Visionen
Det sägs ibland att svensk politik av idag är visionslös. Men det gäller inte oss. I några avseenden har vi en tydlig bild av ett mycket anorlunda Sverige.
Vi tror på ett Sverige med många fler entreprenörer. I folkpartiets Sverige sprudlar initiativen - affärsmässiga, idéella, sociala, kulturella. För nya idéer om hur viktiga mänskliga behov kan tillgodoses har den egenskapen att de skapar nya resurser. I ett sådant samhälle kommer alla att behövas - den i dag så vanliga tanken att ransonera arbetsuppgifterna kommer att framstå som omodern. I folkpartiets Sverige finns, just därför att allas skaparkraft tas till vara, större möjligheter att ge också medmänniskor på livets skuggsida ett värdigt liv. För oss är välfärdspolitiken inte ett skällsord utan ett instrument i anständighetens och den mänskliga växtens tjänst.
Vi tror också på ett Sverige som spelar en större roll i vår tids stora globala projekt. Det drag av nationell självgodhet och isolationism som finns i dagens Sverige är i vår vision ersatt av öppenhet och internationell solidaritet. Förutsättningarna för resultat i det internationella arbetet har aldrig varit bättre: demokratins inspirerande framgångar, marknadsekonomins segertåg, världshandelns tillväxt, informationsteknologins häpnadsväckande utveckling. Allt detta kan bli avgörande medel för att tränga tillbaka hunger och fattigdom, besegra förtryck, minska krigshoten samt hindra livshotande klimatförändringar och rovdrift på naturen.
I en del andra avseenden har vi inga visioner och tycker heller inte att politiska rörelser ska ha några. Morgondagens samhälle ska formas av människornas drömmar och förhoppningar, mer än av politiska planritningar. Vi tror att ett sådant samhälle blir mycket bättra att leva i, än ett där politiken också formulerar livsmålen.
I Sverige 1995 dominerar krisstämningen
En optimistisk framtidsvision kan inte förändra det faktum att vi nu skriver i en känsla av djup oro för Sverige. Massarbetslösheten har fått grepp om vårt land.
I massarbetslöshetens spår har följt yttringar som är tecken på en allvarlig social kris i vårt samhälle. Tilltagande främlingsrädsla, skrämmande våldsutbrott, misstro mot välfärdens institutioner, misstro också mot politik och politiker. En djup pessimism tycks breda ut sig, trots att vi sedan ett par år befinner oss i en högkonjunktur.
Arbetslösheten är den enskilda faktor som betyder mest för social utslagning, segregation och växande alkohol- ocdh narkotikaproblem. Därför är vårt samhälles - vår kulturs - oförmåga att generera nya arbeten ett allt överskuggande problem, som ropar efter politiska lösningar och politiskt ledarskap.
Dramatiken i utvecklingen framgår av kurvar i diagram 1 och tabell 1a, som visar hur antalet arbetslösa och framför allt andelen långtidsarbetslösa ökat drastiskt det senaste åren. Diagram 2 illustrerar på ett tydligt sätt en av orsakerna till Sveriges problem: hur andelen företagare av den totala arbetskraften har minskat sedan 1950- talet.
Ur diagram 2 kan också utläsas det vi menar är den enda realistiska lösningen. Kurvan måste böjas uppåt igen. Målet bör vara att andelen företagare på nytt skall bli lika hög som på 50-talet. Då skulle med säkerhet effekten bli att antalet sysselsatta växte så mycket att Sverige kom nära det som kan kallas full sysselsättning.
En följd av att allt färre är i arbete och att allt fler ska försörjas genom bidrag är att stora svårigheter uppstår att få fram tillräckliga resurser till den offentliga sektorn. Vi ser med stor oro på rapporterna från olika delar av den offentliga sektorn som talar om sjunkande kvalitet, växande vårdköer etc. Viktiga resultat som uppnåtts under tidigare mandatperioder äventyras nu. Vårdgarantin blir t ex allt mera innehållslös när vårdköerna på nytt växer. Det finns ute i samhället också en stor oro för och bitterhet inför försämringar i trygghetssystemen.
Diagram 1. Öppet arbetslösa och personer i konjunkturberoende åtgärder 1963-1995
Tabell 1 a. Andelen långtidsarbetslösa mer än 6 resp. 12 månader
Parallellt med firandet av andra världskrigets slut har vi tvingats åse hur nynazismen växer i vårt land. Flera våldsdåd med rasistiska förtecken har registrerats i år. I de stora och medelstora städernas förortsområden tilltar segregationen. Allt detta formar en bild som borde tvinga det politiska systemet till handling. Folkpartiet liberalerna är redo att medverka till de beslut som krävs för att Sverige skall inleda en era av uthållig växt, för att Sverige skall bli helt igen.
Vari består Sveriges ekonomiska problem?
Tillväxten har varit för svag
Under lång tid har utvecklingskraften i svensk ekonomin varit för svag. Skillnaden gentemot andra jämförbara länder är inte dramatisk mätt i BNP/capita, men tillräckligt stor för att Sverige skall ha halkat ner i välståndsligan och fått större balansproblem i ekonomin än de flesta jämförbara länder. Se diagram 3.
Tillväxten i Sverige var i genomsnitt 1,2 % under perioden 1970-1992, mot 2 % för hela OECD och 1,8 % för OECD:s europeiska medlemmar. Den tillväxt Sverige uppnådde var uppenbarligen för låg för att det politiska systemet och lönebildningssystemet skulle kunna hantera situationen. Resultatet blev att Sverige nästan varje år fick ta upp stora lån utomlands (se diagram 4) och att penningvärdet försämrades snabbt. De flesta år under denna period gick statens budget med underskott. När möjligheterna att ytterligare expandera offentliga sektorn stängdes på 90-talet, blev resultatet att arbetslösheten sköt i höjden kraftigt.
Under lång tid möttes problemen med växelkursförändringar. Mycket talar för att detta snarast förvärrade de långsiktiga problemen och mer djupgående lösningar försenades.
Den centrala frågeställningen inför framtiden är hur Sveriges långsiktiga utvecklingskraft skall kunna öka.
Denna fråga saknas dock helt i regeringens proposition. Regeringen räknar med en potentiell tillväxt på 1,7 % per år, vilket är en låg nivå. Inte heller förs någon egentlig diskussion om hur politiken bör läggas om för att förbättra tillväxtpotentialen.
Den svaga utvecklingen i Sverige framstår som än mer bekymmersam i ett globalt perspektiv. Dagens tillväxtcentrum återfinns i Asien där flera s k låglöneländer växer mycket snabbt. Massproduktion till låga priser kännetecknar dessa länder. Reala ökningstakter på 7-8 % eller än högre nivåer uppmäts år efter år. Geografiskt närmare Sverige finns de tidigare kommunistiska länderna i Öst- och Centraleuropa med en förhållandevis hög utbildingsnivå men fortfarande låga löner/kostnader. Kännetecknande för dessa länder är att de frustar av ambition och växtiver. Dessutom finns några snabbt växande länder i Latinamerika. Sverige liksom en del andra s k mogna ekonomier riskerar att klämmas mellan asiatisk lågpriskonkurrens och östeuropeisk kvalitetskonkurrens. Insikten om detta är en av drivkrafterna bakom EU:s ekonomiska samarbete, utvecklingen av den inre marknaden och satsningar på att höja Europas konkurrenskraft gentemot omvärlden.
Den svenska regeringen har uppenbarligen mer blygsamma ambitioner med EU:s ekonomiska samarbete. Det viktigaste tycks vara att skapa opinion för en aktiv arbetsmarknadspolitik enligt svenskt mönster i de andra medlemsstaterna. Vi tror i och för sig att en aktiv arbetsmarknadspolitik är viktig och kan ge positiva effekter, men det löser inte huvudproblemet med Europas långsiktiga växt- och konkurrenskraft.
I synnerhet torde det vara uppenbart att enbart en aktiv arbetsmarknadspolitik inte löser Sveriges ekonomiska problem. Vi har nämligen redan en mycket omfattande sådan och våra ekonomiska problem är ändå avsevärda. Inte ens regeringen hävdar att en en utökning av arbetsmarknadspolitiken vore bra för Sverige. Det blir därmed mycket tydligt att regeringens EU-politik och dess förord för en s k sysselsättningsunion inte väntas ge några positiva bidrag till Sveriges förmåga till tillväxt.
Vi vill här fördjupa analysen på fyra problemområden.
Den offentliga sektorns långsiktiga finansiering
Underskottet i de offentliga finanserna sjunker nu. Skillnaden gentemot den förra regeringens s k Nathalieplan ligger främst i att den nya regeringen har genomfört mycket kraftiga skattehöjningar. Det gäller i synnerhet sådana skatter som belastar företagandet och enskilda människors inkomster från arbete, studier och sparande. Värnskatt, återinförd dubbelbeskattning, slopad kvittningsrätt, höjda arbetsgivaravgifter, höjd skatt på pensionssparande och kapitalförsäkring, skatt på industribyggnader, förtida momsinbetalning, höjd fastighetsskatt och mycket annat leder till att ett redan högt skattetryck ytterligare stiger. De skatter som sänkts kan räknas på ena handens fingrar - det är matmomsen, temporärt riskkapitalavdrag och återinförd kvittningsrätt för nyföretagande.
Mot denna skattepolitik har vi två invändningar. För det första instabiliteten i reglerna. Hattandet fram och tillbaka med temporära skatteregler samt återställare och åter-återställare leder till ökad osäkerhet om de framtida skattereglerna. Sådan osäkerhet är negativ för företagande och investeringar. I stället behövs stabilitet i skatteregler utformade med företagandets och arbetsinsatsernas villkor i blickfånget.
I detta sammanhang är det särskilt viktigt att skattereglerna utformas så att en växande tjänstesektor verkligen kan uppstå. Före skattereformen 1990/91 var flertalet tjänster inte momsbelagda, men i samband med skattereformen infördes full moms. Många tjänster som i huvudsak förbrukas och köps av företag kan möjligen bära full moms. Men det är uppenbart att s k hushållsrelaterade tjänster, där produktivitetsutvecklingen synes vara långsammare och konkurrensen med gör-det-själv är större, har svårt att bära dagens totala skattebörda. Det vore därför angeläget med sänkt eller slopad moms för sådan verksamhet. Detta är emellertid inte möjligt om inte EU ändrar sina momsregler. En sådan förändring tar förmodligen ganska lång tid och Sverige har inte tid att vänta. Vi förespråkar därför att arbetsgivaravgifterna i stället sänks för tjänsteverksamheter. En betydande del av arbetsgivaravgifterna är ren skatt, och en sådan förändring skulle därför inte försvåra övergången till ett starkare samband mellan avgift och förmån inom socialförsäkringssystemet. Vi återkommer nedan till den konkreta utformningen av en sådan sänkt tjänstebeskattning.
Vår andra invändning mot dagens skattepolitik gäller skatternas totala omfattning. Vi vidhåller den bedömning som vi framfört under många år, att det är ekonomiskt-politiskt riskfyllt att låta skattetrycket väsentligt överskrida nivån 50 % av BNP. Det är vad som nu sker efter regimskiftet förra året. Skattetrycket väntas dessutom stiga ytterligare framöver.
Ett högt skattetryck innebär att statsbudgeten blir mycket känslig för konjunktursvängningar. Därmed ökar risken att budgetens underskott åter skulle öka vid en kommande konjunkturförsvagning.
Flera studier (OECD, IMF, EU-kommissionen) av konjunkturkänsligheten i olika länders offentliga finanser har gjorts och därvid visat att den är mycket högre i Sverige än i andra länder (Se diagram 5). Den viktigaste orsaken uppges vara just de offentliga inkomsterna, både det totala skattetrycket och den relativt hårda belastningen på konjunkturkänsliga skattebaser. Enligt OECD spelar de offentliga utgiftssystemen något mindre roll för budgetens konjunkturkänslighet, så det hjälper föga att utgiftssystemen blivit något mindre konjunkturkänsliga bl a genom lägre ersättningsnivåer sedan just den undersökningen genomfördes år 1993. Skattetrycket har ju snarast ökat.
Visst belägg för de offentliga finansernas stora känslighet för variationer i den ekonomiska aktivitetsnivån ges av den snabba försämringen i början av 90-talet och den likaledes snabba förbättringen nu. I båda fallen blev förändringarna av inkomster, utgifter och budgetsaldo avsevärt större än förutsatt, huvudsakligen därför att BNP förändrades snabbare. I början av 90-talet var nedgången större än väntat, och skatteinkomsterna föll mer än väntat - under 1995 är uppgången större än väntat, och skatteinkomsterna har ökat mer än väntat.
Mot denna bakgrund finns en risk att dagens budgetförbättring inte är så robust som vore önskvärt. Vår slutsats är att budgetsaneringen i högre grad måste ske med minskade utgifter och i mindre grad med höjda skatter. Det är angeläget både från budgetsynpunkt och tillväxtsynpunkt att ett antal skatter snarast sänks. Vi återkommer nedan till vilka.
Naturligtvis måste skattesänkningar motsvaras av minskade offentliga utgifter. Dessa bör i själva verket vara större än skattesänkningarna för att skynda på budgetsaneringen. I regeringens långsiktsperspektiv sjunker visserligen utgiftstrycket i ekonomin från dagens ca 68 %, men det ligger kvar på drygt 60 % av BNP. En sådan utgiftskvot är enligt vår bedömning inte förenlig med en skattekvot på rimlig nivå varför målet bör vara att pressa ner den ytterligare.
