med anledning av prop. 1995/96:25 En politik för arbete, trygghet och utveckling
Visionen
Det sägs ibland att svensk politik av idag är visionslös. Men det gäller inte
oss. I några
avseenden har vi en tydlig bild av ett mycket anorlunda Sverige.
Vi tror på ett Sverige med många fler entreprenörer. I folkpartiets Sverige
sprudlar initiativen - affärsmässiga,
idéella, sociala, kulturella. För nya idéer om hur viktiga mänskliga behov kan
tillgodoses har den egenskapen att
de skapar nya resurser. I ett sådant samhälle kommer alla att behövas - den i
dag så vanliga tanken att ransonera
arbetsuppgifterna kommer att framstå som omodern. I folkpartiets Sverige finns,
just därför att allas skaparkraft
tas till vara, större möjligheter att ge också medmänniskor på livets skuggsida
ett värdigt liv. För oss är
välfärdspolitiken inte ett skällsord utan ett instrument i anständighetens och
den mänskliga växtens tjänst.
Vi tror också på ett Sverige som spelar en större roll i vår tids stora globala
projekt. Det drag av nationell
självgodhet och isolationism som finns i dagens Sverige är i vår vision ersatt
av öppenhet och internationell
solidaritet. Förutsättningarna för resultat i det internationella arbetet har
aldrig varit bättre: demokratins
inspirerande framgångar, marknadsekonomins segertåg, världshandelns tillväxt,
informationsteknologins
häpnadsväckande utveckling. Allt detta kan bli avgörande medel för att tränga
tillbaka hunger och fattigdom,
besegra förtryck, minska krigshoten samt hindra livshotande klimatförändringar
och rovdrift på naturen.
I en del andra avseenden har vi inga visioner och tycker heller inte att
politiska rörelser ska ha några.
Morgondagens samhälle ska formas av människornas drömmar och förhoppningar, mer
än av politiska
planritningar. Vi tror att ett sådant samhälle blir mycket bättra att leva i, än
ett där politiken också formulerar
livsmålen.
I Sverige 1995 dominerar
krisstämningen
En optimistisk framtidsvision kan inte förändra det faktum att vi nu skriver i
en känsla
av djup oro för Sverige. Massarbetslösheten har fått grepp om vårt land.
I massarbetslöshetens spår har följt yttringar som är tecken på en allvarlig
social kris i vårt samhälle.
Tilltagande främlingsrädsla, skrämmande våldsutbrott, misstro mot välfärdens
institutioner, misstro också mot
politik och politiker. En djup pessimism tycks breda ut sig, trots att vi sedan
ett par år befinner oss i en
högkonjunktur.
Arbetslösheten är den enskilda faktor som betyder mest för social utslagning,
segregation och växande
alkohol- ocdh narkotikaproblem. Därför är vårt samhälles - vår kulturs -
oförmåga att generera nya arbeten ett
allt överskuggande problem, som ropar efter politiska lösningar och politiskt
ledarskap.
Dramatiken i utvecklingen framgår av kurvar i diagram 1 och tabell 1a, som visar
hur antalet arbetslösa och
framför allt andelen långtidsarbetslösa ökat drastiskt det senaste åren. Diagram
2 illustrerar på ett tydligt sätt en
av orsakerna till Sveriges problem: hur andelen företagare av den totala
arbetskraften har minskat sedan 1950-
talet.
Ur diagram 2 kan också utläsas det vi menar är den enda realistiska lösningen.
Kurvan måste böjas uppåt
igen. Målet bör vara att andelen företagare på nytt skall bli lika hög som på
50-talet. Då skulle med säkerhet
effekten bli att antalet sysselsatta växte så mycket att Sverige kom nära det
som kan kallas full sysselsättning.
En följd av att allt färre är i arbete och att allt fler ska försörjas genom
bidrag är att stora svårigheter uppstår
att få fram tillräckliga resurser till den offentliga sektorn. Vi ser med stor
oro på rapporterna från olika delar av
den offentliga sektorn som talar om sjunkande kvalitet, växande vårdköer etc.
Viktiga resultat som uppnåtts
under tidigare mandatperioder äventyras nu. Vårdgarantin blir t ex allt mera
innehållslös när vårdköerna på nytt
växer. Det finns ute i samhället också en stor oro för och bitterhet inför
försämringar i trygghetssystemen.
Diagram 1. Öppet arbetslösa och personer i konjunkturberoende åtgärder 1963-1995
Tabell 1 a. Andelen långtidsarbetslösa mer än 6 resp. 12 månader
Parallellt med firandet av andra världskrigets slut har vi tvingats åse hur
nynazismen
växer i vårt land. Flera våldsdåd med rasistiska förtecken har registrerats i
år. I de stora
och medelstora städernas förortsområden tilltar segregationen. Allt detta formar
en bild
som borde tvinga det politiska systemet till handling. Folkpartiet liberalerna
är redo att
medverka till de beslut som krävs för att Sverige skall inleda en era av
uthållig växt, för
att Sverige skall bli helt igen.
Vari består Sveriges ekonomiska
problem?
Tillväxten har varit för svag
Under lång tid har utvecklingskraften i svensk ekonomin varit för svag.
Skillnaden
gentemot andra jämförbara länder är inte dramatisk mätt i BNP/capita, men
tillräckligt
stor för att Sverige skall ha halkat ner i välståndsligan och fått större
balansproblem i
ekonomin än de flesta jämförbara länder. Se diagram 3.
Tillväxten i Sverige var i genomsnitt 1,2 % under perioden 1970-1992, mot 2 %
för hela OECD och 1,8 %
för OECD:s europeiska medlemmar. Den tillväxt Sverige uppnådde var uppenbarligen
för låg för att det
politiska systemet och lönebildningssystemet skulle kunna hantera situationen.
Resultatet blev att Sverige
nästan varje år fick ta upp stora lån utomlands (se diagram 4) och att
penningvärdet försämrades snabbt. De
flesta år under denna period gick statens budget med underskott. När
möjligheterna att ytterligare expandera
offentliga sektorn stängdes på 90-talet, blev resultatet att arbetslösheten sköt
i höjden kraftigt.
Under lång tid möttes problemen med växelkursförändringar. Mycket talar för att
detta snarast förvärrade de
långsiktiga problemen och mer djupgående lösningar försenades.
Den centrala frågeställningen inför framtiden är hur Sveriges långsiktiga
utvecklingskraft skall kunna öka.
Denna fråga saknas dock helt i regeringens proposition. Regeringen räknar med en
potentiell tillväxt på 1,7 %
per år, vilket är en låg nivå. Inte heller förs någon egentlig diskussion om hur
politiken bör läggas om för att
förbättra tillväxtpotentialen.
Den svaga utvecklingen i Sverige framstår som än mer bekymmersam i ett globalt
perspektiv. Dagens
tillväxtcentrum återfinns i Asien där flera s k låglöneländer växer mycket
snabbt. Massproduktion till låga priser
kännetecknar dessa länder. Reala ökningstakter på 7-8 % eller än högre nivåer
uppmäts år efter år. Geografiskt
närmare Sverige finns de tidigare kommunistiska länderna i Öst- och
Centraleuropa med en förhållandevis hög
utbildingsnivå men fortfarande låga löner/kostnader. Kännetecknande för dessa
länder är att de frustar av
ambition och växtiver. Dessutom finns några snabbt växande länder i
Latinamerika. Sverige liksom en del andra
s k mogna ekonomier riskerar att klämmas mellan asiatisk lågpriskonkurrens och
östeuropeisk
kvalitetskonkurrens. Insikten om detta är en av drivkrafterna bakom EU:s
ekonomiska samarbete, utvecklingen
av den inre marknaden och satsningar på att höja Europas konkurrenskraft
gentemot omvärlden.
Den svenska regeringen har uppenbarligen mer blygsamma ambitioner med EU:s
ekonomiska samarbete. Det
viktigaste tycks vara att skapa opinion för en aktiv arbetsmarknadspolitik
enligt svenskt mönster i de andra
medlemsstaterna. Vi tror i och för sig att en aktiv arbetsmarknadspolitik är
viktig och kan ge positiva effekter,
men det löser inte huvudproblemet med Europas långsiktiga växt- och
konkurrenskraft.
I synnerhet torde det vara uppenbart att enbart en aktiv arbetsmarknadspolitik
inte löser Sveriges ekonomiska
problem. Vi har nämligen redan en mycket omfattande sådan och våra ekonomiska
problem är ändå avsevärda.
Inte ens regeringen hävdar att en en utökning av arbetsmarknadspolitiken vore
bra för Sverige. Det blir därmed
mycket tydligt att regeringens EU-politik och dess förord för en s k
sysselsättningsunion inte väntas ge några
positiva bidrag till Sveriges förmåga till tillväxt.
Vi vill här fördjupa analysen på fyra problemområden.
Den offentliga sektorns långsiktiga finansiering
Underskottet i de offentliga finanserna sjunker nu. Skillnaden gentemot den
förra
regeringens s k Nathalieplan ligger främst i att den nya regeringen har
genomfört
mycket kraftiga skattehöjningar. Det gäller i synnerhet sådana skatter som
belastar
företagandet och enskilda människors inkomster från arbete, studier och
sparande.
Värnskatt, återinförd dubbelbeskattning, slopad kvittningsrätt, höjda
arbetsgivaravgifter,
höjd skatt på pensionssparande och kapitalförsäkring, skatt på
industribyggnader, förtida
momsinbetalning, höjd fastighetsskatt och mycket annat leder till att ett redan
högt
skattetryck ytterligare stiger. De skatter som sänkts kan räknas på ena handens
fingrar -
det är matmomsen, temporärt riskkapitalavdrag och återinförd kvittningsrätt för
nyföretagande.
Mot denna skattepolitik har vi två invändningar. För det första instabiliteten i
reglerna. Hattandet fram och
tillbaka med temporära skatteregler samt återställare och åter-återställare
leder till ökad osäkerhet om de
framtida skattereglerna. Sådan osäkerhet är negativ för företagande och
investeringar. I stället behövs stabilitet i
skatteregler utformade med företagandets och arbetsinsatsernas villkor i
blickfånget.
I detta sammanhang är det särskilt viktigt att skattereglerna utformas så att en
växande tjänstesektor verkligen
kan uppstå. Före skattereformen 1990/91 var flertalet tjänster inte momsbelagda,
men i samband med
skattereformen infördes full moms. Många tjänster som i huvudsak förbrukas och
köps av företag kan möjligen
bära full moms. Men det är uppenbart att s k hushållsrelaterade tjänster, där
produktivitetsutvecklingen synes
vara långsammare och konkurrensen med gör-det-själv är större, har svårt att
bära dagens totala skattebörda.
Det vore därför angeläget med sänkt eller slopad moms för sådan verksamhet.
Detta är emellertid inte möjligt
om inte EU ändrar sina momsregler. En sådan förändring tar förmodligen ganska
lång tid och Sverige har inte
tid att vänta. Vi förespråkar därför att arbetsgivaravgifterna i stället sänks
för tjänsteverksamheter. En betydande
del av arbetsgivaravgifterna är ren skatt, och en sådan förändring skulle därför
inte försvåra övergången till ett
starkare samband mellan avgift och förmån inom socialförsäkringssystemet. Vi
återkommer nedan till den
konkreta utformningen av en sådan sänkt tjänstebeskattning.
Vår andra invändning mot dagens skattepolitik gäller skatternas totala
omfattning. Vi vidhåller den
bedömning som vi framfört under många år, att det är ekonomiskt-politiskt
riskfyllt att låta skattetrycket
väsentligt överskrida nivån 50 % av BNP. Det är vad som nu sker efter
regimskiftet förra året. Skattetrycket
väntas dessutom stiga ytterligare framöver.
Ett högt skattetryck innebär att statsbudgeten blir mycket känslig för
konjunktursvängningar. Därmed ökar
risken att budgetens underskott åter skulle öka vid en kommande
konjunkturförsvagning.
Flera studier (OECD, IMF, EU-kommissionen) av konjunkturkänsligheten i olika
länders offentliga finanser
har gjorts och därvid visat att den är mycket högre i Sverige än i andra länder
(Se diagram 5). Den viktigaste
orsaken uppges vara just de offentliga inkomsterna, både det totala
skattetrycket och den relativt hårda
belastningen på konjunkturkänsliga skattebaser. Enligt OECD spelar de offentliga
utgiftssystemen något mindre
roll för budgetens konjunkturkänslighet, så det hjälper föga att utgiftssystemen
blivit något mindre
konjunkturkänsliga bl a genom lägre ersättningsnivåer sedan just den
undersökningen genomfördes år 1993.
Skattetrycket har ju snarast ökat.
Visst belägg för de offentliga finansernas stora känslighet för variationer i
den ekonomiska aktivitetsnivån ges
av den snabba försämringen i början av 90-talet och den likaledes snabba
förbättringen nu. I båda fallen blev
förändringarna av inkomster, utgifter och budgetsaldo avsevärt större än
förutsatt, huvudsakligen därför att BNP
förändrades snabbare. I början av 90-talet var nedgången större än väntat, och
skatteinkomsterna föll mer än
väntat - under 1995 är uppgången större än väntat, och skatteinkomsterna har
ökat mer än väntat.
Mot denna bakgrund finns en risk att dagens budgetförbättring inte är så robust
som vore önskvärt. Vår
slutsats är att budgetsaneringen i högre grad måste ske med minskade utgifter
och i mindre grad med höjda
skatter. Det är angeläget både från budgetsynpunkt och tillväxtsynpunkt att ett
antal skatter snarast sänks. Vi
återkommer nedan till vilka.
Naturligtvis måste skattesänkningar motsvaras av minskade offentliga utgifter.
Dessa bör i själva verket vara
större än skattesänkningarna för att skynda på budgetsaneringen. I regeringens
långsiktsperspektiv sjunker
visserligen utgiftstrycket i ekonomin från dagens ca 68 %, men det ligger kvar
på drygt 60 % av BNP. En sådan
utgiftskvot är enligt vår bedömning inte förenlig med en skattekvot på rimlig
nivå varför målet bör vara att
pressa ner den ytterligare.
