med anledning av prop. 1995/96:222 Vissa åtgärder för att halvera arbetslösheten till år 2000, ändrade anslag för budgetåret 1995/96, finansiering m.m.
När regeringen inte som aviserat lämnade någon proposition
om sysselsättning och arbetslivsfrågor den 28 maj, beslöt
Miljöpartiet att skriva en egen motion, "med anledning av
inträffad händelse". I denna beskrivs Miljöpartiets politik för
att minska arbetslösheten. Motionen var klar den 10/6 och
presenterades då vid en presskonferens. Då säkra besked
erhållits att regeringen planerade en proposition följande dag,
beslöt vi av praktiska skäl att avvakta med inlämnandet och
att inarbeta även våra reaktioner på propositionen i
motionen. Motionen är därför uppställd så att vi på olika
avsnitt först presenterar vår egen politik, därefter reaktioner
med anledning av regeringens förslag.
Sammanfattning
Det är orealistiskt att tro att problemen på arbetsmarknaden
kan lösas med ökad ekonomisk tillväxt. Framtidens
arbetsmarknad ser inte ut som den vi varit vana vid. Den
enskilt viktigaste åtgärden för att förbättra sysselsättningen
är därför en förkortad arbetstid. En arbetstidsförkortning till
35 timmar per vecka bör genomföras fram till sekelskiftet. I
motionen lämnas ett konkret och ekonomiskt beräknat
förslag hur en sådan arbetsdelning skall kunna ske genom en
kombination av lagstiftning och kollektivavtal.
Åtgärder behövs för att stärka framför allt de små och medelstora
företagens konkurrensmöjligheter, bland annat vad gäller riskkapital-
försörjning och skatteregler. Miljöpartiet är tveksamt om särskilda lättnader
behövs för tjänstesektorn; vi vill pröva eventuella generella åtgärder i
samband med utformningen av skatteväxlingen. Vi avvisar specialinriktade
åtgärder för vissa hushållstjänster ("pigavdrag", skattereduktion för
reparation och underhåll) då dessa endast innebär en omfördelning av jobb
och i huvudsak gynnar grupper som redan är välbeställda.
En ekologisk omställning till ett kretsloppssamhälle är nödvändig för att
Sverige på sikt skall kunna bevara och förstärka sin internationella
konkurrenskraft. Sverige måste ta täten i denna omställning. Endast
härigenom kan de framtida arbetena tryggas. I motionen ges ett stort antal
exempel och förslag om satsningar på gröna jobb. En skatteväxling med
höjda skatter på energi- och naturresursförbrukning och lägre skatter på
arbete, i storleksordningen 100 miljarder kronor fram till år 2010, måste
genomföras.
Välfärdens kärna, tjänsteutbudet i kommuner och landsting, har en stor
betydelse för sysselsättningen. Miljöpartiet vill mildra verkningarna av
planerade nedskärningar, vilket gör att 20 000 jobb kan räddas fram till år
1999. Vi vill också att arbetsmarknadspolitiska åtgärder skall kunna utföras
inom ramen för ordinarie verksamhet enligt den s.k. Kalmarmodellen. Men
detta kan endast ske som akutåtgärd och endast under förutsättning att
verkliga strukturförvandlingar genom arbetstidsförkortning kommer till stånd.
Arbetsmarknadspolitiken måste förnyas. Vi föreslår en satsning på
permanenta lokala arbetsmarknader för arbetslösa som har små utsikter att
åter få arbete på den ordinarie arbetsmarknaden. En total omorganisation av
arbetsmarknadspolitiken på lokal nivå behövs med sammanslagning av
arbetsförmedling, försäkringskassan och delar av kommunernas socialtjänst.
De olika ersättningssystemen vid arbetslöshet, ohälsa och utbildning måste
samordnas och delvis slås ihop för att undvika den nuvarande splittringen. Vi
avvisar hårdare kvalifikationskrav för att få a-kassa och KAS. Ersättnings-
nivån i a-kassan bör höjas till 80% för låginkomsttagare och finansieras
genom successivt lägre procentuell ersättning vid högre inkomster, s.k. brutet
tak. En borte parentes i a-kassan är acceptabel endast om det klart framgår
vad som skall komma därefter. Vi föreslår att efter a-kasseperiodens utgång
skall ersättning utgå som ett grundskydd, lika för alla, på en nivå som ungefär
motsvarar grundskyddet i förtidspensioneringen, inkl bostadstillägg.