En politik som begränsar de offentliga utgifterna måste grundas på politiska prioriteringar och värderingar. Vi tycker regeringen i stor utsträckning saknat sådana och i stället i alltför hög grad använt sig av den s k osthyvelsmetoden. Vi anser det vara självklart att ett kommande utgiftstak för de offentliga utgifterna måste innehålla tydliga politiska värderingar om vilka uppgifter och vilka verksamheter som bör vara offentligt finansierade. Vi anser att en tyngdpunkt i budgetsaneringen under åren framöver måste ligga på området transfereringar till företag. Att dessa uppgår till över 40 miljarder kronor är ett uttryck för en kvarlevande gammaldags socialdemokratisk näringspolitik där politiker ansågs bättre än företagare att avgöra hur företag skulle skötas och investeringar göras. Det går också att spara ytterligare statsutgifter inom socialförsäkringarna, men det ska ske på ett helt annat sätt än socialdemokraterna gjort. Systemen ska göras mer försäkringsmässiga, inte mindre. Rundgången i a-kassan måste brytas för att ta ett exempel. Ytterligare ett viktigt besparingsområde är försvaret, framför allt genom att ge armén en modernare utformning med färre men bättre utbildade och utrustade värnpliktiga.
Regeringen påstår sig värna om verksamheter framför transfereringar, om vård, omsorg och utbildning framför socialförsäkringsutgifter. Ett sådant påstående är dock inte korrekt.
Verksamheterna inom vård, omsorg och utbildning bedrivs eller finansieras av kommuner och landsting. Deras ekonomiska villkor har dels beskurits genom införandet av avdragsgilla egenavgifter, dels ytterligare försämrats genom den socialdemokratiska aversionen mot förnyelse, enskilda alternativ och konkurrens. Resultatet är ett ökande och berättigat missnöje mot kvaliteten i viktiga delar av vård och omsorg. Exemplen är många, särskilt inom äldreomsorgen. Medborgarna litar helt enkelt inte längre på att de får bra vård när de blir gamla.
Arbetsmarknadens funktionssätt
En frågeställning som ständigt dyker upp i samband med en diskussion om Sveriges långsiktiga utvecklingskraft är den om arbetsmarknadens funktionssätt. Så också i regeringens tillväxtproposition. Skillnaden mellan högtillväxtscenariet och huvudalternativet beskrivs som en skillnad främst i arbetsmarknadens funktionssätt. Om arbetsmarknaden blir mer flexibel och fungerar bättre kan tillväxten bli högre, om den fungerar som nu blir tillväxten lägre. Regeringen tycks emellertid inte dra någon konkret slutsats av detta påstående, troligen på grund av bindningar till de fackliga organisationerna.
Regeringen och de fackliga organisationerna till trots håller arbetsmarknaden på att förändras. Permanenta heltidsanställningar i ett och samma företag blir mindre vanliga. I stället utvecklas nya kontraktsformer, tidsbegränsade anställningar, uppdragstagande, underentreprenörskap, företagande, växling mellan dessa olika former etc. Arbetsmarknadens institutioner och regelsystem förändras däremot mycket långsamt, knappast alls, och riskerar därmed att bli en bromskloss.
Detsamma gäller lönebildningen. Under många år har lönebildingen varit den svenska ekonomins akilleshäl. Kompensationstänkande mellan olika grupper har i hög grad styrt löntagarnas organisationer och en sned maktfördelning vid konflikter och förhandlingar har reducerat arbetsgivarnas motståndskraft. De återkommande devalveringarna har likaledes "lärt" arbetsgivarna att det är ofarligt att acceptera höga lönekrav - när företagen har prissatt sig ur marknaden på grund av för högt kostnadsläge har statsmakterna ändå sänkt reallönerna genom devalvering av kronan.
Regeringen har insett att lönebildningen är ett problem. Deras förslag till lösning är emellertid föga nydanande - parterna på arbetsmarknaden inbjuds till överläggningar i Rosenbad och uppmanas att inom ett år komma fram med förslag till lösning. Sådana uppmaningar har givits många gånger tidigare. Senast i samband med Rehnberg-överenskommelsen 1991 var tanken att parterna skulle utnyttja den långa avtalsperioden för institutionellt nytänkande. Därav blev intet.
Ett antal uttalanden under årets avtalsrörelse illustrerar fortsatt kompensationstänkande. Handeln skulle ha lika stora löneökningar som exportindustrin, kommunalanställda ville ha lika mycket som handeln och de statsanställda vill naturligtvis då också ha lika mycket. Vare sig på arbetstagar- eller arbetsgivarsidan tycks man ha tagit hänsyn till den dystra verklighet som kännetecknar arbetsmarknaden. Resultatet är att lönekostnadsökningarna tycks bli avsevärt högre än i vår omvärld med försvagad konkurrenskraft och minskad sysselsättning som följd.
Med rörlig växelkurs och en riksbank som håller inflationen i schack är det främst sysselsättningen som blir förloraren när kostnadsökningen blir för stor. Med utgiftstak (vilket ju i praktiken också innebär ett skattetak) för den offentliga sektorn gäller även där att det är antalet arbetstillfällen som blir mindre än eljest vid stora lönekostnadsökningar.
Det är parterna på arbetsmarknaden som har det yttersta ansvaret för att problemen med lönebildningen löses. Vi har genom åren fört fram ett antal förslag som ligger inom det politiska systemets ram att beslut om. Dit hör t ex ett skattesystem som gör att det lönar sig att arbeta och utbilda sig. Att återställa grundtankarna i den stora skattereformen är mycket angeläget. En allmän arbetslöshetsförsäkring finansierad med egenavgifter skulle dels ge individen ett verkligt val om han eller hon vill tillhöra en fackförening eller ej, dels öka motivationen för arbetstagarna att inte medverka till löneavtal som höjer arbetslösheten. Det är också viktigt att motverka den utveckling som nu tycks vara på gång där facken, förutom a-kassan, skall administrera kollektiva tilläggsförsäkringar på t ex sjukförsäkringsområdet. Förändringar i arbetsrätten som dels gör den mera lättadministrerad för småföretagare, dels stärker individens ställning är också angelägna. Vi har också, även om det med en strikt tolkning ligger utanför vad det politiska systemet bör lägga sig i, tillåtit oss att framföra den värderingen att det skulle vara bra om lönesättningen premierade kompetens och utbildning och att den inte försvårade ungdomars inträde på arbetsmarknaden.
För att en situation där kompetens och erfarenhet ger en relativt högre lön skall accepteras krävs sannolikt att utbildnings- och fortbildningssystemet är sådant att den som vill öka sin kompetens har goda möjlighet att göra det. Vi tar avstånd från en utveckling likt den amerikanska där ett stort antal människor tycks ha låsts fast i låglöne- och lågkunskapsjobb. Vi kan inte heller se att det skulle vara någon stor risk att så skulle ske i Sverige - trots sina brister är det svenska utbildningssystemet, inte minst vuxenutbildningen, i detta avseende mycket bättre än det amerikanska.
De nya utvecklingstendenserna på arbetsmarknaden ställer krav på förändring av lagstiftningen. Vad betyder regler om arbetsmiljö när allt fler personer arbetar tidvis på distans i hemmet, tidvis på "arbetsplatsen"? Vad betyder avtal om semestertillägg eller ersättning för obekväm arbetstid när allt fler personer har kontraktsanställning för ett visst uppdrag, oberoende om detta utförs på tre eller fyra månader, på vardagar eller helgdagar, på dagtid eller kvällstid? I lagstiftningen om arbetsmiljö, medbestämmande och anställningsskydd med flera lagar är det de fackliga organisationerna som kan ställa krav och har rättigheter. På den nya arbetsmarknaden blir därmed många medarbetare, som inte låter sig lika lätt inordnas i existerande fackliga organisationer, utan sådant inflytande. Det var ett svårt misstag av den socialdemokratiska regeringen att av rena demonstrationsskäl avskaffa den sittande arbetsrättskommittén och ersätta den med ett arbete i korporativistiska former. Vi kräver att en parlamentarisk arbetsrättskommitté återinrättas med uppgift att snabbt komma med förslag på bl a de områden vi här nämnt. När det gäller de s k återställare som skett i fråga om t ex provanställningstid och uppsägningsregler kan de ändras tillbaka utan utredning.
Vi har stor tilltro till den den aktiva arbetsmarknadspolitiken och den svenska arbetslinjen. Det är viktigt att människor hjälps med utbildning, flyttning och annat aktivt stöd under en omställningsperiod i stället för enbart kontanta bidrag. Det synes oss emellertid uppenbart att arbetsmarknadspolitiken för närvarande bär en alltför stor börda i den ekonomiska anpassningen och att den därmed inte uppfyller nödvändiga effektivitetskrav. Tidvis tycks det rent av vara svårt för arbetsmarknadsmyndigheterna att göra av med anslagna medel. De många olika stödsystem som finns för företagen riskerar att tränga undan normala arbetstillfällen. Det tycks också vara så att många enskilda människor söker sig till s k aktiva insatser enbart för att kvalificera sig för en ny period av kontantstöd. Vi föreslår därför att anslagen till arbetsmarknadspolitiken begränsas och att reglerna för arbetslöshetsförsäkringen reformeras.
Bristen på konkurrens inom näringsliv och offentlig verksamhet
På 1980-talet inleddes en våg av avregleringar. Över hela världen avskaffades offentliga monopol och regleringar till förmån för konkurrens, mer av privat ägande och marknadslösningar. Även Sverige har haft sin beskärda del av avregleringar. I vårt land har under den senaste tioårsperioden genomförts avregleringar av kreditmarknaden, valutahandeln, taxitrafiken, inrikesflyget och mycket annat.
Trots det som skett tyder mycket på att förekomsten av monopol, oligopol, regleringar och omfattande statliga subventioner till företagssektorn fortfarande är en gigantisk hämsko på en rationell ekonomisk aktivitet i vårt land. Sannolikt är situationen i flera avseenden sämre i Sverige än i andra jämförbara länder.
Flera rapporter och utredningar har beskrivit de effektivitetsförluster bristen på sund konkurrens innebär. Konsultföretaget McKinsey har exempelvis pekat på den bristande konkurrensen inom livsmedelssektorn. Att Sverige, tvärt emot den beskrivning vi ofta ger av vårt land som en liten men öppen ekonomi, är ett land där stora sektorer av ekonomin kännetecknas av obefintlig eller otillräcklig konkurrens, vilket leder till höga kostnader, krav på subventioner, låg produktivitet och svag förmåga att alstra nya arbeten.
Bristen på konkurrens inom bostads- och byggsektorn leder till för dyra bostäder och för höga hyror. Bristen på konkurrens inom jordbruks- och livsmedelssektorn leder till för dyr mat. Bristen på konkurrens inom offentligt producerad vård och omsorg leder till för dyr service.
De statliga transfereringarna till företagssektorn uppgår (exkl bankstödet och sådant jordbruksstöd som inte går över statsbudgeten) till över 40 miljarder kronor. Vi har under årens lopp i många sammanhang förespråkat nedskärningar på detta område, t ex sänkta bostadssubventioner, lägre presstöd, mindre jordbrukssubventioner etc. Ändå kan konstateras att alla politiska partier i Sverige, från vänster till höger, har ett medansvar för att vi sitter så hårt fast i subventionssystemen. Men det är ingen tvekan om att det är socialdemokraterna med sin ideologi om det s k "starka samhället" (varmed avses den starka staten) som lett utvecklingen i riktning mot reglerings- och subventionssamhället.
Det väckte därför berättigad uppmärksamhet när näringsministern i en intervju i somras väckte frågan om en sänkning av arbetsgivaravgiften med en neddragning av företagsstöden som finansiering. Vi stöder helhjärtat statsrådet Heckschers ambitioner men vi misstror hans och socialdemokraternas förmåga att komma särskilt lång på avregleringens och subventionsneddragningens väg. Det vi sett under den tid statsrådet Heckscher suttit i regeringen är ett antal steg i motsatt riktning:
- Byggsubventionerna har höjts - bl a har ett borgerligt beslut om att sänka räntebidragen rivits upp. - - Livsmedelssubventionerna har ökat, även bortsett från det vettlösa beslutet att sänka matmomsen och det som följer automatiskt av EU-medlemskapet. - - Socialdemokraterna i sjöfartspolitiska utredningen tycks inte inställda på att avveckla rederistödet. - - Socialdemokraterna i presstödsutredningen avvisade en avveckling av presstödet. - - Regeringen föreslår nya statsbidrag till export- och turistfrämjande trots att den svenska kronan är så låg att det borde finnas alla förutsättningar för branscher och företag att på egen hand vinna marknadsandelar. - - I fråga konkurrens och valfrihet i offentliga sektorn har den nya riksdagsmajoriteten på flera områden återreglerat lagstiftningen så att de kommunala monopolen stärkts. - Frågan har ställts varför det är så svårt att minska statliga subventioner. Ett svar gavs för några år sedan av den norska maktutredningen när den lanserade begreppet "järntrianglar". Med järntrianglar avses nära intressebindningar mellan starka parter som har förmåga att utöva stark påverkan på det politiska systemet.
Ett skäl till att vi misstror socialdemokraternas förmåga att komma framåt på detta område är att det socialdemokratiska partiet är så starkt bundet till vissa järntrianglar, till vissa välorganiserade intressen. Ett tydligt exempel är det inflytande som de offentliganställdas fackföreningar utövar. Den socialdemokratiska dominansen i ledningen för dessa organisationer, åtminstone vad gäller LO och TCO, är nästan total och i LO:s fall bidrar organisationerna också ekonomiskt till det socialdemokratiska partiet. När vi sett hur raska socialdemokraterna har varit att sätta stopp för förnyelsen av den kommunala verksamheten är det svårt att inte tro att påtryckningar från offentligfacken finns med i bakgrunden.