En politik som begränsar de offentliga utgifterna måste grundas på politiska
prioriteringar och värderingar. Vi tycker regeringen i stor utsträckning saknat
sådana
och i stället i alltför hög grad använt sig av den s k osthyvelsmetoden. Vi
anser det vara
självklart att ett kommande utgiftstak för de offentliga utgifterna måste
innehålla tydliga
politiska värderingar om vilka uppgifter och vilka verksamheter som bör vara
offentligt
finansierade. Vi anser att en tyngdpunkt i budgetsaneringen under åren framöver
måste
ligga på området transfereringar till företag. Att dessa uppgår till över 40
miljarder
kronor är ett uttryck för en kvarlevande gammaldags socialdemokratisk
näringspolitik
där politiker ansågs bättre än företagare att avgöra hur företag skulle skötas
och
investeringar göras. Det går också att spara ytterligare statsutgifter inom
socialförsäkringarna, men det ska ske på ett helt annat sätt än
socialdemokraterna gjort.
Systemen ska göras mer försäkringsmässiga, inte mindre. Rundgången i a-kassan
måste
brytas för att ta ett exempel. Ytterligare ett viktigt besparingsområde är
försvaret,
framför allt genom att ge armén en modernare utformning med färre men bättre
utbildade och utrustade värnpliktiga.
Regeringen påstår sig värna om verksamheter framför transfereringar, om vård,
omsorg och utbildning
framför socialförsäkringsutgifter. Ett sådant påstående är dock inte korrekt.
Verksamheterna inom vård, omsorg och utbildning bedrivs eller finansieras av
kommuner och landsting.
Deras ekonomiska villkor har dels beskurits genom införandet av avdragsgilla
egenavgifter, dels ytterligare
försämrats genom den socialdemokratiska aversionen mot förnyelse, enskilda
alternativ och konkurrens.
Resultatet är ett ökande och berättigat missnöje mot kvaliteten i viktiga delar
av vård och omsorg. Exemplen är
många, särskilt inom äldreomsorgen. Medborgarna litar helt enkelt inte längre på
att de får bra vård när de blir
gamla.
Arbetsmarknadens funktionssätt
En frågeställning som ständigt dyker upp i samband med en diskussion om Sveriges
långsiktiga utvecklingskraft är den om arbetsmarknadens funktionssätt. Så också
i
regeringens tillväxtproposition. Skillnaden mellan högtillväxtscenariet och
huvudalternativet beskrivs som en skillnad främst i arbetsmarknadens
funktionssätt.
Om arbetsmarknaden blir mer flexibel och fungerar bättre kan tillväxten bli
högre, om
den fungerar som nu blir tillväxten lägre. Regeringen tycks emellertid inte dra
någon
konkret slutsats av detta påstående, troligen på grund av bindningar till de
fackliga
organisationerna.
Regeringen och de fackliga organisationerna till trots håller arbetsmarknaden på
att förändras. Permanenta
heltidsanställningar i ett och samma företag blir mindre vanliga. I stället
utvecklas nya kontraktsformer,
tidsbegränsade anställningar, uppdragstagande, underentreprenörskap,
företagande, växling mellan dessa olika
former etc. Arbetsmarknadens institutioner och regelsystem förändras däremot
mycket långsamt, knappast alls,
och riskerar därmed att bli en bromskloss.
Detsamma gäller lönebildningen. Under många år har lönebildingen varit den
svenska ekonomins akilleshäl.
Kompensationstänkande mellan olika grupper har i hög grad styrt löntagarnas
organisationer och en sned
maktfördelning vid konflikter och förhandlingar har reducerat arbetsgivarnas
motståndskraft. De återkommande
devalveringarna har likaledes "lärt" arbetsgivarna att det är ofarligt att
acceptera höga lönekrav - när företagen
har prissatt sig ur marknaden på grund av för högt kostnadsläge har
statsmakterna ändå sänkt reallönerna genom
devalvering av kronan.
Regeringen har insett att lönebildningen är ett problem. Deras förslag till
lösning är emellertid föga
nydanande - parterna på arbetsmarknaden inbjuds till överläggningar i Rosenbad
och uppmanas att inom ett år
komma fram med förslag till lösning. Sådana uppmaningar har givits många gånger
tidigare. Senast i samband
med Rehnberg-överenskommelsen 1991 var tanken att parterna skulle utnyttja den
långa avtalsperioden för
institutionellt nytänkande. Därav blev intet.
Ett antal uttalanden under årets avtalsrörelse illustrerar fortsatt
kompensationstänkande. Handeln skulle ha
lika stora löneökningar som exportindustrin, kommunalanställda ville ha lika
mycket som handeln och de
statsanställda vill naturligtvis då också ha lika mycket. Vare sig på
arbetstagar- eller arbetsgivarsidan tycks man
ha tagit hänsyn till den dystra verklighet som kännetecknar arbetsmarknaden.
Resultatet är att
lönekostnadsökningarna tycks bli avsevärt högre än i vår omvärld med försvagad
konkurrenskraft och minskad
sysselsättning som följd.
Med rörlig växelkurs och en riksbank som håller inflationen i schack är det
främst sysselsättningen som blir
förloraren när kostnadsökningen blir för stor. Med utgiftstak (vilket ju i
praktiken också innebär ett skattetak)
för den offentliga sektorn gäller även där att det är antalet arbetstillfällen
som blir mindre än eljest vid stora
lönekostnadsökningar.
Det är parterna på arbetsmarknaden som har det yttersta ansvaret för att
problemen med lönebildningen löses.
Vi har genom åren fört fram ett antal förslag som ligger inom det politiska
systemets ram att beslut om. Dit hör
t ex ett skattesystem som gör att det lönar sig att arbeta och utbilda sig. Att
återställa grundtankarna i den stora
skattereformen är mycket angeläget. En allmän arbetslöshetsförsäkring
finansierad med egenavgifter skulle dels
ge individen ett verkligt val om han eller hon vill tillhöra en fackförening
eller ej, dels öka motivationen för
arbetstagarna att inte medverka till löneavtal som höjer arbetslösheten. Det är
också viktigt att motverka den
utveckling som nu tycks vara på gång där facken, förutom a-kassan, skall
administrera kollektiva
tilläggsförsäkringar på t ex sjukförsäkringsområdet. Förändringar i arbetsrätten
som dels gör den mera
lättadministrerad för småföretagare, dels stärker individens ställning är också
angelägna. Vi har också, även om
det med en strikt tolkning ligger utanför vad det politiska systemet bör lägga
sig i, tillåtit oss att framföra den
värderingen att det skulle vara bra om lönesättningen premierade kompetens och
utbildning och att den inte
försvårade ungdomars inträde på arbetsmarknaden.
För att en situation där kompetens och erfarenhet ger en relativt högre lön
skall accepteras krävs sannolikt att
utbildnings- och fortbildningssystemet är sådant att den som vill öka sin
kompetens har goda möjlighet att göra
det. Vi tar avstånd från en utveckling likt den amerikanska där ett stort antal
människor tycks ha låsts fast i
låglöne- och lågkunskapsjobb. Vi kan inte heller se att det skulle vara någon
stor risk att så skulle ske i Sverige
- trots sina brister är det svenska utbildningssystemet, inte minst
vuxenutbildningen, i detta avseende mycket
bättre än det amerikanska.
De nya utvecklingstendenserna på arbetsmarknaden ställer krav på förändring av
lagstiftningen. Vad betyder
regler om arbetsmiljö när allt fler personer arbetar tidvis på distans i hemmet,
tidvis på "arbetsplatsen"? Vad
betyder avtal om semestertillägg eller ersättning för obekväm arbetstid när allt
fler personer har
kontraktsanställning för ett visst uppdrag, oberoende om detta utförs på tre
eller fyra månader, på vardagar eller
helgdagar, på dagtid eller kvällstid? I lagstiftningen om arbetsmiljö,
medbestämmande och anställningsskydd
med flera lagar är det de fackliga organisationerna som kan ställa krav och har
rättigheter. På den nya
arbetsmarknaden blir därmed många medarbetare, som inte låter sig lika lätt
inordnas i existerande fackliga
organisationer, utan sådant inflytande. Det var ett svårt misstag av den
socialdemokratiska regeringen att av
rena demonstrationsskäl avskaffa den sittande arbetsrättskommittén och ersätta
den med ett arbete i
korporativistiska former. Vi kräver att en parlamentarisk arbetsrättskommitté
återinrättas med uppgift att snabbt
komma med förslag på bl a de områden vi här nämnt. När det gäller de s k
återställare som skett i fråga om t ex
provanställningstid och uppsägningsregler kan de ändras tillbaka utan utredning.
Vi har stor tilltro till den den aktiva arbetsmarknadspolitiken och den svenska
arbetslinjen. Det är viktigt att
människor hjälps med utbildning, flyttning och annat aktivt stöd under en
omställningsperiod i stället för enbart
kontanta bidrag. Det synes oss emellertid uppenbart att arbetsmarknadspolitiken
för närvarande bär en alltför
stor börda i den ekonomiska anpassningen och att den därmed inte uppfyller
nödvändiga effektivitetskrav.
Tidvis tycks det rent av vara svårt för arbetsmarknadsmyndigheterna att göra av
med anslagna medel. De många
olika stödsystem som finns för företagen riskerar att tränga undan normala
arbetstillfällen. Det tycks också vara
så att många enskilda människor söker sig till s k aktiva insatser enbart för
att kvalificera sig för en ny period av
kontantstöd. Vi föreslår därför att anslagen till arbetsmarknadspolitiken
begränsas och att reglerna för
arbetslöshetsförsäkringen reformeras.
Bristen på konkurrens inom näringsliv och offentlig
verksamhet
På 1980-talet inleddes en våg av avregleringar. Över hela världen avskaffades
offentliga
monopol och regleringar till förmån för konkurrens, mer av privat ägande och
marknadslösningar. Även Sverige har haft sin beskärda del av avregleringar. I
vårt land
har under den senaste tioårsperioden genomförts avregleringar av
kreditmarknaden,
valutahandeln, taxitrafiken, inrikesflyget och mycket annat.
Trots det som skett tyder mycket på att förekomsten av monopol, oligopol,
regleringar och omfattande statliga
subventioner till företagssektorn fortfarande är en gigantisk hämsko på en
rationell ekonomisk aktivitet i vårt
land. Sannolikt är situationen i flera avseenden sämre i Sverige än i andra
jämförbara länder.
Flera rapporter och utredningar har beskrivit de effektivitetsförluster bristen
på sund konkurrens innebär.
Konsultföretaget McKinsey har exempelvis pekat på den bristande konkurrensen
inom livsmedelssektorn. Att
Sverige, tvärt emot den beskrivning vi ofta ger av vårt land som en liten men
öppen ekonomi, är ett land där
stora sektorer av ekonomin kännetecknas av obefintlig eller otillräcklig
konkurrens, vilket leder till höga
kostnader, krav på subventioner, låg produktivitet och svag förmåga att alstra
nya arbeten.
Bristen på konkurrens inom bostads- och byggsektorn leder till för dyra bostäder
och för höga hyror. Bristen
på konkurrens inom jordbruks- och livsmedelssektorn leder till för dyr mat.
Bristen på konkurrens inom
offentligt producerad vård och omsorg leder till för dyr service.
De statliga transfereringarna till företagssektorn uppgår (exkl bankstödet och
sådant jordbruksstöd som inte
går över statsbudgeten) till över 40 miljarder kronor. Vi har under årens lopp i
många sammanhang förespråkat
nedskärningar på detta område, t ex sänkta bostadssubventioner, lägre presstöd,
mindre jordbrukssubventioner
etc. Ändå kan konstateras att alla politiska partier i Sverige, från vänster
till höger, har ett medansvar för att vi
sitter så hårt fast i subventionssystemen. Men det är ingen tvekan om att det är
socialdemokraterna med sin
ideologi om det s k "starka samhället" (varmed avses den starka staten) som lett
utvecklingen i riktning mot
reglerings- och subventionssamhället.
Det väckte därför berättigad uppmärksamhet när näringsministern i en intervju i
somras väckte frågan om en
sänkning av arbetsgivaravgiften med en neddragning av företagsstöden som
finansiering. Vi stöder helhjärtat
statsrådet Heckschers ambitioner men vi misstror hans och socialdemokraternas
förmåga att komma särskilt
lång på avregleringens och subventionsneddragningens väg. Det vi sett under den
tid statsrådet Heckscher suttit
i regeringen är ett antal steg i motsatt riktning:
- Byggsubventionerna har höjts - bl a har ett borgerligt beslut om att sänka
räntebidragen rivits upp.
-
- Livsmedelssubventionerna har ökat, även bortsett från det vettlösa beslutet
att sänka matmomsen och det
som följer automatiskt av EU-medlemskapet.
-
- Socialdemokraterna i sjöfartspolitiska utredningen tycks inte inställda på att
avveckla rederistödet.
-
- Socialdemokraterna i presstödsutredningen avvisade en avveckling av
presstödet.
-
- Regeringen föreslår nya statsbidrag till export- och turistfrämjande trots att
den svenska kronan är så låg att
det borde finnas alla förutsättningar för branscher och företag att på egen hand
vinna marknadsandelar.
-
- I fråga konkurrens och valfrihet i offentliga sektorn har den nya
riksdagsmajoriteten på flera områden
återreglerat lagstiftningen så att de kommunala monopolen stärkts.
-
Frågan har ställts varför det är så svårt att minska statliga subventioner. Ett
svar gavs för
några år sedan av den norska maktutredningen när den lanserade begreppet
"järntrianglar". Med järntrianglar avses nära intressebindningar mellan starka
parter som
har förmåga att utöva stark påverkan på det politiska systemet.
Ett skäl till att vi misstror socialdemokraternas förmåga att komma framåt på
detta område är att det
socialdemokratiska partiet är så starkt bundet till vissa järntrianglar, till
vissa välorganiserade intressen. Ett
tydligt exempel är det inflytande som de offentliganställdas fackföreningar
utövar. Den socialdemokratiska
dominansen i ledningen för dessa organisationer, åtminstone vad gäller LO och
TCO, är nästan total och i LO:s
fall bidrar organisationerna också ekonomiskt till det socialdemokratiska
partiet. När vi sett hur raska
socialdemokraterna har varit att sätta stopp för förnyelsen av den kommunala
verksamheten är det svårt att inte
tro att påtryckningar från offentligfacken finns med i bakgrunden.
