med anledning av prop. 1995/96:64 Ett nytt utjämningssystem för kommuner och landsting, m.m.
Regeringen föreslår i propositionen ett nytt statsbidrags- och
utjämningssystem för kommuner och landsting, vilket ska
börja gälla från årsskiftet 1995/96. Folkpartiet liberalerna
stödde redan i våras i huvudsak det av regeringen då
framlagda förslagets principer, och gör så även nu. Vi
accepterar den framställda tekniken med ett
utjämningsbidrag och en utjämningsavgift.
Folkpartiet liberalerna anser att ett nytt utjämningssystem är nödvändigt,
framförallt för att de opåverkbara kostnader som i det gamla systemet mer
eller mindre negligerades nu vägs in. Många kommuner har en svår
ekonomisk situation, vilket delvis kan hänföras till att deras specifika
utgifter
inte tidigare vägts in.
Vi känner särskild oro för läget i ett antal starkt segregerade förorts-
områden kring flera av våra största och medelstora städer. Dessa områden
präglas av hög andel invandrare, hög arbetslöshet, högt socialbidragsberoende
och olika typer av sociala problem. För oss är det uppenbart att utvecklingen i
dessa områden, som i flera år givit anledning till bekymmer, rymmer en
potentiell social bomb. Den bilden bekräftas av socialstyrelsens
undersökningar.
Vi föreslår därför återigen vissa förändringar i regeringens förslag till nytt
skatteutjämningssystem. De har den effekten att de allra flesta av de kommu-
ner som rymmer de segregerade förorter vi nyss berörde får större resurser.
Vi föreslår också att statsmakterna mycket noga följer utvecklingen på det
kommunala välfärdsområdet. Det kan få mycket allvarliga konsekvenser på
längre sikt om t ex kvaliteten i skolundervisningen tillåts sjunka, om vården
av unga med psykiska problem försummas eller om barnomsorgen utvecklas
till ett passivt omhändertagande. En sådan utveckling får inte tillåtas.
Vi vill påpeka att med den av oss förordade politiken som leder till fler
jobb och därmed färre arbetslösa, med bibehållen 80-procentig ersättnings-
nivå inom socialförsäkringssystemen, och fortsatt förnyelsearbete i kommu-
nerna, kommer även kommunernas ekonomi att påverkas positivt. Detta
bidrar till att kunna upprätthålla och utveckla välfärden inom utbildning, vård
och omsorg.
Inkomstutjämningen
Sverige behöver nu ekonomisk tillväxt - tillväxt som
kommer ur en långsiktigt hållbar utveckling. Skälen för detta
är uppenbara.
För att nå målen om ekonomisk tillväxt och nya jobb krävs att alla sektorer
drar åt samma håll. Bra utbildningsvillkor, transportmöjligheter, bostäder,
kommersiell och offentlig service är några viktiga faktorer där kommunerna
har ett avgörande inflytande. Det är inte lämpligt att ur arbetet med att skapa
en dynamisk ekonomi med fler jobb i princip utesluta hela den kommunala
sektorn från direkta egna ekonomiska incitament. Den lokala mobiliseringen
måste bejakas. Det är rimligt att en kommun inte bara har den allmänna
samhällsekonomin som drivkraft när det gäller att arbeta för höjd skattekraft
för kommunens invånare, utan även har någon egen kommunalekonomisk
vinst av ökad skattekraft.
Det är inte heller bra att s.k. pomperipossaeffekter byggs in i så hög grad
som med den föreslagna beräkningsmetoden. Det är givetvis en avvägning
mellan graden av utjämning och graden av egna incitament, men på 90-
procentsnivån råkar färre kommuner ut för att de förlorar på ökad skattekraft.
På den nivån får kommunen ändå behålla något lite av en inkomstökning.
Vi föreslår att utjämningsnivån sätts till 90 %, istället för 95 % som
regeringen föreslår, av skillnaden mellan egen skattekraft och medelskatte-
kraften.
Kostnadsutjämningen
Vi anser att de modeller som ligger till grund för
utredningens förslag är noga genomarbetade och väl
underbyggda, antingen genom empiriska data eller
jämförande studier. De justeringar som görs i propositionen
för kompensation för de icke verksamhetsrelaterade
kostnaderna avseende befolkningsminskning, arbetslöshet
och små landsting är dock ett resultat av politisk kohandel
och inte av faktiska strukturkostnadsskillnader.
