönat sig
för dåligt. Den s.k. värnskatten och egenavgifter som är ren inkomstskatt
innebär att Sverige är på väg tillbaka in i marginalskatteeländet. Det har
föranlett ledningarna för Ericsson och Astra, två av Sveriges stora och mest
kunskapsintensiva företag, att varna för effekterna i form av utflyttning och
sämre kompetens här hemma.
Beskattningen av företag som sådana är i Sverige konkurrenskraftig sett i
ett internationellt perspektiv. Beskattningen av företagandet är emellertid så
hård att villkoren för expansion, tillväxt och nya arbeten är otillräckliga.
Detta bottnar i en oförmåga hos Socialdemokraterna att inse att företag
förutsätter företagare och att expansion och nya arbeten förutsätter att de
enskilda människor som driver dagens företag och funderar på att starta
morgondagens upplever att villkoren är tillräckligt bra.
Sammantaget skapas genom vår politik utrymme för att förbättra
förutsättningarna för arbete och företagande genom skattesänkningar som
1999 uppgår till drygt 60 miljarder kronor. I det följande redovisas den
inriktning av skattepolitiken vi förordar. De konkreta förslagen återfinns i en
kommittémotion med anledning av prop. 1995/96:198 (motion
1995/96:Sk45). Fördelningen av de skattesänkningar vi föreslår framgår av
tabell 6.3.
Tabell 6.3. De moderata skattesänkningsförslagens fördelning
Sänkt skatt på arbete - man skall kunna leva på
sin lön
Offentliga transfereringar motiveras dels med att det finns
behov av en omfördelning av individernas inkomster över
livscykeln, dels med behovet av riskförsäkringar vad gäller
sjukdom och arbetslöshet. I det förra fallet rör det sig i stor
utsträckning om omfördelningar, som kunnat klarats lika väl
av individerna själva om de hade fått utrymme för detta
genom bl.a. lägre skatter. När det gäller riskförsäkringarna
finns det ett naturligt gemensamt ansvar för att alla skall
känna trygghet vid exempelvis arbetslöshet och sjukdom.
Här har emellertid, som påpekats tidigare, systemen varit så
generösa att de överutnyttjats med stora kostnader för andra
medborgare som följd. Med en annan skattepolitik ges större
möjligheter att skaffa sig en tillräcklig ekonomisk buffert för
att klara kortvariga inkomstbortfall utan offentligt stöd.
Därigenom kan stödet koncentreras till dem som verkligen
behöver det.
För att skapa utrymme för att medborgarna normalt skall kunna leva på sin
lön krävs att skatten för låg- och medelinkomsttagare sänks rejält. Med tanke
på behovet att sänka det höga skatteuttaget på arbete är det dessa skatter som
måste prioriteras. Den ytterligare höjning av egenavgiften till sjukför-
säkringen med 2 procentenheter som föreslås riksdagen i vår måste avvisas
och den höjning som trätt i kraft i år undanröjas. Den nya löneskatt som
införts - den så kallade allmänna löneavgiften - slopas. Därtill skapas med
våra budgetalternativ utrymme för att sänka skatten på arbete ytterligare.
1999 uppgår detta till nästan 20 miljarder kronor.
Till en del bör detta utrymme avdelas för barnfamiljerna genom att det
införs ett extra grundavdrag per barn vid den kommande beskattningen från
och med 1997. Det innebär ett avdrag på i dagsläget 8.900 kronor per barn
vid sidan av dagens barnbidrag. Vid genomsnittlig kommunalskatt uppgår
skattesänkningen till drygt 230 kronor per månad och barn.
Det återstående utrymmet bör utnyttjas för att sänka den kommunala
inkomstskatten, som är den tyngsta skatten för låg- och medelinkomsttagare.
Valet står då mellan att höja grundavdragen eller att sänka utdebiteringen.
Sammantaget gör vi bedömningen att en sänkning av utdebiteringen bör
prioriteras. För 1999 kan kommunalskatten då sänkas med ca 1 krona och
50 öre utöver vad som kan följa av kommunernas egna åtgärder. Det
ekonomiska utrymmet kan föras över till kommunerna i samband med att en
nationell skolpeng införs.
Sammantaget innebär detta att skatten på arbete för främst låg- och
medelinkomsttagare sänks med ca 43 miljarder kronor. För ett hushåll med
två barn och med en sammanlagd inkomst på 300.000 kronor sänks skatten
med nästan 19.000 kronor per år (nästan 1.600 kronor per månad). För att
möjliggöra detta återställs matmomsen till 21 procent (som den generella
momsen efterhand bör sänkas till), vilket minskar omfattningen av de totala
skattesänkningarna med drygt 8 miljarder kronor. För det hushåll som
beskrivits ovan minskar därmed skattesänkningen med ca 300 kronor per
månad. Sammantaget förbättras dess ekonomi med ca 1.300 kronor per
månad.
Dessutom bör fastighetsskatten sänkas till 1,5 procent och effekterna av
årets fastighetstaxering lindras genom en halvering av markvärdena som
underlag för fastighetsskatt. De kraftiga energiskattehöjningar som föreslås
avvisas.
Den höga beskattningen av arbete i Sverige ger särskilt starka negativa
verkningar för den privata tjänstesektorn. Tjänster som efterfrågas av
hushållen är oftast av sådan karaktär att det finns alternativ till att anställa
någon eller till att anlita ett företag för att utföra arbetet. Det vore
självfallet
att föredra om en så kraftig sänkning av beskattningen av arbete som
erfordras för att möjliggöra en ökad efterfrågan av tjänster från hushållen
skulle kunna genomföras med generell verkan. Det medför emellertid ett så
kraftigt skattebortfall att det inte är realistiskt i närtid.
Det är därför nödvändigt att i ett första steg genomföra selektiva åtgärder
så att skattekilen på arbete sänks kraftigt för tjänster med stort
arbetsinnehåll
som skulle kunna efterfrågas av de enskilda hushållen. Det kan exempelvis
gälla barn- och äldreomsorg, reparationer och underhåll av egna bostäder och
andra tjänster som underlättar förvärvsarbete.
Enligt vår uppfattning bör den långsiktiga lösningen vara en generell
sänkning av skatten på arbete och vissa särskilda åtgärder inriktade på den
privata tjänstesektorn som passar in i ett homogent skattesystem. Till dess
detta blir möjligt får selektiva åtgärder väljas. De hinder som finns för
framför allt sänkt eller slopad moms gör att vi föreslår att en modell med
skattereduktion för vissa hushållstjänster införs och att dess omfattning
bestäms till 50 procent av kostnaden för det utförda arbetet. Dessutom bör en
avdragsrätt för styrkta barnomsorgskostnader införas och frågan om ett
permanent avdrag för reparation och underhåll av egna bostäder utredas.
Goda villkor för företagande och nya jobb
Det finns en bred samstämmighet om att det är i företagen de
nya arbetstillfällena kan växa fram. Den politiska uppgiften
är att skapa så goda villkor för företagandet att det blir en
tillräckligt omfattande expansion med tillräckligt många nya
jobb.
Här står regeringen fullständigt tomhänt. Visserligen återfinns i
regeringens vårproposition rubriken "Goda villkor för företag och före-
tagande", men förslag som skulle kunna åstadkomma detta saknas helt.
Tvärtom har den socialdemokratiska regeringen sedan hösten 1994 på ett
antal områden, bland annat skattepolitiken, drivit en politik som har
försämrat villkoren för företagandet. Den dubbla beskattningen av kvarhållna
och utdelade vinster i bolagen har återinförts liksom fastighetsskatten på
kommersiella lokaler och förmögenhetsskatten. En ny fastighetsskatt på
industrilokaler har införts. Energiskatterna har höjts kraftigt, och reglerna
för
uppbörd av mervärdesskatt har skärpts, vilket dränerat likviditeten och
orsakat stora löpande kostnadsökningar. Nu föreslås ytterligare skatte-
höjningar, som ökar kostnaderna och försvagar tillväxtkraften.
Det egna riskbärande kapitalet är grunden för varje nytt arbete. Det är
orimligt att avkastningen av eget kapital i bolagssektorn beskattas med
50 procent, medan avkastningen på lånat kapital samt eget kapital i
handelsbolag och enskild firma beskattas med 30 procent.
Dubbelbeskattningen försämrar riskkapitalförsörjningen för främst mindre
och medelstora företag. I stället för att rätta till den bristande neutraliteten
återkommer regeringen med tanken att en sjätte AP-fondstyrelse skall kunna
gå in med riskkapital. Detta förslag har redan avvisats i en särskild
partimotion. Dubbelbeskattningen av utdelningar och kvarhållna vinster
leder till inlåsningseffekter. Det finns en tendens att företagen behåller
vinster av skatteskäl i stället för att dela ut dem så att de kan återinvesteras
i
företag med bättre tillväxtförutsättningar vad gäller både det ekonomiska
utfallet och antalet nya arbetstillfällen. Slutligen leder dubbelbeskattningen
till ett ökat utlandsägande av de svenska bolagen. Det är i sig inget negativt
med ett större utländskt ägande i svenska företag, men det bör inte tillkomma
som en följd av snedvriden skattestruktur. Dubbelbeskattningen måste slopas
omedelbart.
Regeringens förslag om ytterligare skärpt förmögenhetsskatt på riskkapital
måste avvisas. Tankarna på att införa förmögenhetsskatt på mindre noterade
bolag får inte genomföras. Regeringens förslag och ambitioner visar varför
förmögenhetsskatten i sin helhet måste slopas. Den försämrar förut-
sättningarna för kapitalbildning och leder till utflyttning och kapitalflykt.
Sammantaget förlorar Sverige i ekonomiska termer minst lika mycket som
skatten inbringar. Till det kommer förlusten av den kompetens som följer
med entreprenörer och företagare, när de flyttar från landet. Det finns
emellertid ytterligare skäl. Efter ett inledande motstånd föreföll
Socialdemokraterna ha accepterat tanken på att arbetande kapital inte skall
förmögenhetsbeskattas. Det uppstår då snedvridningar, om förmögenhets-
beskattningen behålls och utvidgas för andra tillgångar. Med regeringens
politik blir sannolikt resultatet att förmögenhetsskatten först skärps för
börsnoterade aktier i allmänhet och sannolikt för mindre, noterade bolag.
Därefter kommer skatten att behöva återinföras på allt arbetande kapital.
Också de andra försämringarna för företagandet måste undanröjas och
förslagen om ytterligare höjda energiskatter och utvidgad arbetsgivarperiod i
sjukförsäkringen måste avvisas.
Särskilda insatser måste göras för de mindre aktiebolag som växer snabbt
och är vinstrika och därmed har de främsta förutsättningarna att skapa
välstånd och nya arbeten. De drabbas särskilt hårt av de så kallade
fåmansbolagsreglerna. Dessa bör lindras kraftigt genom att grunden för
reglerna - att enbart tillåta utdelningsbeskattning av en viss "normal"
avkastning - vänds så att den avkastning som kan redovisas efter ett
marknadsmässigt löneuttag av ägarna i sin helhet betraktas som utdelnings-
inkomst.
Även i en miljö med neutral beskattning av kapitalavkastning kan det
finnas anledning att ha ett särskilt riskkapitalavdrag. Den teknik som valdes
av regeringen är emellertid för snäv och har dessutom för liten tidsmässig
omfattning. Ett riskkapitalavdrag bör dessutom gälla investeringar via
särskilda riskkapitalbolag och utsträckas i tiden till fem år.
Kunskap och arbete måste löna sig
Hösten 1994 beslutade den nya regeringen att höja den
statliga inkomstskatten från 20 till 25 procent. Samtidigt
aviserades höjda egenavgifter i sjukförsäkringen. Eftersom
sjukförsäkringen redan var fullt finansierad, innebär detta i
realiteten att avgiftshöjningen har samma effekter som en ren
inkomstskattehöjning. Den kommunala utdebiteringen har
dessutom tillåtits stiga med uppemot en procentenhet räknat
som genomsnitt för hela landet och betydligt mer i enskilda
kommuner och landsting.
Sammantaget innebär detta att marginalskatterna har stigit för alla. Den
högsta marginalskatten ligger idag på i det närmaste 60 procent, vilket står i
stark kontrast med det uttalade målet för marginalskattereformen 1991. Där
angavs som mål att endast en liten del av inkomsttagarna över huvud taget
skulle betala statlig skatt och att den högsta marginalskatten borde vara
50 procent.
Höga skatter är i sig skadliga för ekonomin. Särskilt skadliga är höga
marginalskatter, eftersom de direkt påverkar beteendet. För den som
överväger att investera tid och pengar i en bättre utbildning eller högre
kompetens blir nettoavkastningen efter skatt av en eventuell löneförbättring
betydligt mindre. Det finns en uppenbar risk att många väljer att avstå från
de försakelser som kan vara nödvändiga för att skaffa den nya och bättre
kunskapen. Därmed försvagas utvecklings- och tillväxtkraften i hela
ekonomin. Till det kommer den risk som flera företagsledare varnat för,
nämligen att människor med god kompetens och höga kvalifikationer väljer
att flytta från Sverige för att behålla en större andel av en ofta något högre
inkomst. Också detta skadar Sveriges ekonomi.
Att motivera en höjd statsskatt av fördelningsskäl är inte bara fel - det är
också mycket farligt. Det kan få helt omvänd effekt genom att
förutsättningarna försämras för den tillväxt som kan ge de nya arbetena och
utveckla välståndet för framför allt de med lägre inkomster och sämre
situation. Den statliga skatten bör omgående sänkas till 20 procent. Fullt
inflationsskydd måste införas.
