Motion till riksdagen

1995/96:Fi17

av Gudrun Schyman m.fl. (v)

med anledning av prop. 1995/96:24 En politik för arbete, trygghet och utveckling

---

Sammanfattning

I motionen redovisar Vänsterpartiet riktlinjer för att trygga
arbete, välfärd och rättvisa under de kommande åren.
Vänsterpartiet anser att kampen mot arbetslösheten och för
sunda statsfinanser är de två viktigaste utgångspunkterna för
en framåtsyftande och uthållig politik. För att nå dessa
målsättningar krävs en politik med perspektiv bortom den
akuta krisbekämpningen. Vänsterpartiets strategi bygger
därför på en helhetssyn som siktar på en grundläggande
samhällsförändring i syfte att bygga upp ett jämlikt och
jämställt samhälle i ekologisk balans. Ett perspektiv som
förutsätter en internationalistisk politik som inte begränsar
sig till de ramar som Europeiska unionen sätter för den
politiska handlingskraften.

Arbete och tillväxt

För att skapa sysselsättning och få ner arbetslösheten krävs
en medveten strategi som bygger på följande punkter:

1. Miljöomställning av produktion och konsumtion. En aktiv skattepolitik
i riktning mot en miljöinriktad skatteväxling, styrande regelsystem och
stimulanser genom utbyggda miljöfonder.

2. En politik för ökad produktivitet. Kompetenshöjning i arbetslivet och
ökade satsningar på utbildning. Stöd till nyföretagande och mindre företag
genom skattestimulanser och kreditstöd. En aktiv arbetsmarknadspolitik med
tonvikt på stimulanser och stöd till de arbetssökande istället för åtgärder
riktade mot de arbetslösa.

3. En medveten strategi för att begränsa övertiden och införa en successivt
kortare arbetsdag med inriktning på sextimmarsdagen. Samhället bör stödja
denna process genom sänkta arbetsgivaravgifter för försök med kortare
arbetsdag.

4. En välfärdspolitik som upprätthåller den kommunala sysselsättningen
inom vård, skola och omsorg. Detta innebär en medveten satsning på
kvinnors arbetsmarknad.

Budgetsanering och välfärd

En politik för arbete och utvecklad välfärd kräver ett
solidariskt program för att sanera den offentliga ekonomin.
Vi menar dock att saneringsprogrammet måste anpassas efter
svenska behov och inte efter EU:s och EMU:s krav för
deltagande i den monetära unionen. En ensidig EU-
anpassning hotar såväl sysselsättning och välfärd som
tillväxt i den svenska ekonomin.

Vänsterpartiets saneringsprogram omfattar en nivå på 115 miljarder
kronor, som fördelar sig på lika delar skattehöjningar och besparingar. Vi
kan inte stödja den nettobesparing på 3,5 miljarder som skapas genom
regeringens finansiering av sänkt matmoms genom sänkta ersättningsnivåer
till 75 procent. Vänsterpartiet ställde sig inte heller bakom regeringens
avisering i konvergensprogrammet om ytterligare 16 miljarder i
budgetförstärkning. Vi kan nu notera att regeringen i propositionen ansluter
sig till Vänsterpartiets bedömning.

Vänsterpartiet har i förhandlingar med regeringen ställt upp på huvuddelen
av det saneringsprogram som gör att statsfinanserna nu är på väg mot
kontroll. Vårt alternativ innebär dock ett större utrymme för kommunsektorn
att trygga service och välfärd. Vänsterpartiets saneringsprogram gör det
möjligt att skapa balans i den offentliga ekonomin samtidigt som den
generella välfärdspolitiken garanteras i handling, främst genom skatteök-
ningar för dem med störst inkomster.

En uthållig utveckling

För att skapa en uthållig utveckling för nästa århundrade
krävs en strategi som tar sikte på jämlikhet, jämställdhet och
ekologisk balans. Detta förutsätter att maktkoncentrationen i
näringslivet motverkas genom uppbyggandet av samhälleliga
motkrafter. Vänsterpartiet menar att en del av industrins
devalveringsvinster skall avsättas till framtidsfonder för
arbetslivets förnyelse och kompetensutveckling. Det är
viktigt att värna och utveckla kvinnors arbetsmarknad och vi
avvisar bestämt de s.k. piglösningar som diskuteras. Ny
teknik och teknologi gör det möjligt att förnya arbetslivet så
att alla människor, kvinnor såväl som män, kan ta del i
arbetslivet. En uthållig tillväxt kräver en aktiv re-
surshushållning. Detta förutsätter investeringsprogram för
miljöanpassade transportlösningar och alternativa
energisystem samt en allmän miljöomställning av produktion
och konsumtion.

Den politik som redovisas i motionen utgår från de motionsyrkanden som
Vänsterpartiet presenterade under våren 1995. Sommarens och höstens
utveckling visar att de förslag och analyser som Vänsterpartiet då present-
erade i allt väsentligt var riktiga. Vänsterpartiet vidhåller därmed de
ståndpunkter och det alternativ som vi då presenterade.

Inledning

Regeringens tillväxtproposition har en mycket övergripande
karaktär. Den innehåller resonemang om tillväxtens
allmänna förutsättningar, men väldigt få konkreta förslag.
Vänsterpartiet menar att det finns inslag i regeringens
övergripande syn på den ekonomiska utvecklingen som är
positiva, men samtidigt präglas de konkreta åtgärderna och
systemförändringarna av en politisk uppgivenhet när det
gäller möjligheterna att förnya den svenska modellen. Vi
menar att en långsiktigt hållbar ekonomisk utveckling måste
baseras på den produktiva rättvisan och den generella
välfärden.

Vänsterpartiet menar att ytterligare steg måste tas för att stärka den
uthålliga tillväxten i ekonomin och därmed underlätta saneringen av de
offentliga finanserna, öka sysselsättningen och hävda välfärden. Antagandet
om en total arbetslöshet på 10 % vid sekelskiftet är helt oacceptabelt. I denna
motion har Vänsterpartiet en rad förslag inom närings-, utbildnings- och
arbetsmarknadspolitiken, som befrämjar en uthållig tillväxt, en högre
sysselsättningsnivå och en starkare offentlig ekonomi.

Vänsterpartiet delar i stor utsträckning regeringens övergripande syn på
den ekonomiska utvecklingen, dvs. sambanden mellan uthållig tillväxt, social
trygghet och en god miljö. Däremot menar Vänsterpartiet att flera viktiga
inslag i regeringens strategi försvårar möjligheten att realisera de goda
avsikterna. Det beror bl.a. på att det finns en uppenbar motsättning mellan
regeringens ambition att tillämpa kvalifikationsvillkoren för ett framtida
EMU-medlemskap, de s.k. konvergenskriterierna, och det övergripande
syftet att stimulera sysselsättning och välfärd. Denna EMU-anpassning
minskar möjligheterna att bedriva en självständig och socialt framåtsyftande
ekonomisk politik.

I konvergensprogrammet finns en strategi att minska den offentliga
konsumtionen som inte är sakligt motiverad utifrån vare sig tillväxt- eller
sysselsättningssynpunkt. I propositionen anger regeringen att utgiftskvoten
beräknas minska från över 70 % av BNP år 1994 till 62 % år 1998.
Regeringen anger att detta är en följd av saneringsprogrammet, en
återhållsam utgiftsutveckling och en tillväxt av BNP. Vänsterpartiet ser
positivt på en utveckling som gör att utgiftskvoten kan sjunka som en följd
av ekonomisk tillväxt, dvs. en utveckling som gör att arbetslösheten sjunker
och sysselsättningen ökar. Det är också positivt om kostnaderna för
transfereringarna kan hållas tillbaka genom en aktiv fördelningspolitik och
solidarisk lönepolitik.

Vänsterpartiet menar att den kommunala verksamheten har en avgörande
betydelse för framtida ekonomisk tillväxt, för att utveckla en social
infrastruktur som är överensstämmande med förnyelse, rörlighet och
flexibilitet. De försämringar av ersättningsnivåerna som är beslutade för bl.a.
sjukförsäkringen och a-kassan, liksom för bostadstilläggen för
pensionärerna, motverkar möjligheterna att stärka tillväxtkraften i ekonomin.
Försämringar i trygghetssystemen minskar människors möjligheter att parera
kriser, leder till uppgivenhet och utanförskap. Dessutom ökar belastningen
på den kommunala ekonomin. Den osäkerhet som spritts om socialför-
säkringssystemens hållbarhet bidrar till att minska konsumtionsbenägenheten
och försvårar på så sätt regeringens möjligheter att uppnå målen om en sänkt
sparkvot och en större privat konsumtion.

Arbetslöshetsproblemet måste lösas. Dagens nivåer är ohållbara.
Vänsterpartiet har i en rad motioner förespråkat en mer aktiv och
sysselsättningsbefrämjande ekonomisk politik. Men det räcker inte - det
krävs också strukturreformer. En långsiktig lösning av arbetslöshets-
problemet förutsätter steg mot en förkortad och omfördelad arbetstid.

Den ekonomiska
utvecklingen

Det finns ett produktivitetsproblem i svensk ekonomi. Detta
har bidragit till en relativt andra jämförbara länder låg
ekonomisk tillväxt sedan 1970-talet, en långsammare ut-
veckling av den privata konsumtionen, brist på resurser i den
offentliga sektorn och ökade sociala spänningar i samhället.

En långsiktigt uthållig tillväxt bygger på att produktionen av varor och
tjänster ökar, givet en bestämd insats av arbetskraft, kapital och andra
produktionsfaktorer. Uthållig tillväxt betyder helt enkelt att vi får ut mer av
en given mängd arbetstimmar, kapital och andra insatsvaror. Det är
huvudsakligen på detta sätt som tillväxten har ökat historiskt sett - genom att
människorna blivit skickligare på att kombinera insatser av arbetskraft,
teknik och kunskap, dvs. så att produktionen mångfaldigats utan att
insatserna i produktionen stigit i motsvarande grad. Tillväxten har därmed
byggt på en ökad produktivitet.

Ett långsiktigt problem

Den ekonomiska utvecklingen har genom åren följt ett
cykliskt mönster. Längre perioder med högre ekonomisk
tillväxt har följts av perioder med lägre tillväxt, hög arbets-
löshet, lägre privat efterfrågan och högre offentliga utgifter.
Under efterkrigstidens första decennier tillhörde Sverige de
länder som hade den högsta tillväxten i Europa. Under 1950-
och 60-talen pendlade tillväxten i Sverige mellan 3 och 5 %.
Ur ett historiskt perspektiv är detta mycket höga tillväxttal,
något som avspeglar den expansion som möjliggjordes
genom liberaliseringen av handeln efter kriget, de vidgade
möjligheterna till specialisering, den starka
efterfrågetillväxten och utbyggnaden av välfärdsinstitutioner.
Den ökade handeln, den snabba tekniska utvecklingen och
höjda utbildningsnivån, bidrog tillsammans med en växande
offentlig sektor till en kolossal ekonomisk urladdning.
Produktionen ökade och möjliggjorde en rad sociala
reformer. I Sverige utvecklades ett samhälle präglat av social
trygghet och full sysselsättning. Kvinnors förvärvsfrekvens
blev högre än i något annat jämförbart land.