Sverige halkar efter kompetensmässigt
Mot bakgrund av den risk att Sverige kläms mellan lågpriskonkurrens från Asien och mer kunskapsintensiv konkurrens i Öst- och Centraleuropa som nämnts inledningsvis är det inte svårt att skapa allmän acceptans för påståendet att kunskap och kompetens måste bli mer framträdande i Sverige.
Varningssignalerna är många.
Astra och Ericsson bygger nya forsknings- och utvecklingscentra utomlands - bl a i Montreal i Kanada. Astra startar fyra stora utvecklingsprojekt utomlands - vartdera värt ca 200 miljoner kronor. Pharmacia investerar 1 miljard kronor i ett forskningsprojekt i Italien, och Pharmacias samgående med amerikanska Upjohn innebär att 200 miljoner kronor investeras i London. På ett halvt år har utvecklingsresurser för 2,4 miljarder kronor försvunnit ur landet på detta sätt.
För många företag är det nödvändigt att sprida sin verksamhet i olika länder. Men om alltfler innovativa företag förlägger den utvecklingsintensiva expansionen utomlands är det ett varningstecken.
För 25 år sedan hade Sverige den högsta utbildningsnivån i världen. För tre år sedan hade vi en av de lägsta inom OECD.
Enligt 1992 års långtidsutredning varierade den s k utbildningslönepremien efter akademiska studier på 50- och 60-talen med mellan 50 och 80 procent i Sverige. Det innebär att en person i genomsnitt kunde räkna med att få ett arbete med 50-80 procent högre lön efter genomgången akademisk utbildning jämfört med gymnasieutbildning. I början av 90-talet hade avkastningen av högre utbildning mätt på detta sätt sjunkit till ca 20 procent i genomsnitt.
Andelen akademiker i den svenska industrin ligger idag kring 6 procent. I Japan respektive USA var andelen 12 procent respektive 18 procent redan 1987.
Naturligtvis handlar kunskapsutveckling inte bara om akademiska studier. Hela utbildningssystemet från lågstadiet och framåt har betydelse. Vuxenutbildningen och möjligheterna till återkommande kunskapsin- hämtande är en strategisk faktor. Inte heller handlar problemet enbart om antalet platser vid komvux, universitet eller högskolor eller ens kvaliteten i utbildningen. Studiemedelssystem liksom lönepolitik har också stor betydelse liksom naturligtvis sannolikheten att över huvud taget få ett arbete efter studierna.
Intresset för studier och fortbildning - att satsa år av tid, energi, skulduppbyggnad - påverkas självklart av risken att aldrig hinna betala tillbaka stora studieskulder liksom av det faktum att lönen ändå inte blir särskilt mycket högre, om man över huvud taget får ett arbete. En politik för kunskapsuppbyggnad kan därför inte ensidigt inriktas på ett större antal platser i olika utbildningsformer utan måste spänna över ett mycket bredare fält.
Propositionen är en besvikelse
Regeringen bidrog under ett skede till att trissa upp förväntningarna på propositionen, som allmänt kallades "tillväxtpropositionen". När det i början av hösten stod klart att regeringen inte mäktade med att samla sig till några konkreta tillväxtförslag byttes namn på propositionen och inleddes ett arbete med att sänka förväntningarna. När man läser propositionen är detta lätt att förstå. Det är svårt att tolka propositionen på annat sätt än att regeringen givit upp om arbetslösheten. Den strukturella arbetslösheten beräknas till drygt 6 procent och inte vid något tillfälle under resten av detta sekel bedöms den totala arbetslösheten understiga 10 procent.
Folkpartiet har ända sedan regeringsskiftet föreslagit den socialdemokratiska regeringen en företagar- och tillväxtvänlig ekonomisk politik som kan skapa förutsättningar för nya arbetstillfällen. I våras när bristen på en sådan blev alltmer uppenbar utlovades en tillväxtproposition till hösten. De förslag om kvittningsrätt och riskkapitalavdrag som aviserades redan då bedömdes uppenbarligen inte ens av regeringen själv tillräckliga. I den aviserade tillväxtpropositionen skulle regeringen - sades det - ta ett samlat grepp över viktiga strukturella problem och lägga de förslag som kunde behövas.
Under sommaren kom också ett antal försöksballonger från olika s-debattörer: lägre arbetsgivaravgifter i utbyte mot mindre företagsstöd, slopad dubbelbeskattning för att underlätta företagens försörjning med riskkapital, lägre inkomstskatt för att möjliggöra hushållsefterfrågan på tjänster, reformeringar inom arbetsrätten i form av t ex längre provanställning mm.
Propositionen har emellertid blivit en stor besvikelse. "Defensiv", "tillväxtflopp" och "tillväxtpropp" är de vanligaste omdömena. Regeringen själv kallar propositionen för en "dagordning". Det nytänkande som sommarens debatt gav förhoppningar om har tydligen mött ett kompakt motstånd inom socialdemokratin och regeringen har känt sig tvungen att backa. Några inser säkert behovet av omprövning av det första regeringsårets skadliga politik. På några områden - kvittningsrätten och riskkapitalavdraget - hade regeringen gjort helt om redan i våras, men därefter har det blivit stopp. Den tidigare agitationen mot den borgerliga regeringens påstådda "högerpolitik" har slagit tillbaka och socialdemokratin har fastnat i sin egen fälla.
Resultatet är att Sverige fastnar i massarbetslöshet och svag utveckling. Vi kommer att fortsätta att halka efter. Därmed bäddar regeringen också för ett hårdare samhällsklimat med sociala motsättningar, ökad intolerans och konflikter mellan olika grupper och individer.
Propositionen saknar en analys av tillväxtens drivkrafter. Den långsiktiga utvecklingsförmågan i svensk ekonomi bedöms ligga kring 1,7 procent per år, vilket är lågt jämfört med andra länder och uppenbart otillräckligt i förhållande till rimliga ambitioner i fråga om sysselsättningen. Den debatt som har förts i Sverige under lång tid om bristande utvecklingskraft och flexibilitet som orsak till att Sverige har halkat efter tycks ha gått socialdemokratin förbi. Därmed saknas också förslag som skulle kunna rätta till strukturella brister. Det finns gott om utredningar, men ont om konkreta förslag.
Socialdemokratin återtog regeringsmakten hösten 1994 i huvudsak på löften om att minska arbetslösheten och öka välfärden. Den öppna arbetslösheten skulle redan under 1995 sänkas till under 5 procent, sades det. Detta löfte har svikits. Den öppna arbetslösheten är för närvarande högre (!) än för ett år sedan. De "hundra tusen nya jobb" som enligt en flitigt återkommande formulering från regeringens företrädare skulle tillkommit efter valet går inte att återfinna i SCB:s statistik.
Regeringens egna prognoser visar att den totala arbetslösheten kommer att ligga kvar över 10 procent under hela 1990-talet. Andra ekonomiska bedömningar är ännu mer pessimistiska.
Under valrörelsen talades det mycket om att Sverige behöver en halv miljon nya jobb netto. I regeringens bedömningar tillkommer bara drygt hälften så många.
Regeringens förslag
Ett av de få konkreta förslagen i propositionen är att AP-fonden skall köpa mer aktier. Detta påstås vara ett sätt att förbättra riskkapitalförsörjningen. Det visar främst hur dålig insikt regeringen har i en småföretagares situation. De flesta småföretagare vill inte ha en statlig jättefond som delägare. Fondsocialism har aldrig varit en lösning på Sveriges problem.
Propositionen innehåller också några förslag som stramar upp reglerna inom arbetslöshetsförsäkringen. Vi har ingen invändning mot dessa. Det sägs att försäkringens karaktär av omställningsförsäkring måste förtydligas - försäkringen behöver förses med "en bortre parentes" - men konkret förslag saknas.
Vår inställning till förslagen inom miljö- och energiområdet framgår av avsnitt 5.6.
I övrigt meddelas i propositionen att regeringen har tillsatt eller ämnar tillsätta ett mycket stort antal utredningar på olika områden. Ytterligare ett stort antal utredningar är redan tillsatta och i färd med att analysera andra eller näraliggande områden. I avvaktan på dessa utredningar görs ingenting. Därmed befästs problemen och ju längre tiden går, desto svårare blir de att lösa.
Socialdemokratin har under hösten presenterat ett omfattande rådslagsmaterial inför kongressen nästa år. Materialet är fyllt av frågor som främst visar hur långt kvar partiet har för att nå en politik som har förutsättningar att lösa Sveriges problem. Sverige behöver inte fler frågor utan fler svar.
Penning- och valutapolitik
I propositionen poängteras vikten av prisstabilitet som en förutsättning för en tillväxtfrämjande politik. Vi delar denna uppfattning. Regeringen är tydligare än tidigare i fråga om den inflation som kan accepteras. Förut har man sagt prisstabilitet på god europeisk nivå vilket många tolkar som ca 3 procent inflation. Nu preciseras begreppet prisstabilitet på god europeisk nivå till vad riksbanken sedan januari 1993 har satt som mål, nämligen en inflation på 2 procent. Vi välkomnar denna precisering.
Folkpartiet anser att det är en fördel för svensk ekonomi att vara med i tredje fasen av EMU, valutaunionen. För att fördelarna skall bli så stora som möjligt är det viktigt att svensk ekonomi verkligen är i gott skick. De kraftiga obalanser som råder för närvarande och enligt regeringens bedömningar kommer att kvarstå måste åtgärdas. Vi anser det viktigare att återskapa en ekonomi med god utvecklingskraft och stabilt sunda statsfinanser än att vara med i valutaunionen redan från dess start 1999.
Vi har ovan kommenterat statsbudgetens snabba förändringar. Osäkerheten om framtida konjunkturkänslighet och storleken på kvarvarande strukturella underskott innebär att Sverige enligt vår uppfattning bör förorda en strikt tolkning av konvergenskriterier och att vi bör välkomna det av Tyskland föreslagna "stabilitetsrådet".
Redan under andra fasen av EMU är Sverige skyldigt att genomföra vissa lagstiftningsförändringar för penningpolitiken. Riksbanken har aktualiserat dessa i skrivelse till riksdagens finansutskott. Det gäller bl a införandet av en mål för penningpolitiken i riksbankslagen, riksbankschefens ställning samt förbud att begära eller mottaga instruktioner för fullmäktige. Förslagen framfördes tidigare av riksbanksutredningen, då med en socialdemokratisk reservation. Fullmäktige är emellertid nu enig i sin begäran om ändrad lagstiftning. Vi välkomnar denna omsvängning från socialdemokraterna och anser att regeringen skyndsamt bör lägga förslag enligt fullmäktiges skrivelse. Särskilt angeläget är att det tydligt framgår att det övergripande målet för penningpolitiken är att värna penningvärdet.
Regeringen anser att frågor om valutaregim bör flyttas från riksbanksfullmäktige till regeringen. Detta överensstämmer med beslutsprocessen i flertalet andra länder, och vi har ingen invändning mot detta.
Avstämningen av konvergensprogrammet
Propositionen innehåller också en avstämning av det svenska konvergensprogrammet. Det är den första i regelbundna halvårsvisa avstämningar. På flera punkter har utvecklingen i det korta perspektivet varit mer positiv än vad som förutsattes i konvergensprogrammet. Det gäller t ex produktionsökningen i år, utvecklingen av räntor, växelkurs, inflation och offentliga finanser. Detta är naturligtvis mycket välkommet.
På ett centralt område har emellertid den faktiska utvecklingen liksom framtidsutsikterna försämrats, nämligen på arbetsmarknaden. För innevarande år har siffran för den öppna arbetslösheten reviderats upp med en halv procentenhet och för år 2000 beräknas den likaledes vara drygt en halv procentenhet högre än som tidigare förutsågs. Sysselsättningsutvecklingen i antalet personer blir svagare än tidigare beräknat. Vi finner ingen glädje i att konstatera att vi förutsåg detta och att det var en viktig orsak till varför folkpartiet inte kunde ställa sig bakom konvergensprogrammet.
Den snabba förbättringen av statsbudgeten, främst skatteintäkterna, väcker som påpekats ovan viss oro om konjunkturkänsligheten i de offentliga finansernas utveckling. Vi anser att regeringen i nästa avstämning bör redovisa en analys av detta och därvid också ta hänsyn till risken för en konjunkturdämpning någon gång under de närmaste åren. En sådan saknas nämligen i den BNP-utveckling som ligger till grund för konvergensprogrammet. Säkerhetsmarginaler som vore önskvärda i konsolideringsprogrammet och några förmånsökningar som skulle motivera ökade försäkringsavgifter är inte aktuella. Utgiftsminskningarna på ca 11 miljarder kr fördelar sig på ca 8,5 miljarder kr inom områden som ännu är föremål för utredning och drygt 2 miljarder kr som är helt opreciserade.
Regeringen har inte redovisat någon budgetuppföljning eller ny budgetprognos i propositionen. Vi har därmed inte heller underlag för att redovisa precisa följder av våra förslag. I det tidsperspektiv som återspeglas i konvergensprogrammet leder emellertid våra förslag till både lägre skatter, lägre utgifter och bättre saldo. De skattesänkningar vi förespråkar gäller främst skatt på arbete och företagande, inklusive lägre arbetsgivaravgifter för tjänsteverksamheter. En successiv höjning av vissa miljöskatter ingår också, men sammantaget sjunker skattekvoten både genom sänkta skattesatser och snabbare tillväxt. Utgiftsminskningarna gäller företagssubventioner och våra i tidigare motioner föreslagna minskningar inom området transfereringar till hushållen. Vad gäller utgifter för den offentliga konsumtionen konstaterar vi att regeringen - trots vallöften om motsatsen - fullföljer Nathalie-planens beslut om realt oförändrad sådan. Med de dåliga tillväxtutsikter som regeringens politik förutser känner vi en betydande oro för att detta riskerar leda till stora problem inom vård, omsorg och utbildning. Offentliga medel tas i för hög grad i anspråk av socialbidrag och a-kassa, vilket innebär att möjligheterna att finansiera en väl fungerande service begränsas. Detta riskerar skapa stora sociala spänningar i samhället liksom sämre förutsättningar för uthållig utveckling. Även detta problem pekade vi på i samband med diskussionen om konvergensprogrammet, och vi nödgas konstatera att det snarast blivit värre sedan dess.