Vissa reformer behövs i arbetsrätten. Vi vill förlänga möjligheten till
visstidsanställning vid arbetsanhopning från 6 månader till 1 år. Undantag
från turordningsregler bör medges för 2 personer i företag med högst 10
anställda. Blockadåtgärd för att teckna kollektivavtal mot enmans- och
familjeföretag utan utomstående anställda bör inte vara tillåten. Möjligheten
till provanställning utöver 6 månader behöver, enligt vår mening, inte för-
längas.
Propositionen
Miljöpartiet föreslår att regeringens mål om en halvering av
den öppna arbetslösheten till 4 procent år 2000 kompletteras
med ett mål för den totala arbetslösheten, inklusive personer
i arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Målet bör vara att den
totala arbetslösheten uppgår till högst 7 procent år 2000.
Regeringen föreslår i sin proposition ett antal både bra och dåliga åtgärder.
Men den nödvändiga helheten saknas. Fortfarande bygger regeringen hela sin
strategi på en orealistisk förhoppning att problemen skall kunna lösas med en
snabbare ekonomisk tillväxt. Miljöpartiet menar i stället att en snabb
arbetstidsförkortning till 35 timmar i veckan är det viktigaste medlet för att
snabbt få ner arbetslösheten.
Vi är positiva till de föreslagna satsningarna på utbildning och utvidgat
Östersjösamarbete. Förslagen om sänkta arbetsgivaravgifter för småföretag
och det femåriga programmet för kretsloppsanpassning är också bra, men helt
otillräckliga. Det behövs, enligt Miljöpartiets mening, långt större satsningar
på skatteväxling och ekologisk omställning för att Sverige på sikt skall kunna
behålla sin konkurrenskraft.
Förslagen om skärpta kvalificeringsregler och bortre parentes i a-kassan
utan att annat alternativ anvisas är som ovan nämnts oacceptabla.
Miljöpartiet avvisar förslagen om sänkta stämpelskatter vid fastighetsköp
och om lättnader i beskattningen av bilförmåner samt ändrad uppräkning av
skiktgränsen i den statliga skatteskalan.
Inledning
Varför arbetar vi?
Svaret kunde tyckas självklart så länge arbetet huvudsakligen
gick ut på att förse oss med mat, kläder, en enkel bostad,
värme och andra basförnödenheter som behövs för en
anständig överlevnad.
Idag är svaret inte längre lika självklart. Lönearbetet har delvis också blivit
ett mål i sig. Det har förvandlats från ett medel till något av det mest
centrala
i människors liv. Samtidigt som det ger oss en materiell standard långt över
de grundläggande basbehoven har lönearbetet blivit det som ger oss identitet,
bekostar trygghetssystemen och är själva motorn i ekonomin. Människor
reduceras till produktionsfaktorer och konsumenter, till kuggar i ett
självgående ekonomiskt system. Var det meningen med folkhemsbygget?
När ekonomin kommer i olag och arbetslösheten stiger drastiskt drabbas
själva fundamentet i systemet. Trygghetssystemen kan inte längre finansieras
och stora nedskärningar måste göras. Även om de flesta arbetslösa är
garanterade en grundläggande försörjning, upplever de att de mister en del av
sin identitet i andras ögon och mår ofta dåligt fysiskt och psykiskt.
Mot den här bakgrunden kan det verka självklart att målet måste vara
snabbast möjliga återgång till ett samhälle i full sysselsättning. Det är också
Miljöpartiets ambition. Men samtidigt som detta sägs, och innan vi kommer
in på den praktiska redovisningen av alla konkreta förslag, är det viktigt med
en stunds reflexion.
Lönearbetet får inte bli ett självändamål. Önskemålet om "full
sysselsättning" får inte bli ett motiv till och försvar för att till varje pris
öka
produktionen av vad som helst, till exempel varor som förstör miljön och
utarmar vår gemensamma bas av ändliga naturresurser. Dagens starka
prägling på lönearbetet för människors identitet gör det viktigt att alla
människor har möjlighet att försörja sig själva med betalt arbete i lönearbete
eller som egenföretagare. Men det är ingen naturlag att detta måste ske just
med den nuvarande normen för heltidsarbete, 40-timmarsveckan. Det är
också viktigt att uppvärdera alla de arbetsinsatser som görs utan
marknadsmässig betalning i det som brukar kallas den informella sektorn.
