Regeringen föreslår i propositionen ett nytt statsbidrags- och utjämningssystem för kommuner och landsting, vilket ska börja gälla från årsskiftet 1995/96. Folkpartiet liberalerna stödde redan i våras i huvudsak det av regeringen då framlagda förslagets principer, och gör så även nu. Vi accepterar den framställda tekniken med ett utjämningsbidrag och en utjämningsavgift.
Folkpartiet liberalerna anser att ett nytt utjämningssystem är nödvändigt, framförallt för att de opåverkbara kostnader som i det gamla systemet mer eller mindre negligerades nu vägs in. Många kommuner har en svår ekonomisk situation, vilket delvis kan hänföras till att deras specifika utgifter inte tidigare vägts in.
Vi känner särskild oro för läget i ett antal starkt segregerade förorts- områden kring flera av våra största och medelstora städer. Dessa områden präglas av hög andel invandrare, hög arbetslöshet, högt socialbidragsberoende och olika typer av sociala problem. För oss är det uppenbart att utvecklingen i dessa områden, som i flera år givit anledning till bekymmer, rymmer en potentiell social bomb. Den bilden bekräftas av socialstyrelsens undersökningar.
Vi föreslår därför återigen vissa förändringar i regeringens förslag till nytt skatteutjämningssystem. De har den effekten att de allra flesta av de kommu- ner som rymmer de segregerade förorter vi nyss berörde får större resurser.
Vi föreslår också att statsmakterna mycket noga följer utvecklingen på det kommunala välfärdsområdet. Det kan få mycket allvarliga konsekvenser på längre sikt om t ex kvaliteten i skolundervisningen tillåts sjunka, om vården av unga med psykiska problem försummas eller om barnomsorgen utvecklas till ett passivt omhändertagande. En sådan utveckling får inte tillåtas.
Vi vill påpeka att med den av oss förordade politiken som leder till fler jobb och därmed färre arbetslösa, med bibehållen 80-procentig ersättnings- nivå inom socialförsäkringssystemen, och fortsatt förnyelsearbete i kommu- nerna, kommer även kommunernas ekonomi att påverkas positivt. Detta bidrar till att kunna upprätthålla och utveckla välfärden inom utbildning, vård och omsorg.
Inkomstutjämningen
Sverige behöver nu ekonomisk tillväxt - tillväxt som kommer ur en långsiktigt hållbar utveckling. Skälen för detta är uppenbara.
För att nå målen om ekonomisk tillväxt och nya jobb krävs att alla sektorer drar åt samma håll. Bra utbildningsvillkor, transportmöjligheter, bostäder, kommersiell och offentlig service är några viktiga faktorer där kommunerna har ett avgörande inflytande. Det är inte lämpligt att ur arbetet med att skapa en dynamisk ekonomi med fler jobb i princip utesluta hela den kommunala sektorn från direkta egna ekonomiska incitament. Den lokala mobiliseringen måste bejakas. Det är rimligt att en kommun inte bara har den allmänna samhällsekonomin som drivkraft när det gäller att arbeta för höjd skattekraft för kommunens invånare, utan även har någon egen kommunalekonomisk vinst av ökad skattekraft.
Det är inte heller bra att s.k. pomperipossaeffekter byggs in i så hög grad som med den föreslagna beräkningsmetoden. Det är givetvis en avvägning mellan graden av utjämning och graden av egna incitament, men på 90- procentsnivån råkar färre kommuner ut för att de förlorar på ökad skattekraft. På den nivån får kommunen ändå behålla något lite av en inkomstökning.
Vi föreslår att utjämningsnivån sätts till 90 %, istället för 95 % som regeringen föreslår, av skillnaden mellan egen skattekraft och medelskatte- kraften.
Kostnadsutjämningen
Vi anser att de modeller som ligger till grund för utredningens förslag är noga genomarbetade och väl underbyggda, antingen genom empiriska data eller jämförande studier. De justeringar som görs i propositionen för kompensation för de icke verksamhetsrelaterade kostnaderna avseende befolkningsminskning, arbetslöshet och små landsting är dock ett resultat av politisk kohandel och inte av faktiska strukturkostnadsskillnader.