Trygghet inför pensioneringen
Den aviserade pensionsreformen innebär helt nya
förutsättningar för många människor. De gamla utfästelserna
från slutet av 1950-talet visade sig inte hålla i dagens
verklighet. Redan tidigare förändrades förutsättningarna för
de kvinnor som varit utlovade särskild efterlevandepension. I
detta sammanhang utlovades oförändrade villkor för enskilt
pensionssparande för att möjliggöra för den som så önskade
att komplettera den offentliga pensionen.
Det är mot den bakgrunden synnerligen anmärkningsvärt att regeringen
försämrat förutsättningarna för enskilt pensionssparande dels genom minskat
avdragsutrymme, dels genom skärpt skatt på avkastningen. Avdragsutrymmet
måste omedelbart återställas och avkastningsskatten successivt sänkas till
den nivå som gällde 1994.
Stärkt konkurrens
Konkurrensbegränsningar motverkar
produktivitet
Konkurrens stimulerar till en effektivare användning av
samhällets resurser och stärker företagens förmåga att hävda
sig gentemot utländska konkurrenter. Även konsumenterna
gynnas genom att priserna pressas ned.
Sveriges konkurrensproblem är väl dokumenterade. Lindbeck-
kommissionen konstaterade 1993 att ett antal viktiga marknader i den
svenska ekonomin fungerar dåligt, vilket leder till betydande resursslöseri.
Enligt Lindbeckkommissionen var grundorsaken bristande konkurrens i
näringslivet, de många offentliga marknadsbegränsningarna och de
monopolliknande strukturerna i många branscher. Endast ca 30-35 procent
av den svenska ekonomin bedömdes vara utsatt för "full internationell
konkurrens".
Långtidsutredningen fann att flera marknader fortfarande präglades av
fåtalsdominans, men slog fast att avregleringar, privatiseringar och
omställningen av den offentliga sektorn kan avhjälpa situationen. Flera av de
strukturåtgärder som Långtidsutredningen hänvisade till har dessvärre
återtagits det senaste året. Det kan därför befaras att Långtidsutredningen
målade upp en för ljus bild av konkurrenssituationen i Sverige.
I konsultföretaget McKinseys uppmärksammade Sverigerapport, från
hösten 1995, slås fast att inte bara den offentliga sektorn utan även flera
branscher i näringslivet har dålig produktivitet till följd av lågt
konkurrenstryck. McKinsey konstaterar att produktiviteten i viktiga
branscher ligger långt under världsklass. Man slår också fast att det är
politiskt påverkbara faktorer som begränsar konkurrensen. McKinsey
hänvisar främst till regleringar av produktmarknaderna, men också till
tillämpningen av konkurrenslagen. När det gäller småföretag och viss
industri pekar man dessutom på begränsande regleringar på
arbetsmarknaden.
Vad avser konkurrenslagstiftningen har den tillämpats endast en kortare
tid. Den nya lagstiftningen innebär en väsentlig uppstramning och skärpning
av bestämmelserna med kraftigt förstärkta sanktionsmedel. Lagens
konstruktion medför dessvärre ett omfattande arbete i samband med
ikraftträdandet med att förhandla om upphävande eller reduktion av sådana
konkurrensbegränsningar som var tillåtna enligt den gamla lagstiftningen.
För framtiden är det därför viktigt:
att ge Konkurrensverket erforderligt stöd för dess arbete -
såväl budgetmässigt som från Riksrevisionsverket,
Skatteverket, Statskontoret m.fl. - för att kunna utreda
och beivra brott mot lagstiftningen,
att granska gjorda avregleringar och
konkurrensutsättningar inom t.ex. flyg, taxi m.fl. så att
konkurrens upprätthålls på lika villkor och inte ersätts
med nya regleringar eller monopol,
att fortsatta utvärderingen av tillämpningen av lagen
främst avseende problemen med tidsutdräkt från
föreläggande i Konkurrensverket till dom i Stockholms
tingsrätt med eventuell fastställelse i Marknadsdomstolen.
McKinseys Sverige-rapport visar vidare att det är dags att
avliva myten att högre produktivitet leder till färre
arbetstillfällen. Det antagandet håller bara om produktionen
ligger kvar på en oförändrad nivå totalt sett, vilket inte är
fallet enligt de erfarenheter som finns från branscher med
hög produktivitet. Det är i branscher med den högsta
produktiviteten som sysselsättningen har utvecklats starkast.
Höjd produktivitet leder till att efterfrågan ökar genom lägre priser, till att
handeln underlättas genom bättre konkurrensförmåga samt till att
inkomsterna stiger. Sammantaget leder detta till ökad efterfrågan och ökad
produktion på andra ställen, vilket i sin tur ger nya stordriftsfördelar och nya
innovationer. Tack vare denna dynamik kan nya arbetstillfällen hela tiden
skapas i växande branscher.
På grund av att stora delar av den svenska ekonomin är skyddade från
konkurrens och har låg produktivitet har Sverige inte kunnat dra nytta av den
dynamik som uppstår i samband med produktivitetsökningar. Därför har nya
arbetstillfällen inte kommit till stånd samtidigt som vårt land fallit tillbaka
i
välfärdsligan.
En offensiv konkurrenspolitik
Sverige behöver en offensiv konkurrenspolitik, som bygger
på strukturella åtgärder i alla samhällssektorer: frihandeln,
företagen och den offentliga sektorn. Som ett komplement
till detta behövs en strikt lagstiftning, som förhindrar företag,
kommuner och landsting att sätta konkurrensen ur spel.
Regeringen lider brist på både idéer och strategi inom detta område.
Visserligen slår den i propositionen fast att näringspolitiken måste vara
inriktad på att stärka konkurrensen, vilket är nödvändigt för att upprätthålla
ett tillräckligt konkurrenstryck i ekonomin. Men längre än så kommer man
inte. Regeringen föreslår inga nya åtgärder, förutom den översyn av
lagstiftningen som redan pågår.
En utvärdering av konkurrenslagen i syfte att göra den mer effektiv är en
åtgärd som vi till fullo stöder. Moderaterna har dessutom tidigare påpekat att
lagen behöver tillämpas striktare. Men det behövs också något mer än en
utredning av lagstiftningen. Sverige behöver en offensiv konkurrenspolitik
med strukturella åtgärder för ökad konkurrens.
Förutom genomförandet av den skärpta konkurrenslagstiftningen drev den
borgerliga regeringen igenom en lagstiftning mot otillbörliga upphandlings-
villkor, främst förekommande i offentlig sektor. Syftet var att motverka att
otillbörliga upphandlingsvillkor försvårade verklig upphandlingskonkurrens.
Den sittande regeringen har ännu inte lyckats ta fram förslag till
kompletterande lagstiftning i form av en lag mot avbrutna upphandlingar. En
sådan lagstiftning skulle försvåra försök att avbryta upphandlingar där "fel"
budgivare lagt det mest förmånliga budet.
I stället har den socialdemokratiska regeringen förhållit sig passiv till att
ett antal statliga företag - Posten, Telia, SJ m.fl. - toppar listan över
anmälningar om misstänkta brott mot konkurrenslagen. Posten har t.o.m.
antagit en s.k. offensiv strategi mot lagen, väl manifesterad i striden om
Citymail. Genom regeringens passivitet i förhållande till de egna bolagen
undermineras respekten för lagen och därmed konkurrensen i ekonomin.
När den borgerliga regeringen införde den nya, vassare konkurrenslagen
1992, betonades att en offensiv konkurrenspolitik måste omfatta åtgärder för
ökad konkurrens i hela ekonomin. Lagstiftning är ett komplement till viktiga
strukturella åtgärder och ger en tydlig signal om behovet av en mer
konkurrensinriktad affärsmoral.
Strukturella åtgärder för en stärkt
konkurrenspolitik
Frihandel är förutsättningen för det svenska välståndet. I
framtiden kommer detta att bli än mer påtagligt. En fri
utrikeshandel är nödvändig för att öka konkurrensen och
motverka monopol och fåtalsdominans. En fortsatt
internationalisering skall underlättas. Standardiseringsarbetet
avseende normer och produkter över nationsgränserna är
centralt för möjligheten att kunna undanröja omfattande
"tekniska handelshinder".
Inom EU skall Sverige värna om den fria rörligheten för
produktionsfaktorer. En utvidgning av EU österut samt en mer liberal
handelspolitik i EU gentemot omvärlden skall prioriteras. Det senare är
särskilt viktigt mot bakgrund av den eftersläpning i produktivitets-
utvecklingen gentemot Asien och Nordamerika som finns inom flera
branscher.
Samhällets resurser används mer effektivt, om den konkurrensutsatta
sektorn tillåts expandera på den skyddade sektorns bekostnad. Detta kan
uppnås genom avreglering av skyddade sektorer. För att öka trycket på
befintliga företag krävs att marknadstillträdet är fritt.
Det konkreta avregleringsarbetet hänger nära samman med uppgiften att
öppna de offentliga monopolen. Men det måste också inriktas på att
undanröja eller förenkla regleringar på andra områden, t.ex. inom arbets-
rätten och på olika produktmarknader. Därför måste avregleringsarbetet
bedrivas på bred front. Alla regler som berör företag måste granskas löpande.
Avregleringsarbetet, som inleddes under den förra mandatperioden, bör
snarast tas upp på nytt och påskyndas. Regeringen bör omedelbart skapa en
avregleringsdelegation med uppgift att kontinuerligt se över alla regler som
berör företagandet i syfte att undanröja onödiga hinder. Särskild vikt bör i
detta sammanhang läggas vid att undanröja olika former av
etableringshinder.
För att uppnå åsyftade resultat och en finjustering av regelverken krävs en
uppföljning av såväl Konkurrensverkets arbete som av befintliga
avregleringar och konkurrensutsättningar.
Inom viktiga områden som vård, omsorg och utbildning råder i praktiken
offentliga monopol. Även om det formellt är möjligt att starta privata
alternativ, har dessa ofta en orimlig konkurrenssituation, eftersom de som
regel inte kan få samma offentliga subventioner som gäller för kommuner
och landsting. Skattereglerna snedvrider också konkurrensen. Det gäller
framför allt mervärdesskattereglerna, där reglerna om avdragsrätt för
kommunerna leder till olika villkor för offentlig och privat verksamhet.
Genom att den offentliga sektorns verksamhet avmonopoliseras öppnas
nya marknader för privata företag. Därmed stärks särskilt kvinnornas
ställning på arbetsmarknaden. En konkurrensutsättning som leder till
överflyttning av resurser från den offentliga sektorn till den privata ökar
drivkrafterna för produktivitet. Härmed kan Sverige dra nytta av den positiva
spiral vad gäller produktivitet, efterfrågan och produktion som beskrivs i
McKinseys Sverigerapport. Erfarenheterna från de avregleringar som hittills
genomförts i Sverige är i huvudsak mycket goda men kan komma att behöva
finjusteras i vissa fall. Vad gäller järnvägstransporter sjönk exempelvis
statens kostnader för persontrafik med 20 procent under de två första åren,
sedan det blivit möjligt att upphandla järnvägstrafik i konkurrens, trots att
bara ett konkurrerande företag etablerade sig.
En rad åtgärder bör vidtas för att skapa bättre förutsättningar för privata
alternativ:
Lagstiftningen när det gäller konkurrensneutralitet vid
offentlig prissättning bör skärpas,
Tillsynen över upphandlingsreglerna bör ses över och
skärpas,
Kommunallagen bör ses över i syfte att precisera inom
vilka områden som kommuner och landsting får bedriva
verksamhet,
Strängare regler mot avbruten upphandling bör införas.
Den allt vanligare förekomsten av kommunala
koncernbildningar har till syfte att genom vinstutjämning
mellan olika verksamheter och i skydd av den svagare insyn
som bolagsformen ger bedriva skatteplanering. Resultatet
blir ofta snedvriden konkurrens, eftersom vinstmedel från
monopolbetonad verksamhet (t.ex. energibolag) kan
användas för att subventionera kommersiell verksamhet på
områden där privata företag verkar. Dessa missförhållanden
måste stävjas.
Det finns vidare skäl att överväga ett obligatorium för det offentliga att
upphandla i konkurrens.
Ett viktigt instrument i bl.a. detta sammanhang är privatisering. Statens
främsta näringspolitiska uppgift är att ange ramar och regelsystem för
näringslivets verksamhet och att bidra till att skapa betingelser för långsiktig
tillväxt. Staten bör inte styra utvecklingen i enskilda företag eller branscher.
Om staten uppträder som företagsägare och själv agerar på den marknad
staten har till uppgift att ange spelregler för, uppstår en uppenbar risk för
osund konkurrens. En regering kan påverkas av motstridiga intressen, som
medför att konkurrensen mellan privata och statliga företag snedvrids.
Risken för sådan sammanblandning försvagar spelreglernas trovärdighet och
lägger en hämsko på företagande och riskvillighet.
Därmed kräver rättviseaspekten och värnandet av en god konkurrens att
staten står neutral mellan olika företag. Staten kan aldrig bli en företagsägare
bland alla andra. Även om statliga företag drivs enligt normala
företagsekonomiska principer finns skillnader i ägarförutsättningar som gör
statligt företagsägande skadligt.
Staten kan även - oavsett vad som fastställts som mål med det statliga
ägandet - hamna i målkonflikter som försvårar ett rationellt ägande.
En privatisering och börsintroduktion av statliga företag underlättar
kapitalanskaffningen och vitaliserar företagen, vilket leder till ökat
konkurrenstryck och stärkt produktivitet. Privatiseringen av statliga företag
bör därför återupptas och påskyndas.