Utan dessa insatser skulle samhället inte fungera.
Ett viktigt motiv för en hög sysselsättning mätt i arbetade timmar är att den
ger en skattebas för att upprätthålla en hög standard i våra trygghetssystem,
såväl transfereringar som gemensam konsumtion. Inte heller detta får dock
tas som motiv för en "sysselsättning till varje pris". De sociala
försäkringssystemen måste mer inriktas på att tillgodose en grundtrygghet för
alla i stället för dyrbara inkomstkopplade ersättningar för högre
inkomsttagare. Vi måste också fortsätta att utveckla former för att utföra
vissa insatser och arbeten för det gemensamma bästa, vid sidan av
marknadsbetalt arbete, i den offentliga sektorn, t ex i bostadsområden, kring
barnen, ungdomarna eller de äldre.
Hur ser framtidens arbetsmarknad ut
- varför ökar arbetslösheten?
Tendenserna på dagens arbetsmarknad i alla industrialiserade
länder kan t ex beskrivas på det sätt som USA:s
arbetsmarknadsminister Robert Reich gör i sin bok The
Work of Nations (sv. översättn. "Arbetets marknad inför
2000-talet", SNS förslag 1994). Reich gör en uppdelning av
arbetsmarknaden i tre huvudgrupper av arbetande som skiljer
sig från gängse uppdelningar. Uppdelningen har, enligt vår
mening, ett pedagogiskt värde när det gäller att förstå vad
som håller på att hända och som också kan ligga till grund
för en analys av vad som bör göras.
Vinnarna på framtidens arbetsmarknad kommer enligt Reich att vara de
kunniga och välutbildade, "symbolanalytikerna" med Reichs ord. Det är en
internationellt rörlig skara på kanske 20-25 procent av befolkningen som
kommer att kunna försörja sig bra på sina kunskaper med i de flesta fall
ökande inkomster.
De två andra huvudgrupperna på arbetsmarknaden riskerar i stället att bli
förlorarna. De som utgjorde huvudgruppen under den traditionella
industrialismens guldålder, arbetare och tjänstemän med rutinbetonade
uppgifter, trängs från två håll. Till följd av förbättrad produktivitet blir det
trots att produktionen ökar snarast färre jobb i industrin, så kallad "jobbless
growth". En stor mängd arbeten försvinner också till länder där arbetskraften
är mycket billigare.
Hoppet har hittills varit att de friställda skall sugas upp i en växande sektor
för personliga tjänster och service som inte lika lätt kan flytta utomlands
eftersom det krävs närkontakt med dem man arbetar för. Men också här finns
det problem. Även många tjänstesektorer kommer att utsättas för ett hårdhänt
effektiviseringstryck, exempelvis bankerna och handeln.
Andra tjänster är svåra att rationalisera. Det ser vi i den offentliga sektorn
som kunde klara sin tidigare expansion med höjning av skattekvoten.
Självfallet finns det en övre gräns för skattekvoten. Samtidigt ser vi att den
relativa kostnaden för många tjänster i offentlig sektor ökar - möjligheterna
att öka produktiviteten är begränsade.
Privata tjänster som är svåra att rationalisera har gått en annan väg. De har
blivit för dyra för det stora flertalet inkomsttagare och därför helt enkelt
försvunnit, ersatts av egenarbete eller hushållsmaskiner eller utförs med svart
arbetskraft. Det är främst sådana kvalificerade tjänster som man inte kan
utföra själv som finns kvar på den ordinarie marknaden.
Sammantaget är det av Reichs analys svårt att se var de nya jobben skall
komma. Alla kan inte bli symbolanalytiker. Framför oss framträder bilden av
ett samhälle där kanske så många som en tredjedel av dem i
förvärvsarbetande ålder kommer att mer eller mindre permanent vara utanför
den "ordinarie" arbetsmarknaden och få leva på olika slags bidrag i
kombination med diverse tillfälliga arbeten.