Sverige halkar efter kompetensmässigt
Mot bakgrund av den risk att Sverige kläms mellan lågpriskonkurrens från Asien
och
mer kunskapsintensiv konkurrens i Öst- och Centraleuropa som nämnts
inledningsvis är
det inte svårt att skapa allmän acceptans för påståendet att kunskap och
kompetens
måste bli mer framträdande i Sverige.
Varningssignalerna är många.
Astra och Ericsson bygger nya forsknings- och utvecklingscentra utomlands - bl a
i Montreal i Kanada. Astra
startar fyra stora utvecklingsprojekt utomlands - vartdera värt ca 200 miljoner
kronor. Pharmacia investerar 1
miljard kronor i ett forskningsprojekt i Italien, och Pharmacias samgående med
amerikanska Upjohn innebär att
200 miljoner kronor investeras i London. På ett halvt år har utvecklingsresurser
för 2,4 miljarder kronor
försvunnit ur landet på detta sätt.
För många företag är det nödvändigt att sprida sin verksamhet i olika länder.
Men om alltfler innovativa
företag förlägger den utvecklingsintensiva expansionen utomlands är det ett
varningstecken.
För 25 år sedan hade Sverige den högsta utbildningsnivån i världen. För tre år
sedan hade vi en av de lägsta
inom OECD.
Enligt 1992 års långtidsutredning varierade den s k utbildningslönepremien efter
akademiska studier på 50-
och 60-talen med mellan 50 och 80 procent i Sverige. Det innebär att en person i
genomsnitt kunde räkna med
att få ett arbete med 50-80 procent högre lön efter genomgången akademisk
utbildning jämfört med
gymnasieutbildning. I början av 90-talet hade avkastningen av högre utbildning
mätt på detta sätt sjunkit till ca
20 procent i genomsnitt.
Andelen akademiker i den svenska industrin ligger idag kring 6 procent. I Japan
respektive USA var andelen
12 procent respektive 18 procent redan 1987.
Naturligtvis handlar kunskapsutveckling inte bara om akademiska studier. Hela
utbildningssystemet från
lågstadiet och framåt har betydelse. Vuxenutbildningen och möjligheterna till
återkommande kunskapsin-
hämtande är en strategisk faktor. Inte heller handlar problemet enbart om
antalet platser vid komvux, universitet
eller högskolor eller ens kvaliteten i utbildningen. Studiemedelssystem liksom
lönepolitik har också stor
betydelse liksom naturligtvis sannolikheten att över huvud taget få ett arbete
efter studierna.
Intresset för studier och fortbildning - att satsa år av tid, energi,
skulduppbyggnad - påverkas självklart av
risken att aldrig hinna betala tillbaka stora studieskulder liksom av det faktum
att lönen ändå inte blir särskilt
mycket högre, om man över huvud taget får ett arbete. En politik för
kunskapsuppbyggnad kan därför inte
ensidigt inriktas på ett större antal platser i olika utbildningsformer utan
måste spänna över ett mycket bredare
fält.
Propositionen är en besvikelse
Regeringen bidrog under ett skede till att trissa upp förväntningarna på
propositionen,
som allmänt kallades "tillväxtpropositionen". När det i början av hösten stod
klart att
regeringen inte mäktade med att samla sig till några konkreta tillväxtförslag
byttes namn
på propositionen och inleddes ett arbete med att sänka förväntningarna. När man
läser
propositionen är detta lätt att förstå. Det är svårt att tolka propositionen på
annat sätt än
att regeringen givit upp om arbetslösheten. Den strukturella arbetslösheten
beräknas till
drygt 6 procent och inte vid något tillfälle under resten av detta sekel bedöms
den totala
arbetslösheten understiga 10 procent.
Folkpartiet har ända sedan regeringsskiftet föreslagit den socialdemokratiska
regeringen en företagar- och
tillväxtvänlig ekonomisk politik som kan skapa förutsättningar för nya
arbetstillfällen. I våras när bristen på en
sådan blev alltmer uppenbar utlovades en tillväxtproposition till hösten. De
förslag om kvittningsrätt och
riskkapitalavdrag som aviserades redan då bedömdes uppenbarligen inte ens av
regeringen själv tillräckliga. I
den aviserade tillväxtpropositionen skulle regeringen - sades det - ta ett
samlat grepp över viktiga strukturella
problem och lägga de förslag som kunde behövas.
Under sommaren kom också ett antal försöksballonger från olika s-debattörer:
lägre arbetsgivaravgifter i
utbyte mot mindre företagsstöd, slopad dubbelbeskattning för att underlätta
företagens försörjning med
riskkapital, lägre inkomstskatt för att möjliggöra hushållsefterfrågan på
tjänster, reformeringar inom arbetsrätten
i form av t ex längre provanställning mm.
Propositionen har emellertid blivit en stor besvikelse. "Defensiv",
"tillväxtflopp" och "tillväxtpropp" är de
vanligaste omdömena. Regeringen själv kallar propositionen för en "dagordning".
Det nytänkande som
sommarens debatt gav förhoppningar om har tydligen mött ett kompakt motstånd
inom socialdemokratin och
regeringen har känt sig tvungen att backa. Några inser säkert behovet av
omprövning av det första regeringsårets
skadliga politik. På några områden - kvittningsrätten och riskkapitalavdraget -
hade regeringen gjort helt om
redan i våras, men därefter har det blivit stopp. Den tidigare agitationen mot
den borgerliga regeringens
påstådda "högerpolitik" har slagit tillbaka och socialdemokratin har fastnat i
sin egen fälla.
Resultatet är att Sverige fastnar i massarbetslöshet och svag utveckling. Vi
kommer att fortsätta att halka
efter. Därmed bäddar regeringen också för ett hårdare samhällsklimat med sociala
motsättningar, ökad
intolerans och konflikter mellan olika grupper och individer.
Propositionen saknar en analys av tillväxtens drivkrafter. Den långsiktiga
utvecklingsförmågan i svensk
ekonomi bedöms ligga kring 1,7 procent per år, vilket är lågt jämfört med andra
länder och uppenbart
otillräckligt i förhållande till rimliga ambitioner i fråga om sysselsättningen.
Den debatt som har förts i Sverige
under lång tid om bristande utvecklingskraft och flexibilitet som orsak till att
Sverige har halkat efter tycks ha
gått socialdemokratin förbi. Därmed saknas också förslag som skulle kunna rätta
till strukturella brister. Det
finns gott om utredningar, men ont om konkreta förslag.
Socialdemokratin återtog regeringsmakten hösten 1994 i huvudsak på löften om att
minska arbetslösheten och
öka välfärden. Den öppna arbetslösheten skulle redan under 1995 sänkas till
under 5 procent, sades det. Detta
löfte har svikits. Den öppna arbetslösheten är för närvarande högre (!) än för
ett år sedan. De "hundra tusen nya
jobb" som enligt en flitigt återkommande formulering från regeringens
företrädare skulle tillkommit efter valet
går inte att återfinna i SCB:s statistik.
Regeringens egna prognoser visar att den totala arbetslösheten kommer att ligga
kvar över 10 procent under
hela 1990-talet. Andra ekonomiska bedömningar är ännu mer pessimistiska.
Under valrörelsen talades det mycket om att Sverige behöver en halv miljon nya
jobb netto. I regeringens
bedömningar tillkommer bara drygt hälften så många.
Regeringens förslag
Ett av de få konkreta förslagen i propositionen är att AP-fonden skall köpa mer
aktier.
Detta påstås vara ett sätt att förbättra riskkapitalförsörjningen. Det visar
främst hur dålig
insikt regeringen har i en småföretagares situation. De flesta småföretagare
vill inte ha
en statlig jättefond som delägare. Fondsocialism har aldrig varit en lösning på
Sveriges
problem.
Propositionen innehåller också några förslag som stramar upp reglerna inom
arbetslöshetsförsäkringen. Vi har
ingen invändning mot dessa. Det sägs att försäkringens karaktär av
omställningsförsäkring måste förtydligas -
försäkringen behöver förses med "en bortre parentes" - men konkret förslag
saknas.
Vår inställning till förslagen inom miljö- och energiområdet framgår av avsnitt
5.6.
I övrigt meddelas i propositionen att regeringen har tillsatt eller ämnar
tillsätta ett mycket stort antal
utredningar på olika områden. Ytterligare ett stort antal utredningar är redan
tillsatta och i färd med att analysera
andra eller näraliggande områden. I avvaktan på dessa utredningar görs
ingenting. Därmed befästs problemen
och ju längre tiden går, desto svårare blir de att lösa.
Socialdemokratin har under hösten presenterat ett omfattande rådslagsmaterial
inför kongressen nästa år.
Materialet är fyllt av frågor som främst visar hur långt kvar partiet har för
att nå en politik som har
förutsättningar att lösa Sveriges problem. Sverige behöver inte fler frågor utan
fler svar.
Penning- och valutapolitik
I propositionen poängteras vikten av prisstabilitet som en förutsättning för en
tillväxtfrämjande politik. Vi delar denna uppfattning. Regeringen är tydligare
än tidigare
i fråga om den inflation som kan accepteras. Förut har man sagt prisstabilitet
på god
europeisk nivå vilket många tolkar som ca 3 procent inflation. Nu preciseras
begreppet
prisstabilitet på god europeisk nivå till vad riksbanken sedan januari 1993 har
satt som
mål, nämligen en inflation på 2 procent. Vi välkomnar denna precisering.
Folkpartiet anser att det är en fördel för svensk ekonomi att vara med i tredje
fasen av EMU, valutaunionen.
För att fördelarna skall bli så stora som möjligt är det viktigt att svensk
ekonomi verkligen är i gott skick. De
kraftiga obalanser som råder för närvarande och enligt regeringens bedömningar
kommer att kvarstå måste
åtgärdas. Vi anser det viktigare att återskapa en ekonomi med god
utvecklingskraft och stabilt sunda
statsfinanser än att vara med i valutaunionen redan från dess start 1999.
Vi har ovan kommenterat statsbudgetens snabba förändringar. Osäkerheten om
framtida konjunkturkänslighet
och storleken på kvarvarande strukturella underskott innebär att Sverige enligt
vår uppfattning bör förorda en
strikt tolkning av konvergenskriterier och att vi bör välkomna det av Tyskland
föreslagna "stabilitetsrådet".
Redan under andra fasen av EMU är Sverige skyldigt att genomföra vissa
lagstiftningsförändringar för
penningpolitiken. Riksbanken har aktualiserat dessa i skrivelse till riksdagens
finansutskott. Det gäller bl a
införandet av en mål för penningpolitiken i riksbankslagen, riksbankschefens
ställning samt förbud att begära
eller mottaga instruktioner för fullmäktige. Förslagen framfördes tidigare av
riksbanksutredningen, då med en
socialdemokratisk reservation. Fullmäktige är emellertid nu enig i sin begäran
om ändrad lagstiftning. Vi
välkomnar denna omsvängning från socialdemokraterna och anser att regeringen
skyndsamt bör lägga förslag
enligt fullmäktiges skrivelse. Särskilt angeläget är att det tydligt framgår att
det övergripande målet för
penningpolitiken är att värna penningvärdet.
Regeringen anser att frågor om valutaregim bör flyttas från riksbanksfullmäktige
till regeringen. Detta
överensstämmer med beslutsprocessen i flertalet andra länder, och vi har ingen
invändning mot detta.
Avstämningen av konvergensprogrammet
Propositionen innehåller också en avstämning av det svenska
konvergensprogrammet.
Det är den första i regelbundna halvårsvisa avstämningar. På flera punkter har
utvecklingen i det korta perspektivet varit mer positiv än vad som förutsattes i
konvergensprogrammet. Det gäller t ex produktionsökningen i år, utvecklingen av
räntor, växelkurs, inflation och offentliga finanser. Detta är naturligtvis
mycket
välkommet.
På ett centralt område har emellertid den faktiska utvecklingen liksom
framtidsutsikterna försämrats,
nämligen på arbetsmarknaden. För innevarande år har siffran för den öppna
arbetslösheten reviderats upp med
en halv procentenhet och för år 2000 beräknas den likaledes vara drygt en halv
procentenhet högre än som
tidigare förutsågs. Sysselsättningsutvecklingen i antalet personer blir svagare
än tidigare beräknat. Vi finner
ingen glädje i att konstatera att vi förutsåg detta och att det var en viktig
orsak till varför folkpartiet inte kunde
ställa sig bakom konvergensprogrammet.
Den snabba förbättringen av statsbudgeten, främst skatteintäkterna, väcker som
påpekats ovan viss oro om
konjunkturkänsligheten i de offentliga finansernas utveckling. Vi anser att
regeringen i nästa avstämning bör
redovisa en analys av detta och därvid också ta hänsyn till risken för en
konjunkturdämpning någon gång under
de närmaste åren. En sådan saknas nämligen i den BNP-utveckling som ligger till
grund för
konvergensprogrammet. Säkerhetsmarginaler som vore önskvärda i
konsolideringsprogrammet och några
förmånsökningar som skulle motivera ökade försäkringsavgifter är inte aktuella.
Utgiftsminskningarna på ca 11
miljarder kr fördelar sig på ca 8,5 miljarder kr inom områden som ännu är
föremål för utredning och drygt 2
miljarder kr som är helt opreciserade.
Regeringen har inte redovisat någon budgetuppföljning eller ny budgetprognos i
propositionen. Vi har därmed
inte heller underlag för att redovisa precisa följder av våra förslag. I det
tidsperspektiv som återspeglas i
konvergensprogrammet leder emellertid våra förslag till både lägre skatter,
lägre utgifter och bättre saldo. De
skattesänkningar vi förespråkar gäller främst skatt på arbete och företagande,
inklusive lägre arbetsgivaravgifter
för tjänsteverksamheter. En successiv höjning av vissa miljöskatter ingår också,
men sammantaget sjunker
skattekvoten både genom sänkta skattesatser och snabbare tillväxt.
Utgiftsminskningarna gäller
företagssubventioner och våra i tidigare motioner föreslagna minskningar inom
området transfereringar till
hushållen. Vad gäller utgifter för den offentliga konsumtionen konstaterar vi
att regeringen - trots vallöften om
motsatsen - fullföljer Nathalie-planens beslut om realt oförändrad sådan. Med de
dåliga tillväxtutsikter som
regeringens politik förutser känner vi en betydande oro för att detta riskerar
leda till stora problem inom vård,
omsorg och utbildning. Offentliga medel tas i för hög grad i anspråk av
socialbidrag och a-kassa, vilket innebär
att möjligheterna att finansiera en väl fungerande service begränsas. Detta
riskerar skapa stora sociala
spänningar i samhället liksom sämre förutsättningar för uthållig utveckling.
