med anledning av prop. 1995/96:25 En politik för arbete, trygghet och utveckling
Sammanfattning
Målet för den ekonomiska politiken i bred bemärkelse skall
vara att skapa förutsättningar för hög tillväxt, en god
realinkomstutveckling och tillräckligt många nya arbeten för
att eliminera massarbetslösheten.
Det kräver en bra miljö för expansion och investeringar, en stark satsning
på bättre kunskaper och ökad kompetens samt en dynamisk arbetsmarknad
med lägre skatt på arbete.
Regeringen har sedan tillträdet hösten 1994 drivit en politik som i
väsentliga avseenden gått i motsatt riktning. Det har medfört att massarbets-
lösheten nu håller på att permanentas och att den långsiktiga tillväxttakten
blir lägre än vad som hade varit möjligt.
Med en omläggning av politiken på det sätt vi förordar är det möjligt att
uppnå en högre tillväxttakt än den som följer av regeringens politik.
Massarbetslösheten kan elimineras och välståndet öka.
Villkoren för Sveriges tillväxt och utveckling kan inte analyseras isolerat
från världen i övrigt eller enbart i ekonomiska termer. Det breda
genombrottet för informationsteknologin har ökat omsättningshastigheten för
produktion, kunskap och värderingar. Den har även "krympt" världen och
lett till en ökad internationalisering. Förutsägbarheten har därmed minskat,
vilket utmanar alla samhällsstrukturer, men särskilt de som, liksom den
svenska, bygger på stabilitet. Vidare har marknadsekonomin nu blivit det
allmänt accepterade ekonomiska systemet i världen. Det innebär ett viktigt
genomslag för ekonomiska principer som sedan länge visat sin överlägsenhet
att skapa välstånd och frihet. Slutligen blir det allt viktigare med kunskap;
för
den enskilde för att kunna ta tillvara de möjligheter som bjuds och för länder
för att kunna konkurrera.
Sverige har dock halkat efter kunskapsmässigt. Länge försökte vi även att
isolera oss från omvärlden och dess tillämpning av marknadsekonomins
principer, exempelvis genom valutaregleringen. Det har resulterat i att
tillväxten varit lägre än i övriga OECD-länder sedan ett kvartssekel tillbaka.
Efter överhettningsåren i slutet av 1980-talet gick Sverige in i den djupaste
recessionen sedan 1930-talet. Under denna nedgång vidtog den borgerliga
regeringen en rad strukturella åtgärder för att få igång den långsiktiga
tillväxten samtidigt som även mer kortsiktiga åtgärder genomfördes för att få
stopp på skuldutvecklingen. Den socialdemokratiska regeringen har därefter
återställt flertalet av den borgerliga regeringens strukturreformer och i
stället
valt en skuldsaneringsstrategi som bl.a. genom omfattande skattehöjningar
leder till att den långsiktiga tillväxten hämmas. En sådan politik under-
minerar Sveriges långsiktiga utvecklingskraft.
Det ekonomiska läget
Just i år är ekonomin dock uppe på en tillväxtpuckel.
Allmänt förutses att tillväxten ska överstiga 3 procent i år för
att därefter minska nästa och därpå följande år. Flertalet
prognosinstitut, liksom vi, är dock mindre optimistiska än
regeringen beträffande den fortsatta utvecklingen. Till att
börja med är det möjligt att regeringen överskattar
utvecklingen av den privata konsumtionen. Dess prognos
bygger på att hushållen skall minska sitt eget sparande, när
sparandet ökar i den offentliga sektorn. Detta är tveksamt då
minskningen av den offentliga sektorns underskott sker som
en följd av höjda skatter och inte som en följd av ökade
besparingar.
Vidare kan regeringen mycket väl ha överskattat exporten och
investeringarna nästa år. Dels kan exporten komma att öka långsammare som
en följd av en något mindre gynnsam internationell konjunktur. Dels kan den
hållas tillbaka därför att svensk konkurrenskraft återigen försämras på grund
av större löneökningar än i omvärlden i kombination med kronans förstärk-
ning.
I de medelfristiga kalkylerna gör regeringen bedömningen att en bättre
fungerande arbetsmarknad skulle kunna leda till högre tillväxt - i snitt drygt
2,6 procent att jämföra med 2,1 procent i huvudkalkylen - utan att
inflationen tar fart. En mer flexibel arbetsmarknad skulle i regeringens kal-
kyler även leda till att den totala arbetslösheten kommer ned till 8 i stället
för
10 procent år 2000. Mot denna bakgrund är det konstigt att regeringen inte
föreslår några åtgärder i propositionen för att öka flexibiliteten på
arbetsmarknaden.
Propositionen saknar tunga åtgärdsförslag utom på de områden där
regeringen borde ha hållit fingrarna borta. Hit hör tillväxtfientliga förslag
som höjningen av koldioxidskatten och förslaget att ge AP-fonden mer
pengar att köpa aktier för. Där det hade behövts konkreta förslag, exempelvis
på arbetsrättens område och vad gäller avskaffandet av dubbelbeskattningen,
hänvisar regeringen till ett antal utredningar. Mest anmärkningsvärt är att
regeringen resignerat konstaterar att den strukturella arbetslösheten i Sverige
ligger kring 10 procent utan att föreslå några strukturåtgärder för att få till
stånd en bättre utveckling.
Tillväxtens förutsättningar
Innebörden av ekonomisk tillväxt är att människors
önskningar och behov blir bättre tillfredsställda. Ekonomisk
tillväxt är i dess egentliga betydelse därför för det första
alltid något positivt och för det andra inte i huvudsak något
materiellt. Det är dock inte helt lätt att mäta människors
subjektiva värderingar, varför det även är svårt att mäta
tillväxt. BNP-måttet är trots vissa brister, exempelvis att det
inte mäter tillväxtens effekter på miljön, ett relativt bra
tillväxtmått.
Att BNP-måttet inte fångar upp effekterna på miljön har dock inte varit
något större problem i i-länderna, där miljön faktiskt har förbättrats i takt
med tillväxten. Detta beror på en rad faktorer. Tillväxten har inneburit att ny
och mer effektiv teknik för ändliga resurser har tagits fram, att tjänsteproduk-
tionen har ökat på bekostnad av varuproduktionen m.m.
Ekonomisk tillväxt kommer till stånd genom ökade insatser av arbete och
kapital eller genom att arbetet och kapitalet utnyttjas bättre, d.v.s. genom
ökad produktivitet. Den tid är förbi då politiker kunde skapa konstgjord
tillväxt genom att blåsa upp efterfrågan med finanspolitisk expansion.
Politiken av i dag måste i stället inriktas på att skapa och vidmakthålla
institutioner - i vid bemärkelse - vilka främjar utbudet av arbete och kapital
samt stimulerar produktivitetsförbättringar.
Det politiker kan bidra med för att öka produktivitetstillväxten är att skapa
förutsättningar för investeringar i innovationer, ny teknologi och utbildning.
Viktigt i detta avseende är ett skattesystem och ränteläge som gör det
lönsamt att "företa sig". För att få ned räntorna krävs i sin tur att skatte-
sänkningarna motsvaras av ännu större besparingar i de offentliga utgifterna.
För hushållens del måste en sådan omställning innebära mindre bidrag och
subventioner från staten men en större möjlighet att leva på sin
förvärvsinkomst. Dessutom måste det löna sig att utbilda sig längre och
arbeta mer.
För att möjliggöra personliga investeringar i utbildning krävs dessutom ett
utbildningsväsende i toppklass. Sedan är det enskilda människor och företag
som måste fatta beslut om att satsa på utbildning. För att främja
produktiviteten kan politiker även undanröja lagar och regler som bromsar
förändring och utveckling och värna om "institutioner" och "spelregler" som
samtidigt stärker stabiliteten i ekonomin och motiven för att ta egna initiativ
och risker. På så sätt skapas en miljö för entreprenörer. Förutom de faktorer
vi redan nämnt förutsätter detta ökad konkurrens. Detta kan ske genom
privatiseringar och avregleringar. Medlemskapet i EU är också viktigt för att
öka konkurrensen.
En snabbare produktivitetstillväxt i svensk ekonomi kommer på sikt att
öka efterfrågan på arbetskraft, särskilt på välutbildade människor. När det
behövs färre människor och maskiner för att klara av ett visst jobb, frigörs
resurser som kan användas till annan verksamhet.
Avgörande för att en ökad produktivitetstillväxt inte skall leda till ökad
arbetslöshet är att arbetsmarknaden blir mer flexibel. För detta krävs dels en
avreglering av arbetsmarknaden och individuella anställningsavtal, dels
möjlighet till kontinuerlig vidareutbildning under arbetslivet.
Den ekonomiska politiken
Internationella och svenska erfarenheter visar att det inte går
att skapa nya jobb genom finanspolitiska finjusteringar.
Konjunkturpolitiken har verkat mer destabiliserande än
stabiliserande, både den som har skett genom politiska beslut
och den som har skett automatiskt via ökade utgifter i
befintliga regelsystem, s.k. automatiska stabilisatorer.
Finanspolitiken måste därför styras bort från den aktiva
konjunkturpolitiken till förmån för långsiktig strukturpolitik.
För att finanspolitiken verkligen skall kunna verka stabiliserande krävs att
den offentliga sektorn inte är så stor att den tränger ut den privata sektorn
och att dess utgifter inte tillåts växa på ett okontrollerat sätt. Budget-
saneringen måste därför baseras på utgiftsminskningar och inte på
skattehöjningar. Ett ökat inslag av egenavgifter i socialförsäkringssystemen
och lägre marginalskatter skulle dessutom minska automatiken i den
offentliga sektorns utgifter och inkomster och därmed öka stabiliteten.
Samtidigt skulle ett lägre skattetryck förbättra ekonomins tillväxtmöjligheter.
Vi har tidigare föreslagit specificerade utgiftsminskningar på netto
55 miljarder kronor och skattesänkningar på netto 37 miljarder kronor mer
än regeringen. Våra skattesänkningar är dessutom, till skillnad från rege-
ringens momssänkning, inriktade på att främja arbete och företagande, med
andra ord på att främja tillväxt.
Den offentliga sektorns budgetunderskott minskar nu som en följd av den
höga tillväxten och saneringsarbetet. Den kalkylerade skuldminskningen
beror dock till stor del på engångsvisa effekter, ofta av bokföringsteknisk
natur, samt på ännu icke specificerade budgetförstärkningar. Regeringen bör
därför specificera återstående 20 miljarder kronor i den egna saneringsplanen
samt de ytterligare 16 miljarder kronor i budgetförstärkningar som aviserades
i konvergensprogrammet, d.v.s. sammanlagt 36 miljarder kronor. Uppslag till
besparingar kan hämtas i de moderata partimotionerna från i våras.
Vi har i dessa bl.a. föreslagit ytterligare sänkningar av kompensationen vid
olika former av frånvaro från arbete, både därför att det innebär direkta
besparingar för staten och därför att det ökar incitamenten att arbeta, vilket
leder till ökad tillväxt. Mot denna bakgrund föreslår vi nu att regeringen ger
Sjuk- och arbetsskadeberedningen direktiv att utreda förslag om en allmän
inkomstbortfallsförsäkring. Vi ser även med tillfredsställelse att regeringen
har övergivit tanken på en riksnorm för socialbidragen.
Senare tids forskning har påvisat att låg inflation faktiskt har en mätbar
positiv effekt på tillväxten. Andra studier visar att länder med fasta
växelkurser och en mer oberoende centralbank har lägre inflation. Den
dämpande effekten på inflationen av en oberoende centralbank är dessutom
större vid flytande än vid fast växelkurs. Det är helt enkelt svårt för en
centralbank att föra en trovärdig låginflationspolitik när växelkursen flyter
och den är beroende av regeringen eller parlamentet.
Vi anser därför att regeringen snarast skall lägga förslag angående ökat
oberoende för riksbanken i enlighet med Riksbanksutredningens förslag.
Sverige bör dessutom gå med i den europeiska växelkursmekanismen (ERM)
i så god tid att möjlighet finns att delta i EMU från starten förutsatt att
konvergensvillkoren uppfylls.
Avvägningen mellan privat och
offentlig sektor
Budgetpolitiken bör ha som långsiktigt mål att balans uppnås
mellan den privata och offentliga sektorn. När den privata
sektorn tillåts öka, minskar behovet av offentliga insatser.
Den offentliga sektorns verksamhet och transfereringar kan
då successivt koncentreras till kärnuppgifterna. Samtidigt
kan skatten, främst på arbete, sänkas kraftigt för låg- och
medelinkomsttagare.
Dagens "välfärdsstat", som inte förmår infria sina åtaganden till med-
borgarna, bör ersättas av ett "välfärdssamhälle", där medborgarna får rätt och
möjlighet att själva forma sina liv med den grundtrygghet som en stark men
begränsad statsmakt kan ge.
Offentliga monopol, omfattande transfereringar och inskränkt valfrihet
leder förutom till minskad frihet för medborgarna också till sämre
utnyttjande av de totala ekonomiska resurserna. Trögheten i stora, icke
konkurrensutsatta offentliga system ger dålig effektivitet. Det hårda
skattetryck som krävs för att finansiera en stor offentlig sektor medför
tillsammans med generösa socialförsäkringssystem stora effektivitets-
förluster genom att motverka arbete och sparande. Därmed försvagas
tillväxtkraften i ekonomin, och de nya jobben blir färre.
Problemet i dagens Sverige är inte för mycket privat sparande och för litet
statligt ägande. Problemet är tvärtom att det individuella sparandet under
lång tid har missgynnats. Såväl statliga institutioner som fondsparande av
olika slag har gynnats, medan individuellt aktiesparande har motarbetats.
Följden har blivit att småägarnas aktieinnehav successivt minskat i betydelse.
Därför är det direkt kontraproduktivt att ge AP-fonden rätt att köpa aktier för
ytterligare 10 miljarder kronor. När regeringen motiverar detta förslag med
bättre riskspridning och ökad avkastning, är detta lika mycket skenargument
som när dessa före 1991 års val anfördes för ett gigantiskt fondsocialistiskt
system, som skulle bygga vidare på löntagarfonderna. Vi avvisar bestämt
regeringens nya förslag att utvidga AP-fondernas rätt att placera kapital i
aktier.
Lägre skatter
Det främsta problemet på kort sikt inom kapitalbeskattningen
är den extra belastning på sparande och kapitalbildning och
därmed förutsättningarna för investeringar som har formen
av förmögenhetsskatt och fastighetsskatt, liksom den dubbla
beskattningen av avkastning av riskkapital i bolagssektorn
och de begränsande regler för beräkning av kapitalinkomst
som gäller för fåmansbolag. Mot denna bakgrund föreslår vi
följande förändringar av kapitalbeskattningen:
Skattesatsen för kapitalinkomster sänks till 25 procent.
Den skärpta beskattningen av det långsiktiga bundna
pensionssparandet undanröjs.
Dubbelbeskattningen av utdelning och kvarhållna vinster i
aktiebolagen slopas 1996.
Spärreglerna för delägare i fåmansaktiebolag lindras med
utgångspunkt från att det som inte kan betecknas som
arbetsinkomst skall beskattas som kapitalinkomst.
Motsvarande förändring genomförs för handelsbolag och
enskild firma.
Förmögenhetsskatten slopas med omedelbar verkan.
På sikt slopas fastighetsskatten på flerfamiljshus och
småhus. Höjningen till 1,7 procent 1996 undanröjs.
Fastighetsskatten på kommersiella fastigheter och
industrifastigheter slopas 1996.
Avdrag för vissa riskkapitalplaceringar medges under de
närmaste fem beskattningsåren. Det skall ha ett
skattemässigt värde på 30 procent. Avdraget, som inte får
överstiga 300 000 kronor årligen, skall avse förvärv av
nyemitterade aktier direkt eller via särskilda
mellanhandsinstitut i onoterade bolag som är verksamma i
Sverige.
En kraftig sänkning av skatten på arbete måste vara ett
viktigt inslag i den långsiktiga skattepolitiken, om
arbetslösheten i Sverige skall kunna pressas ned. Det gäller
såväl sänkt kommunalskatt och höjt grundavdrag som sänkta
synliga och förmånsrelaterade socialförsäkringsavgifter och,
på sikt, sänkt mervärdesskatt. Mot denna bakgrund föreslår
vi följande förändringar:
Den statliga inkomstskatten sänks från 25 till 20 procent
från den 1 januari 1996. Samtidigt införs fullt
inflationsskydd i skatteskalan. Brytpunkten räknas
successivt upp, så att målet från marginalskattereformen
om att endast 10 procent av de heltidsarbetande skall
betala statlig inkomstskatt uppnås. En spärr mot
kommunala skattehöjningar införs.
Den allmänna löneavgiften slopas, och höjningen av
egenavgiften till sjukförsäkringen med 3 procentenheter
undanröjs de närmaste åren.
Socialförsäkringsavgifterna förmånsrelateras så långt
möjligt. Betalningsansvaret för samtliga socialavgifter
överförs till de anställda samtidigt som bruttolönen kan
höjas med motsvarande belopp.
En skattereduktion på 50 procent införs för utbetald
ersättning för omsorg och vissa andra tjänster i hemmen
som idag inte normalt utförs inom den reguljära
arbetsmarknaden. Fråga om avdrag eller skattereduktion
för reparation och underhåll av bostäder snabbutreds.
Full konkurrensneutralitet i fråga om skatteregler skapas
mellan den offentliga och privata tjänstesektorn.
En mer rörlig arbetsmarknad
Arbetsmarknaden måste göras mera dynamisk, om tillväxten
skall kunna främjas och arbetslösheten pressas tillbaka
genom flera riktiga arbeten. Lönebildningen måste därför
främja en större lönevariation. Enklare arbeten skall kunna
utföras till lägre löner. Hårt arbete, kunnande och skicklighet
skall premieras.
Dessutom måste arbetsrättslagstiftningen förenklas. Vi förordar en reform
i två steg. Redan den 1 januari 1996 bör arbetsmarknaden avregleras enligt
de principer som rådde före den 1 januari 1995. Det skulle bl.a. innebära att
det blir lättare att nyanställa. I ett andra steg bör en mer genomgripande
avreglering komma till stånd. Den arbetsrättsliga lagstiftningen förenklas till
förmån för en enda lag om grundläggande villkor i arbetslivet. Härigenom
kan avtalen göras mer individuella.
Därutöver måste arbetsmarknadspolitiken reformeras och arbetslöshets-
försäkringen förses med en "bortre parentes" vid 300 dagar. Försäkringen
bör dessutom göras allmän. Tillväxten i ett regionalt perspektiv bör främjas
genom en särskild kompetenssatsning i stället för selektivt företagsstöd.
Arbetsmarknadspolitiken bör omstruktureras, bl.a. genom starkare incitament
till effektivitet.
Näringspolitik, energi och miljö
De grundläggande förutsättningarna för att driva företag
måste förbättras. Tillgången på riskkapital skall öka.
Åtgärder måste vidtas för bättre spridning av nya patent,
teknik, forskning och företagarkunnande.
Konkurrensen behöver stärkas och utvidgas till nya sektorer. Avreglerings-
arbetet måste bedrivas kontinuerligt inom alla områden, bl.a. genom att
offentliga monopol avvecklas och skyddad offentlig verksamhet konkurrens-
utsätts. Sverige bör driva en linje inom EU som innebär fortsatta avregle-
ringar och minimiharmoniseringar för att förbättra effektiviteten i den inre
marknaden.
Statlig företagsverksamhet måste konkurrensutsättas och privatiseras. Det
gäller t.ex. SJ. Förutsättningar måste även skapas för att privatisera entre-
prenadverksamheten inom Banverket och Vägverket. Telia, Luftfartsverkets
holdingbolag, Swebus och statens andel i SAS bör överföras i enskild ägo.
Energipolitiken bör inriktas mot att skapa förutsättningar för tillväxt, nya
och växande företag samt sysselsättning. En förtida avveckling av kärn-
kraften står i strid med en sådan politik.
Miljöpolitiken måste bygga på flexibilitet och förnyelse i syfte att skapa
förutsättningar för nya resurseffektiva verksamheter som kan ersätta gamla
resursslukande. Arbetet mot klimatförändringar bör inriktas på att införa
ekonomiska styrmedel i hela Europa i stället för på ensidiga skattehöjningar
mot produktionen i Sverige.
Kunskap och kompetens
Sverige behöver mer av kunskap och kompetens för att klara
konkurrensen med omvärlden. Utbildningsmöjligheter - livet
igenom - är dessutom den viktigaste metoden för att främja
rörlighet på arbetsmarknaden.
Vi förordar att riksdagen fastställer en strategi i tio steg för att förstärka
kompetensen som en hävstång för tillväxt. Strategin bör innehålla åtgärder på
följande områden:
Ett skattesystem och en lönebildning som stimulerar till
utbildning
Ett tidigt lärande
Bättre möjligheter till god konkurrens skolor emellan
En mer flexibel utbildning
Utveckling av skolmiljön, bl.a. genom en bred
användning av informationsteknologi
En förändrad lärarutbildning
20 000 platser i en eftergymnasial yrkesutbildning
En kvalitetsstyrd utbyggnad av högre utbildning
Avancerad forskning
Utbildningskonton för kontinuerlig kompetensutveckling
Framtidens utmaningar
Den globala förändringen
När villkoren för Sveriges tillväxt och utveckling skall
analyseras, kan det inte göras isolerat från världen i övrigt,
eller blott och bart i ekonomiska termer. Vetenskapliga,
teknologiska och institutionella genombrott ändrar
förutsättningarna för den industriella och sociala
utvecklingen. I en tid när gränser och avstånd spelar en
successivt minskad roll får händelser också i avlägsna delar
av världen ofta avgörande konsekvenser för Sverige. Inte
minst informationsteknologin bidrar till att lokaliseringens
betydelse reduceras.
Med den risk för närsynthet som betraktelse av nuets tendenser alltid
inrymmer tror vi likväl att det är riktigt att tala om dagens skeenden som
inledningen på ett betydelsefullt skifte. Författaren Lars Gustafsson har
uttryckt detta på följande sätt:
För oss ännu inte riktigt fattbara tekniska framsteg, t.ex. på sådana områden
som artificiell intelligens och elektronisk kommunikation, genteknik och
energiteknik, kommer att förändra arbete och liv i den industriella världen
lika radikalt som en gång ångan och elektriciteten.
Såväl inom ekonomin som inom samhällsutvecklingen i stort
är utvecklingen mot ett växande internationellt utbyte tydlig.
Världshandeln ökar snabbt, liksom det internationella
företagandet. Det mänskliga utbytet över gamla gränser är
omfattande och tilltagande.
Tre iakttagelser är särskilt uppenbara och viktiga.
Den första gäller informationsteknologins breda genombrott. På några
tiotal år har möjligheterna att förmedla information sekundsnabbt över
obegränsade avstånd ökat dramatiskt. Det knyter samman företag och
institutioner på ett sätt som gör själva avståndet ointressant. Teknologin
skapar dessutom förutsättningar för att utveckla ny kunskap på ett sätt som
knappast annars varit möjligt.
Konsekvenserna av det informationsteknologiska genombrottet är
omfattande och märks på alla plan. När distribution av information upphör
att vara ett problem och när förädling av information till kunskap underlättas
så dramatiskt som nu sker, påverkas i grunden såväl produktions-
förutsättningarna som sociala och samhälleliga villkor i övrigt.
En förändring av särskild betydelse är just den föränderlighet som ligger i
de nya utvecklingsvillkorens karaktär. Omsättningshastigheten tilltar och
förutsebarheten minskar. Det utmanar alla produktions- och samhälls-
strukturer men särskilt dem som har stabiliteten som främsta kännetecken.
Sverige är uppenbart ett sådant land.
Den andra iakttagelsen är att marknadsekonomin nu blivit det allmänt
accepterade ekonomiska systemet i hela världen. Det innebär ett viktigt
genomslag för ekonomiska principer som sedan länge, där de tillämpats,
visat sin överlägsenhet i att skapa välstånd. Samtidigt har den personliga
frihet som är marknadsekonomins andra sida vunnit betydelsefull terräng.
Vitaliteten i marknadsekonomin förstärker den öppenhet som globali-
seringen i sig och informationsteknologins genombrott präglas av.
Den tredje iakttagelsen gäller den successivt ökade betydelsen av
kunskaper för att kunna ta tillvara de möjligheter som bjuds. Sannolikt är det
t.o.m. så att kunskapen kommer att bli den helt avgörande konkurrensfaktorn
i det samhälle som kommer efter det mer traditionella industrisamhället. För
länder med kunskapsunderskott är detta särskilt utmanande. En kunskaps-
uppbyggnad tar lång tid att genomföra.
I hägnet av de snabbt föränderliga villkoren i stort förändras också de
internationella konkurrensvillkoren. Nya industriländer anmäler sig som
stimulerande konkurrenter till bl.a. Sverige.
Den asiatiska utvecklingen är från dessa utgångspunkter av särskilt
intresse. Japan och Sydkorea följs nu av Taiwan, Singapore och Malaysia.
Länder som för ett fåtal år sedan präglades av djupaste fattigdom konkurrerar
plötsligt också på de mest avancerade marknaderna.
Det som händer i Sydostasien utmanar den gamla industrivärlden. Likväl
är utvecklingskrafterna där inte uttryck för något speciellt asiatiskt och
därmed för andra ouppnåeligt. I grunden handlar det i stället om länders
förmåga att dra nytta av de drivkrafter som främjar tillväxt och skapar
välstånd, samma drivkrafter som en gång lyfte västerlandet - däribland
Sverige - till en teknologisk, ekonomisk och social nivå utan tidigare
motsvarighet i människans historia.
Det som hänt och händer i Sydostasien kan också mycket väl komma att
ske i åtminstone delar av det tidigare kommunistiska Central- och Östeuropa.
Gamla hinder för utveckling avlägsnas snabbt i många av dessa länder i vår
omedelbara närhet.
Det är i denna globala miljö Sveriges framtid måste ses. Det innebär inte
att vårt land skall betraktas som utlämnat till krafter utanför all kontroll
eller
att det specifikt svenska förlorat all betydelse. I det senare hänseendet är det
sannolikt tvärtom.
En rimligare slutsats är i stället att en hel värld förändras av den
enastående kraften i föreningen av en fri ekonomi och ny teknologi, som i sin
tur leder till och påverkas av en allmän liberalisering i politik och
samhällsliv. Den kraften skapar förutsättningar som inget land haft i någon
tidsålder och som det nu är upp till varje nation att dra nytta av.
Det är i detta perspektiv vi vill föra diskussionen om tillväxtens och
utvecklingens förutsättningar. Dagens svenska problem, med bl.a.
budgetunderskott och arbetslöshet, är visserligen betydande, men ändå
överblickbara. De kan och måste lösas.
Den stora förändringen återstår emellertid även när detta är gjort. Hur vårt
land klarar denna bestämmer utvecklingsvillkoren under i vart fall den första
delen av det nya århundradet.
I det följande skall vi i några olika hänseenden diskutera vilka värden och
drivkrafter vi bedömer som viktiga inslag i den förestående samhälls-
omvandlingen.
Ny tid med nya värderingar
Övergången till en ny tid förändrar också många människors
värderingar. Nya synsätt på utbildning, arbete,
fritidsintressen och hur man vill leva växer fram. Därmed
ändras också förutsättningarna för politiken och
samhällsutvecklingen i stort.
Dagens barn och ungdomar kommer att vara de som väljer nya livsstilar
och sätt att se på livet. Värderingarna formas av att samhällets förutsättningar
förändras utifrån t.ex. ny teknik, nya kunskaper och nya sätt att
kommunicera.
Det omvända förhållandet gäller emellertid också; nya värderingar bidrar
till nya krav på politik och samhälle. För att Sverige skall tillhöra framtidens
framgångsrika nationer måste lyhördheten för dessa förändringar vara stor
och politiken anpassas för att kunna ta tillvara de möjligheter som följer av
dessa förändringar.
Dagens unga generation ser vårt samhälle ur det globala perspektiv som
redan är här. Möjligheterna att resa, studera, arbeta och leva utvecklas på ett
sätt som understryker att nationsgränser får allt mindre betydelse.
Rörligheten innebär att dagens unga kan söka sig såväl från som till Sverige,
beroende på hur väl deras behov och önskemål om t.ex. utbildning, arbete
och levnadssätt kan tillgodoses. Sveriges måste därför framstå som en
attraktiv del av världen.