Avreglera kommunsektorn
Stärk det lokala självstyret och vitalisera
demokratin
De uppgifter i samhället som kräver gemensamma lösningar,
och som bäst utformas på lokal nivå, skall också skötas
lokalt. Det är viktigt att dessa gemensamma uppgifter kan
lösas utifrån lokala förutsättningar och kommuninvånarnas
uttalade vilja. Statlig reglering av kommunal verksamhet
måste undanröjas och begränsas till att ange ramarna för det
kommunala ansvaret. Detta är viktigt för att de mest
effektiva lösningarna skall kunna väljas, men också för att
reformera och vitalisera demokratin.
Om en gemensam uppgift i samhället anses bäst lösas på lokal nivå, borde
detta vara av den anledningen att man där enklast kan hitta lösningarna på
problemet, utifrån lokala förutsättningar och möjligheter. Då är det inte
motiverat att staten genom regleringar bestämmer och standardiserar
verksamheten åt kommunerna. Ett första steg mot en avreglering av den
kommunala sektorn och ett återupprättande av det lokala självstyret togs
under den förra mandatperioden. Detta ledde till att nya och mer effektiva
lösningar kunde väljas till fördel för kommuninvånarna. Erfarenheten av
detta första steg är god, och nu är det dags att ta nästa steg. Om kommunerna
skall ha rimliga möjligheter att bidra till balans i den offentliga ekonomin, är
det en grundläggande förutsättning att en omfattande avreglering genomförs.
Den statliga regleringen av kommunal verksamhet leder till ett minskat
förtroende för demokratin. Möjligheten för medborgarna att påverka den
lokala politiken står i omvänd proportion till de statliga regleringarna. Om
den lokala politiken skall ges ett värde och medborgarna en reell möjlighet
att påverka och se resultat av sina viljeyttringar, måste de statliga
regleringarna begränsas. Då skulle också det demokratiska beslutsfattandet
kunna vitaliseras och förtroendet för demokratin stärkas.
Statens roll bör vara att ställa upp ramarna för kommunernas verksamhet i
stort och att fastlägga de ekonomiska förutsättningar som gäller för en sund
offentlig ekonomi som helhet.
Vår uppfattning är att de två politiska beslutsnivåerna skall vara stat och
kommuner. När samverkan behöver ske mellan flera kommuner för att lösa
problem som är gemensamma, bör detta ske på basen av frivillig samverkan
och inte genom införandet av fler politiska beslutsnivåer. Landstingen bör i
ett första steg koncentrera sina resurser till sjukvården för att på sikt
avvecklas till förmån för en allmän sjukvårdsförsäkring som garanterar vård
och valfrihet, så att den enskilde kan välja de lösningar han eller hon känner
sig tryggast med.
Kommunernas genuina uppgifter
Den kommunala inkomstbeskattningen uppgår till nästan
32 procent, varav primärkommunerna står för två tredjedelar.
Detta är en betydande belastning på hushållens ekonomi, inte
minst för dem med låga och normala inkomster. Om
utrymme skall ges för ökad privat konsumtion och större
möjligheter för medborgarna att själva forma sina liv, måste
det lokala skattetrycket sänkas markant. Detta kan uppnås
om kommunernas verksamhet avregleras och förenas med en
politik som koncentrerar resurserna till de områden som
kräver gemensamma lösningar. Då kan skatten sänkas och
utrymme för såväl mänsklig växt som ekonomisk tillväxt
skapas.
Kommunerna skall koncentrera sig på sina genuina ansvarsområden. De
skall svara för det lokala samhällets utveckling genom fysisk planering,
infrastruktur och myndighetsutövning vad gäller sociala frågor och frågor
som rör natur- och stadsmiljö. Kommunerna skall ansvara för att en social
trygghet, när andra trygghetssystem inte förslår, kommer alla till del.
Stödet till barnfamiljer bör ske genom skatteavdrag och inte genom
kommunala subventioner av vissa barnomsorgsformer. De politiska
ambitionerna att styra familjerna och lägga livet tillrätta har lett till höga
skatter och minskad frihet. Offentligt stöd till barnomsorg skall komma även
dem till del som väljer att vårda och fostra barnen i hemmet, eller genom
samarbete med andra. Stödet till barnfamiljerna skall utformas så att det
missgynnar varken de föräldrar som väljer att ta hand om barnen själva eller
de föräldrar som vill förvärvsarbeta. Rätten till en grundläggande utbildning
och rätten att välja skola skall garanteras genom införandet av en nationell
skolpeng.
Det kommunala ägandet av företag har ökat markant under senare år.
Många av dessa företag ägnar sig inte på något sätt åt gemensamma
kommunala uppgifter, och det finns inget som motiverar det kommunala
ägandet. Tvärtom gynnar ett fritt och spritt ägande av näringslivet tillväxt
och utveckling. Det kommunala företagandet leder inte sällan till
konkurrenssnedvridningar och diskriminering av privat företagande. Ofta
subventioneras de kommunala företagen genom tillskott av skattemedel,
kommunala borgensförbindelser eller andra mer eller mindre kreativa
konstruktioner i syfte att kringgå konkurrenslagstiftningen. Kommunalt ägda
och subventionerade företag hämmar konkurrensen och leder till en
försämrad samhällsekonomi. Enligt vår uppfattning bör kommunerna
avveckla sitt företagsägande.
Kommunerna bör upprätta avvecklingsplaner för den offentliga
affärsverksamheten. I ett första steg bör tillkommande kommunal affärs-
verksamhet avvisas. I ett andra steg bör kommuner och landsting sluta sälja
icke primära tjänster till såväl privatpersoner som föreningar och andra
offentliga instanser. I det tredje steget bör offentlig affärsverksamhet
avvecklas eller försäljas. Om kommunerna visar oförmåga att avveckla
affärsverksamhet, bör lagstiftning övervägas.
Vår övergripande strävan är att skapa utrymme för enskilda och familjer
att ta ett större eget ansvar och koncentrera de offentliga insatserna till de
genuint gemensamma funktionerna i samhället. Om så sker kan
förutsättningar skapas för människor och samhällen att växa socialt,
ekonomiskt och kulturellt.
Kommunsektorns ekonomi
Regeringens beskrivning av utvecklingen i kommunsektorn
under föregående mandatperiod visar hur riktig och
betydelsefull den avreglering av sektorn var som då
genomfördes. Kommunerna gavs genom slopandet av
huvuddelen av de specialdestinerade statsbidragen ett
effektivt verktyg att påbörja en förändring av sin verksamhet.
Produktivitetsökningen inom den kommunala sektorn var
tillfredsställande under denna period.
Utvecklingen under 1995 går ännu inte att fullt ut bedöma. Det
socialdemokratiska maktövertagandet i flertalet kommuner och landsting
ledde till en kraftig ökning av den genomsnittliga skattenivån. Förändrings-
arbetet har avstannat på många håll. Regeringens oförmåga att lägga fram
förslag till riksdagen om ytterligare viktiga avregleringar har emellertid
inneburit svårigheter för kommunsektorn att anpassa sin verksamhet efter
t.ex. de lokala förutsättningarna. Ett exempel är att regeringen i föreliggande
proposition än en gång skjuter på beslutet i den viktiga frågan om
avreglering av socialbidragen. Genom att med sin beslutsoförmåga fördröja
förnyelsearbetet i kommunerna försvårar regeringen för kommunerna att
bedriva sin verksamhet inom en rimligare samhällsekonomisk ram.
Tillämpningen av barnomsorgslagen har också visat att denna försvårar för
kommunerna att utifrån lokala förutsättningar fatta goda beslut.
Barnomsorgslagen bör därför avskaffas.
Vi moderater anser som ovan framhållits att den fortsatta avregleringen av
kommunsektorn måste påskyndas, då den har förutsättningar att ge en bättre
lokal politik för medborgarna samtidigt som den har positiva
samhällsekonomiska verkningar.
I vår beräkning av det skattefinansierade utrymmet för kommunsektorn de
närmaste åren har vi utgått från effekterna av en fortsatt avreglering av den
kommunala verksamheten. Den kommunala självstyrelsen bör förstärkas
genom att kommunerna själva i större utsträckning får besluta hur de vill
bedriva sin verksamhet. De bör exempelvis kunna avgöra i vilken
utsträckning delar av den kan avgiftsfinansieras som ett alternativ.
Konkurrensutsättning av all kommunal verksamhet med undantag för
myndighetsutövning har visat sig vara ett mycket verksamt medel för att
åstadkomma effektiviseringar och höjd produktivitet. Bl.a. har utvärdering av
konkurrensutsättningen av äldrevård i Stockholm givit klart belägg för detta.
Vår avvägning av bl.a. statsbidragsnivån till kommunsektorn har tagit hänsyn
till en del av det utrymme ett konkurrensprogram skapar.
Ett grundlagsenligt statsbidragssystem måste införas. Den omläggning av
bidragssystemet till kommunsektorn som beslutades av höstriksdagen 1995
skedde i strid med den svenska grundlagens bestämmelser.
Detta innebär att vi idag har ett system som uttryckligen strider mot
regeringsformen. På sikt kan detta dilemma lösas av den majoritet som stod
bakom beslutet genom att grundlagen ändras. Detta torde också vara det enda
möjliga alternativet för den parlamentariska utredning, som f.n. arbetar med
frågan om en permanentning av det beslutade systemet. Vi moderater hävdar
emellertid bestämt principen att det som tas upp i skatt lokalt för lokala
uppgifter i enlighet med regeringsformen skall gå till fullgörandet av
uppgifter i den egna kommunen. Tanken bakom ett inomkommunalt
utjämningssystem leder i sin förlängning till att den kommunala beskatt-
ningsrätten slopas och ersätts med ett renodlat statligt fördelningssystem. Vi
avvisar bestämt en sådan utveckling som tydligt och klart hotar den
kommunala självstyrelsens grundval.
Vi förordar att vårt förslag till statsbidragssystem för kommuner och
landsting som återfanns i vår motion 1995/96:Fi10 genomförs med verkan
från 1 januari 1997.
Förslaget innebär
att den svenska grundlagen respekteras,
att lokalt uppburen skatt går till den egna kommunen och
ej till ett omfördelningssystem,
att det är en statlig uppgift att ge bidrag till kommuner
med för sina uppgifter otillräcklig skattekraft,
att fullt incitament att förbättra sin skattekraft föreligger
för alla kommuner och landsting,
att regleringar mellan stat och kommun i enlighet med
finansieringsprincipen m.m. sker genom den s.k.
neutraliseringsavgiften i samband med utbetalningen av
kommunalskattemedel,
att systemet med individuell slutavräkning kommunvis
återinförs.
I våra motioner om den kommunala sektorn har vi de senaste
åren beskrivit ett förslag till spärr mot kommunala
skattehöjningar. Förslaget innebär att kommuner och
landsting som höjer skatten i förhållande till föregående år
endast får behålla högst 50 procent av de merintäkter som
skattehöjningen leder till genom motsvarande förändring av
statsbidrag/neutraliseringsavgift.
Vi noterar att regeringen nu avser att föreslå vår modell i en kommande
proposition. Detta är naturligtvis tillfredsställande, även om åtgärden då sker
med ett par års onödig fördröjning och efter det att en rad kommuner och
landsting redan hunnit höja skatten och på ett olyckligt sätt bidragit till en
höjning av skattetrycket för medborgarna. Omvandlingstrycket försvagades
påtagligt genom regeringens uraktlåtenhet att vidta åtgärder mot de
samhällsekonomiskt skadliga kommunalskattehöjningarna. Det är angeläget
att kommunerna sänker skatterna de närmaste åren. Regeringen bör därför i
kommande förslag också ge kommunerna incitament att sänka skatterna,
särskilt kommuner med hög skattenivå.
Det är angeläget med en kommunal ekonomi i balans. Regeringen aviserar
ett kommande förslag om ett balanskrav för kommuner och landsting.
Tidigare har sagts att detta skulle föreskrivas fr.o.m. 1997. Nu skjuts
balanskravet framåt i tiden. Det är olyckligt att den s.k. Perssonplanen skapat
föreställningen att det idag inte skulle finnas något sådant krav. Signalen har
tolkats som att kommuner och landsting under en ny övergångstid skulle
kunna få låna till sina löpande utgifter och verksamhet. Skulle så ske,
försämras de offentliga finanserna genom ökande underskott i kommun-
sektorn.
Vi hävdar att dagens kommunallag sätter tydliga gränser mot en
kontinuerlig underbalansering av en kommuns budget. En kommun som
under en följd av år redovisat underskott har redan med dagens regler en
skyldighet att balansera sin ekonomi. Sker inte detta är budgetbeslutet i strid
med kommunallagen och torde med framgång kunna överklagas.
Det av regeringen aviserade balanskravet är en tydlig förbättring av dagens
regler. Det finns emellertid mot den här angivna bakgrunden ingen anledning
att skjuta på ikraftträdandet. En fördröjning innebär endast att nödvändiga
och riktiga strukturändringar i kommunernas verksamhet kan komma att
fördröjas och/eller att kommunernas ekonomi försämras med obalans i de
offentliga finanserna som följd.
Regeringen bör därför framlägga sitt förslag för riksdagen så att det kan
träda i kraft 1997.
Befria arbetsmarknaden
Stort reformbehov
Det alternativ vi erbjuder utgör inte bara en genomgripande
uppgörelse med grundläggande problem i samhällsmodellen.