Även detta problem pekade vi på i
samband med diskussionen om konvergensprogrammet, och vi nödgas konstatera att
det snarast blivit värre
sedan dess.
Sammantaget är våra förslag till besparingar större än våra förslag till
skattesänkningar med 15-20 miljarder
kr, vilket innebär att de offentliga finanserna förbättras med detta belopp.
Statens lånebehov reduceras
ytterligare genom att vi förespråkar fortsatta försäljningar av statliga
företag.
Folkpartiets program för uthållig
tillväxt
Sveriges produktion ökar just nu snabbt. Det gjorde den även vid ungefär
motsvarande
tidpunkt efter devalveringarna i början av 80-talet. Detta är dock inte detsamma
som
god tillväxt utan handlar främst om ökat kapacitetsutnyttjande, d v s att ta
igen det som
förlorades under nedgångsåren. Prognoserna för resten av 90-talet ser dystrare
ut. Det är
allvarligt, för mycket tyder på att Sverige skulle behöva ytterligare några år
av tillväxt
på eller i närheten av den nivå vi uppnådde under första halvårt 1995 för att ta
oss ur
massarbetslöshetens grepp. En devalvering är en engångsmedicin som kan synas
lindra
för stunden men snarast förvärrar de grundläggande problemen. Det vi liberaler
under
många år förordat är att Sverige systematiskt ska ta itu med de grundläggande
problem
som länge hämmat tillväxten i vårt land.
Här följer vår agenda för uthållig tillväxt.
Skärp konkurrensen, minska subventioner och
avreglera!
Beräkningar visar att väldiga belopp finns att tjäna i att skärpa
konkurrenstrycket i
svenskt näringsliv och de icke myndighetsutövande delarna av offentliga sektorn.
Siffror på hundra miljarder kronor och däröver har nämnts som tänkbar vinst om
de
branscher som idag kännetecknas av lågt konkurrenstryck blir lika effektiva -
eller når
samma produktivitetsökning - som branscher med högt konkurrenstryck. I den
nyutkomna boken "Järntrianglar - förnyelsens fiende nummer ett" bedöms den
samhällsekonomiska vinsten av ökad konkurrens till 180 miljarder kronor!
Det är en klassisk liberal uppgift att verka för en bättre fungerande
marknadsekonomi. Att konsekvent ta
ställning för konkurrens kräver, av skäl som redan Adam Smith formulerade, att
beslutsfattarna har kraft att stå
emot dem som har att vinna på monopol och karteller. Folkpartiet, vars namn en
gång valdes som en markering
av vår obundenhet gentemot särintressen och vår ambition att se till hela
folkets bästa, ser som en av sina
viktigaste uppgifter att slå vakt om marknadsekonomin och konkurrensen.
Erfarenheten visar att det ofta är svårt att vinna folkligt stöd för skärpt
konkurrens som en väg att lösa
samhällsproblem. Det är lättare att göra troligt att ökade bostadssubventioner
ger lägre hyror och ökade
livsmedelssubventioner ger lägre matpriser än tvärtom. Ändå tyder nästan alla
undersökningar på att det är just
tvärtom, att t ex årtionden av bostadssubventioner har förstört byggmarknaden
och givit Sverige världens högsta
bygg- och boendekostnader. Därför måste folkbildningsarbetet på detta område
fortsätta. Och därför är det
viktigt att så mycket fakta som möjligt kommer fram i debatten - fakta är bästa
sättet att stå emot
järntrianglarnas propaganda och locktonerna från de politiker som vill slå
politiskt mynt av misstro mot
marknadslösningar och skenbart enkla lösningar.
Marknadsmisslyckanden av olika slag får ofta stor uppmärksamhet. Just nu är det
t ex vanligt att åberopa
inrikesflyget och den nya privatradion som exempel på misslyckade avregleringar.
Att marknader som varit
monopoliserade i mer än 50 år behöver några år innan konkurrensen fungerar bra
borde inte vara svårt att förstå,
men känslan för marknadsekonomin sitter inte särskilt djupt hos många människor
och socialdemokrater brukar
inte vara sena att utnyttja det i sin propaganda.
Den relativt nya konkurrenslagen, som genomfördes under den förra regeringen,
måste tillämpas med stor
konsekvens. Dispenser bör beviljas mycket sparsamt. Det finns också anledning
att redan skärpa lagen på någon
punkt.
Även kommunerna har en viktig uppgift att fylla i främjandet av konkurrens.
Först och främst gäller det
naturligtvis att inte med skattemedel slå undan benen för de företag som finns
på en marknad. Det förslag som
helt nyligen lagts fram om en utredning om kommunal underprissättning bör
snarast genomföras. Men
kommunerna har också en viktig konkurrensfrämjande roll att spela i
tillämpningen av planlagstiftningen. Det
ligger ofta nära till hands att lyssna på befintliga företagare och se på
misstro mot entreprenörer som vill pröva
något nytt. Bostadsområden har ofta planerats efter samråd med Konsum och ICA,
industriområden efter
samråd med redan befintlig industri i kommunen. Nytänkare som vill göra
någonting helt annat uppfattas ofta
som besvärliga. Men i konkurrensens namn bör kommunerna inte sätta sig i
marknadens ställe utan bara stoppa
sådana initiativ som uppenbart strider mot miljöhänsyn och liknande.
I några branscher finns fortfarande hämmande regleringar som det i flera fall
finns anledning att analysera på
nytt. Den största marknad som ropar på avreglering är den kommunala och
landstingskommunala
servicesektorn. Det är ett stort politiskt misstag av socialdemokraterna att -
ofta tillsammans med de rödgröna
partierna - stoppa så mycket av konkurrensutsättning och kommunal förnyelse som
nu sker. Priset är miljarder
kronor och får betalas av medborgarna i form högre skatter och sämre välfärd.
Subventioner till vissa marknadsaktörer är en form av reglering. Den som idag
vill starta en tidning måste
konkurrera med andra tidningar som får presstöd. Den tidning som vill ha
presstöd måste uppfylla vissa krav
och anpassa sig till vissa regler. Det är en vanlig uppfattning bland
pressforskare att presstödet konserverat
tidningsmarknaden och hämmat utveckling av tidningsmediet som skulle ha varit
bra.
Staten måste kraftigt minska subventionerna till företag. I årtionden har det
varit en socialdemokratisk tro att
politiker och politiskt tillsatta personer är lämpliga att bedöma affärsidéer.
Idéerna har varit otaliga genom årens
lopp på hur skattemedel eller på motsvarande sätt uttaxerade medel ska användas
för att stimulera företagande:
investeringsbanken, 5:e AP-fonden, utvecklingsfonder, löntagarfonder,
övervinstfonder, regionalpolitiskt
företagsstöd, arbetsmarknadspolitiskt företagsstöd, Atle, Bure, kommunal
näringspolitik etc etc. Frågan måste
ställas: Hade svenskt näringsliv och samhället i stort idag stått sig bättre
eller sämre om alla dessa idéer - av
vilka en och annan också stötts av borgerliga partier - aldrig förverkligats och
företagsskatterna istället hållits
lägre?
Det är bra att regeringen tillsatt en utredning för att se över företagsstöden.
Vi hyser dock tills vidare misstro
mot den nuvarande regeringens förmåga att komma särskilt långt när det gäller
att köra över mäktiga intressen
att ta rejäla hugg i budgetsektorn transfereringar till företag.
Vi har redan i motioner under förra riksmötet förordat besparingar i
storleksordningen sju miljarder kronor på
olika typer av företagsstöd (räntebidrag, presstöd, AMS-stöd till företag m m).
Vi har i sjöfartspolitiska
utredningen som just nu avslutar sitt arbete reserverat oss för en successiv
avveckling av rederistödet. Vår
uppfattning nu - i ljuset av 1) önskan att åstadkomma sundare
konkurrensförhållanden på vissa marknader, 2)
betydelsen av en snabbare sanering av statsfinanserna och 3) behovet av
skattesänkningar för allt företagande
liksom behovet av vissa andra satsningar som är angelägna också för företagen -
är att summan från i våras på
ett par år borde kunna uppgå till minst det dubbla.
Liberaler som vi är, är vi bergfast övertygade om att det egentligen bara finns
vinnare i en skatteväxling som
innebär att företagssubventioner och företagsskatter sänks samtidigt. Ganska
snart kommer det att visa sig att t
ex hyrorna inte blir högre utan lägre (än de annars skulle ha blivit) om vi
lyckas ta oss upp ur subventions- och
regleringsträsket.
Vår uppfattning om statens uppgift är att det är viktigare att staten kan
upprätthålla rättssamhällets
basfunktioner, förtroendet för ett generellt verkande välfärdssystem och hög
kvalitet i vård och utbildning än att
staten håller bidragsberoende företag under armarna.
En kraftfull konkurrens- och antisubventionspolitik skulle ge stora bidrag till
sanering av svensk ekonomi och
satsning på en väl fungerande välfärdssektor. Den kommer dessutom att skapa ett
bättre företagarklimat.
Satsa på en våg av nyföretagande
Nyckeln till fler jobb heter fler företagare. Utan denna insikt kan inte
Sveriges
arbetslöshetsproblem lösas. Det finns ingen annan enskild förändring som skulle
betyda
mer för hälsan i svensk ekonomi än att antalet nya företag växte kraftigt. Att
så många
människor, inte minst socialdemokrater, präglats av verklighetsuppfattningen att
Sverige
är och förblir en nation av löntagare har i hög grad bidragit till att det varit
svårt att få
förståelse för en omläggning av politiken. Falska motsättningar mellan arbete
och
kapital, mellan löntagare och arbetsgivare, har länge dominerat den politiska
retoriken.
Därför har Sverige under flera årtionden lidit av att det startats för få
företag. Antalet
anställda i den privata sektorn är inte större idag än på 50-talet, trots att
antalet personer
i arbetskraften ökat kraftigt. Se diagram 6.
Men nu är det hög tid för en ny bild av Sverige. Bredvid Löntagarsverige finns
Företagarsverige, med
mängder av idérika entreprenörer och affärsmän/affärskvinnor. Det är dags att
exploatera vår viktigaste
naturresurs: den svenska företagsamheten. Det sprudlar av affärsidéer i vårt
avlånga land!
Idéerna och företagarandan finns. Nu gäller det bara för politikerna att rensa i
den djungel av hinder och
svårigheter som fått alltför många tänkbara företagare att ge upp på förhand.
Från regeringen hörs nu en läpparnas bekännelse om företagandets betydelse, och
vissa förslag i rätt riktning
har presenterats. Men om (s)-regeringen verkligen menat allvar med att man vill
ha fler företag borde man
självfallet inte inlett med att
- höja arbetsgivaravgiften,
-
- avskaffa kvittningsrätten,
-
- krångla till arbetsrätten,
-
- återinföra fackets veto mot entreprenader i kommuner,
-
- försämra villkoren för företag som vill konkurrera med offentliga sektorn,
-
- försämra möjligheterna att få fram riskkapital genom återinförd
dubbelbeskattning,
-
- höja marginalskatten,
-
- besluta att dra in 8 miljarder kronor från företagarna nästa år genom nya
momsregler,
-
- vägra att agera inom EU för att den sektor där de många jobben kan komma -
tjänstesektorn - ska få
premieras skattemässigt,
-
- likaledes vägra agera inom EU för att ändra det orimliga direktivet om
personalbemanning vid entreprenader
och företagsöverlåtelser.
-
Vi liberaler har aldrig accepterat verklighetsbilden att bristen på småföretag i
Sverige
beror på att vi som bor i Sverige är mindre företagsam än andra.
För illustrera det bad vi för en tid sedan opinionsinstitutet TEMO ställa ett
par frågor till ett representativt
urval svenskar över 18 år. 522 personer svarade.
Efter en kort introduktion i ämnet ställde TEMO först följande fråga till
intervjupersonerna: Har Du någon
gång övervägt att bli egen företagare? Av de svarande som inte var eller hade
varit företagare fördelade sig
svaren på följande sätt:
Tabell 2:
Övervägt bli
egen
företagare
Andel av alla
Män
Kvinnor
Ja
37 %
51 %
27 %
Nej
62 %
48 %
63 %
Vet ej
1 %
1 %
1 %
Källa: TEMO
Hela populationen - svenskar över 18 år som inte är eller har varit företagare -
utgör
drygt fem miljoner människor. Detta innebär att över två miljoner människor som
bor i
Sverige, utöver dem som redan är företagare, åtminstone någon gång har övervägt
att bli
egna företagare.
Den andra frågan, som bara ställdes till personer som inte är eller har varit
egna företagare, löd så här:
Den som vill starta ett nytt företag behöver en affärsidé - den kan vara mycket
enkel, som att det saknas en viss
slags butik i ett område, till mycket avancerad, som att börja tillverka en
produkt byggd på en uppfinning. Går
Du och tänker på någon eller några idéer som kanske skulle kunna utvecklas till
en bärande affärsidé?
Tabell 3:
Tänker på bärande
afärsidé?
Andel
Män
Kvinnor
Ja
24 %
29 %
18 %
Nej
74 %
69 %
79 %
Vet ej
2 %
2 %
2 %
Källa: TEMO
Översatt till hela befolkningen skulle detta innebära att över en miljon (!)
människor
som bor i Sverige går och grunnar på en affärsidé. Naturligtvis går det inte att
utifrån
detta säga någonting om idéernas kommersiella bärkraft. Vi kan utgå ifrån att
många av
dem saknar företagsekonomiska förutsättningar. Men bara om en mindre del kom
till
utförande skulle det innebära ett stort lyft för svensk ekonomi och ett rejält
stöd i
kampen mot arbetslösheten.
Det är om detta som den s k tillväxtpropositionen borde ha handlat. Hur ska vi
stimulera så många som
möjligt av den miljon svenskar som funderar på att starta eget och dessutom har
en affärsidé, att verkligen våga
språnget?