Traditionella sätt att leva bryts ned, inte till förmån för ett nytt sätt att
leva
utan till förmån för en mångfald av livsstilar. Det enda kännetecknande är
den individualism som utgör grunden för mångfalden. Dagens politik, som
utgår från ett mera traditionellt levnadssätt, har byggt upp system för
vardagen som inte längre kommer att vara efterfrågade. Hierarkier och
likformighet måste få ge vika för mångfald och fritt skapade nätverk som
utgår från grupper av individer i frivillig samverkan.
Levnadsvillkoren för den äldre generationen har likaså förändrats i positiv
riktning. De flesta lever ett vitalt, aktivt och rörligt liv mycket längre upp i
åldrarna än bara någon eller ett par generationer tidigare och har dessutom i
allmänhet en betydligt bättre ekonomi. Också de äldres förväntningar på ett
bättre liv och möjligheter att kunna utnyttja sin arbetsförmåga förutsätter ett
flexibelt samhälls- och arbetsliv präglat av mångfald och valfrihet.
Många unga väljer att växla mellan utbildning och arbete. Istället för att
hålla fast vid ett speciellt yrke hela livet växlar de mellan olika. Med
utgångspunkt från det ökande informationsflödet och kunskapstillväxten
ställer de krav på utbildningsmöjligheter under hela livet. Många väljer att
kombinera tillfälliga arbeten i Sverige med längre utlandsresor. Andra väljer
att vara entreprenörer ensamma eller i samverkan med likasinnade.
Kombinationsmöjligheterna är lika många som antalet individer. Detta
understryker behovet av en avreglerad och flexibel arbetsmarknad och bättre
förutsättningar för företagande.
Kunskapen om omvärlden utvecklas och engagemanget i globala frågor
ökar. Allt fler inser behovet av att slå vakt om naturen, i såväl det lokala som
det globala perspektivet, och låter därför hänsynstagandet till miljön bli en
naturlig del av deras livsmönster. Samhällen som utvecklas i samklang med
naturen och där politiken tar de globala miljöfrågorna på allvar kommer
därför att vara mer attraktiva än andra. Nödvändigheten av internationellt
samarbete, miljövänliga lösningar och personligt ansvarstagande måste
därför understrykas.
Det goda samhället
De utvecklingstendenser som är tydliga, såväl till följd av de
globala genombrotten för marknadsekonomin och den nya
teknologin som till följd av värderingsförskjutningarna, är
individuella. Det är på individers skaparkraft framgång
byggs. Stora och centraliserade system i politik och ekonomi
är inte tillräckligt rörliga och anpassningsbara.
Den enskildes vilja och möjlighet att växa och utvecklas, att förkovra sig
för att kunna skapa mera till gagn för det personliga välbefinnandet, för den
egna familjens trygghet och - ytterst - för hela samhällets framåtskridande är
all framgångs fundament. Detta fundament blir emellertid allt mer betydelse-
fullt i en tid när kollektivismen som politisk idé lider nederlag inte bara på
filosofiska utan också på teknologiska och ekonomiska grunder.
Att det individuella får större betydelse innebär emellertid inte att den
enskilde står ensam. Det goda samhället är inte ett samhälle av enbart
individer utan av individer i frivillig samverkan.
En viktig utgångspunkt är att det goda samhället värdesätter alla människor
och deras arbetsinsatser. Alla kan känna att de behövs och kan vara till nytta.
Sverige är idag långt från det ideal vi vill ställa upp. En miljon människor
står utanför den ordinarie arbetsmarknaden. Av dessa har 400 000 personer
förtidspensionerats. Statens samlade kostnader enbart för arbetsmarknads-
politiska åtgärder av olika slag och kontantstöd uppgår till ca 100 miljarder
kronor om året. Härtill kommer kommunernas kostnader, liksom utbetalning-
arna över socialförsäkringssystemen.
Den enskilt viktigaste faktorn för att åstadkomma balans i de offentliga
finanserna och skapa förutsättningar för ekonomisk tillväxt är förändringar i
syfte att tillvarata alla människors vilja och förmåga att försörja och förkovra
sig genom eget arbete.
Under efterkrigstiden har alltmer av det civila samhällets funktioner
överförts till den offentliga, d.v.s. den politiskt styrda och av offentliga
medel finansierade ekonomin. Alltmer av människors vardagsliv har
socialiserats eller - som socialdemokraterna föredrar att uttrycka det - lagts
under demokratisk kontroll. Härigenom har statens skilda delar tagit över
såväl produktions- som beslutsansvar för områden som tidigare sköttes i det
civila samhället, av enskilda eller av enskilda i samverkan.
För många saknar ordet gemenskap idag en innebörd. Först när det
preciseras till familjer, vänner, arbetskamrater, idrottsklubbar, kyrkan,
byalagen, det kooperativa daghemmet m.fl. får ordet en mening. Genom
utarmningen av den enskildes ansvar och den lilla världens utvecklings-
möjligheter har Sverige blivit fattigare.
Där det allmänna har misslyckats eller lyckats mindre väl borde det civila
samhället och den ansvarstagande medborgaren ges möjlighet att själva
forma sitt liv och sin framtid. Vi moderater vill se en samhällsutveckling där
hela det civila samhällets möjligheter tas tillvara för att främja såväl
tillväxten som tryggheten i den vidaste av bemärkelser. Det kräver ett
entydigt bejakande av människans möjligheter till växt liksom av villkoren
härför. Men det kräver dessutom insikt om att det nya samhällets
trygghetsbehov inte i allt kan tillgodoses av en offentlig verksamhet som
avstår från att ta i anspråk det människor enskilt och i samverkan kan och
måste bidra med.
Tillväxtens drivkrafter
Enskilt och i gemenskaper är det människors skaparkraft och
utvecklingsvilja som avgör varje samhälles - också Sveriges
- framtid.
Politiken kan inte skapa tillväxt och utveckling. Politiken har emellertid ett
ansvar för att samhällets institutioner ger de enskilda medborgarna bästa
möjliga förutsättningar att verka.
Det avgörande problemet i svensk ekonomi är att de grundläggande förut-
sättningarna för skapande, företagande och därför också för tillväxt under de
senaste decennierna har eroderats under trycket av en tillväxthämmande
politik. Det politiska projektet under denna tid har till betydande del varit
orienterat mot andra mål än ekonomiskt välstånd och dessutom utgått från
antagandet att ekonomisk tillväxt kan regleras fram genom politiskt
beslutsfattande. En egalitär syn på resultatet av människors ansträngningar,
löntagare likaväl som företagare, och en i grunden negativ inställning till
privat ägande har kombinerats med en teori om att ekonomiskt skapande
förutsätter en omfattande offentlig sektor.
Stabil och uthållig ekonomisk tillväxt kan inte kommenderas fram genom
politiska beslut utan kan endast växa fram ur enskilda människors
ansträngningar. Det finns ett stort empiriskt material som pekar i denna
riktning. Den klaraste erfarenheten av ekonomisk politik i västvärlden under
efterkrigstiden är att de länder som valt en väg som garanterar goda, stabila
och förutsebara regler för ekonomisk verksamhet nått större framgångar än
de länder som valt att på politisk väg försöka styra och kommendera den
ekonomiska verksamheten. Ett samhälles ekonomiska potential ligger i dess
medborgares möjligheter att enskilt och tillsammans utveckla sin skaparkraft.
Modern forskning ger vid handen att det är ekonomins institutionella
förutsättningar som i mycket bestämmer utvecklingen. Med detta begrepp
skall förstås de regler som omgärdar den ekonomiska verksamheten i
samhället. Av störst vikt är regler som berör ägande och avtal. Ur den
enskilda äganderätten växer en rad av den utvecklade ekonomins mest
betydelsefulla instrument. Genom den fria avtalsbildningen kan ekonomins
olika aktörer organisera samhällets resurser på ett allt mer effektivt sätt. Den
enskilda äganderätten och den fria avtalsbildningen är marknadsekonomins
grundpelare. Dess funktionssätt är beroende av hur utvecklade och
välskyddade dessa institutioner är.
Men det institutionella ramverket består också av andra politiska,
ekonomiska och sociala arrangemang. Ett stabilt penningvärde eliminerar
osäkerheter och underlättar därmed ekonomiskt beslutsfattande. Kulturella
och sociala moralregler som påbjuder hederlighet är till gagn för den
ekonomiska verksamheten. Stabil tillgång till marknader och institutionella
ramverk som garanterar fri handel är andra exempel på institutioner som har
en gynnsam inverkan på den ekonomiska verksamheten.
Under senare decennier har denna syn på ekonomins utveckling och
tillväxtens förutsättningar fått ökad uppslutning, och det är idag vanligt att
politiker från de mest skilda läger pläderar för stabila spelregler och
institutioner. En betydande begreppsförvirring har emellertid kommit att
prägla debatten. Stabila spelregler behöver nämligen inte vara liktydigt med
ekonomiskt önskvärda spelregler, och alla institutioner är inte med
nödvändighet goda institutioner.
Det är därför inte förvånande att regeringen i tillväxtpropositionen ger
uttryck för en tillväxtteori som utifrån ett snarlikt resonemang ger den
offentliga verksamheten en central roll i ekonomin. Den solidariska
lönepolitiken och det man kallar "social infrastruktur" ges en avgörande
positiv roll i strukturomvandlingen av den svenska ekonomin. Den
omfattande offentliga servicen anses medföra att den ekonomiska
omvandlingen i högre grad blir socialt acceptabel. Dessutom tycks
regeringen mena att arrangemang av den här typen underlättar för den
ekonomiska utvecklingen på ett sätt som är tillväxtbefrämjande.
Det som gör vissa institutioner goda är att de ger de ekonomiska
beslutsfattarna kontroll och förutsebarhet i deras beslut, vilket inkluderar att
de får bära de huvudsakliga konsekvenserna av dessa. Det är därför ett
misstag att tro att en allomfattande välfärdsstat kan utgöra en god
institutionell förutsättning för tillväxt på det sätt som redovisas i
propositionen. Den ekonomiska tillväxten möjliggör olika former av
offentlig service, inte tvärtom.
Institutioner kan också vara eller bli skadliga. Så är fallet då institutionerna
inte har eller har förlorat legitimitet hos de människor som de är avsedda att
tjäna. Likaså är de skadliga, om de för att bedriva sin verksamhet ställer krav
på så en stor del av samhällets resurser och så långtgående regleringar att de
motverkar det ursprungligen goda syftet och därmed blir kontraproduktiva.
Samhällets utveckling medför att onödiga eller förlegade institutioner
behöver avvecklas eller förändras. Ibland kan de behöva ersättas med nya.
Samhällets förmåga att utveckla och upprätthålla institutioner som ger
goda förutsättningar för enskildas och företags ekonomiska planering är det
långsiktigt avgörande för ekonomins utveckling. Det politiska uppdraget är
att se till att de institutionella arrangemangen i ekonomin blir bättre och mer
stabila.
Det svenska samhället står, som vi tidigare framhållit, inför en rad
utmaningar som till en betydande del har sin grund i den teknologiska
utvecklingen och i globaliseringen av ekonomin. Det man brukar kalla den
institutionella konkurrensen blir allt mer påtaglig. Internationell konkurrens
innebär att olika regelsystem och institutionella arrangemang konkurrerar
med varandra genom sin förmåga att attrahera människor och ekonomisk
verksamhet. När teknologisk och politisk utveckling gör kapital, men allt mer
också arbetskraft, allt mindre geografiskt bundet, kommer den
attraktionskraft institutionella arrangemang har att utgöra en avgörande
faktor för en regions eller nations ekonomiska utveckling.
Även om isolationism inte heller tidigare varit en utväg, blir det nu än mer
tydligt att ekonomiskt och politiskt beslutsfattande i andra delar av världen
påverkar också vårt land. På samma sätt som svenska företag konkurrerar
med företag i alla världsdelar måste Sverige som nation ha så goda
förutsättningar för företagande och arbete att kapital och människor bedömer
Sverige som en gynnsam miljö att bedriva verksamhet i.
Sverige halkar efter
Sverige har halkat efter övriga OECD-länders tillväxt sedan
1970-talet. Orsaken till eftersläpningen står dock att finna i
politiska beslut om ökad reglering och politisk styrning som
fattades redan på 1950- och 1960-talen men vars effekter
framträdde först något decennium senare. 1970 hade vi den
tredje största bruttonationalprodukten per invånare bland
OECD-länderna. 1994 hade vi halkat ned till sjuttonde plats.
Under större delen av 1970- och 1980-talen var tillväxten
låg. Efter överhettningen i slutet av 1980-talet gick Sverige
in i den djupaste recessionen sedan 1930-talet. Under denna
nedgång vidtog den borgerliga regeringen en rad strukturella
åtgärder för att få i gång den långsiktiga tillväxten, samtidigt
som mer kortsiktiga åtgärder för att få stopp på
skuldutvecklingen genomfördes. Den socialdemokratiska
regeringen har därefter återställt flertalet av den borgerliga
regeringens strukturreformer och i stället valt en
skuldsaneringsstrategi som, bl.a. genom de omfattande
skattehöjningarna, leder till att den långsiktiga tillväxten
hämmas.
Utförsåkningen under 1970- och
1980-talen
Tillväxttakten under 1970- och 1980-talen var i genomsnitt
2 procent per år att jämföra med 4,6 procent per år under
1960-talet och 3,4 procent under 1950-talet. Försämringen
har flera förklaringar som kan bilda en utgångspunkt för
analysen av vilken politik som behövs för att stärka
tillväxtkrafterna i ekonomin.
Under efterkrigsdecennierna fattades en rad långtgående politiska beslut,
som steg för steg vred den svenska utvecklingen mot ökande inslag av
planekonomi. Således avvecklades inte kristidsregleringarna av bostads- och
kapitalmarknaderna utan behölls och förstärktes. Skattefinansierade
välfärdssystem, såsom ATP, och den offentliga monopoliseringen av
tjänstesektorn medförde ett successivt ökande skattetryck och offentlig
styrning. Lönebildningen skedde i allt mer centraliserade former. Kapital-
bildningen och investeringarna lades under en växande statlig kontroll.
Tillväxten ansågs kunna tillgodoses genom statlig arbetsmarknads- och
näringspolitik.
Systemen började växa snabbare på 1970-talet, och det var också då vi
började se deras negativa effekter. Expansionen av den offentliga sektorn
krävde ökade skatteintäkter. Samtidigt undergrävdes utvecklingskraften i det
privata näringslivet av 1970-talets många och kostnadskrävande förändringar
inom arbetsrätten. Ett skattesystem byggdes upp som kännetecknades av
höga marginalskatter på arbete och höga skatter på de företagsvinster som
inte plöjdes ned i investeringar i samma företag. Villkoren för arbete,
sparande och nyföretagande försämrades radikalt.
Investeringstakten sjönk. Ännu under 1960-talets senare hälft ökade
kapitalstocken med 4,5 procent per år i industrin. De närmaste tjugo åren var
ökningstakten hälften så hög. Dessutom sjönk produktivitetstillväxten till en
fjärdedel av takten under 1960-talet.
Till den långsammare produktivitetsutvecklingen bidrog även den brist-
ande konkurrensen, förorsakad dels av en växande icke-konkurrensutsatt
offentlig sektor, dels av allt fler regleringar inom den privata sektorn.
Den långsammare produktivitetsutvecklingen tillsammans med ett löne-
bildningssystem som var anpassat efter tidigare rådande förhållanden ledde
till högre inflation och försämrad konkurrenskraft. Detta avhjälptes med
återkommande devalveringar.
Efter den stora devalveringen 1982 ökade investeringarna kraftigt, allra
mest inom typiska råvarubranscher och traditionell verkstadsindustri.
Därmed fick vi en förskjutning av strukturutvecklingen mot branscher med
lågt sysselsättningsinnehåll och låga reallöner.
De höga marginalskatterna i kombination med den svenska lönebild-
ningen, vars överskuggande mål var att minska löneskillnaderna, gjorde det
allt mindre lönsamt att utbilda sig. Investeringarna i humankapital släpade
efter utvecklingen i omvärlden.
Under 1980-talet genomfördes två viktiga strukturella reformer för att
förbättra ekonomins funktionssätt: avregleringen av kredit- och valuta-
politiken samt skatteomläggningen. Tyvärr genomfördes de i nämnd ordning,
i stället för tvärtom, och dessutom med flera års mellanrum. Långivningen
expanderade så länge det gick att göra mycket gynnsamma skatteavdrag.
Tillsammans med en släpphänt finanspolitik ledde detta till överhettning i
ekonomin, därefter till en spekulationsbubbla och sedan till en finansiell kris
för såväl banker och andra företag som hushåll. Tillgångsvärdena och
inflationen föll, medan den nominella räntan låg kvar på sin tidigare höga
nivå. Kreditgivarna hade helt enkelt inte förtroende för att den låga
inflationen skulle bli bestående. Därmed växte realräntan drastiskt.
Konsumtionen föll, arbetslösheten steg och budgetunderskottet ökade.
Sverige var inne i sin första allvarliga recession sedan 1930-talet.
Den borgerliga regeringens strategi
för skuldsanering och
strukturreformer
Den borgerliga regeringen tillträdde mitt under denna
nedgångsperiod. Den fick därmed hantera en del akuta
problem såsom bankkrisen, den ökande arbetslösheten och
det ökande budgetunderskottet.
Diagram 3.1
Den borgerliga regeringens skuldsaneringsstrategi byggde
huvudsakligen på utgiftsminskningar och endast i mindre
utsträckning på inkomstförstärkningar. Som framgår av
nedanstående tabell omfattade den borgerliga regeringens
program för sanering av statsfinanserna budgetförstärkningar
på 170 miljarder kronor.
Tabell 3.1
Den borgerliga regeringens budgetförstärkningar
Tabell
Tillsammans med de närmare 20 miljarder i
budgetförstärkningar som fogades till listan under
valrörelsen 1994 uppgick de genomförda, beslutade och
aviserade budgetförstärkningarna till 190 miljarder kronor,
vilket motsvarade 13 procent av BNP.
Vidare genomfördes en rad strukturella åtgärder i form av skattesänkningar
på arbete och kapital, arbetsrättsliga förändringar i syfte att göra arbets-
marknaden mer flexibel, utbildningsreformer, privatiseringar och avregle-
ringar samt en skärpning av konkurrenslagstiftningen.
De för näringsklimatet viktigaste skattesänkningarna var:
avskaffad dubbelbeskattning på riskkapital genom slopad
skatt på aktieutdelningar
sänkt arbetsgivaravgift med ca 5 procent
slopad förmögenhetsskatt på arbetande kapital och sänkt
arvskatt
slopad omsättningsskatt på aktier
återinförd kvittningsrätt för nystartade småföretag
slopad fastighetsskatt på butiker och kontor
Avregleringen av arbetsmarknaden påbörjades genom
följande förändringar:
förlängd provanställning till 12 månader
förlängd visstidsanställning till 12 månader
undantag från turordningsreglerna med två personer
skydd för enmansföretag mot blockad
avskaffad facklig vetorätt vid upphandling
avveckling av arbetsförmedlingsmonopolet
avreglering av ut- och inhyrning av arbetskraft
det fackliga a-kassemonopolet ersattes med en allmän
arbetslöshetsförsäkring
avreglering av företagshälsovården
På utbildnings- och forskningsområdet genomfördes bl.a.
följande strukturella förändringar:
nytt ersättningssystem för fristående skolor
större flexibilitet och valfrihet genom nya läroplaner för
grundskolan och gymnasiet
möjligheter att genomföra lärlingsutbildning på
gymnasienivå
frihet för varje universitet och högskola att avgöra
utbildningsutbud och antagningskrav
förstärkning av forskningen och den tekniska
utvecklingen
överföring av Chalmers Tekniska Högskola och
Högskolan i Jönköping i stiftelseform
överföring av tidigare löntagarfondsmedel till fria
stiftelser för att främja mångfalden i
forskningsfinansieringen och kulturlivet
Av privatiseringarna var följande de största:
SSAB (Svenskt Stål AB)
Celsius Industrier AB
AssiDomän AB
Pharmacia AB
Den socialdemokratiska regeringens
återställare
När socialdemokraterna övertog regeringsmakten i oktober
1994, var svensk ekonomi på väg upp ur recessionen. Det
gällde framför allt den exportinriktade industrin.
Utvecklingen på arbetsmarknaden hade vänt, och
arbetslösheten minskade. Underskottet i de offentliga
finanserna kvarstod dock som en följd av att den borgerliga
regeringens saneringsprogram ännu inte nått full effekt. I
detta läge valde den socialdemokratiska regeringen att riva
upp stora delar av det beslutade saneringsprogrammet. Den
genomdrev i stället med hjälp av vänstern och miljöpartiet i
riksdagen ett eget saneringsprogram, som till större delen
vilar på skattehöjningar.
Den socialdemokratiska regeringen upphävde flertalet av den borgerliga
regeringens skattesänkningar samt införde och höjde ytterligare ett stort antal
skatter. Totalt uppgår de socialdemokratiska skattehöjningarna till närmare
60 miljarder kronor, varav en stor del direkt har drabbat företagande och
arbete. Vidare har man rivit upp merparten av den borgerliga regeringens
arbetsrättsliga förändringar, samt stoppat eller fördröjt nästan alla
avregleringar och privatiseringar. Sammantaget har detta lett till att
företagarklimatet drastiskt försämrats. Tillväxten av företag och nya jobb
hämmas. Risken är överhängande att detta resulterar i en arbetslöshet som
stagnerar på en mycket hög nivå. Tecknen på detta är flera. Ett av dem är att
antalet nystartade företag minskar; första halvåret i år var minskningen
15 procent jämfört med samma period föregående år.
Det ekonomiska läget
Den internationella konjunkturen
Den internationella konjunkturen har utvecklats något sämre
än vad som förutsågs i våras, vilket har föranlett en viss
nedrevidering av den beräknade tillväxten i OECD och EU
för 1995 och 1996. Enligt regeringen är världsekonomin inne
i en mer dämpad om än stabil tillväxtfas med låg inflation.
Tillväxten väntas överstiga 2 procent och inflationen
understiga 3 procent under prognosperioden. Krisen i det
japanska banksystemet och budgetanpassningarna inför
EMU inger dock viss osäkerhet vad gäller utvecklingen av
den internationella efterfrågan. Det finns därför anledning att
befara en något mindre internationell draghjälp för svensk
export det närmaste året än vad regeringen räknar med.
Utvecklingen i Sverige
Den svenska ekonomin har på flera punkter utvecklats mer
positivt sedan i våras än vad som då förutsågs. Det gäller
räntan, kronkursen, tillväxten, inflationen och de offentliga
finanserna. Däremot har arbetslösheten, trots högre tillväxt,
minskat mindre än väntat. Trots detta har lönestegringen
överträffat såväl Edin-gruppens norm som den
genomsnittliga utvecklingen utomlands.
Mot denna bakgrund förutses allmänt att tillväxten skall nå sin topp redan i
år för att därefter minska nästa och därpå följande år. Flertalet
prognosinstitut är mindre optimistiska än regeringen beträffande den
fortsatta utvecklingen, vilket framgår av tabell 4.1. Vi vill för vår del peka
på
några faktorer, som kan leda till svagare tillväxt än vad regeringen förutspår.
Tabell 4.1
Till att börja med är det troligt att regeringen överskattar
utvecklingen av den privata konsumtionen. Enligt SCB växte
denna med hela 1,6 procent det andra kvartalet i år jämfört
med samma kvartal förra året. Mycket talar dock för att
denna siffra är för hög och att hushållen inte har dragit ned
på sitt sparande till den grad som en så snabb
konsumtionsökning förutsätter. I denna riktning pekar
Handelns utredningsinstituts mätningar, som visar en
betydligt svagare detaljhandelsförsäljning under första
halvåret.
För nästa år förutspår regeringen en ännu snabbare konsumtionsökning,
som till större delen skulle bero på stora löneökningar och i mindre grad på
en ytterligare neddragning av hushållens sparande. Det framstår dock som
osannolikt att hushållens sparkvot sammantaget skulle minska så mycket
som 2,4 procentenheter mellan 1994 och 1996. Enligt teorin om "Ricar-
diansk ekvivalens" bör visserligen ökat offentligt sparande, i form av lägre
budgetunderskott, leda till att hushållen drar ned på sitt sparande, eftersom
de behöver lägga undan mindre pengar inför framtida skattehöjningar. Att en
budgetförstärkning får expansiva effekter på ekonomin är emellertid mer
sannolikt, om den sker via utgiftsnedskärningar än via skattehöjningar.
För det första ger en skattehöjning signal om att regeringen kan ta till nya
skattehöjningar inte bara för att amortera den nuvarande skulden utan för att
finansiera nya framtida utgifter. Den nuvarande regeringen kan knappast inge
hushållen förtroende att skatten inte skall höjas ytterligare. Att hushållen
skulle börja belåna sin bostäder för att betala fastighetsskatten och därefter
öka konsumtionen i trygg förvissning om att regeringen tar hand om
framtiden är exempelvis inte troligt.
För det andra leder skattehöjningar till att ekonomin fungerar sämre och
därmed även till att tillväxten blir lägre. Hushåll med rationella förväntningar
inser med andra ord att skattehöjningar - totalt 29 miljarder kronor 1995 och
16 miljarder 1996 - är ett sämre sätt att sanera budgeten och vågar därmed
inte minska sitt eget sparande till förmån för konsumtion. Mot denna
bakgrund förutspår vi en lägre konsumtionstillväxt för 1995 och 1996
sammantaget än vad regeringen hoppas på.
Vidare kan regeringen mycket väl ha överskattat exporten och investering-
arna nästa år. Dels kan exporten komma att öka långsammare som en följd
av en något mindre gynnsam internationell konjunktur. Dels kan den hållas
tillbaka som en följd av att svensk konkurrenskraft återigen försämras på
grund av större löneökningar än i omvärlden i kombination med en
förstärkning av kronan. En sämre exporttillväxt skulle leda till sämre
lönsamhet för exportindustrin och därmed till minskade incitament att
investera, vilket också drar ner tillväxten.
Mot bakgrund av att tillväxten når sin topp redan i år kommer även
sysselsättningsökningen att gå in i en lugnare fas. SCBs statistik för oktober
redovisar exempelvis en avsaktning av sysselsättningstillväxten samt en viss
ökning av arbetslösheten jämfört med samma månad förra året. Den öppna
arbetslösheten väntas visserligen sjunka något nästa år, men samtidigt ökar
arbetsmarknadsåtgärderna, varför nedgången i den totala arbetslösheten
väntas bli marginell. Att den totala arbetslösheten inte sjunker mer trots en
stabil tillväxt måste anses som ett stort misslyckande för regeringens politik.
Inflationen har utvecklats mer gynnsamt än vad regeringen räknade med i
våras. Man gör nu prognosen att den skall stanna under Riksbankens övre
gräns för inflationsmålet på 3 procent både i år och nästa år. Nästa år är det
framför allt löneökningarna som driver upp prisnivån. Den förväntade
kronförstärkningen verkar däremot dämpande på prisökningarna.
Riksbanken räknar i sin senaste inflationsrapport med att inflationen kan
hållas mellan 2,5 och 3 procent 1996 och något högre än så 1997. Prognosen
är därmed mer optimistisk än i somras, då man bedömde att inflationen
skulle överstiga det övre toleransintervallet på 3 procent redan 1996.
Såväl regeringens som Riksbankens inflationsprognoser för 1996 ligger
dock fortfarande närmare den övre toleransgränsen än själva målet på 2
procent. Enligt Riksbanken krävs därför att någon av de inflationsindikatorer
man använder sig av utvecklas mer positivt än man räknat med för att
styrräntan skall sänkas framöver. Riksbanken betonar exempelvis att en
markant kronförstärkning eller en ytterligare förbättring av inflations-
förväntningarna skulle vara skäl att sänka styrräntan.
Av större långsiktigt intresse är några av Riksbankens övriga inflations-
indikatorer, dels skillnaden mellan faktisk och potentiell tillväxt (det s.k.
produktionsgapet), dels löneutvecklingen i förhållande till produktiviteten. I
Sverige har vi vant oss vid att snabb tillväxt och höga löneökningar leder till
inflation och därmed till höjda räntor. Snabb tillväxt behöver dock inte leda
till inflation, om den potentiella tillväxten ökar lika snabbt. En förutsättning
för detta är bl.a. en flexibel arbetsmarknad. Höga löneökningar, exempelvis
inom vården, behöver heller inte leda till inflation förutsatt att
produktiviteten ökar lika snabbt. En förutsättning för detta är sannolikt att
vården utsätts för konkurrens från den privata sektorn.