I flera avseenden handlar det om en anpassning av politiken
till en föränderlig framtid, vilket är särskilt tydligt på
arbetsmarknadens område. Traditionella institutioner, inom
ramen för bl.a. arbetsmarknadspolitiken, den arbetsrättsliga
lagstiftningen och lönebildningen, bör ifrågasättas för att de
helt enkelt inte fungerar och därmed bidrar till att
massarbetslösheten består, men också för att de behöver
anpassas till nya förutsättningar och krav.
Vaktslåendet om det gamla är i flera avseenden orättfärdigt. På kort sikt
gynnar dagens system för exempelvis anställningstrygghet och lönebildning
dem som har en stabil position på arbetsmarknaden. Priset betalas av alla
dem som slås ut från och/eller saknar möjlighet att ta sig in på den reguljära
arbetsmarknaden. På lite längre sikt drabbas emellertid alla.
Regeringens ambition, sådan den kommer till uttryck i propositionen, att
halvera den öppna arbetslösheten bygger på en förhoppning om att den
ekonomiska tillväxten skjuter fart. Hur detta ska gå till utan att regeringen
med beslutsamhet tar sig an de strukturella problem som hämmar
arbetsmarknadens funktion - och därmed i sig begränsar såväl skapandet av
nya arbetstillfällen som tillväxten - är svårt att förstå. Alternativet härtill
är
att flytta öppet arbetslösa till allehanda åtgärder, d.v.s. att söka förverkliga
halveringsmålet genom statistiska manövrer.
Förutom att åtgärda de missförhållanden som medför en onödigt hög nivå
på arbetskraftskostnaderna handlar det främst om att finna en arbetsrättslig
lagstiftning som uppmuntrar till anställning, en arbetsmarknadspolitik som
effektivt förmår matcha arbetskraften mot efterfrågan och en
arbetslöshetsförsäkring som bidrar till att arbetslöshetsperioderna blir så
korta som möjligt.
I propositionen ger regeringen få besked om hur den tänker gå tillväga för
att uppnå något av detta, utan hänvisar till den sysselsättningspolitiska
proposition som väntas senare i vår.
Regeringen delar förvisso uppfattningen att en icke oväsentlig andel av
den totala arbetslösheten är strukturellt betingad, men Socialdemokraterna
har som parti givit upprepade prov på att man inte fullt ut förstår vilka de
strukturella problemen är. Risken för att inte heller den särskilda
sysselsättningspropositionen innehåller de nödvändiga förslagen är därför
överhängande. I samband med att denna presenteras kommer vi därför att
redogöra för de förändringar vi finner påkallade. Våra förslag kommer bl.a.
att innehålla en reformering av arbetslöshetsförsäkringen med den innebörd
som anges ovan, men också till en lägre kostnad. Vi avser vidare föreslå en
betydande effektivisering av arbetsmarknadspolitiken, inte minst avseende
sammansättningen av de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna, så att denna
tillsammans med den reformerade arbetslöshetsförsäkringen utgör ett
verkningsfullt redskap i arbetet för en lägre arbetslöshet.
Om en halvering av den totala arbetslösheten skall vara möjlig, kommer
det att inom de närmaste åren krävas minst en halv miljon nya
arbetstillfällen. Vikten av att dessa skapas i den privata sektorn kan inte nog
understrykas. Med mindre än att det företas en klar kursändring till förmån
för en politik som skapar goda villkor för företagande och som premierar
mänsklig företagsamhet i ordets alla bemärkelser blir utmaningen oss
övermäktig och obalanserna på arbetsmarknaden permanentas.
För närvarande talar emellertid återkommande prognoser för att
massarbetslösheten inte bara består utan också förstärks, vilket understryker
vikten av att en ny politik introduceras snabbt och med stor målmedvetenhet.
Det handlar om att skapa förutsättningar för nya riktiga arbeten i företagen,
vilket i sin tur kräver:
En dynamisk lönebildning
Lägre skatter på arbete och företagande
En flexibel arbetsrätt
En effektiv arbetsmarknadspolitik
Nuvarande arbetsrätt är destruktiv
Det arbetsrättsliga regelverket gör den svenska
arbetsmarknaden trögrörlig. Som det nu är utformat,
huvudsakligen efter villkor som håller på att förändras i
grunden, riskerar regelverket att försena arbetsmarknadens
anpassning till innovationer och förändrade
organisationsmönster.
Problemen är emellertid inte bara av funktionell natur. Arbetsrätten bidrar
som vi redan konstaterat genom sin utformning till att olika grupper ställs
mot varandra på arbetsmarknaden, ett förhållande som accentueras när
efterfrågan på arbetskraft sjunker. De som redan har en fast fot på
arbetsmarknaden premieras, medan de vars ställning är mindre stabil
åsidosätts. Bilden av en, till följd av lagstiftningen, privilegierad grupp på
arbetsmarknaden är emellertid inte entydig. Reglerna för anställningstrygghet
premierar inte bara en kategori framför en annan utan gör det också riskabelt
att byta arbete, vilket leder till oönskade inlåsningseffekter. I ett vidare
perspektiv bidrar det naturligtvis till den begränsade rörligheten på
arbetsmarknaden. För enskilda medarbetare handlar det om kraftigt beskurna
möjligheter att utvecklas genom att byta arbetsmiljö och arbetsuppgifter, i
värsta fall om personliga tragedier.
Svårigheten att sluta individuella avtal som ersättning för de kollektiva
lösningarna beskär ytterligare de enskilda medarbetarnas inflytande över sin
arbetssituation. Förutom den moraliska dimension som utgörs av enskilda
anställdas beroende av förhållanden utanför deras räckvidd, handlar detta om
vilka möjligheter enskilda arbetsgivare - och blivande medarbetare - har att
skapa just den formella relation som utgör förutsättning för tillkomsten av ett
nytt arbetstillfälle.
Även regeringen efterlyser en förändring på det arbetsrättsliga området och
sätter därvid sitt hopp till en snar överenskommelse mellan arbets-
marknadens parter, inom ramen för den arbetsrättsliga kommissionens
arbete. Så länge lagstiftningens utformning i sådan utsträckning motverkar
den flexibilitet som framtidens arbetsmarknad kräver är det emellertid inte
tillräckligt att förlita sig på avtalslösningar.
En reformering av arbetsrätten bör ske i två steg. Redan den 1 januari 1997
bör arbetsmarknaden avregleras åtminstone enligt de principer som rådde
före regeringens återställarpaket den 1 januari 1995. Detta skulle bl.a.
innebära att det blir lättare att anställa genom längre provanställningstider.
Ökade möjligheter måste skapas för företagen att behålla medarbetare av
särskild betydelse för den framtida utvecklingen.
I ett andra steg bör en mera genomgripande avreglering av
arbetsmarknaden komma till stånd. Dagens arbetsrättsliga lagstiftning bör
ersättas av en enda lag som garanterar grundläggande villkor i arbetslivet.
Härigenom kan avtalen göras mer individuella och därmed bättre anpassade
till en ny arbetsmarknads mera föränderliga villkor.
Lönebildningen
Regeringen återkommer i propositionen till sin oro över
löneutvecklingen och konstaterar bl.a. att lönsamhet och
arbetsmarknadsläge haft ett begränsat inflytande över
lönebildningen inom olika branscher. De uppenbara bristerna
i lönebildningens funktionssätt upplevs som ett allvarligt hot
mot Sveriges internationella konkurrenskraft, vilket märkbart
kan försvåra bekämpningen av arbetslösheten.
Vi delar regeringens uppfattning att dagens lönebildning utgör ett allvarligt
problem för svenska företags konkurrenskraft, och denna, men också
arbetskraftskostnadernas övriga beståndsdelar, måste därför ses över. Den
insiktsfullhet som framträder i regeringens skrivningar om en oberättigat hög
löneökningstakt förtas emellertid delvis av bristen på en motsvarande klarsyn
avseende de problem som kan hänföras till den svenska lönestrukturen. På
detta område består uppenbarligen regeringens ovilja att ens medge
problemets omfattning.
Att konsekvent avvisa varje tanke på en mer varierad lönesättning
förstärker problemen på arbetsmarknaden. Många arbetstillfällen, där kraven
på erfarenhet och utvecklad kompetens är mer begränsade, kommer aldrig ut
på marknaden eller förblir s.k. svartjobb. Som en metod att till varje pris
hävda arbetslinjen är regeringens kompakta motstånd i det avseendet
svårbegriplig. Små möjligheter att genom egna insatser försäkra sig om en
högre arbetsinkomst sänker därutöver lönsamheten i utbildnings-
investeringar. Förutom att den nödvändiga motivationen för högre utbildning
uteblir och att riskerna för "brain drain" ökar påverkas de enskildas
drivkrafter för en återkommande kompetensutveckling i arbetslivet.
En fungerande lönebildning ger - liksom övrig prisbildning - också
signaler om hur utbud och efterfrågan utvecklas på marknaden, vilket delvis
påverkar människors val av utbildning. Om lönebildningen emellertid inte
fungerar, vilket byggbranschens senaste avtal utgör ett tydligt uttryck för,
uteblir i bästa fall de nödvändiga signaleffekterna. Troligare är dock att det
istället uppstår en felaktig signaleffekt som leder till förstärkta obalanser på
de olika delmarknaderna. Återkommande utbildningssatsningar inom
enskilda bristområden utgör inget alternativ till en förbättrad lönebildning.
För en mer tillväxtbefrämjande lönebildning finner vi det angeläget med
en avveckling av de regler, t.ex. inom lagstiftningen om kollektivavtal, som
motverkar ett modernt synsätt. En alltmer varierad arbetsmarknad, där de
lokala förutsättningarna - också inom samma branscher - kan skilja sig åt
avsevärt, lämpar sig sällsynt illa för centrala överenskommelser. Önskemål
om en återgång till samordnade centrala förhandlingar, med starka
centralorganisationer, rimmar därför illa med regeringens ambitioner att
åtgärda bristerna i lönebildningens funktionssätt.
En utbildningssatsning värd namnet
Vikten av kompetens
Regeringen säger sig vilja göra en stor satsning på utbildning
för att förbättra möjligheterna för fler att få arbete. Det som
föreslås i propositionen kommer emellertid inte att ge det
resultat man förväntar sig. Det stora antalet
utbildningsplatser regeringen hävdar att den inrättar visar sig
dessutom i betydande utsträckning utgöras av statistiska
manipulationer.
Den av regeringen aviserade utbildningssatsningen består i realiteten
främst av att tillfälliga utbildningsplatser finansierade med arbetsmarknads-
politiska medel omvandlas till reguljära utbildningsplatser. Det innebär t.ex.
att av regeringens stora "satsning" på 100.000 nya platser inom vuxen-
utbildningen är bara en fjärdedel nya. Resten finns redan idag. Regeringens
politik genomförs dessutom utan hänsynstagande till angelägna insatser i
syfte att förbättra enskilda människors personliga drivkrafter att erövra
kunskaper. Tvärtom pekar såväl skattepolitiken som lönebildningen i motsatt
riktning. Det gör att utsikterna till framgång för regeringsprogrammet ter sig
mycket mörka.
Dagens samhälle präglas av en allt snabbare förändringstakt och en
kunskapsutveckling som saknar motstycke i mänsklighetens historia. De
omvandlingsprocesser samhället måste genomgå är varken enkla eller
förutsebara. Ett gemensamt drag i förändringen är att de enskilda
människornas kompetens och kunskap blir allt viktigare för dem själva och
för samhället. Den förnyelse och utbyggnad av utbildningsväsendet som
sattes igång på initiativ av den borgerliga regeringen måste fortsätta.
I diskussionen om kunskapssamhället är det viktigt att komma ihåg de
specifika och unika egenskaper som kunskap och kompetens har. Kunskap
och kompetens kan inte tilldelas eller fördelas mellan människor genom yttre
påbud. Att det förhåller sig så innebär utmaningar för varje enskild människa
men även för dem som har ansvaret för utbildningspolitiken. Förmår vi inte
skapa en framtid med en god tillgång till utbildningsmöjligheter, men också
med en stark vilja hos varje enskild till förkovran, riskerar vi att få ett
samhälle präglat av stagnation och splittring.
Under åren 1991-1994 genomfördes väsentliga förändringar av
utbildningssystemet i syfte att göra vårt land bättre rustat för att möta de nya
utbildningskraven. Centrala delar av dessa förändringar har dessvärre direkt
saboterats av regeringen under de två senaste åren. Utbildnings- och
forskningssystemet centraliseras åter till förfång för den individuella
kreativitet som i stället borde sättas i högsätet.
Särskilt hårt har den högre utbildningen och forskningen drabbats.
Regeringens förslag om en dramatisk nedskärning av forskningen är direkt
destruktivt. Detsamma gäller regeringens kamp mot friskolorna.
Grundskolan har uppenbara svårigheter att förbereda alla elever för
gymnasieskolan. Därigenom riskerar stora elevgrupper att gå vidare i
utbildningen utan de grunder som vidareutbildning förutsätter.
Den enskildes incitament till utbildningsansträngningar är dessutom svaga,
som en direkt följd av skattesystemet och lönebildningen.
Moderata förslag för långsiktighet och kunskap
I stället för en kortsiktig politik baserad på arbetsmarknads-
och regionalpolitiska överväganden föreslår vi moderater ett
brett och långsiktigt program för mer kunskap. Det
koncentreras till ambitionen att ge barnen en stabil grund att
bygga vidare utbildning på, till en kvalitetsinriktad
utbyggnad av utbildningsmöjligheterna efter
gymnasieskolan, till den avancerade forskningen och till
villkoren för lärande efter ungdomsåren. En bred valfrihet
görs till den viktigaste hävstången för att höja
kunskapsnivån.