Under 1970-talet bröts den positiva utvecklingen. Sverige och andra
industrialiserade länder drabbades av en hårdare konkurrens från
nyindustrialiserade länder. USA:s dollarexpansion under Vietnamkriget
avspeglade sig dessutom i en stigande inflation. Inflationen och turbulensen
på valutamarknaderna ruckade Bretton Wood-systemet, som under
efterkrigsdecennierna gett stabilitet på penningmarknaderna, fasta
växelkurser och låga räntor.

Västvärlden drabbades av stagflation. Inflationen steg samtidigt som
tillväxten föll och arbetslösheten ökade. Stagflationen bidrog också till ett
ekonomisk-politiskt omtänkande. Gamla marknadsliberala tankegångar på
det ekonomisk-politiska området fick förnyat inflytande, nu under
monetaristisk eller nyliberal täckmantel. Den ekonomiska politiken blev
därigenom mer restriktiv. Inflationsbekämpning upphöjdes till överordnat
mål för den ekonomiska politiken. Den fulla sysselsättningen övergavs
samtidigt som de offentliga välfärdsinstitutionerna bantades. Den här
politiken tillsammans med effekterna av tredje världens skulduppbyggnad,
höga internationella räntenivåer och ekonomisk-politisk åtstramning, bidrog
till allmänt sämre tillväxtförutsättningar internationellt. Samtidigt som vissa
länder, framför allt i Sydostasien, utvecklades till starka industrinationer,
gick andra delar av världssamfundet - speciellt länder i Afrika och Latin-
amerika - tillbaka.

Den svenska produktivitetsutvecklingen har alltså mattats betydligt under
de senaste tjugo åren. Det har påverkat sociala villkor och ställt politiken
inför nya problem. Knappheten på resurser har dominerat den politiska
dagordningen och önskvärda reformprojekt har fått stå tillbaka.
Omfattningen på den offentliga verksamheten i Sverige har dock inneburit
att framväxten av en nyfattigdom av kontinentala proportioner kunnat
undvikas. Diskussionen måste nu centreras kring de strukturella förändringar
som är nödvändiga om vi ska kunna komma tillbaka till den fulla
sysselsättningen och garantera välfärden i framtiden.

Tillväxten har varit lägre i Sverige än genomsnittet för OECD-länderna:
1,6 % under åren 1970-90 jämfört med 2,1 % i genomsnitt för OECD under
samma period. Detta har bl.a. inneburit att ökningen av den privata
konsumtionen begränsats till ungefär 5 % per person sedan 1970-talets mitt,
medan genomsnittet för OECD-länderna varit 30 % under samma tidsperiod.
Reallönerna i Sverige - före skatt - har minskat sedan slutet av 1970-talet.
Ökningstakten av den offentliga konsumtionen har också varit låg, trots att
Sverige låg på en hög utgångsnivå. Endast tre av OECD-länderna har låtit
den offentliga konsumtionen växa långsammare.

Den låga produktiviteten leder till flera problem. Det begränsade
resursutrymmet bidrar bl.a. till ökade sociala konflikter och en starkare
inflationsbenägenhet i ekonomin.

1990-talets kris

Den depression som utlöstes under 1990-talets första år var
en direkt följd av produktivititetsproblemen sedan 1970-talet,
kostnadsökningarna under 1980-talet och den felaktigt
inriktade ekonomiska politiken. Den konsoliderade offentliga
sektorn uppvisade ett överskott på 66 miljarder 1989, som
sedan förvandlades till ett underskott på närmare 200
miljarder 1993. Åren 1991 till 1993 föll produktionen med 5
%.

Det mest utmärkande draget för den depression som drabbade svensk
ekonomi under 1990-talets första år var den s.k. realräntechocken. På ett par
år gick realräntan från minus till plus 8 %. En så kraftig realräntechock leder
i det närmaste till en paralysering av all verksamhet; hushåll och företag
slutar att låna, amorterar av gamla lån och minskar den effektiva efterfrågan.

Det finns flera olika förklaringar till den stigande räntan och den fallande
efterfrågenivån. För det första så steg räntenivåerna allmänt i Europa, bl.a.
som en följd av den tyska återföreningen. För det andra drabbades Sverige av
en kostnadskris. De nominella löneökningarna var för höga under 1980-talet
och bytesbalansen hade successivt byggt upp större underskott. Detta är i sin
tur en förklaring till den relativt stora utlandsskuld Sverige har i dag. En
betydande orsak till kostnadskrisen var att kreditmarknaden avreglerades före
reformeringen av det gamla skattesystemets förmånliga avdragsvillkor. För
det tredje utgjorde skattereformen 1990 en förklaring till att hushållen snabbt
började sanera sina skulder, minskade konsumtionen och ökade sitt
sparande. Plötsligt blev lån mindre fördelaktiga ur skattesynpunkt. Detta
bidrog till intensiteten i den privata skuldsaneringen, och omvänt till fallet i
efterfrågan på varor och tjänster. Höginkomsttagare som kunde mobilisera
ett stort sparande gynnades mest av denna utveckling. För det fjärde utgjorde
omläggningen av den ekonomiska politiken, i riktning mot inflationsbe-
kämpning, en viktig förklaring till realräntechocken. Det var inflationsnivån
och inte så mycket de nominella räntorna som förändrades. Från att ha legat
på en nivå runt 10 % minskade inflationen till ca 2 %.

De höga realräntorna under 1990-talets inledning tvingade alltså fram en
skuldsanering i hushåll och företag, dels genom lägre konsumtion i hushålls-
sektorn, dels genom en lägre nivå på de fysiska investeringarna i
företagssektorn. I praktiken tog staten över skulderna i den privata sektorn.
Från att ha genererat underskott under större delen av 1980-talet visade den
privata sektorn ett överskott på 162 miljarder 1993. På ett fåtal år stärktes
den privata sektorns finansiella sparande med 200 miljarder samtidigt som
den offentliga sektorn drog på sig motsvarande underskott.

Den offentliga skuldökningen var beklaglig men nödvändig. Om inte
staten ökat underskotten hade depressionen fördjupats, betalningssystemet
slagits ut och kapitaldestruktionen förvärrats. Däremot hade staten kunnat
föra en helt annan politik under 1980-talet, för att minska spekulationen och
den kreditdrivna efterfrågeexpansionen. Inflationen och kostnadstrycket hade
kunnat hållas tillbaka med en mer restriktiv ekonomisk politik. Den
ekonomiska politiken var för svag och kortsiktigt inriktad. Den borgerliga
regeringens oförmåga att upprätthålla sysselsättningsnivån i samhället bidrog
dessutom till att förstärka krisen och fördjupa det statliga underskottet.

Krispolitiken

Vänsterpartiet har i förhandlingar med regeringen hösten
1994 och i en rad motioner framhävt att saneringen av
statens finanser måste ske på ett sätt som befordrar både sys-
selsättning och rättvis fördelning. En rättvisare fördelning av
inkomster och förmögenheter bidrar i sig till att stimulera
ekonomin genom att mer konsumtionsbenägna gruppers
köpkraft ökar.

Samtidigt präglas naturligtvis krispolitiken av svåra målkonflikter.
Önskemålet om att stimulera den inhemska efterfrågan måste vägas mot
riskerna att försvaga den svenska kronan och höja räntemarginalen gentemot
omvärlden. Det misstroende som funnits mot regeringens och riksdagens
förmåga att få kontroll över statsfinanserna har kostat det svenska
folkhushållet oerhört mycket i form av höga räntemarginaler, låg aktivitet på
hemmamarknaden och stor arbetslöshet. Krispolitiken balanserar mellan öns-
kemålen att stimulera tillväxt och sysselsättning å ena sidan, och önskemålen
om en snabb budgetsanering och lägre räntenivåer å andra sidan.

Vänsterpartiet gjorde i motionen efter kompletteringspropositionen våren
1995 en annan bedömning än regeringen om kraften i den realekonomiska
utvecklingen. Vi menade då att regeringen överskattade behovet av
ytterligare budgetförstärkningar och på omvänt sätt underskattade uppgången
i ekonomin. Den realekonomiska återhämtningen skulle i själva verket ha
hotats av ytterligare budgetförstärkningar. Det var också motivet till att
Vänsterpartiet ställde sig avvisande till konvergensprogrammets 16 miljarder
i ytterligare budgetförstärkningar. Vi menade att den ökade aktiviteten i
ekonomin skulle bidra till tillräckliga statliga inkomster. Regeringen ger nu
Vänsterpartiet rätt i denna bedömning genom att ställa in de kompletterande
budgetförstärkningarna. Saneringen av statens finanser sker nu mycket
snabbt. Den kraftfulla tillväxten i exportindustrierna genererar stora statliga
inkomster och automatiska budgetförstärkningar. Regeringen räknar i
tillväxtpropositionen med att den offentliga sektorns finansiella underskott
stannar på ca 7 % i år. Det är en klar förbättring jämfört med prognoserna
från i våras. Statsskulden beräknas stabiliseras som andel av BNP redan
nästa år. 1998 förväntas det offentliga finansiella sparandet generera ett
överskott.

Tillväxten under innevarande år beräknas hamna mellan 3 och 4 %, en
mycket hög nivå. Inflationsförväntningarna är låga och investeringsnivån
hög i näringslivet. Kapacitetsutnyttjandet har inte slagit i taket, trots den
höga produktionsnivån. Det är därmed ingen större risk för
inflationsdrivande flaskhalsar - en uppfattning som förstärks ytterligare av
arbetslöshetens omfattning. De förväntat höga bytesbalansöverskotten under
de närmaste åren - den stärkta kronkursen och de fallande räntenivåerna till
trots - bidrar till att utlandsskulden successivt kan reduceras.

Trots uppgången i ekonomin och den snabba förbättringen av den
offentliga ekonomin, kvarstår fortfarande stora problem. Enligt Vänster-
partiet krävs det radikalare åtgärder än de som regeringen presenterar för att
möjliggöra full sysselsättning. Det krävs bl.a. att den offentliga sektorn får
ett större samhällsekonomiskt utrymme. Den planerade sysselsättnings-
minskningen på närmare 100 000 personer fram till sekelskiftet måste
förhindras. Kommunerna måste kompenseras för de höjda egenavgifterna -
varje procentenhet motsvarar ett skattebortfall på 1,5 miljarder. Dessutom
måste penningpolitiken förändras. Realräntenivån är fortfarande alldeles för
hög och räntemarginalen gentemot omvärlden orimlig. Med en räntemarginal
mot Tyskland på drygt 2,5 % är det osannolikt att hemmamarknaden kan
stärkas och resursutnyttjandet förbättras i önskvärd utsträckning.
Tudelningen av svensk ekonomi riskerar följaktligen att bestå.

Det är av avgörande betydelse att riksbanken överger den ränteupp-
trissningspolitik som inleddes sommaren 1994 och som bidragit till att
försvåra uppgången i ekonomin, fördyra investeringar och produktion och
samtidigt skapat förväntningar om en sämre framtida ränteutveckling.
Riksbankens inflations- och räntefixering blev en ond och självuppfyllande
profetia. Vänsterpartiet avvisar bestämt de propåer som kommit från
riksbanken om ett lagstadgat inflationsmål. Det vore att ta ytterligare ett steg
i en riktning som minskar det ekonomisk-politiska handlingsutrymmet och
försvårar en sysselsättningsstimulerande politik. Däremot ser vi positivt på
att regeringen tar över ansvaret för valutapolitiken. Det ökar den
demokratiska kontrollen över fundamentala delar av den ekonomiska
politiken, t.ex. växelkursregimen. Frågan om en eventuell ERM-anslutning
av kronan måste dock beslutas av riksdagen.