Sammantaget är våra förslag till besparingar större än våra förslag till skattesänkningar med 15-20 miljarder kr, vilket innebär att de offentliga finanserna förbättras med detta belopp. Statens lånebehov reduceras ytterligare genom att vi förespråkar fortsatta försäljningar av statliga företag.
Folkpartiets program för uthållig tillväxt
Sveriges produktion ökar just nu snabbt. Det gjorde den även vid ungefär motsvarande tidpunkt efter devalveringarna i början av 80-talet. Detta är dock inte detsamma som god tillväxt utan handlar främst om ökat kapacitetsutnyttjande, d v s att ta igen det som förlorades under nedgångsåren. Prognoserna för resten av 90-talet ser dystrare ut. Det är allvarligt, för mycket tyder på att Sverige skulle behöva ytterligare några år av tillväxt på eller i närheten av den nivå vi uppnådde under första halvårt 1995 för att ta oss ur massarbetslöshetens grepp. En devalvering är en engångsmedicin som kan synas lindra för stunden men snarast förvärrar de grundläggande problemen. Det vi liberaler under många år förordat är att Sverige systematiskt ska ta itu med de grundläggande problem som länge hämmat tillväxten i vårt land.
Här följer vår agenda för uthållig tillväxt.
Skärp konkurrensen, minska subventioner och avreglera!
Beräkningar visar att väldiga belopp finns att tjäna i att skärpa konkurrenstrycket i svenskt näringsliv och de icke myndighetsutövande delarna av offentliga sektorn. Siffror på hundra miljarder kronor och däröver har nämnts som tänkbar vinst om de branscher som idag kännetecknas av lågt konkurrenstryck blir lika effektiva - eller når samma produktivitetsökning - som branscher med högt konkurrenstryck. I den nyutkomna boken "Järntrianglar - förnyelsens fiende nummer ett" bedöms den samhällsekonomiska vinsten av ökad konkurrens till 180 miljarder kronor!
Det är en klassisk liberal uppgift att verka för en bättre fungerande marknadsekonomi. Att konsekvent ta ställning för konkurrens kräver, av skäl som redan Adam Smith formulerade, att beslutsfattarna har kraft att stå emot dem som har att vinna på monopol och karteller. Folkpartiet, vars namn en gång valdes som en markering av vår obundenhet gentemot särintressen och vår ambition att se till hela folkets bästa, ser som en av sina viktigaste uppgifter att slå vakt om marknadsekonomin och konkurrensen.
Erfarenheten visar att det ofta är svårt att vinna folkligt stöd för skärpt konkurrens som en väg att lösa samhällsproblem. Det är lättare att göra troligt att ökade bostadssubventioner ger lägre hyror och ökade livsmedelssubventioner ger lägre matpriser än tvärtom. Ändå tyder nästan alla undersökningar på att det är just tvärtom, att t ex årtionden av bostadssubventioner har förstört byggmarknaden och givit Sverige världens högsta bygg- och boendekostnader. Därför måste folkbildningsarbetet på detta område fortsätta. Och därför är det viktigt att så mycket fakta som möjligt kommer fram i debatten - fakta är bästa sättet att stå emot järntrianglarnas propaganda och locktonerna från de politiker som vill slå politiskt mynt av misstro mot marknadslösningar och skenbart enkla lösningar.
Marknadsmisslyckanden av olika slag får ofta stor uppmärksamhet. Just nu är det t ex vanligt att åberopa inrikesflyget och den nya privatradion som exempel på misslyckade avregleringar. Att marknader som varit monopoliserade i mer än 50 år behöver några år innan konkurrensen fungerar bra borde inte vara svårt att förstå, men känslan för marknadsekonomin sitter inte särskilt djupt hos många människor och socialdemokrater brukar inte vara sena att utnyttja det i sin propaganda.
Den relativt nya konkurrenslagen, som genomfördes under den förra regeringen, måste tillämpas med stor konsekvens. Dispenser bör beviljas mycket sparsamt. Det finns också anledning att redan skärpa lagen på någon punkt.
Även kommunerna har en viktig uppgift att fylla i främjandet av konkurrens. Först och främst gäller det naturligtvis att inte med skattemedel slå undan benen för de företag som finns på en marknad. Det förslag som helt nyligen lagts fram om en utredning om kommunal underprissättning bör snarast genomföras. Men kommunerna har också en viktig konkurrensfrämjande roll att spela i tillämpningen av planlagstiftningen. Det ligger ofta nära till hands att lyssna på befintliga företagare och se på misstro mot entreprenörer som vill pröva något nytt. Bostadsområden har ofta planerats efter samråd med Konsum och ICA, industriområden efter samråd med redan befintlig industri i kommunen. Nytänkare som vill göra någonting helt annat uppfattas ofta som besvärliga. Men i konkurrensens namn bör kommunerna inte sätta sig i marknadens ställe utan bara stoppa sådana initiativ som uppenbart strider mot miljöhänsyn och liknande.
I några branscher finns fortfarande hämmande regleringar som det i flera fall finns anledning att analysera på nytt. Den största marknad som ropar på avreglering är den kommunala och landstingskommunala servicesektorn. Det är ett stort politiskt misstag av socialdemokraterna att - ofta tillsammans med de rödgröna partierna - stoppa så mycket av konkurrensutsättning och kommunal förnyelse som nu sker. Priset är miljarder kronor och får betalas av medborgarna i form högre skatter och sämre välfärd.
Subventioner till vissa marknadsaktörer är en form av reglering. Den som idag vill starta en tidning måste konkurrera med andra tidningar som får presstöd. Den tidning som vill ha presstöd måste uppfylla vissa krav och anpassa sig till vissa regler. Det är en vanlig uppfattning bland pressforskare att presstödet konserverat tidningsmarknaden och hämmat utveckling av tidningsmediet som skulle ha varit bra.
Staten måste kraftigt minska subventionerna till företag. I årtionden har det varit en socialdemokratisk tro att politiker och politiskt tillsatta personer är lämpliga att bedöma affärsidéer. Idéerna har varit otaliga genom årens lopp på hur skattemedel eller på motsvarande sätt uttaxerade medel ska användas för att stimulera företagande: investeringsbanken, 5:e AP-fonden, utvecklingsfonder, löntagarfonder, övervinstfonder, regionalpolitiskt företagsstöd, arbetsmarknadspolitiskt företagsstöd, Atle, Bure, kommunal näringspolitik etc etc. Frågan måste ställas: Hade svenskt näringsliv och samhället i stort idag stått sig bättre eller sämre om alla dessa idéer - av vilka en och annan också stötts av borgerliga partier - aldrig förverkligats och företagsskatterna istället hållits lägre?
Det är bra att regeringen tillsatt en utredning för att se över företagsstöden. Vi hyser dock tills vidare misstro mot den nuvarande regeringens förmåga att komma särskilt långt när det gäller att köra över mäktiga intressen att ta rejäla hugg i budgetsektorn transfereringar till företag.
Vi har redan i motioner under förra riksmötet förordat besparingar i storleksordningen sju miljarder kronor på olika typer av företagsstöd (räntebidrag, presstöd, AMS-stöd till företag m m). Vi har i sjöfartspolitiska utredningen som just nu avslutar sitt arbete reserverat oss för en successiv avveckling av rederistödet. Vår uppfattning nu - i ljuset av 1) önskan att åstadkomma sundare konkurrensförhållanden på vissa marknader, 2) betydelsen av en snabbare sanering av statsfinanserna och 3) behovet av skattesänkningar för allt företagande liksom behovet av vissa andra satsningar som är angelägna också för företagen - är att summan från i våras på ett par år borde kunna uppgå till minst det dubbla.
Liberaler som vi är, är vi bergfast övertygade om att det egentligen bara finns vinnare i en skatteväxling som innebär att företagssubventioner och företagsskatter sänks samtidigt. Ganska snart kommer det att visa sig att t ex hyrorna inte blir högre utan lägre (än de annars skulle ha blivit) om vi lyckas ta oss upp ur subventions- och regleringsträsket.
Vår uppfattning om statens uppgift är att det är viktigare att staten kan upprätthålla rättssamhällets basfunktioner, förtroendet för ett generellt verkande välfärdssystem och hög kvalitet i vård och utbildning än att staten håller bidragsberoende företag under armarna.
En kraftfull konkurrens- och antisubventionspolitik skulle ge stora bidrag till sanering av svensk ekonomi och satsning på en väl fungerande välfärdssektor. Den kommer dessutom att skapa ett bättre företagarklimat.
Satsa på en våg av nyföretagande
Nyckeln till fler jobb heter fler företagare. Utan denna insikt kan inte Sveriges arbetslöshetsproblem lösas. Det finns ingen annan enskild förändring som skulle betyda mer för hälsan i svensk ekonomi än att antalet nya företag växte kraftigt. Att så många människor, inte minst socialdemokrater, präglats av verklighetsuppfattningen att Sverige är och förblir en nation av löntagare har i hög grad bidragit till att det varit svårt att få förståelse för en omläggning av politiken. Falska motsättningar mellan arbete och kapital, mellan löntagare och arbetsgivare, har länge dominerat den politiska retoriken.
Därför har Sverige under flera årtionden lidit av att det startats för få företag. Antalet anställda i den privata sektorn är inte större idag än på 50-talet, trots att antalet personer i arbetskraften ökat kraftigt. Se diagram 6.
Men nu är det hög tid för en ny bild av Sverige. Bredvid Löntagarsverige finns Företagarsverige, med mängder av idérika entreprenörer och affärsmän/affärskvinnor. Det är dags att exploatera vår viktigaste naturresurs: den svenska företagsamheten. Det sprudlar av affärsidéer i vårt avlånga land!
Idéerna och företagarandan finns. Nu gäller det bara för politikerna att rensa i den djungel av hinder och svårigheter som fått alltför många tänkbara företagare att ge upp på förhand.
Från regeringen hörs nu en läpparnas bekännelse om företagandets betydelse, och vissa förslag i rätt riktning har presenterats. Men om (s)-regeringen verkligen menat allvar med att man vill ha fler företag borde man självfallet inte inlett med att
- höja arbetsgivaravgiften, - - avskaffa kvittningsrätten, - - krångla till arbetsrätten, - - återinföra fackets veto mot entreprenader i kommuner, - - försämra villkoren för företag som vill konkurrera med offentliga sektorn, - - försämra möjligheterna att få fram riskkapital genom återinförd dubbelbeskattning, - - höja marginalskatten, - - besluta att dra in 8 miljarder kronor från företagarna nästa år genom nya momsregler, - - vägra att agera inom EU för att den sektor där de många jobben kan komma - tjänstesektorn - ska få premieras skattemässigt, - - likaledes vägra agera inom EU för att ändra det orimliga direktivet om personalbemanning vid entreprenader och företagsöverlåtelser. - Vi liberaler har aldrig accepterat verklighetsbilden att bristen på småföretag i Sverige beror på att vi som bor i Sverige är mindre företagsam än andra.
För illustrera det bad vi för en tid sedan opinionsinstitutet TEMO ställa ett par frågor till ett representativt urval svenskar över 18 år. 522 personer svarade.
Efter en kort introduktion i ämnet ställde TEMO först följande fråga till intervjupersonerna: Har Du någon gång övervägt att bli egen företagare? Av de svarande som inte var eller hade varit företagare fördelade sig svaren på följande sätt:
Tabell 2: Övervägt bli egen
företagare Andel av alla Män Kvinnor
Ja 37 % 51 % 27 %
Nej 62 % 48 % 63 %
Vet ej 1 % 1 % 1 %
Källa: TEMO
Hela populationen - svenskar över 18 år som inte är eller har varit företagare - utgör drygt fem miljoner människor. Detta innebär att över två miljoner människor som bor i Sverige, utöver dem som redan är företagare, åtminstone någon gång har övervägt att bli egna företagare.
Den andra frågan, som bara ställdes till personer som inte är eller har varit egna företagare, löd så här:
Den som vill starta ett nytt företag behöver en affärsidé - den kan vara mycket enkel, som att det saknas en viss slags butik i ett område, till mycket avancerad, som att börja tillverka en produkt byggd på en uppfinning. Går Du och tänker på någon eller några idéer som kanske skulle kunna utvecklas till en bärande affärsidé?
Tabell 3: Tänker på bärande afärsidé? Andel Män Kvinnor
Ja 24 % 29 % 18 %
Nej 74 % 69 % 79 %
Vet ej 2 % 2 % 2 %
Källa: TEMO
Översatt till hela befolkningen skulle detta innebära att över en miljon (!) människor som bor i Sverige går och grunnar på en affärsidé. Naturligtvis går det inte att utifrån detta säga någonting om idéernas kommersiella bärkraft. Vi kan utgå ifrån att många av dem saknar företagsekonomiska förutsättningar. Men bara om en mindre del kom till utförande skulle det innebära ett stort lyft för svensk ekonomi och ett rejält stöd i kampen mot arbetslösheten.
Det är om detta som den s k tillväxtpropositionen borde ha handlat. Hur ska vi stimulera så många som möjligt av den miljon svenskar som funderar på att starta eget och dessutom har en affärsidé, att verkligen våga språnget?
Folkpartiet sa före valet förra året - och många stämde in - att det behövs ca 500.000 nya jobb, netto, fram till sekelskiftet för att arbetslösheten ska komma ner till hanterliga tal. Siffran kan tyckas enormt hög. Men ett annat sätt att se det är, att om bara hälften av dem som har en affärsidé vågade försöka förverkliga den, och lyckades, var vi vid målet, även om de flesta bara skulle starta enmansföretag.