Är den här bilden för mörk och pessimistisk? Samhället har ju genomgått
radikala omvandlingar förr när jordbrukssamhället övergick i industri-
samhället. Då fanns det också dystra profetior om framtida massarbetslöshet,
men de kom länge på skam när industri och sedan tjänstesamhället sög upp
dem som friställdes i jordbruket. Det kan ske igen hävdar optimisterna;
mängden arbete i ett samhälle är inte givet.
Det finns dock, enligt vår mening, litet som tyder på detta. Klara faktorer
talar mot att problemen kan lösas på samma sätt nu som då. Emigration kan
inte bli en del av lösningen som den var när jordbruket rationaliserades.
Jordklotet är "fullsatt" och den arbetslöshet vi upplever i industriländerna är
en stilla västanfläkt mot den som finns globalt. En annan lösning som inte går
att upprepa, åtminstone i Sverige, är den massiva övergången till offentligt
finansierade tjänster. En tredje lösning, kortare arbetstid (livs-, års- och
vecko-) verkar dock möjlig att fortsätta på, men förnekas av många i dagens
debatt.
Ökad tillväxt ingen lösning
Den politiska debatten i Sverige om massarbetslösheten är än
så länge ganska nymornad eftersom fenomenet hos oss är
ganska nytt, bara ca 5 år gammalt. Hittills har man i de
gamla politiska partierna i det längsta velat tro att
massarbetslösheten är ett tillfälligt fenomen orsakad av den
djupa lågkonjunkturen i början av 90-talet. Med bättre tider
kommer den att börja minska igen "tiondel för tiondel" har
varit den fromma förhoppningen när konjunkturen vände
uppåt under 1994 och 1995. Nu i mitten av 1996, när
konjunkturen vänder nedåt igen och det visade sig att
högkonjunkturen inte bidrog till någon större minskning av
arbetslösheten, börjar tvivlen vakna på allvar.
Snabb ekonomisk tillväxt har varit den trollformel som både den
socialdemokratiska och den tidigare borgerliga regeringen har lutat sig mot.
Tron på att tillväxten skall ge så många nya jobb börjar dock komma på
skam. Orsaken kan illustreras som i Figur 1.
Figur 1 Tillväxtens sysselsättningsintensitet enligt EU:s
vitbok, procent
(Från en artikel av Lars Ingelstam i SvD 1996-02-09)
Sysselsättningsintensiteten visar skillnaden mellan två
procenttal: takten i tillväxten av arbeten och tillväxttakten i
hela ekonomin (BNP). I Europa ligger sysselsättningsintensi-
teten idag på ungefär -2 procent, dvs det behövs en BNP-
tillväxt på omkring 2 procent för att sysselsättningen inte
skall minska. Siffran verkar stämma ganska bra med erfaren-
heterna från utvecklingen i Sverige under högkonjunkturen
1994-95. Den totala sysselsättningen ökade då med i
genomsnitt 12 000 personer per år eller 0,4 procent. BNP
ökade med i genomsnitt 2,8 procent per år. Detta ger i
medeltal en sysselsättningsintensitet på -2,4 procent.
Slutsatsen man kan dra är att det behövs mycket höga tillväxttal, uppåt 4
procent per år under mycket lång tid, för att sysselsättningen skall öka och
arbetslösheten väsentligt minska bara som en följd av ekonomisk tillväxt. En
sådan hög och stadig tillväxttakt är knappast trolig och inte heller önskvärd
från bland annat ekologiska utgångspunkter.
Flexiblare löner?
Figur 1 ger också nyckeln till en annan huvudfåra i debatten,
som främst drivs av borgerliga partier och av många
ekonomer. Den går ut på att arbetsmarknaden måste bli mer
flexibel, vilket i klartext betyder lägre minimilöner och
uppluckrade regler för arbetsrätt, t ex när det gäller längd på
provanställningar, m.m. Arbetsmarknaden i USA brukar tas
som exempel, även om de flesta inte brukar vilja gå fullt så
långt som där.