Vänsterpartiet har hela tiden haft uppfattningen att det statliga lånebehov,
som de stora budgetunderskotten bidragit till, långsiktigt är ohållbara. De
skapar osäkerhet om statens finansiella ställning, trissar upp räntor och
utsätter demokratin för farliga hot. Vi ser därför med tillfredsställelse att
lånebehovet nu sjunker dramatiskt. Innevarande år beräknas lånebehovet
enligt riksgäldskontoret motsvara knappt 140 miljarder. Redan nästa år kan
det reduceras till en nivå på drygt 70 miljarder.

Vänsterpartiet har bidragit till den positiva utveckling som den offentliga
ekonomin nu genomgår. De samlade budgetförstärkningar för budgetåret
1995/96 som Vänsterpartiet medverkat till uppgår till ca 80 miljarder. Det
motsvarar i sin tur ca 6 % av BNP. Regeringens program för varaktiga
budgetförstärkningar uppgår till 118 miljarder kronor år 1998. Vänsterpartiet
har ställt sig bakom en volym för de varaktiga budgetförstärkningarna
motsvarande 115 miljarder. Genom Vänsterpartiets medverkan har budget-
förstärkningarna fått en fördelningspolitiskt bättre profil. Betoningen har
legat på inkomstförstärkningar - ca 50 miljarder av de totala budget-
förstärkningarna budgetåret 1995/96.

Bakom regeringens prognos för de offentliga utgifterna tycks dölja sig en
strategi att minska det samhällsekonomiska utrymmet för kommunsektorn
och samtidigt skära i utgifterna för transfereringssystemet som ett led i EU-
anpassningen. En sådan strategi avvisar Vänsterpartiet bestämt. Vi menar att
det avgörande för utgiftskvotens storlek måste vara avvägningen mellan
samhälleliga behov och samhällsekonomiskt utrymme och inte anpassningen
till EU:s monetära krav.

Vänsterpartiet är kritiskt till den bruttoskulddefinition som regeringen
utnyttjar i konvergensprogrammets efterföljd. Denna definition döljer det
faktum att den svenska offentliga sektorn har stora tillgångar och att Sverige
i en internationell jämförelse har en relativt låg nettoskuld. Bruttoskuld-
definitionen har bidragit till att ge en alltför negativ bild av tillståndet i
den
offentliga ekonomin, skapat osäkerhet och trissat upp de svenska
räntenivåerna. Den höga räntemarginalen gentemot omvärlden har inte varit
sakligt motiverad, aktörerna på penningmarknaderna har inte varit korrekt
informerade. Denna osäkerhet har sedan tilltagit genom riksbankens
högräntepolitik. Vi menar att skuldsaneringen måste ta sikte på att reducera
nettoskulden. Att minska bruttoskulden genom att sälja ut statliga tillgångar
stärker inte den offentliga ekonomin. Vänsterpartiet har bl.a. mot denna
bakgrund ställt sig avvisande till utförsäljningen av Nordbanken. Regeringen
identifierar konvergensprogrammet med skuldsaneringspolitiken. Vi menar
att detta är ett misstag.

Kravet på ett tak för budgetunderskottet på 3 % av BNP begränsar
utrymmet för konjunkturpolitiken i framtiden, dvs. minskar möjligheterna att
via statsbudgeten och de offentliga utgifterna påverka sysselsättningsnivån.
Om Sverige går in i en ny lågkonjunktur, t.ex. efter en kronanslutning till
ERM, kan en sådan reglering av budgetpolitiken få mycket bekymmersamma
följder.

En politik för arbete och
rättvisa

Vänsterpartiets politik för arbete och rättvisa innehåller flera
olika ingredienser. Den allmänna utgångspunkten för
Vänsterpartiets politik är att den samhällsekonomiska ef-
fektiviteten måste öka, arbetslösheten pressas och välfärden
stärkas. Det betyder bl.a. att Vänsterpartiet förespråkar en
politik för ett starkare omvandlingstryck, en näringsstruktur
inriktad på uthållig tillväxt, satsningar på
kompetensutveckling och en starkare kommunal ekonomi.
Vänsterpartiet anvisar också steg mot en kortare arbetstid
och rimliga ersättningsnivåer i socialförsäkringar och a-
kassa. Regeringens strategi att förändra de grundläggande
trygghetssystemen genom lägre ersättningsnivåer och
osäkrare ersättningsperioder - vad som kallas "den bortre
gränsen" - får enligt vår uppfattning direkt destruktiva
effekter. Dessa systemförändringar bidrar inte till att
förstärka den offentliga ekonomin i någon större
utsträckning, men däremot till att minska trygghet och
välfärd.

Vänsterpartiet menar att den offentliga sektorn har en avgörande betydelse
för att befrämja produktivitetsutvecklingen. Den offentliga sektorn tar bort
hinder mot tillväxt, höjer kompetensnivån och ger individerna sociala
resurser att ställa om sig till de nya villkor som skapas genom förändringar i
ekonomin. Den offentliga sektorn och det offentliga samhälleliga sparandet
är också viktiga redskap för att upprätthålla efterfrågenivån och förbättra
resursutnyttjandet under konjunktursvackor. Dessutom är den offentliga
sektorn och det samhälleliga sparandet demokratiska instrument för att styra
marknadsekonomin i socialt önskvärd riktning.

Det innebär nu inte att ingenting behöver förändras i de offentliga
institutionerna - tvärtom. Ungefär hälften av de inkomster som skapas i
samhället under ett år kanaliseras genom den offentliga sektorn. Det innebär
att kraven på effektivitet måste vara höga, bidragssystemens effekter måste
synas och onödiga sektorsgränser mellan t.ex. sociala myndigheter och
sjukvård elimineras. Den främsta metoden att skapa ett effektivitetstryck
inom den offentliga verksamheten är sannolikt att stärka brukarinflytandet.

Vänsterpartiet krävde våren 1995 en översyn av hur besparingarna
drabbade pensionärerna, vilket tillstyrktes av socialförsäkringsutskottet.
Ännu har ingen utredning tillsatts. Det är dock främst låginkomst-
pensionärerna som drabbas av förändringar i regelsystemen och
besparningarna. Ändrade regler för bostadstilläggen, höjda avgifter för tand-
vård, sjukhusvård, mediciner, höjt högkostnadsskydd och höjda avgifter för
kommunal service är det som slår hårdast mot denna grupp. Vänsterpartiet
står därför fast vid kravet på ett återläggande av medel (520 miljoner kronor)
till pensionärerna genom att öka bostadsbidraget till förtids- och
ålderspensionärer samt att det omgående tillsätt en kostnadsnivå-
undersökning för att se över de äldres situation.

Socialförsäkringssystemen bör ses över och samordnas bättre.
Vänsterpartiet ställer sig därför positivt till att sjukförsäkringen och
förtidspensionssystemet slås samman till en ohälsoförsäkring. Vi menar
också att arbetslinjen bör stärkas, genom att passiva bidragsformer ersätts
med aktiva åtgärder, utbildningsinsatser och arbete. Det är dock orimligt att
öka pressen på individerna om inte arbetsmarknadssituationen förbättras.
Människor i åldern 55-65 år hamnar i dag ofta i kläm när pressen på de
enskilda arbetslösa ökar. Många riskerar att utförsäkras från a-kassan. Det är
enligt vår uppfattning orimligt att dessa människor ska tvingas leva på
socialbidrag. Idag medges enbart medicinska skäl som grund för
förtidspension. Vi menar därför att ett återinförande av äldreregeln vid
förtidspension borde övervägas tillsammans med andra kompletterande
åtgärder som ger utrymme för alternativ sysselsättning. Vänsterpartiet menar
också att den stora arbetslösheten och den utsatta situation som den stora
gruppen lågutbildade befinner sig i, gör att särskilt stort utrymme måste ges
åt grund- och vuxenutbildning. En god grundutbildning och generösa
möjligheter till omskolning är förutsättningen för en väl fungerande
arbetsmarknad. Det är också en förutsättning för att de stora satsningar på
teknisk och naturvetenskaplig högskoleutbildning, som regeringen planerar,
kommer att slå väl ut i form av en allmänt höjd kompetensnivå.

Lönebildning och inflation

En alltför rigid tolkning av inflationsbekämpningen
försämrar resursutnyttjandet i ekonomin och för med sig
stora realekonomiska kostnader. Vänsterpartiet delar uppfatt-
ningen att inflationen bör hållas på en låg nivå, bl.a. för att
värna låginkomsttagarnas ekonomiska ställning. En rationellt
utformad antiinflationspolitik måste dock ta sin ut-
gångspunkt i utbudspåverkande åtgärder, dvs. eliminera
flaskhalsar på arbetsmarknaden, förbättra
kompetensutvecklingen och stimulera tillgången på
riskvilligt kapital. En inflationsbekämpning som enbart tar
sikte på att hålla tillbaka efterfrågenivån får destruktiva
samhällsekonomiska effekter.

Vänsterpartiet avvisar också regeringens uppfattning om lönebildnings-
problemen. Fackföreningsrörelsen har enligt regeringen ett stort ansvar för
att löneuttagen hamnar på en nivå som är förenlig med låg inflation,
bibehållen konkurrenskraft och lägre arbetslöshet. Vi menar att regeringen
har det avgörande ansvaret för att de nominella löneuttagen hamnar på en
nivå som är samhällsekonomiskt hållbar. Det är därför fel att utpeka
fackföreningsrörelsen som ansvarig för regeringens misslyckande med att få
ner arbetslösheten. I Vänsterpartiets motion efter kompletterings-
propositionen i våras påpekades att de höga vinstnivåerna i industrin skulle
destabilisera och försvåra avtalsrörelsen. Vi krävde förtroendeingivande
åtgärder från regeringens sida för att hålla tillbaka de övervinster som följt
av
den låga kronkursen. I den stabiliseringspolitiskt mycket känsliga period vi är
inne i vore det önskvärt med breda löneavtal som täcker hela ar-
betsmarknaden. Löneutvecklingen bestäms långsiktigt av produktivitets-
utvecklingen. Det är emellertid uppenbart att stora grupper inom den
offentliga sektorn idag är felavlönade. Lönediskrimineringen av kvinnor och
kvinnodominerade arbeten är uppenbar. Bristen på samordning i
löneförhandlingarna, framför allt på grund av arbetsgivarsidans ovilja, och
frånvaron av utvecklade arbetsvärderingsinstrument försvårar löneförhand-
lingarna.

Vänsterpartiet anser att ytterligare ett problem är att chefer, såväl inom
privat näringsliv som offentlig sektor, har beviljat sig uppblåsta och orimliga
lönevillkor kombinerade med extra förmåner och "fallskärmsavtal". Detta
strider mot djupt förankrade rättvisevärderingar hos arbetarrörelsen och stora
delar av befolkningen och rimmar illa med krav på återhållsamhet och
ansvarstagande i lönebildningen.

Systemskifte

I regeringens rapport till EU angående ministerrådets s.k.
Essen-initiativ angående sysselsättningen avvisar regeringen
tanken att stimulera sysselsättningen genom sänkta so-
cialavgifter och fler lågproduktiva jobb. Tyvärr leder
regeringens politik i en annan riktning.

Med en sänkt nivå till 75 % i a-kassan kommer många löntagare att få
svårt att klara sig på den ersättning som ges. Om detta sedan kombineras
med det som i propositionen kallas "en bortre gräns för ersättningsperioden"
och sänkta socialbidragsnormer blir problemen än större. Arbetslösa med låg
ersättningsnivå eller avstängda a-kassemed-lemmar kan då tvingas acceptera
att ta jobb med mycket låga lönenivåer. I praktiken skapas därigenom de
lågproduktiva tjänstejobb som regeringen i annat sammanhang säger sig vilja
avvisa.