Men tvärtemot vad alla politiker talade om före valet 1994 sjunker antalet nystartade företag. Minskningen första halvåret 1995 var, som framgår av nedanstående tabell, 15% jämfört med första halvåret 1994.
Tabell 4:
Nyföretagandet i Sverige
1993 1994 1995
Första halvåret 24657 34939 29634
Andra halvåret 39740 33589
Summa 64397 68528
Källa: PRV-statistik sammanställd av Jobs & Society i Nyföretagsbarometern
Det ska sägas att nedgången uppvägs något av att också antalet konkurser minskat, men den nedgången kompenserar inte alls det minskade tillflödet av nystartade företag. Det är också viktigt att påpeka att jämförelsen egentligen inte borde avse det antal som startade förra året utan det antal som hade behövts för att Sverige på allvar ska kunna pressa tillbaka massarbetslösheten.
Den politik vi föreslår för att få fram nya företag och se till att de redan existerande växer handlar inte om hokus pokus. Det handlar om att inte hindra en del av den miljon svenskar som vill starta eget och har affärsidéer att göra det. Och självklart att de som redan vågat språnget kan växa vidare.
Vårt parti har en bred kontaktyta mot småföretagandet. För att kunna driva en bra småföretagarpolitik måste man förstå psykologin bakom företagande. Vi träffar ofta småföretagare. I de kontakterna har växt fram en ganska tydlig bild av vad företagarna vill ha för att kunna tro på framtiden och våga expandera.
- Företagaren vill veta vad som gäller. Affärsrisken är fullt tillräcklig - att därutöver behöva oroa sig för ändrade politiska förutsättningar är en mycket negativ och hämmande faktor. (s)-regeringens alla återställare och därefter vissa återställare av återställarna har under loppet av ett år ryckt undan planeringsförutsättningarna för många småföretagare inte bara en utan flera gånger. Självfallet måste regler emellanåt reformeras, men då måste det för det första vara för att förbättra, inte försvåra, för företagen och för det andra får inte växlingarna vara så kortsiktiga och snabba som under senare tid. - - Företagaren är i behov av ett visst riskkapital utöver det hon/han själv kan sätta in. Den svenska riskkapitalmarknaden är tyvärr mycket outvecklad. - - Företagaren måste kunna låna till rimlig ränta. Det ränteläge för lån i Sverige som gällt de senaste åren innebär att lönsamheten på tilltänkta satsningar måste vara mycket hög. Storföretagen kan skaffa kapital utomlands. För småföretagen återstår ofta bara lån i Sverige till den höga svenska räntan. - - Företagaren måste kunna anställa medhjälpare på rimliga villkor. Detta att anställa är ofta ett av de svåraste besluten för en företagare. Kostnaderna, krånglet, ansvaret, den långsiktiga bindningen gör att många drar sig för att anställa. - - Företagare i tjänstebranscher behöver sänkt skatt för att kunna konkurrera med gör-det-själv-alternativen. När konkurrensen består i göra-själv, göra-svart eller inte-göra-alls kan det bli för tufft för de små tjänsteföretagen om de inte får någon lättnad i skattereglerna. - - Företagaren ska inte behöva konkurreras ut av kommunala skattepengar. Självfallet måste varje företag tåla konkurrens, men den ska vara rättvis. - - Företagaren ska inte alltid behöva få pengar sist om hennes/hans kunder gör konkurs. Många företag har de senaste åren gjort konkurs bara för att deras kunder gjort det. Det är förmodligen klokt statsfinansiellt att låta statens skattefordringar få en lägre prioritet vid konkurs. - - Företagare vill ha ut något ekonomiskt av allt övertidsarbete, allt risktagande, allt ansvarstagande. Företagspolitik är också företagarpolitik. Arbetsgivare är också människor av kött och blod. De höjda marginalskatterna måste åter sänkas och skattereformens princip om hälften kvar åter respekteras. - - Företagaren vill ägna sig åt sitt företag och sina kunder, inte myndigheter och blanketter. Förenklingsarbetet måste drivas vidare. Vem kom på att alla företag måste trycka nya brevpapper? Och vem kom på att alla människor i EU ska ha en yrkeskod? - - Företagaren behöver ett skyddsnät om hon/han trots allt misslyckas. Även företagare borde kunna få ut a- kassa om företaget läggs i malpåse. - De här synpunkterna har legat till grund när vi format vår småföretagarpolitik. Här är några av de viktigaste inslagen i den.
Ge företagen långsiktiga och bra villkor - vänstersvängen hösten- vintern 94/95 var katastrofal
Den förra regeringen lyckades förvisso inte med allt, men faktum är att det finns tydliga siffror på att företagarklimatet upplevdes bättre. En mätning visade att svenska företagare var de mest optimistiska i Europa! Mycket tyder på att den optimismen fick sig en allvarlig törn efter regeringsskiftet. Skattechocken mot företagen och återställarna tog musten ur många existerande och blivande företagare.
Den s k rödgröna röran som styrde politiken efter regeringsskiftet försämrade på mycket kort tid de långsiktiga förutsättningarna att driva företag i vårt land. Skatterna på kapital, och därmed också på det viktiga riskkapitalet, höjdes med 14 miljarder kronor. Arbetsgivaravgifterna höjdes också. Sammantaget höjdes skatterna på arbete ca 35 miljarder kronor.
Samverkan med centern har självfallet varit bättre. Men det vi hittills har sett av s-c-samarbetet har varit otillräckligt för att skapa bra villkor för småföretagen. Det är svårförståeligt att ett gammalt småföretagarparti som centern t ex kunnat acceptera förslaget om förtida momsinbetalning. Förutom klara negativa effekter rent faktiskt har det dessutom mycket stora negativa psykologiska effekter, genom att företagarna upplever det som om politikerna inte förstår deras verklighet.
Utan att nedvärdera industrin måste tjänstesektorn komma mer i fokus
Gränsen mellan industri och tjänstesektor är flytande i en modern ekonomi. Kunskapsinnehållet i industriprodukterna blir allt större. På lång sikt är kvalitet och ett stort kunskapsinnehåll en långt viktigare konkurrensfaktor än en låg kronkurs.
Ändå är det viktigt att politiker och andra beslutsfattare är vakna för att det överväldigande antalet nya jobb de närmaste åren kommer att komma i tjänstesektorn: informationshantering, konsulteri, turism, vård, omsorg, underhållning, kommunikation, s k industrinära tjänster, hushållstjänster etc. För fattas alla beslut med industriföretagets villkor för ögonen, kommer många av de nya tjänsteföretagen att missgynnas.
Tjänsteföretagen har ofta en speciell situation. De är arbetskraftsintensiva med litet eget kapital. Deras behov av flexibla anställningsformer, personalutveckling, konsolidering etc kan kräva andra lösningar än de som skapats med industriföretagen i fokus. Det har påpekats att en del av de nya, ofta snabbt växande tjänstebranscherna, som reklam, underhållning och etermedia, inte har den tradition av kontakter med det offentliga utbildningsväsendet som mogna branscher har byggt upp. Det kan finnas anledning att se över hur anpassat utbildningsväsendet är till de nya tjänsteföretagens behov.
Den amerikanske ekonomen William Baumol påpekade redan på 50-talet att möjligheterna till rationaliseringar i tjänsteproduktion, generellt sett, är mindre än i varuproduktion. Eftersom mycket tyder på att detta är sant menar vi att det är ett argument för att, åtminstone i en situation när behovet av nya jobb är mycket stort, ha en lägre beskattning av tjänstesektorn. Ett tillkommande argument är att en del av tjänsteföretagen konkurrerar med gör-det-själv-alternativen och därmed är mycket beroende av att inte vara alltför dyra. Det är därför vi drivit på för en grön skatteväxling, inriktad på sänkt beskattning för tjänstesektorn. I avvaktan på internationella överenskommelser om hårdare miljöskatter föreslår vi kraftigt sänkta arbetsgivaravgifter för tjänsteverksamheter, finansierade med en kombination av besparingar och vissa miljöskatter.
Den svenska räntan är fortfarande för hög
Vi har tidigare i år lagt en rad förslag i syfte att få ner den svenska räntenivån. Trots att Sverige under sommaren och hösten fått en glädjande nedgång i marknadsräntorna är det svenska ränteläget fortfarande högt och högre än de flesta andra jämförbara länder. Tyvärr fick vi inte gehör för våra förslag under vårriksdagen, även om vi i ett skede förde konstruktiva samtal med regeringen om det svenska konvergensprogrammet. Vår bedömning är att saneringen av statsfinanserna måste drivas snabbare. Det måste ske besparingar genom minskat företagsstöd, en minskning av bostadssubventionerna, en viss höjning av pensionsåldern, neddragning av antalet som utbildas inom försvaret m m. Och det är direkt oansvarigt att sänka matmomsen.
En höjd ambitionsnivå när det gäller budgetsaneringen skulle bidra till att ytterligare pressa ner de svenska räntorna, till gagn för boende, företagande och arbete.
Den höga räntan försvårar för företagen på olika sätt. Det alla självklart först tänker på är att krediter blir dyrare. En annan sida av problemet är att tillgången på genuint riskkapital, dvs där enskilda människor är beredda att satsa en slant i ett företag för att utveckla en idé eller expandera, också påverkas negativt. Med höga räntor är mindre riskfyllda, alternativa placeringar i t ex räntebärande statspapper mera attraktiva placeringar.
Förbättra tillgången på riskkapital och ändra skadliga skatteregler genast
Riskkapitalförsörjningen måste förbättras genom att den dubbla beskattningen av företagens vinster avskaffas. Dubbelbeskattningen är i praktiken en straffskatt på nya jobb.
Nu har regeringen kommit så långt i sin återställar-av-återställare-politik att denna fråga skall utredas för att eventuellt få sin lösning om två år. Vi välkomnar omsvängningen men beklagar att dyrbar tid gått till spillo. För svensk tillväxt är det centralt att vinstmedel från de just nu vinstrika, väletablerade exportföretagen kan kanaliseras över till nya innovationsföretag. Dubbelbeskattningen försvårar en sådan överföring genom att den låser in vinsterna i de företag där de genererats. Detta fenomen är extra starkt i en högkonjunktur.
Vi har tidigare föreslagit att riskkapitalavdrag införs och välkomnar att så nu skall ske. Men det borde inte finnas en tidsbegränsning på två år och dessutom bör avdraget också gälla för aktier som handlas på nya marknadsplatser för innovatörskapital. Regeringens förslag riskerar att strypa den framväxande marknadsplatsen för mötet mellan riskvilliga sparare och innovationsföretag som befinner sig i ett tidigt stadium i sin utveckling.
Vi vill ge uppskov med bolagsskatt för nystartade företag så länge pengarna inte tas ut. Nya snabbväxande företag avstår ofta från utdelningar och styrelsearvoden för att kunna satsa allt på snabb tillväxt. Likväl bromsas denna ibland av stora skattebetalningar. Vi menar därför att man i sådana fall bör kunna ge uppskov med bolagsskatten så länge inga utdelningar till ägarna sker.
Skattereglerna för s.k. fåmansföretag bör ändras och sänkas i syfte att förenkla för egenföretagarna.
Vi föreslår också att köp av egna aktier tillåts för onoterade bolag i syfte att underlätta generationsskiften.
Vi vill främja tillkomsten av högteknologiska företag, bl.a. byggda på idéer som föds inom högskolor och universitet. Om erfarenheterna från Innovationscentrums verksamhet visar sig goda bör det finnas beredskap att skjuta till ytterligare pengar till innovatörsstöd av detta slag.
Vi har länge arbetat för att företagen ska uppmuntras att införa andel-i-vinst-system. Vi tror att det ökar arbetsglädjen och engagemanget och därmed produktiviteten. Vi kan nu glädja oss åt att antalet företag som prövar detta kraftigt ökat. Men regeringen har hotat med att försämra skattereglerna för systemen. Vi tror att det vore mycket olyckligt om den förändringen genomfördes.
Gör det lättare att anställa
Vi vill genomföra vissa förändringar i arbetsrätten, framför allt återställa socialdemokraternas återställare i syfte att underlätta nya jobb. Men vi är också beredda att gå längre. Det hade diskuterats förslag i den arbetsrättskommitté, som socialdemokraterna avsatte efter valet, som finns anledning att ta upp. Dit hör t ex en tydligare ställning för s k uppdragstagare liksom att på vissa punkter stärka den enskildes ställning i arbetsrätten. Att öka antalet former som människor kan anlitas i avlönat arbete förbättrar flexibiliteten och sannolikheten att någon form skall passa vid varje givet tillfälle.
EU har fastställt regler som i korthet innebär att en entreprenör som övertar en verksamhet också måste överta all personal. Vi anser reglen olycklig och att den svenska regeringen borde verkat inom EU för att avskaffa den. Istället har den införts i svensk lagstiftning med en ännu mera långtgående utformning än nödvändigt.
Rörligheten på arbetsmarknaden, såväl mellan branscher och yrken som geografiskt, bör stimuleras. Väl fungerande utbildningsinsatser av hög kvalitet bidrar till yrkesmässig rörlighet. Informationsteknologins utveckling bör kunna innebära att en geografisk rörlighet inte - som tidigare - leder bara i en riktning.
För en kommunal näringspolitik som hjälper, inte stjälper, småföretag
Kommunal näringspolitik i form av en rik flora kommunala bolag som drivs i form av aktiebolag är vi avvisande till. Från såväl demokratiska som ekonomiska utgångspunkter är dessa bolag ofta till skada för medborgarna. Konkurrens på lika villkor sätts ur spel vilket skadar det privata näringslivet på orten och är till men för skattebetalarna.