Vi avvisar den justering av utredningens förslag beträffande kostnads- utjämningen som görs i propositionen.
De huvudmannaskapsförändringar mellan kommuner och landsting som pågår, och som senare kan komma med åtföljande skatteväxlingar, måste leda till förändring av underlaget för bidrag och avgifter.
Tekniken och faktorerna har ett sådant antal och en sådan komplexitet att det kan vara svårt att överblicka. Varje kommun måste ha möjlighet att såväl kontrollera beräkningarna för sitt eget bidrag och avgift som att göra lång- siktiga bedömningar av sin egen ekonomi. Systemet måste helt enkelt vara kontrollerbart. Den lokala demokratin kräver att det går att förstå systemet och därmed förutsättningarna för kommunens arbete. Detta är också nödvän- digt för att skapa solidaritet och respekt för systemet. Detta bör ingå i SCBs och skattemyndigheternas uppdrag att administrera systemet.
Införanderegler
Den långa införandetid som föreslås är oacceptabel. Detta leder garanterat till att omvandlingstrycket för "förlorarkommunerna" minskar. Inget system för intäkts- och kostnadsutjämning har hittills överhuvudtaget överlevt i åtta år. En införandetid på åtta år vore detsamma som ett besked att kommunen aldrig kommer att behöva anpassa sig till fullt genomförande. Vi föreslår därför att införandereglerna sätts till en maximerad bidragsminskning på 500 kr per invånare för alla kommuner, och att propositionens förslag till införanderegler i övrigt följs. Det gör att de flesta kommer att vara infasade i systemet efter fyra år, och att de kommuner som tidigare förlorat mest snabbast får en förbättring. Även för landstingen bör införandetiden begränsas till maximalt fyra år, genom att följa utredningens ursprungliga förslag.
Kompensation för den allmänna löneavgiften
De medel, drygt två miljarder kronor, som används för att öka kostnadskompensationen och förlänga införandetiden vilket vi avvisar, bör istället läggas till statsbidraget och fördelas enligt samma, robusta principer som tar hänsyn till faktiska skillnader, som övriga medel. Detta ger varje kommun viss kompensation för den arbetsgivaravgiftshöjning som kommunerna lovades kompensation för. Den rödgröna koalitionens förändringar är felaktiga och innebär att de tar pengar från de förorter i storstäderna, där välfärden just nu är hårdast prövad, för att ge till dem som för närvarande bedrivit den bästa lobbyverksamheten inom dessa partier.
Kollektiv avräkning
Vi avvisar regeringens förslag om kollektiv avräkning av kommunal- och landstingsskattemedel som föreslås fr o m taxeringsåret 1997. Kommunerna kan inte gentemot staten behandlas som ett kollektiv, där förlust för den ena kommunen kvittas mot vinst för den andra, så att summan för staten blir noll. Varje kommun måste behandlas för sig. Visserligen kan skillnaderna för varje enskild kommun inte bli särskilt stora, men för den kommun som hushållar väl är varje krona värd att räkna. Med vårt förslag till kompensation på 90-procentsnivån kan dessutom skillnaderna rent teoretiskt mellan preliminär och slutlig avräkning bli större. Det kan handla om åtskilliga hundra tusen kronor för en liten kommun, miljoner för en stor. Vi anser att avräkning skall ske för varje enskild kommun/landsting för sig.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen beslutar att kompensationsgraden i kostnadsutjämningen sätts till 90 %, 2. att riksdagen beslutar att de i motionen anvisade förändringarna i kostnadsutjämningen på relevanta ställen ersätter det i propositionen framlagda förslaget, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om uppdraget till SCB och skattemyndigheterna, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om införandereglernas utformning och att statsbidraget därmed fördelas enligt dessa grunder, 5. att riksdagen avslår förslaget om kollektiv avräkning.
Stockholm den 16 november 1995
Anne Wibble (fp) Karin Pilsäter (fp) Lars Leijonborg (fp)