Eftersom det är en tillväxtproposition regeringen har presenterat hade man
kunnat förvänta sig resonemang om hur en snabb tillväxt långsiktigt skall
kunna kombineras med låg inflation. Detta måste vara det långsiktiga målet
för den ekonomiska politiken. I stället förlitar sig regeringen på att den låga
inflationen skall klaras med hjälp av en kronförstärkning, som ju knappast
kan pågå oavbrutet, samt på välvilliga fackföreningar som skall gå med på
låga löneökningar.
Perspektivet mot år 2000
För utvecklingen i ett medellångt perspektiv presenterar
regeringen ett huvudalternativ och ett alternativ med högre
tillväxt. Huvudalternativet används som underlag vid
avstämningen av konvergensprogrammet. Att utvecklingen
blivit mer positiv än vad regeringen förutsåg medför en
bättre utgångspunkt för långtidsberäkningarna och därmed
ett bättre slutresultat vad gäller de offentliga finanserna.
Trots den snabbare tillväxten har arbetslösheten inte minskat lika snabbt
som regeringen räknade med i somras. Mot den bakgrunden blir bedömning-
en mer pessimistisk för framtiden. Vid sekelskiftet väntas den totala arbets-
lösheten fortfarande ligga på 10 procent.
Under valrörelsen 1994 lovade socialdemokraterna att på något eller några
år halvera arbetslösheten. Vi kan nu konstatera att löftet inte infriats.
Regeringens egna bedömningar visar dessutom att den politik som förs inte
leder till att massarbetslösheten elimineras, ens till sekelskiftet. Tvärtom
permanentas arbetslösheten på orimliga nivåer och allt fler blir
långtidsarbetslösa. Socialdemokraterna medger nu att de misslyckats med
och kommer att misslyckas med att uppfylla sitt viktigaste löfte till väljarna.
Högtillväxtalternativet bygger på samma kalkyler för den internationella
ekonomin. Däremot förbättras förtroendet för den inhemska ekonomiska
politiken snabbare. Dessutom fungerar arbetsmarknaden inklusive
lönebildningen bättre än i huvudalternativet, vilket innebär att syssel-
sättningen kan öka fortare utan att överhettningstendenser uppstår. Resultatet
blir en högre tillväxt, lägre arbetslöshet, lägre inflation och räntor samt en
lägre offentlig skuldsättning. Ändå väntas den totala arbetslösheten inte bli
lägre än 8 procent.
Mot bakgrund av att regeringen själv betonar betydelsen av förtroendet för
den ekonomiska politiken samt av arbetsmarknadens funktionssätt för den
ekonomiska utvecklingen är det anmärkningsvärt att man gör så lite för att
förbättra dessa faktorer. Exempelvis hade regeringen kunnat öka sin
trovärdighet genom att lägga specificerade förslag om de ytterligare
besparingar på 16 miljarder kronor som aviserades i våras. Arbets-
marknadens funktionssätt hade kunnat förbättras genom avreglering och
ökade möjligheter till individuella löneavtal. Regeringen sänder i stället ut en
vädjan till arbetsmarknadens parter att diskutera lönebildningen med
varandra samt betonar de arbetsmarknadspolitiska åtgärdernas betydelse för
arbetsmarknadens funktionssätt. Vi, liksom flertalet forskare på området,
bedömer regeringens tilltro till dessa åtgärder som starkt överdriven.
Den medelfristiga kalkylen för tillväxten bygger på att det s.k.
produktionsgapet skall ha slutits vid sekelskiftet. Kalkylen förutsätter med
andra ord att ekonomin skall ha återhämtat sig från recessionen i början av
1990-talet och åter ha kommit in på sin gamla tillväxtbana. Regeringen
skriver själv att en ekonomis tillväxtbana bestäms av - utöver
arbetsmarknadens funktionssätt - faktorer som befolknings- och produk-
tivitetsutvecklingen. Den senare bestäms bl.a. av den tekniska utvecklingen
och produktionens kapitalintensitet. Det är därför märkligt att det inte förs
någon diskussion i tillväxtpropositionen om hur man tänker lösa ett av de
grundläggande problemen i svensk ekonomi, nämligen den svaga
kapitalbildningen, som både lett till en låg kapitalintensitet och medfört att
ny teknologi inte förs in tillräckligt snabbt. Detta problem kommer att
märkas relativt snart när den tidigare kronförsvagningens positiva effekter på
investeringarna ebbar ut. Vår egen strategi för att förbättra kapitalbildningen
inbegriper rejäla skattesänkningar på produktivt kapital.
Inte heller väger regeringen in risken för att också en blygsam uppgång av
efterfrågan och produktion, i likhet med vad som skett under konjunktur-
uppgångarna under 1970- och 1980-talen, kan leda till flaskhalsproblem
beroende på brist på utbildad arbetskraft. Orsakerna till detta kan sökas såväl
i arbetsmarknadens funktionssätt och lönebildningen som i arbetsmarknads-
politiken och utbildningssystemet.
Liksom i kompletteringspropositionen lägger regeringen inte in något
normalt konjunkturförlopp med variationer i aktivitetstakten i
långtidsprognosen utan räknar med genomsnittliga tillväxttal. Ett regelrätt
konjunkturförlopp skulle dock kunna ge högre arbetslöshet i slutet av
kalkylperioden mot bakgrund av den stela svenska arbetsmarknaden. Det
skulle dessutom kunna ge ett sämre utfall för de offentliga finanserna på
grund av risken för stigande räntor om budgetunderskottet åter skulle börja
öka i en lågkonjunktur.
Avstämning av
konvergensprogrammet
Den offentliga sektorns skuldkvot beräknas nu stabiliseras
redan i år, d.v.s. ett år tidigare än beräknat, vid närmare
80 procent av BNP. År 2000 beräknas skuldkvoten ha sjunkit
till 70 procent av BNP, vilket är 6,5 procentenheter lägre än i
konvergensprogrammet.
Underskottet i de offentliga finanserna beräknas underskrida referens-
värdet på 3 procent av BNP redan 1997 utan att ytterligare åtgärder vidtas.
Därmed gör man bedömningen att de 16 miljarder kronor i ytterligare
budgetförstärkningar som aviserades i konvergensprogrammet inte behövs.
En ny bedömning kommer att göras inför vårpropositionen. Mot bakgrund av
de små marginaler som råder samt risken för såväl en internationell som en
svensk konjunkturnedgång är det äventyrligt att de tillkommande
budgetförstärkningarna inte nu preciseras och beslutas.
Passiv proposition
Den nu framlagda s.k. tillväxtpropositionen aviserades av
regeringen redan i våras. Det ingav förhoppningar om att den
ensidigt kamerala ansatsen i den ekonomiska politiken skulle
omprövas till förmån för mer strukturella reformer i
tillväxtfrämjande syfte. Under sommaren prövades
försöksballonger med denna inriktning, och förväntningarna
byggdes upp.
Mot denna bakgrund är det inte konstigt att den starkt försenade
propositionen betecknats som "tillväxtflopp", "bromspropp" och "stillväxt-
proposition". Tillväxten väntas successivt avta fram till sekelskiftet, och
regeringen förefaller godta en sådan utveckling. Dess förslag är långt ifrån
tillräckliga för att långsiktigt säkerställa tillväxt och utvecklingsförmåga i
svensk ekonomi. Med denna proposition är risken stor att Sverige kommer
att förbli ett land utan förmåga att hävda sig bland världens främsta
industrinationer.
Regeringen har presenterat en föredragningslista när det behövts en helt ny
syn på tillväxtens drivkrafter och en handlingsplan därefter. Väntan på
sittande utredningar och tillsättande av nya sådana skapar inte tillväxt utan
vittnar om oförmåga att förstå de grundläggande problemen i svensk
ekonomi och internt komma överens om de skarpa förslag regeringen
tidigare ansett som så viktiga.
Att socialdemokraterna saknar en modern syn på tillväxtens villkor är den
fundamentala orsaken till att regeringens politik redan efter ett år har gått i
stå. Tillväxtpropositionen är bara en lätt putsning på det socialdemokratiska
samhällsbygge som inte längre förmår skapa vare sig tillväxt eller trygghet.
De dramatiskt nya konkurrensvillkor vårt land möter, inte minst gentemot de
snabbväxande länderna i Sydostasien samt låglöneländer i Central- och
Östeuropa, verkar ha gått regeringen förbi.
Propositionen innehåller nyheter mest i form av meddelanden om en lång
rad nya utredningar. Av de konkreta förslag som ändå finns är flera direkt
tillväxthämmande. Hit hör höjningen av koldioxidskatten, som direkt drabbar
företagen och därmed möjligheterna att skapa nya riktiga arbeten. Förslaget
att ge AP-fonden rätt att köpa mer aktier i svenska företag är även det
långsiktigt tillväxtfientligt. Ett ökat statligt företagsägande går på tvärs mot
vad Sverige idag behöver.
Mest anmärkningsvärt är ändå att man av regeringens prognoser och
resonemang i propositionen måste dra slutsatsen att den bedömer att den
strukturella arbetslösheten i Sverige ligger kring 10 procent. Ändå föreslås
inte några strukturella åtgärder för att få till stånd en bättre utveckling.
Däremot förekommer det i detta och andra sammanhang mycket fagert tal
om de svenska socialdemokraternas insatser för sysselsättningen.
Kontrasten mellan ord och handling framträder inte minst i EU-arbetet.
Vid Europeiska rådets möte i Essen i december 1994 antogs fem
rekommendationer till medlemsländerna på arbetsmarknadsområdet, vilka
sedan enhälligt bekräftades vid nästa möte i Cannes i juni 1995. Men i
praktiken motsätter sig regeringen åtminstone två av Essen-punkterna. Den
avser inte att sänka indirekta arbetskraftskostnader eller att göra arbetsrätten
mindre strikt.
Vid Cannes-mötet beslöts att medlemsländerna skulle upprätta nationella
sysselsättningsprogram, vilka skulle ligga till grund för ett gemensamt
åtgärdsprogram att antas vid det instundande toppmötet i Madrid i december.
Den svenska regeringen kom sent igång med sitt bidrag, som skulle ha
inlämnats i början av oktober. Så småningom sades det att det skulle ingå
som en bilaga till tillväxtpropositionen. I denna sägs visserligen att ett
flerårigt sysselsättningsprogram redovisas i anslutning till propositionen och
att detta skall överlämnas till EU i november. Men någon sådan bilaga finns
inte!
Regeringen har däremot varit mycket aktiv med att inför den förestående
översynskonferensen (IGC-96) plädera för en "sysselsättningsunion" och för
ett nytt sysselsättningspolitiskt avsnitt i EU-traktaten. Det förslag till
utformning av det senare som presenterats tyder på att vad som föresvävar
förslagsställarna mest är AMS-politik av svenskt märke.
Men dagens stora arbetslöshet kan inte avhjälpas enbart med
AMS-åtgärder. Det krävs strukturella reformer för att få till stånd den ökade
tillväxt som leder till flera företag och nya jobb. Återstoden av denna motion
skall ägnas åt förslag med denna inriktning.
Tillväxtens förutsättningar
Tillväxt alltid bra men svår att mäta
Innebörden av ekonomisk tillväxt är att människors
önskningar och behov blir bättre tillfredsställda. När värdet
av den samlade produktionen av varor och tjänster ökar,
innebär det att konsumenterna uppskattar produktionen högre
än tidigare, vilket är detsamma som att produktionen bättre
motsvarar konsumenternas subjektiva behov och önskningar.
Ekonomisk tillväxt är i dess egentliga betydelse därför för
det första alltid något positivt och för det andra inte i
huvudsak något materiellt.
Det är dock inte helt lätt att mäta människors subjektiva värderingar,
varför det även uppstår problem när man skall mäta tillväxt. Ett marknadspris
är dock ett direkt mått på konsumenternas värdering av varan eller tjänsten i
förhållande till andra varor och tjänster. En ökning av BNP i en
marknadsekonomi är därmed ett relativt bra - om än inte heltäckande - mått
på människors ökade "välstånd", medan tillväxttakten i planekonomier
knappast säger någonting om hur väl människors behov tillfredsställs.
Några invändningar kan därmed göras angående vårt BNP-mått. Det är
tveksamt huruvida en ökning av den offentliga sektorns tjänsteproduktion
innebär att användarnas behovstillfredsställelse verkligen ökar, då tjänsterna
aldrig har värderats via en marknadsprissättning. BNP-måttet tar heller inte
hänsyn till användarnas värdering av sådant som ligger utanför BNP-måttet.
Själva konsumtionen av en vara kan värderas högt, vilket syns i BNP-måttet,
samtidigt som den leder till minskad tillfredsställelse på ett annat område,
exempelvis genom miljöförstörelse. BNP-måttet kan på så sätt sägas vara
ofullständigt både därför att det inte fångar konsumenternas tillfredsställelse
på alla områden och därför att det helt utgår från att det är den enskilda
människans behov som skall tillfredsställas.
Tillväxt och miljö
Det finns inget enkelt samband mellan ekonomisk tillväxt
och miljön. Tillväxten i sig löser inte miljöproblemen; det
beror på hur tillväxten sker. Ekonomisk tillväxt kan
åstadkommas dels genom att man använder mer resurser,
t.ex. råvaror, dels genom att man ökar produktiviteten och får
ut mer av de resurser man använder. Samma förändring av
BNP kan alltså ha olika effekter på miljön beroende på hur
förändringen genomförs.
För att uppnå en hållbar utveckling i en värld med allt större befolkning
måste tillväxten ske på rätt sätt. Om tillväxten går via ökad resursanvändning
i stället för ökad produktivitet får detta katastrofala följder för både miljön
och välfärden, vilket utvecklingen i Östeuropa och f.d. Sovjetunionen visar.
Dessa länder har väsentligt större miljöproblem än Västeuropa, trots att man
befinner sig på en avsevärt lägre BNP-nivå.
De marknadsekonomiskt inriktade industriländerna har samtidigt lyckats
allt bättre när det gäller att kombinera den ekonomiska tillväxten med
miljöhänsyn. Japan med gigantiska miljöproblem under 1960-talet liksom
Västtyskland (Ruhrområdet) är typiska exempel på detta. Energi-
användningen har planat ut och utsläppen av miljöföroreningar, t.ex. svavel,
kvicksilver, klor m.m., har minskat kraftigt de senaste decennierna. Det har
flera orsaker. Ett allt mer effektivt utnyttjande av resurserna genom ständiga
tekniska förbättringar är en starkt bidragande förklaring. Marknads-
ekonomins prismekanismer stimulerar resurssnål teknik och alternativ
resursanvändning. Oljeprischocken i början av 1970-talet ledde bland annat
till att nya bostäder inom OECD blev 30-75 procent mer energieffektiva
mellan 1973 och 1990.
Bättre kunskaper och mer avancerad teknik har gjort oss mindre beroende
av knappa naturresurser. 1900-talets kanske största teknologiska innovation
- mikroprocessorn - bygger exempelvis på användningen av jordens näst
vanligaste grundämne - kisel. Kunskapsintensiv tjänsteproduktion har ökat
på bekostnad av varuproduktionen. Detta avspeglas t.ex. i den ökade
världshandeln vars struktur förändrats så att kunskapsinnehållet i varorna
ökat. 1965 utgjordes 45 procent av världens samlade import av livsmedel,
bränslen och andra primära, lågförädlade varor. 1990 hade den siffran sjunkit
till 28 procent. Utvecklingen går mot att vi flyttar kunskaper i stället för
varor.
Tillväxten i västvärlden har skapat resurser, som har kunnat användas till
miljö- och kunskapsinvesteringar. Människor har i ökad utsträckning fått råd
att efterfråga en god miljö, vilket banat väg för större miljöhänsyn.
Dynamiken och det effektiva resursutnyttjandet är avgörande för en
fortsatt positiv utveckling. Det lurar stora faror bakom regleringstänkandet.
Bristande förståelse för politiska lösningars begränsningar minskar utrymmet
för den dynamiska process som har skapat mer resurser än den förbrukat.
Restriktioner som bottnar i utvecklingspessimism kan hindra sund
ekonomisk tillväxt med ökad produktivitet och göra utvecklingspessimismen
självuppfyllande.
Genom ständiga förbättringar av produktiviteten skapas förutsättningar för
en hållbar tillväxt. Men skall vi lyckas åstadkomma en sådan tillväxt, kräver
det också strukturella förändringar för ett effektivare resursutnyttjande.
Hur tillväxt sker
Ekonomisk tillväxt kommer till stånd genom ökade insatser
av arbete och kapital eller genom att arbetet och kapitalet
utnyttjas bättre, d.v.s. genom ökad produktivitet. Den tid är
förbi då politiker kunde skapa konstgjord tillväxt genom att
blåsa upp efterfrågan genom finanspolitisk expansion.
Politiken av idag måste i stället inriktas på att skapa och
vidmakthålla institutioner - i vid bemärkelse - vilka främjar
utbudet av arbete och kapital samt stimulerar
produktivitetsförbättringar.
Ekonomin växer när insatserna av arbete eller kapital ökar, d.v.s. när fler
får jobb eller arbetar längre eller när investeringarna ökar. Under senare
hälften av 1980-talet berodde den snabba tillväxten i Sverige framför allt på
att fler människor började förvärvsarbeta. Att öka tillväxten genom höjd
förvärvsfrekvens är möjligt så länge som det finns ett betydande antal
personer som står utan jobb. Det fanns det i början av 1980-talet, och det
finns det i ännu högre grad i mitten av 1990-talet. Ett viktigt mål för vår
tillväxtstrategi är därför att se till att vi får en tillväxt som också leder
till fler
nya arbeten.
Även i en ekonomi där alla har arbete kan ekonomin växa, nämligen om
fler och bättre varor och tjänster kan produceras av samma antal människor,
d.v.s. om produktiviteten kan ökas. En långsiktigt högre tillväxttakt kräver att
produktiviteten inte bara ökas en gång utan kontinuerligt. Under 1980-talet
minskade produktiviteten snarare än ökade, delvis som en följd av att
frånvaron ökade dramatiskt. Det krävdes fler människor på lönelistan för att
få ett visst arbete utfört. Under 1990-talet har produktivitetstillväxten
däremot varit snabb. Frånvaron har minskat, samtidigt som privata företag
och den offentliga sektorn har rationaliserat sin verksamhet. Utmaningen är
därför tvåfaldig och på kort sikt motstridig: att åstadkomma en snabb
produktivitetstillväxt och samtidigt minska arbetslösheten.
På lite längre sikt är emellertid en snabb produktivitetsstegring en
förutsättning för ökad tillväxt. När samma varor och tjänster produceras av
färre människor, sjunker företagets produktionskostnader vilket, beroende på
hur hård konkurrensen är, leder till att priset på varan eller tjänsten sjunker
eller till att företagets vinster och de anställdas löner ökar. Ju mer priset
sjunker, desto mer kommer efterfrågan på just denna vara eller tjänst att öka,
och ju mer vinsterna och lönerna ökar, desto mer kan efterfrågan öka
generellt. När efterfrågan ökar, behöver företagen anställa mer personal.
Produktivitetstillväxten leder i det här fallet till högre sysselsättning och
tillväxt.
För att denna positiva spiral skall uppstå krävs en hög rörlighet och
anpassningsförmåga hos arbetskraften och kapitalet. Den ökade produk-
tivitetstillväxten måste med andra ord även öka utbudet av arbetskraft och
kapital. En viktig uppgift för politiken är därför att undanröja hindren och
öka incitamenten för arbetskraftens och kapitalets rörlighet.
Vad gäller det finansiella kapitalet har sådan rörlighet redan skapats i och
med kreditavregleringen och valutaliberaliseringen. Regeringens återinföran-
de av dubbelbeskattningen på aktieutdelning innebär dock att kapitalets
rörlighet mellan företag förhindras. I stor utsträckning låses det in i
befintliga
företag, huvudsakligen de redan kapitalintensiva, ofta råvarubaserade
storföretagen. Detta är olyckligt i den meningen att dessa inte kommer att
generera arbetstillfällen i samma utsträckning som tidigare. Det är därför
viktigt att underlätta att risk- och investeringsvilligt kapital kan komma nya
företag till del, framför allt sådana som är kunskapsintensiva och bygger på
ny teknik och innovationer och som kan väntas växa snabbt och därmed
generera framtidens välavlönade arbetstillfällen.
För arbetskraften finns det också rörlighetshinder kvar i form av
arbetsrättsliga regler och kollektivavtal samt inte minst i form av ett
utbildningssystem som inte förbereder människor inför de oundvikliga
förändringar som sker på arbetsmarknaden. Det politiker kan bidra med för
att öka produktivitetstillväxten är att skapa förutsättningar för investeringar
i
utbildning i form av ett utbildningssystem i toppklass samt ett skattesystem
som gör det lönsamt att utbilda sig. Sedan är det enskilda människor och
företag som måste fatta besluten om att satsa tid och pengar på en längre
utbildning.
Medlemskapet i EU och tillväxt
Sverige har nu varit med i EU i snart ett år. En ökad
produktivitet inom EU är nödvändig för att kunna konkurrera
gentemot de mer dynamiska ekonomierna i Asien och
Nordamerika. Arbetet med den inre marknaden är emellertid
långt ifrån färdigt. Fortfarande finns det i praktiken många
hinder för en helt fri konkurrens inom EU. Vi vill att Sverige
skall verka pådrivande i arbetet med den inre marknaden,
eftersom vi tror att det finns många fler positiva effekter att
hämta från ökad konkurrens och handel inom EU.
EU får dock inte bli en sluten handelsplats. För oss är utvidgningen av EU
till Öst- och Centraleuropa den viktigaste politiska uppgift EU står inför
under det närmaste decenniet. Det är genom integration i det europeiska
samarbetsprojektet vi bäst kan stabilisera den politiska demokratin och
trygga den långsiktiga ekonomiska tillväxten i dessa länder.
Utvidgningen är dock inte en enkelriktad väg där ekonomiska fördelar
endast kan vinnas av de central- och östeuropeiska staterna. Ökade
tillväxtmöjligheter öppnas även för de länder som redan är medlemmar i EU.
Genom en öppning av ekonomierna i öst får svenska och andra företag i
Västeuropa tillgång till marknader som tidigare varit stängda eller på annat
sätt reglerade. Än viktigare är att dessa ekonomier sannolikt kommer att växa
snabbt, något som hela Europa har nytta av.
Sverige har genom traditionella och historiska band - bl.a. med de baltiska
staterna - och sitt geografiska läge vid Östersjön goda möjligheter att
framgångsrikt exploatera dessa nya exportmarknader i Europa. Vi har
dessutom en industristruktur som är relativt väl anpassad efter den
efterfrågan som finns och som rimligtvis kan tänkas utvecklas. En tredjedel
av vår samlade produktion går på export av vilken hälften består av varor
från verkstadsindustrin. Det är i exporten av verkstadsprodukter,
telekommunikation och annan form av infrastruktur, samt kapitalvaror som
bilar och vitvaror, som vi kan antas ha en stor potential i vår handel med
Central- och Östeuropa.
För att Östeuropa skall ha råd att köpa dessa varor från oss måste de
emellertid få möjlighet att sälja någonting till oss. För närvarande har EU s.k.
Europaavtal med praktiskt taget alla de central- och östeuropeiska länderna.
Europaavtalen innefattar frihandelsavtal. Dessa har dock övergångs-
bestämmelser eller till och med skydds- och undantagsklausuler på de
områden där dessa länder är mest konkurrenskraftiga och där EU traditionellt
har varit mest protektionistiskt. Det gäller framför allt jordbruksprodukter,
som ligger helt utanför frihandelsavtalen, men även teko och stål.
EU:s protektionism, framför allt i form av jordbrukspolitiken, har inte bara
varit skadlig för de länder som vill exportera sina jordbruksvaror till EU utan
är även mycket kostsam för EU-ländernas konsumenter, som fått betala
högre livsmedelspriser och skatter för att finansiera jordbrukspolitiken.
Vi vill därför att Sverige skall verka för en ökad frihandel mellan EU och
övriga världen, en reformering av EU:s jordbrukspolitik samt en snar
utvidgning av EU till länderna i Central- och Östeuropa.
Frigörelse av offentliga resurser ger
ökad produktivitet
En förutsättning för den snabba svenska tillväxten sedan
1870-talet och hundra år framåt var att den del av
arbetskraften som blev överflödig i jordbruket, när detta
rationaliserades, kunde användas till mer produktiv
verksamhet i industrin. En överflyttning av resurser från den
offentliga till den privata sektorn kan få liknande positiva
effekter på tillväxten som en gång överflyttningen av
arbetskraft och kapital från jordbruket till industrin.
De positiva effekterna kan uppstå på tre sätt. För det första kan
produktivitetstillväxten väntas bli snabbare i en given verksamhet, när denna
flyttas ut till privat från offentlig regi. Även de delar av samma verksamhet
som blir kvar i offentlig regi kommer att utsättas för konkurrens, varför
produktiviteten kan väntas öka även i dessa. Privatiseringen av delar av
barnomsorgen har exempelvis lett till att produktiviteten för flertalet daghem,
även de i offentlig regi, har ökat. Barnomsorg har kunnat erbjudas till lägre
priser men med lika god kvalitet som tidigare.
För det andra kan de frigjorda resurserna användas till någon helt annan
verksamhet i den privata sektorn.
För det tredje möjliggör en bantning av den offentliga sektorn lägre
skatter, vilket minskar de snedvridande effekterna på resursanvändningen i
den övriga ekonomin. Det behöver därmed inte ske en fysisk utflyttning av
verksamhet från den offentliga sektorn för att en positiv effekt skall uppstå
på tillväxten. Även en nedskärning av de offentliga transfereringarna eller en
avgiftsfinansiering av offentlig verksamhet som innebär att skatterna kan
sänkas kan bidra till högre total produktivitet i samhällsekonomin.
För att återvända till daghemsexemplet, så skulle en ökad avgifts-
finansiering som möjliggör lägre skatter kunna få en positiv effekt på till-
växten. Idag subventioneras varje daghemsplats med omkring 50 000 kronor.
Det innebär att skatter av samma belopp måste dras in för att finansiera
subventionen.
En radikal minskning av den offentliga sektorn skulle förbättra
förutsättningarna för ekonomisk tillväxt. Därmed skulle välståndet förbättras
för ekonomin som helhet. De skattesänkningar som vi förespråkar skulle
dessutom medföra att fler skulle kunna få jobb och flertalet dessutom få en
bättre ekonomisk levnadsstandard än i dag. De som har behov av offentligt
stöd måste kunna erbjudas detta också i framtiden.
Stabila spelregler för ökad
produktivitet
För att främja produktivitetsutvecklingen kan politiker
undanröja lagar och regler, som bromsar förändring och
utveckling. De kan även värna om "spelregler" eller
"institutioner" - i bred bemärkelse - som stärker både
stabiliteten i ekonomin och motiven för att ta egna initiativ
och risker.
Institutioner kan i detta sammanhang vara allt från allmänna moralregler
och lagsystem till de myndigheter som är satta att tillämpa dessa lagar.
Viktiga institutioner för marknadsekonomin är exempelvis regler som att
"avtal skall hållas" och att "man skall arbeta för sitt uppehälle" samt lagar
som reglerar detta. Institutioner kan även vara sådant som växelkurssystem
eller normen om att staten inte skall låna till konsumtion utan enbart till
investeringar. Sveriges fasta växelkurs gentemot omvärlden utgjorde fram till
början av 1970-talet då Bretton Woods-systemet bröt samman en
institutionell restriktion för finans- och penningpolitiken.
Vår förmåga att bygga upp institutioner som främjade stabilitet och
entreprenörskap var en viktig anledning till att svensk ekonomi växte så
snabbt under ett sekel fram till 1970-talet. Att vi sedan har halkat efter
övriga
OECD-länder beror till en del på att vi varit så dåliga på att värna
marknadsekonomins institutioner. Politiken har dessutom präglats av allt
tvärare kast. Det har blivit svårare att förutsäga vilka regler som skall gälla
nästa år. Kravet på förutsebarhet innebär inte att lagar och regler aldrig skall
ändras. Dåliga sådana skall ersättas av bättre. Men den politiska makten skall
alltid hålla sig till grundprincipen att inte införa regler med retroaktiv
verkan.