Det kan vara på sin plats att se över kommunallagens kapitel om kommunernas ekonomi och klargöra vissa frågor. Vi vill i det sammanhanget rekommendera en stor restriktivitet avseende kommunala bolagsbildningar. De allra flesta kommunala bolag kan antingen försäljas, eftersom de bedriver en verksamhet som kommunen inte behöver eller ens är bäst på, eller övergå i förvaltningsform, så att medborgarna ges bättre insyn.
Tusentals nya småföretag kan gro ur kommunernas monopolverksamheter
Den valfrihetsrevolution på det kommunala serviceområdet som sattes igång av borgerliga majoriteter i riksdag och många kommuner 1991-94 har stoppats och rullats tillbaka av socialdemokraterna. Medborgarnas möjligheter att göra egna val inom det sociala serviceområdet och utbildningsområdet begränsas. Personalen inom barnomsorg, skola och sjukvård har inte längre samma frihet att starta eget eller välja en annan än monopolarbetsgivaren.
Förnyelsen gav mer välfärd för pengarna: för första gången kunde i början av 1990-talet ökad produktivitet i huvuddelen av sektorn uppmätas i den offentliga verksamheten. För samhällsekonomin och kommunerna kommer den socialdemokratiska dogmatismen visa sig vara en dyr affär. I ett sysselsättningsperspektiv är effekterna dessutom ett mycket allvarligt steg tillbaka: inte nog med att kommunerna skär ned och tvingas säga upp folk. Nu läggs till detta signalen att det inte är någon idé att starta eget, att bli sin egen och locka med kvalitet, annorlunda pedagogiska idéer, bättre öppettider eller något annat som de privata alternativen profilerat sig med. Bland människor som jobbar med vård och omsorg, med barn och gamla, med undervisning och fritidsverksamhet, finns också entreprenörer vars idéer och driftighet kunnat bli ett eget företag. Även denna form av nyföretagande hejdas effektivt av (s)-politiken. Hur mycket det än talas om "förnyelse" i det socialdemokratiska partiet fortsätter samma parti att motarbeta alternativen - det senaste exemplet är förslaget från friskolekommitténs majoritet om försämrade villkor för friskolor. Men vi kommer att fortsätta att både tala om och i praktiken verka för förnyelse.
Skyddsnät om det misslyckas
Ska fler våga språnget och bli företagare måste också skyddsnäten fungera. Ett förslag i den andan var kvittningsrätten för förluster i näringsverksamhet mot inkomst av tjänst. Den genomfördes av den borgerliga regeringen, avskaffades av socialdemokraterna i höstas men ska nu återinföras. Det välkomnar vi.
Ett annat förslag i samma anda är att förbättra de ytterst strikta a-kassevillkoren för företagare. För att en företagare skall betraktas som arbetslös måste han/hon ha avvecklat sin rörelse, vilket i allmänhet har inneburit ett tvång att sälja fast egendom och rörelsetillgångar. Dessa regler är för hårda. De tvingar fram avveckling av verksamheter som skulle kunna ge försörjning i framtiden.
En möjlighet att lägga företag "i malpåse" under a-kassetiden bör därför införas. För att kostnaderna skall hållas nere och risken för konkurrenssnedvridningar undvikas måste villkoren - t.ex. vad gäller kontroll och karenstid - för ett sådant alternativt arbetslöshetsbegrepp för företagare vara strikta.
Förbättra möjligheterna att utveckla uppfinningar och innovationer
Möjligheten att snabbt och till rimliga kostnader få patent på nya idéer hör till de centrala äganderättsliga aspekterna av marknadsekonomin. I de forna planekonomiernas övergång till marknadsekonomi har lagstiftning på detta område varit en nödvändig institutionell förändring.
Också i vårt land finns utrymme för förbättringar. Det förekommer t ex att enskilda uppfinnare får se sina idéer utvecklade av andra företag, trots att de sökt patent. Vissa medialt uppmärksammade fall har också rört utländska företag som utvecklat svenska idéer, utan att de svenska uppfinnarna fått ersättning. Att driva rättsprocesser om sådana patentintrång är tidskrävande och kostsamt. Antalet tingsrätter som hanterar patenttvister och deras geografiska spridning bör ses över. Enligt uppgift är det f n endast Stockholms tingsrätt som behandlar dessa fall, vilket självfallet kan leda till oacceptabelt långa väntetider.
Propositionen tar upp dessa frågor men har inte några konkreta förslag till förbättringar när det gäller t ex patentintrång. Sveriges Uppfinnarförening har länge drivit frågan om hur en försäkringslösning som skulle omfatta många patentinnehavare skulle kunna utformas. Dess förslag till försäkringslösning på kommersiella grunder omnämns i propositionen. Eftersom uppfinnarföreningens patentintrångsförsäkring som funnits i 15 år upphör att gälla vid årsskiftet är det angeläget att de åtgärder vidtas som kan krävas för att försäkringsfrågan skall få en generell och acceptabel lösning. Det rör sig bl a om att staten garanterar ett grundkapital om 20 mkr, motsvarande tio gånger försäkringsbeloppet för de uppfinnare som vill teckna en rättsskyddsförsäkring mot patentintrång. Enligt vår mening bör en sådan lösning med en statlig garanti kunna komma till stånd.
Sätt företagande på skolschemat
Skall den kulturförändring som vi hoppas på i samhället till förmån för entreprenörskap verkligen komma till stånd måste en grund läggas redan i skolan. Dagens skola gör inte tillräckligt för att föra eleverna i kontakt med begreppet företagande. Det går naturligtvis att hävda att det viktigaste är att skolan förmedlar baskunskaper och uppmuntrar kreativitet över huvud taget, men vi tror att det är nödvändigt att "företagande" också får en större roll än hittills i skolan. En första introduktion bör ske redan i grundskolan och företagande bör återkomma som ett moment i alla gymnasieprogram. Inom ramen för de samhällsorienterande ämnena bör begrepp som affärsidé, marknadsbedömning, affärsrisk och riskkapital gås igenom - gärna med praktiska tillämpningar och studiebesök hos småföretagare och innovatörer. Skolan skall inte bara utbilda blivande löntagare utan också blivande företagare. Den insikten har inte riktigt slagit rot i dagens skola, även om vissa skolor - bl a vissa friskolor - bestämt sig för att profilera sig särskilt mot entreprenörskap.
Hävda arbetslinjen ännu tydligare
I ett äldre samhälle var sambandet mellan arbete och välstånd självklart och lätt att se. Ju mer man arbetade, desto mer fanns att förbruka och fördela. I dagens komplexa samhälle är sambanden svårare att se. Västeuropas länder blir rikare år från år trots att 10-20 % av arbetskraften står utanför arbetsmarknaden. Bilfabrikerna tycks frambringa fler bilar ju färre som arbetar i dem.
I internationell debatt talar man om jobless growth, tillväxt utan arbete. Sambandet tycks upphävt.
Vår övertygelse är att det upphävda sambandet är en synvilla. Även om förekomsten av a-kassor, arbetsmarknadspolitik, många år av lånefinansierad offentlig konsumtion och en stor skattefinansierad sektor som skenbart verkar oberörd av konjunktursvängningar har gjort sambandet svårt att upptäcka finns det där likväl. Det är arbete som ger välstånd. Stor arbetslöshet hotar välståndet.
På det individuella planet måste det vara de egna preferenserna som avgör avvägningen mellan arbetstid och fritid. Arbete ger sin typ av stimulans och materiella resurser, fritid ger en annan typ av stimulans och immateriella värden. För samhället är det nödvändigt att grundprincipen är att det skall löna sig ekonomiskt att arbeta. Möjligheterna till individuell anpassning av arbetstiderna bör vara goda. Morgondagens arbetsmarknad kommer att vara mer flexibel än dagens och det kommer säkert också gälla arbetstiderna.
Trots att det i den allmänna debatten talas mycket om sex timars arbetsdag är problemet i verkligheten att människor inte får arbeta så mycket de önskar. Arbetslösa vill ha jobb och många deltidsanställda vill ha heltidsjobb. I en undersökning nyligen vara bara några få procent beredda att byta högre lön mot kortare arbetstid.
Det finns anledning att ha stor förståelse för att människor i olika skeden av livet vill ha kortare arbetstid. Det kan vara bra för familjen när barnen är små. Det kan behövas för att få mer tid för en anhörig som är sjuk. Det kan vara önskvärt för att kunna utveckla ett annat livsintresse eller ett samhällsengagemang. Någon kan känna behov av att pröva ett helt annat liv under ett "sabbatsår". Allt detta är synnerligen legitimt. Liberalismen utgår från individen. Vi tycker att detta är beslut som ligger så nära individen att den samhälleliga regleringen egentligen skall vara så inskränkt som möjligt. Vi står så långt man komma från den uppfattning som ett statsråd i den nuvarande regeringen uttalade för ett antal år sedan, att hemarbete (till och med på deltid) är att betrakta som skattefusk - därför att man undandrar samhället skatteinkomster när man arbetar utanför penningekonomin. En sådan uppfattning uttrycker en syn på förhållande mellan individ och stat som är helt främmande för oss. Varje människa har att leva sitt eget liv och föredrar jag kortare betald arbetstid, och att leva på lägre materiell standard än den jag kunde haft om jag arbetade heltid, är det helt och hållet mitt eget beslut.
Med vårt synsätt finns det självfallet anledning att välkomna experiment med nya grepp i fråga om arbetstider. Det har förts en debatt om avtalen på arbetsmarknaden i framtiden bör träffas centralt, branschvis eller företagsvis. Sannolikt finns det mycket starka skäl att decentralisera just avtal om arbetstider - för vår del gärna med en utformning som lämnar stor frihet till individen. Arbetsgivarna bör anstränga sig att tillmötesgå individuella önskemål beträffande arbetstiden och dess förläggning. Det finns exempel på att arbetsplatser genomfört något kortare arbetstid med bibehållen lön därför att det medfört andra fördelar. Det finns naturligtvis inga skäl att vara negativ till sådana grepp, tvärtom. Det går heller inte med våra utgångspunkter att invända mot att en grupp löntagare kollektivt kommer till upfattningen att en produktivitetsökning bör tas ut i form av kortare arbetstid istället för i högre lön. Om det leder till lägre registrerad BNP är det ett val som människorna träffat, därför att de värderar annat i livet än det som registreras i BNP-måttet. Som vi framhöll redan i inledningen är det människornas egna drömmar och förhoppningar som ska forma samhällsutvecklingen, inte politiska planritningar.
Däremot motsätter vi oss den uppgivenhetens politik som utgår ifrån att mängden jobb inte längre kan öka. De som hävdar att jobben inte räcker har extremt kort minne. Det är bara några år sedan det rådde överfull sysselsättning i Sverige och arbetskraftsbrist spåddes bli 90-talets problem. Påståendena om att jobben skulle ta slut har förekommit sedan industrialismens barndom och ständigt visat sig felaktiga. Vi är övertygade om att de kommer att visa sig felaktiga även i kunskapssamhället.
Behovet av arbetsinsatser är oändligt. Uppgiften för politikerna är att konstruera samhället så att insatser för att möta dessa behov antingen kan finansieras på marknaden eller genom skatter. Många samhällen har hamnat i en obalans så att nya jobb inte tillkommer i samma takt som gamla slås ut. Men det är ingen naturnödvändighet att det måste förbli så. Denna motion innehåller ett program som vi tror radikalt skulle förbättra klimatet för nya jobb i Sverige.
Vår politik ökar utbudet av arbetskraft. Färre ungdomar kommer att göra värnplikten och i stället stå till arbetsmarknadens förfogande. Genom höjd pensionsålder kommer antalet äldre i arbetskraften också bli högre. Vi tycker vidare att arbetslinjen bör hävdas så konsekvent som möjligt i samhället, t ex i skatte- och bidragssystemen. Vi förespråkar som nämnts en återgång till 50 % som högsta marginalskatt för att stimulera arbetsviljan. Vi tycker det är positivt att socialtjänsten ställer krav på motprestation för socialbidrag där det är praktiskt möjligt.
Självfallet ökar allt detta ytterligare behovet av nya jobb, men ingenting tyder på att det skulle vara omöjligt att expandera arbetsmarknaden så att den räcker till också för dessa, om de hinder som nu håller tillbaka nyföre- tagandet avlägsnas.
Dags för kunskapsoffensiv och Den Nya Folkskolan
Sverige måste tillbaka till toppen när det gäller kunskap och kompetens. Det kräver en bred satsning på både kvantitet och kvalitet i hela utbildningssystemet. Det kräver också att vi hittar en bra lösning på problemet med finansiering av återkommande utbildning, som samtidigt tillgdoser individens krav och samhällets behov.
Drygt 150 år efter det att liberala krafter i ståndsriksdagen drev igenom beslutet om folkskolan menar vi att Den Nya Folkskolan behövs. Den Nya Folkskolan är ett brett utbud av utbildningar och finansieringslösningar för individen som står till buds under hela livet. Den Nya Folkskolan är självfallet en utopi, därför att vi idag inte har de ekonomiska resurser som krävs för att alla önskemål om utbildning för vuxna skall kunna tillgodoses, särskilt inte täckande av de studerandes inkomstbortfall. Men behovet av kompetensutveckling som sträcker sig utanför vad dagens olika system kan tillgodose är stort. Det är därför många tänker i termer av "individuella utbildningskonton". Kanske ligger lösningen där. Den Nya Folkskolan är naturligtvis inte en statlig byråkrati utan ett nätverk av utbildningsanordnare och ett eller flera studiefinansieringssystem som bidrar till det stora kunskapslyft som Sverige behöver.