Ungdomsutbildningen utgör grunden för individernas fortsatta utbildning
och livslånga lärande. De små barnens förmåga och vilja att lära sig måste
stimuleras. Detta utgör en viktig förutsättning för att stärka senare inlärning.
Vi anser att skolan kan nå bättre resultat än idag. Ingen elev skall behöva
riskera att gå vidare utan att ha tillräckliga kunskaper för att klara
gymnasieskolans krav. I detta arbete har naturligtvis lärarna och skolledarna
med sin utbildning, sina kunskaper och sina erfarenheter en central roll.
Arbetet för en ökad valfrihet i skolan måste ges högsta prioritet som ett
medel att öka kvaliteten. En fruktbärande konkurrens och variationsrikedom
i undervisningen främjas bäst om skolor med olika inriktning, arbetssätt och
huvudmän kan verka sida vid sida. Införandet av en nationell skolpeng skulle
göra valfriheten reell för alla. En nationell skolpeng, i första hand för
grundskolan, innebär att staten tar ett huvudansvar för skolans finansiering.
Skolpengen tilldelas alla skolor som uppfyller kvalitetskraven, fristående lika
väl som kommunala. Den garanterar därigenom att alla skolor behandlas lika
oavsett huvudman och säkerställer att skolorna, även de som har kommunal
huvudman, tillförsäkras nödvändiga resurser.
Införandet av nationell skolpeng skall förenas med en växling av
finansieringsansvaret mellan stat och kommun. Samtidigt bör kvalitets-
kontrollen inom hela skolväsendet skärpas. Alla elever måste få möjlighet att
uppnå läro- och kursplanernas mål. För att stärka uppföljningen,
utvärderingen och tillsynen, klargöra de centrala myndigheternas
förvaltningsroll samt bredda utvecklingsarbetet inom skolan föreslår vi dels
att Skolverket och SIH slås samman, dels att kvalitetsfrågorna (uppföljning,
utvärdering och tillsyn) sammanförs till en egen myndighet.
Den förbättring av grundskolans möjligheter att klara sin uppgift som vi
förordar skapar en god grund för gymnasieskolan och för utbildningen
därefter. Det är vårt första krav. Vårt andra krav gäller formerna för
utbyggnaden av den eftergymnasiala utbildningen där Sverige idag ligger
efter andra länder.
Den högre utbildningens utbyggnad måste ske med beaktande av
utbildningens kvalitet. Tillgången på kvalificerade lärare måste garanteras i
samband med att den högre utbildningen expanderar. Det är vår bedömning
att det idag är viktigare att öka examinationsfrekvensen än att forcera fram
ett antal nya platser. En i och för sig angelägen fortsatt utbyggnad av den
högre utbildningen bör ske först efter en period av kvalitetskonsolidering. De
senaste årens snabba utbyggnad kan inte utan uppenbara kvalitetsrisker
mekaniskt föras vidare. Vi vill i detta sammanhang speciellt betona vikten av
en fortsatt förnyelse av lärarutbildningarna, som en grund för allas lärande.
Tiden bör nu utnyttjas för en expansion av den eftergymnasiala
yrkesutbildningen. Dagens bristande kapacitet kan bli en flaskhals för
näringslivets expansion. Vi anser därför att det är angeläget att genomföra en
utbyggnad av den kvalificerade eftergymnasiala utbildningen med ytterligare
20.000 utbildningsplatser. Betydelsefullt är att utbyggnaden kan ske på ett
varierat sätt och i ett mycket nära samarbete med företagen.
Det tredje centrala området för att främja Sveriges utveckling till en
avancerad kunskapsnation är forskningen. Forskningen och forskar-
utbildningen vid landets universitet och högskolor måste ligga på en mycket
hög nivå om Sverige skall vara ett attraktivt investeringsland. All forskning
måste tåla varje internationell jämförelse.
Även forskningen och den högre utbildningen gynnas av valfrihet och
konkurrens. Detta uppnås bland annat genom fler enskilda universitet och
högskolor, förstärkt samarbete med näringslivet och uppmuntrande av
alternativa finansieringsformer t.ex. fristående forskningsstiftelser. Vi
motsätter oss bestämt de nedskärningar regeringen aviserar ifråga om
forskningen, liksom de ingrepp i fria forskningsstiftelser som regeringen
uppenbarligen planerar.
Vuxenutbildningen, eller det livslånga lärandet, har en viktig uppgift när
det gäller att ge människor en möjlighet att komplettera sin grundläggande
utbildning. Den utgör ett fjärde centralt område där vi föreslår viktiga
förändringar.
För att vuxna skall kunna studera är det betydelsefullt att utbildning i olika
former och med möjlighet till olika studietakt utvecklas. Denna utbildning
kan vara på olika nivå och av olika omfattning. Viktiga krav är att
utbildningen är flexibel och kan kombineras med arbete eller annan
verksamhet som t.ex. föräldraledighet. En förutsättning för att denna form av
utbildning skall kunna utvecklas på bred front är att företag och enskilda tar
ett ökat ansvar för kompetensutvecklingen. Finansieringen av sådan
utbildning kan möjliggöras genom att ett eget sparande för utbildning
underlättas. Praktiskt bör detta ske genom att den enskilde erbjuds att
skattefritt sätta av en del av lönen till ett personligt utbildningskonto.
Arbetsgivaren skall, också skattefritt, kunna göra motsvarande avsättningar.
Som stöd för ett kunskapsprogram efter dessa fyra utvecklingslinjer måste
skattepolitiken och lönebildningen ges en ny inriktning som överensstämmer
med ambitionen att göra Sverige till en första rangens kunskapsnation. Det
innebär att det skall vara privatekonomiskt lönsamt att lära mera. I denna
motion presenterar vi en skattepolitik i denna anda. På de fackliga
organisationerna vilar ett stort ansvar att medverka till en lönestruktur med
samma inriktning.
Regeringens platsinriktade utbildningspolitik bör enligt vår mening
ersättas med en kvalitetspolitik enligt de riktlinjer vi här har förordat.
Kärnkraften och energipolitiken
Energikommissionens betänkande var klargörande i ett
viktigt hänseende. Årtalet 2010 bör strykas från den
energipolitiska dagordningen. Diskussionen borde därmed
kunna återföras till det som borde vara huvudfrågan: hur
energipolitiken skall kunna medverka till "upprätthållande av
sysselsättning och välfärd".
Trots det ersätts nu gamla låsningar av nya. Den energipolitiska
huvudfrågan när nu 2010 avförs från dagordningen tycks i stället bli hur vi
skall förtidsavveckla vår kärnkraft, d.v.s. hur vi genom politiska beslut skall
kunna framtvinga en stängning av reaktorer, trots att de uppfyller
säkerhetskraven, producerar billig el och är lönsamma för samhället och
ägarna. En årtalsexercis ersätts av en annan!
Sverige genomlider nu arbetslöshetens stålbad och brottas med svåra
samhällsekonomiska problem. Alla krafter borde rimligen inriktas på att få
till stånd den goda och uthålliga tillväxt som åter kan sätta de
hundratusentals arbetslösa i arbete. I stället funderar regeringen över i vilken
takt vi skall föröda nationellt kapital och avhända oss resurser som står till
vårt förfogande. På fullt allvar övervägs hur vi frivilligt ska fördyra vår
energianvändning och försämra vår konkurrenskraft.
Ingen kan med någon exakthet kvantifiera konsekvenserna av en sådan
politik. Men uppenbart är att den kommer att påverka tilltron till Sveriges
vilja och förmåga att ta itu med sina problem, liksom investeringarna i
industriell verksamhet. Det kan ingen tillväxtpolitik i världen ändra på.
Regeringens energipolitik är skadlig för såväl miljön som sysselsättningen
och tillväxten. Inriktningen att börja avveckla kärnkraften under
mandatperioden kommer att öka behovet av fossila bränslen och åsamka
folkhushållet stora kostnader. Löftet i regeringsförklaringen att slå vakt om
den energiintensiva industrin blir då innehållslöst.
Det är omöjligt att avveckla kärnkraften och samtidigt slå vakt om den
energiintensiva industrins konkurrenskraft. Industrin har redan skadats av
regeringens energipolitik, som sänder felaktiga signaler till företag och
investerare. De höjningar av produktionsskatten på el från vatten- och
kärnkraft som nu föreslås (prop. 1995/96:198) kommer, tillsammans med
höjningen av samma skatter vid årsskiftet samt höjningen av
koldioxidskatten för tillverkningssektorn, att minska sysselsättningen.
Sammantaget innebär de tre olika höjningarna av produktionsskatten på
kärnkraftsel en skattehöjning med 1.600 procent inom loppet av 18 månader.
För vissa energiintensiva företag innebär energiskattehöjningarna en
merkostnad som motsvarar hela vinsten.
En bra energipolitik är och förblir en av de viktigaste förutsättningarna för
att åstadkomma en hög tillväxt i ekonomin. Den är också av central betydelse
för att den önskvärda tillväxten skall kunna komma till stånd i former som är
så skonsamma som möjligt mot vår miljö.
För oss moderater är det en självklar utgångspunkt att alla de resurser skall
användas som står till folkhushållets förfogande. Vi utgår från utslaget i
1980 års folkomröstning - som satte en övre gräns för antalet
kärnkraftsreaktorer - och avvisar bestämt varje tanke på att framtvinga en
avveckling av kärnkraften i förtid. En viktig utgångspunkt är också vår
uppfattning att klimatfrågan är det största miljöproblemet - en
överlevnadsfråga för mänskligheten. Därför måste Sverige bedriva en
offensiv klimatpolitik och fullgöra sina internationella åtaganden på detta
område. En ersättning av kärnkraften med eldning av fossila bränslen och
biobränslen ökar också utsläppen av andra miljöskadliga ämnen. Därmed
motverkas målet att minska luftföroreningarna, försurningsskadorna och
övergödningen. Sverige får också svårare att övertyga andra länder att
minska utsläpp som påverkar vår miljö.
En viktig utgångspunkt är att staten inte skall detaljplanera energisystemets
utveckling. Statens uppgift är i stället att fastställa ramar och villkor som
innebär att hushåll och företag ges långsiktigt hållbara spelregler.
Regeringen har hävdat att den eftersträvar en energipolitik i bred enighet.
Av Energikommissionens betänkande framgår att regeringen - om den vill -
kan åstadkomma en energipolitisk uppgörelse med Moderata samlingspartiet
och Folkpartiet liberalerna och att en sådan uppgörelse i sin tur skulle få stöd
av svenskt näringsliv och av fackliga organisationer, bl.a. LO. Det saknas
möjligheter att åstadkomma en större och bredare parlamentarisk och
samhällelig uppslutning kring den framtida energipolitiken än så.
Förslag till utgiftstak och
preliminära utgiftsramar
Budgetförstärkningar
I avsnitt 6 har det moderata alternativet till regeringens
politik beskrivits utförligt. Behovet av förbättrad
budgetdisciplin, starkare statsfinanser och minskade
offentliga utgifter till förmån för sänkta skatter är stort.
Vi föreslår i denna motion och avser att återkomma i höst med förslag om
långsiktiga utgiftsminskningar som 1999 uppgår till 65,3 miljarder kronor
utöver vad regeringen föreslår samt förslag om ytterligare privatiseringar och
skattesänkningar på sammanlagt 60,7 miljarder kronor 1999. Sammantaget
leder våra förslag till budgetförstärkningar på 9,2, 11,8 respektive
8,1 miljarder kronor för de kommande tre budgetåren i förhållande till
regeringens förslag.
De utgiftsminskningar vi föreslår för de kommande tre
budgetåren leder till att det statliga utgiftstaket kan
bestämmas till belopp som är i motsvarande mån lägre. Vi
avvisar vidare de s.k. budgeteringsmarginaler regeringen
föreslår. Dessa motverkar budgetdisciplinen och försvagar
förtroendet för budgetpolitiken. Om de föreslagna taken för
statens utgifter behöver överskridas, får regeringen
återkomma till riksdagen med redovisning av varför det
ökade resursbehovet uppstått samt förslag till åtgärder för att
uppfylla det ursprungligen fastställda taket för de statliga
utgifterna.
Vi föreslår mot denna bakgrund att det statliga utgiftstaket bestäms till
670 miljarder kronor 1997, 652 miljarder kronor 1998 och 641 miljarder
kronor 1999. Det är en minskning med 53, 68 respektive 94 miljarder kronor
jämfört med regeringens förslag för de tre åren.
I tabell 7.2 redovisas vår preliminära fördelning av utgifterna inom
utgiftstaket på utgiftsområden. Därefter ges en kort beskrivning av våra
förslag inom de olika utgiftsområdena.
Tabell 7.2. Moderata förslag till utgiftsramar 1997-1999
Miljoner kronor, löpande priser (schablonmässig uppräkning med 3,3 % för 1997
och 3%
för 1998 resp. 1999) Angivna förändringar i relation till regeringens förslag
till
utgiftsramar
Utgiftsområde 1: Rikets styrelse
Vi har vid upprepade tillfällen påtalat behovet av att minska
det statliga ekonomiska stödet till politiska partier och till
dagspressen. Enligt vår uppfattning är det befogat såväl av
statsfinansiella skäl som av integritetsskäl. Det borde ligga i
alla partiers intresse att minska beroendet av bidrag från den
offentliga sektorn och i stället verka för ett politiskt vitalt
och oberoende partiliv och en fri press utan starka
ekonomiska kopplingar till staten. En sådan utveckling
skulle - förutom att den innebär besparingar för staten -
bidra till att stärka den demokratiska processen i vårt land
och därmed öka medborgarnas förtroende för politiska
beslut, vilket skulle vara till gagn för alla politiska partier. Vi
kommer därför att återkomma med förslag om att partistödet
minskas till en tredjedel av nu utgående belopp fr.o.m. 1997
för att därefter bli föremål för reformering och att presstödet
avskaffas i två etapper fr.o.m. 1997. Samtidigt bör, som vi
föreslår i annat sammanhang, reklamskatten slopas och
tidningsmomsen höjas till 21 procent.