Folkpartiet sa före valet förra året - och många stämde in - att det behövs ca
500.000 nya jobb, netto, fram till
sekelskiftet för att arbetslösheten ska komma ner till hanterliga tal. Siffran
kan tyckas enormt hög. Men ett annat
sätt att se det är, att om bara hälften av dem som har en affärsidé vågade
försöka förverkliga den, och lyckades,
var vi vid målet, även om de flesta bara skulle starta enmansföretag.
Men tvärtemot vad alla politiker talade om före valet 1994 sjunker antalet
nystartade företag. Minskningen
första halvåret 1995 var, som framgår av nedanstående tabell, 15% jämfört med
första halvåret 1994.
Tabell 4:
Nyföretagandet i Sverige
1993 1994 1995
Första halvåret 24657 34939 29634
Andra halvåret 39740 33589
Summa 64397 68528
Källa: PRV-statistik sammanställd av Jobs & Society i Nyföretagsbarometern
Det ska sägas att nedgången uppvägs något av att också antalet konkurser
minskat, men
den nedgången kompenserar inte alls det minskade tillflödet av nystartade
företag. Det
är också viktigt att påpeka att jämförelsen egentligen inte borde avse det antal
som
startade förra året utan det antal som hade behövts för att Sverige på allvar
ska kunna
pressa tillbaka massarbetslösheten.
Den politik vi föreslår för att få fram nya företag och se till att de redan
existerande växer handlar inte om
hokus pokus. Det handlar om att inte hindra en del av den miljon svenskar som
vill starta eget och har
affärsidéer att göra det. Och självklart att de som redan vågat språnget kan
växa vidare.
Vårt parti har en bred kontaktyta mot småföretagandet. För att kunna driva en
bra småföretagarpolitik måste
man förstå psykologin bakom företagande. Vi träffar ofta småföretagare. I de
kontakterna har växt fram en
ganska tydlig bild av vad företagarna vill ha för att kunna tro på framtiden och
våga expandera.
- Företagaren vill veta vad som gäller. Affärsrisken är fullt tillräcklig - att
därutöver behöva oroa sig för
ändrade politiska förutsättningar är en mycket negativ och hämmande faktor.
(s)-regeringens alla återställare
och därefter vissa återställare av återställarna har under loppet av ett år
ryckt undan
planeringsförutsättningarna för många småföretagare inte bara en utan flera
gånger. Självfallet måste regler
emellanåt reformeras, men då måste det för det första vara för att förbättra,
inte försvåra, för företagen och
för det andra får inte växlingarna vara så kortsiktiga och snabba som under
senare tid.
-
- Företagaren är i behov av ett visst riskkapital utöver det hon/han själv kan
sätta in. Den svenska
riskkapitalmarknaden är tyvärr mycket outvecklad.
-
- Företagaren måste kunna låna till rimlig ränta. Det ränteläge för lån i
Sverige som gällt de senaste åren
innebär att lönsamheten på tilltänkta satsningar måste vara mycket hög.
Storföretagen kan skaffa kapital
utomlands. För småföretagen återstår ofta bara lån i Sverige till den höga
svenska räntan.
-
- Företagaren måste kunna anställa medhjälpare på rimliga villkor. Detta att
anställa är ofta ett av de svåraste
besluten för en företagare. Kostnaderna, krånglet, ansvaret, den långsiktiga
bindningen gör att många drar sig
för att anställa.
-
- Företagare i tjänstebranscher behöver sänkt skatt för att kunna konkurrera med
gör-det-själv-alternativen.
När konkurrensen består i göra-själv, göra-svart eller inte-göra-alls kan det
bli för tufft för de små
tjänsteföretagen om de inte får någon lättnad i skattereglerna.
-
- Företagaren ska inte behöva konkurreras ut av kommunala skattepengar.
Självfallet måste varje företag tåla
konkurrens, men den ska vara rättvis.
-
- Företagaren ska inte alltid behöva få pengar sist om hennes/hans kunder gör
konkurs. Många företag har de
senaste åren gjort konkurs bara för att deras kunder gjort det. Det är
förmodligen klokt statsfinansiellt att låta
statens skattefordringar få en lägre prioritet vid konkurs.
-
- Företagare vill ha ut något ekonomiskt av allt övertidsarbete, allt
risktagande, allt ansvarstagande.
Företagspolitik är också företagarpolitik. Arbetsgivare är också människor av
kött och blod. De höjda
marginalskatterna måste åter sänkas och skattereformens princip om hälften kvar
åter respekteras.
-
- Företagaren vill ägna sig åt sitt företag och sina kunder, inte myndigheter
och blanketter. Förenklingsarbetet
måste drivas vidare. Vem kom på att alla företag måste trycka nya brevpapper?
Och vem kom på att alla
människor i EU ska ha en yrkeskod?
-
- Företagaren behöver ett skyddsnät om hon/han trots allt misslyckas. Även
företagare borde kunna få ut a-
kassa om företaget läggs i malpåse.
-
De här synpunkterna har legat till grund när vi format vår småföretagarpolitik.
Här är
några av de viktigaste inslagen i den.
Ge företagen långsiktiga och bra villkor - vänstersvängen hösten-
vintern 94/95 var katastrofal
Den förra regeringen lyckades förvisso inte med allt, men faktum är att det
finns tydliga
siffror på att företagarklimatet upplevdes bättre. En mätning visade att svenska
företagare var de mest optimistiska i Europa! Mycket tyder på att den optimismen
fick
sig en allvarlig törn efter regeringsskiftet. Skattechocken mot företagen och
återställarna
tog musten ur många existerande och blivande företagare.
Den s k rödgröna röran som styrde politiken efter regeringsskiftet försämrade på
mycket kort tid de
långsiktiga förutsättningarna att driva företag i vårt land. Skatterna på
kapital, och därmed också på det viktiga
riskkapitalet, höjdes med 14 miljarder kronor. Arbetsgivaravgifterna höjdes
också. Sammantaget höjdes
skatterna på arbete ca 35 miljarder kronor.
Samverkan med centern har självfallet varit bättre. Men det vi hittills har sett
av s-c-samarbetet har varit
otillräckligt för att skapa bra villkor för småföretagen. Det är svårförståeligt
att ett gammalt småföretagarparti
som centern t ex kunnat acceptera förslaget om förtida momsinbetalning. Förutom
klara negativa effekter rent
faktiskt har det dessutom mycket stora negativa psykologiska effekter, genom att
företagarna upplever det som
om politikerna inte förstår deras verklighet.
Utan att nedvärdera industrin måste tjänstesektorn komma mer i
fokus
Gränsen mellan industri och tjänstesektor är flytande i en modern ekonomi.
Kunskapsinnehållet i industriprodukterna blir allt större. På lång sikt är
kvalitet och ett
stort kunskapsinnehåll en långt viktigare konkurrensfaktor än en låg kronkurs.
Ändå är det viktigt att politiker och andra beslutsfattare är vakna för att det
överväldigande antalet nya jobb
de närmaste åren kommer att komma i tjänstesektorn: informationshantering,
konsulteri, turism, vård, omsorg,
underhållning, kommunikation, s k industrinära tjänster, hushållstjänster etc.
För fattas alla beslut med
industriföretagets villkor för ögonen, kommer många av de nya tjänsteföretagen
att missgynnas.
Tjänsteföretagen har ofta en speciell situation. De är arbetskraftsintensiva med
litet eget kapital. Deras behov
av flexibla anställningsformer, personalutveckling, konsolidering etc kan kräva
andra lösningar än de som
skapats med industriföretagen i fokus. Det har påpekats att en del av de nya,
ofta snabbt växande
tjänstebranscherna, som reklam, underhållning och etermedia, inte har den
tradition av kontakter med det
offentliga utbildningsväsendet som mogna branscher har byggt upp. Det kan finnas
anledning att se över hur
anpassat utbildningsväsendet är till de nya tjänsteföretagens behov.
Den amerikanske ekonomen William Baumol påpekade redan på 50-talet att
möjligheterna till
rationaliseringar i tjänsteproduktion, generellt sett, är mindre än i
varuproduktion. Eftersom mycket tyder på att
detta är sant menar vi att det är ett argument för att, åtminstone i en
situation när behovet av nya jobb är mycket
stort, ha en lägre beskattning av tjänstesektorn. Ett tillkommande argument är
att en del av tjänsteföretagen
konkurrerar med gör-det-själv-alternativen och därmed är mycket beroende av att
inte vara alltför dyra. Det är
därför vi drivit på för en grön skatteväxling, inriktad på sänkt beskattning för
tjänstesektorn. I avvaktan på
internationella överenskommelser om hårdare miljöskatter föreslår vi kraftigt
sänkta arbetsgivaravgifter för
tjänsteverksamheter, finansierade med en kombination av besparingar och vissa
miljöskatter.
Den svenska räntan är fortfarande för hög
Vi har tidigare i år lagt en rad förslag i syfte att få ner den svenska
räntenivån. Trots att
Sverige under sommaren och hösten fått en glädjande nedgång i marknadsräntorna
är
det svenska ränteläget fortfarande högt och högre än de flesta andra jämförbara
länder.
Tyvärr fick vi inte gehör för våra förslag under vårriksdagen, även om vi i ett
skede
förde konstruktiva samtal med regeringen om det svenska konvergensprogrammet.
Vår
bedömning är att saneringen av statsfinanserna måste drivas snabbare. Det måste
ske
besparingar genom minskat företagsstöd, en minskning av bostadssubventionerna,
en
viss höjning av pensionsåldern, neddragning av antalet som utbildas inom
försvaret m
m. Och det är direkt oansvarigt att sänka matmomsen.
En höjd ambitionsnivå när det gäller budgetsaneringen skulle bidra till att
ytterligare pressa ner de svenska
räntorna, till gagn för boende, företagande och arbete.
Den höga räntan försvårar för företagen på olika sätt. Det alla självklart först
tänker på är att krediter blir
dyrare. En annan sida av problemet är att tillgången på genuint riskkapital, dvs
där enskilda människor är
beredda att satsa en slant i ett företag för att utveckla en idé eller
expandera, också påverkas negativt. Med höga
räntor är mindre riskfyllda, alternativa placeringar i t ex räntebärande
statspapper mera attraktiva placeringar.
Förbättra tillgången på riskkapital och ändra skadliga skatteregler
genast
Riskkapitalförsörjningen måste förbättras genom att den dubbla beskattningen av
företagens vinster avskaffas. Dubbelbeskattningen är i praktiken en straffskatt
på nya
jobb.
Nu har regeringen kommit så långt i sin återställar-av-återställare-politik att
denna fråga skall utredas för att
eventuellt få sin lösning om två år. Vi välkomnar omsvängningen men beklagar att
dyrbar tid gått till spillo. För
svensk tillväxt är det centralt att vinstmedel från de just nu vinstrika,
väletablerade exportföretagen kan
kanaliseras över till nya innovationsföretag. Dubbelbeskattningen försvårar en
sådan överföring genom att den
låser in vinsterna i de företag där de genererats. Detta fenomen är extra starkt
i en högkonjunktur.
Vi har tidigare föreslagit att riskkapitalavdrag införs och välkomnar att så nu
skall ske. Men det borde inte
finnas en tidsbegränsning på två år och dessutom bör avdraget också gälla för
aktier som handlas på nya
marknadsplatser för innovatörskapital. Regeringens förslag riskerar att strypa
den framväxande marknadsplatsen
för mötet mellan riskvilliga sparare och innovationsföretag som befinner sig i
ett tidigt stadium i sin utveckling.
Vi vill ge uppskov med bolagsskatt för nystartade företag så länge pengarna inte
tas ut. Nya snabbväxande
företag avstår ofta från utdelningar och styrelsearvoden för att kunna satsa
allt på snabb tillväxt. Likväl bromsas
denna ibland av stora skattebetalningar. Vi menar därför att man i sådana fall
bör kunna ge uppskov med
bolagsskatten så länge inga utdelningar till ägarna sker.
Skattereglerna för s.k. fåmansföretag bör ändras och sänkas i syfte att förenkla
för egenföretagarna.
Vi föreslår också att köp av egna aktier tillåts för onoterade bolag i syfte att
underlätta generationsskiften.
Vi vill främja tillkomsten av högteknologiska företag, bl.a. byggda på idéer som
föds inom högskolor och
universitet. Om erfarenheterna från Innovationscentrums verksamhet visar sig
goda bör det finnas beredskap att
skjuta till ytterligare pengar till innovatörsstöd av detta slag.
Vi har länge arbetat för att företagen ska uppmuntras att införa
andel-i-vinst-system. Vi tror att det ökar
arbetsglädjen och engagemanget och därmed produktiviteten. Vi kan nu glädja oss
åt att antalet företag som
prövar detta kraftigt ökat. Men regeringen har hotat med att försämra
skattereglerna för systemen. Vi tror att det
vore mycket olyckligt om den förändringen genomfördes.
Gör det lättare att anställa
Vi vill genomföra vissa förändringar i arbetsrätten, framför allt återställa
socialdemokraternas återställare i syfte att underlätta nya jobb. Men vi är
också beredda
att gå längre. Det hade diskuterats förslag i den arbetsrättskommitté, som
socialdemokraterna avsatte efter valet, som finns anledning att ta upp. Dit hör
t ex en
tydligare ställning för s k uppdragstagare liksom att på vissa punkter stärka
den
enskildes ställning i arbetsrätten. Att öka antalet former som människor kan
anlitas i
avlönat arbete förbättrar flexibiliteten och sannolikheten att någon form skall
passa vid
varje givet tillfälle.
EU har fastställt regler som i korthet innebär att en entreprenör som övertar en
verksamhet också måste överta
all personal. Vi anser reglen olycklig och att den svenska regeringen borde
verkat inom EU för att avskaffa den.
Istället har den införts i svensk lagstiftning med en ännu mera långtgående
utformning än nödvändigt.
Rörligheten på arbetsmarknaden, såväl mellan branscher och yrken som
geografiskt, bör stimuleras. Väl
fungerande utbildningsinsatser av hög kvalitet bidrar till yrkesmässig
rörlighet. Informationsteknologins
utveckling bör kunna innebära att en geografisk rörlighet inte - som tidigare -
leder bara i en riktning.
För en kommunal näringspolitik som hjälper, inte stjälper, småföretag
Kommunal näringspolitik i form av en rik flora kommunala bolag som drivs i form
av
aktiebolag är vi avvisande till. Från såväl demokratiska som ekonomiska
utgångspunkter är dessa bolag ofta till skada för medborgarna. Konkurrens på
lika
villkor sätts ur spel vilket skadar det privata näringslivet på orten och är
till men för
skattebetalarna.