En sådan ny och tydlig låglönesektor i kombination med en betydande
arbetslöshet kan sedan bidra till att pressa ned den allmänna lönenivån i
samhället genom att sänka de s.k. reservationslönerna. Resultatet blir
ytterligare ökade klassklyftor med risk för att invandrare och lågutbildade
kvinnor permanent etableras som en ny underklass.

Arbetstider

1995 kommer att bli det tredje året i rad då mer än en halv
miljon människor är öppet arbetslösa eller deltar i någon
arbetsmarknadspolitisk åtgärd. Samtidigt arbetas det övertid
- dolt och öppet redovisat - som teoretiskt motsvarar 130
000 årsarbetstillfällen och övertidsuttaget fortsätter att öka.
Det är dags att omfördela arbetstiderna genom att begränsa
övertidsuttaget och minska arbetstiden.

Vänsterpartiet föreslår att övertiden begränsas. Det skulle ge omedelbara
sysselsättningseffekter. Både månads- och årstaket bör halveras. Dessutom
bör en extra arbetsgivaravgift på all övertid övervägas. Detta skall även gälla
deltidsarbetandes mertid. Det ger en stimulans till arbetsgivarna att utöka
arbetstiden för de deltidsarbetande, som ofta arbetar mertid. Det skulle gynna
deltidsarbetande, ofta kvinnor, som vill utöka sin ordinarie arbetstid. För
arbetstid över gällande tak bör den extra arbetsgivaravgiften höjas ytterligare.
Detta ger starka incitament att omvandla övertid till nya tjänster.

Med kortare arbetstid kan sysselsättningen öka, arbetslösheten minska och
de offentliga finanserna stärkas genom minskade anslag till
arbetsmarknadspolitik, a-kassa och ökade skatteintäkter. I ett första steg bör
arbetstiden sänkas till sjutimmarsdag/35-timmarsvecka. På sikt, på andra
sidan sekelskiftet, införs en generell sextimmarsdag/30-timmarsvecka.

Det är snart bara i Sverige som regeringen intar den rigida hållningen att
en arbetstidsförkortning inte skulle ha någon positiv inverkan på
sysselsättningen. Arbetstidsförkortningarna i Europa visar samstämmigt på
såväl positiva sysselsättningseffekter som produktivitetsvinster, men dessa
positiva erfarenheter är i huvudsak begränsade till industrisektorn.
Kommunernas ekonomi skulle förbättras något genom minskade socialbi-
dragskostnader och minskade kostnader för bostadsbidrag. De kommunala
vinsterna är dock inte så stora att de uppväger kommunernas kostnader för en
arbetstidsförkortning. Det är heller inte troligt att det blir produktivitets-
vinster i denna sektor som uppväger kostnaderna. Det måste till en
omfördelning från den statliga sektorn till den kommunala. En sådan
fördelning påverkar inte den totala offentliga ekonomin utan har bara att göra
med fördelningen mellan de två sektorerna.

Även om sysselsättningsskäl är det bärande argumentet för en
arbetstidsförkortning i den internationella debatten finns det många andra
tunga skäl för att inleda en arbetstidsförkortning; det handlar om
jämställdhet, om arbetsmiljö, om hälsa, om livskvalitet.

En arbetstidskommitté sitter nu och utreder en arbetstidsförkortning, men
det får inte innnebära att försöksverksamheten med minskad arbetstid
avstannar. Istället är det ytterligare ett motiv för att utveckla försöken inom
olika sektorer för att öka kunskaperna om effekterna av en arbetstids-
förkortning utifrån svensk arbetsmarknad.

Vänsterpartiet föreslår att en stödfond inrättas för arbetsgivare som deltar i
försöksverksamhet med minskad arbetstid och som ersätter arbetstids-
bortfallet med nyanställningar. Stödet skall ges i form av avdrag på
arbetsgivaravgiften. För detta anvisar Vänsterpartiet ett utrymme på en
miljard kronor.

Kompetensutveckling och
framtidsfonder

En av dagens största fördelningspolitiska frågor är rätten till
kompetensutveckling. Större resurser än någonsin läggs ned
på personalutbildning. Dessa satsningar når dock enbart 1/3
av de anställda. De med de sämsta lönerna och minsta
arbetsinnehållet satsas det också minst på. För individen
innebär detta en permanent tillvaro i arbeten med låg lön och
större hälsorisker. Ställningen på arbetsmarknaden försvagas
också då kraven på utbildning blir allt större. I
omställningsprocesser och rationaliseringstider riskerar dessa
att sorteras ut ur arbetslivet på grund av bristande kompetens.

I fråga om kvinnors underordning är kompetensutveckling central.
Kvinnor har sämre löner, mer arbetsskador och mindre inflytande i alla
maktcentra. Därför är kvinnors rätt till kompetensutveckling en hävstång i
kampen för jämställdhet.

För att minska utslagningen ur arbetslivet krävs en regelbunden och
ständigt återkommande kompetensutveckling som når alla. Det är
arbetsgivarnas ansvar att så sker. Samhället tillhandahåller i dag en
välutbildad arbetskraft vars utbildning i huvudsak finansierats av
skattemedel. Det är arbetsgivarens ansvar att individen får möjlighet att
behålla och utveckla sin kompetens. Det måste bli ett slut på det missbruk av
mänsklig arbetskraft och skattebetalarnas medel som innebär att
arbetsgivarna kan anställa personer med god och adekvat utbildning för att
sedan efter ett antal år sortera bort dessa på grund av bristande kompetens
och förpassa dem ut i en arbetslöshet där staten får gå in och satsa på ny
utbildning för att individen åter skall platsa på arbetsmarknaden.

Det går också att bevisa att det finns ett positivt samband mellan
kompetensutveckling och förbättrad arbetsorganisation å ena sidan och bättre
produktivitetsutveckling å andra sidan. Hög effektivitet nås inte genom
kontroll och övervakning, utan genom kunniga och motiverade löntagare.
Denna kunskap bör bidra till att öka viljan hos arbetsgivarna till långsiktiga
satsningar på personalen. Satsningen måste vara långsiktig och får inte vara
starkt konjunkturberoende.

För att alla löntagare skall kunna erhålla kompetensutveckling föreslår
Vänsterpartiet att det inrättas ett framtidsfondssystem. Finansieringen av en
framtidsfond bör ske via årliga vinstavsättningar. Ett grundavdrag kan
eventuellt göras så att mindre företag med dålig lönsamhet ej omfattas av
vinstdelningen.

Målen för fondens arbete skall vara att satsa på kompetensutveckling och
utvecklande av arbetsorganisation på ett integrerat sätt för att förbättra
arbetsmiljöer och produktivitet. De med de största behoven skall prioriteras,
uppsökande verksamhet skall regionalt riktas till de arbetsplatser där de
största problemen finns. På alla nivåer skall löntagarinflytandet vara starkt.

Vinstavsättningar till fonden skall göras varje år. En mindre del av dessa
avsättningar stannar lokalt. Arbetsgivare och den lokala fackföreningen gör
upp program för användningen av medlen, varav merparten tillfaller en
regional fond. Den regionala fonden skall rikta sig till alla arbetsplatser,
även
kommunala och statliga. En mindre del av medlen skall gå till en nationell
fond för metodutveckling, kunskapsspridning m.m.

I avvaktan på att ett vinstdelningsprogram tas fram föreslår Vänsterpartiet
att framtidsfonderna finansieras genom att bolagsskatten höjs från 28 till 30
%. Den bedöms ge 2 miljarder kronor. Se vidare Vänsterpartiets motion till
kompletteringsbudgeten.

Det är enligt Vänsterpartiets mening dags att börja arbeta med åtgärder
som förebygger utslagningen ur arbetslivet. I det arbetet är kompetens-
utveckling och arbetsorganisation, liksom arbetsmiljöfrågorna, nyckelfrågor.
Det är också dags att återföra ansvaret för kompetensutveckling i arbetslivet
till arbetsgivarna, där det hör hemma, istället för att belasta en allt mer
krympande statsbudget. Framtidsfonderna är ett led i detta arbete.

Stärk omvandlingstrycket för
näringslivets förnyelse

Företag blir inte mer produktiva och konkurrenskraftiga
genom lägre lönekostnader och minskade sociala avgifter.
Företag utvecklas i produktiv riktning när de är utsatta för ett
effektivitetstryck, och därigenom tvingas utnyttja ny teknik
och utveckla nya produkter. Höga vinstnivåer som beror på
svag valuta, skattelättnader eller sänkta löner, minskar
företagens förnyelseförmåga.

Omvandlingstrycket kan stärkas genom en aktiv solidarisk lönepolitik,
genom en effektiv företagsbeskattning, medveten offentlig upphandling -
inte minst på miljöområdet - och genom förstärkt konkurrens. Produktiv-
iteten bygger på utveckling, hög kompetens och produktion av högkvalitativa
produkter och tjänster - inte på låglöneproduktion i råvarubaserade
industrigrenar.

Borgerliga ekonomer hävdar ofta att staten inte kan spela någon positiv
roll när det gäller att utveckla produktiviteten i svenskt näringsliv, möjligen
med undantag för utbildningssektorn. Vänsterpartiet menar emellertid att
staten måste ha en högre ambitionsnivå än så. Staten bör vara aktiv när det
gäller att befrämja förnyelse och produktivitet i svenskt näringsliv.

Produktiviteten är i allmänhet mycket högre i kunskaps- och
forskningsintensiva branscher än i äldre industrigrenar. Sverige har tyvärr
släpat efter utvecklingen i andra jämförbara länder. Andelen industri-
produktion i Sverige som härrör från forsknings- och kunskapsintensiva
branscher är mycket lägre än genomsnittet för OECD-länderna. Det finns
flera olika faktorer som talar för att man bör stödja utvecklingen av de
forsknings- och kunskapsintensiva branscherna. Lönebetalningsförmågan är
mycket högre i dessa branscher, efterfrågan växer snabbare och
priskonkurrensen är lägre. Dessutom har dessa branscher inte alls samma
negativa miljöeffekter.

Det är uppenbarligen så att marknadskrafterna inte på egen hand klarar att
förändra den svenska industristrukturen i riktning mot mer av forsknings-
och kunskapsintensiv produktion. Detta är också det främsta motivet till
varför staten mer aktivt måste bidra till en sådan utveckling. En statlig
politik
för att sprida tillämpbara kunskaper och innovationer i ekonomin kan
innehålla många olika inslag: stöd till grundforskning, utbyggnad av
datakommunikationsnät, stöd till kombinerade forsknings- och företagsbyar,
riktat stöd till produkt- och teknikutveckling o.s.v. De omfattande
regionalpolitiska bidragen och företagsstöden som finns idag bör ses över
och ges en mer tillväxtbefrämjande och ekologiskt uthållig inriktning.

Högre produktivitet leder inte automatiskt till fler sysselsättningstillfällen.
Den kraftiga produktivitetsutveckling som präglat exportindustrin under
senare år har t.ex. bidragit till att en kvarts miljon arbetstillfällen
försvunnit.
Det är därför viktigt att samhället riktar företagsstöd och stimulanser till
tillväxtföretagen, till förnyelse i den meningen att nya produkter utvecklas -
det är denna typ av förnyelse som ger såväl fler sysselsättningstillfällen som
högre produktivitet. Rationaliseringar inom den gamla näringsstrukturen ger
högre produktivitet men färre sysselsättningstillfällen.