Utgiftsområde 2: Samhällsekonomi och
finansförvaltning
Vår bedömning för utgiftsområdet överensstämmer i
huvudsak med regeringens.
Utgiftsområde 3: Skatteförvaltning och uppbörd
Vår bedömning för utgiftsområdet överensstämmer i
huvudsak med regeringens. Dock avser vi att i höst föreslå en
omprioritering av medel från skattemyndigheten till
Tullverket. Utgiftsminskningen inom skattemyndigheten
kommer att kunna ske genom effektivisering och minskad
administration.
Utgiftsområde 4: Rättsväsendet
En av rättsstatens allra viktigaste uppgifter är att så långt
möjligt tillgodose medborgarnas berättigade krav på
rättstrygghet och rättssäkerhet. Risken att drabbas av intrång
och övergrepp från såväl enskilda som det allmänna måste i
görligaste mån förebyggas. I de fall rättsstaten inte lyckas
förehindra brott är det desto mer angeläget att brotten
beivras. I annat fall tenderar medborgarna - med all rätt - att
förlora förtroendet för de rättsvårdande myndigheternas
förmåga att värna medborgarnas trygghet och säkerhet till
liv, hälsa och egendom. För närvarande pågår en omfattande
nedrustning inom rättsväsendet som ett resultat av de
långtgående besparingskrav som regeringen ålade
polisväsendet, domstolarna och kriminalvården i förra årets
budgetproposition. Ärendena samlas nu på hög hos framför
allt polisen och åklagarmyndigheterna, uppklaringsprocenten
av anmälda brott minskar, brottskurvorna stiger på nytt och
narkotikamissbruket bland unga ökar. Utöver redan
beslutade besparingar skall enligt regeringens förslag
ytterligare neddragningar motsvarande 700 miljoner kronor
genomföras inom rättsväsendet t.o.m. budgetåret 1998, varav
närmare hälften under 1997. Mot denna bakgrund och med
hänvisning till de skäl vi framförde i partimotionen Trygghet
mot brott (1994/95:Ju801) föreslår vi att utgiftsramen ökar i
förhållande till regeringens förslag.
Utgiftsområde 5: Utrikesförvaltning och
internationell samverkan
Internationaliseringen ställer ökade kvalitativa och andra
krav på utrikesförvaltningen. Ett kraftfullt och framgångsrikt
agerande inom ramen för EU och särskilt dess gemensamma
utrikes- och säkerhetspolitik liksom arbetet på en gemensam
europeisk säkerhetsordning fordrar en gedigen kompetens
samt svensk närvaro i hela Europa och Medelhavsområdet.
Den snabba globaliseringen fordrar också svensk diplomatisk närvaro inte
bara i utomeuropeiska industriländer utan särskilt i det dynamiska Asien och
Latinamerika. Utvecklingen av starka handels- och mänskliga relationer
ställer högre, inte lägre, krav på utrikesförvaltningen.
Utrikesdepartementet bör återfå ansvaret för biståndspolitiken. En särskild
enhet med inriktning på fattigdomsutrotning, mänskliga rättigheter och
demokratiutveckling bör inrättas i Afrika. SIDA i sin nya utformning som
totalövergripande biståndsverk bör avvecklas till förmån för en mer
decentraliserad hantering av utvecklingsbiståndet under Utrikes-
departementets strategiska ledning. Utvecklingsbistånd via ideella
organisationer skall hanteras genom en särskild beredning inom departe-
mentet.
Utgiftsområde 6: Totalförsvar
Moderata samlingspartiet ser med stor oro på de åtgärder
som föreslås på försvarsområdet. Utöver de kraftiga
reduceringar av försvarsanslagen som fastställts under
föregående år föreslås nu ytterligare begränsningar för främst
det militära försvaret. Vad gäller regeringens förslag
avseende det militära försvaret bör dessa avvisas, med
undantag för omdisponeringen av medel från innevarande till
nästkommande budgetår. Istället för att fullfölja
nedrustningsbeslutet 1995 bör förutsättningar för en
trovärdig försvarspolitik skapas genom att 1992 års
försvarsbeslut i stort fullföljs. En dylik linje möjliggör
upprätthållandet av en rimlig försvarskraft under den
närmaste femårsperioden.
Regeringens och Centerpartiets oordnade reträtt på försvarspolitikens
område innebär en 25-procentig nedskärning av svenskt försvar. En sådan
nedskärning saknar helt motiv i den säkerhetspolitiska miljö som bl.a.
beskrivits i det sammansatta utrikes- och försvarsutskottets betänkande
1995/96:UFöU1. De senaste månadernas utveckling i Ryssland förstärker
grunden för vår försiktiga hållning. Ett starkt svensk försvar bör, i motsats
till regeringens inriktning, även fortsättningsvis utgöra grunden för
hävdandet av såväl svenska säkerhetsintressen som upprätthållandet av fred
och stabilitet i vårt närområde.
Förslaget att skjuta 2.000 miljoner kronor från budgetåret 1998 till år 2000
och senare är betänkligt, särskilt eftersom den ekonomiska ramen för 1997-
2001 inte fastställs av riksdagen förrän i november 1996.
Regeringens förslag att flytta in posten internationell fredsfrämjande
verksamhet i detta utgiftsområde bryter mot den överenskommelse som
gjordes i riksdagens talmanskonferens. Enligt vår mening riskerar en
sammanslagning av anslagen att på sikt urholka de ekonomiska
möjligheterna att försvara vårt land, vilket inte är acceptabelt. Medlen bör
därför överföras till utgiftsområde 7.
Utgiftsområde 7: Internationellt bistånd
Utgiftsområdet bör omfatta insatser och stöd för att främja
mänskliga rättigheter och demokrati, fattigdomsutrotning i
u-länder, omvandling i Central- och Östeuropa, humanitär
hjälp vid katastrofer, kriser och krig samt förebyggande,
fredsbevarande och fredsskapande verksamheter som
genomförs med militär trupp utomlands.
Stödet till främjandet av mänskliga rättigheter och demokrati sker främst
genom suveränitetsstödet till Estland, Lettland och Litauen samt stödet för
uppbyggnad av rättsstaten och det civila samhällets institutioner såväl i
Central- och Östeuropa som i u-länder. Därutöver görs betydande insatser via
EU.
Bidrag till ett snabbt utrotande av fattigdomen är ett viktigt ansvar för
Sverige och västvärlden. Erfarenheten visar att länder kan gå från absolut
fattigdom till ett begynnande välstånd på en generation. Offentligt bistånd
skall främst inriktas på att främja rättsstaten, grundläggande utbildning samt
grundläggande hälsovård för alla. I övrigt skall särskilt hindren för
människors strävan bort från fattigdomen undanröjas. Hindren är främst
omfattande regleringar, byråkrati, monopol och skatter. Att säkerställa en
långsiktig hushållning med naturresurser är också en viktig uppgift.
Det långsiktiga utvecklingsbiståndet skall vara knutet till en snabb
avveckling av fattigdomen. Erfarenheten visar att det är särskilt viktigt att
biståndet har hög kvalitet och rätt omfattning. Bistånd får inte utgå till
statsmakten i länder där denna förhindrar utveckling och gör sitt folk
fattigare. Bistånd skall - med undantag av fall av återuppbyggnad - inte utgå
till statsmakten i länder med högt biståndsberoende (10-20 procent av BNP
eller mer). Erfarenhetsmässigt har detta negativa effekter. Bistånd skall ej
heller gå till den statsmakt som grovt bryter mot mänskliga rättigheter och
förtrycker sitt folk. I sådana fall kan bistånd direkt till det civila samhället
via
missionen eller andra ideella organisationer vara särskilt befogat.
De nya demokratierna i Central- och Östeuropa skall stödjas i arbetet på en
snabb omvandling till demokrati och marknadsekonomi. Insatser för
rättsstatens uppbyggnad och marknadsekonomins institutioner liksom stöd
för kärnkraftssäkerhet och bekämpning av miljöföroreningar har hög
prioritet. Biståndet till Central- och Östeuropa bör gradvis minska i takt med
ländernas utveckling för att på sikt avvecklas.
Sverige måste ha en ordentlig beredskap för snabba och effektiva insatser i
samband med katastrofer. Särskilt viktig är den internationella samordningen
så att svenska insatser väl kompletterar det som görs från annat håll.
Militära insatser inom FN:s ram eller i NATO:s genomförandestyrka
"IFOR" i Bosnien-Hercegovina är Sveriges bidrag till internationell frihet
och säkerhet. Uppdragen måste slutföras på ett tillfredsställande sätt, även
om det tar lång tid. Beredskap bör finnas för ytterligare insatser om läget så
påfordrar.
Utgiftsområde 8: Invandrare och flyktingar
Regeringen föreslår att utgiftsramen på detta område minskas
kraftigt till följd av att antalet flyktingar blir allt mindre. Vi
föreslår ytterligare besparingar för 1997-1999 med
hänvisning till kommande förslag om skärpta regler för
rätten att erhålla uppehållstillstånd.
Utgiftsområde 9: Hälso- och sjukvård
Regeringen föreslår besparingar i flera steg, och vissa av
dessa besparingar täcker sedan höjningen av
kompensationsnivåerna i sjuk- respektive
föräldraförsäkringen. Vi har i tidigare sammanhang föreslagit
omfattande, främst administrativa, förändringar inom
läkemedelsförsäkringen och avser att återkomma med dessa
förslag.
I motion 1995/96:Fi88 av Gullan Lindblad m.fl. (m) avvisas regeringens
förslag om höjning av högkostnadstaket i läkemedelsförsäkringen och
förändringarna av tandvårdsförsäkringen innevarande budgetår. Vi föreslår i
stället att högkostnadstaket höjs till 1.900 kronor den 1 juli 1996 och att
högkostnadsskydd i tandvårdsförsäkringen införs den 1 oktober 1996.
I motion 1995/96:So15 av Gullan Lindblad m.fl. (m) avvisade vi
regeringens förslag till försämringar av personlig assistans till
funktionshindrade. Vi vidhåller vår uppfattning. Dock bör regeringen
återkomma till riksdagen med förslag om differentiering av beloppen för
assistansersättning mellan LSS-lagens tre personkretsar i enlighet med
handikapporganisationernas egna förslag.
Vi föreslår också en översyn av de myndigheter som tillhör
Socialdepartementet i syfte att minska kostnaderna för dessa med
200 miljoner kronor 1997, 300 miljoner kronor 1998 och 500 miljoner
kronor 1999. Dessa utgiftsminskningar berör och fördelas på detta
utgiftsområde samt utgiftsområdena 10-12.
Utgiftsområde 10: Ekonomisk trygghet vid
sjukdom och handikapp
Regeringen föreslår att arbetsgivarperioden förlängs från
nuvarande 14 till 28 dagar. Detta sker utan den kompensation
som infördes då de första 14 dagarnas sjuklöneperiod kom
till. Detta är i praktiken en skattehöjning, som kommer att slå
hårt särskilt mot småföretagen, som får vidkännas
kostnadsökningar som de inte själva kan kontrollera. De får
heller inget incitament att aktivt bidra till minskad
sjukfrånvaro. Vi avvisar förslaget. En lång arbetsgivarperiod
medför dessutom sannolikt att bara bevisat kärnfriska får
arbete.
Vi avvisar vidare regeringens förslag att höja kompensationsnivån i
sjukförsäkringen.
Vi accepterar regeringens förslag till förändrad beräkning av den
sjukpenninggrundande inkomsten i enlighet med förslagen i SOU 1995:149,
men anser att den dessutom bör beräknas på ett genomsnitt av de 24 senaste
månadernas inkomster. Vi avser att återkomma med förslag om införande av
ytterligare en karensdag i sjukförsäkringen. Detta regleras genom
förändringar i arbetsgivaravgiften.
Regeringen anser att den kritik som förekommit mot den yrkesinriktade
rehabiliteringen innebär att resurserna till denna bör minska med
200 miljoner kronor. Vi avvisar detta, även om vi biträder den kritik som
bl.a. Riksrevisionsverket presenterat om brister i det nuvarande systemet. Vi
anser dock att en minskning av medel för rehabiliteringen ger fel signaler till
såväl arbetsgivare som arbetstagare. Det är centralt att arbetslinjen inte
undergrävs. Däremot är det möjligt att göra rehabiliteringen mer effektiv och
rationell, utan att färre får tillgång till den.
Riksrevisionsverket har i ett antal rapporter påvisat att överutnyttjande och
rent fusk kostar socialförsäkringssystemet och därmed skattebetalarna
miljardbelopp varje år. Vi moderater har vid ett flertal tillfällen påpekat att
det är orimligt att detta får fortgå. Respekten för socialförsäkringarna
riskerar
att helt undermineras. Dessutom, vilket är mer allvarligt, finns det en risk för
att de människor som har behov av stöd och hjälp inte får denna. Vi anser, i
likhet med Riksrevisionsverket, att det är möjligt att minska kostnaderna för
socialförsäkringen genom ökad kontroll och skärpta regler. Det är centralt att
de regler och bestämmelser som reglerar förmåner görs enkla och tydliga.