Figur 1 visar att tillväxtens sysselsättningsintensitet är väsentligt högre i
USA jämfört med Europa, bara -0,5 procent i stället för -2 procent. Orsaken
är att man accepterar ett stort inslag av extremt lågbetalda tjänstejobb, bland
annat s k "mac-jobb". Resultatet har blivit att den totala arbetslösheten ligger
lägre i USA, ca 6 procent mot det dubbla i Europa. (Man kan dock vara
tveksam till statistikens jämförbarhet. Så till exempel sitter 1,5 procent av de
vuxna männen i USA i fängelse. I slummen finns också många som troligen
inte ingår i arbetslöshetsstatistiken.)
Om en sådan utveckling skulle komma i Sverige skulle lönerna, ofta i
storleksordningen 20-40 kr/timme, i de flesta fall hamna klart under
socialbidragsnivåerna. Därför brukar förespråkarna för en sådan utveckling
också förespråka lägre socialbidragsnivåer och lägre lägsta ersättningar i
övriga bidragssystem.
För Miljöpartiet, med stark betoning på solidaritet med svaga grupper, är
en sådan utveckling inte acceptabel. Det finns ändå skäl att lära något av
USA, nämligen att det finns ett stort antal potentiella arbeten, som dock inte
kan bära de minimilöner vi accepterar i Sverige. Det finns också arbetskraft
som har svårt att hitta arbetsgivare som är villiga att betala åtminstone
minimilönen för deras arbete. Det teoretiska grundproblemet kan illustreras
som i följande två diagram.
Det första diagrammet visar den arbetssökande arbetskraftens
produktionsförmåga. Det visar att vissa människor av olika skäl har så låg
produktionsförmåga att arbetsgivarna inte är villiga att betala åtminstone den
minimilön som är avtalad i kollektivavtal på den svenska arbetsmarknaden
(idag omkring 10 000 kr/mån för heltidsarbete enligt LO, vilket motsvarar ca
60 kr/timme). Orsakerna till den lägre produktionsförmågan kan vara många:
handikapp, sjuklighet, bristande kunskaper och färdigheter, sociala problem,
m.m.
Figur 2a Arbetssökande och produktionsförmåga
Dessa illa drabbade människor är de som först slås ut på en
arbetsmarknad där jobben inte räcker till. Men samtidigt
finns det, som visas i nästa diagram, en stor mängd nyttiga
arbetsuppgifter, som dock aldrig kommer ut på den reguljära
arbetsmarknaden, därför att ingen (vare sig privata eller
offentliga arbetsgivare) är villig eller tycker sig ha råd att
betala för dem med åtminstone den avtalade minimilönen på
marknaden plus sociala avgifter och i förekommande fall
moms.
Figur 2b Antal jobb och lönebetalningsförmåga
Till de här arbetsuppgifterna hör bland annat olika typer av personliga
tjänster som normalt borde efterfrågas av antingen den offentliga sektorn
(arbeten inom hemtjänst, skola, dagis, arbetsintensiv miljövård, mm) eller av
privatpersoner.
På det område som vi idag talar om som de normala arbetsmarknaderna,
företagen och den skattefinansierade offentliga sektorn, utförs idag i
huvudsak de jobb som ligger till höger om "minimilönlinjen". I huvudsak
utförs de också med den arbetskraft som i det övre diagrammet ligger till
höger om linjen. De allt hårdare lönsamhetskraven i den privata sektorn och
de ekonomiska nedskärningarna i den offentliga sektorn gör att allt fler illa
drabbade pressas ut från arbetsmarknaden när organisationerna "slimmas".
En viktig nyckel till minskad arbetslöshet kan vara att finna organisatoriskt
fungerande och socialt acceptabla former för att para ihop personer och
arbeten till vänster om linjen för minimilönen i figurerna. Vi kommer att
återkomma till detta i avsnitten om offentlig sektor, arbetsmarknadspolitiska
åtgärder och arbetslöshetsersättning.
Många åtgärder behövs
Det finns inte någon enstaka och enkel åtgärd för att komma
tillrätta med arbetslösheten och åter nå full sysselsättning.
Tvärtom behövs ändrad politisk inriktning och åtgärder,
både nya och mer traditionella, på en rad områden. Dessa
behandlas i det följande. I några fall klargör vi också vår
inställning till förslag som framförs i den politiska debatten,
men som Miljöpartiet är tveksamt eller negativt till.