Ekonomisk demokrati

Vänsterpartiet menar att en kompetensinriktad
näringslivsstruktur och en uthållig tillväxtbefrämjande
politik måste grunda sig på en mer demokratisk ägarmakt
och ett starkare löntagarinflytande än dagens. Långsiktigt
ansvar för utveckling och sysselsättning snarare än
kortsiktigt vinstintresse bör vara styrande.

Nya och mer demokratiska former för företagande samt ökad progressivitet
i arvsbeskattningen bör övervägas. Maktkoncentrationen måste brytas och
löntagarnas och medborgarnas delaktighet i kapitalbildningen måste öka.

Arbetsrätten måste moderniseras i enlighet med arbetslivets förändrade
villkor och tillförsäkra löntagarna bättre trygghet och ökat inflytande över de
operativa besluten.

Vänsterpartiet vidhåller de förslag vi under året lagt om att utveckla
arbetsrätten och den ekonomiska demokratin. Vi finner det förvånande att en
socialdemokratisk regering så helt saknar förslag, analys och diskussion på
detta för arbetarrörelsen och demokratin avgörande område, när
förutsättningarna för den framtida tillväxten behandlas.

Kommunerna och landstingen

Verksamheterna i kommunsektorn är av helt avgörande
betydelse för välfärden, för den ekonomiska tillväxten och
för förnyelsen av svensk ekonomi. Vänsterpartiet delar rege-
ringens uppfattning att kommunverksamheterna måste
värnas. De grundläggande välfärdstjänsterna utförs i
kommunsektorn - det handlar om utbildning, vård och
omsorg, men också om kultur som blir en allt viktigare
regional tillväxtfaktor.

Men regeringens politik leder i praktiken till att det kommunala
handlingsutrymmet begränsas. Under åren 1992-96 beräknas den
kommunala konsumtionen minska som andel av BNP med 2 till 3 %. Fram
till sekelskiftet fortsätter nedskärningarna. Regeringen föreslår också ett
strikt tak för den offentliga sektorns utgifter. Detta tak begränsar den
kommunala handlingsfriheten ytterligare.

En viktig orsak till att åtstramningen av kommunernas och landstingens
ekonomi är systemet med egenavgifter. Dessa egenavgifter minskar det
kommunala skatteutrymmet. I bl.a. proposition 1994/95:25 Vissa
ekonomiska-politiska åtgärder meddelade regeringen att systemet med
egenavgifter skulle ses över. Detta har ännu inte skett. Vänsterpartiet menar
att regeringen borde infria sitt löfte att se över fördelningen mellan egen-
avgifter och arbetsgivaravgifter.

Vänsterpartiet har i tidigare motioner föreslagit förstärkningar av
kommunsektorns ekonomi. I motionen efter regeringens kompletterings-
proposition föreslog Vänsterpartiet att kommunsektorn skulle kompenseras
med 5 miljarder för egenavgifterna, i form av en riktad arbetsgivar-
avgiftssänkning på 3 %, samt tillföras ytterligare 1,6 miljarder till den
krisfond/kommunakut som ska finansiera omställningen till det nya
utjämningssystemet. Vänsterpartiet vidhåller dessa förslag.

Skattepolitiken

I propositionen anger regeringen att de svenska
företagsskatterna är konkurrenskraftiga. Detta är riktigt om
man med konkurrenskraft menar att bolagsskatten i Sverige
är lägre än vad som är vanligt internationellt. Vänsterpartiet
anser liksom regeringen att företagsskatten bör vara
konkurrenskraftig. Vi anser också att den verksamt bör bidra
till att finansiera gemensamma utgifter. Vänsterpartiet anser
därför att skattesatsen bör höjas till 30 %. Vi menar vidare att
det statsfinansiella läget gör det motiverat att ta ut en
värnskatt på 5 % för större vinster.

Vänsterpartiet kan stödja regeringens övervägande att söka metoder för att
lindra den s.k. dubbelbeskattningen. Vänsterpartiets ställningstagande
angående skattesatsen för bolagsskatten gör det också möjligt att finansiera
sådana och andra lättnader inom ramen för den samlade företags-
beskattningen.

Vi menar vidare att det är mycket angeläget att förenkla skattereglerna för
mindre företag och näringsverksamhet. Vänsterpartiet har upprepade gånger
motionerat om behovet av sådana förenklingar. Det är därför glädjande att
regeringen nu ansluter sig till vår inställning i detta avseende.

På miljöområdet kan vi konstatera att regeringen följer upp de
överenskommelser som träffades med Vänsterpartiet angående finans-
ieringen av Sveriges medlemskap i EU. Det gäller främst höjd skatt på
koldioxidutsläpp, bl.a. för industrin, samt höjd skatt på kärnkraftsel och
vattenkraft. Detta är höjningar som bör följas av fler steg i riktning mot en
miljörelaterad skatteväxling.

Också den i propositionen angivna breddningen av fastighetsskatten till
industrifastigheter är en följd av den överenskommelse som träffades mellan
Vänsterpartiet och regeringen om finansieringen av det svenska EU-
medlemskapet.

I propositionen konstaterar regeringen sammanfattningsvis att utrymmet
för ytterligare skattehöjningar är begränsat. Vänsterpartiet delar denna
principsyn. Vi menar ändå att det statsfinansiella läget gör det motiverat att
något ytterligare skärpa skatteuttaget. Vänsterpartiet menar dock att detta inte
bör ske genom ett fortsatt uttag av egenavgifter. Egenavgifter slår helt fel
fördelningspolitiskt och hotar dessutom att leda till mycket sneda
marginaleffekter.

Vänsterpartiet delar helt regeringens syn vad gäller behovet av ytterligare
åtgärder mot skattefusk. Vi tvingas dock konstatera att regeringens
deklarerade syn stämmer dåligt med de faktiska besparingar som läggs ut vad
gäller skatteförvaltning och kontroll.

Näringspolitiken

Sverige måste komma bort från beroendet av de stora
exportföretagen i mogna industribranscher. Produktiviteten
har under senare år ökat kraftigt i svensk industri, bl.a.
genom förändrad arbetsorganisation och lägre sjukfrånvaro.
Dessutom har antalet tillfälligt anställda ökat kraftigt.
Närmare en kvarts miljon arbetstillfällen har gått förlorade,
samtidigt som övertidsuttaget har ökat dramatiskt. Med
undantag för några av de forskningsintensiva företagen, t.ex.
Astra och Ericsson, är det inte i de stora etablerade
industriföretagen som de nya jobben kommer att skapas.
Sverige har redan dubbelt så hög sysselsättning i stora
företag jämfört med genomsnittet för EU-länderna.

Regeringen framhäver i propositionen betydelsen av att stödja kvinnor på
olika områden, t.ex. tillströmningen av kvinnor till teknisk utbildning,
kvinnligt företagande o.s.v. Vidare föreslås bl.a. att ALMI skall fastställa en
ram för lån till kvinnligt företagande, men regeringen tillskjuter över huvud
taget inga extra pengar. Tyvärr saknas genomgående konkreta förslag.

Tillväxtbranscher

Tillväxtbranschernas andel av svensk industriproduktion var
1990 ungefär 60 % av genomsnittet för OECD-länderna.
Tillväxtpotentialen är därför stor. Både 1975 och 1990 hade
vi ungefär 210 000 anställda i tillväxtbranscher. Det betyder
att antalet anställda i tillväxtbranscher har stått stilla i
Sverige medan de övriga OECD-länderna har ökat antalet
anställda i dessa branscher med 53 %. Hade vi hållit samma
ökningstakt som resten av OECD hade vi haft 110 000 fler
jobb i tillväxtbranscherna. Tyvärr saknas en fungerande
riskkapitalförsörjning för nya tillväxtföretag. En mycket liten
andel av det totala riskkapitalet går till nyföretagare -
genomsnittet för Europa är 5 % mot 25 % i USA. Staten
måste skapa förutsättningar för en mer effektiv
riskkapitalförsörjning.

De två riskkapitalbolagen Atle och Bure skulle kunna utnyttjas mer
offensivt för att underlätta riskkapitalförsörjningen i nya företag med
tillväxtpotential. Vi har föreslagit att bolagen helt köps tillbaka av staten.
De
ägs nu till ungefär 30 % av staten. Möjligheten att låna utomlands till lägre
räntor måste också utvidgas. Det är orimligt att endast storföretagen skall ha
dessa möjligheter. I Danmark används bolåneinstituten för upplåning
utomlands. Vänsterpartiet menar att något liknande arrangemang borde
undersökas här. NUTEK måste få andra befogenheter och dess funktioner
renodlas. För att tillväxtföretag skall kunna utvecklas stabilt och långsiktigt
krävs omfattande kapital. I USA beräknar man att det kostar i snitt 250
miljoner kronor att starta ett nytt högteknikbolag! Om NUTEK
omdestinerade pengar från det nuvarande företagsstödet till den här typen av
högteknikföretag, skulle vi inom en tioårsperiod kunna räkna med ett antal
tillväxtföretag med mycket stor potential. För att betona allvaret i en satsning
på högteknikföretagen bör staten dessutom utreda möjligheterna att ge
skattelättnader till företag som investerar i FOU, fast kapital och
kompetensutveckling.

Konkurrensen

Bristen på konkurrens i näringslivet är en av de viktigaste
orsakerna till höga priser och sämre kvalitet på varor. Men
det är också en förklaring till den låga tillväxten i Sverige
under de senaste decennierna.

Efter att ha haft en av de mest ineffektiva konkurrenslagstiftningarna i
Europa, fick Sverige 1992 en ny och skärpt lagstiftning. Vänsterpartiet
ställde vissa, mer långtgående krav, dock utan att få gehör för dessa. Bl.a.
krävde vi att redan etablerade monopolföretag skulle kunna delas, t.ex. i
byggsektorn. Nu uppmärksammar regeringen just byggsektorn.
Vänsterpartiet förordar en utredning om konkurrenssituationen inom
byggsektorn. Det räcker inte med att endast utreda förhållandena inom
livsmedelssektorn. Den nya lagen innebar ett steg i rätt riktning, men tyvärr
är tillämpningen otillfredsställande. Konkurrensverket har nästan uteslutande
ägnat sig åt att ge dispenser från lagen! Nu har verket omorganiserats och
förhoppningsvis betyder det att konkurrensbegränsande samarbete mellan
företag kommer att bekämpas på ett helt annat sätt än tidigare. Vänsterpartiet
välkomnar också den översyn av lagstiftningen som regeringen aviserar. En
hårdare konkurrens inom näringslivet skulle medföra stora samhälls-
ekonomiska vinster.

Mineralfrågor

De förändringar som regeringen aviserar i minerallagen är
bra, men otillräckliga. Efter ändringen av minerallagen
började vissa multinationella gruvföretag att muta in delar av
Sverige. T.ex. har det australiska företaget Alcaston Mining
mutat in nästan halva Sverige för diamantletning. Detta har
betytt att andra gruvföretag är blockerade i sin
diamantprospektering. Vi anser inte att konkurrensen är
betjänt av en lagstiftning som medger ett sådant beteende,
eftersom det kan försena möjligheten till gruvdrift i stora
delar av Sverige. Vänsterpartiet begär därför en översyn av
lagstiftningen även på detta område.