Dessa minskade kostnader omfattar även utgiftsområdena 11 och 12.
Utgiftsområde 11: Ekonomisk trygghet vid
ålderdom
De förslag till besparingar som regeringen presenterar
innebär att dagens pensionärer får bära ytterligare bördor i
arbetet på att sanera landets finanser, bl.a. genom sänkta
änkepensioner och försämrat bostadstillägg. Vi kan inte
acceptera detta. Förslagen har retroaktiv verkan. Vi avvisar
samtliga regeringens förslag. På grund av den kraftiga
höjningen av högkostnadsskyddet för läkemedel slår
regeringens och Centerns förslag till försämringar för
pensionärer orimligt hårt.
Vi avser att återkomma med de förslag till förändringar inom
pensionssystemet vi tidigare presenterat. Dessa berör främst kriterier och
tidpunkt för pensionering och innebär således ingen retroaktivitet.
Som noterats under utgiftsområde 10 avser vi att föreslå en ökad kontroll
av utnyttjandet av socialförsäkringarna, vilket även inom området kan
förväntas nedbringa utgifterna.
Utgiftsområde 12: Ekonomisk trygghet för
familjer och barn
Vi biträder i stort regeringens förslag till förändringar av
bidragsförskottet, men anser att reglerna kan skärpas bl.a.
vad gäller underhållsansvaret samt att kontrollen bör skärpas
ytterligare.
Vi biträder också förslaget att sänka kompensationsnivån i de två s.k.
pappa- och mammamånaderna men anser samtidigt att lagen om de två
månaderna nu helt bör slopas. Varje enskild familj bör själv få bestämma
vem som skall vara hemma och när, utan att förlora en eller två månader av
föräldraledigheten.
Vi upprepar vårt förslag att havandeskapspenningen skall avskaffas den
1 januari 1997 samt att två karensdagar införs i föräldraförsäkringen för att
uppnå likformighet mellan reglerna i sjuk- respektive föräldraförsäkringen.
Flerbarnstillägget bör avskaffas redan från den 1 januari 1997.
Vi avvisar regeringens förslag att halvera ATP för de barn under 18 år som
uppbär barnpension, efter att ha förlorat en eller båda sina föräldrar.
Som noterats under utgiftsområde 10 avser vi att föreslå en ökad kontroll
av utnyttjandet av socialförsäkringarna, vilket även inom område 12 kan
förväntas nedbringa utgifterna.
Utgiftsområde 13: Ekonomisk trygghet vid
arbetslöshet
Regeringen avser att fr.o.m. den 1 januari 1998 höja
ersättningsnivån i arbetslöshetsförsäkringen från dagens
75 procent till 80 procent. Den ökade kostnaden skall
finansieras genom regelförändringar i försäkringen.
Vi avfärdar denna åtgärd av statsfinansiella skäl och därför att den
motverkar en förbättrad struktur inom försäkringssystemet. Regeringens löfte
om en höjd ersättningsnivå var villkorat med hänsyn till utgiftsläget, och det
är uppenbart att regeringen nu dessvärre gör avkall på det kravet.
Av principiella skäl är det olyckligt att regeringen, i stället för att utforma
arbetslöshetsförsäkringen på ett sätt som stimulerar de arbetslösas
sökbeteende, väljer att gå i motsatt riktning. Skrivningar om en bortre
parentes i försäkringen, och öppningar för andra regelförändringar som
sammantaget kan öka olika aktörers incitament att nedbringa
arbetslöshetsperiodernas längd, är i det avseendet mer välkomna.
Utgiftsområde 14: Arbetsmarknad och arbetsliv
Regeringen föreslår utöver ett skärpt effektivitetskrav på
Samhall AB motsvarande 200 miljoner kronor per år att
ytterligare besparingar om 30 miljoner kronor årligen åläggs
myndigheterna inom utgiftsområdet. Vidare avser regeringen
att minska utgifterna för de arbetsmarknadspolitiska
åtgärderna med ca 1.300 miljoner kronor. Vi anser att
utrymmet för effektivisering är betydande inom
utgiftsområdet, varför det är möjligt att uppnå större
utgiftsminskningar än dem regeringen anger.
Vi delar regeringens uppfattning att besparingar på Arbetsmarknadsverket
bör koncentreras till myndighetens centrala och regionala organisation.
Utgiftsområde 15: Studiestöd
Studiemedelssystemet är just nu föremål för en översyn som
kan förväntas påverka utgifternas storlek och den inbördes
fördelningen. Idag är ramen mer eller mindre en direkt följd
av vad man föreslår inom utgiftsområde 16. Vi anser
emellertid att ett införande av utbildningskonton skulle
bereda fler människor möjlighet till utbildning till en
avsevärt lägre kostnad för staten.
Utgiftsområde 16: Utbildning och
universitetsforskning
I sitt budgetförslag presenterar regeringen dels en "satsning"
som går ut på att 90.000 platser skall skapas inom komvux
och 30.000 platser inom universitet och högskolor, dels en
kraftig besparing inom områdena fortbildning inom
skolväsendet och forskning.
"Satsningen" på en utbyggnad av komvux är i stort endast en ändring av
hur platserna finansieras. Räknar man bort de platser som idag finansieras
via Arbetsmarknads- och Utbildningsdepartementen och som avser särskilda
utbildningsinsatser motiverade av arbetsmarknadsskäl återstår bara 25.000 av
de 90.000 platserna.
Regeringen saknar däremot i sin budget överhuvudtaget en vision av
lärandet i stort. Regeringen berör inte kvalitetsfrågor trots de signaler som
såväl Skolverket som Högskoleverket givit om problem inom skolan,
universitet och högskolor, vilket vi anser nödvändigt. De stora investeringar
som de enskilda och staten gör på området måste motsvara högt ställda krav
på kvalitet och relevans för att Sverige skall kunna hävda sig när det gäller
kunskap och kompetens. Regeringen negligerar vidare den av näringslivet
efterfrågade kvalificerade eftergymnasiala yrkesutbildningen. Vi ser med oro
på att regeringen fortsätter sin jakt på de privaträttsliga
forskningsstiftelserna
och anser sig ha rätt att inteckna dessa medel i statens finanser. Enligt vår
uppfattning bör staten snarast koncentrera sitt arbete vad avser forskning på
uppgifter som garanterar en långsiktigt offensiv forskningspolitik. Vi avvisar
regeringens nedskärning av forskningen.
De av oss anvisade medlen är baserade på det kvalitetsprogram vi tidigare
redovisat.
Utgiftsområde 17: Kultur, medier, trossamfund
och fritid
De totala utgifterna för utgiftsområdet uppgår 1996 till
ca 6,9 miljarder kronor varav 3,8 hänför sig till
kulturområdet och 2,2 till folkbildningen.
Vi ser de frågor som ingår i utgiftsområdet som mycket angelägna. Vi vill
värna mångfald, valfrihet och kvalitet i såväl kultur som annan verksamhet.
Statens insatser skall i första hand göras på områden som är av
allmänintresse och helt beroende av statliga medel för att komma till stånd.
Det betyder att det civila samhället måste spela en större roll och att den
enskilde själv måste vara beredd att i ökad utsträckning stå för kostnader som
är förenade med t.ex. olika kultur- och fritidsaktiviteter.
På kulturområdet är detta ingen nyhet, även om det i debatten ofta framstår
som om mycket av kulturverksamheten skulle förtvina, om de offentliga
insatserna minskades. Redan idag betalas de facto - som Kulturutredningen
visat - cirka 75 procent av kulturutgifterna av de enskilda människorna.
Det är vår uppfattning att Sveriges Radio och Sveriges Television genom
att koncentrera sin verksamhet till två respektive en kanaler skall kunna spela
en mer kraftfull roll i det svenska kulturlivet. En betoning av public service-
verksamhet och ansvar för den svenska kulturen och det svenska språket kan
bli 1990-talets viktigaste steg för att vitalisera och stärka Sverige som
kulturnation. Ingen åtgärd inom statens budget kan ge den svenska kulturen
ett motsvarande tillskott av skaparkraft och möte med publiken.
Våra besparingar kommer att utformas mot denna bakgrund. Det innebär
att folkbildningen får bära merparten av besparingarna på utgiftsområdet.
Vidare kommer besparingar att föreslås på Statens kulturråd och dess
allmänna kulturverksamhet, på filmstödet, litteraturstödet (En bok för alla)
samt på stödet till idrott och allmänna samlingslokaler. Även Riksteaterns
verksamhet kan i vårt förslag få vidkännas minskade anslag.
Utgiftsområde 18: Samhällsplanering,
bostadsförsörjning och byggande
Vi moderater har under lång tid drivit på för att bekämpa den
ineffektivitet som präglar bostadsmarknaden. Omfattande
subventioner, skatter och regleringar bidrar till att försämra
marknadens funktionssätt.
Vi avser att återkomma med förslag som innebär en fortsatt minskning av
subventionerna, sänkta skatter och avreglering i syfte att skapa en långsiktigt
väl fungerande och effektiv bostadsmarknad. Minskade utgifter för bl.a.
räntesubventioner bidrar till att sanera statens finanser, vilket i sin tur
leder
till sänkt ränta och därmed förbättrade förutsättningar för bostadsmarknaden.
Utgiftsområde 19: Regional utjämning och
utveckling
Regeringen föreslår besparingar på driftstöd till företag i
vissa stödområden uppgående till 150 miljoner kronor.
Under våren avser regeringen vidare att ta ställning till de
förslag som den pågående Företagsstödsutredningen lägger
fram. Vi anser att det är möjligt att uppnå en gynnsam
utveckling för de regioner som idag är föremål för den s.k.
lilla regionalpolitiken med mindre resurser än vad som idag
avsätts. I stället för en omfattande katalog av riktade
företagsstöd är det angeläget att med generella åtgärder, som
t.ex. minskad beskattning av företagande, goda möjligheter
till utbildning och avregleringar, skapa möjligheter för
företagen att utvecklas av egen kraft.
Utgiftsområde 20: Allmän miljö- och naturvård
Regeringen är på väg att sänka de miljöpolitiska
ambitionerna rejält när det gäller klimatpolitiken. Den
energipolitik regeringen för kan på intet sätt kombineras med
en ansvarsfull klimatpolitik. Vi motsätter oss varje försök att
sänka ambitionerna på detta område.
Maktskiftet 1994 ledde till att det miljöpolitiska arbetet stannade upp. Ett
exempel är förslaget till ny miljöbalk som drogs tillbaka. Därmed stoppades
även viktiga skärpningar av miljöreglerna och nya inslag i
miljölagstiftningen. Ett annat exempel är tendenserna till detaljreglering på
flera områden samt misstron mot att enskilda människor och företag själva
kan finna lösningar på miljöproblemen. Regeringen har dåligt
uppmärksammat att det bland företagen idag finns ett utbrett miljöintresse
och att allt fler företag använder miljöhänsyn som ett konkurrensmedel.
Inte heller delar vi regeringens bedömning att sänkningar av anslagen för
miljöforskning kan kompenseras av medel från stiftelsen MISTRA, eftersom
inriktningen på de olika forskningssatsningarna inte stämmer överens.
Vi delar bedömningen i stort när det gäller utgiftsramen, men anser att de
positiva miljöeffekterna blir större, om vissa medel används för att
medfinansiera EU:s miljöprogram för jordbruket inom utgiftsområde 23.
Därigenom kan Sverige få tillbaka medel från EU som kan användas för
angelägna miljösatsningar. Vi föreslår därför en något lägre utgiftsram än
regeringen.
Utgiftsområde 21: Energi
Inriktningen av regeringens energipolitik är skadlig för
sysselsättning och tillväxt och kommer att leda till höga
kostnader för samhället, antingen via statsbudgeten eller på
annat sätt.
För oss moderater är det en självklar utgångspunkt att vi skall använda alla
de resurser som står till folkhushållets förfogande. Vi utgår från utslaget i
1980 års folkomröstning, som innebär en begränsning av kärnkraften till tolv
reaktorer. Vi avvisar bestämt varje tanke på en politiskt betingad förtida
avveckling av kärnkraften.
Vår utgångspunkt är att staten inte skall detaljplanera energisystemets
utveckling. Därmed minskar behovet för staten att ta på sig stora kostnader
för investeringar i ny energiteknik. Däremot anser vi att staten har ett stort
ansvar när det gäller energiforskning. Vi delar bedömningen att kommande
energipolitiska åtgärder bör vara statsfinansiellt neutrala och avvisar därför
varje tanke på avvecklingsskatt på kärnkraften.
Utgiftsområde 22: Kommunikationer
Staten har ett givet ansvar för den del av infrastrukturen för
kommunikationer som kräver gemensamma lösningar.
Fullgörandet av detta ansvar skall dock baseras på
samhällsekonomiska överväganden. Varje trafikslag måste
bära sina egna kostnader och klara sig utan statliga
subventioner, och inget trafikslag skall beläggas med skatter
eller avgifter som inte motsvarar dess utnyttjande av
infrastrukturen eller påverkan på miljön. Inom och mellan
trafikslagen skall det råda konkurrensneutralitet.
Vi avser att återkomma med nya och tidigare lagda förslag om minskade
subventioner till verksamhet som t.ex. rederinäringen, postbefordran och
telekommunikationer samt minskade anslag för utbyggnad av viss
infrastruktur.