Man skall ha rimlig tid på sig att förbereda sig inför en förändring.
Lagar som reglerar äganderätten och avtalsfriheten utgör grundbulten i en
marknadsekonomi, eftersom det är ur dem som en rad av den fria ekonomins
andra institutioner växer fram, exempelvis bolagsformer och konkursinstitut.
Den viktigaste funktionen hos äganderätten i detta perspektiv är inte att den
möjliggör privat ägande av saker vi besitter utan att den definierar
rättigheter,
exempelvis i form av hyra eller lån av saker vi inte äger. Den största
inskränkningen i det privata ägandet i Sverige idag är det höga skattetrycket.
Människor har helt enkelt inte möjlighet att kontrollera frukterna av sitt
arbete eller sina investeringsbeslut. Sänkta skatter är därför det bästa sättet
att stärka det privata ägandet som institution och därmed förbättra ekonomins
funktionssätt. Ett annat sätt att stärka marknadsekonomin är att minska
regleringarna och utvidga avtalsfriheten. Det område där en friare
avtalsbildning är mest påkallad är arbetsmarknaden.
En avancerad marknadsekonomi kännetecknas även av en omfattande
handel med rättigheter i olika former och av ett ständigt utvecklande av dessa
instrument, något som förutsätter avtalsfrihet. Det gäller att hitta lösningar
som hela tiden närmar sig en situation där den som vid ett visst givet
ögonblick har störst nytta av en resurs utnyttjar den. Det är här entreprenören
kommer in.
Förbättrad entreprenörsmiljö för
ökad produktivitet
En entreprenör är enligt vårt sätt att se inte nödvändigtvis en
person som uppfinner nya produkter eller upptäcker nya
användningssätt för gamla produkter. En entreprenör kan lika
gärna vara en person som utnyttjar möjligheten att göra
vinster genom att handla med varor, tjänster och rättigheter
på ett sätt som ingen har handlat med dem förut. Vår tids
entreprenörer är, till skillnad från förra seklets, mer inriktade
på att sälja tjänster än varor. Det kännetecknande för
entreprenören är dock fortfarande att han, och allt oftare hon,
gör det på något helt nytt sätt.
Att entreprenören går med vinst förutsätter att någon är beredd att betala
för dennes tjänster, d.v.s. att entreprenören upptäckt ett sätt att bättre
tillfredsställa människors behov än vad någon kommit på tidigare.
Entreprenörens verksamhet leder om den är framgångsrik med andra ord till
tillväxt, såsom vi tidigare definierat begreppet.
För att entreprenörer skall kunna verka får vinster inte beskattas för hårt.
Får man inte behålla frukterna av sina idéer, är det knappast lönt att
förverkliga dem. Det förutsätter också att det inte finns regleringar som
hindrar konkurrens från nya aktörer. En förbättrad entreprenörsmiljö
innefattar med andra ord lägre skatt på företagande, färre regleringar och
mindre krångel.
I den s.k. neoklassiska nationalekonomin finns det inte mycket plats för
entreprenörer. Anledningen är bl.a. att denna teori förutsätter att alla kan få
fullständig information om behoven på marknaden utan att det kostar något.
Eftersom det dessutom råder fullständig konkurrens, förverkligas nya
affärsmöjligheter omedelbart. Priset och därmed vinsten för entreprenören
sjunker omedelbart. Enligt denna teori går det enbart att göra vinster på
marknader där det råder ofullständig konkurrens.
Nyare ekonomiska teorier menar däremot att information inte är
kostnadsfri och att man kan ha större eller mindre talang vad gäller att
behandla den. Med ett sådant synsätt går det att göra vinster även på en
marknad med konkurrens, bara man ser till att använda informationen på
något nytt sätt. Exempel på entreprenörer från vår tid är de som sett till att
använda och sälja information om de finansiella marknaderna på ett nytt och
mer effektivt sätt. Om de offentliga monopolen på vård- och
omsorgsområdet bröts upp, skulle det säkerligen finns stora möjligheter för
entreprenörer att sälja vård- och omsorgstjänster i nya former. Det skulle
leda till ökad tillväxt och till fler arbeten.
Tillväxt och nya arbeten
Tillväxt är normalt en förutsättning men inte i sig en garanti
för fler arbetstillfällen. I vissa länder har arbetslösheten till
och med ökat under perioder med god tillväxt. Omvänt är det
naturligtvis tänkbart att också vid låg eller ingen tillväxt öka
antalet arbetstillfällen, men då till priset av sjunkande
reallöner.
Begreppet "job-less growth" har präglat utvecklingen inom EU under
1970-talet och större delen av 1980-talet. Stelheter på arbetsmarknaden och
höga totala arbetskraftskostnader har lett till att investeringar i stor
utsträckning syftat till att minska arbetskraftsintensiteten. I USA har, som
framgår av diagram 6.1 nedan, en mera flexibel arbetsmarknad och lägre
skatt på arbete medfört en kraftig expansion av antalet arbetstillfällen.
Samtidigt har reallönerna ökat förhållandevis långsamt.
Diagram 6.1
Sysselsättning och reallöner i USA respektive EU
Det krävs i flertalet europeiska länder särskilda åtgärder för
att tillväxt också skall leda till så många nya jobb att
arbetslösheten kan pressas tillbaka. Det ställer krav på en
mera dynamisk lönebildning, på insatser för att höja
kunskapsnivån och på nya villkor för kontinuerligt lärande,
det sistnämnda inte minst för att främja rörligheten på
arbetsmarknaden
En snabbare produktivitetstillväxt i svensk ekonomi kommer att öka
efterfrågan på arbetskraft men skärper också kompetenskraven. När det
behövs färre människor och maskiner för att klara av ett visst jobb, frigörs
resurser som kan användas till annan verksamhet. Avgörande för att en ökad
produktivitetstillväxt inte skall leda till ökad arbetslöshet är att
arbetsmarknaden blir mer flexibel. För detta krävs dels en avreglering av de
lagar som gäller på arbetsmarknaden och att den enskildes avtalsrätt hävdas,
dels möjlighet till kontinuerlig vidareutbildning under arbetslivet.
Finanspolitik
Finanspolitik som ger stabilitet
Finanspolitiken måste styras över från aktiv konjunkturpolitik
mot långsiktig strukturpolitik. En sänkning av den offentliga
utgiftskvoten gör de offentliga finanserna mindre
konjunkturkänsliga.
Internationella och svenska erfarenheter visar att det
långsiktigt inte går att skapa nya jobb genom finanspolitiska
finjusteringar. Keynesianismen i dess uttolkning som aktiv
konjunkturpolitik har visat sig skapa mer störningar än stöd
vad gäller den ekonomiska utvecklingen. Däremot spelar
både finans- och penningpolitiken viktiga roller för att skapa
stabilitet i ekonomin, något som främjar såväl tillväxt som
sysselsättning på lång sikt.
För att finanspolitiken skall kunna verka stabiliserande krävs enligt vår
mening att den offentliga sektorn inte är för stor. Med en offentlig sektor
som är större än den privata är det svårt att få stabilitet i ekonomin. Ett
långsiktigt mål bör därför vara att de offentliga utgifterna inte överstiger
hälften av BNP att jämföra med närmare 70 procent i dagsläget. En så stor
överflyttning av resurser från den offentliga till den privata beslutssfären
kommer att kräva stora strukturella förändringar. För att själva övergången
inte skall medföra instabilitet krävs att förändringarna sker successivt och
enligt en långsiktig plan. Människor skall inte få sin ekonomi raserad, därför
att bestämmelser förändras från dag till annan. Det skulle leda till att folk
inte vågar planera för framtiden, vilket i sig leder till instabilitet.
Höga ersättningsnivåer i de svenska socialförsäkringssystemen till-
sammans med höga marginalskatter har gjort att de offentliga finanserna har
svängt kraftigt med konjunkturen utan att regering och riksdag fattat några
beslut därom. Sådana s.k. automatiska stabilisatorer har ansetts verka
dämpande på konjunktursvängningarna. Under den nyligen genomgångna
recessionen fick de automatiska stabilisatorerna dock underskottet att växa
på ett okontrollerat sätt i Sverige. De offentliga finanserna fungerade därmed
snarare som automatiska destabilisatorer än stabilisatorer. Även efter
skatteomläggningen och förändringarna i socialförsäkringssystemen är de
svenska offentliga finanserna mest känsliga för konjunktursvängningar i
OECD. Vi vill skapa mer stabilitet i ekonomin genom att minska
marginaleffekterna i skattesystemet samt öka inslaget av egenavgifter i
socialförsäkringssystemen.
För ett litet och öppet land som Sverige kan det verka stabiliserande att
koppla finans- och penningpolitiken till den som gäller i omvärlden. De
perioder då kronan var knuten till pundet och därefter till dollarn
kännetecknades av låg inflation och stor ekonomisk stabilitet. Anledningen
härtill var att den svenska finans- och penningpolitiken anpassades till den
hos våra viktigaste handelspartner. Senare perioder med försök till fast
växelkurs har inte inneburit samma ekonomiska stabilitet, helt enkelt därför
att finanspolitiken varit mer expansiv och lönehöjningarna större än i
omvärlden, vilket lett till återkommande devalveringar. Det var därmed inte
den fasta växelkursen som gjorde att vi började få problem på 1970-talet
utan snarare det faktum att regering, riksdag och arbetsmarknadens parter
inte längre respekterade växelkursen som en restriktion.
Vi anser att en återgång till ett system där finanspolitiken, penning-
politiken och lönebildningen kopplas närmare till vad som gäller i utlandet
skulle främja den långsiktiga tillväxten i Sverige. Det förutsätter dock att
kopplingens hållfasthet framstår som trovärdig. Ett deltagande i den
ekonomiska och monetära unionen, EMU, uppfyller detta krav. Dels skulle
det vara svårt att lämna det monetära samarbetet. Dels skulle det ekonomisk-
politiska samarbetet mellan regeringarna, inklusive de s.k. konvergens-
kriterierna, förhindra en skatte- och utgiftspolitik som skulle undergräva
tillväxtens drivkrafter.
Konvergenskraven att vi måste minska den offentliga skuldsättningen till
högst 60 procent av BNP och det löpande underskottet till högst 3 procent av
BNP före inträdet i EMU utgör en positiv restriktion för finanspolitiken
redan nu. Det har dock anförts att dessa konvergenskrav inte räcker som
riktlinjer för finanspolitiken i de länder som deltar i EMU. Det tyska
förslaget, som även har fått bifall av EU-kommissionen, att skapa ett
stabiliseringsråd med deltagande av EU-ländernas finans- och
ekonomiministrar är därför ett steg i rätt riktning. Tanken är att detta råd
skall svara för en ömsesidig övervakning av finanspolitiken i länderna.
Exempelvis skall rådets medlemmar gemensamt eftersträva att minska
budgetunderskotten till mindre än 3 procent av BNP i högkonjunktur.
3 procent skall ses som ett absolut tak i lågkonjunktur. Mot bakgrund av att
de svenska offenliga finanserna svänger så kraftigt med konjunkturen skulle
vi i nuläget ha svårt att klara sådana krav. Därför krävs en mer omfattande
omstrukturering av Sveriges ekonomi.
Skuldkonsolidering via
utgiftsminskningar ger mer tillväxt
Budgetsaneringen bör baseras på utgiftsminskningar och ej på
skattehöjningar. En sådan politik förbättrar ekonomins
tillväxtmöjligheter.
Den förra borgerliga regeringen genomförde
budgetförstärkningar på 90 miljarder kronor under sin
mandatperiod. Våren 1994 beslutade riksdagen med
anledning av kompletteringspropositionen om ytterligare 80
miljarder kronor i långsiktiga budgetförstärkningar fram till
1998. Därefter presenterades under valrörelsen förslag om
20 miljarder kronor i nya budgetförstärkningar. Sammanlagt
genomförde, beslutade och presenterade med andra ord den
borgerliga regeringen budgetförstärkningar på 190 miljarder
kronor. Drygt tre fjärdedelar av dessa utgjordes av
utgiftsnedskärningar. Därefter har den socialdemokratiska
regeringen fått igenom 79 miljarder kronor i egna
budgetförstärkningar i riksdagen. Dessa budgetförstärkningar
består till 60 procent av skattehöjningar.
Internationell erfarenhet och forskning visar att budgetkonsolidering som
bygger på utgiftsnedskärningar snarare än skattehöjningar har större chans att
bli framgångsrik med avseende på omfattning och uthållighet. En viktig
anledning är att höga skatter försämrar tillväxtkraften i ekonomin, vilken är
avgörande för att skulden skall minska i förhållande till BNP. I den moderata
partimotionen med anledning av vårens kompletteringsproposition föreslogs
specificerade utgiftsminskningar på netto 55 miljarder kronor mer än
regeringen samt skattesänkningar på netto 37 miljarder mer. Skatte-
sänkningarna är till skillnad från regeringens momssänkning inriktade på att
främja arbete och företagande, med andra ord på att främja tillväxt.
Regeringen bör specificera återstående 20 miljarder kronor i
den egna saneringsplanen samt de ytterligare 16 miljarder
kronor som aviserades i konvergensprogrammet, d.v.s.
sammanlagt 36 miljarder kronor i ytterligare besparingar.
Uppslag till besparingar kan hämtas i den moderata
partimotionen med anledning av vårens
kompletteringsproposition.
Att tillväxten under det första halvåret i år var starkare än
vad de flesta bedömare trodde så sent som i våras får
naturligtvis en positiv effekt även på statsfinanserna. Enligt
regeringen betyder detta att den offentliga sektorns
konsoliderade bruttoskuld i förhållande till BNP når sin topp
redan i år på nivån 80 procent av BNP. Därefter sjunker den
successivt.
Man bör dock vara medveten om att förbättringen av den offentliga
sektorns konsoliderade bruttoskuld till stor del beror på bokföringsmässiga
förändringar. Sålunda räknas avsättningarna till premiereservsystemet i det
nya pensionssystemet som statliga tillgångar, fastän det i själva verket rör sig
om en skuld till framtida pensionärer. Avsättningarna, och därmed den
redovisade minskningen av statsskulden, uppgår till 10 miljarder kronor per
år fr.o.m. 1995. Vidare har de statliga bostadslånen lyfts ut, vilket resulterar
i
att den redovisade skulden sjunker med 10 miljarder kronor. Förvaltningen
av Kärnbränslefonden flyttas från Riksbanken till Riksgäldskontoret, vilket
leder till ytterligare en sänkning av bruttoskulden med 18 miljarder kronor.
Försäljningen av Nordbanken minskar den konsoliderade bruttoskulden med
6 miljarder kronor och förändringar i den offentliga sektorns interna
skuldförbindelser, framför allt AP-fondens ökade innehav av statspapper,
med sammanlagt 48 miljarder kronor.
Tabell 7.1
Reduceringar av den konsoliderade bruttoskulden,
ackumulerade belopp
Då tillväxten nu verkar komma in i en lugnare fas och
möjligheterna till engångsvisa bokföringsmässiga
förbättringar av bruttoskulden successivt reduceras, är de
positiva överraskningarnas tid vad gäller budget- och
skuldutvecklingen sannolikt över.
I regeringens huvudalternativ som kan betecknas som relativt gynnsamt
ligger skuldkvoten fortfarande kvar på närmare 70 procent av BNP vid
ingången till nästa sekel. En så stor offentlig skuld kan knappast utgöra en
stabil kärna i ekonomin. Den innebär att de offentliga finanserna är extremt
känsliga för förändringar i den internationella räntenivån samt för
förändringar i kronkursen. Regeringen understryker gärna storleken på de
budgetförstärkningar som föreslagits, men sanningen är att det fortfarande
råder oklarhet kring en betydande del av budgetpolitiken.
I propositionen redovisas prognostiserade budgetöverskridanden på 4,3
miljarder kronor som, enligt förslaget, skall täckas med tillkommande
utgiftsminskningar. Dessutom kvarstår 2 miljarder att konkretisera från
konvergensprogrammet, och enligt uttalanden av finansministern kommer
den s.k. tillväxtpropositionen att medföra ett ökat finansieringsbehov på
ytterligare 4-5 miljarder kronor, som måste täckas genom minskade utgifter.
Slutligen kvarstår 8,4 miljarder i aviserade, men ännu ej beslutade,
utgiftsminskningar. Sammantaget innebär detta att det fortfarande saknas
beslut om utgiftsminskningar på närmare 20 miljarder kronor för att
regeringen skall kunna fullfölja vad som utlovats.
Utöver detta besparingsbehov är ytterligare budgetförstärkningar
nödvändiga för att etablera en tillräckligt stor trovärdighet för den ekono-
miska politiken. I kompletteringspropositionen aviserade regeringen
besparingar på ytterligare 16 miljarder kronor men väljer nu att skjuta
beslutet på framtiden. OECD har i sin senaste granskning av svensk ekonomi
rekommenderat regeringen att så snart som möjligt fatta beslut om även
dessa utgiftsminskningar.
Vidare bör noteras att finansieringen av åtgärder beträffande
dubbelbeskattningen skall ske inom ramen för företagsbeskattningen, d.v.s.
genom att andra skatter höjs. Detta leder till att det höga skattetrycket
bibehålls. I stället borde förslaget finansieras genom utgiftsminskningar,
vilket ställer krav på uppskattningsvis ytterligare cirka 7 miljarder i
besparingar.
Bland förslagen till utgiftsminskningar på sammanlagt 64 miljarder kronor
brutto i vårens moderata partimotioner kan regeringen finna uppslag till
besparingar. Vi har lagt fram förslag - och följaktligen i huvudsak stött
regeringens förslag i riksdagen - om minskade ersättningsnivåer vid
föräldraledighet, arbetslöshet och sjukdom. Dessa åtgärder har inte bara
minskat statens direkta utgifter utan gör det också mer lönsamt att arbeta än
att inte arbeta.
En allmän
inkomstbortfallsförsäkring bör
utredas
Regeringen bör ge Sjuk- och arbetsskadeberedningen direktiv
att utreda förslag om en allmän inkomstbortfallsförsäkring. Vi
ser med tillfredsställelse att regeringen har övergett tanken om
en riksnorm för socialbidragen.
Regeringen säger sig ha inlett ett arbete som syftar till att
sammanföra och renodla sjukförsäkringen och
förtidspensionen till en ohälsoförsäkring. En av de åtgärder
som den borgerliga regeringen vidtog var att tillsätta en bred
parlamentarisk utredning vars uppgift var att se över
möjligheterna att samordna olika socialförsäkringssystem,
göra dessa mer enhetliga och att utreda möjligheten att införa
ett grundläggande trygghetssystem. Tyvärr har den nya
socialdemokratiska regeringen ändrat och snävat in
direktiven, vilket inneburit att utredningsarbetet blivit
avsevärt försenat.
För att få en bred översyn av socialförsäkringssystemen är det angeläget att
beredningen får direktiv som innebär att man skall studera även ett förslag
om en allmän försäkring mot inkomstbortfall till följd av sjukdom och
arbetslöshet, som ger ett gott grundskydd och som möjliggör enskilda
tilläggsförsäkringar. Även frågan om inrättande av möjlighet till s.k. med-
borgarkonto bör utredas närmare. Det är endast genom större utrymme för ett
personligt ansvar som socialförsäkringarna i framtiden kan ges en mer robust
karaktär och större försäkringsmässighet.
Regeringen ämnar återkomma med förslag om förändringar av social-
tjänstlagen. Enligt propositionen kommer denna förändring att innebära att
kommunerna får ökat inflytande över socialbidragsnivåerna och också ges
möjlighet att ställa motkrav i form av arbete eller studier på dem som uppbär
socialbidrag. Vi hälsar detta klargörande med tillfredsställelse. Det ligger i
linje med den moderata reservationen till Socialtjänstkommitténs betänkande
(SOU 1994:139) och skulle innebära att de tankar som bl.a. socialministern
för fram om en riksnorm inte kommer att förverkligas. Vi avvaktar med
intresse regeringens aviserade åtgärder mot systemfel, fusk och överut-
nyttjande av socialförsäkringarna, som enligt Riksrevisionsverket kostar
mellan 5 och 7 miljarder kronor och som i slutändan kan bli det dubbla. Vi
förutsätter att regeringen för vidare de förslag till åtgärder som
Riksrevisionsverket föreslagit i samband med de rapporter som kartlagt fusk
och överutnyttjande. En förenkling av systemen är dessutom i detta
sammanhang nödvändig.
Statsskuldspolitiken
Den kommande utredningen om statsskuldspolitiken bör ägna
särskild uppmärksamhet åt motiven för upplåning i utländsk
valuta, när bytesbalansen visar stort överskott.
Regeringen säger sig ha för avsikt att i det korta perspektivet
fortsätta upplåningen i utländsk valuta. De motiv som anförs
härför är inte alldeles lätta att förstå. Behovet av att minska
påfrestningarna på den inhemska upplåningen förefaller inte
så stort med det stora överskott i bytesbalansen som väntas.
Vill man markera regeringens beslutsamhet att inte låta
inflationen urholka statsskulden, görs detta ännu tydligare
genom att öka satsningen på realränte- eller
indexobligationer. Upplåning i utländsk valuta kan
naturligtvis vara fördelaktig, om en kronförstärkning
förutses, men det kan diskuteras om man ändå skall utsätta
sig för den extra risk detta innebär.
Penningpolitik för lägre
inflation
Regeringen bör snarast lägga fram en proposition angående
ökat oberoende för Riksbanken i enlighet med
Riksbanksutredningens förslag.
Sverige bör gå med i ERM i så god tid att vi har möjlighet att
delta i EMU från starten förutsatt att vi uppfyller
konvergensvillkoren.
Senare tids forskning har kunnat påvisa att låg inflation
faktiskt har en mätbar positiv effekt på tillväxten. En
minskning av inflationstakten med 5 procentenheter ökar
enligt flera av varandra oberoende studier den årliga
tillväxttakten med 0,1 till 0,5 procentenheter. På några års
sikt innebär det en betydande ökning av
bruttonationalprodukten.
Annan forskning visar att länder med fasta växelkurser och en mer
oberoende centralbank har lägre inflation. Den dämpande effekten på
inflationen av en oberoende centralbank är dessutom större vid flytande än
vid fasta växelkurser. Det är svårt för en centralbank att föra en trovärdig
låginflationspolitik, när växelkursen flyter och den är beroende av regeringen
eller parlamentet.
Idag har vi flytande växelkurser och relativt låg inflation i Sverige. Det
finns dock flera tecken på att den låga inflationen snarare är en effekt av en
svag efterfrågan än ett trendbrott i svensk ekonomi. De fortsatt höga räntorna
är en illavarslande signal, de stora lönehöjningarna i årets avtalsrörelse trots
hög arbetslöshet är en annan.
Regeringen aviserar nu åtgärder för att stärka Riksbankens oberoende. Ett
enigt riksbanksfullmäktige har nyligen i en skrivelse till riksdagens
finansutskott begärt förändringar i huvudsaklig överensstämmelse med
Riksbanksutredningens förslag. Även om ett genomförande måste dröja till
efter 1998 års val till den del det förutsätter grundlagsändring, bör regeringen
enligt vår mening skyndsamt framlägga erforderliga förslag. Det skulle
skänka trovärdighet åt de politiska instansernas beslutsamhet att hålla
inflationen nere.
Åtgärder för att stärka Riksbankens oberoende följer också av Sveriges
medlemskap i EU och EMU. Ytterligare en trovärdighetsskapande åtgärd,
som omedelbart skulle stärka kronan och sänka räntenivån, vore att
regeringen klargör sin avsikt att när konvergensvillkoren är uppfyllda föreslå
Sveriges övergång till EMU:s tredje fas med gemensam valuta. Det skulle
skapa lägre inflation och mer stabilitet i den ekonomiska politiken i Sverige
och därmed även vara gynnsamt för tillväxten. Mot bakgrund av att Sverige
har en likartad industristruktur som EU:s kärnländer är risken dessutom liten
för att vår ekonomi skulle drabbas av chocker som skulle kräva en annan
valutapolitik än i dessa länder.
För att ett deltagande i EMU skall bli framgångsrikt och inte leda till större
arbetslöshet krävs dock att arbetskraften blir mer rörlig såväl lönemässigt
som yrkesmässigt och geografiskt. Detta är emellertid nödvändigt, även om
vi skulle ställa oss vid sidan om. Att stå utanför EMU, när förutsättningarna
för deltagande väl är uppfyllda, skulle dessutom tolkas som att Sverige vill
hålla öppet för återgång till inflations- och devalveringspolitik och därmed
högre räntor och valutainstabilitet.
Regeringen menar i propositionen att det inte är aktuellt att knyta kronan
till ERM. Enligt Maastrichtfördraget måste dock detta ske senast till våren
om Sverige skall kunna vara med från början i EMU:s tredje fas. Det råder
bred politisk enighet om att Sverige bör återgå till fast växelkurs, och onödigt
dröjsmål med inträde i ERM kan tolkas som att vi inte på allvar siktar på
medverkan i EMU. Därmed skapas osäkerhet om fastheten i låginflations-
politiken.
Balans mellan privat och
offentlig sektor
Budgetpolitiken skall ha som långsiktigt mål att balans
uppnås mellan den privata och offentliga sektorn. När den
privata sektorn tillåts öka, minskar behovet av offentliga
insatser. Den offentliga sektorns verksamhet och
transfereringar kan därför successivt koncentreras till
kärnuppgifterna. Samtidigt sänks skatten kraftigt, främst på
arbete, för låg- och medelinkomsttagare.
Regeringen räknar i propositionen med att den offentliga
sektorns utgifter i år kommer att uppgå till i det närmaste
70 procent av den samlade produktionen, varav ca hälften
efter räntebetalningar är kostnader för de tjänster som
produceras av den offentliga sektorn samt investeringar och
ca hälften transfereringar till framför allt hushåll. De
offentliga inkomsterna uppgår till ca 61 procent, varav drygt
51 procentenheter är skatter. Den privata sektorn omfattar
således 1995 endast knappt 40 procent av BNP. För år 2000
bedömer regeringen, trots en fortsatt tillväxt på drygt
2 procent, att den offentliga sektorns andel av ekonomin
fortfarande överstiger 60 procent och därmed att den privata
fortfarande understiger 40 procent.
Inom EU omfattar den privata sektorn genomsnittligt för länderna ungefär
hälften av ekonomin och inom OECD-området genomsnittligt cirka
60 procent. I många av dessa länder är välfärden i egentlig mening (inte
enligt den svenska definition som sätter likhetstecken mellan välfärd och
offentliga insatser) lika stor som - i flera fall större än - i Sverige.
Medborgarna i vårt land är till följd av att den enskilda sektorn är så
begränsad starkt beroende av den politiska sektorn såväl när det gäller
tjänster inom vård-, omsorgs- och utbildningssektorerna som för sina
disponibla inkomster. Den helt övervägande delen av vård och omsorg,
liksom av utbildning produceras inom offentligt finansierade och offentligt
styrda monopol. 1995 utgör cirka 44 procent av hushållens disponibla
inkomster transfereringar från den offentliga sektorn.
Det innebär att när stat och kommun inte längre förmår infria utställda
löften till medborgarna finns oftast inga alternativ. De allra flesta kan heller
inte välja dem som ändå finns, eller som skulle kunna växa fram, eftersom
skatterna tar i anspråk så stor del av de inarbetade inkomsterna. Genom att
den offentliga sektorn lägger beslag på så stor del av de totala resurserna blir
också den privata sektorns förmåga att erbjuda de nya arbetstillfällen som
kan eliminera dagens massarbetslöshet otillräcklig.
Offentliga monopol, omfattande transfereringar och inskränkt valfrihet
leder förutom till minskad frihet för medborgarna också till felaktig
fördelning och sämre utnyttjande av de totala ekonomiska resurserna.
Trögheten i stora icke konkurrensutsatta offentliga system ger dålig
effektivitet. Tillväxtkraften i ekonomin försvagas. De nya jobben blir färre.