Grund- och gymnasieskolan
Det är i grund- och gymnasieskolorna som grunden för måste läggas för det livslånga lärandet. En skola av hög internationell kvalitet är en viktig förutsättning för den breda kompetenshöjning Sverige behöver för att skapa ett samhälle i uthållig tillväxt.
Regeringen skriver i propositionen att den avser att ta ställning till tioårig grundskola under våren 1996. Folkpartiet liberalerna har under flera år arbetat för en tioårig grundskola med skolstart vid sex års ålder. Vi vill sänka skolpliktsåldern till sex år på ett sätt som innebär att ett nytt skolår anpassat till sexåringar och deras behov läggs till de nio vi redan har. Bakgrunden till detta förslag är bl.a. David Ingvars tes om "hjärnans engångschans" i 3-6-årsåldern. Att utveckla förskolan för 4-5-åringar är en åtgärd i samma syfte.
En vilja till ständig pedagogisk förnyelse är nyckeln till en skola av hög kvalitet. Men kvalitet skapas inte genom centrala diktat om vilken pedagogisk modell som skall användas. Tvärtom är det mångfald som behövs. Skolan behöver lärare som utövar sin professionalism och som vågar pröva nya pedagogiska grepp för att nå målen. Framtidens skola måste därför ge lärarna förbättrade möjligheter till fortbildning och vidareutbildning. Regeringen skriver att insatser behöver göras för att ge skolan förutsättningar att kunna genomföra läroplaner och kursplaner samt för att förbättra måluppfyllelsen inom ämnena naturvetenskap och teknik. Vi välkomnar sådana insatser och ser fram mot att få regeringens konkreta förslag.
Mångfalden stimuleras även genom fristående skolor vars lärare ofta varit föregångare när det gäller att pröva ny pedagogik. Vi beklagar därför det förslag från friskolekommittén som socialdemokraterna och miljöpartiet kommit överens om. Förslaget om att avskaffa den garanterade ersättningsnivån och skolpengen leder till minskad valfrihet. Skolor som inte anser att de klarar sig på den ersättning som kommunen i framtiden beslutar, blir i framtiden tvungna att ta ut avgifter. Detta leder till att valfriheten endast kommer gälla de familjer som har en god ekonomi och kan betala höga terminsavgifter. Folkpartiet liberalerna förordar istället en återgång till en ersättningsnivå på 85 procent och en tydlig avgiftsbegränsning för de fristående skolorna.
Gymnasieskolan är en frivillig skolform. Likafullt är genomförd gymnasieutbildning i praktiken en förutsättning för att människor skall ha en hygglig chans att på arbetsmarknaden. Redan när den nya gymnasieskolan infördes framförde folkpartiet kritik mot att alla program gjordes treåriga. Eftersom många elever av fri vilja tidigare valde ett-, två- och fyråriga linjer fanns det uppenbarligen ett behov av dessa. Ett sätt att mjuka upp den nu stela programstrukturen menar vi är att öka valfriheten för eleverna och därmed ge dem större möjlighet att planera sina studier individuellt. Regeringen borde återkomma med förslag om en "gymnasiebank" som öppnar för en möjlighet att de tre åren - inte minst i de yrkesförberedande programmen - skall kunna få utnyttjas mer flexibelt, där studier och yrkespraktik varvas och där utbildningen således organiseras i "moduler". Eleverna kan då avbryta sina studier efter ett eller två år och ändå ta med sig avslutade kurser ut i yrkeslivet. Den som av olika anledningar föredrar kortare studietid skall kunna komma tillbaka och läsa vidare, inom ramen för de tre åren.
Lärlingsutbildning och företagarutbildning
Behovet av yrkesutbildad personal är på många håll i landet stort, trots hög arbetslöshet. Genom att lokalt utforma lärlingsprogram i samarbete mellan ortens företagare och gymnasieskolan, kan kommunerna skapa bättre förutsättningar för elever att få en efterfrågad kompetens. Elever kan då dels få teoretisk utbildning i gymnasieskolans kärnämnen, dels direkt på företaget lära sig teknik och metodik. Den erfarenhet som finns på olika håll i landet måste tas tillvara. Genom att stimulera inte minst småföretagens engagemang kan man öka matchningen mellan företagens efterfrågan på kompetens och yrkesutbildade elever.
Sverige har både tradition, kultur och möjligheter att utvecklas till ett innovationsland. Det finns kreativa skapande människor, fyllda av idéer. Kan vi använda denna enorma potential kommer vi att återta ledningen som ett innovations- och utvecklingsland. Men för att detta skall bli möjligt krävs att vi blir bättre på att ta vara på humankapitalet - den blivande entreprenören-företagaren. Vid en tillbakablick finner man ofta att entreprenörerna var de elever som hade svårt att finna sig tillrätta i skolans värld. Därför är det viktigt att skolan hittar nya vägar för att ta tillvara på dessa elevers behov. Redan på gymnasienivå bör man inom ramen för de individuella programmen kunna finna lösningar som stimulerar och lär inför ett eget företagande.
Om man menar allvar med att Sverige på nytt måste bli ett företagarland borde, som redan nämnts, företagande vara en självklar naturlig del i det samhällsvetenskapliga ämnet redan i grundskolan och följas upp på gymnasiet.
Informationsteknologi
Den som saknar kunskap om informationsteknologins möjligheter och datoranvändning kommer vara handikappad på framtidens arbetsmarknad. Risken för segregering är därför uppenbar. Folkkpartiet liberalerna har en entydig ambition: När den tekniska utvecklingen avgår mot framtiden skall ingen lämnas kvar på perrongen. Det är en central politisk uppgift att motverka hotet om växande klyftor mellan dem som förmår tillgodogöra sig kunskapssamhällets möjligheter och dem som har svårare att förstå och tillämpa ny teknik. Vi har satt som mål att alla elever i den svenska skolan skall ha en egen dator. Ett etappmål är att alla skall ha god tillgång till en dator. För att detta skall bli realitet krävs naturligtvis en prioritering av detta under lång tid. Glädjande nog har vi kunnat notera att insikten om vikten av datorer i skolan har gjort att många skolor föregått riktlinjebeslut från statsmakterna och redan sett till att datorerna har en självklar plats i skolmiljön.
En utveckling av ny metodik och pedagogik där datorer är ett naturligt verktyg för både elever och lärare måste fram. En förutsättning för denna utveckling är att alla lärare inom alla årskurser har kunskap om de möjligheter som IT ger. Vi vill också hänvisa till en separat motion om informationsteknologin.
Vuxenutbildning
Den grundläggande vuxenutbildningen har hittills varit komvux viktigaste uppgift. Syftet har varit att ge de studerande grundskolekompetens. Ett nästa steg bör bli att ge alla som så önskar möjlighet att få gymnasiekompetens i de kärnämnen som ingår i alla nationella program. Företagande, ekonomi och datakunskap är inte kärnämnen men borde också ingå i basutbudet. På detta sätt kan komvux bli en särskilt viktig del i ett offentligt kompetensutvecklingssystem, där gränsen mellan ungdomsgymnasiet och vuxengymnasiet suddas ut.
Regeringen anför att försök med kvalificerad eftergymnasial yrkesutbildning skall inledas under mandatperioden. Folkpartiet instämmer i att något måste göras för att närma yrkeslivets krav och behov med de utbildningar som nu finns. Vi anser däremot att den utredning som nu arbetar med att följa upp gymnasiereformen först skall presentera sina erfarenheter. Därefter kan ställning tas till vad som måste göras.
Vi menar att kunskap är en strategisk produktionsfaktor. Det gör utbildnings- och kompetensförsörjningssystemet till en nyckelfaktor för Sveriges framtida välstånd. Kunskap blir i allt högre grad en färskvara. Det skärper kraven på ett livslångt lärande. För några år sedan beräknade man att det i USA satt lika många människor i utbildning i det privata näringslivet som i alla universitet och högskolor. Omräknat till Sverige har det bedömts motsvara ett trefaldigande av personalutbildningens omfattning.
Folkpartiet liberalerna vill betona företagens ansvar för den egna personalens kompetensutveckling. Det ansvaret kan och får aldrig skjutas över på offentliga insatser. Företag som inte prioriterar kompetenshöjande insatser kommer i längden inte klara sig i ett kunskapssamhälle. Men det finns goda skäl till att staten skall underlätta fortbildning bl.a. eftersom den samhällsekonomiska nyttan av dessa insatser ofta är större än värdet för individen och företaget. Ett system med individuella fortbildningskonton bör därför införas. Den tekniska lösningen måste nu på allvar börja diskuteras och regeringen har ett ansvar för att så sker.
I en särskild jämställdhetsmotion för vi fram förslag för att förbättra kvinnornas möjligheter till utbildning och entreprenörskap.
Högskola
Fler platser inom högskolan förutsätter en parallell utbyggnad av forskningen. Det är oroande att regeringens huvudintresse i forskningspolitiken tycks vara att ta tillbaka de satsningar den förra regeringen gjorde. Folkpartiets bedömning är att några av de nuvarande högskolorna inom en 10-15-årsperiod bör kunna utvecklas till universitet.
Regeringen har nu äntligen insett det folkpartiet liberalerna länge krävt, nämligen att en expansion av den högre utbildningen bör göras inte bara konjunkturellt utan med permanenta platser. Vårt mål är att etablera den postgymnasiala utbildningen som normalnivå, dvs mer än hälften av gymnasisterna bör gå vidare till högre utbildning. Men det är viktigt att expansionen sker i former som säkerställer hög kvalitet.
Erfarenheten visar att försök att på politisk väg peka ut exakt vilka utbildningar som har framtiden för sig brukar slå fel. Den fällan måste undvikas. Men två tendenser förefaller ändå klara: Det är utbildningar som inriktas mot privat sektor som behöver expandera. Behovet av tekniker och naturvetare kommer att öka kraftigt. Mer måste därför göras för att stimulera fler studenter, särskilt kvinnor, att söka sådan utbildning. Det tekniska basåret är ett sådant sätt och vi välkomnar regeringens förslag om att vidareutveckla det s k tekniska basåret inom komvux.
För att den nödvändiga expansionen av högre utbildning, som vi och nu även regeringen verkar eftersträva, skall komma till stånd och attrahera tillräckligt många måste utbildning löna sig för den enskilde. Den s k utbildningspremien måste höjas men regeringen har tyvärr fattat beslut i rakt motsatt riktning bl.a. genom den sk värnskatten. På förslag från den borgerliga regeringen fattade riksdagen beslut om vissa ändringar i studiemedelssystemet som möjliggjorde en viss höjning av bidragsdelen. Beslutet revs emellertid upp av socialdemokraterna innan det hunnit träda i kraft. Vi menar att det är viktigt att det förslag som studiestödsutredningen slutligen kommer fram till är ett steg i den riktning som den borgerliga regeringen slog in på.
Vi har tidigare berört vikten av kompetensutveckling av bland företagens personal. Men även småföretagares och entreprenörers kompetensutveckling måste främjas genom nya former av entreprenörsutbildning inom högskolans ram. Genom ett nära samarbete mellan högskolan och det lokala näringslivet kan utbildning utformas så att det passar företagarnas behov och möjlighet att följa utbildningen.
Betrakta välfärdspolitiken som en tillväxtfaktor
I diskussioner bland ekonomer om tillväxt och ekonomisk politik framstår ibland välfärdspolitiken som en belastning, en minuspost i kalkylen. Ett sådant synsätt vittnar, enligt vår uppfattning, om en oförmåga att se utanför det egna reviret. Vi vägrar tro, och har heller inte sett något vetenskapligt stöd för, att socialt instabila samhällen med växande klyftor, kriminalitet, segregation, försämrad offentlig service och krackelerande samhällsgemenskap skulle vara bra för tillväxten.
Vår uppfattning är därför att välfärdspolitiken i vid mening kan ses som en del av tillväxtpolitiken. Det är bra för tillväxten om folkhälsan blir bättre, om kunskapsnivån höjs genom bra skolor, om alkohol- och narkotikamissbruket kan trängas tillbaka, om kriminaliteten minskar samt om människorna känner att de kan lita på de offentliga försäkringssystemen och att vården kommer att fungera då de behöver den.
Det nära sambandet mellan tillväxtpolitiken och välfärdspolitiken framgår också av att de största framstegen på båda områdena nås genom samma medel: att minska arbetslösheten.
Men, frågas det ibland, är inte välfärdspolitiken hämmande på arbetsviljan genom sina generösa ersättningar?
Vårt svar på den frågan är först och främst att den givetvis måste få diskuteras. Den exakta utformningen av välfärdssystemen är alltid en avvägning mellan viljan att stödja människor i en besvärlig situation och insikten att det alltid måste löna sig att arbeta. Trots vår principiellt positiva inställning till generell välfärd tyckte vi att det var helt i linje med vår ideologi att under förra mandatperioden genomföra en serie "trimningar" av välfärdssystemen, som för de enskilda som drabbades naturligtvis upplevdes negativt men som vi tror var nödvändiga för den långsiktiga uppslutningen kring välfärdspolitiken. Det handlade om att införa högre självrisk, att sänka ersättningsnivåer som var orimligt generösa, att skapa ett tydligare samband mellan inbetalda avgifter och förmåner etc.
Ännu ett svar är att mer finns att göra för att anpassa systemen till dagens krav. Det finns fortfarande exempel på inslag i systemen som är alltför generösa. Vi har från vårt håll använt uttrycket "snällfällan" för att tydliggöra att det ibland rentav är så att generositeten i ett längre perspektiv inte ens är bra för individen. Den eviga rundgången i a-kassan är ett sådant exempel. Det är direkt patetiskt när regeringen i propositionen gång på gång skriver att systemet måste ha en "bortre parentes". Med samma iver attackerade man för mindre än ett år sedan det system de borgerliga genomfört som just hade den innebörden att ett bortre parentestecken sattes - i (s)- propagandan kallades det bortre parentestecknet då för "stupstocken". Eftersom regeringen nu kommit till insikt om att en "bortre parentes" behövs borde det inte vara svårt att nu besluta om en sådan. Vi föreslår att så sker.
