med anledning av prop. 1995/96:222 Vissa åtgärder för att halvera arbetslösheten till år 2000, ändrade anslag för budgetåret 1995/96, finansiering m.m.
Arbetstillfällen inom
äggproduktionen
Riksdagen beslutade 1988 att förbjuda värphöns i bur och
övergångstiden sattes till tio år. Lantbruksstyrelsen
fastställde förbudets ikraftträdande till den 1 januari 1999.
I Sverige finns färre än 300 företag som håller fler än 5 000 värphöns.
Närmare 86 procent av hönsen finns i dessa företag. Näringen domineras av
burhönshållning i större skala. Samtidigt finns ett större antal hushåll på
landsbygden som har höns i mindre skala, antingen för husbehov eller viss
avsalu. Enligt SCB:s statistik finns det 7 952 besättningar (1995) med högst
49 höns, vilket gör att drygt 2 procent av hönsen finns i dessa företag.
Eftersom minst 2 ha åkermark ska finnas för att räknas i SCB:s statistik, kan
man lägga till att det finns ett okänt antal höns i andra hushåll på landsbygden
inklusive tätort, samt hobbyhöns, som också värper ägg för konsumtion.
Exakta uppgifter om hur många värphöns som fortfarande sitter i bur
saknas, men brukar uppskattas till ca 90 procent. Eftersom en övergång till
golvproduktion har skett sedan riksdagsbeslutet fattades, lär antalet burhöns
idag vara närmare 85 än 90 procent. De allra flesta buranläggningarna finns
dock kvar, samtidigt som en del av burhönsproducenterna också investerat i
en golvhönsanläggning. Andra producenter med frigående höns har tidigare
haft höns i mycket liten skala eller inte alls.
Det är väl känt att buräggsproducenterna i gemen inte vill ändra
produktionsvillkoren genom att hålla höns i golvanläggningar. Därför har
utvecklingen varit mycket trög. Riksdagen har ett ansvar att se till att
lagstiftningen på ett område följs upp av åtgärder inom andra områden som
befrämjar och inte motverkar beslut. Det finns anledning att diskutera hur
förbudet mot värphöns ska kunna genomföras i anslutning till
sysselsättningspropositionen. Ett problem som presumtiva äggproducenter
med golvhönshållning har framfört är att det är svårt att få stöd eller lån för
att sätta igång produktionen. En annan svårighet har varit att få säker
avsättning för äggen i en bransch som är starkt centralstyrd, där de stora
packerierna ägs eller styrs av buräggsproducenter. Avsaknad av rådgivning
och utbildning har lett till osäkerhet om vilket system som är bäst att satsa
på,
och har dessutom lett till bakslag för producenter som investerat i frigående
system, utan att ha fått adekvat rådgivning från början.
Det är inte naturgivet att äggproduktionen i framtiden ska ha samma
struktur som idag. Höns har bara hållits i bur i Sverige sedan 1960-talets
början. Tidigare hölls höns i mycket mindre besättningar och längre bakåt i
tiden hade varje gård en husbehovsbesättning. Många som bodde på landet
höll höns för att få egna ägg.
Om djurskyddslagens intentioner ska uppfyllas, krävs helt andra kunskaper
för skötsel av höns än de som behövs idag för att producera ägg från höns
som sitter i bur. Framtidens äggproducent måste bli mer småskalig. En
inriktning mot mindre enheter kan ge fler arbetstillfällen. En satsning på att
fler personer ska kunna hålla höns för äggproduktion får flera goda
konsekvenser. Fler mindre enheter ger miljövinster, eftersom stora
anläggningar ger upphov till koncentrerade utsläpp av ämnen som är skadliga
för miljön, och lokal produktion och distribution minskar miljöbelastningen,
genom att transporterna förkortas. Stora enheter innebär också ett större
risktagande ur smittskyddssynpunkt, där utbrott av smitta kan få stora
ekonomiska konsekvenser. Mindre enheter ligger i linje med de miljömål som
riksdagen antagit. Äggproduktion i mindre skala ger klara miljövinster och
bör också passa väl inom ramen för kommunernas Agenda 21-arbete. Fler
anläggningar med färre höns per anläggning ger arbetstillfällen till betydligt
fler personer, även om äggproduktionen kan variera från att utgöra en enda
inkomstkälla till att vara en del av inkomsten. Distributionen genom
samverkan mellan producenter i regionen bör också kunna byggas upp.
Ekologisk äggproduktion är en framtidsnisch, där beslutet att 10 procent av
åkerarealen ska odlas ekologiskt år 2000 passar särskilt väl in. I det
ekologiska lantbruket utgör höns för äggproduktion en naturlig del.
Äggproduktion med färre antal höns per enhet kommer att ge fler
arbetstillfällen på landsbygden. Allt ifrån produktion i liten skala med
försäljning av ägg på torget, till butikerna på orten och/eller till kommunala
och landstingsdrivna inrättningar, till mer storskalig äggproduktion med flera
tusen höns i en anläggning bör stimuleras. Mot bakgrund av uppsägningarna
av kvinnor inom offentliga sektorn, skulle de kvinnor som bor på
landsbygden, och särskilt de som redan är delägare i ett lantbruksföretag,
kunna få sysselsättning genom satsning på äggproduktion i någon form.
Regeringen bör inventera de stödformer som finns tillgängliga, inklusive de
bidrag som kan erhållas från EU, och utarbeta ett program för hur
äggproduktion, i enlighet med beslutet att värphöns inte får hållas i bur efter
1998, ska kunna ge fler arbetstillfällen. I detta bör ingå hur en nationell
rådgivare för äggproduktion, som föreslås i Jordbruksverkets rapport till
regeringen (Värphöns. Kontrollstation 1996. Rapport 1996:6), ska verka, och
vilka utbildningsinsatser som behövs för att blivande äggproducenter ska vara
rustade att hålla höns på ett djurvänligt sätt. Förutom ren äggproduktion bör
även packeri- och distributionsverksamhet, och kanske även förädling av
produkten, ingå som möjliga utvecklingsmöjligheter för en decentraliserad
äggproduktion.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ett program för utveckling av arbetstillfällen
inom äggproduktionen i enlighet med riksdagsbeslutet om förbud mot
värphönshållning i bur.