I sin senaste rapport om Sveriges ekonomi (september 1995) pekar också
OECD på de omfattande strukturella problem som måste lösas för att
återskapa tillväxtkraften och förmågan att generera tillräckligt många
arbetstillfällen i den privata sektorn:
Den stora offentliga sektorn och det höga skattetryck som är följden
förorsakar sannolikt i sig själv fortsatt stora effektivitetsförluster i
ekonomin,
framför allt genom minskat sparande och sämre förutsättningar för
arbetsutbudet.
I avslutningen dras bland annat följande slutsatser i OECD-
rapporten:
Det är synnerligen viktigt att finna vägar att lyfta den möjliga tillväxttakten
i
ekonomin utöver den nivå som varit bestående sedan mitten av 1970-talet.
En viktig del i en sådan strategi måste vara att reducera andelen offentliga
utgifter och skatter av nationalinkomsten. Ett högt skattetryck och generösa
socialförsäkringssystem medför potentiella, stora effektivitetsförluster
genom att motverka arbete och sparande, och det är tveksamt om de
offentliga verksamheterna är effektiva eftersom marknadsmekanismerna i
stort sett saknas.
Sedan regeringstillträdet i oktober 1994 har den
socialdemokratiska regeringen genomfört skattehöjningar
som uppgår till i det närmaste 60 miljarder kronor. Dessa
innebär också i stor utsträckning en återgång till det skatte-
system som rådde före marginalskattereformen 1991. I viss
begränsad utsträckning retirerar nu regeringen genom
förslagen i propositionen om införande av riskkapitalavdrag
och återinförande av kvittningsrätten för underskott i
nystartad näringsverksamhet. Samtidigt genomförs
emellertid andra skattehöjningar som försämrar
tillväxtkraften i ekonomin ytterligare.
Regeringen beräknar att budgetbalans bör kunna uppnås 1998 vid en
utgiftsnivå på 62 procent av BNP, en skattekvot på 53,1 procent och övriga
inkomster på 8,9 procent av BNP. Skatteuttaget mätt som andel av BNP
beräknas därefter öka ytterligare fram till år 2000. Det världsrekordhöga
skatteuttaget cementeras genom regeringens politik.
Den socialdemokratiska regeringen har visserligen tvingats fullfölja den
budgetsanering som inleddes av den borgerliga regeringen 1991-1994, men
tyngdpunkten i de samlade åtgärderna har förskjutits så att den övervägande
delen är skattehöjningar som, även om de på kort sikt bidrar till den
nödvändiga budgetsaneringen, i sig försämrar tillväxtkraften i ekonomin.
Den långsiktiga trovärdigheten i arbetet med att konsolidera de offentliga
finanserna förutsätter dessutom, som bland annat framgår av OECD:s
bedömningar, att den offentliga andelen av ekonomin minskar. Därmed
minskar risken att konjunktursvackor leder till kraftiga budgetförsvagningar,
och förutsättningarna för varaktigt låga räntor förbättras.
Dagens "välfärdsstat", som inte förmår infria sina åtaganden till
medborgarna och som kväver tillväxtkraften, bör ersättas av ett "välfärds-
samhälle" där medborgarna får rätt och möjlighet att själva forma sina liv
med den grundtrygghet som en stark, men begränsad statsmakt kan ge.
När hushållen genom lägre skatter, högre tillväxt och därmed större
reallöneökning får bättre ekonomiska förutsättningar, minskar behovet av
offentliga insatser. Den offentliga sektorn bör därför kunna minskas till i vart
fall den genomsnittliga nivån inom EU genom att dess verksamhet och
insatser successivt koncentreras till de viktiga kärnuppgifterna. En av dessa
är att kunna ge ett gott stöd till de medborgare som behöver gemensamma
insatser vid exempelvis arbetslöshet eller sjukdom. En annan viktig uppgift
är att garantera att alla får en omfattande och god grundutbildning och lika
möjligheter till fortsatt högre utbildning. När det gäller transfereringarna bör
huvudinriktningen vara att skapa sådana förutsättningar för nya
arbetstillfällen och en effektiv rehabilitering att väsentligt färre är i behov
av
offentligt stöd.
Diagram 9.1
Det totala skatteuttaget kan samtidigt sänkas till drygt
40 procent av BNP, givet den nivå på den offentliga sektorns
övriga inkomster - knappt 9 procent - som anges i
propositionen. Detta skattesänkningsutrymme bör till
övervägande del användas för att successivt sänka skatten på
arbete för låg- och medelinkomsttagare. Det kan ske genom
att utrymme skapas för sänkt kommunal utdebitering eller för
höjda grundavdrag med utgångspunkt i familjernas
försörjningsbörda. På sikt bör också mervärdesskatten sänkas
ned mot genomsnittet i norra Europa.
I det budgetalternativ som vi presenterat i våra motioner med anledning av
årets budgetproposition och kompletteringsproposition byts som ett första
steg huvuddelen av de genomförda och aviserade skattehöjningarna mot
besparingar. Åtgärderna är främst inriktade mot att undanröja de
skattehöjningar som försämrar förutsättningarna för kapitalbildning och nya
jobb. Sammantaget förbättras budgetsaldot med 22 miljarder kronor. Den
offentliga utgiftsnivån som andel av BNP blir cirka 4 procentenheter lägre
och skatteuttaget cirka 3 procentenheter lägre.
I avsnitten 11 och 12 föreslås flera skattesänkningar, av vilka några är
avsedda att träda i kraft 1996. De är fullt ut finansierade i vårt budget-
alternativ för innevarande budgetår. Regeringen bör återkomma till riksdagen
med förslag om finansiering med utgångspunkt i vårt alternativ.
Sparande, enskilt ägande
och kapitalbildning
Enskilt sparande skall stimuleras, och enskilt ägande får inte
missgynnas. Alla tankar på att ytterligare försämra villkoren
för privat pensionssparande avvisas. Förslaget att ge
AP-fonden rätt att köpa aktier för ytterligare 10 miljarder
kronor är ett utslag av samma socialistiska idéer som låg
bakom löntagarfonderna och kommer därför med kraft att
bekämpas.
Det egna ägandet ger en trygghet som inte kan ersättas av
aldrig så heltäckande, politiskt beslutade och offentligt
finansierade välfärdssystem. Möjligheterna att bestämma
över och kontrollera sin egen ekonomi utgör en fast grund
för individens frihet och trygghet. Vikten av sparande som
komplement till statliga pensioner och försäkringar ökar. Ett
ökat enskilt sparande är således en förutsättning för trygghet
vid inkomstbortfall. Ett eget sparande spelar numera också
en större roll för möjligheterna att skaffa en bostad eller ett
fritidshus.
Det långsiktiga pensionssparandet skapar trygghet för de enskilda
medborgarna och är en viktig grund för kapitalbildningen. Den osäkerhet
som skapats om hållfastheten i det offentliga pensionssystemet har ökat
intresset för ett eget, kompletterande pensionssparande. Det är viktigt att
denna utveckling, som är önskvärd för såväl de enskilda som för
samhällsekonomin, inte bryts genom att förutsättningarna försämras.
Den tidigare socialdemokratiska regeringen konfiskerade genom den så
kallade engångsskatten 17 miljarder kronor av det enskilda pensions-
sparandet. Dagens socialdemokratiska regering har höjt den avkastningsskatt
som belastar sparandet och med retroaktiv verkan försämrat utrymmet för
pensionssparande. Biträdande socialminister Anna Hedborg berörde i mitten
av november möjligheten av ytterligare en kraftig försämring. Den offentliga
garantipensionen skulle då minskas med utbetalningar från enskilt
pensionssparande. Det innebär i realiteten att många medborgare med främst
låga inkomster får sitt egna pensionssparande konfiskerat. Den enskilda
äganderätten beskärs. Tanken måste bestämt avvisas.
Sparandet och ägandet av sparandet är av central betydelse för
kapitalbildningen. Det är ur sparandet investeringsmedlen tas. Från
socialdemokratiskt håll hävdas det ofta att det ökade hushållssparandet är en
av huvudorsakerna till Sveriges ekonomiska problem. Tvärtom är ett
tillräckligt stort hushållssparande en förutsättning för att vi skall ta oss ur
problemen. Det som erfordras är att sparandet i hushållssektorn används för
att finansiera investeringar som stärker tillväxtkraften.
I en internationell ekonomi är det summan av det inhemska sparandet och
utländska placeringar i Sverige som är det viktiga. I en avreglerad global
ekonomi ökar flödena av kapital över gränserna.
Svensk politik måste inriktas på att attrahera såväl inhemskt som utländskt
kapital till investeringar och placeringar i Sverige. En politik som på
avgörande punkter ofördelaktigt skiljer sig från omvärldens riskerar att leda
till negativa effekter för bytesbalans och ränteutveckling. De globala
marknaderna ger större företag, stat och kommuner möjligheter att låna
pengar för sina investeringar på marknadsmässiga villkor.
För mindre och medelstora företag är utlandsupplåning på den globala
marknaden inte lika självklar. Från tillväxtsynpunkt spelar därför det
inhemska hushållssparandet en mycket viktig roll som lokal kapitalmarknad.
Genom dessa lokala marknader kan mindre företag få tillgång till riskvilligt
kapital.
Enskilt ägande är jämte fri konkurrens grundläggande inslag i
marknadsekonomin liksom decentralisering och individuellt beslutsfattande.
Marknadsekonomi är dessutom det mest effektiva systemet för ianspråk-
tagande av resurser och fördelning av nyttigheter som vi känner.
Att det utländska ägandet ökar i Sverige är i princip inget problem, under
förutsättning att det inte beror på att svenskt ägande av tillgångar i Sverige
är
skattemässigt missgynnat i förhållande till utländskt ägande av dessa
tillgångar.
Från strikt ekonomisk synpunkt finns det ingen konflikt mellan offentligt
sparande och hushållssparande så länge sparandet är tillräckligt omfattande.
Ett spritt enskilt ägande baserat på ett högt hushållssparande är emellertid
avgörande för om Sverige skall vara ett välfärdssamhälle med fria och
självständiga medborgare eller en centralt styrd och reglerad stat med ett
bidragsberoende folk.
Problemen i dagens Sverige beror inte på för mycket privat och för lite
statligt ägande. Problemet är tvärtom att det individuella sparandet under
lång tid missgynnats. Såväl statliga fonder och institutioner som
fondsparande av olika slag har gynnats medan individuellt aktiesparande har
motarbetats. Följden har blivit att småägarnas aktieinnehav successivt
minskat i betydelse. Därför är det direkt kontraproduktivt att ge AP-fonden
rätt att köpa aktier för ytterligare 10 miljarder kronor.
Som motiv för denna åtgärd anför regeringen bättre riskspridning och ökad
avkastning. Det görs en jämförelse med de privata försäkringsbolagen, som
har valt att placera omkring en tredjedel av sina tillgångar i aktier. Men
parallellen är falsk. Privata livförsäkringsbolag har över huvud taget inte rätt
att köpa aktier för att täcka sina försäkringstekniska skulder. Det får de göra
endast för sina fria medel, d.v.s. de som ger upphov till s.k. återbäring. I
ATP-systemet finns det inget annat än vad som motsvarar försäkrings-
tekniska skulder. ATP-pensionen blir inte större för att avkastningen på
fondmedlen blir bättre. Den bestäms enligt intjänanderegler av inkomst-
förhållandena under den yrkesverksamma tiden. Regeringen förefaller för
övrigt ha förbisett att AP-fonden kommer att reduceras avsevärt som en följd
av den förestående pensionsreformen.
Sedan valutaregleringen avskaffats, är tillgången på riskkapital inget
problem för företag av det slag som AP-fonden kan väntas placera i. De
uppgivna motiven för AP-fondens ökade rätt till aktieköp är lika mycket
skenargument som när de anfördes av LO inför 1991 års val till förmån för
ett gigantiskt fondsocialistiskt system, som skulle bygga vidare på
löntagarfonderna. Vi avvisar bestämt regeringens nya förslag att utvidga
AP-fondens rätt att placera kapital i aktier.
Planekonomiska kapitalbildningar har redan prövats och misslyckats.
AP-fonderna och bankerna har bundit betydande kapital av bl.a. pensions-
sparmedel i miljonprogrammets Rosengård, Biskopsgården och Rinkeby.
Två tydliga exempel på den förda politiken är uppgörelserna i samband med
Volvos anläggning i Uddevalla och SAABs i Malmö. Dessa satsningar med
åtföljande fiaskon hade inte blivit genomförda, om kapitalbildningen vilat på
ett spritt enskilt ägande och normala avkastningskrav.
En betydande nackdel med det svenska systemet har varit inlåsningen av
kapital i stora befintliga företag. Kapital har låsts in i företag med låg
tillväxt
och produktivitet på grund av att ägarna inte tillåtits flytta sina resurser
till
mer högavkastande investeringar. Till detta har bl.a. dubbelbeskattningen
bidragit.
Framtidens kapitalbildning måste bygga på fasta och korrekta spelregler
där enskilt sparande ges samma möjligheter som staten och olika typer av
värdepappersfonder. Det innebär bl.a. att den återinförda dubbelbeskatt-
ningen måste tas bort och att omplaceringsskatten slopas, d.v.s. att
beskattning sker först när kapital frigörs för konsumtion.
Skatter, kapitalbildning och
investeringar
Skatteklimatet måste bli mer
näringsvänligt
I en studie av Steven J. Davis och Magnus Henrekson om
"Näringspolitik, företagsstorlek och ekonomisk tillväxt i
Sverige" (januari 1995) sammanfattas resultatet på följande
sätt:
Flera egenskaper hos det svenska skattesystemet före 1991 missgynnade
kraftigt mindre kapitalintensiva företag, småföretag, nyetableringar och
individuella familjeägda företag. Dessa tendenser har också funnits i andra
länders skattesystem, men internationella jämförelser har visat att
skattekilarna har varit större, ofta mycket större, i Sverige.
Med marginalskattereformen 1991 och samma års
företagsskattereform samt de reformer som genomfördes av
den borgerliga regeringen under den föregående
mandatperioden förbättrades emellertid situationen avsevärt.
Nu sker åter en försämring i riktning mot vad som gällde för
1991. Davis och Henrekson kommenterar detta på följande
sätt i sin studie:
Beslutet att höja marginalskatterna (inklusive obligatoriska avgifter),
återinföra dubbelbeskattningen på aktieutdelningar, avstå från att avskaffa
förmögenhetsskatten, återinföra investeringssubventioner ökar återigen
snedvridningarna. Det är ofrånkomligt att skattebetingade snedvridningar i
sysselsättnings- och produktionsmönstret är stora i ett land med en så stor
offentlig sektor som Sverige. De förändringar som genomförs
(senhösten 1994) bidrar dock, enligt vår analys, till att återigen öka dessa
snedvridande effekter.
Som framgått av studien missgynnar skattesystemet i Sverige
företagande och kapitalbildning. Särskilt hårt drabbas det
riskbärande kapital som är grunden för varje expansion, varje
nytt företag och därmed varje nytt jobb.
Den principiella uppbyggnaden av systemet för beskattning av kapital-
inkomster är tillfredsställande. Genom ett proportionellt skatteuttag på, i
jämförelse med vad som gällde före 1991, låg nivå tas hänsyn till att
inkomstbeskattningen bygger på nominella principer. När även den rena
inflationsersättningen beskattas, skulle en hög skattesats vara förödande. En
effekt av det tidigare skattesystemet var den spekulationsekonomi under
1980-talets andra hälft som i sin tur orsakade krisen i den finansiella sektorn.
De främsta problemen på kort sikt inom kapitalbeskattningen är den extra
belastning på sparande och kapitalbildning och därmed förutsättningarna för
investeringar som sker i form av förmögenhetsskatt och fastighetsskatt,
liksom den dubbla beskattningen av avkastning av riskkapital i bolagssektorn
och de begränsade regler för beräkning av kapitalinkomst som gäller för
fåmansaktiebolagen.
Lägre skatt på sparande
Skattesatsen för kapitalinkomster bör sänkas till
25 procent. Den skärpta beskattningen av det
långsiktigt bundna pensionssparandet bör
undanröjas.
Under föregående mandatperiod beslöt riksdagen på förslag
av den dåvarande regeringen att skattesatsen för
kapitalinkomster skulle sänkas till 25 procent från och med
1995. Detta beslut upphävdes av den nytillträdande
socialdemokratiska regeringen. Det kan i och för sig hävdas
att vid mycket höga realräntor är det möjligt att också ha en
nominell beskattning av kapitalinkomster med en skattesats
på 30 procent. I ett internationellt perspektiv och vid rimliga
räntenivåer är en sådan skattesats för hög. Med varaktigt låga
räntor och en inflation som ligger inom Riksbankens ram bör
emellertid kapitalinkomstskatten sänkas ned mot 15-
20 procent. Detta bör ske successivt men redan nu bör
skattesatsen sänkas till 25 procent.
Den särskilda avkastningsskatten på långsiktigt, bundet pensionssparande
bör slopas på sikt. Redan nu bör den höjning som genomfördes av den
socialdemokratiska regeringen undanröjas.
Slopad dubbelbeskattning
Dubbelbeskattningen av utdelning och av
kvarhållna vinster i aktiebolagen slopas 1996.
Utgångspunkten i 1991 års marginalskattereform var att
samtliga kapitalinkomster och kapitalvinster skulle beskattas
proportionellt med en skattesats på 30 procent. Detta kom
emellertid enbart att gälla för i princip riskfria
ränteinkomster. Det egna, riskbärande kapitalet beskattades
väsentligt hårdare i alla företagsformer.
Den skattereform som genomfördes av den borgerliga regeringen med
verkan från 1994 innebar att överbeskattningen av riskkapital eliminerades
och att alla kapitalinkomster beskattades med cirka 30 procent. Den
socialdemokratiska regeringen återinförde emellertid dubbelbeskattningen i
aktiebolag. Av nedanstående tabell framgår hur olika kapitalinkomster
beskattas 1995.
Tabell 11.1
Ett argument för att återinföra dubbelbeskattningen var att
internationaliseringen av kapitalmarknaderna innebär att
kostnaden för kapitalanskaffning bestäms internationellt.
Enligt detta synsätt blir den enda effekten av en hög svensk
beskattning av riskkapitalavkastning att anskaffningen av
kapital sker internationellt och att det utländska ägandet av
svenska bolag ökar. En sådan utveckling kan redan noteras.
Det är naturligtvis i sig inte något negativt med utländskt
ägande och utländska investeringar i Sverige. När en sådan
utveckling orsakas av snedvridande skatter är det emellertid
problematiskt.
Alla svenska bolag har dock inte tillgång till den internationella
kapitalmarknaden. Mindre och medelstora bolag är normalt hänvisade till
den svenska riskkapitalmarknaden och drabbas sålunda av de högre
avkastningskrav som följer av högre skatt. Ett krav på 10 procent efter skatt
kräver cirka 14 procents avkastning före skatt vid enkelbeskattning, men
20 procents avkastning vid dubbelbeskattning.
Dubbelbeskattningen leder vidare till inlåsningseffekter, som konserverar
den etablerade företagsstrukturen och försvårar expansion inom nya,
framtidsinriktade sektorer. Detta är särskilt allvarligt när vinstutvecklingen
kan ge en inlåsning i kapitalintensiva företag med förhållandevis lågt
kunskapsinnehåll i produktionen till nackdel för kunskapsintensiv
verksamhet. Enligt en studie av Lars Oxelheim (Lunds universitet) har
kunskapsintensiteten i Sveriges industri minskat under perioden 1982-1992.
I propositionen redovisas de tilläggsdirektiv om eventuella lättnader i
dubbelbeskattningen som regeringen givit 1992 års skatteutredning. Man
hänvisar härvid till en mycket komplicerad modell vars enda egentliga syfte
kan sägas vara att lägga ut en dimridå kring en politisk reträtt. I den mån
modellen inte genomförs är avsikten uppenbarligen att begränsa lättnader till
onoterade bolag. Regeringen medger genom sina uttalanden att
dubbelbeskattning av vinster är principiellt felaktig. Ideologiska dogmer
hindrar dem trots detta att acceptera den modell som genomfördes av den
borgerliga regeringen och som tidigare också genomförts av den socialdemo-
kratiska regeringen i Norge. Det tekniskt krångliga förslag som nu skall
utredas och den begränsning till onoterade bolag som diskuteras innebär att
nya snedvridningar skapas. Eventuella förändringar genomförs tidigast 1998.
Den enhetliga beskattning av kapitalinkomster som infördes 1994 måste
återställas omedelbart. Det kan ske genom att beskattning enbart sker i
bolagssektorn och inte ytterligare hos ägaren eller genom en modell som
innebär avräkning av erlagd bolagsskatt.
Lindrade spärregler för
fåmansbolagen
Spärreglerna för delägare i fåmansaktiebolag lindras kraftigt
med utgångspunkt i att det som inte kan betecknas som
arbetsinkomst skall beskattas som kapitalinkomst.
Motsvarande förändring bör genomföras för handelsbolag och
enskild firma.
De spärregler som införts för delägare i fåmansaktiebolag
motiveras med risken för skatteflykt. Utan särskilda regler
skulle rena löneinkomster kunna "läggas in" i ett aktiebolag
och tas ut i form av utdelning eller reavinst med betydligt
lägre skattebelastning än vad som gäller arbetsinkomster i
övrigt.
Det råder i och för sig enighet om att någon form av spärregler är
erforderliga. Den konstruktion dagens regler har innebär emellertid att
snabbväxande företag och tjänsteföretag missgynnas kraftigt. Kapital-
avkastning utöver vad som enligt dagens regler anses normalt - också för
snabbväxande, expansiva företag - beskattas oftast med cirka 70 procent,
d.v.s. mer än dubbelt så mycket som egentligen är avsett. Det är resultatet av
att spärreglerna har konstruerats med fel utgångspunkt.
En reform av spärreglerna för fåmansbolag bör ha som utgångspunkt att
enbart det belopp som är att beteckna som ersättning för arbete bör beskattas
som arbetsinkomst. Övriga inkomster för fåmansbolagsdelägare är i sin
helhet att betrakta som kapitalinkomst alternativt realisationsvinst.
Regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag som kan träda i kraft
senast den 1 januari 1997. Motsvarande justeringar bör göras i det system
som gäller för enskild firma och handelsbolag.
Slopad förmögenhetsskatt
Förmögenhetsskatten bör slopas med omedelbar verkan.
I en doktorsavhandling 1990 bedömde nationalekonomen
Hans Lindqvist att de statsfinansiella inkomsterna av
förmögenhetsskatten i princip motsvarades av de förluster av
skatteintäkter som uppkom när personer med stora
förmögenheter flyttade från Sverige. I en artikel i Ekonomisk
debatt (7/91) drar Hans Lindqvist följande slutsats av sin
undersökning:
Undersökningen har visat att den svenska arvs- och
förmögenhetsbeskattningens utformning och storlek har varit en huvudorsak
till emigrationen av förmögna svenskar. Vidare har visats att det finns en
överrepresentation av företagare/entreprenörer bland emigranterna.
Många svenskar som byggt upp företag som gett tusentals
arbetstillfällen har till följd av bland annat den höga
förmögenhetsskatten emigrerat med sin kompetens, sitt
entreprenörskap och sin inspirationsförmåga.
Förmögenhetsskatten, som är en extra skatt på avkastning av kapital,
motverkar den nödvändiga kapitalbildningen. Den belastar skilda tillgångar
olika hårt, vilket bidrar till snedvridningar som försämrar ekonomins
funktionssätt. Det tidigare riksdagsbeslutet om slopad förmögenhetsskatt bör
fullföljas.
Fastighetsbeskattningen
På sikt bör fastighetsskatten på flerfamiljshus och småhus
slopas. 1996 bör den sänkas till 1,5 procent. Fastighetsskatten
på kommersiella fastigheter och industrifastigheter bör slopas
1996.
Fastighetsskatten är liksom förmögenhetsskatten en extra
skatt på avkastningen av vissa tillgångar. Enligt
Fastighetsbeskattningsutredningen (SOU 1994:57) bör
fastighetsskatten i Sverige slopas successivt med hänsyn till
att alla investeringar bör beskattas lika för att undvika
snedvridningar.
Regeringen har i stället höjt fastighetsskatten för hyresfastigheter och
småhus från 1,5 till 1,7 procentenheter, återinfört fastighetsskatten på
kommersiella lokaler och infört en ny fastighetsskatt på industribyggnader.
Breddningen av underlaget för och höjningen av skattesatsen förstärker de
snedvridningar som beskrevs av Fastighetsbeskattningsutredningen. Kost-
naderna stiger för många företag. Investeringar och nya jobb motverkas.
Enligt vår mening bör fastigheter generellt beskattas på samma sätt som
övriga investeringar. På sikt bör därför fastighetsskatten slopas helt. Redan
nu bör emellertid den generella höjningen på 0,2 procentenheter för
flerfamiljsfastigheter och småhus undanröjas liksom breddningen av uttaget
av fastighetsskatt till industribyggnader och kommersiella lokaler.
Ett fungerande riskkapitalavdrag
Avdrag för vissa riskkapitalplaceringar bör medges under de
närmaste fem beskattningsåren. Det skall ha ett skattemässigt
värde på 30 procent. Avdraget, som inte får överstiga 300 000
kronor årligen, skall avse förvärv av nyemitterade aktier direkt
eller via särskilda mellanhandsinstitut i onoterade bolag som
är verksamma i Sverige.
Den borgerliga regeringen utredde år 1993 frågan om ett s.k.
riskkapitalavdrag. Syftet var att stimulera enskilda personer
att bidra till den nödvändiga riskkapitalbildningen. Ett sådant
avdrag bör i ett skattesystem som präglas av låga skattesatser
och en enhetlig och neutral behandling av olika
kapitalinkomster ses som ett tillfälligt inslag för att skapa
intresse hos allmänheten för riskkapitalplaceringar. Det bör
emellertid ha väsentligt längre varaktighet än de två år som
nu föreslås av regeringen.
Det förslag som lagts fram av regeringen i proposition 1995/96:109 är
också i andra avseenden alltför begränsat. Underlaget för den skattereduktion
på 30 procent som skall medges får inte överstiga 100 000 kronor. Beloppet
bör höjas till 300 000 kronor.
Regeringen avvisar också de krav som ställts av flera remissinstanser om
att skattelättnaden även bör medges vid indirekta investeringar via
riskkapitalfonder.
Enligt vår mening bör avdraget också medges vid placeringar genom
mellanhandsinstitut för att möjliggöra för enskilda personer att uppnå en
bättre riskspridning.
Lägre skatt på arbete
Höga skatter slår ut jobb och
minskar tillväxten
En kraftig sänkning av skatten på arbete måste vara ett viktigt
inslag i den långsiktiga inriktningen av skattepolitiken.
Den genomsnittliga beskattningen av arbete genom
inkomstskatt, löneskatt (skattedelen av arbetsgivaravgifter
resp. egenavgifter) och mervärdesskatt är som framgår av
nedanstående tabell mycket hög.
Tabell 12.1
Skatten på arbete ökar arbetskraftskostnaderna och gör det
dyrare att anställa. Individernas val mellan arbete och fritid
påverkas i hög grad. Intresset för utbildning och högre
kompetens blir mindre ju högre skatten är på den möjliga
inkomstförbättring man kan uppnå.
Sedan regeringsskiftet 1994 har den socialdemokratiska regeringen höjt
olika skatter på arbete med drygt 30 miljarder kronor. Till det kommer att
kommunalskatterna har höjts med i storleksordningen fem miljarder kronor.
En allmän löneavgift på 1,5 procentenheter har införts. Egenavgifterna till
sjukförsäkringen skall höjas med tre procentenheter trots att sjukförsäkringen
redan är fullt ut finansierad. Det är således i detta fall fråga om en ren
inkomstskatt. För inkomster över brytpunkten har dessutom den statliga
inkomstskatten höjts med fem procentenheter. Kommunalskatten kommer
nästa år uppenbarligen att stiga ytterligare i många kommuner. Till det
kommer att regeringen har aviserat åtgärder som ökar socialförsäkrings-
avgifternas karaktär av skatt.
Skattehöjningarna på arbete har försämrat förutsättningarna för nya jobb.
De ökar den totala marginalskatten på arbete och påverkar lönebildnings-
processen negativt. Lönekostnaderna drivs upp, och därmed försvagas
konkurrenskraften. Visserligen har deprecieringen av kronan sedan hösten
1992 på kort sikt givit ett andrum för den utlandskonkurrerande industrin.