Utgiftsområde 23: Jord- och skogsbruk, fiske
med anslutande näringar
Landsbygden och de näringar som är viktiga för
landsbygdens livskraft har på grund av regeringens politik
fått vidkännas försämringar. Till stor del beror detta på
skattehöjningar och återinförda regleringar, men också på
regeringens beslut tillsammans med Centern att inte fullt ut
utnyttja de möjligheter som finns i EU-avtalet.
Sverige bör ha en högre ambition när det gäller utnyttjandet av EU:s
miljöersättningar för jordbruket. Det skulle bland annat ge möjlighet till en
större areal vallodling, med de positiva miljöeffekter som följer därav. Vi
anser också att Sverige bör undersöka möjligheten att använda EU:s
miljöersättning för att återskapa våtmarker i vissa områden. Mot bakgrund av
detta anser vi att utgiftsramen bör ligga något högre än enligt regeringens
bedömning.
Sverige måste vara pådrivande när det gäller reformeringen av EU:s
gemensamma jordbrukspolitik.
Regeringens jordbrukspolitik har lidit nederlag under den senaste tiden.
Förslaget till obligatorisk fiskevårdsavgift, s.k. metskatt, stoppades, och
regeringen försöker nu kompensera detta med ett anslag för fiskevård.
Anslaget är dock för litet för att motsvara de behov som finns.
Förutsättningarna att bilda fiskevårdsområden bör förbättras, även i områden
där fisket idag är fritt, och genom försäljning av fiskekort kan en varaktig
finansiering av fiskevården skapas. Därmed behöver inte statsbudgeten
belastas med utgifter för fiskevården.
Regeringen har även lidit nederlag för sin linje inom rovdjurspolitiken och
fått vika sig för en enad opposition som krävt att medel skall anslås för att
systemet med ersättning för rovdjursrivna renar skall fungera.
Utgiftsområde 24: Näringsliv
Regeringen saknar en tydlig strategi på det näringspolitiska
området. Det innebär att osäkerheten är stor om de framtida
spelreglerna för näringslivet. Regeringen planerar
uppenbarligen att öka subventionerna till företagen samt öka
inslaget av politisk styrning av näringslivet. Uttalandet i
regeringsförklaringen om ökat företagsstöd och
statsministerns senare uttalande om inrättande av en ny
statlig investeringsbank pekar i denna riktning. Härtill
kommer förslaget om en ny AP-fondstyrelse med uppgift att
placera pensionsmedel i aktier.
Osäkerheten om den näringspolitiska inriktningen har tillsammans med
besluten om kraftigt höjda skatter för företagen lett till ett bristfälligt
företagarklimat i Sverige. Detta har i sin tur brutit den goda utveckling som
rådde 1994 med sjunkande arbetslöshet, fler nya företag och färre konkurser.
Resultatet har i stället blivit färre nya företag och ett ökande antal
konkurser,
vilket förvandlat regeringens tal om småföretagens stora sysselsättnings-
skapande betydelse till tomt prat.
Regeringen har avbrutit arbetet inom två av näringspolitikens kanske
viktigaste områden: avregleringar och privatiseringar. Regeringen har därtill
avgränsat frågan om konkurrensproblemen till enbart en fråga om
lagstiftning. Därmed har regeringen angivit att det inte är tal om några
strukturella åtgärder för ökad konkurrens, förbättrad riskkapitalförsörjning
och ökad produktivitet.
Vi föreslår en radikalt annorlunda inriktning av näringspolitiken. De breda
aktieförsäljningarna i statliga företag måste återupptas, vilket även stärker
statsfinanserna. Åtgärder för ökad konkurrens skall genomföras inom alla
områden i ekonomin. Företagsstödet måste minska och avregleringarna
återupptas och påskyndas.
När det gäller själva utgiftsramen delar vi i stort regeringens bedömningar,
men anser att ramen kan sänkas något genom lägre företagsstöd.
Utgiftsområde 25: Allmänna bidrag till
kommuner
En avreglering av kommunsektorn inleddes under
föregående mandatperiod, men trots detta finns ett
kvarstående behov av fortsatta avregleringar, både för att
stärka den lokala demokratin och för att skapa förutsättningar
för kommunerna att effektivisera sin verksamhet. Därigenom
minskar behovet av statsbidrag.
Våra familjepolitiska förslag minskar belastningen på den kommunala
ekonomin, vilket gör att statens kostnader kan begränsas.
Vi har lagt förslag om och avser att återkomma med ytterligare förslag om
avregleringar av kommunerna. Bl.a. föreslår vi ett avskaffande av
barnomsorgslagen och förändringar av socialtjänstlagen samt vissa
ansvarsförändringar mellan stat och kommunsektor. Våra förslag om
sänkning av egenavgifterna och förändringar inom sjukförsäkringen medför
att kommunerna får ett större skatteunderlag samt minskade kostnader. Vi
föreslår att statsbidragen till kommunerna minskas i motsvarande mån.
Utgiftsområde 26: Statsskuldräntor m.m.
Statsskuldräntorna ingår inte i beräkningsunderlaget för det
statliga utgiftstaket. Våra ekonomiska ramar innebär dock en
förstärkning av statsfinanserna i förhållande till regeringens
förslag och därmed i motsvarande utsträckning minskade
räntekostnader.
Utgiftsområde 27: Avgiften till Europeiska
gemenskapen
Vår bedömning av utgiftsbehovet överensstämmer med
regeringens.
Socialförsäkringssektorn vid sidan av
statsbudgeten
I samband med änkepensionens avskaffande framhölls i
prop. 1987/88:171 betydelsen av att Pensionsberedningens
förslag arbetats fram under parlamentarisk enighet, eftersom
det gällde ett så centralt område som
efterlevandepensioneringen.
Propositionen - liksom tidigare beredningen samt i princip alla
remissinstanser - anförde att det var motiverat att tyngdpunkten i den
reformerade efterlevandepensioneringen skulle läggas på barnpensionen. Det
ansågs angeläget att barnpensionen kunde ges en sådan utformning att den
kunde lämna en tillfredsställande kompensation för de ekonomiska
konsekvenser som kan uppstå för barnet till följd av en förälders eller båda
föräldrarnas bortgång. En viss förstärkning av barnpensionen gjordes därför.
Att halvera barnpensionen på det sätt som regeringen nu föreslår är ett
brott mot tidigare överenskommelser mellan riksdagspartierna. Det är
dessutom att betrakta som en konfiskation av inbetalade pensionsmedel. Vi
ifrågasätter lagligheten i ett förslag som innebär retroaktiv lagstiftning.
Regeringens förslag om besparingar på barnpensionen bör avslås.
Vi har under utgiftsområde 11 angivit att vi avser att återkomma med våra
förslag om förändringar inom pensionssystemet. Dessa avser inte förändrade
villkor för dagens ålderspensionärer utan att förskjuta tidpunkten för
pensioneringen framåt i tiden. Förslagen är utformade så att en minskning av
utgifterna även skall redovisas under detta område.
Effekter av den moderata
politiken på sikt
Effekter på BNP-nivån och
genomsnittshushållet av en högre
tillväxt
En omläggning av politiken på det sätt vi föreslår skulle efter
hand få positiva effekter för tillväxten, sysselsättningen och
de offentliga finanserna. Vi har dock inte räknat oss några
sådana effekter till godo vid utformningen av det moderata
budgetalternativet, eftersom det är svårt att avgöra hur lång
tid det skulle kunna ta innan de uppstår och hur omfattande
de blir. I det här avsnittet visas dock med några enkla
räkneexempel hur betydelsefulla sådana dynamiska effekter
kan vara.
Regeringens högtillväxtalternativ i propositionen ger ytterligare en
illustration av vikten av en väl fungerande arbetsmarknad och lönebildning
för sysselsättningen, tillväxten och de offentliga finanserna. Vår uppfattning
är dock att högtillväxtalternativet inte kan realiseras med regeringens politik.
Det är också genom en tillräckligt snabb tillväxt och en minskning av
antalet personer som till följd av exempelvis arbetslöshet är beroende av
offentliga bidrag för sin försörjning som skatteuttaget kan föras ned till
europeisk nivå.
En högre tillväxt kommer förr eller senare de enskilda hushållen till godo,
bl.a. i form av fler arbeten, ökade reallöner eller lägre skatter. Det är därför
intressant att se hur mycket BNP ökar per hushåll efter några år med en
högre tillväxttakt.
Om tillväxten skulle bli 0,5 procentenheter högre per år under
femårsperioden 1997-2001, skulle BNP-nivån bli 46 miljarder kronor högre
i 1996 års penningvärde än i regeringens basalternativ år 2001. Det är
11.500 kronor mer per hushåll år 2001 eller över 33.000 kronor per invånare
under hela femårsperioden.
Tabell 8.1. Långsiktig effekt av en högre tillväxt
Effekter på de offentliga finanserna
av lägre skatter och mindre
arbetslöshet
Varje arbetslös person som anställs i den privata sektorn
medför för närvarande ca 200 000 kronor i ökade
skatteintäkter och minskade offentliga utgifter. Med moderat
politik skulle denna intäkt per ny anställd minska, eftersom
vi föreslår lägre skatter på arbete och lägre ersättning per
arbetslös. Å andra sidan är vi övertygade om att dessa
förändringar skulle leda till att fler fick nya arbeten.
Låt oss anta att den offentliga besparingen för varje nytt arbete blir
150.000 kronor med moderat politik men att 20.000 fler arbetslösa får
anställning i den privata sektorn årligen jämfört med vid regeringens politik.
Sammanlagt skulle då 100.000 fler arbetslösa vara anställda i den privata
sektorn år 2001 jämfört med i regeringens alternativ, samtidigt som den
offentliga sektorns finanser skulle ha förbättrats med 15 miljarder kronor.
Dessa 15 miljarder kronor skulle kunna användas för att sänka skatten med
3.750 kronor per hushåll.
År 2000 skulle den öppna arbetslösheten vara 2 procentenheter lägre än i
regeringens basalternativ, d.v.s. 3,7 procent i stället för 5,7 procent, vilket
skulle innebära att målet att halvera den öppna arbetslösheten uppnås. Det
gör det däremot inte med regeringens politik enligt dess egna kalkyler. För
att halvera den totala arbetslösheten som uppgår till ungefär en miljon
människor, inklusive förtidspensionerade av arbetsmarknadsskäl samt de
som skulle vilja arbeta men som av en eller annan anledning inte ens ingår i
arbetskraften, skulle det dock krävas en mycket snabbare ökning av
sysselsättningen.
Tabell 8.2. Effekter på de offentliga finanserna av ökad
sysselsättning
Effekter av lägre räntor på de
offentliga finanserna och
investeringarna
Ett ökat förtroende för finanspolitiken genom större
utgiftsminskningar, större skattesänkningar och ett bättre
budgetsaldo, samt för penningpolitiken genom en
lagstiftning om en mer oberoende riksbank och i
förlängningen ett svenskt deltagande i EMU:s tredje fas,
skulle medföra att räntemarginalen gentemot Tyskland kunde
minska och vid ett EMU-deltagande helt försvinna.
Givet att ungefär två tredjedelar av den offentliga skulden är placerad i
svenska kronor och att en tredjedel av kronskulden omsätts varje år skulle de
offentliga ränteutgifterna minska med 2-3 miljarder kronor nästa år och med
5-9 miljarder kronor år 2001, om räntemarginalen halveras respektive
elimineras helt och hållet.
Tabell 8.3. Effekter på de offentliga ränteutgifterna vid
ökat förtroende (miljarder kronor löpande priser)
Förutom att de offentliga ränteutgifterna skulle minska vid
en lägre räntenivå skulle naturligtvis företagens och
hushållens kostnader för nya investeringar minska. Vid en
nedgång i räntenivån från 7 till 6,5 procent skulle företagens
kostnader för nya investeringar minska med 7 procent och
vid en nedgång i räntenivån till 6,0 procent, som skulle
kunna uppnås om Sverige deltar i den europeiska
valutaunionen, skulle investeringskostnaderna minska med
14 procent.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen beslutar godkänna allmänna riktlinjer för den
ekonomiska politiken i enlighet med vad som anförts i motionen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om riktlinjer för budgetpolitiken,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om budgetprocessen och utgiftstaket,
4. att riksdagen beslutar fastställa utgiftstaket för staten inklusive
socialförsäkringssektorn vid sidan av statsbudgeten för år 1997 till
670 miljarder kronor, för år 1998 till 652 miljarder kronor och för år
1999 till 641 miljarder kronor i enlighet med vad som anförts i
motionen,
5. att riksdagen beslutar godkänna den preliminära beräkningen för
samtliga utgiftsområden i enlighet med vad som anförts i motionen,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om skattepolitikens inriktning,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en oberoende riksbank,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om avreglering av kommunsektorn,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om konkurrensutsättning av den kommunala
verksamheten,
10. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ett
grundlagsenligt statsbidragssystem för kommunerna från den 1 januari
1997 i enlighet med vad som anförts i motionen,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om krav på budgetbalans i kommuner och landsting
från 1997,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om betydelsen av goda villkor för företagande,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om arbetsmarknadspolitiken,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av ökad konkurrens,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om utbildningspolitiken och införande av nationell
skolpeng,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om energipolitiken.
Stockholm den 2 maj 1996
Carl Bildt (m)
Lars Tobisson (m)
Sonja Rembo (m)
Anders Björck (m)
Knut Billing (m)
Birger Hagård (m)
Gun Hellsvik (m)
Gullan Lindblad (m)
Bo Lundgren (m)
Inger René (m)
Karl-Gösta Svenson (m)
Per Unckel (m)
Per Westerberg (m)