Det kan vara på sin plats att se över kommunallagens kapitel om kommunernas
ekonomi och klargöra vissa
frågor. Vi vill i det sammanhanget rekommendera en stor restriktivitet avseende
kommunala bolagsbildningar.
De allra flesta kommunala bolag kan antingen försäljas, eftersom de bedriver en
verksamhet som kommunen
inte behöver eller ens är bäst på, eller övergå i förvaltningsform, så att
medborgarna ges bättre insyn.
Tusentals nya småföretag kan gro ur kommunernas
monopolverksamheter
Den valfrihetsrevolution på det kommunala serviceområdet som sattes igång av
borgerliga majoriteter i riksdag och många kommuner 1991-94 har stoppats och
rullats
tillbaka av socialdemokraterna. Medborgarnas möjligheter att göra egna val inom
det
sociala serviceområdet och utbildningsområdet begränsas. Personalen inom
barnomsorg,
skola och sjukvård har inte längre samma frihet att starta eget eller välja en
annan än
monopolarbetsgivaren.
Förnyelsen gav mer välfärd för pengarna: för första gången kunde i början av
1990-talet ökad produktivitet i
huvuddelen av sektorn uppmätas i den offentliga verksamheten. För
samhällsekonomin och kommunerna
kommer den socialdemokratiska dogmatismen visa sig vara en dyr affär. I ett
sysselsättningsperspektiv är
effekterna dessutom ett mycket allvarligt steg tillbaka: inte nog med att
kommunerna skär ned och tvingas säga
upp folk. Nu läggs till detta signalen att det inte är någon idé att starta
eget, att bli sin egen och locka med
kvalitet, annorlunda pedagogiska idéer, bättre öppettider eller något annat som
de privata alternativen profilerat
sig med. Bland människor som jobbar med vård och omsorg, med barn och gamla, med
undervisning och
fritidsverksamhet, finns också entreprenörer vars idéer och driftighet kunnat
bli ett eget företag. Även denna
form av nyföretagande hejdas effektivt av (s)-politiken. Hur mycket det än talas
om "förnyelse" i det
socialdemokratiska partiet fortsätter samma parti att motarbeta alternativen -
det senaste exemplet är förslaget
från friskolekommitténs majoritet om försämrade villkor för friskolor. Men vi
kommer att fortsätta att både tala
om och i praktiken verka för förnyelse.
Skyddsnät om det misslyckas
Ska fler våga språnget och bli företagare måste också skyddsnäten fungera. Ett
förslag i
den andan var kvittningsrätten för förluster i näringsverksamhet mot inkomst av
tjänst.
Den genomfördes av den borgerliga regeringen, avskaffades av socialdemokraterna
i
höstas men ska nu återinföras. Det välkomnar vi.
Ett annat förslag i samma anda är att förbättra de ytterst strikta
a-kassevillkoren för företagare. För att en
företagare skall betraktas som arbetslös måste han/hon ha avvecklat sin rörelse,
vilket i allmänhet har inneburit
ett tvång att sälja fast egendom och rörelsetillgångar. Dessa regler är för
hårda. De tvingar fram avveckling av
verksamheter som skulle kunna ge försörjning i framtiden.
En möjlighet att lägga företag "i malpåse" under a-kassetiden bör därför
införas. För att kostnaderna skall
hållas nere och risken för konkurrenssnedvridningar undvikas måste villkoren -
t.ex. vad gäller kontroll och
karenstid - för ett sådant alternativt arbetslöshetsbegrepp för företagare vara
strikta.
Förbättra möjligheterna att utveckla uppfinningar och innovationer
Möjligheten att snabbt och till rimliga kostnader få patent på nya idéer hör
till de
centrala äganderättsliga aspekterna av marknadsekonomin. I de forna
planekonomiernas
övergång till marknadsekonomi har lagstiftning på detta område varit en
nödvändig
institutionell förändring.
Också i vårt land finns utrymme för förbättringar. Det förekommer t ex att
enskilda uppfinnare får se sina
idéer utvecklade av andra företag, trots att de sökt patent. Vissa medialt
uppmärksammade fall har också rört
utländska företag som utvecklat svenska idéer, utan att de svenska uppfinnarna
fått ersättning. Att driva
rättsprocesser om sådana patentintrång är tidskrävande och kostsamt. Antalet
tingsrätter som hanterar
patenttvister och deras geografiska spridning bör ses över. Enligt uppgift är
det f n endast Stockholms tingsrätt
som behandlar dessa fall, vilket självfallet kan leda till oacceptabelt långa
väntetider.
Propositionen tar upp dessa frågor men har inte några konkreta förslag till
förbättringar när det gäller t ex
patentintrång. Sveriges Uppfinnarförening har länge drivit frågan om hur en
försäkringslösning som skulle
omfatta många patentinnehavare skulle kunna utformas. Dess förslag till
försäkringslösning på kommersiella
grunder omnämns i propositionen. Eftersom uppfinnarföreningens
patentintrångsförsäkring som funnits i 15 år
upphör att gälla vid årsskiftet är det angeläget att de åtgärder vidtas som kan
krävas för att försäkringsfrågan
skall få en generell och acceptabel lösning. Det rör sig bl a om att staten
garanterar ett grundkapital om 20 mkr,
motsvarande tio gånger försäkringsbeloppet för de uppfinnare som vill teckna en
rättsskyddsförsäkring mot
patentintrång. Enligt vår mening bör en sådan lösning med en statlig garanti
kunna komma till stånd.
Sätt företagande på skolschemat
Skall den kulturförändring som vi hoppas på i samhället till förmån för
entreprenörskap
verkligen komma till stånd måste en grund läggas redan i skolan. Dagens skola
gör inte
tillräckligt för att föra eleverna i kontakt med begreppet företagande. Det går
naturligtvis
att hävda att det viktigaste är att skolan förmedlar baskunskaper och uppmuntrar
kreativitet över huvud taget, men vi tror att det är nödvändigt att
"företagande" också får
en större roll än hittills i skolan. En första introduktion bör ske redan i
grundskolan och
företagande bör återkomma som ett moment i alla gymnasieprogram. Inom ramen för
de
samhällsorienterande ämnena bör begrepp som affärsidé, marknadsbedömning,
affärsrisk och riskkapital gås igenom - gärna med praktiska tillämpningar och
studiebesök hos småföretagare och innovatörer. Skolan skall inte bara utbilda
blivande
löntagare utan också blivande företagare. Den insikten har inte riktigt slagit
rot i dagens
skola, även om vissa skolor - bl a vissa friskolor - bestämt sig för att
profilera sig
särskilt mot entreprenörskap.
Hävda arbetslinjen ännu tydligare
I ett äldre samhälle var sambandet mellan arbete och välstånd självklart och
lätt att se.
Ju mer man arbetade, desto mer fanns att förbruka och fördela. I dagens komplexa
samhälle är sambanden svårare att se. Västeuropas länder blir rikare år från år
trots att
10-20 % av arbetskraften står utanför arbetsmarknaden. Bilfabrikerna tycks
frambringa
fler bilar ju färre som arbetar i dem.
I internationell debatt talar man om jobless growth, tillväxt utan arbete.
Sambandet tycks upphävt.
Vår övertygelse är att det upphävda sambandet är en synvilla. Även om
förekomsten av a-kassor,
arbetsmarknadspolitik, många år av lånefinansierad offentlig konsumtion och en
stor skattefinansierad sektor
som skenbart verkar oberörd av konjunktursvängningar har gjort sambandet svårt
att upptäcka finns det där
likväl. Det är arbete som ger välstånd. Stor arbetslöshet hotar välståndet.
På det individuella planet måste det vara de egna preferenserna som avgör
avvägningen mellan arbetstid och
fritid. Arbete ger sin typ av stimulans och materiella resurser, fritid ger en
annan typ av stimulans och
immateriella värden. För samhället är det nödvändigt att grundprincipen är att
det skall löna sig ekonomiskt att
arbeta. Möjligheterna till individuell anpassning av arbetstiderna bör vara
goda. Morgondagens arbetsmarknad
kommer att vara mer flexibel än dagens och det kommer säkert också gälla
arbetstiderna.
Trots att det i den allmänna debatten talas mycket om sex timars arbetsdag är
problemet i verkligheten att
människor inte får arbeta så mycket de önskar. Arbetslösa vill ha jobb och många
deltidsanställda vill ha
heltidsjobb. I en undersökning nyligen vara bara några få procent beredda att
byta högre lön mot kortare
arbetstid.
Det finns anledning att ha stor förståelse för att människor i olika skeden av
livet vill ha kortare arbetstid. Det
kan vara bra för familjen när barnen är små. Det kan behövas för att få mer tid
för en anhörig som är sjuk. Det
kan vara önskvärt för att kunna utveckla ett annat livsintresse eller ett
samhällsengagemang. Någon kan känna
behov av att pröva ett helt annat liv under ett "sabbatsår". Allt detta är
synnerligen legitimt. Liberalismen utgår
från individen. Vi tycker att detta är beslut som ligger så nära individen att
den samhälleliga regleringen
egentligen skall vara så inskränkt som möjligt. Vi står så långt man komma från
den uppfattning som ett statsråd
i den nuvarande regeringen uttalade för ett antal år sedan, att hemarbete (till
och med på deltid) är att betrakta
som skattefusk - därför att man undandrar samhället skatteinkomster när man
arbetar utanför penningekonomin.
En sådan uppfattning uttrycker en syn på förhållande mellan individ och stat som
är helt främmande för oss.
Varje människa har att leva sitt eget liv och föredrar jag kortare betald
arbetstid, och att leva på lägre materiell
standard än den jag kunde haft om jag arbetade heltid, är det helt och hållet
mitt eget beslut.
Med vårt synsätt finns det självfallet anledning att välkomna experiment med nya
grepp i fråga om
arbetstider. Det har förts en debatt om avtalen på arbetsmarknaden i framtiden
bör träffas centralt, branschvis
eller företagsvis. Sannolikt finns det mycket starka skäl att decentralisera
just avtal om arbetstider - för vår del
gärna med en utformning som lämnar stor frihet till individen. Arbetsgivarna bör
anstränga sig att tillmötesgå
individuella önskemål beträffande arbetstiden och dess förläggning. Det finns
exempel på att arbetsplatser
genomfört något kortare arbetstid med bibehållen lön därför att det medfört
andra fördelar. Det finns naturligtvis
inga skäl att vara negativ till sådana grepp, tvärtom. Det går heller inte med
våra utgångspunkter att invända mot
att en grupp löntagare kollektivt kommer till upfattningen att en
produktivitetsökning bör tas ut i form av kortare
arbetstid istället för i högre lön. Om det leder till lägre registrerad BNP är
det ett val som människorna träffat,
därför att de värderar annat i livet än det som registreras i BNP-måttet. Som vi
framhöll redan i inledningen är
det människornas egna drömmar och förhoppningar som ska forma
samhällsutvecklingen, inte politiska
planritningar.
Däremot motsätter vi oss den uppgivenhetens politik som utgår ifrån att mängden
jobb inte längre kan öka.
De som hävdar att jobben inte räcker har extremt kort minne. Det är bara några
år sedan det rådde överfull
sysselsättning i Sverige och arbetskraftsbrist spåddes bli 90-talets problem.
Påståendena om att jobben skulle ta
slut har förekommit sedan industrialismens barndom och ständigt visat sig
felaktiga. Vi är övertygade om att de
kommer att visa sig felaktiga även i kunskapssamhället.
Behovet av arbetsinsatser är oändligt. Uppgiften för politikerna är att
konstruera samhället så att insatser för
att möta dessa behov antingen kan finansieras på marknaden eller genom skatter.
Många samhällen har hamnat i
en obalans så att nya jobb inte tillkommer i samma takt som gamla slås ut. Men
det är ingen naturnödvändighet
att det måste förbli så. Denna motion innehåller ett program som vi tror
radikalt skulle förbättra klimatet för nya
jobb i Sverige.
Vår politik ökar utbudet av arbetskraft. Färre ungdomar kommer att göra
värnplikten och i stället stå till
arbetsmarknadens förfogande. Genom höjd pensionsålder kommer antalet äldre i
arbetskraften också bli högre.
Vi tycker vidare att arbetslinjen bör hävdas så konsekvent som möjligt i
samhället, t ex i skatte- och
bidragssystemen. Vi förespråkar som nämnts en återgång till 50 % som högsta
marginalskatt för att stimulera
arbetsviljan. Vi tycker det är positivt att socialtjänsten ställer krav på
motprestation för socialbidrag där det är
praktiskt möjligt.
Självfallet ökar allt detta ytterligare behovet av nya jobb, men ingenting tyder
på att det skulle vara omöjligt
att expandera arbetsmarknaden så att den räcker till också för dessa, om de
hinder som nu håller tillbaka nyföre-
tagandet avlägsnas.
Dags för kunskapsoffensiv och Den Nya Folkskolan
Sverige måste tillbaka till toppen när det gäller kunskap och kompetens. Det
kräver en
bred satsning på både kvantitet och kvalitet i hela utbildningssystemet. Det
kräver också
att vi hittar en bra lösning på problemet med finansiering av återkommande
utbildning,
som samtidigt tillgdoser individens krav och samhällets behov.
Drygt 150 år efter det att liberala krafter i ståndsriksdagen drev igenom
beslutet om folkskolan menar vi att
Den Nya Folkskolan behövs. Den Nya Folkskolan är ett brett utbud av utbildningar
och finansieringslösningar
för individen som står till buds under hela livet. Den Nya Folkskolan är
självfallet en utopi, därför att vi idag
inte har de ekonomiska resurser som krävs för att alla önskemål om utbildning
för vuxna skall kunna
tillgodoses, särskilt inte täckande av de studerandes inkomstbortfall. Men
behovet av kompetensutveckling som
sträcker sig utanför vad dagens olika system kan tillgodose är stort. Det är
därför många tänker i termer av
"individuella utbildningskonton". Kanske ligger lösningen där. Den Nya
Folkskolan är naturligtvis inte en
statlig byråkrati utan ett nätverk av utbildningsanordnare och ett eller flera
studiefinansieringssystem som bidrar
till det stora kunskapslyft som Sverige behöver.