Skattehöjningarna på arbete slår däremot hårt mot hemmamarknadsinriktade
företag, särskilt inom tjänstesektorn.
En kraftig sänkning av skatten på arbete måste vara ett viktigt inslag i den
långsiktiga inriktningen av skattepolitiken. Det gäller såväl sänkt
inkomstskatt genom sänkt kommunal utdebitering eller höjda grundavdrag
som sänkta, synliga och förmånsrelaterade socialförsäkringsavgifter samt på
sikt sänkt mervärdesskatt.
Återställ marginalskattereformen
Den statliga inkomstskatten bör sänkas från 25 till 20 procent
från den 1 januari 1996. Samtidigt införs fullt inflationsskydd
i skatteskalan. Brytpunkten bör successivt räknas upp så att
målet från marginalskattereformen om att endast 10 procent
av de heltidsarbetande skall betala statlig inkomstskatt
uppnås. En spärr mot kommunala skattehöjningar bör införas.
Höga marginalskatter leder till stora snedvridningar, som
försämrar de långsiktiga tillväxtförutsättningarna. Intresset
för arbete och företagande minskar samtidigt som
omfattningen av skatteplanering och skatteflykt ökar.
Marginalskattereformens mål om att endast en tiondel av de heltids-
arbetande skulle betala statlig inkomstskatt har uppenbarligen övergetts av
regeringen. Höjningen av den statliga inkomstskatten till 25 procent och de
kommande höjningarna av egenavgiften för sjukförsäkringen, som eftersom
försäkringen är fullt finansierad är en ren inkomstskatt, driver upp den
högsta marginalskatten till cirka 60 procent. Redan nu omfattas ungefär en
tredjedel av alla heltidsarbetande av denna höga marginalskatt. Genom det
urholkade inflationsskyddet av brytpunkten kommer antalet heltidsarbetande
som betalar statlig inkomstskatt att öka kraftigt under de närmaste åren.
Marginalskattereformen måste snarast möjligt återställas. Den så kallade
värnskatten bör slopas omedelbart, och fullt inflationsskydd återinföras. Den
enskilt största skattehöjningen inom ramen för socialdemokraternas
skattechock är den höjda egenavgiften i sjukförsäkringen. Avsikten är att
drygt 14 miljarder kronor skall tas in genom denna åtgärd inom de närmaste
tre åren. Marginalskatten stiger ytterligare för alla. Denna skattehöjning
måste undanröjas.
Kommunalskatterna har redan i år stigit genomsnittligt. Inför nästa år
förbereder många kommuner ytterligare höjningar. Det skärper såväl
marginalskatten som den genomsnittliga skatten på arbete och försämrar
förutsättningarna för tillväxt och nya jobb ytterligare. Mot den bakgrunden
bör en effektiv spärr mot kommunala skattehöjningar införas till dess en total
översyn av de kommunala uppgifterna och deras finansiering har genom-
förts.
Förmånsrelaterade socialavgifter och
slopade löneskatter
Den allmänna löneavgiften bör slopas och höjningen av egen-
avgiften till sjukförsäkringen med 3 procentenheter de
närmaste åren undanröjas.
Socialförsäkringsavgifterna bör förmånsrelateras så långt
möjligt. Betalningsansvaret för samtliga socialavgifter
överförs till de anställda samtidigt som bruttolönen höjs med
ett motsvarande belopp.
Den enskilt största skattehöjning socialdemokraterna
genomfört är höjningen av egenavgiften till sjukförsäkringen
med 3 procentenheter de närmaste åren. Eftersom
sjukförsäkringen redan är fullt ut finansierad, går det inte att
hävda annat än att det är fråga om en ren
inkomstskattehöjning. Samtidigt som skatteuttaget ökar med
nästan 15 miljarder kronor höjs marginalskatten för alla.
Därutöver har regeringen infört en ny löneskatt - den
allmänna löneavgiften - vilket också höjer den totala skatten
på arbete. Dessa skattehöjningar bör omedelbart undanröjas.
De avgifter till socialförsäkringssystemen som idag tas ut i form av
arbetsgivaravgifter och motsvarande egenavgifter är i alltför begränsad
omfattning relaterade till de sociala förmåner de avser finansiera. Av 1995
års arbetsgivaravgifter på sammanlagt 32,86 procentenheter är betydligt
mindre än hälften (knappt 13 procentenheter) relaterade till utgående
förmåner. Motsvarande andel av egenavgifterna är knappt 1,5 procent-
enheter. Till den del arbetsgivaravgifter och egenavgifter inte är förmåns-
relaterade är de att betrakta som rena inkomstskatter.
Från Socialdepartementet har aviserats att man överväger att i ökad
utsträckning ta ut socialavgifter för också den del av en arbetsinkomst som
inte berättigar till några förmåner. Därmed skärps marginalskatten på arbete
ytterligare - tvärtemot inriktningen för den överenskommelse om nytt
pensionssystem som träffades mellan den förra regeringen och
socialdemokraterna.
Enligt denna överenskommelse skall en del av pensionsavgiften betalas av
löntagarna med en motsvarande höjning av bruttolönen. För att göra
skatterna mera synliga och för att kunna stärka sambandet mellan avgifter
och utgående förmåner bör betalningsansvaret för samtliga socialförsäk-
ringsavgifter överföras till löntagarna med motsvarande höjning av
bruttolönen.
Så långt möjligt bör avgifterna relateras till utgående förmåner. Därigenom
minskar skattekilen på arbete, även om det är osannolikt att obligatoriska,
förmånsrelaterade socialavgifter helt saknar snedvridande skadeverkningar.
Skadeverkningarna är åtminstone väsentligt mindre än om det vore frågan
om en ren skatt. De arbetsgivaravgifter som inte är att hänföra till något av
socialförsäkringssystemen bör successivt slopas.
Riv hindren för tjänstesektorns
expansion
En skattereduktion på 50 procent införs för utbetald ersättning
för omsorg och vissa andra tjänster i hemmen som idag inte
normalt utförs på den reguljära arbetsmarknaden. Frågan om
avdrag eller skattereduktion för reparation och underhåll av
bostäder snabbutreds.
Full konkurrensneutralitet i fråga om skatteregler skapas
mellan offentlig och privat tjänsteproduktion.
Den höga beskattningen av arbete i Sverige ger särskilt
starka negativa verkningar för den privata tjänstesektorn.
Tjänster som efterfrågas av hushållen är oftast av sådan
karaktär att det finns alternativ till att anställa någon eller till
att anlita ett företag för att utföra arbetet. När det gäller en
vara som t.ex. en elspis är det inte möjligt att tillverka den
själv, det är sannolikt svårt att "köpa den svart" och svårt att
avstå från den. Men om man skall tapetsera om ett rum i en
lägenhet finns andra alternativ som att "göra det själv" eller
att låta någon "göra det svart" eller att avstå därför att
kostnaden blir för hög. Den höga beskattningen av arbete gör
att något av dessa alternativ oftast väljs. I OECDs
Sverigerapport belyses denna fråga särskilt. Som framgår av
diagram 12.1 har den privata tjänstesektorn i Sverige haft en
sämre tillväxt av arbetstillfällen än i flertalet andra OECD-
länder. OECD skriver:
Det finns en omvänd internationell korrelation mellan storleken på
skatteuttaget och storleken av den privata tjänstesektorn. Delvis avspeglar
detta att vissa välfärdstjänster utförs av den offentliga sektorn i de nordiska
länderna och av den privata sektorn i andra OECD-länder, men det kan också
visa att ett högt skattetryck tenderar att reducera hushållens efterfrågan på
privata tjänster.
Den som vill ha en tjänst utförd måste avstå en arbetsinkomst som är fyra-
fem gånger högre än vad den erhåller som utför tjänsten. Om det skall vara
möjligt att uppnå en önskvärd expansion av nya arbetstillfällen i den privata
tjänstesektorn måste beskattningen av arbete reduceras kraftigt.
Diagram 12.1
Sysselsättning i den privata tjänstesektorn (index 1970=100)
Källa: OECD
Det vore självfallet att föredra om en så kraftig sänkning av
beskattningen av arbete som erfordras för att möjliggöra en
ökad efterfrågan av tjänster från hushållen skulle kunna
genomföras med generell verkan. Det medför emellertid ett
så kraftigt skattebortfall att det inte är realistiskt.
Det är därför nödvändigt att i ett första steg genomföra selektiva åtgärder
så att skattekilen på arbete sänks kraftigt för tjänster med stort
arbetsinnehåll
som skulle kunna efterfrågas av de enskilda hushållen. Det kan exempelvis
gälla barn- och äldreomsorg, reparationer och underhåll av egna bostäder och
andra tjänster som underlättar förvärvsarbete.
Till den del sådana tjänster inte utförs i någon nämnvärd utsträckning idag
blir det statsfinansiella bortfallet försumbart. Sannolikt blir utfallet genom
att
nya och tidigare "svarta" inkomster beskattas tvärtom positivt. När det gäller
exempelvis underhåll och reparation av egna bostäder, som har en viss
omfattning, uppkommer ett något större skattebortfall. Det är emellertid
begränsat och kan i viss mån också kompenseras genom att svart arbete blir
vitt och att nya arbetstillfällen tillkommer.
Den statliga bostadskommittén beräknade för flera år sedan att ett
reparationsavdrag på 10 000 kronor i det dåvarande penningvärdet i princip
skulle bli självfinansierat. Det är emellertid viktigt att göra noggranna
kalkyler över de statsfinansiella effekterna och kompensera det beräknade
inkomstbortfallet fullt ut. Det är också nödvändigt att innan konkreta förslag
läggs fram avgöra vilka avgränsningar som måste göras i syfte att undvika
snedvridningar.
EU:s nuvarande regler för mervärdesskatt medger inte att Sverige sänker
eller slopar skatten på andra tjänster än vad som specifikt anges i EU-
direktivet. Det innebär att i normalfallet måste mervärdesskatten på
hushållstjänster som erbjuds av företag vara densamma som den generella
mervärdesskatten, det vill säga 25 procent. Det bör emellertid vara möjligt att
ändra EU:s direktiv i samband med den översyn av mervärdesskattereglerna
som skall genomföras inom de närmaste åren. Det kräver emellertid aktiva
insatser av Sveriges regering.
Slopad eller reducerad mervärdesskatt för vissa tjänster kan i vissa fall
skapa gränsdragningsproblem. Det kan exempelvis gälla i fråga om underhåll
eller reparationer av egna bostäder, där gränsen måste dras mot nybyggnad
och ombyggnad. Det kan också i vissa fall vara svårt att dra gränsen mellan
tjänster som erbjuds hushåll och som erbjuds företag. Dessa
gränsdragningsproblem torde emellertid vara mindre. För många tjänster som
erbjuds hushållssektorn bör momsen kunna sänkas eller slopas under
förutsättning att EU:s regler ändras.
Tekniken med inkomstskatteavdrag kan användas i kombination med
slopad eller sänkt moms eller som alternativ till detta. Således kan
inkomstskatteavdrag komma i fråga för omsorgstjänster som exempelvis
barnomsorg och för reparation och underhåll av egna bostäder i kombination
med sänkt eller slopad moms eller isolerat.
Med de restriktioner som angetts ovan bör principerna för
den framtida beskattningen av arbetsinnehållet i tjänster till
hushållssektorn vara följande:
Mervärdesskatten slopas.
Inkomstskatteavdrag införs för reparation och underhåll
av egna bostäder och för barnomsorg samt för andra
tjänster som underlättar förvärvsarbete.
Det kan övervägas att för vissa tjänster reducera den del
av socialavgifterna som är av ren skattekaraktär. (Från
såväl principiella som praktiska utgångspunkter när det
gäller gränsdragningsproblem förefaller det emellertid
mindre rimligt att genomföra förändringar just vad
beträffar socialavgifterna annat än ökad förmånsrelatering
i syfte att minska den formella skattekilen.)
Som framgår finns emellertid idag hinder mot att genomföra
de förändringar av skattesystemet som krävs för att den del
av tjänstesektorn som avser direkta tjänster till hushållen
skall kunna etableras och växa för att ge nya arbetstillfällen.
Samtidigt är det orimligt att inte omedelbart skapa
förutsättningar för en expansion som skulle kunna ge många
arbetslösa ett jobb samtidigt som saneringen av de offentliga
finanserna påskyndas. I avvaktan på att dessa hinder kan
undanröjas bör därför en alternativ lösning väljas.
Erik Norrman vid Ekonomihögskolan i Lund har skisserat en lösning som
innebär att den skattekil som drivs in mellan vad den som köper en tjänst
måste betala och den nettoersättning som blir kvar för den anställde
elimineras. Storleken på denna skattekil, som varierar med inkomsten,
framgår av tabell 12.1 ovan. I tabellen har hänsyn tagits till om ett företag
anlitas och moms utgår. Vid direktanställning blir skattekilen lägre och
varierar mellan cirka 50 och 68 procent.
Den teknik som förordas av Norrman är att införa en skattereduktion som
begränsas till typiska aktiviteter som utförs i hemmen och som inte normalt
köps "vitt" på marknaden. I vissa andra länder, bland annat i Danmark, ges i
stället ett bidrag som är avsett att täcka en del av kostnaderna för en betald,
marknadsmässig ersättning.
Enligt vår uppfattning bör den långsiktiga lösningen vara en generell
sänkning av skatten på arbete och vissa särskilda åtgärder inriktade på den
privata tjänstesektorn som passar in i ett homogent skattesystem. Till dess
detta blir möjligt får selektiva åtgärder väljas. De hinder som finns för
framförallt sänkt eller slopad moms gör att vi föreslår att modellen med
skattereduktion införs och att storleken sätts till 50 procent av kostnaden för
det utförda arbetet. Pensionärer med enbart grundförmåner betalar ingen
skatt. För dessa och andra i liknande situation bör en motsvarande "negativ"
skatt övervägas. Frågan om hur en avdragsrätt för reparationer och underhåll
i bostäder bör utformas utreds.
Idag är skattelagstiftningen i kombination med den kommunala
lagstiftningen sådan att konkurrensen mellan privat och offentlig tjänste-
produktion snedvrids. Lagstiftningen måste ändras skyndsamt, så att full
konkurrensneutralitet uppnås.
En dynamisk
arbetsmarknad
Ökad rörlighet krävs
Arbetsmarknaden måste göras mera dynamisk och flexibel om
tillväxten skall kunna främjas och arbetslösheten pressas
tillbaka genom flera riktiga arbeten.
Den mera föränderliga framtid som vi tidigare diskuterat
ställer nya krav också på arbetsmarknaden. Medan
produktions- och arbetsförutsättningarna tidigare var rimligt
förutsebara kommer arbetsmarknaden framöver att behöva
organiseras med utgångspunkt från både en högre
omställningshastighet och en mindre grad av förutsebarhet.
Det svenska sättet att organisera arbetsvillkoren kännetecknas av en hög
grad av standardisering, dels i form av centrala kollektivavtal, dels i form av
en omfattande lagstiftning. Möjligheterna till lokala och individuella
avvikelser är begränsade. Denna ordning har tillkommit för att tillämpas på
en arbetsmarknad med enhetliga och standardiserade arbetsförhållanden där
människorna är utbytbara. Till denna ordning är också åtskilliga trygghets-
system och -föreställningar knutna. Föränderlighet uppfattas därmed ofta
som mera otryggt än utmanande och berikande.
Resultaten av Sveriges svårigheter att möta de nya villkoren syns tydligt
redan i dagens höga arbetslöshet. Utanför arbetsmarknaden står uppemot en
miljon människor som skulle vilja arbeta men som inte kan finna en
arbetsgivare vilken kan eller vill betala för de insatser han eller hon
erbjuder.
Regeringen hävdar i propositionen att arbetslösheten kommer att gå ner
bara tillväxten går upp. Det är naturligtvis sant i så måtto att en högre
tillväxt
genererar fler riktiga arbeten än en lägre. Likväl kommer tillväxt i sig inte
att
kunna bidra till att arbetslöshetsproblemen löses. Omvänt gäller dessutom att
om inte arbetsmarknaden kan fås att fungera bättre än idag, kommer
tillväxten att bli mindre än den eljest skulle kunna bli.
Det är en ofrånkomlig slutsats att regeringspolitiken sedan förra höstens
val misslyckats med att pressa tillbaka arbetslösheten. Få av de förslag
regeringen nu presenterar är ägnade att göra bedömningen för de kommande
åren ljusare. Att socialdemokraterna i praktiken accepterar en arbetslöshet på
nivån 10 procent är ett historiskt nederlag.
Regeringen sätter sin tilltro till vad den kallar sysselsättningsunionen inom
EU. Stor osäkerhet råder emellertid om huruvida den föreslagna
fördragsförändringen är acceptabel för andra länder. Oavsett detta är
sysselsättningsunionen tom så länge inte varje regering i respektive land är
beredd att föra en politik som nationellt främjar tillväxten av nya riktiga
arbeten. Den socialdemokratiska regeringen i Sverige har i dessa hänseenden
hittills snarare varit traditionalistiskt motsträvig än dynamiskt nydanande.
Lönebildningen
Lönebildningen måste främja en större lönevariation. Enklare
arbeten skall kunna utföras till rimliga löner. Hårt arbete,
kunnande och skicklighet skall premieras.
I propositionen säger sig regeringen vara oroad över att
löneutvecklingen idag inte är förenlig med den ekonomiska
politikens krav. Det är också uppenbart att de avtal som
hittills slutits ligger på en högre nivå än
produktivitetsutvecklingen motiverar. För att råda bot på
detta problem avser regeringen inbjuda arbetsmarknadens
parter till överläggningar.
Det är emellertid bara lönenivån som sådan som oroar regeringen. Att
lönespridningen är liten ser regeringen inte alls som någon nackdel. Tvärtom
motsätter man sig uttryckligen en lönebildning med mer dynamiska inslag.
Propositionens hela syn på lönebildningen är enligt vår mening illa ägnad
att skapa de nödvändiga förutsättningarna för tillväxt. Det är helt enkelt inte
möjligt att sluta en central överenskommelse med en struktur som fungerar
på en alltmer varierad arbetsmarknad.
Att regeringen avvisar varje tanke på en mer varierad lönesättning är
oklokt av flera skäl. Dels leder en sådan syn till att många arbeten, som inte
kräver lång erfarenhet eller utvecklad kompetens, aldrig kommer ut på
marknaden, dels leder den till att utbildningsinvesteringar kommer att löna
sig illa.
Lönerigiditet resulterar därmed såväl i högre arbetslöshet som i risker för
kompetensunderskott eller kompetensflykt. Ingetdera ligger i Sveriges
intresse.
Vid sidan om en skola som är tydlig och ställer bestämda krav är det
främst genom lönebildningen som unga människor får signaler om lämplig
utbildningsinriktning, t.ex. vid universiteten och högskolorna. Fungerar
lönebildningen väl, samtidigt som den högre utbildningens institutioner
tillerkänns betydande frihet från staten, kommer flera att studera t.ex. teknik
och naturvetenskap.
Staten - och kommunerna - har enligt vår mening en betydelsefull uppgift,
när det gäller att skapa förutsättningar för en mer ändamålsenlig
lönebildning. Den viktigaste insatsen i denna riktning vore att avveckla de
regler, t.ex. inom lagstiftningen om kollektivavtal, som idag motverkar ett
mera modernt synsätt på lönebildning och att konkurrensutsätta offentlig
verksamhet som i praktiken drivs som monopol.
Vi finner det för vår del angeläget att förändringar kommer till stånd såväl
när det gäller lagstiftningen om kollektivavtal som i fråga om de offentliga
monopolen.
Mindre krångel
Arbetslagstiftningen bör förenklas i två steg. Redan den
1 januari 1996 bör arbetsmarknaden avregleras enligt de
principer som rådde före den 1 januari 1995. Det innebär bl.a.
att det blir lättare att nyanställa.
I ett andra steg bör en mera genomgripande avreglering
komma till stånd, inte minst vad gäller lagstiftningen om
kollektivavtal. Den arbetsrättsliga lagstiftningen bör förenklas.
I en enda lag bör de grundläggande villkoren i arbetslivet
anges. Avtalen görs mera individuella.
Som vi just diskuterat är den svenska arbetsmarknaden starkt
reglerad. Orsakerna härtill kan till en del sökas i
industrisamhällets ursprungliga sociala brister, men också i
en uppenbar facklig och politisk strävan att bibehålla
kontrollen över regelsystemen och göra arbetsvillkoren så
lika som möjligt, oberoende av arbetsplats.
I en alltför hårt reglerad arbetsmarknad ligger en huvudorsak till
företagsamhetens stagnation i Sverige under de senaste decennierna. Att inte
arbetslösheten exploderat tidigare kan tillskrivas den offentliga sektorns
tillväxt. Just denna expansion visar sig nu vara en huvudorsak till den
ekonomiska stagnation som regeringens proposition säger sig vilja komma
tillrätta med.
Nedanstående diagram illustrerar arbetslöshetens utveckling historiskt med
två olika antaganden.
Diagram 13.1
Arbetslöshet och offentlig sysselsättning
En annan faktor av betydelse för den höga
sysselsättningsgraden under de senaste decennierna har varit
en generös tillämpning av socialförsäkringssystemen.
Härigenom doldes en växande arbetslöshet under
nedgångsperioder. Detta var särskilt markant under senare
hälften av 1980-talet. Den höga frånvaron då tvingade fram
en betydande överanställning som förklarar en del av den
dramatiskt snabba ökningen av arbetslösheten från 1990.
Den svenska arbetsmarknaden har också präglats av bristsituationer.
Flaskhalsar i produktionen har uppstått mycket snabbt i konjunktur-
uppgångar. Tillgången på utbildad arbetskraft, såväl högutbildade som
yrkesarbetare m.fl. kategorier, har varit begränsad. Detta har varit en starkt
bidragande orsak till den inflationshistoria som nu utgör den starkaste
restriktionen för ränte- och valutapolitiken.
Den offentliga verksamheten kan nu inte växa mer. Det innebär att
sysselsättningsökningen måste ske i industri- och tjänsteföretag utanför den
offentliga sektorn.
Vi har tidigare utvecklat betydelsen av skattesänkningar för att främja
såväl en nyindustrialisering av Sverige som en expansion av
tjänsteföretagandet. Dessa åtgärder måste emellertid kompletteras med en
avveckling av det krångel som idag belastar företagen. Särskilt en
reformering av arbetslagstiftningen framstår som utomordentligt angelägen.
Vikten härav kan illustreras på flera sätt. I en global ekonomi kommer
investeringarna - och därmed tillväxtmöjligheterna - att söka sig till
områden där dynamiken är särskilt påtaglig. En stel arbetsmarknad i Sverige
innebär i detta perspektiv en direkt förlust av arbetstillfällen, bl.a. till
förmån
för de snabbväxande ekonomierna i Sydostasien och i Central- och
Östeuropa.
Arbetsrätten har i realiteten utvecklats till ett slags privilegielagstiftning
för dem som har arbete. Framför allt många ungdomar tenderar härigenom
att utestängas från arbetsmarknaden. Förutom de direkta konsekvenserna för
de arbetssökande påverkar det också åldersstrukturen på arbetsplatserna. Det
privilegium som arbetslagstiftningen alltmer kommit att skydda framstår som
särskilt omotiverat genom att de fackliga organisationerna numera inte anser
sig ha något ansvar för den arbetslöshet som alltför höga löneökningar
resulterar i.
Regeringens besked om arbetsrätten är motsägelsefulla. Å ena sidan skall
den s.k. Arbetsrättskommissionen söka finna vägar för ett avtal mellan
parterna på arbetsmarknaden om nya relationer vad avser arbetsrätten. Å
andra sidan upprepar arbetsmarknadsminister Anders Sundström ihärdigt att
det enligt hans mening inte finns något samband mellan det arbetsrättsliga
krånglet och den höga arbetslösheten.
Det är enskilda företag som måste kunna, vilja och våga anställa flera om
arbetslösheten skall kunna pressas tillbaka. Enligt vår mening ligger det i
allas intresse att modernisera arbetsrätten på ett sådant sätt att de
eftertraktade nyanställningarna faktiskt kommer till stånd. Det bör ske i två
steg.
I ett första steg bör en återgång ske till de regler som gällde fram till den
1 januari 1995. Ett beslut av denna innebörd bör fattas redan av
höstriksdagen och gälla från den 1 januari 1996. Härigenom skulle bl.a.
nyanställningsvillkoren komma att förbättras. Flera arbeten skulle komma
till.
I ett andra steg bör en mer grundläggande förändring av den
arbetsrättsliga lagstiftningen i riktning mot mera individuella
anställningsformer genomföras. Merparten av dagens arbetsrätt bör
avvecklas och ersättas med en lag i vilken skall angivas de
grundläggande villkoren för arbetsmarknaden, t.ex. vad avser
arbetsskydd. Med mer individuella anställningsavtal reduceras
kollektivavtalen rimligen i betydelse, sannolikt i så hög grad att det kan
ifrågasättas om någon lagreglering av villkoren för kollektivavtal över
huvud taget är nödvändig.
I praktiken innebär detta att avtal i högre grad kommer att
slutas individuellt mellan arbetstagare och arbetsgivare.
Ingenting hindrar emellertid att grupper av anställda sluter
ett gemensamt avtal som emellertid bara blir bindande för
de personer gruppen omfattar. Detta system ger den
enskilde individen fler möjligheter.
Arbetsrättskommissionen kan ges nya direktiv i denna
riktning, alternativt ersättas av en mer konventionell
utredning.
Inte minst viktigt är att en kommande arbetsrättslig
lagstiftning frigörs från utgångspunkten att den permanenta
anställningen är det enda normala tillståndet. På den
arbetsmarknad som nu avtecknar sig kommer det att vara
lika normalt att vara anställd på projekt- eller uppdragsbasis
som att vara fast anställd eller egen företagare.
Det är vår övertygelse att en förenkling av villkoren på arbetsmarknaden
kommer att kunna få omfattande och omedelbara positiva effekter, praktiskt
och psykologiskt. För staten är det dessutom en inte obetydlig fördel att utan
kostnad väsentligt kunna främja tillkomsten av nya arbeten samtidigt som
statens finanser förstärks genom nya skatteintäkter.
Ersättningen vid arbetslöshet
Arbetslöshetsförsäkringen skall förses med en "bortre
parentes" vid 300 dagar. Försäkringen bör göras allmän och
inte kopplas till de fackliga organisationerna.
Lägre skatter på arbete och en mindre reglerad
arbetsmarknad förbättrar förutsättningarna för företag att
utvecklas och att anställa flera. Sådana åtgärder måste
emellertid förenas med starka incitament för den enskilde till
egna ansträngningar att finna ett utvecklande arbete.
Utformningen av villkoren för det skydd som tillkommer
arbetslösa är i detta sammanhang av särskilt intresse.
Regeringen föreslår i propositionen vissa välkomna förändringar i a-
kassereglerna. Fusk skall beivras hårdare, kvalifikationstiderna vid frivillig
uppsägning skall förlängas och möjligheten att kvalificera sig till a-kassan på
annat sätt än genom riktigt arbete stängas. Vi biträder för vår del alla tre
förslagen.
Regeringen för härutöver en likaså välkommen diskussion om behovet av
en "bortre parentes" i arbetslöshetsförsäkringen, men utan att precisera. En
insiktsfull analys avbryts i propositionen plötsligt och oväntat.
Det enda sättet att fullfölja propositionens helt korrekta påpekanden är
enligt vår uppfattning att införa ett maximalt antal dagar för vilka ersättning
utgår. Detta antal bör sättas till 300.
En förändring i denna riktning aktualiserar frågan om stödformer för dem
som inte längre omfattas av arbetslöshetsförsäkringen. Här kan flera
lösningar tänkas. Viktigt är under alla omständigheter att den förändring vi
förordar genomförs integrerat med de övriga moderniseringar av
arbetsmarknaden som vi föreslår. En sådan integrerad strategi reducerar det
antal personer för vilka andra stödformer blir nödvändiga.
Studier visar att ersättningssystem med tydliga gränser främjar ett aktivt
eget arbetssökande och pressar ner arbetslösheten. En förändring av det slag
vi förordar kommer därmed att minska den uppenbart skadliga uppdelning av
svenska folket som arbetslösheten riskerar att resultera i. Starka incitament
till arbete - tillsammans med en politik som främjar tillkomsten av nya
arbeten - är därigenom en viktig del av ett socialt gott samhälle.