Behovet av att spara på statsutgifterna gör att det förefaller rimligt att, som regeringen föreslår, låta personer som säger upp sig från en arbetsplats vänta längre på a-kassa. Det kan också vara rimligt att låta beräkningen av sjukpenninggrundande inkomst (SGI) utgå ifrån vad individen haft för inkomster bakåt i tiden snarare än en bedömning av vilka inkomster som är att vänta framåt. Eftersom det skulle innebära att sjukpenningen höjdes med viss eftersläpning vid lönehöjningar innebär det en besparing för statsverket. Vi tror att denna regeländring är en sådan som de flesta människor har relativt lätt att acceptera.
Vårt huvudsakliga svar på frågan blir emellertid att vår bedömning är att systemen i de flesta fall inte längre är generösa. I själva verket har staten genom beslutet att i de flesta fall gå ner till 75 % i ersättningsnivå passerat en gräns där det måste ifrågasättas om försäkringsmässigheten i systemen upprätthålls. Själva grundtanken med en försäkring är att om det man försäkrar sig emot inträffar ska man få ut en sådan ersättning att man på ett rimligt sätt kan leva vidare ändå. Att ta en brandförsäkring som är så låg att huset inte kan byggas upp om det brinner ner är ganska poänglöst. Det förefaller oss råda en bred samstämmighet i debatten ute i samhället om att 75 % ersättningsnivå i t ex sjukförsäkringen är för lågt. Det är för lågt av det enkla skälet att många människor får stora svårigheter att under någon längre tid klara sin försörjning och sina räkningar med den ersättningen.
Det intressanta är att även de som står bakom sänkningen till 75 % håller med om att nivån blir orimligt låg. En kategori, representerad av vissa socialdemokrater, drar slutsatsen att nivån måste höjas så fort som möjligt. En annan kategori, representerad av vissa andra socialdemokrater, tycker att slutsatsen är att facket måste förhandla fram kollektiva tilläggsförsäkringar. En tredje kategori, representerad av vissa borgerliga partier, tycker att detta är ett steg på vägen mot ett grundtrygghetssystem och att människor som vill ha mer ersättning får teckna privata tilläggsförsäkringar.
Vi har fått höra att gränsen mellan generell och selektiv välfärdspolitik inte nödvändigtvis går just mellan 80 % och 75 %. Men faktum är att en del som skett den senaste tiden stärker intrycket att det steg som nu tagits av många uppfattas som ett byte av system. Det är sänkningen till 75 % som utlöst kraven på kollektiva och rusningen efter privata försäkringar. Och det var just för att undvika tilläggsförsäkringar på detta område som vi försvarade en något högre ersättningsnivå.
Vi anser på värderingsmässiga grunder att det är en stor fördel om vi på sjukförsäkringens område inte hamnar i ett system där människor med bättre inkomster och människor som råkar ha jobb i branscher som kunnat teckna kollektiva försäkringar klarar sig bra vid sjukdom, medan andra tvingas gå till socialen, flytta eller vidta andra drastiska förändringar i sin ekonomi när de blir sjuka. Vi ser en klar ideologisk skillnad mellan t ex sjukförsäkringen och pensionen. Att ekonomiska skillnader som funnits under de aktiva åren avspeglas också under ålderdomen, genom ATP:s utformning och genom förekomsten av privata pensionsförsäkringar, är inte stötande på det sätt som det är stötande om mindre privilegierade får hela sin livssituation förstörd för att de plötsligt och oförutsett drabbas av sjukdom under t ex några månader.
Försvaret av socialförsäkringar som går att lita på är ett inslag i vårt arbete för en generell välfärdspolitik. Tillgång till vård, omsorg och utbildning för alla, även den som saknar fet plånbok, är likaså en väsentlig del av en generell välfärdspolitik. Behovet av en sådan välfärdspolitik förefaller oss bli starkare för varje månad som går. Sanningen är att just nu pågår en delning av det svenska samhället. Segregationen tilltar. En djupnande klyfta går mellan svenskarna och invandrarna. En annan mellan de som har jobb och de som inte har jobb. I kölvattnet av dessa fenomen ökar våld och kriminalitet, utslagning och drogmissbruk.
Vi accepterar inte en delning av samhället. Vi vill mobilisera alla goda krafter i byggandet av ett Sverige som blir helt igen.
Vi behöver entreprenörerna som skapar jobb. Vi behöver det generella försäkringsskyddet, så att inte nya klyftor uppstår. Vi behöver bra skolor, vårdcentraler och sjukhus, inte minst i de områden som är socialt belastade. Vi behöver idealiteten hos människor som ställer upp i grannskapsprojekt, som läxläsningshjälp, i idrottsföreningar och i många andra sammanhang. Vi behöver modet hos oss alla att i vardagen bjuda motstånd mot rasism och främlingsfientlighet. Vi behöver polisen att sätta de definitiva gränserna när nazism och fascism på nytt sticker upp sina fula trynen i vårt samhälle.
Ett socialt stabilt Sverige med en fungerande demokrati, en välutbildad arbetskraft och där människors förmåga tas till vara oavsett ursprunglig nationalitet är en fördel också ur tillväxtsynpunkt.
Gör höga ambitioner i miljöpolitiken till ett konkurrensmedel
På samma sätt som välfärdspolitiken av somliga främst ses som en börda i den ekonomiska politiken, ses ofta miljöpolitiken främst som en hämmande faktor. Det går självfallet heller inte att förneka att i ett kort perspektiv kan en viss miljöregel eller ett visst utslag från Koncessionsnämnden för miljöskydd vara negativt för ett visst företags produktionsvolym. Ändå tror vi att det rätta synsättet är att även miljöpolitiken är och ännu mer kan bli kan bli en positiv konkurrens- och tillväxtfaktor.
Miljöpolitikens yttersta mål är att säkra mänsklighetens överlevnadsmöjligheter på den här planeten. Det råder ingen tvekan om att vissa mänskliga aktiviteter verkligen hotar den mänskliga livsmiljön och redan förstört livsbetingelserna för många andra arter på jorden. Massavverkningen av urskogar, förgiftningen av vattnet och koldioxidutsläppen är exempel på mänskliga aktiviteter som redan fått och hotar få ännu större globala effekter i framtiden. Uttunningen av ozonlagret är ett konkret exempel på en miljöförändring som förorsakar sjukdomar och hotar livsmöjligheterna i vissa områden på jorden. Den uppmärksammade sammanställningen av vetenskapliga rapporter om växthuseffekten som nyligen presenterades var entydig i sin slutsats. Utsläppen av koldioxid i atmosfären bidrar till en klimatförändring som på sikt kan bli mycket allvarlig. Den typen av larmrapporter, byggda på ett omfattande vetenskapligt underlag, måste tas på allvar.
För oss svenskar spelar naturen en stor roll. Det faktum att vårt land är glest befolkat har också gjort att miljöförstöringen är liten jämfört med många andra länder. Bevarandet av naturen har ett starkt stöd i svenska folket. Miljöpolitiken har också framgångsrikt hanterat några av de tidigt identifierade miljöhoten.
En ambitiös miljöpolitik skall vara en integrerad del av en politik för uthållig tillväxt. Tillgång till oförstörd natur är en konkurrensfaktor både vid investeringsbeslut och för turismen. Miljöteknik är redan och kan bli en ännu större svensk exportvara.
På miljöområdet märks tydligare än på många andra otillräckligheten i nationellt beslutsfattande. Det får visserligen aldrig bli en ursäkt att inte vidta de åtgärder vi kan göra på det nationella planet, men riktigt genomslag får de miljöpolitiska besluten när de fattas på internationellt plan. Genom EU-medlemskapet har Sverige fått en unik möjlighet att driva en ambitiös miljöpolitik internationellt. Det är obegripligt att det politiska parti i Sverige som särskilt säger sig värna om miljön, miljöpartiet, tilhör dem som motarbetade ett svenskt EU-medlemskap och nu driver att vi bör gå ur.
Även om Sverige redan för världens mest ambitösa koldioxidpolitik finns det anledning att gå vidare. Störst blir möjligheterna till detta om många länder skärper sin koldioxidbeskattning samtidigt och det är därför viktigt att Sverige använder medlemskapet i EU för att driva denna uppfattning. Vi är fortfarande stora förbrukare av fossila bränslen som avger koldioxid. Vi stöder regeringens förslag till höjning av koldioxidskatten, men föreslår samtidigt att arbetsgivaravgifterna sänks. Vi är förvånade över att centern accepterat att höjningen inte kombineras med en motsvarande sänkning av skatten på arbete. Höjningen av koldioxidskatten har ju i argumentationen hela tiden förts fram som ett inslag i en skatteväxling. Men av växlingen blev bara en höjning.
Vi tycker att ytterligare åtgärder bör vidtas för att minska utsläppen från trafiken. Enligt vår mening bör EU arbeta för en snabb överföring av godsmängder från lastbilar till järnväg. Vidare bör den svenska beskattningen av tjänstebilar göras om så att bensinsnåla bilar och korta körsträckor uppmuntras istället för att, som idag, ha motsatt utformning.
Vi är inställda på att tillsammans med andra partier - i första hand socialdemokraterna som vi samverkade med i Linje 2 i folkomröstningen 1980 och i andra hand centern som tillsammans med oss och social- demokraterna gjorde en energipolitisk uppgörelse våren 1991 - dra upp riktlinjerna för framtidens energipolitik. Vi framförde redan 1991 stor tvekan om realismen i att avveckla kärnkraften till 2010. Den tveksamheten har förstärkts. Men eftersom knappast någon förordar utbyggnad av ny kärnkraft i Sverige måste vi under alla förhållanden börja planera för ett energisystem där kärnkraften steg för steg försvinner.
En kärnkraftsavveckling som sker med hjälp av en storskalig introduktion av fossila bränslen är inte acceptabel. Inte heller anser vi att de sista outbyggda älvarna bör exploateras. När kärnkraften successivt fasas ut ur det svenska energisystemet bör den ersättas med förnybara, miljövänliga energislag, i första hand biobränsle. Avregleringen av elmarknaden, som nu efter en onödig försening genomförs, underlättar tillkomsten av "grön", alltså miljövänligt producerad, elkraft på marknaden.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen antar de riktlinjer för den ekonomiska politiken som anförts i motionen, 2. 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om avstämning av konvergensprogrammet, 4. 5. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ändrad lagstiftning för att stärka Riksbankens självständighet enligt vad som anförts i motionen, 6. 7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av reformering av lagstiftningen på arbetsmarknaden (avsnitt 3.3), 8. 9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av skarpare konkurrenslagstiftning (avsnitt 3.4), 10. 11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om minskade statliga subventioner till företag, 12. 13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kraftfulla insatser för ökad avreglering och konkurrens inom såväl näringsliv som offentlig produktion (avsnitt 3.4), 14. 15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om insatser över ett brett fält för att uppmuntra till ökade kunskaper (avsnitt 3.5), 16. 17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av stabila spelregler för företagare och företagande (avsnitt 5.2), 18. 19. att riksdagen hos regeringen begär förslag om sänkta arbetsgivaravgifter för tjänstesektorn enligt vad som anförts i motionen (avsnitt 5.2), 20. 21. att riksdagen avskaffar den tillfälliga höjningen av marginalskatten, 22. 23. att riksdagen avskaffar dubbelbeskattningen av aktier, 24. 25. att riksdagen avskaffar fastighetsskatten på industribyggnader, 26. 27. att riksdagen upphäver beslutet om lägre mervärdesskatt på livsmedel, 28. 29. att riksdagen beslutar om sådana förändringar i riskkapitalavdraget som förordats i motionen (avsnitt 5.2), 30. 31. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om insatser för förbättrad riskkapitalförsörjning för nya och växande företag (avsnitt 5.2), 32. 33. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om det skadliga i att införa sociala avgifter för andel-i-vinst-system (avsnitt 5.2), 34. 35. att riksdagen beslutar om sådana ändringar i LAS och MBL att regelverket återställs till vad som gällde strax före regeringsskiftet, 36. 37. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ytterligare reformering inom arbetsrätten enligt vad som anförts i motionen (avsnitt 5.2), 38. 39. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kommunal näringspolitik (avsnitt 5.2), 40. 41. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om mångfald och valfrihet i stället för monopol inom kommunerna (avsnitt 5.2), 42. 43. att riksdagen hos regeringen begär förslag om arbetslöshetsförsäkring för företagare enligt vad som anförts i motionen (avsnitt 5.2), 44. 45. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om patentförsäkring, 46. 47. att riksdagen hos regeringen begär förslag om en allmän arbetslöshetsförsäkring enligt vad som anförts i motionen (avsnitt 5.3), 48. 49. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om flexibla arbetstider (avsnitt 5.3), 50. 51. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om Den nya folkskolan (avsnitt 5.4), 52. 53. att riksdagen hos regeringen begär förslag om individuella utbildningskonton (avsnitt 5.4), 54. 55. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om informationsteknologins möjligheter och datoranvändning i skolan (avsnitt 5.4), 56. 57. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om entreprenörskap inom grundskolan (avsnitt 5.4), 58. 59. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om välfärdspolitiken som tillväxtfaktor (avsnitt 5.5), 60. 61. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om miljöpolitiken som konkurrensmedel (avsnitt 5.6).. 11F Stockholm den 21 november 1995
Lars Leijonborg (fp) Isa Halvarsson (fp) Margitta Edgren (fp) Christer Eirefelt (fp) Eva Eriksson (fp) Elver Jonsson (fp) Anne Wibble (fp)