Vi avvisar den justering av utredningens förslag beträffande kostnads-
utjämningen som görs i propositionen.
De huvudmannaskapsförändringar mellan kommuner och landsting som
pågår, och som senare kan komma med åtföljande skatteväxlingar, måste leda
till förändring av underlaget för bidrag och avgifter.
Tekniken och faktorerna har ett sådant antal och en sådan komplexitet att
det kan vara svårt att överblicka. Varje kommun måste ha möjlighet att såväl
kontrollera beräkningarna för sitt eget bidrag och avgift som att göra lång-
siktiga bedömningar av sin egen ekonomi. Systemet måste helt enkelt vara
kontrollerbart. Den lokala demokratin kräver att det går att förstå systemet
och därmed förutsättningarna för kommunens arbete. Detta är också nödvän-
digt för att skapa solidaritet och respekt för systemet. Detta bör ingå i SCBs
och skattemyndigheternas uppdrag att administrera systemet.
Införanderegler
Den långa införandetid som föreslås är oacceptabel. Detta
leder garanterat till att omvandlingstrycket för
"förlorarkommunerna" minskar. Inget system för intäkts- och
kostnadsutjämning har hittills överhuvudtaget överlevt i åtta
år. En införandetid på åtta år vore detsamma som ett besked
att kommunen aldrig kommer att behöva anpassa sig till fullt
genomförande. Vi föreslår därför att införandereglerna sätts
till en maximerad bidragsminskning på 500 kr per invånare
för alla kommuner, och att propositionens förslag till
införanderegler i övrigt följs. Det gör att de flesta kommer
att vara infasade i systemet efter fyra år, och att de
kommuner som tidigare förlorat mest snabbast får en
förbättring. Även för landstingen bör införandetiden
begränsas till maximalt fyra år, genom att följa utredningens
ursprungliga förslag.
Kompensation för den
allmänna löneavgiften
De medel, drygt två miljarder kronor, som används för att
öka kostnadskompensationen och förlänga införandetiden
vilket vi avvisar, bör istället läggas till statsbidraget och
fördelas enligt samma, robusta principer som tar hänsyn till
faktiska skillnader, som övriga medel. Detta ger varje
kommun viss kompensation för den
arbetsgivaravgiftshöjning som kommunerna lovades
kompensation för. Den rödgröna koalitionens förändringar är
felaktiga och innebär att de tar pengar från de förorter i
storstäderna, där välfärden just nu är hårdast prövad, för att
ge till dem som för närvarande bedrivit den bästa
lobbyverksamheten inom dessa partier.
Kollektiv avräkning
Vi avvisar regeringens förslag om kollektiv avräkning av
kommunal- och landstingsskattemedel som föreslås fr o m
taxeringsåret 1997. Kommunerna kan inte gentemot staten
behandlas som ett kollektiv, där förlust för den ena
kommunen kvittas mot vinst för den andra, så att summan för
staten blir noll. Varje kommun måste behandlas för sig.
Visserligen kan skillnaderna för varje enskild kommun inte
bli särskilt stora, men för den kommun som hushållar väl är
varje krona värd att räkna. Med vårt förslag till
kompensation på 90-procentsnivån kan dessutom
skillnaderna rent teoretiskt mellan preliminär och slutlig
avräkning bli större. Det kan handla om åtskilliga hundra
tusen kronor för en liten kommun, miljoner för en stor. Vi
anser att avräkning skall ske för varje enskild
kommun/landsting för sig.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen beslutar att kompensationsgraden i
kostnadsutjämningen sätts till 90 %,
2. att riksdagen beslutar att de i motionen anvisade förändringarna i
kostnadsutjämningen på relevanta ställen ersätter det i propositionen
framlagda förslaget,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om uppdraget till SCB och skattemyndigheterna,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om införandereglernas utformning och att
statsbidraget därmed fördelas enligt dessa grunder,
5. att riksdagen avslår förslaget om kollektiv avräkning.
Stockholm den 16 november 1995
Anne Wibble (fp)
Karin Pilsäter (fp)
Lars Leijonborg (fp)