Den här förordade förändringen av a-kassereglerna bör träda i kraft den 1
juli 1996.
Vi förordar dessutom att hela arbetslöshetsförsäkringen görs om till ett
stödsystem som omfattar alla och som står fritt från de fackliga
organisationerna.
Arbetsmarknadspolitiken
Arbetsmarknadspolitiken bör omstruktureras, bl.a. genom
starkare incitament för att premiera effektivitet.
Lägre skatter på arbete, mindre krångel för och i företag och
en arbetslöshetsförsäkring med starka incitament till ett
aktivt arbetssökande minskar arbetslösheten och därmed
också statens kostnader för arbetslösheten.
Utvecklingskraften i företagen - och därmed tillväxten -
förstärks.
Den arbetslöshet regeringen själv anger till 10 procent ännu vid
sekelskiftet kan pressas tillbaka avsevärt. En arbetsmarknad av det slag vi
angivit förutsättningarna för gör det lättare för Sverige att dra nytta av den
dynamik som kännetecknar de nya tendenserna i världsekonomin.
Det är emellertid samtidigt viktigt att förändringarna på arbetsmarknaden
förenas med en ny syn på utbildningen och kompetensförsörjningen.
Förutom att utbildningsinvesteringar är nödvändiga för att Sverige skall klara
den hårdare internationella konkurrensen behöver utbildningsmöjligheterna
anpassas till de mera föränderliga arbetsmarknadsvillkoren. Den enskilde
måste själv kunna vara lika rörlig som själva arbetsmarknaden.
Vi återkommer till dessa frågor i ett kommande avsnitt.
Trots de strukturella förändringar som vi föreslår är det ofrånkomligt att
vissa ändå kommer att behöva stöd genom en mer specifik arbetsmarknads-
politik. Ju mindre denna grupp kan göras genom de föreslagna struktur-
förändringarna, desto bättre blir emellertid arbetsmarknadspolitikens
möjligheter att biträda på ett effektivt sätt.
Vi tror att det vore till fördel för förnyelsen av arbetsmarknadspolitiken om
en mer radikal strukturförändring genomfördes också på detta område.
Konkurrerande institutioner skulle t.ex. kunna skapa en större vitalitet i
förnyelsen av åtgärderna.
Den äldre arbetskraften förtjänar i detta sammanhang särskild uppmärk-
samhet. Till de åtgärder som skulle göra det lättare för företag att ta ansvar
också för äldre medarbetare hör de förändringar av arbetsrätten som vi
tidigare har förordat. Bl a skulle mindre rigida anställningsskyddsregler göra
det lättare för många företag att i större utsträckning dra nytta av den äldre
arbetskraftens erfarenhet.
Tillväxt i ett regionalt perspektiv
Tillväxten i ett regionalt perspektiv bör främjas genom en
särskild kompetenssatsning, i stället för selektivt företagsstöd.
Utveckling och tillväxt kan och bör främjas i hela landet. Det
kräver emellertid att arbetsmarknaden kan anpassas till de
skilda villkor som gäller i olika regioner.
För framför allt norra Sveriges inland förordar vi en radikal omläggning av
de statliga insatserna. I stället för en selektiv företagsstödspolitik bör en
långsiktig utbyggnad av utbildningsmöjligheterna i inlandet, i första hand på
distans, nu inledas.
Ansvaret för utbyggnaden av utbildningsmöjligheterna, som bör omfatta
såväl delar av grundskole- och gymnasiestadiet som den högre utbildningen,
bör åvila Högskolan i Luleå, Umeå universitet och Mitthögskolan i
samverkan.
Riksdagen bör besluta hemställa hos regeringen om ett konkret förslag till
en utbyggnad av utbildningsmöjligheterna i enlighet med vad vi här har
förordat.
En ny frihet
Större flexibilitet medger större hänsynstagande till
individuella önskemål, vilket är till fördel inte minst för
kvinnor.
Den förnyelse av arbetsmarknaden som vi pläderar för är
nödvändig om tillväxtmöjligheterna skall kunna tas tillvara
och arbetslösheten pressas tillbaka. En mer dynamisk och
individuell arbetsmarknad innebär emellertid också mera
omedelbara fördelar för varje arbetstagare.
Individuella avtal ökar den enskildes möjligheter att ställa just de krav som
är väsentliga från personliga utgångspunkter. Förhållandena mellan det
avtalade arbetet och lönen blir tydligare. Det ökar arbetstillfredsställelsen
men också utvecklingsmöjligheterna.
En friare och mer flexibel arbetsmarknad är särskilt betydelsefull för
många kvinnor. I stället för att i hägnet av kollektiva arbetsvillkor tvingas
till
förhållanden som är mindre passande, kan en mer individualiserad
arbetsmarknad bättre möta de personliga kraven. En sådan arbetsmarknad
förstärker de positiva effekterna, särskilt för kvinnor, av de förslag om en
avveckling av kommunala de-facto-monopol inom framför allt vård och
utbildning som vi framfört i annat sammanhang.
Näringspolitik,
energipolitik och
miljöpolitik
Nya tillväxtföretag
De grundläggande förutsättningarna för att driva företag
måste förbättras. Tillgången på riskkapital skall ökas.
Åtgärder måste vidtas för bättre spridning av nya patent,
teknik, forskning och företagarkunnande.
I en marknadsekonomi är det naturligt att existerande företag
rationaliserar och att näringslivsstrukturen förändras. En del
företag slås ut. I en fungerande dynamisk ekonomi är det
emellertid lika självklart att det växer fram nya företag
liksom att existerande företag expanderar. Så har emellertid
inte skett i tillräcklig omfattning i Sverige.
Problemet framträder i den struktur som kännetecknar de tillverkande
företagen i Sverige. Det finns ganska många mycket små företag. Det finns
också ett begränsat antal stora, multinationella exportföretag, som visserligen
sysselsätter många men vars möjligheter att växa är begränsade. Mittemellan
de mycket små företagen och de stora exportföretagen finns alltför få
medelstora företag. Det är genom att skapa bättre möjligheter för de små -
och i många fall kunskaps- och teknikintensiva - företagen som vi kan få till
stånd en snabbare produktivitetstillväxt i Sverige.
Generellt sett främjas tillväxten i de små kunskaps- och teknikföretagen av
samma politik som är till gagn för den ekonomiska utvecklingen i stort: en
stabil finans- och penningpolitik som leder till lägre räntor, lägre skatter på
kapital och arbete, bättre utbildning samt avregleringar. De små företagen har
dock även särskilda behov. Det gäller riskkapitalförsörjning, tillgång till
information om ny teknik, forskning och patent samt stöd från mer erfarna
företagare.
Amerikanska studier visar att cirka 80 procent av kunskaps- eller
teknikintensiva amerikanska företag finansieras genom speciella skatteregler
med syfte att locka fram riskkapital. I avsnitt 11 har vi redogjort för vår syn
på bättre skatteregler för riskvilligt kapital i syfte att öka förutsättningarna
för nya och växande företag.
Ett kännetecken för svensk underleverantörsindustri är att den har varit
legotillverkare snarare än att tillverka egna produkter med egen utveckling.
Detta förändras i snabb takt med ökade krav på såväl underleverantörerna
som statsmakterna.
Kunden efterfrågar alltmer funktioner och systemlösningar, vilket innebär
krav på egen utveckling, eget konstruktionskunnande och ett helt annat
behov av bl a ingenjörskraft. Behovet av omvärldsbevakning och internatio-
nellt affärskunnande ökar därmed.
Detta ställer högre krav på teknikspridning än tidigare. Denna underlättas
dock av den nya informationsteknologin, IT. Genom IT kan på ett enkelt och
kostnadseffektivt sätt kunskapen om ny teknik spridas. Processen från
tillkomsten av ny teknik till användningen av densamma i produktionen kan
förkortas radikalt jämfört med 1900-talets industritradition.
Exempelvis bör Patent- och Registreringsverket, PRV, överföra alla sina
patent till data. Det skulle möjliggöra sökning av viss teknik respektive av
nya patent inom olika teknikområden och användningar. Att öppna PRV:s
unika kompetens för företag i hela landet med hjälp av en enkel persondator
kan effektivt öka teknikspridningen.
Teknikrapporterna från Sveriges Tekniska Attachéer bör också göras
tillgängliga för en väsentligt vidare krets av läsare genom överföring till
datatext. Det skulle snabbt öka kunskapen för alla med tillgång till en
persondator.
En databas med aktuell forskning bör startas, exempelvis av NUTEK.
Databasen bör innehålla information om var forskningen pågår, dess syfte
och dess tänkbara resultat. Det skulle kunna öka kontaktytorna och
kunnandet. Det är lika väsentligt här som på övriga områden att databasen
blir tillgänglig över hela landet.
För att Sverige skall bli framgångrikt måste det finnas motivation för
forskare och högskolor att samarbeta med entreprenörer och företagare för
att skapa teknik som kan "patenteras". Det finns därför anledning att se över
patenträtten.
En nationell mentorsbank bestående av exempelvis pensionerade före-
tagare och andra personer med stor erfarenhet av företagande skulle kunna
bistå små, växande och nya företag med kunskap och erfarenhet inom teknik,
marknadsföring, IT, företagande och finansiella tjänster. Mentorer kan vara
"bollplank", gå in som styrelseledamöter eller vara en form av erfarenhetsbas
att ösa ur.
Samordningen mellan de olika svenska myndigheter, institutioner och
företag som arbetar med att informera om Sverige utomlands behöver
förbättras. De skulle vara till gagn för såväl turistsektorn som investerings-
klimatet.
I proposition 1995/96:25 uppmanar regeringen ALMI att öka resurserna
för lån till kvinnliga företagare inom ramen för ALMI:s totala kapitalmängd.
Den möjlighet till speciella lån till kvinnliga företagare som infördes under
den borgerliga tiden har visat goda resultat. Lånen har varit mycket
efterfrågade och lett till ett antal nya arbetstillfällen. I årets
budgetproposition föreslog regeringen att mer pengar skulle tillföras
låneramen. I vårens kompletteringsproposition föreslog dock regeringen att
låneramen tvärtom skulle minskas. Det är viktigt att denna typ av stöd till
nyföretagandet präglas av stabilitet och långsiktighet. Man kan notera att den
åtgärd som regeringen nu vidtar inte innebär att det överförs mer medel från
staten till ALMI för lån till kvinnliga företagare. Förslaget innebär en tendens
till ökad central styrning av ALMI.
Avregleringar och ökad konkurrens
Konkurrensen behöver stärkas och utvidgas till nya sektorer.
Avregleringsarbetet måste drivas kontinuerligt inom alla
områden. Offentliga monopol skall avvecklas och skyddad
offentlig verksamhet konkurrensutsättas. Sverige bör driva en
linje inom EU som innebär fortsatta avregleringar och
minimiharmoniseringar för att förbättra effektiviteten i den
inre marknaden.
I Sverige är ungefär en fjärdedel av ekonomin mycket utsatt
för internationell konkurrens. Hit hör exportindustrin samt de
varu- och tjänsteföretag som har exportindustrin som sin
huvudavnämare. Hit hör även de företag som producerar
varor som konkurrerar med utländsk import på den svenska
marknaden.
Resterande tre fjärdedelar av den svenska ekonomin utgörs av den
offentliga sektor som är helt skyddad både från utländsk och inhemsk
konkurrens och en relativt stor privat sektor som i varierande grad också har
varit skyddad från konkurrens, både från utlandet och inom Sverige. Hit hör
varuproducenter, såsom byggmaterial- och livsmedelsindustrin, samt
tjänsteproducenter, såsom hyresorganisationer och detaljhandeln.
Dessa regleringar och konkurrensbegränsningar har sannolikt både
försvagat produktivitets- och sysselsättningstillväxten i ekonomin.
Under 1980-talet och början av 1990-talet genomfördes dock en rad
avregleringar som ökade konkurrensen och produktiviteten. En del av
avregleringarna utgjorde anpassningar inför EES-avtalet. Eftersom EU:s inre
marknad bygger på principerna fri rörlighet och "ömsesidigt erkännande",
måste de svenska regleringar tas bort vilka hindrade den fria rörligheten. En
ny konkurrenslag infördes också.
Redan nu bör dock Sverige gå längre vad gäller avregleringar och skärpt
konkurrensövervakning, trots att EU inte kräver det. Den förra borgerliga
regeringens "rullande avreglering" bör återupptas. Det arbetet syftade till att
hela regelverket skulle prövas successivt varje mandatperiod av en politiskt
ansvarig delegation med breda kontaktytor mot organisationer och företag.
Sverige bör dessutom driva en linje i EU som innebär fortsatta
avregleringar och minimiharmoniseringar för att förbättra den inre
marknadens funktionssätt samt en mindre protektionistisk politik mot länder
utanför EU.
På produktmarknaderna återstår knappast några regleringar av större
betydelse i och med att byggnormerna blivit färre. Här är det antagligen
viktigast att industrins eget standardiseringsarbete inom EU fortsätter.
Däremot finns det fortfarande prisregleringar kvar. Den som är av störst
betydelse är sannolikt hyresregleringen.
Vad gäller konkurrenspolitiken kan det finnas behov av fortsatta
skärpningar, särskilt mot bakgrund av de två största livsmedelsgrossisternas
dominerande ställning i Sverige.
Den marknad där regleringarna verkar mest hämmande på tillväxten är
antagligen arbetsmarknaden. Lagar och kollektivavtal som i detalj reglerar
anställningsvillkor, arbetstidens längd och lönevillkor minskar arbetsmark-
nadens flexibilitet och därmed tillväxten.
Avreglering och
konkurrensutsättning av offentlig
sektor
Statlig företagsverksamhet måste konkurrensutsättas och
privatiseras. Persontrafiken inom SJ skall konkurrensutsättas
och förutsättningar för att privatisera SJ skapas.
Förutsättningar måste även åstadkommas för att privatisera
entreprenadverksamheten inom Banverket och Vägverket.
Telia, Luftfartsverkets holdingbolag, Swebus och statens
andel i SAS bör privatiseras.
En nödvändig förutsättning för att öka konkurrensen och
förbättra effektiviteten i ekonomin är en förändrad syn på
offentlig verksamhet. Regeringen saknar detta perspektiv i
sin tillväxtpolitik. Strävan bör vara att konkurrensutsätta all
offentlig verksamhet som inte är myndighetsutövning, vilket
även förutsätter att allt fler offentliga verksamheter
privatiseras.
Inom statens ansvarsområde återfinns ett stort antal företag och
verksamheter som borde avregleras och/eller privatiseras. Persontrafiken på
SJ måste konkurrensutsättas och förutsättningar för en framtida privatisering
av SJ skapas. Vidare bör Swebus, Telia, statens andel i SAS, entreprenad-
verksamheten inom Vägverket och Banverket m.fl. företag privatiseras.
Sådan verksamhet som staten vill subventionera, och som inte är
myndighetsutövning, bör så långt möjligt upphandlas i konkurrens mellan
privata aktörer.
Den kommunala verksamheten inom tjänstesektorn är mycket omfattande.
Under senare år har en del kommuner varit föregångare och i första hand
konkurrensutsatt den egna verksamheten, men i viss utsträckning har man
även privatiserat verksamhet. Erfarenheterna visar att konkurrensen resulterat
i besparingar.
Förnyelsen av den kommunala sektorn har avstannat efter det att många
kommuner bytt från borgerligt till socialistiskt styre. Regeringen borde ta på
sig ansvaret att på nytt få igång förnyelseprocessen inom den kommunala
sektorn. Detta kan ske genom att förstärka konkurrenslagstiftningen och
skapa tydligare spelregler så att konkurrensneutralitet mellan offentlig och
privat verksamhet kan skapas.
Den borgerliga regeringen inledde en valfrihetsrevolution, som syftade till
att öka medborgarnas rätt och möjlighet att välja samtidigt som effektiviteten
förbättrades. Statsbidrag kunde utgå också för privat barnomsorg.
Vårdnadsbidrag och avdrag för barnomsorgskostnader infördes, liksom ett
system med kommunal skolpeng. En reformering av sjukvården påbörjades.
Den socialdemokratiska regeringen rev upp eller försvagade dessa reformer.
För att främja såväl valfriheten som utvecklingskraften och den effektiva
resursanvändningen måste väsentliga delar av den kommunala servicen
utsättas för en stimulerande konkurrens. En nationell skolpeng,
vårdnadsbidrag till småbarnsföräldrar och en allmän sjukvårdsförsäkring är
åtgärder ägnade att förnya en väsentlig del av tjänstesektorn.
Även det kommunala företagsägandet är omfattande. De allra flesta
kommuner äger till exempel bostadsföretag, energibolag, renhållningsfirmor
och annan företagsverksamhet. Många gånger subventionerar kommunerna
sina företag med hjälp av skattemedel och skapar därmed en osund
konkurrenssituation. För att förhindra detta och vidga den privata sektorn bör
detta företagsinnehav privatiseras.
Samma princip som för staten skall gälla för kommunerna -
subventionerad verksamhet, som inte är myndighetsutövning,
bör så långt det är möjligt upphandlas i konkurrens mellan
privata aktörer.
Energi
Energipolitiken bör sikta till att underlätta tillväxt, nya och
växande företag samt sysselsättning. En förtida avveckling av
kärnkraften står i strid med en sådan politik.
Sedan folkomröstningen om kärnkraft 1980 har den svenska
energidebatten varit förlamad av partipolitiska låsningar och
till leda upprepade liturgiska fraser. Detta har skapat en
osäkerhet om den framtida energiförsörjningen som med stor
säkerhet har inverkat negativt på investeringarna i Sverige.
Enligt vår mening handlar inte energifrågan om vare sig årtalsexercis eller
antalet kärnkraftsreaktorer. Huvudfrågan är i stället hur en energipolitik för
god miljö, företagande, tillväxt och sysselsättning skall se ut.
Det råder en allt bredare insikt om att en avveckling av kärnkraften till
2010 mot denna bakgrund är utesluten. Det skulle leda till orimliga
påfrestningar på både miljö och samhällsekonomi. Därmed skulle en sådan
avveckling bryta mot resultatet av folkomröstningen 1980 som angav att en
framtida kärnkraftsavveckling skulle ske "i den takt som är möjlig med
hänsyn till behovet av elektrisk kraft för upprätthållande av sysselsättning
och välfärd".
Trots det ersätts nu gamla låsningar av nya. Retirerande kärnkrafts-
motståndare diskuterar nu i stället hur vi skall förtidsavveckla vår kärnkraft
d.v.s. hur vi genom politiska beslut ska kunna framtvinga en stängning av
reaktorer, trots att de uppfyller säkerhetskraven, producerar billig el och är
lönsamma för samhället och ägarna. En årtalsexercis ersätts av en annan!
Sverige genomlider nu arbetslöshetens stålbad och brottas med svåra
statsfinansiella och samhällsekonomiska problem. Alla krafter bör rimligen
inriktas på att få till stånd den höga och uthålliga tillväxt som åter kan sätta
de hundratusentals arbetslösa i arbete. Även energipolitiken måste ha denna
inriktning.
Det politiska systemet bör i detta läge inte besluta att föröda nationellt
kapital och avhända oss resurser som står till vårt förfogande. Ingen kan idag
exakt kvantifiera konsekvenserna av en sådan politik. Men uppenbart är att
den kommer att påverka tilltron till Sveriges vilja och förmåga att ta itu med
sina problem, liksom investeringarna i industriell verksamhet. Det kan ingen
tillväxtproposition i världen ändra på.
Idag är de samhällsekonomiska förutsättningarna för avveckling oändligt
mycket sämre än de var 1980, då svenska folket sade ja till en fortsatt
utbyggnad av kärnkraften. Klimatfrågan, som knappt diskuterades 1980,
erkänns numera som vår största globala överlevnadsfråga och har gjort att
Sverige ingått internationella överenskommelser om att begränsa utsläppen
av koldioxid och andra växthusgaser. Kärnkraftverket Ignalina i grannlandet
Litauen fanns inte 1980. Idag har Ignalina världens två största reaktorer, båda
av samma konstruktion som reaktorerna i Tjernobyl. Där vore det motiverat
att aktualisera en förtida avveckling. På en internationaliserad elmarknad blir
det kanske därifrån vi tvingas att importera el, om vi börjar avveckla vår
egen, oändligt mycket säkrare kärnkraft. Då har symbolpolitiken firat en
triumf på bekostnad av allas vår säkerhet.
Det politiska systemet bör nu markera att man menar allvar med att
prioritera sysselsättningen, tillväxten och begränsningarna av miljöskadliga
utsläpp. Energipolitiken bör utformas i syfte att underlätta för nya jobb i nya
och växande företag, samt i syfte att förhindra klimatförändringar. Då är en
förtida kärnkraftsavveckling utesluten.
I proposition 1995/96:25 föreslår regeringen att NUTEK tilldelas
ytterligare 100 miljoner kronor för bidrag till vindkraft. Boverket tilldelas
ytterligare 25 miljoner kronor till solenergi. Staten har i de gällande energi-
politiska programmen erbjudit ett investeringsstöd till nya vindkraftverk. På
grund av att tidigare anslagna medel till investeringsstödet tagit slut kan
staten för närvarande inte uppfylla sitt erbjudande, vilket bl.a. lett till
sämre
villkor för de vindkraftintressenter som kommit in sent med sina
ansökningar. Genom att omfördela pengar till investeringsstöd för nya
energianläggningar inom ramen för ett oförändrat utgiftstryck skapas konkur-
rensneutralitet mellan dem som redan beviljats bidrag och dem som ansökt
om bidrag vid en senare tidpunkt.
Miljö
Miljöpolitiken måste bygga på flexibilitet och förnyelse i syfte
att skapa förutsättningar för nya resurseffektiva verksamheter
som kan ersätta gamla resursslukande. Arbetet mot
klimatförändringar bör utgå från att införa ekonomiska
styrmedel i hela Europa i stället för ensidiga skattehöjningar
mot produktion i Sverige.
Dagens allt högre miljökrav medför ett ökat
omvandlingstryck på det svenska näringslivet. Det är redan
regel snarare än undantag att det är kunderna som är
pådrivande i miljöarbetet. Lagstiftarna har blivit
ifrånsprungna av marknaden när det gäller att ställa
miljökrav. Många företag har redan känt av det
omvandlingstrycket.
En del företag har lyckats dra nytta av kundernas ökade miljökrav,
exempelvis företaget Södra Cell som ökat intäkterna med 800 miljoner
kronor per år genom att vara först på marknaden med klorfri pappersmassa.
De företag som inte hänger med hotas av lägre vinster och på sikt utslagning.
Svenska företag måste ges chansen att möta de ökade miljökraven. För att
klara omvandlingen krävs ökad anpassningsförmåga. Miljön ställer därför
samma krav på näringspolitiken som samhällsekonomin gör i stort.
Regelsystemen måste bli flexiblare för att underlätta förändringar. Företag
och anställda måste känna incitament för att åstadkomma förbättringar, inte
minst på miljöområdet. Hindren för konkurrens måste undanröjas för att
underlätta för kunden att välja det mest attraktiva.
En skarpare miljölagstiftning med ett effektivare sanktionssystem mot
miljöbrott bör införas. Erfarenheter visar att en sträng miljölagstiftning har
positiva effekter på utvecklingsnivån och teknikstandarden bland företagen.
Miljökraven när det gäller utsläpp bör successivt skärpas så att den bästa
tillgängliga tekniken hela tiden används. Snabba, lätthanterliga och effektiva
sanktionssystem med miljöskyddsavgifter bör utvecklas mot företag som
bryter mot reglerna.
Ett kraftfullt och väl utvecklat europeiskt miljösamarbete kommer att vara
av väsentlig betydelse i framtiden. De stora miljöproblemen är i ökad
utsträckning internationella. Föroreningar strömmar över gränserna genom
luften och genom vattnet. Den fria rörligheten av varor gör också
omhändertagandet av uttjänta varor till en internationell fråga.
Sverige bör verka för en ökad minimiharmonisering av miljöregler inom
EU i syfte att öka effektiviteten dels i den inre marknaden, dels i den
gemensamma miljöpolitiken.
Ekonomiska styrmedel är ett miljöpolitiskt verktyg bland flera och bör
användas när det är motiverat av effektivitetsskäl. Möjligheterna till
gemensamma EU-regler bör alltid beaktas när det handlar om
gränsöverskridande miljöproblem. I propositionen föreslår dock regeringen
en ensidig svensk fördubbling av koldioxidskatten för industrin. Det är inte
ens fråga om en skatteväxling, eftersom inga andra skatter sänks. Eftersom
de som svarar för de största utsläppen planeras få en skatterabatt, kan
effekten av skatten ifrågasättas.
Förslaget leder dock till ytterligare ökad beskattning av produktion i
Sverige och utslagning av jobb. I stället bör Sverige verka för en gemensam
miniminivå för koldioxidbeskattning i EU samt verka för andra åtgärder för
att begränsa koldioxidutsläppen. Den senare möjligheten är dåligt prövad av
regeringen. Regeringens redovisning av Sveriges EU-initiativ på
miljöområdet som presenterades i september saknar exempel på hur Sverige
drivit klimatfrågan i EU-samarbetet. I Journal of Common market Studies
Vol. 33, No. 2, juni 1995, skisseras ett system för handel med utsläppsrätter i
EU i syfte att begränsa koldioxidutsläppen på ett mer kostnadseffektivt sätt
än genom koldioxidskatter. Regeringen bör uppmanas att verka för att EU
studerar detta förslag närmare.
En ensidigt höjd koldioxidskatt på produktionen i Sverige riskerar att leda
till att tillverkningen omlokaliseras till andra länder som saknar
koldioxidskatt. Miljöeffekten uteblir därför. Ensidigt höjda skatter på
produktion i Sverige leder förvisso alltid till att tillverkningen tenderar att
flytta utomlands, men när det gäller koldioxidbeskattningen riskerar de
negativa effekterna att dubblas. Produktion i Sverige är nämligen
koldioxideffektiv i en internationell jämförelse. Omfördelning av tillverkning
till andra länder kan därför leda till ökade koldioxidutsläpp.
Ännu ett argument mot ytterligare höjda koldioxidskatter på produktionen
i Sverige är att ökad beskattning på företagen motverkar företagens
lönsamhet och den ekonomiska tillväxten, vilket kan leda till långsammare
teknisk förnyelse samt sämre möjligheter att uppnå viktiga miljömål.
Det faktum att Sverige är mer beroende av basindustri än övriga EU-länder
används ibland som ett argument för att med olika åtgärder försämra
förutsättningarna för denna industris fortlevnad i Sverige. Tanken att vi skall
fasa ut denna sektor av industrin och därvid ersätta den med annan
produktion bygger emellertid på en farlig felsyn. För Sveriges del handlar det
snarare om att försvara basindustrin samtidigt som vi skapar förutsättningar
för 500 000 nya jobb i ny produktion i nya sektorer.
Ett argument som ibland har använts för att försvara ensidiga höjningar av
koldioxidskatten i Sverige är att det skulle ge en demonstrationseffekt som
får andra länder att följa efter. Mycket lite pekar emellertid på att så är
fallet.
Sverige, som redan har världens högsta koldioxidskatt, har under en rad av år
varit nästan ensamt om att överhuvudtaget ha en sådan beskattning.
Professor Lennart Hjalmarsson som bl.a. gjort utredningen Konkurrens-
neutral energibeskattning (SOU 1991:90) har framfört synpunkten att
demonstrationseffekten lätt kan förvandlas till en avskräckningseffekt då det
visar sig att tillverkningen i högskattelandet flyttar.
Regeringen bör med anledning av ovanstående uppmanas att avstå från att
fördubbla koldioxidskatten för industrin i Sverige och i stället söka andra
effektivare vägar att begränsa koldioxidutsläppen, däribland fortsatt använd-
ning av de svenska kärnkraftsverken, närmare studium av ett system med
överlåtelsebara utsläppsrätter i EU och fortsatt arbete för en gemensam
miniminivå för koldioxidbeskattning i EU.
Vi moderater har tidigare föreslagit att riksdagen bör skärpa den svenska
klimatstrategin så att målet blir att minska koldioxidutsläppen till år 2005. Vi
står fast vid detta, vilket kräver en öppenhet för fortsatt kärnkraft.