Grund- och gymnasieskolan
Det är i grund- och gymnasieskolorna som grunden för måste läggas för det
livslånga
lärandet. En skola av hög internationell kvalitet är en viktig förutsättning för
den breda
kompetenshöjning Sverige behöver för att skapa ett samhälle i uthållig tillväxt.
Regeringen skriver i propositionen att den avser att ta ställning till tioårig
grundskola under våren 1996.
Folkpartiet liberalerna har under flera år arbetat för en tioårig grundskola med
skolstart vid sex års ålder. Vi vill
sänka skolpliktsåldern till sex år på ett sätt som innebär att ett nytt skolår
anpassat till sexåringar och deras
behov läggs till de nio vi redan har. Bakgrunden till detta förslag är bl.a.
David Ingvars tes om "hjärnans
engångschans" i 3-6-årsåldern. Att utveckla förskolan för 4-5-åringar är en
åtgärd i samma syfte.
En vilja till ständig pedagogisk förnyelse är nyckeln till en skola av hög
kvalitet. Men kvalitet skapas inte
genom centrala diktat om vilken pedagogisk modell som skall användas. Tvärtom är
det mångfald som behövs.
Skolan behöver lärare som utövar sin professionalism och som vågar pröva nya
pedagogiska grepp för att nå
målen. Framtidens skola måste därför ge lärarna förbättrade möjligheter till
fortbildning och vidareutbildning.
Regeringen skriver att insatser behöver göras för att ge skolan förutsättningar
att kunna genomföra läroplaner
och kursplaner samt för att förbättra måluppfyllelsen inom ämnena naturvetenskap
och teknik. Vi välkomnar
sådana insatser och ser fram mot att få regeringens konkreta förslag.
Mångfalden stimuleras även genom fristående skolor vars lärare ofta varit
föregångare när det gäller att pröva
ny pedagogik. Vi beklagar därför det förslag från friskolekommittén som
socialdemokraterna och miljöpartiet
kommit överens om. Förslaget om att avskaffa den garanterade ersättningsnivån
och skolpengen leder till
minskad valfrihet. Skolor som inte anser att de klarar sig på den ersättning som
kommunen i framtiden beslutar,
blir i framtiden tvungna att ta ut avgifter. Detta leder till att valfriheten
endast kommer gälla de familjer som har
en god ekonomi och kan betala höga terminsavgifter. Folkpartiet liberalerna
förordar istället en återgång till en
ersättningsnivå på 85 procent och en tydlig avgiftsbegränsning för de fristående
skolorna.
Gymnasieskolan är en frivillig skolform. Likafullt är genomförd
gymnasieutbildning i praktiken en
förutsättning för att människor skall ha en hygglig chans att på
arbetsmarknaden. Redan när den nya
gymnasieskolan infördes framförde folkpartiet kritik mot att alla program
gjordes treåriga. Eftersom många
elever av fri vilja tidigare valde ett-, två- och fyråriga linjer fanns det
uppenbarligen ett behov av dessa. Ett sätt
att mjuka upp den nu stela programstrukturen menar vi är att öka valfriheten för
eleverna och därmed ge dem
större möjlighet att planera sina studier individuellt. Regeringen borde
återkomma med förslag om en
"gymnasiebank" som öppnar för en möjlighet att de tre åren - inte minst i de
yrkesförberedande programmen -
skall kunna få utnyttjas mer flexibelt, där studier och yrkespraktik varvas och
där utbildningen således
organiseras i "moduler". Eleverna kan då avbryta sina studier efter ett eller
två år och ändå ta med sig avslutade
kurser ut i yrkeslivet. Den som av olika anledningar föredrar kortare studietid
skall kunna komma tillbaka och
läsa vidare, inom ramen för de tre åren.
Lärlingsutbildning och företagarutbildning
Behovet av yrkesutbildad personal är på många håll i landet stort, trots hög
arbetslöshet.
Genom att lokalt utforma lärlingsprogram i samarbete mellan ortens företagare
och
gymnasieskolan, kan kommunerna skapa bättre förutsättningar för elever att få en
efterfrågad kompetens. Elever kan då dels få teoretisk utbildning i
gymnasieskolans
kärnämnen, dels direkt på företaget lära sig teknik och metodik. Den erfarenhet
som
finns på olika håll i landet måste tas tillvara. Genom att stimulera inte minst
småföretagens engagemang kan man öka matchningen mellan företagens efterfrågan
på
kompetens och yrkesutbildade elever.
Sverige har både tradition, kultur och möjligheter att utvecklas till ett
innovationsland. Det finns kreativa
skapande människor, fyllda av idéer. Kan vi använda denna enorma potential
kommer vi att återta ledningen
som ett innovations- och utvecklingsland. Men för att detta skall bli möjligt
krävs att vi blir bättre på att ta vara
på humankapitalet - den blivande entreprenören-företagaren. Vid en tillbakablick
finner man ofta att
entreprenörerna var de elever som hade svårt att finna sig tillrätta i skolans
värld. Därför är det viktigt att skolan
hittar nya vägar för att ta tillvara på dessa elevers behov. Redan på
gymnasienivå bör man inom ramen för de
individuella programmen kunna finna lösningar som stimulerar och lär inför ett
eget företagande.
Om man menar allvar med att Sverige på nytt måste bli ett företagarland borde,
som redan nämnts,
företagande vara en självklar naturlig del i det samhällsvetenskapliga ämnet
redan i grundskolan och följas upp
på gymnasiet.
Informationsteknologi
Den som saknar kunskap om informationsteknologins möjligheter och
datoranvändning
kommer vara handikappad på framtidens arbetsmarknad. Risken för segregering är
därför uppenbar. Folkkpartiet liberalerna har en entydig ambition: När den
tekniska
utvecklingen avgår mot framtiden skall ingen lämnas kvar på perrongen. Det är en
central politisk uppgift att motverka hotet om växande klyftor mellan dem som
förmår
tillgodogöra sig kunskapssamhällets möjligheter och dem som har svårare att
förstå och
tillämpa ny teknik. Vi har satt som mål att alla elever i den svenska skolan
skall ha en
egen dator. Ett etappmål är att alla skall ha god tillgång till en dator. För
att detta skall
bli realitet krävs naturligtvis en prioritering av detta under lång tid.
Glädjande nog har vi
kunnat notera att insikten om vikten av datorer i skolan har gjort att många
skolor
föregått riktlinjebeslut från statsmakterna och redan sett till att datorerna
har en självklar
plats i skolmiljön.
En utveckling av ny metodik och pedagogik där datorer är ett naturligt verktyg
för både elever och lärare
måste fram. En förutsättning för denna utveckling är att alla lärare inom alla
årskurser har kunskap om de
möjligheter som IT ger. Vi vill också hänvisa till en separat motion om
informationsteknologin.
Vuxenutbildning
Den grundläggande vuxenutbildningen har hittills varit komvux viktigaste
uppgift.
Syftet har varit att ge de studerande grundskolekompetens. Ett nästa steg bör
bli att ge
alla som så önskar möjlighet att få gymnasiekompetens i de kärnämnen som ingår i
alla
nationella program. Företagande, ekonomi och datakunskap är inte kärnämnen men
borde också ingå i basutbudet. På detta sätt kan komvux bli en särskilt viktig
del i ett
offentligt kompetensutvecklingssystem, där gränsen mellan ungdomsgymnasiet och
vuxengymnasiet suddas ut.
Regeringen anför att försök med kvalificerad eftergymnasial yrkesutbildning
skall inledas under
mandatperioden. Folkpartiet instämmer i att något måste göras för att närma
yrkeslivets krav och behov med de
utbildningar som nu finns. Vi anser däremot att den utredning som nu arbetar med
att följa upp
gymnasiereformen först skall presentera sina erfarenheter. Därefter kan
ställning tas till vad som måste göras.
Vi menar att kunskap är en strategisk produktionsfaktor. Det gör utbildnings-
och
kompetensförsörjningssystemet till en nyckelfaktor för Sveriges framtida
välstånd. Kunskap blir i allt högre
grad en färskvara. Det skärper kraven på ett livslångt lärande. För några år
sedan beräknade man att det i USA
satt lika många människor i utbildning i det privata näringslivet som i alla
universitet och högskolor. Omräknat
till Sverige har det bedömts motsvara ett trefaldigande av personalutbildningens
omfattning.
Folkpartiet liberalerna vill betona företagens ansvar för den egna personalens
kompetensutveckling. Det
ansvaret kan och får aldrig skjutas över på offentliga insatser. Företag som
inte prioriterar kompetenshöjande
insatser kommer i längden inte klara sig i ett kunskapssamhälle. Men det finns
goda skäl till att staten skall
underlätta fortbildning bl.a. eftersom den samhällsekonomiska nyttan av dessa
insatser ofta är större än värdet
för individen och företaget. Ett system med individuella fortbildningskonton bör
därför införas. Den tekniska
lösningen måste nu på allvar börja diskuteras och regeringen har ett ansvar för
att så sker.
I en särskild jämställdhetsmotion för vi fram förslag för att förbättra
kvinnornas möjligheter till utbildning
och entreprenörskap.
Högskola
Fler platser inom högskolan förutsätter en parallell utbyggnad av forskningen.
Det är
oroande att regeringens huvudintresse i forskningspolitiken tycks vara att ta
tillbaka de
satsningar den förra regeringen gjorde. Folkpartiets bedömning är att några av
de
nuvarande högskolorna inom en 10-15-årsperiod bör kunna utvecklas till
universitet.
Regeringen har nu äntligen insett det folkpartiet liberalerna länge krävt,
nämligen att en expansion av den
högre utbildningen bör göras inte bara konjunkturellt utan med permanenta
platser. Vårt mål är att etablera den
postgymnasiala utbildningen som normalnivå, dvs mer än hälften av gymnasisterna
bör gå vidare till högre
utbildning. Men det är viktigt att expansionen sker i former som säkerställer
hög kvalitet.
Erfarenheten visar att försök att på politisk väg peka ut exakt vilka
utbildningar som har framtiden för sig
brukar slå fel. Den fällan måste undvikas. Men två tendenser förefaller ändå
klara: Det är utbildningar som
inriktas mot privat sektor som behöver expandera. Behovet av tekniker och
naturvetare kommer att öka kraftigt.
Mer måste därför göras för att stimulera fler studenter, särskilt kvinnor, att
söka sådan utbildning. Det tekniska
basåret är ett sådant sätt och vi välkomnar regeringens förslag om att
vidareutveckla det s k tekniska basåret
inom komvux.
För att den nödvändiga expansionen av högre utbildning, som vi och nu även
regeringen verkar eftersträva,
skall komma till stånd och attrahera tillräckligt många måste utbildning löna
sig för den enskilde. Den s k
utbildningspremien måste höjas men regeringen har tyvärr fattat beslut i rakt
motsatt riktning bl.a. genom den sk
värnskatten. På förslag från den borgerliga regeringen fattade riksdagen beslut
om vissa ändringar i
studiemedelssystemet som möjliggjorde en viss höjning av bidragsdelen. Beslutet
revs emellertid upp av
socialdemokraterna innan det hunnit träda i kraft. Vi menar att det är viktigt
att det förslag som
studiestödsutredningen slutligen kommer fram till är ett steg i den riktning som
den borgerliga regeringen slog
in på.
Vi har tidigare berört vikten av kompetensutveckling av bland företagens
personal. Men även småföretagares
och entreprenörers kompetensutveckling måste främjas genom nya former av
entreprenörsutbildning inom
högskolans ram. Genom ett nära samarbete mellan högskolan och det lokala
näringslivet kan utbildning
utformas så att det passar företagarnas behov och möjlighet att följa
utbildningen.
Betrakta välfärdspolitiken som en tillväxtfaktor
I diskussioner bland ekonomer om tillväxt och ekonomisk politik framstår ibland
välfärdspolitiken som en belastning, en minuspost i kalkylen. Ett sådant synsätt
vittnar,
enligt vår uppfattning, om en oförmåga att se utanför det egna reviret. Vi
vägrar tro, och
har heller inte sett något vetenskapligt stöd för, att socialt instabila
samhällen med
växande klyftor, kriminalitet, segregation, försämrad offentlig service och
krackelerande
samhällsgemenskap skulle vara bra för tillväxten.
Vår uppfattning är därför att välfärdspolitiken i vid mening kan ses som en del
av tillväxtpolitiken. Det är bra
för tillväxten om folkhälsan blir bättre, om kunskapsnivån höjs genom bra
skolor, om alkohol- och
narkotikamissbruket kan trängas tillbaka, om kriminaliteten minskar samt om
människorna känner att de kan
lita på de offentliga försäkringssystemen och att vården kommer att fungera då
de behöver den.
Det nära sambandet mellan tillväxtpolitiken och välfärdspolitiken framgår också
av att de största framstegen
på båda områdena nås genom samma medel: att minska arbetslösheten.
Men, frågas det ibland, är inte välfärdspolitiken hämmande på arbetsviljan genom
sina generösa ersättningar?
Vårt svar på den frågan är först och främst att den givetvis måste få
diskuteras. Den exakta utformningen av
välfärdssystemen är alltid en avvägning mellan viljan att stödja människor i en
besvärlig situation och insikten
att det alltid måste löna sig att arbeta. Trots vår principiellt positiva
inställning till generell välfärd tyckte vi att
det var helt i linje med vår ideologi att under förra mandatperioden genomföra
en serie "trimningar" av
välfärdssystemen, som för de enskilda som drabbades naturligtvis upplevdes
negativt men som vi tror var
nödvändiga för den långsiktiga uppslutningen kring välfärdspolitiken. Det
handlade om att införa högre
självrisk, att sänka ersättningsnivåer som var orimligt generösa, att skapa ett
tydligare samband mellan inbetalda
avgifter och förmåner etc.
Ännu ett svar är att mer finns att göra för att anpassa systemen till dagens
krav. Det finns fortfarande exempel
på inslag i systemen som är alltför generösa. Vi har från vårt håll använt
uttrycket "snällfällan" för att tydliggöra
att det ibland rentav är så att generositeten i ett längre perspektiv inte ens
är bra för individen. Den eviga
rundgången i a-kassan är ett sådant exempel. Det är direkt patetiskt när
regeringen i propositionen gång på gång
skriver att systemet måste ha en "bortre parentes". Med samma iver attackerade
man för mindre än ett år sedan
det system de borgerliga genomfört som just hade den innebörden att ett bortre
parentestecken sattes - i (s)-
propagandan kallades det bortre parentestecknet då för "stupstocken". Eftersom
regeringen nu kommit till insikt
om att en "bortre parentes" behövs borde det inte vara svårt att nu besluta om
en sådan. Vi föreslår att så sker.