Nyföretagande och
kapitalförsörjning

Vänsterpartiet inser problemen med kapitalförsörjningen för
de små och medelstora företagen. Vi ser också de
lönsamhetsproblem som finns för de allra minsta företagen.
Detta gäller speciellt de nystartade företagen som inte riktigt
kommit igång och som därför behöver ytterligare stimulans.

Vänsterpartiet har tidigare i en speciell "småföretagarmotion" lagt förslag
om skattelindring för enskilda firmor och handels- och kommanditbolag, i
form av egenavgiftsbefrielse för de första 40 000 kronorna. Vidare har vi
föreslagit räntestöd för investeringar i form av investeringsavdrag för företag
med högst 50 anställda.

Vi försöker att se problemen utifrån företagarperspektivet. Regeringen
försöker lösa kapitalförsörjningsproblemet utifrån ett placerarperspektiv. Det
innebär att regeringen i större utsträckning ser till att placerare gynnas genom
skattesubventioner. Förslagen i propositionen torde endast få en marginell
betydelse för de små och medelstora företagen. Dessutom blir de fördel-
ningspolitiska effekterna negativa.

Återinförandet av kvittningsrätten för underskott i näringsverksamhet mot
annan inkomst betyder inte heller särskilt mycket för att lösa problemet med
kapitalförsörjningen för de små och medelstora företagen. Vänsterpartiet kan
tänka sig en kvittningsrätt under en mer begränsad tid, t.ex. under 2-3 år.
Under denna tid bör företagaren kunna bedöma livskraften hos företaget.

Både kvittningsrätten och riskkapitalavdraget är belamrade med undantag
och det finns stor risk för skatteplanering. Vänsterpartiet önskar gå mot ett
skattesystem som minskar möjligheterna för skatteplanering, och avvisar
därför regeringens tankar på återinförande av kvittningsrätten under 5 år och
införandet av ett riskkapitalavdrag.

De små och medelstora företagens förmåga att växa och utvecklas är på
många sätt beroende av tillgång på s.k. riskvilligt kapital. I dagens situation
borde staten gå in som garant för att ge dessa företag en rimlig tillgång på
sådant kapital.

Vi har föreslagit att bolagsskatten höjs till 30 %. För att underlätta, och
begränsa de negativa effekterna av en nödvändig strukturrationalisering,
föreslår Vänsterpartiet att det införs en värnskatt på 5 % av de bolagsvinster
som överstiger 50 miljoner kronor. Dessa pengar skall sedan uteslutande gå
till framtidsföretag i form av förmånliga lån. Det innebär att näringen själv
sörjer för sin framtid. På så sätt slipper också näringen de så förhatliga
statliga bidragen.

Vi ser positivt på regeringens förslag att höja AP-fondernas aktie-
placeringsrätt med 10 miljarder. I flera motioner har vi föreslagit en
utvidgning av AP-fondernas placeringsrätt. Såväl företagande som sparande
gynnas av ägare som ser långsiktigt och mindre spekulativt på sitt
engagemang.

Regional utveckling

Det regionala perspektivet på politiken blir allt viktigare. Det
gäller inte bara det som formellt kallas för regionalpolitiken,
den s.k. "lilla regionalpolitiken", utan kanske framför allt
den "stora regionalpolitiken". Det handlar om utbildnings-
system och kommunikationer, om energipolitik och
näringspolitiska initiativ.

Regionala strukturproblem kan avläsas i betydande utflyttning och
ogynnsam åldersstruktur. Strukturomvandling inom näringslivet och
strukturella faktorer som befolkningens gleshet och långa avstånd är
framträdande drag i utsatta regioner. Norrlands inland och Bergslagen har
haft särskilt ogynnsam utveckling, men även i södra och västra Sverige finns
flera problemområden.

Trots den kraftiga konjunkturnedgången under 1990-talet, som har givit
upphov till hög arbetslöshet i hela landet kvarstår det ogynnsamma mönstret.
Storstadsregionerna och andra stora arbetsmarknadsregioner har haft
befolkningsökningar, medan små och mellanstora regioner har haft
minskningar. Utflyttningen är störst från de regionalpolitiska stödområdena.
Ungdomar och kvinnor är överrepresenterade i flyttströmmarna. Detta är en
helt oacceptabel utveckling som kräver politiska krafttag för att vändas!

Den nuvarande konjunkturuppgången leder till att sysselsättningen ökar
över hela landet, om än i alltför liten grad. Dock kan man av länsarbets-
nämndernas höstprognoser se ett mönster där de regionala obalanserna åter
ökar på arbetsmarknaden.

Den negativa utvecklingen förstärks av besparingarna inom den offentliga
sektorn. Den offentliga sektorn spelar en helt avgörande roll för möjligheten
till jämlik utveckling mellan landets regioner. Kvinnornas förvärvsarbete
bygger till stor del på att den kommunala välfärden kan upprätthållas. Detta
gäller i synnerhet för glesbygden och de regionalpolitiskt prioriterade om-
rådena. Det föreslagna ekonomiska utjämnings- och statsbidragssystemet för
kommuner och landsting medför en förändring av de ekonomiska förutsätt-
ningarna som kraftigt försämrar läget i många regionalpolitiskt utsatta
områden.

För regionernas möjlighet att bestämma över sin inriktning måste
långsiktiga tvärsektoriella regionala program upprättas så att regionala och
lokala aktörer drar åt samma håll. Vänsterpartiet har framfört hård kritik av
den traditionella regionalpolitiken. Vi menar att passivt bidragstagande i
form av driftsstöd borde ersättas av mer utvecklingsinriktade insatser. Risken
är ju annars att regionalpolitiska stöd konserverar gamla strukturer genom att
subventionera befintlig verksamhet. Därmed minskas omvandlingstrycket
och drivkrafterna till förnyelse och modernare teknik och produkter med
högre förädlingsgrad, kunskapsinnehåll och bättre miljöhänsyn.

Vi menar att allt större kraft måste läggas på kunskapsutveckling och
teknikförnyelse. Satsningar på infrastruktur i bred mening ger utvecklings-
förutsättningar. Vi pläderar för regionala fonder som ger finansiella resurser
för det regionala näringslivet. Regionens naturresurser måste utnyttjas med
bättre utbyte. Den svenska skogsråvaran är ett exempel på hur bristande
vidareförädling och alltför lite av forskning och utveckling hämmat
näringsliv och sysselsättning.

Regeringen aviserar en översyn av de företagsinriktade bidragen i enlighet
med vad Vänsterpartiet anser vara nödvändigt. Både en förändring av
stödens inriktning och en samordning av olika aktörers verksamhet är
nödvändig.

Om den regionala utvecklingen skall bli framgångsrik, sysselsättningen
och näringslivets förädlingsgrad öka, måste de demokratiska strukturerna
förstärkas. Vänsterpartiet har föreslagit inrättandet av länsparlament. Det
behövs starkare regionala politiska institutioner om systemet med
målstyrning skall lyckas.

Byggsektorn

Regeringen har vid två tillfällen fattat beslut om extra statligt
stöd för ROT-åtgärder, nyproduktion och miljöförbättringar
- allt för att minska byggarbetslösheten. Vänsterpartiet har i
stort sett stött omfattningen av stödet, men i vissa fall haft en
annan uppfattning om inriktningen på stödformerna. Vi av-
visade nyproduktionsstödet och riktade in medlen på ett
omfattande ROT-stöd för miljonprogramsområdena. Motivet
till detta var att stödja kommunalägda bostadsföretag, som är
i behov av investeringsmedel. Dessutom är medlen avsatta
av arbetsmarknadspolitiska skäl och då är ROT-stöd ett
bättre stöd än nyproduktion, eftersom det ger fler
arbetstillfällen.

Det har också visat sig att Vänsterpartiets bedömningar var välgrundade.
Ansökningar om att nyproducera 47 000 bostäder med nyproduktionsstöd
har kommit till Boverket. Deras preliminära analys, säger att ca 28 000 av
dessa kommer att byggas. Av dessa är ca 6 000 redan under byggnation och
kommer att få stöd, 18 000 skulle ha byggts ändå och kvar blir då ca 4 000
bostäder som tillkommer extra, tack vare stödet. Det kommer att kosta ca 1,8
miljarder kr, medel som hade kunnat användas till miljöåtgärder inom
byggsektorn.

När det gäller stödet till miljöåtgärder i offentliga lokaler, där främst barn
vistas, så har det hittills utnyttjats i väldigt liten omfattning, kanske för
att
informationen om stödet varit dåligt men framför allt för att kommunerna ser
svårigheter i att genomföra en typ av ombyggnation, när man egentligen
skulle behöva göra en upprustning av hela byggnaden. Därför hade det varit
bra om kommunerna kunnat söka både ROT-stöd och miljöstöd samtidigt.
Det hade gett större effekt och samtidigt ett bättre stöd till kommuner, som
gärna vill genomföra miljöprojekten, men inte ansett sig ha råd trots det 30-
procentiga stödet.

Vänsterpartiet noterar därför med tillfredsställelse att regeringen i en
särskild proposition vill omfördela medel från nyproduktionsstöd till ROT-
stöd, bl.a. av regionalpolitiska och sysselsättningsskäl.

Vänsterpartiet vill utnyttja en större del av nyproduktionsstödet för
ekologiskt byggande med miljövänliga byggmaterial, försök med slutna
avloppssystem och med minimal energianvändning, byggt på kretslopps-
baserad teknik och maximalt utnyttjande av förnyelsebar energi. Vi vill också
satsa på statligt stöd för energieffektivisering i bostäder, inte minst med
tanke på vikten av att spara elenergi inför kärnkraftsavvecklingen. 500 000
småhus värms idag med el.

Dessa satsningar får inrymmas inom de 800 miljoner kronorna, om inte
särskilda medel på annat sätt anslås.

Miljöpolitiken

Propositionen andas medvetenhet om betydelsen av en
ekologiskt hållbar tillväxt. Vänsterpartiet instämmer i
regeringens uppfattning om miljöfrågornas centrala betydelse
för näringslivets utveckling, men tyvärr saknas konkreta
åtgärder på trafik- och energiområdet som på allvar skulle
innebära en radikal förändring i nödvändig riktning. På en
rad områden har Sverige halkat efter den internationella
utvecklingen.

I debatten antas ibland miljöfrågorna vara lösta eller på väg att lösas - inte
minst i avancerade och välordnade länder som Sverige. Detta är tyvärr fel.
Naturvårdsverket konstaterar i den senaste utvärderingen att av nio viktiga
miljömål kommer Sverige endast att klara ett.

På sikt är miljöanpassad produktion och konsumtion det enda möjliga
systemet för svenskt näringsliv och därmed välfärd. Marknaden för
miljöteknik i bred mening är den som uppvisar snabbast tillväxt i
världssamfundet. I vissa länder ökar den med 10 % om året. OECD räknar
med en ökad efterfrågan på miljövårdstjänster och miljöteknik om 5,5 % om
året fram till åtminstone sekelskiftet. Investeringarna för 1996 beräknas till
13,5 % av BNP. En stor del av dem måste bidra till att minska
miljöbelastningen. Miljöskulden - som enligt vissa forskare växer med ca 7
miljarder om året - får inte fortsätta att växa.

En förutsättning för att klara denna utveckling är högutbildad arbetskraft
som är väl införstådd och medveten om kretsloppssamhällets villkor.
Välutbildad arbetskraft kommer att behövas i alla branscher som vill
överleva. Gradvis försvinner skillnaderna i utbildningsnivå för olika
arbetstagare. Okvalificerade jobb försvinner, kvar blir jobb där alla tar sitt
ansvar utifrån gedigna kunskaper.