Kunskap och kompetens
som tillväxtens hävstång
Agenda 2000
Sverige behöver mer av kunskap och kompetens för att klara
konkurrensen med omvärlden. Utbildningsmöjligheter - livet
igenom - är dessutom den viktigaste metoden för att främja
rörlighet på arbetsmarknaden.
Som vi tidigare understrukit kommer kunskap och
kompetens att i framtiden få allt större betydelse. Det gäller i
flera olika hänseenden. Nationer och enskilda måste, för att
kunna hävda sig väl, söka dra nytta av de möjligheter som
globaliseringen och den nya teknologin, inte minst
informationsteknologin, öppnar. Kunskapsutvecklingen blir
därmed ett viktigt instrument för att stärka konkurrenskraften
och främja tillväxten.
Kunskapsutvecklingen har emellertid också en viktig uppgift för att
säkerställa en nödvändig rörlighet socialt och på arbetsmarknaden.
Tillgången till utbildning motverkar riskerna för en framtid där endast vissa
har goda utvecklingsmöjligheter.
Under åren 1991-94 genomfördes betydande förändringar av
hela det svenska utbildningssystemet. Grundskolan och
gymnasiet gjordes mindre strömlinjeformade för att kunna
erbjuda utbildningar mer anpassade efter varje elevs
inriktning. Den kommunala skolan konkurrensutsattes för att
främja kvalitet och elevernas valfrihet. Universiteten och
högskolorna byggdes ut kraftigt efter en period av
stillastående, samtidigt som lärosätena frigjordes från statligt
detaljinflytande. Forskningen tilläts expandera trots de
samhällsekonomiska svårigheterna, för att lägga en grund för
framtida välstånd. En strategi för ett fortsatt och angeläget
reformarbete för den högre utbildningen presenterades för
riksdagen.
Frigörelsen av universiteten och högskolorna från statligt detaljinflytande
ökade dessas möjligheter att tjäna som kritiska motkrafter i samhället.
Friheten - och konkurrensen - förbättrade dessutom möjligheterna för den
högre utbildningen och forskningen att uppnå högsta kvalitet. Fria universitet
och högskolor är ofrånkomliga om Sverige skall ha en chans att klara
tillväxtkraven.
Regeringens ofta uppvisade återregleringsambitioner är från dessa
utgångspunkter allvarliga.
Under namnet Agenda 2000 inleddes dessutom ett brett samtal med
svenska folket om de framtida kunskapsutmaningarna. Långsiktiga brister,
bl.a. en alltjämt otillräcklig omfattning av den högre utbildningen, men också
de alltför svaga incitamenten för kunskapsutveckling, identifierades.
Dessvärre lades Agenda 2000-arbetet ned efter regeringsskiftet 1994.
Värdefullt engagemang utnyttjades därmed aldrig. Nedläggningen av Agenda
2000 skedde parallellt med att den nytillträdda regeringen genomdrev den
största nedskärningen i modern tid när det gäller högre utbildning och
forskning. Det var en dålig inledning på vad regeringen nu vill beskriva som
en angelägen förstärkt kompetensutveckling.
Regeringens famlande
utbildningspolitik
Regeringen saknar en genomtänkt kunskapsfilosofi.
Utvecklingen av den högre utbildningen styrs av regionala
hänsyn snarare än av kvalitet. Drivkrafternas betydelse för
goda resultat underskattas.
Regeringen säger sig i den s.k. tillväxtpropositionen vilja
satsa på kunskap som en motor i sin tillväxtstrategi. Den
högre utbildningen skall byggas ut. Samtidigt aviseras en
avveckling av mer tillfälliga, ofta konjunkturmotiverade,
utbildningserbjudanden.
Vi välkomnar regeringens beskrivna insikt om kunskapernas betydelse för
att Sverige framgångsrikt skall kunna möta den nya tiden. Det är emellertid
svårt att uppfatta insikten som gedigen, bland annat mot bakgrund av vad
regeringen i handling visat det senaste året. Försämringar av villkoren för
den högre utbildningen, den nästan besinningslösa kampen mot de fristående
och betydelsefulla forskningsstiftelser som inrättades 1993 och 1994, samt
jakten på friskolorna vittnar inte om någon mera djupgående förståelse för
kunskapsutvecklingens villkor.
Också tillväxtpropositionens egen analys andas samma tvekande och
famlande inställning.
Utbyggnadsplanerna för den högre utbildningen är
uppenbart snabbt tillsnickrade, utan hänsyn till
kvalitetskraven. Volymangivelser saknas i propositionen
men anges och uttolkas muntligt - dock inte av den för
utbildningen ansvarige utbildningsministern, utan av
Finansdepartementet. Utbyggnadens verkliga omfattning
är dessutom oklar.
Expansionen av den högre utbildningen skall enligt
propositionen ske med utgångspunkt i regionala hänsyn.
Det är en riskfylld strategi. När kvaliteten underordnas
regionalpolitiken blir utbildningssatsningarna mindre
verkningsfulla.
Regeringen avstår helt från att diskutera vilka drivkrafter
som behövs om utbildningsinsatserna skall bli effektiva.
Vi återkommer strax till denna fråga.
I propositionen anger regeringen uttryckligen att den
tycker att skolan fungerar tillfredsställande. Någon
diskussion om kvalitetsfrågor förs således inte. Om
lärarrollen och effektiviteten i skolans arbete sägas
ingenting, trots att det bl a av internationella
undersökningar framgår att Sverige inte i alla avseenden
ligger tillräckligt långt framme.
Sammantaget visar propositionen att regeringen saknar en
genomtänkt uppfattning om hur den nödvändiga
kunskapstillväxten skall kunna åstadkommas. Vi skall i det
följande redovisa riktlinjerna för vår kunskapsstrategi, en
strategi som siktar till att göra Sverige till ett av världens
främsta kunskapssamhällen. Först vill vi emellertid något
diskutera vilka förutsättningar som måste vara för handen om
utbildningsansträngningarna skall bli framgångsrika.
Vi har tidigare understrukit betydelsen av en mer dynamisk lönebildning
för att främja tillväxten. Lönebildningen har också den största betydelse i
varje kunskapsstrategi värd namnet.
Regeringen säger i propositionen uttryckligen nej till en mer varierad
lönesättning. Det innebär att Sverige låses fast vid ett tillstånd där kompetens
värderas lägre än i nästan varje annat jämförbart land. Det kommer att få
konsekvenser i fråga om den högre utbildningens allmänna attraktionskraft,
men också för synen på sådan utbildning som en investering snarare än som
konsumtion. Engagemanget hos välutbildade att verka i Sverige avtar
dessutom om avkastningen på deras utbildning är bättre någon annanstans.
Vi finner det för vår del oundgängligen nödvändigt att en rimligare
lönebildning åstadkommes som en integrerad del i etableringen av en
långsiktig kunskapsstrategi. Det gäller också för skolans egen personal.
Det är omvittnat att lönebildningen har stor betydelse för rekryteringen till
läraryrket och för den enskildes personliga fördjupning i och engagemang för
lärargärningen. Lärarnas löneutveckling är idag i princip frikopplad från
personliga prestationer. Det får betydande och negativa konsekvenser både
för rekryteringen och för den personliga utvecklingen.
Tio krav för ett långsiktigt
kompetenslyft
Riksdagen bör fastställa en strategi i tio steg för att förstärka
kompetensen som en hävstång för tillväxt. Utgångspunkten för
en sådan strategi måste vara starka personliga incitament för
ökat kunnande, bl.a. genom en lönebildning som premierar
kunskapsinvesteringar. Strategin måste omfatta alla delar av
utbildningen och kunskapsutvecklingen från de tidiga levnads-
årens skola till den mest avancerade forskningen.
Skall Sverige långsiktigt kunna klara
kompetensutmaningarna behövs en strategi av mer gediget
slag än den regeringens tillväxtproposition anger. Strategin
måste omfatta mer än någon enskild del av
utbildningssystemet. Kunskapsutvecklingen måste göras till
ett centralt element för Sveriges utveckling.
Det får konsekvenser. Alternativet är emellertid att Sverige misslyckas att
möta - och dra nytta av - de nya villkor som nu anmäler sig. I det följande
anger vi en kunskapsstrategi i tio punkter:
Kunskapsutvecklingen - Sveriges viktigaste utmaning
Skall vårt land klara kunskapsutmaningarna måste de
nödvändiga förändringarna genomföras målmedvetet och
med insikt om allt det som krävs för att klara uppgiften.
Regeringen har en central uppgift i att utöva det entydiga
ledarskap som är nödvändigt för att land och folk skall kunna
och vilja samlas bakom en sådan uppgift.
Som vi tidigare framhållit är en stimulerande lönebildning ett avgörande
inslag i en verkningsfull kunskapsstrategi. De fackliga organisationerna har
en skyldighet att inte motverka och försvåra den nödvändiga förnyelsen av
Sverige.
Ett tidigt lärande
Entydiga studier anger att barn lär sig bäst tidigt. Det måste
skolan utnyttja. Den påstådda motsättning mellan omsorg
och lärande som ibland utmålas, finns det ingen anledning att
acceptera.
Vi finner det för vår del angeläget att medverka till att den inte särskilt
konstruktiva debatten om skolstart vid sex eller sju års ålder utvecklas till en
diskussion om lärandets möjligheter, villkor och former redan i de lägsta
åldrarna. Stimulerande exempel på hur liten kan lära finns både i Sverige och
i andra länder. Inte minst språkinlärning behöver inledas tidigt för att alla
senare i livet skall kunna dra nytta av en internationaliserad arbetsmarknads
alla möjligheter.
Skola i god konkurrens
Varje stort system, privat eller offentligt, som tvingas arbeta
utan tävlan blir sämre jämfört med det som kan
åstadkommas om det finns möjligheter till stimulans genom
alternativ och jämförelser. Det är i detta perspektiv
friskolorna, men också från staten fria universitet och
högskolor, skall ses.
Vi förordar en öppning av ansvaret för skolan med hjälp av vad vi vill
kalla ett nationellt skolpengsystem. Staten tilldelar i ett sådant system
ekonomiska resurser till skolor, fria och kommunala, på lika villkor.
En utveckling av skolan i denna riktning skulle verka vitaliserande,
varierande och kvalitetsfrämjande. Lärare skulle kunna erbjudas alternativa
utvecklingsmöjligheter och andra arbets- och lönevillkor, det sistnämnda
dock under förutsättning att det vi tidigare föreslagit angående avtalen på
arbetsmarknaden samtidigt genomförs.
Flexibel utbildning
Utveckling av kunskap sker individuellt. I ett mer
föränderligt samhälle understryks behovet av en organisation
för utbildningsväsendet som gör det möjligt att inhämta
kunskap vid varierande tider och i olika rytm. Utbildning och
arbete måste kunna växlas också vid relativt unga år. En mer
flexibel lönesättning öppnar arbetsmarknaden också för unga
som väljer en högre grad av varvning av utbildning och
yrkesverksamhet än vad som är möjligt i dag.
På samma sätt som vi förordar en flexibel start på skolgången pläderar vi
alltså för stora möjligheter för den enskilde att fullgöra utbildningen på mer
individuella villkor. Det offentligas ansvar bör anges som ett erbjudande för
alla om utbildning i grundskola och gymnasium samt åtminstone en tvåårig
eftergymnasial utbildning och, efter fallenhet, en längre akademisk
utbildning. Erbjudandet skall ha utnyttjats förslagsvis vid 25 års ålder eller,
vad gäller den akademiska utbildningen, ha påbörjats vid denna ålder.
Därefter bör finansieringen av utbildning ske antingen via arbetsgivaren eller
med ett s.k. utbildningskonto.
En förutsättning för att fler skall känna sig motiverade att inhämta de
nödvändiga förkunskaperna för t.ex. akademisk utbildning är att
gymnasieskolan fungerar väl. Den treåriga gymnasieskolan innebär i många
avseenden ökad kvalitet men har också brister. Inte minst svårigheten att
rekrytera elever till naturprogrammet är allvarligt. Ett annat bekymmer gäller
omfattningen av de gemensamma kärnämnena. I en strategi för ett
kunskapslyft bör ingå skyndsamma åtgärder för att ta itu med bl.a. dessa
problem i gymnasieskolan.
En utvecklande skolmiljö
Informationsteknologin utgör ett kraftfullt verktyg för en
grundläggande förnyelse av skolan. Sverige måste ligga i den
internationella frontlinjen på detta område.
Genom informationsteknologin kan undervisningen göras mer individuell.
Konventionell undervisning och distansutbildning kan förenas. Den
traditionella klassrumsundervisningen utvecklas till personlig skolning. All
världens kunskap kan göras tillgänglig för eleverna, oavsett var dessa bor.
Moderna media innebär också att arbetsformerna i skolan kan utvecklas så
att elevernas egna initiativ och eget skapande stimuleras.
För att göra en sådan undervisningsmiljö möjlig krävs det emellertid
väsentliga omprioriteringar, inte minst i kommunerna. Vi finner det
angeläget att kommunerna, som huvudmän för det stora flertalet av skolorna,
gör det möjligt att förnya undervisningen på ett sätt som är nödvändigt för att
värna vårt lands långsiktiga utvecklingsmöjligheter.
Inte minst i geografiskt mera svårtillgängliga delar av Sverige kan
informationstekniken medföra nya utbildnings- och tillväxtmöjligheter. Vi
har tidigare presenterat riktlinjerna för hur detta skulle kunna gå till.
Ny lärarroll
En mer individualiserad undervisningsmiljö förändrar också
lärarnas arbetsuppgifter. I samma riktning verkar det faktum
att kunskaper möter unga människor från många olika källor,
inte bara från skolan. Lärarens roll måste utvecklas i riktning
mot den kvalificerade handledaren, som ger struktur och
sammanhang åt lärandet. Skolverkets rapporter understryker
nödvändigheten av sådana förändringar.
Till lärare måste också medarbetare med olika bakgrund kunna rekryteras.
Skolan, liksom arbetslivet i övrigt, skulle berikas av en större rörlighet
mellan skolan och andra yrkesområden. Det behövs en ny lärarutbildning.
Vi har i annat sammanhang föreslagit att en genomgripande analys
genomförs med avseende på vilka uppgifter lärarna kommer att ställas inför
och vilken utbildning som behövs för att dessa uppgifter skall kunna utföras
på ett fullgott sätt. En sådan analys har redan gjorts vad gäller yrkeslärare.
Beslut om ett kunskapslyft för dessa lärare bör kunna fattas utan dröjsmål.
Kvalificerad yrkesutbildning
Sverige behöver fler som är bättre utbildade. Den
eftergymnasiala utbildningen måste byggas ut.
Kapacitetsutbyggnaden måste emellertid ske med beaktande av de högsta
kvalitetskrav. Det talar för att yrkesteknisk utbildning - i huvudsak efter de
principer som anges i förslaget "Yrkeshögskolan - kvalificerad eftergymna-
sial yrkesutbildning (SOU 1995:38)" - bör prioriteras i en första fas framför
en forcerad utbyggnad av den akademiska utbildningen med de
kvalitetsrisker en sådan utbyggnad idag är förknippad med. Regeringens
avsikt att återkomma endast med ett förslag om en försöksverksamhet med
kvalificerad yrkesutbildning under mandatperioden är ett sorgligt exempel på
att regeringen inte klarar av att lägga konkreta förslag, ens på mycket
angelägna områden.
Vi föreslår att i första hand 20 000 platser i eftergymnasial yrkesutbildning
inrättas i samarbete med företagen. Utbildningen skall kunna ha en varierad
form beroende på inriktning. Den skall kombinera teoretisk vidareutbildning
med avancerad yrkesutbildning.
Högre utbildning med kvalitet
Sverige behöver flera människor också med längre
akademisk utbildning. Det gäller särskilt inom områdena
naturvetenskap och teknik. Den nödvändiga utbyggnaden
måste emellertid ske på ett sådant sätt att studenterna erbjuds
en utbildning på högsta internationella nivå.
Under åren 1991-94 byggdes den högre utbildningen ut fortare än någon
gång tidigare i modern tid. Denna utbyggnad måste nu konsolideras
kvalitativt som förberedelse för ett kommande utbyggnadssteg. Bland annat
gäller detta investeringar i professionellt lärarkunnande, utrustning och
lokaler. De senare områdena är av särskild betydelse på det tekniska området.
Inför ett mer konkret beslut om en fortsatt utbyggnad av den akademiska
utbildningen måste de kvalitativa villkoren för denna analyseras noga. De
gäller också var den bör äga rum. Två universitet, Linköping och Umeå, kan
fortfarande betraktas som universitet med utbyggnadsmöjligheter. Etable-
ringen av ett nytt universitet eller teknisk högskola i landet skall heller inte
uteslutas. Därtill kommer att den utbyggnad i Stockholmsregionen som
regeringen medverkat till är otillräcklig i förhållande till behoven.
För att förbereda för en kommande och kvalitetsstyrd utbyggnad av den
högre utbildningen förordar vi en förstärkning av investeringarna i lärar-
kompetens genom fler doktorander, utrustning och lokaler. Regeringen bör
snarast återkomma till riksdagen med förslag i denna riktning.
Regeringen meddelar i propositionen att den avser utreda förutsättningarna
för en högskola i Malmö. Av andra uttalanden har framgått att det inte är
frågan om utan hur en sådan högskola skall etableras.
Vi finner regeringens struktur för den högre utbildningen i Skåne mindre
genomtänkt. Den innebär risker för kvaliteten båda vid den nya högskolan i
Malmö och vid Lunds universitet. Idén om en högskola i Malmö förefaller
inte vägledd av en strävan att erbjuda unga den bästa tänkbara utbildningen,
utan av andra hänsyn.
Vi förordar en annan utveckling av den högre utbildningen och
forskningen i Skåne. Lunds universitet borde, i stället för att stympas, ges
möjlighet att utveckla såväl utbildning som forskning vid fyra olika enheter,
nämligen Lund, Malmö, Kristianstad och Helsingborg. Den kvalitetsgaranti
som bara århundranden av uppbyggd erfarenhet kan garantera skulle med en
struktur av detta slag kunna nyttiggöras i hela södra Sverige.
Den struktur för den högre utbildningen och forskningen i Skåne som vi
här har angivit bör också den bli föremål för skyndsam utredning.
I detta sammanhang vill vi också förorda att ytterligare minst ett större
lärosäte - gärna på det tekniska området - överförs från staten till en
fristående stiftelse. Uppenbart är att Kungliga Tekniska Högskolan i
Stockholm skulle vara en lämplig högskola för en sådan förändring.
Erfarenheterna av motsvarande förändringar för Chalmers och Högskolan i
Jönköping är utomordentligt goda.
Den avancerade forskningen
Forskningen i Sverige måste hålla världsnivå för att vårt land
skall kunna vare en attraktiv samarbetspartner för andra. Det
är bl.a. detta mål som de nybildade forskningsstiftelserna är
avsedda att främja.
Det finns skäl att mer i detalj återkomma till denna fråga i ett senare
sammanhang. Det idag mest angelägna är att regeringen slutar med den rent
destruktiva jakten på de fria forskningsstiftelserna, en jakt som verkar
nedbrytande på hela forskningsklimatet. Att flera av regeringens förslag för
att komma åt stiftelserna stått i strid med grundläggande rättsprinciper
understryker det allvarliga i regeringens agerande.
För att svensk forskning skall kunna hävda sig väl internationellt krävs
bl.a. att den håller en sådan nivå att den framstår som attraktiv att samverka
och utbyta erfarenhet med. Sverige måste i detta sammanhang ha de högsta
ambitioner.
Det är allvarligt att regeringen nu uppenbarligen avvisat möjligheten att
Sverige skulle stå värd för nästa forskningsgeneration fusionsanläggningar.
En etablering av en sådan anläggning skulle innebära en vitalisering av hela
den naturvetenskapliga och tekniska forskningen, d.v.s. precis det som
Sverige idag behöver, bl.a. för att främja den långsiktiga tillväxtkraften.
Regeringen bör, enligt vår mening, inta en mera konstruktiv hållning i
denna fråga.
Stimulans till kontinuerlig kompetensutveckling
Ett viktigt kännetecken för den utveckling som nu avtecknar
sig är att kunskaps- och kompetenskraven kommer att öka -
och växla - genom varje människas yrkesverksamma liv.
Utbildningsmöjligheterna för alla måste således vara goda
hela livet.
En betydande del av vidareutbildningen åligger det naturligen företagen att
svara för i eget intresse. I ett föränderligt arbetsliv kommer emellertid mera
företagsintern kompetensutveckling inte att räcka.
Den enskilde måste därför - på eget initiativ - kunna förkovra sig för nya
utmaningar. Vi förordar att ett system med personliga utbildningskonton
inrättas för detta syfte. Ett utbildningskonto bör byggas upp med individuella
avsättningar och med avsättningar av arbetsgivaren. Staten bör medge
avdragsrätt såväl för den enskilde som för arbetsgivaren. Möjligheter för den
enskilde att få sina kunskaper verifierade bör dessutom tillskapas.
Vi är övertygade om att en tillräcklig kompetensutveckling kräver en
finansieringsform av en annan karaktär än den som kännetecknar
ungdomsutbildningen. Viktigt är också att den enskilde själv bidrar, mot att
efter utbildningen kunna ha rimliga förväntningar om högre lön. Ett sådant
system ger också den enskilde personligen ett reellt inflytande över - och
ansvar för - det egna kunnandet, vilket är centralt för framgångsrika resultat.
Invandringen - en tillgång
Invandrarnas utvecklingsmöjligheter måste tas tillvara. Det
gynnar Sveriges framtid och invandrarnas integration i det
svenska samhället.
Invandrare är en heterogen grupp människor. Åtskilliga har
en högre genomsnittlig utbildningsnivå än svenskar i
allmänhet, andra har lägre.
Som grupp har invandrarna en väsentligt lägre sysselsättningsnivå än
svenska medborgare. Ytterligare 111 000 utländska medborgare skulle
behöva tillhöra arbetskraften för att andelen skulle vara densamma som för
svenska medborgare.
Förutom de rent humanitära aspekterna är det ett samhällsekonomiskt
slöseri att arbetsföra och många gånger väl utbildade invandrare inte kommer
in på arbetsmarknaden.
För att skapa tillväxt behöver en rad hinder undanröjas och förändringar
ske bl.a. inom arbetsmarknadsområdet. Vi har redovisat en rad sådana
förslag. Om dessa genomförs, skulle även invandrare få ökade chanser till
riktiga jobb.
Utöver generellt verkande åtgärder är det emellertid nödvändigt att även
göra riktade åtgärder för att få fler invandrare i arbete. Det handlar om att
genom utbildningsinsatser, kompetenshöjande åtgärder och arbetsmarknads-
politiska insatser stärka invandrarnas konkurrenskraft på den svenska
arbetsmarknaden. Den sociala rörligheten måste underlättas dels genom ökat
eget ansvarstagande, dels genom att olika inlåsningsmekanismer bryts upp.
Invandrarpolitiska kommittén arbetar för närvarande med förslag i syfte att
underlätta invandrarnas integration. Vi fäster stor vikt vid att invandrarna ges
bättre möjligheter att spela en positiv roll i det svenska samhällsbygget och
anser att möjlighet till egen försörjning inom den ordinarie arbetsmarknaden
är en nyckelfaktor i detta avseende. Vi avser att i ett senare skede återkomma
med mera konkreta förslag.
En samlad strategi
Regeringen bör till vårriksdagen 1996 förelägga riksdagen ett
konkret program för en samlad kunskapsutveckling. Redan nu
bör beslut fattas om 20 000 platser i eftergymnasial
yrkesutbildning.
För att den goda framtiden också skall komma Sverige till
del måste kunskapsutvecklingen ägnas den möda och det
engagemang allvaret i Sveriges utsatthet kräver. En samlad
kunskapsstrategi av det slag vi här har skisserat skulle ge den
nödvändiga signalen om att vårt land är väl förberett för den
nya tiden. Den enskildes engagemang för kunskapen kan och
måste bli hävstången för utveckling och tillväxt.
Regeringen bör till vårriksdagen 1996 återkomma med ett program enligt
de riktlinjer vi här har presenterat. Redan nu bör riksdagen emellertid besluta
om 20 000 platser i en avancerad yrkesutbildning i enlighet med vad vi just
har förordat. Utbildningen bör introduceras med början höstterminen 1996.
Det torde ankomma på vederbörande utskott att utarbeta erforderlig
författningstext.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen beslutar godkänna riktlinjer för den ekonomiska
politiken i enlighet med vad som anförts i motionen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om tillväxtens förutsättningar,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om skuldsaneringsprogrammets inriktning och
storlek,
4. att riksdagen hos regeringen begär att sjuk- och
arbetsskadeberedningen får direktiv att utreda en allmän
inkomstbortfallsförsäkring i enlighet med vad som anförts i motionen,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om statsskuldspolitiken,
6. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagändringar vad
avser en mer oberoende riksbank i enlighet med vad som anförts i
motionen,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om balans mellan privat och offentlig sektor,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om sparande och enskilt ägande,
9. att riksdagen avslår regeringens förslag att låta AP-fonden köpa
aktier för ytterligare 10 miljarder kronor i enlighet med vad som
anförts i motionen,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att skatten för kapitalinkomster bör sänkas till
25 % från 1996,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att den höjning av avkastningsskatten på
pensionssparande som beslutades hösten 1994 bör undanröjas,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att dubbelbeskattningen på utdelad och
kvarhållen vinst i aktiebolag bör avskaffas,
13. att riksdagen hos regeringen begär förslag om lindring av spärr-
reglerna för fåmansbolag m.m. i enlighet med vad som anförts i
motionen,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att slopa förmögenhetsskatten,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att avskaffa fastighetsskatten på
industrifastigheter och kommersiella lokaler,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att sänka fastighetsskatten i övrigt till 1,5 %,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att sänka den statliga inkomstskatten till 20 %,
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att återinföra fullt inflationsskydd i skatteskalan,
19. att riksdagen hos regeringen begär förslag om en spärr mot
kommunala skattehöjningar i enlighet med vad som anförts i
motionen,
20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att slopa den allmänna löneavgiften,
21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att undanröja höjningarna av egenavgifter i
sjukförsäkringen,
22. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ändrade regler för
socialavgifter i enlighet med vad som anförts i motionen,
23. att riksdagen hos regeringen begär förslag om en skattereduktion
på 50 % för omsorgstjänster och vissa andra tjänster i enlighet med
vad som anförts i motionen,
24. att riksdagen hos regeringen begär förslag om finansiering av
skattesänkningar med utgångspunkt i det moderata budgetalternativet
för innevarande budgetår i enlighet med vad som anförts i motionen,
25. att riksdagen hos regeringen begär en utredning om avdrag eller
skattereduktion för reparationer och underhåll av bostäder i enlighet
med vad som anförts i motionen,
26. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ändring av
skattelagstiftningen så att konkurrensneutralitet uppnås mellan privat
och offentlig produktion av tjänster i enlighet med vad som anförts i
motionen,
27. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en avreglering av arbetsmarknaden i ett första
steg enligt de principer som gällde före den 1 januari 1995,
28. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en genomgripande avreglering av
arbetsmarknaden i ett andra steg,
29. att riksdagen hos regeringen begär förslag om en "bortre
parentes" i arbetslöshetsförsäkringen i enlighet med vad som anförts i
motionen,
30. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om avreglering och ökad konkurrens,
31. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ökad teknikspridning,
32. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om privatisering av offentlig verksamhet,
33. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om energipolitiken,
34. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om miljöpolitiken,
35. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om koldioxidskatt,
36. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en strategi för kunskap och kompetens,
37. att riksdagen hos regeringen begär att förslag föreläggs
riksdagen under våren 1996 om 20 000 utbildningsplatser i avancerad
yrkesutbildning i enlighet med vad som anförts i motionen,
38. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ett vidgat uppdrag för Lunds universitet,
39. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att överföra ytterligare en högskola i
stiftelseform,
40. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om riskkapitalavdrag.
Stockholm den 21 november 1995
Carl Bildt (m)
Lars Tobisson (m)
Sonja Rembo (m)
Anders Björck (m)
Knut Billing (m)
Birger Hagård (m)
Gun Hellsvik (m)
Gullan Lindblad (m)
Bo Lundgren (m)
Inger René (m)
Karl-Gösta Svenson (m)
Per Unckel (m)
Per Westerberg (m)