Behovet av att spara på statsutgifterna gör att det förefaller rimligt att, som
regeringen föreslår, låta personer
som säger upp sig från en arbetsplats vänta längre på a-kassa. Det kan också
vara rimligt att låta beräkningen av
sjukpenninggrundande inkomst (SGI) utgå ifrån vad individen haft för inkomster
bakåt i tiden snarare än en
bedömning av vilka inkomster som är att vänta framåt. Eftersom det skulle
innebära att sjukpenningen höjdes
med viss eftersläpning vid lönehöjningar innebär det en besparing för
statsverket. Vi tror att denna regeländring
är en sådan som de flesta människor har relativt lätt att acceptera.
Vårt huvudsakliga svar på frågan blir emellertid att vår bedömning är att
systemen i de flesta fall inte längre
är generösa. I själva verket har staten genom beslutet att i de flesta fall gå
ner till 75 % i ersättningsnivå passerat
en gräns där det måste ifrågasättas om försäkringsmässigheten i systemen
upprätthålls. Själva grundtanken med
en försäkring är att om det man försäkrar sig emot inträffar ska man få ut en
sådan ersättning att man på ett
rimligt sätt kan leva vidare ändå. Att ta en brandförsäkring som är så låg att
huset inte kan byggas upp om det
brinner ner är ganska poänglöst. Det förefaller oss råda en bred samstämmighet i
debatten ute i samhället om att
75 % ersättningsnivå i t ex sjukförsäkringen är för lågt. Det är för lågt av det
enkla skälet att många människor
får stora svårigheter att under någon längre tid klara sin försörjning och sina
räkningar med den ersättningen.
Det intressanta är att även de som står bakom sänkningen till 75 % håller med om
att nivån blir orimligt låg.
En kategori, representerad av vissa socialdemokrater, drar slutsatsen att nivån
måste höjas så fort som möjligt.
En annan kategori, representerad av vissa andra socialdemokrater, tycker att
slutsatsen är att facket måste
förhandla fram kollektiva tilläggsförsäkringar. En tredje kategori,
representerad av vissa borgerliga partier,
tycker att detta är ett steg på vägen mot ett grundtrygghetssystem och att
människor som vill ha mer ersättning
får teckna privata tilläggsförsäkringar.
Vi har fått höra att gränsen mellan generell och selektiv välfärdspolitik inte
nödvändigtvis går just mellan 80
% och 75 %. Men faktum är att en del som skett den senaste tiden stärker
intrycket att det steg som nu tagits av
många uppfattas som ett byte av system. Det är sänkningen till 75 % som utlöst
kraven på kollektiva och
rusningen efter privata försäkringar. Och det var just för att undvika
tilläggsförsäkringar på detta område som vi
försvarade en något högre ersättningsnivå.
Vi anser på värderingsmässiga grunder att det är en stor fördel om vi på
sjukförsäkringens område inte
hamnar i ett system där människor med bättre inkomster och människor som råkar
ha jobb i branscher som
kunnat teckna kollektiva försäkringar klarar sig bra vid sjukdom, medan andra
tvingas gå till socialen, flytta
eller vidta andra drastiska förändringar i sin ekonomi när de blir sjuka. Vi ser
en klar ideologisk skillnad mellan
t ex sjukförsäkringen och pensionen. Att ekonomiska skillnader som funnits under
de aktiva åren avspeglas
också under ålderdomen, genom ATP:s utformning och genom förekomsten av privata
pensionsförsäkringar, är
inte stötande på det sätt som det är stötande om mindre privilegierade får hela
sin livssituation förstörd för att de
plötsligt och oförutsett drabbas av sjukdom under t ex några månader.
Försvaret av socialförsäkringar som går att lita på är ett inslag i vårt arbete
för en generell välfärdspolitik.
Tillgång till vård, omsorg och utbildning för alla, även den som saknar fet
plånbok, är likaså en väsentlig del av
en generell välfärdspolitik. Behovet av en sådan välfärdspolitik förefaller oss
bli starkare för varje månad som
går. Sanningen är att just nu pågår en delning av det svenska samhället.
Segregationen tilltar. En djupnande
klyfta går mellan svenskarna och invandrarna. En annan mellan de som har jobb
och de som inte har jobb. I
kölvattnet av dessa fenomen ökar våld och kriminalitet, utslagning och
drogmissbruk.
Vi accepterar inte en delning av samhället. Vi vill mobilisera alla goda krafter
i byggandet av ett Sverige som
blir helt igen.
Vi behöver entreprenörerna som skapar jobb. Vi behöver det generella
försäkringsskyddet, så att inte nya
klyftor uppstår. Vi behöver bra skolor, vårdcentraler och sjukhus, inte minst i
de områden som är socialt
belastade. Vi behöver idealiteten hos människor som ställer upp i
grannskapsprojekt, som läxläsningshjälp, i
idrottsföreningar och i många andra sammanhang. Vi behöver modet hos oss alla
att i vardagen bjuda motstånd
mot rasism och främlingsfientlighet. Vi behöver polisen att sätta de definitiva
gränserna när nazism och fascism
på nytt sticker upp sina fula trynen i vårt samhälle.
Ett socialt stabilt Sverige med en fungerande demokrati, en välutbildad
arbetskraft och där människors
förmåga tas till vara oavsett ursprunglig nationalitet är en fördel också ur
tillväxtsynpunkt.
Gör höga ambitioner i miljöpolitiken till ett
konkurrensmedel
På samma sätt som välfärdspolitiken av somliga främst ses som en börda i den
ekonomiska politiken, ses ofta miljöpolitiken främst som en hämmande faktor. Det
går
självfallet heller inte att förneka att i ett kort perspektiv kan en viss
miljöregel eller ett
visst utslag från Koncessionsnämnden för miljöskydd vara negativt för ett visst
företags
produktionsvolym. Ändå tror vi att det rätta synsättet är att även
miljöpolitiken är och
ännu mer kan bli kan bli en positiv konkurrens- och tillväxtfaktor.
Miljöpolitikens yttersta mål är att säkra mänsklighetens överlevnadsmöjligheter
på den här planeten. Det
råder ingen tvekan om att vissa mänskliga aktiviteter verkligen hotar den
mänskliga livsmiljön och redan
förstört livsbetingelserna för många andra arter på jorden. Massavverkningen av
urskogar, förgiftningen av
vattnet och koldioxidutsläppen är exempel på mänskliga aktiviteter som redan
fått och hotar få ännu större
globala effekter i framtiden. Uttunningen av ozonlagret är ett konkret exempel
på en miljöförändring som
förorsakar sjukdomar och hotar livsmöjligheterna i vissa områden på jorden. Den
uppmärksammade
sammanställningen av vetenskapliga rapporter om växthuseffekten som nyligen
presenterades var entydig i sin
slutsats. Utsläppen av koldioxid i atmosfären bidrar till en klimatförändring
som på sikt kan bli mycket
allvarlig. Den typen av larmrapporter, byggda på ett omfattande vetenskapligt
underlag, måste tas på allvar.
För oss svenskar spelar naturen en stor roll. Det faktum att vårt land är glest
befolkat har också gjort att
miljöförstöringen är liten jämfört med många andra länder. Bevarandet av naturen
har ett starkt stöd i svenska
folket. Miljöpolitiken har också framgångsrikt hanterat några av de tidigt
identifierade miljöhoten.
En ambitiös miljöpolitik skall vara en integrerad del av en politik för uthållig
tillväxt. Tillgång till oförstörd
natur är en konkurrensfaktor både vid investeringsbeslut och för turismen.
Miljöteknik är redan och kan bli en
ännu större svensk exportvara.
På miljöområdet märks tydligare än på många andra otillräckligheten i nationellt
beslutsfattande. Det får
visserligen aldrig bli en ursäkt att inte vidta de åtgärder vi kan göra på det
nationella planet, men riktigt
genomslag får de miljöpolitiska besluten när de fattas på internationellt plan.
Genom EU-medlemskapet har
Sverige fått en unik möjlighet att driva en ambitiös miljöpolitik
internationellt. Det är obegripligt att det
politiska parti i Sverige som särskilt säger sig värna om miljön, miljöpartiet,
tilhör dem som motarbetade ett
svenskt EU-medlemskap och nu driver att vi bör gå ur.
Även om Sverige redan för världens mest ambitösa koldioxidpolitik finns det
anledning att gå vidare. Störst
blir möjligheterna till detta om många länder skärper sin koldioxidbeskattning
samtidigt och det är därför viktigt
att Sverige använder medlemskapet i EU för att driva denna uppfattning. Vi är
fortfarande stora förbrukare av
fossila bränslen som avger koldioxid. Vi stöder regeringens förslag till höjning
av koldioxidskatten, men
föreslår samtidigt att arbetsgivaravgifterna sänks. Vi är förvånade över att
centern accepterat att höjningen inte
kombineras med en motsvarande sänkning av skatten på arbete. Höjningen av
koldioxidskatten har ju i
argumentationen hela tiden förts fram som ett inslag i en skatteväxling. Men av
växlingen blev bara en höjning.
Vi tycker att ytterligare åtgärder bör vidtas för att minska utsläppen från
trafiken. Enligt vår mening bör EU
arbeta för en snabb överföring av godsmängder från lastbilar till järnväg.
Vidare bör den svenska beskattningen
av tjänstebilar göras om så att bensinsnåla bilar och korta körsträckor
uppmuntras istället för att, som idag, ha
motsatt utformning.
Vi är inställda på att tillsammans med andra partier - i första hand
socialdemokraterna som vi samverkade
med i Linje 2 i folkomröstningen 1980 och i andra hand centern som tillsammans
med oss och social-
demokraterna gjorde en energipolitisk uppgörelse våren 1991 - dra upp
riktlinjerna för framtidens energipolitik.
Vi framförde redan 1991 stor tvekan om realismen i att avveckla kärnkraften till
2010. Den tveksamheten har
förstärkts. Men eftersom knappast någon förordar utbyggnad av ny kärnkraft i
Sverige måste vi under alla
förhållanden börja planera för ett energisystem där kärnkraften steg för steg
försvinner.
En kärnkraftsavveckling som sker med hjälp av en storskalig introduktion av
fossila bränslen är inte
acceptabel. Inte heller anser vi att de sista outbyggda älvarna bör exploateras.
När kärnkraften successivt fasas
ut ur det svenska energisystemet bör den ersättas med förnybara, miljövänliga
energislag, i första hand
biobränsle. Avregleringen av elmarknaden, som nu efter en onödig försening
genomförs, underlättar tillkomsten
av "grön", alltså miljövänligt producerad, elkraft på marknaden.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen antar de riktlinjer för den ekonomiska politiken som anförts i
motionen,
2.
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om avstämning av
konvergensprogrammet,
4.
5. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ändrad lagstiftning för att
stärka Riksbankens
självständighet enligt vad som anförts i motionen,
6.
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om behovet av
reformering av lagstiftningen på arbetsmarknaden (avsnitt 3.3),
8.
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om behovet av
skarpare konkurrenslagstiftning (avsnitt 3.4),
10.
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om minskade statliga
subventioner till företag,
12.
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om kraftfulla insatser
för ökad avreglering och konkurrens inom såväl näringsliv som offentlig
produktion (avsnitt 3.4),
14.
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om insatser över ett
brett fält för att uppmuntra till ökade kunskaper (avsnitt 3.5),
16.
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av stabila
spelregler för företagare och företagande (avsnitt 5.2),
18.
19. att riksdagen hos regeringen begär förslag om sänkta arbetsgivaravgifter
för tjänstesektorn enligt
vad som anförts i motionen (avsnitt 5.2),
20.
21. att riksdagen avskaffar den tillfälliga höjningen av marginalskatten,
22.
23. att riksdagen avskaffar dubbelbeskattningen av aktier,
24.
25. att riksdagen avskaffar fastighetsskatten på industribyggnader,
26.
27. att riksdagen upphäver beslutet om lägre mervärdesskatt på livsmedel,
28.
29. att riksdagen beslutar om sådana förändringar i riskkapitalavdraget som
förordats i motionen
(avsnitt 5.2),
30.
31. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om insatser för
förbättrad riskkapitalförsörjning för nya och växande företag (avsnitt 5.2),
32.
33. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om det skadliga i att
införa sociala avgifter för andel-i-vinst-system (avsnitt 5.2),
34.
35. att riksdagen beslutar om sådana ändringar i LAS och MBL att regelverket
återställs till vad som
gällde strax före regeringsskiftet,
36.
37. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ytterligare reformering inom
arbetsrätten enligt vad
som anförts i motionen (avsnitt 5.2),
38.
39. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om kommunal
näringspolitik (avsnitt 5.2),
40.
41. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om mångfald och
valfrihet i stället för monopol inom kommunerna (avsnitt 5.2),
42.
43. att riksdagen hos regeringen begär förslag om arbetslöshetsförsäkring för
företagare enligt vad som
anförts i motionen (avsnitt 5.2),
44.
45. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om patentförsäkring,
46.
47. att riksdagen hos regeringen begär förslag om en allmän
arbetslöshetsförsäkring enligt vad som
anförts i motionen (avsnitt 5.3),
48.
49. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om flexibla
arbetstider (avsnitt 5.3),
50.
51. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om Den nya
folkskolan (avsnitt 5.4),
52.
53. att riksdagen hos regeringen begär förslag om individuella
utbildningskonton (avsnitt 5.4),
54.
55. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om
informationsteknologins möjligheter och datoranvändning i skolan (avsnitt 5.4),
56.
57. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om entreprenörskap
inom grundskolan (avsnitt 5.4),
58.
59. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om välfärdspolitiken
som tillväxtfaktor (avsnitt 5.5),
60.
61. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om miljöpolitiken
som konkurrensmedel (avsnitt 5.6)..
11F
Stockholm den 21 november 1995
Lars Leijonborg (fp)
Isa Halvarsson (fp)
Margitta Edgren (fp)
Christer Eirefelt (fp)
Eva Eriksson (fp)
Elver Jonsson (fp)
Anne Wibble (fp)