Tillväxt är önskvärd om den sker inom ramen för kretsloppssamhället. Då
skapar vi mer av efterlängtade resurser. Om en papperstillverkare byter till en
process som medför att energiåtgången minskar, mer returpapper används,
vatten och kemikalieförbrukningen minskar, samtidigt som produktionen
ökar, är det en välkommen form av tillväxt.

Därför måste samhällets åtgärder bedömas utifrån ett helhetsperspektiv
som grundas på kretsloppstänkande. Miljöansvaret måste genomsyra alla
beslut. Regeringen konstaterar att kostnaden för att reparera miljöskador
ökar. Då borde rimligen anslagen för att sanera markskador, bevara biologisk
mångfald, återställa Östersjön, minimera avfallsmängder investera i
kollektivtrafik etc. också öka. Det är åtgärder som samtidigt leder till ökad
sysselsättning. Detta sker dock inte.

Miljöinvesteringar

Regeringen föreslår ytterligare 100 miljoner kronor till
investeringar i vindkraftverk för att utbyggnaden inte skall
avbrytas. Vänsterpartiet ställer sig mycket positivt till detta
förslag. Vi menar emellertid att det finns utrymme för en
större satsning, givet den befintliga ansökningsvolymen hos
NUTEK. För att behovet av medel skall täckas bör 200
miljoner kronor anslås eller således 100 miljoner kronor
utöver regeringens förslag.

Ekologisk omställning

Regeringen och Vänsterpartiet kom överens om ett program
för ekologisk omställning på 100 miljoner kronor. Stödet har
blivit en stor framgång. Det statliga bidraget har varit upp till
30 % av investeringskostnaden. 400 projektansökningar har
inkommit till Naturvårdsverket, motsvarande en
bidragsvolym på 1,8 miljarder kronor. Projekt och idéer som
haft god sysselsättningseffekt, inneburit tekniska framsteg
och bedömts ha god spridningseffekt har premierats.
Projekten täcker en stor del av samhällsstrukturen från
biobränslepelletstillverkning till förarlösa spårbussar och
högtryckstvättar utan kemikalier.

Det finns ett stort antal intressanta projekt, inte minst inom trafik- och
avfallssektorerna, som skulle kunna utvecklas med fortsatt stöd. Enligt vår
bedömning bör riksdagen besluta att avsätta ytterligare 300 miljoner kronor
till ekologisk omställning.

För högre energieffektivisering och främjande av miljövänligare
transporter krävs en rad åtgärder. Vänsterpartiet har föreslagit en
neddragning på drygt 2 miljarder på byggande av nya vägar. Istället har vi
bl.a. föreslagit satsningar på järnvägar, sjöfart, övrig kollektivtrafik och
cykelbanor på drygt 600 miljoner.

Inom energisektorn och angränsande områden har vi föreslagit bl.a. stöd
till etanoltillverkning, främjande av alternativa energislag och stöd till
energieffektiviseringsåtgärder. Vi vill även satsa mer FOU-resurser på
energisektorn. Även en rad förslag inom skattepolitiken främjar kretslopps-
anpassningen av energisektorn.

Det behövs ett kraftfullt program för miljöinvesteringar och skatteväxling.
Näringslivet liksom trafik- och energisystemen måste ställas om i miljövänlig
riktning, och det behövs otvivelaktigt omfattande stimulanser från samhällets
sida. Regeringens proposition innehåller tyvärr inte särskilt mycket på detta
område, förutom bidragen på energisidan. Vi vet att den miljöanknutna
verksamheten i bred mening är den snabbast växande sysselsättningssektorn i
Europa. Vänsterpartiet föreslog så sent som i en motion efter regeringens
vårbudget ett grönt investeringsprogram på 1 miljard budgetåret 1995/96,
t.ex. för energieffektiviseringsåtgärder i byggnader, satsningar på
miljövänliga energislag som biobränslen, vind- och solenergi samt förbättrad
kollektivtrafik m.m.

Utbildningspolitiken

Fler utbildningsplatser inom högskolan är en av många
nödvändiga åtgärder för att på sikt lösa de strukturella
problemen på arbetsmarknaden. Vänsterpartiet har i tidigare
motioner föreslagit att antalet permanenta utbildningsplatser
byggs ut, särskilt inom naturvetenskap och teknik. För
högskolorna är det viktigt med förutsägbarhet så att
kvaliteten säkras och planeringen inte blir ryckig.
Vänsterpartiet har också tidigare markerat att vi vill att
ökningen av antalet platser i huvudsak skall ske på de mindre
och medelstora högskolorna.

Högskolorna måste få ännu bredare kontaktytor till arbetslivet. Hur detta
skall ske är mycket viktigt att utreda.

De s.k. NT-platserna är resultatet av en överenskommelse mellan Social-
demokraterna och Vänsterpartiet. De är finansierade med arbetsmarknads-
politiska medel. Avsikten är framför allt att stimulera tillväxten genom att
eliminera flaskhalsar på arbetsmarknaden. Det är därför viktigt att en
noggrann utvärdering kommer till stånd snarast.

Vänsterpartiet vill permanenta även sommaruniversitetet. Det är bra att
studenter, som inte har möjlighet till sommararbete, kan studera under hela
året. Sommaruniversitetet skall också medvetet medverka till att bryta den
sociala snedrekryteringen inom högskolan och stimulera fler ungdomar att
söka till högre utbildning.

Förslaget att utveckla basåret är glädjande, likaså syftet att stimulera
kvinnor att söka teknisk eller naturvetenskaplig utbildning. Vi anser också
att innehållet i dessa utbildningar måste förändras så att det i högre grad
passar kvinnor.

Bland stora grupper finns det en djupt rotad misstro mot
universitetsstudier. För att nå dem krävs det att nya modeller för högskole-
studier arbetas fram och att man breddar antagningen av studerande. En
lämplig modell kan vara "open university" med erbjudande om modifierade
distansutbildningskurser. Studierna bedrivs med hjälp av modern
kommunikationsteknik, men i mindre studiegrupper som träffas regelbundet.
Uppläggning av studierna påminner om studiecirkelns. Som regionala
studiecentra för studiegrupperna kan landets folkhögskolor med sin
vuxenpedagogiska erfarenhet fungera.

Grundskolan och gymnasieskolan

Grund- och gymnasieskolan har viktiga samhällsuppgifter
och skall erbjuda en likvärdig utbildning för alla, en skola
som möter eleverna på ett rättvist och demokratiskt sätt.
Detta oavsett kön, samhällsklass eller etnisk bakgrund.

Datorernas användning och integrering i undervisningen skall utvecklas.
Skolan skall ge eleverna förmåga att behärska tekniken men också att
förhålla sig kritisk till den.

Skolan måste se den etniska mångfalden som en tillgång. Mångkulturell
undervisning skall öka kompetensen och utveckla en stolthet över den egna
kulturen och på så sätt bidra till högre grad av självrespekt och
självförståelse. Särskild uppmärksamhet måste ägnas åt elevernas utveckling
i svenska språket.

Både grund- och gymnasieskolan har fått känna av kraftiga nedskärningar.
Det finns skäl att tro att en likvärdig skola inte längre kan garanteras för
alla.
Grundskolans och gymnasieskolans kvalité vilar såväl på ett nationellt som
ett kommunalt ansvar. Det är viktigt att detta ansvar tydliggörs. Vi överväger
därför att åter aktualisera sektorsbidraget till skolan.

Vuxenutbildning

Totalt 2,4 miljoner människor i åldern 20-54 år saknar
formell kompetens i den 3-åriga gymnasieskolans
kärnämnen. I vuxenutbildningssammanhang är det en oerhört
viktig målgrupp. Redan i dag fordras genomgånget 3-årigt
gymnasium till 82 % av de utannonserade, lediga arbetena.
Många arbetslösa i medelåldern får svårigheter att ta sig
tillbaka till arbetsmarknaden. Det beror på att deras
utbildning är föråldrad och inte längre är relevant. Den icke
yrkesförberedande arbetsmarknadsutbildningen bedöms
visserligen ge ett visst, men relativt litet bidrag, till att höja
kompetensen i kärnämnen på gymnasienivå. Här fordras ett
nytänkande som syftar till en verklig höjning av
utbildningsnivån för stora grupper. Men det måste bli
attraktivt att välja studier i stället för passiv arbetslöshet.
Kvalificerade utbildningsaktiviteter måste premieras och
utbildning uppmuntras och insatserna måste individualiseras
i högre utsträckning. Strategierna måste se olika ut beroende
på om personen är i arbete eller arbetslös. Olika
utbildningsanordnare måste samverka bättre. Tillgången och
närheten till utbildningsplatser måste förbättras. Studiestödet
måste utformas så att man inte tvingas avstå från studier av
ekonomiska skäl. Det måste finnas resurser för uppsökande
verksamhet och mer riktade rekryteringsinsatser.
Undervisningen måste bedrivas på ett sätt så att de
studerande blir delaktiga och kan påverka studierna och
studietakten. Frågan om hur finansieringen i framtiden skall
fördelas mellan individ, samhälle och arbetsgivare måste
utredas.

Folkbildningens dubbla roll att både ge allmän medborgerlig bildning och
en höjd utbildningsnivå är en viktig tillgång i den framtida
utbildningspolitiken. Vi ser folkbildningen som en motkraft till uppkomsten
av tvåtredjedelssamhället, där de av folkbildningen prioriterade grupperna
hör till förlorarna. Vi tänker då på korttidsutbildade, handikappade och
invandrarna. Den nödvändiga satsningen inom högskoleområdet måste följas
av mycket kraftfulla utbildningsinsatser för vuxna. I likhet med universiteten
måste folkhögskolor och KOMVUX få fler fasta utbildningsplatser, annars
kan inte kvaliteten säkras, arbetsmetoder och material utvecklas samt
kontinuerlig fortbildning av lärare genomföras. Vi vill här också markera att
en del av folkhögskolorna, i likhet med KOMVUX, har kompetens att
genomföra basårsutbildningen. Även vissa av studieförbunden kan
genomföra behörighets- och kompetensgivande utbildningar inom det
naturvetenskapliga och tekniska området om studiestödsfrågorna löses för de
studerande.

Nedskärningarna i den gemensamma sektorn drabbar särskilt kvinnorna
mycket hårt. 40 000 kommer att mista jobben de närmaste åren. Vad dessa
kvinnor behöver är ett mer flexibelt system som gör det möjligt för dem att
genomgå utbildningar på gymnasie- eller högskolenivå inom det reguljära
utbildningssystemet med tillfredsställande ekonomiskt stöd.

Arbetsmarknadspolitiken

En fortsatt arbetslöshet på omkring 10 % fram till
sekelskiftet kommer att innebära en fortsatt tung börda för
arbetsmarknadspolitiken. Klyftorna i samhället riskerar att
öka och utsatta grupper får allt svårare att etablera sig på
arbetsmarknaden. Den jämna spridningen av inkomster och
köpkraft som tidigare kännetecknade Sverige hade mycket
positiva samhällsekonomiska effekter. Ökad arbetslöshet och
vidgade inkomstklyftor riskerar nu att bryta detta mönster
och därmed att försvaga den långsiktiga tillväxtkraften i
ekonomin.

Enligt Vänsterpartiets uppfattning krävs det en helt annan ambitionsgrad,
större resurser och en bättre precision i åtgärderna än regeringen hittills
presenterat. Den nuvarande utvecklingen är helt oacceptabel och försvagar
arbetarrörelsen såväl fackligt som politiskt. Vi har i en rad motioner
presenterat omfattande förslag till resursförstärkningar och mer aktiva
åtgärder inom arbetsmarknadspolitiken. Vi vidhåller dessa förslag.

Vänsterpartiet kan med besvikelse konstatera att regeringen inte heller i
tillväxtpropositionen har några konstruktiva förslag för att få ner
arbetslösheten. Istället för att utveckla en framåtsyftande politik skyller
regeringen problemen på de fackliga organisationerna - vad det gäller löne-
bildningen - och skuldbelägger enskilda arbetslösa. Trots den stagnerande
sysselsättningssituationen och bestående massarbetslöshet har ännu inte
arbetsmarknadens funktionssätt kommit att försämras i samma utsträckning
som i andra europeiska länder.

Vi delar i stort sett regeringens allmänna uppfattning att arbets-
marknadspolitiken främst skall stimulera rörlighet och eliminera flaskhalsar i
ekonomin, genom att ge arbetskraften kvalifikationer och resurser att möta
förändringskraven på arbetsmarknaden. Men under 1990-talets första år har
belastningen på arbetsmarknadspolitiken varit för hård. Som en konsekvens
av detta har aktiva åtgärder fått stå tillbaka för passiva. Företagen har också
skjutit över allt större ansvar på offentliga institutioner för att bära
kostnader
för utsliten och uppsagd arbetskraft. Detta avspeglas bl.a. i expansionen av
visstidsanställningar och antalet förtidspensionerade. Vi har i en rad
motioner framhävt betydelsen av ett större socialt ansvar från
industriföretagens sida. Det är orimligt att privata företag tar hand om
vinsterna och samtidigt överlåter det sociala ansvaret till de offentliga
systemen.

Vänsterpartiet har också hävdat att de resurser som regeringen avsätter för
att hävda arbetslinjen och för riktade åtgärder mot utsatta grupper -
invandrare, arbetshandikappade och lågutbildade - är alldeles otillräckliga.

Diskussionen om övergångsarbetsmarknader måste utvecklas. Äldre
arbetskraft måste få chansen att pröva på nya yrken, och få en nystart i sitt
arbetsliv. Arbetsgivarnas finansiella ansvar för rehabilitering, utplacering av
arbetshandikappade, praktikplatser för både yngre och äldre måste öka. Ett
modernt lärlingssystem bör också diskuteras. Kopplingen mellan arbetslivet
och utbildningsväsendet bör stärkas. Arbetslösa i vuxen ålder som har det
svårt att fångas upp i det ordinarie utbildningssystemet måste erbjudas en
väg tillbaka till arbetslivet.

Åtgärder för att stärka kompetensutvecklingen i arbetslivet är av största
betydelse för att få en stabilare sysselsättningsutveckling och för att
näringslivet skall kunna genomföra förändringar i produktivitetsbefrämjande
riktning. Regeringen uppmärksammar visserligen betydelsen av
utbildningsinsatser, men resurserna för kompetensutveckling i arbetslivet är
otillräckliga. Regeringen borde i sammanhanget uppmärksamma
Vänsterpartiets förslag om framtidsfonder, finansierade via en höjd
bolagsskatt, för att underlätta kompetensutveckling och förändringar i
arbetslivet.

Kvinnors arbetsmarknad

Kvinnors arbetslöshet ökar nu, något som Vänsterpartiet
varnat för i tidigare motioner. Skillnader i
sysselsättningsgraden mellan kvinnor och män blir allt mer
påtaglig. 80 000 kvinnor har lämnat kontorsadministrativa
yrken sedan 1990. Dessa kvinnor har en relativt hög ålder
och en utbildning som i dag är föråldrad. De senaste åren har
över 100 000 (de flesta kvinnor) lämnat den offentliga
sektorn. När sysselsättningen ökar är det männens
arbetslöshet som minskar, talen för kvinnors arbetslöshet
ligger kvar på samma höga nivå. Deltidsarbetslösheten har
fortsatt att öka och 80 % av de drabbade är kvinnor.
Regeringen har inte lyckats vända denna utveckling, men
däremot försämra ersättningsvillkoren för de arbetslösa.

Enligt AMS prognoser försvinner 40 000 kvinnojobb under de närmaste
åren. Som vi tidigare har påpekat, förutser regeringen att totalt 100 000
arbetstillfällen inom den offentliga sektorn går förlorade fram till
sekelskiftet.

Skall alla dessa kvinnor ges en reell möjlighet att komma tillbaka till
arbetsmarknaden krävs en bred och djup kompetenssatsning. De har alla
ställts inför det faktum att deras yrken är bortrationaliserade eller att deras
arbetsmarknad krympt. Arbetsmarknaden ställer i dag andra krav på
utbildning, eftersom ny teknik och ny arbetsorganisation har förändrat
arbetslivet.

Vänsterpartiets förslag från våren 1995 om ett särskilt kompetens-
utvecklingsprogram för dessa grupper måste aktualiseras på nytt. Regeringen
måste äntligen lämna kartläggningsstadiet.

Arbetslöshetsersättning

Regeringen föreslår nu en rad förändringar i lagen om
arbetslöshetsersättning. Man signalerar också för en bortre
parentes för ersättningstiden. Vänsterpartiet avvisar bestämt
det sistnämnda förslaget, som bygger på en felaktig
uppfattning om arbetslöshetsförsäkringens funktion i en aktiv
arbetsmarknadspolitik.

En utredning arbetar för närvarande och skall i vår presentera ett samlat
förslag om arbetslöshetsförsäkringens utformning. Det är därför olyckligt att
det sker förändringar i regelverket utan ordentliga konsekvesutredningar och
där det samlade resultatet blir svårbedömt. Arbetsmarknadsutskottet
betonade i sitt yttrande till kompletteringspropositionen att fullgott
beslutsunderlag måste finnas om förändringar i arbetslöshetsförsäkringen
föreslås. I det nu presenterade materialet saknas beräkningar på hur många
som kan beröras av föreslagna förändringar och vilka konsekvenserna blir.
Osäkerheten i besparingsvolymen på sammanlagt 1,3 miljarder torde vara
betydande.

Vi menar att arbetslöshetsförsäkringen inte får reduceras till ett allmänt
försörjningssystem. Det kan då tyckas naturligt att enbart arbete skall gälla
som kvalifikationsvillkor. Enligt regeringens förslag räknas inte längre
utbildningsvikariat och beredskapsarbete som godtagbara kvalifikations-
villkor för en ny a-kasseperiod, trots att de ur arbetstagarens synpunkt är ett
normalt arbete, som följer kollektivavtalsregleringar på arbetsmarknaden.
Regeringen går enbart på subvention till arbetsgivaren. Sittande
a-kasseutredning bör analysera denna fråga i ett större sammanhang.
Detsamma gäller förslagen om förändringar i det kontanta arbetsmarknads-
stödet. Vi avslår därför förslaget att riksdagen nu skall göra regelförändringar
i arbetsvillkoret för en första ersättningsperiod.

Det föreslås också att avstängningsreglerna skärps när uppsägning görs på
eget initiativ eller när anvisat arbete avvisas. Att människor säger upp sig
frivilligt beror ofta på missförhållanden på arbetsplatsen, vilket också
avspeglas i gällande praxis. Vad som skall vara giltig anledning att lämna ett
arbete eller vad som är ett lämpligt arbete ingår i uppdraget för sittande
utredning. Det måste anses vara mycket olyckligt att införa regelförändringar
innan utredningen gjort en samlad bedömning. Det är också sannolikt att
arbetsmarknadens funktionssätt påverkas negativt av ett system som låser in
människor i olämpliga arbetssituationer. Dessutom påverkas tillväxten
negativt av mindre rörlighet på arbetsmarknaden. Det är arbetsförmedlingens
uppgift att pröva arbetsviljan hos de enskilda.

Vänsterpartiet avvisar således i nuvarande situation föreslagna
förändringar vad gäller längre avstängningstider i lagen om arbetslöshets-
försäkring och i lagen om kontant arbetsmarknadsstöd.

Det tredje förslaget om förändringar gällande regelförändringar handlar
om avstängning vid fusk. Attityden mot fusk måste vara klar och bestämd.
Det största problemet i dag torde vara tillämpningen av gällande regler. När
hårdare tag mot fusk föreslås borde också förslag finnas om hur dessa skall
efterlevas. En starkare markering mot fusk kan ha en viss preventiv effekt
och markerar tydligare samhällets inställning. Vi förutsätter att kriterierna
för
grov vårdslöshet och fusk är sådana att förseelser av mindre graverande slag
inte skall leda till denna allvarliga påföljd. Det kan lätt uppstå situationer
där
utbetalningar från flera ersättningssystem görs samtidigt för några dagar,
p.g.a. administrativa missgrepp eller slarv. När det gäller uteslutning tycks
det oss som om ett nytt medlemsvillkor, d.v.s. ett år, måste uppfyllas innan
nyinträde kan ske, vilket inte framgår av propositionen. Vi förutsätter att
arbetsmarknadsutskottet reder ut eventuella juridiska oklarheter i förslaget.
Vänsterpartiet accepterar med dessa reservationer föreslagna skärpningar till
åtgärder mot fusk med arbetslöshetsersättningen.

Tabell med Vänsterpartiets bidrag till budgetförstärkningarna
1995/96

Hemställan

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för den
ekonomiska politiken som har förordats i avsnitten 2 Inledning, 4
Krispolitiken och 5 En politik för arbete och rättvisa i motionen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om riksdagens beslutanderätt över ett framtida beslut
om kronans anslutning till ERM,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om systemskiftet i avsnitt 5.2 En politik för arbete
och rättvisa,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om arbetstider i avsnitt 5.3 i En politik för arbete
och rättvisa,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om framtidsfonder och kompetensutveckling i
avsnitt 5.4 En politik för arbete och rättvisa,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om kommuner och landsting i avsnitt 5.7 En politik
för arbete och rättvisa,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts i avsnitt 6 Näringspolitiken,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts i avsnitt 7 Miljöpolitiken,
9. att riksdagen till Insatser för ny energiteknik på tilläggsbudget till
statsbudgeten för budgetåret 1995/96 anvisar ett reservationsanslag på
300 000 000 kr enligt vad i motionen anförts under avsnitt 7.1
Miljöinvesteringar,
10. att riksdagen till Ekologisk omställning på tillläggsbudget till
statsbudgeten för budgetåret 1995/96 anvisar ett reservationsanslag på
300 000 000 kr enligt vad i motionen anförts under avsnitt 7.2
Ekologisk omställning,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts i avsnitt 8 Utbildningspolitiken,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts i avsnitt 9 Arbetsmarknadspolitiken,
13. att riksdagen avslår regeringens förslag angående
arbetsvillkoren i lagen om arbetslöshetsförsäkring och kontant
arbetsmarknadsstöd,
14. att riksdagen avslår regeringens förslag angående
avstängningstider i lagen om arbetslöshetsförsäkring och kontant
arbetsmarknadsstöd.

Stockholm den 20 november 1995

Gudrun Schyman (v)

Ingrid Burman (v)

Lars Bäckström (v)

Tanja Linderborg (v)

Johan Lönnroth (v)

Björn Samuelson (v)

Eva Zetterberg (v)

Hans Andersson (v)