Propositionen
Regeringen saknar, enligt vår mening, en trovärdig strategi
för att uppnå målet om en halvering av arbetslösheten.
Fortfarande bygger den hela sin strategi på förhoppningen att
en ökad ekonomisk tillväxt skall ge fler jobb. Som vi
ingående motiverat ovan är det inte längre en realistisk
strategi. Risken är stor att den höga arbetslösheten kommer
att bestå samtidigt som många människor slits ut av ett allt
hårdare arbete. I stället för att dela på pengarna måste vi
börja dela på arbetet genom en arbetstidsförkortning!
Satsningen på ekologisk omställning är också klart otillräcklig i
propositionen. Med de små satsningar som där föreslås riskerar Sverige att
komma på efterkälken och bli utkonkurrerat av länder som går snabbare fram,
vilket på sikt kan få mycket allvarliga sysselsättningskonsekvenser.
Regeringens mål att halvera den öppna arbetslösheten till år 2000 är
ofullständigt, eftersom det inte säger något om den totala arbetslösheten. I
teorin skulle denna kunna förbli lika hög eller högre än idag genom en
expansion av de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna. Vi föreslår därför att
målet formuleras så att den totala arbetslösheten år 2000 skall uppgå till högst
7 procent och den öppna arbetslösheten till högst 4 procent.
Ekologisk omställning
Omställningen till ett kretsloppssamhälle måste prägla
utvecklingen i alla länder de närmaste decennierna. Hur vi
lyckas med omställningen får en avgörande betydelse inte
bara för mänsklighetens fortsatta fysiska överlevnad. Det
kommer också att ha en avgörande betydelse för ekonomin
och arbetsmarknaden i varje enskilt land att landet förmår att
ligga långt framme i omställningsprocessen. Både själva
omställningsfasen och processer i ett framtida
kretsloppssamhälle ger många nya jobb, som kan ersätta dem
som försvinner med gammal resursslösande och
miljöstörande teknik. Om Sverige förmår inta en ledande
position i omställningsprocessen stärker vi dessutom
konkurrenskraften hos vår egen industri, vilket är av
avgörande betydelse för framtidens arbetsmarknad.
Gröna jobb
Många jobb i så gott som alla sektorer bidrar till
miljöförstöringen, som redan leder till allvarliga ekologiska
konsekvenser. Trycket från konsumenterna i kombination
med politiska beslut kan emellertid motverka
miljöförstörande aktiviteter och leda till att de "goda" jobben
utvecklas.
Vi står inför en omställning av arbetsmarknaden. Under de kommande
årtiondena kommer en stor andel av dagens arbetstillfällen att försvinna.
Industrin kommer i ett accelererat tempo att effektiviseras och automatiseras.
Andra typer av arbetstillfällen kommer att utvecklas och ersätta de gamla.
I samband med denna omställning av arbetsmarknaden är det väsentligt för
samhällsutvecklingen att göra konsekvensbeskrivningar för de nya typerna av
jobb. I en sådan konsekvensbeskrivning går en avgörande skiljelinje mellan
gröna jobb och icke gröna jobb. Gröna jobb är endast de jobb som bidrar till
ett ekologiskt hållbart samhälle. Sådana konsekvensbeskrivningar bör ingå i
de halvårsvisa uppföljningar som regeringen nu föreslår för arbetsmarknadens
utveckling.
I motionen visar vi på exempel på åtgärder som kan vidtas för att på kort
sikt öka takten i omställningsprocessen och därmed skapa nya arbeten.
Motionen är inte någon fullständig beskrivning av den nödvändiga
omställningsprocessen.
Energisektorn
Energisektorn måste ställas om mot ett mer hållbart system
baserat på förnybara energikällor.
De förnybara energikällorna har ett stort behov av arbetskraft men i övrigt
låga utvinningskostnader och låga kostnader för behandling av
restprodukterna. De förnybara energikällorna har framför allt mycket låga
miljökostnader, och efter uppbyggnaden är driftskostnaderna avsevärt lägre
än för de fossila bränslena. De passar mycket väl in i ett samhälle där vi vill
skapa fler arbetstillfällen och minska miljöbelastningen, utan ökade total-
kostnader.
En avveckling av kärnkraften i enlighet med riksdagsbeslutet med år 2010
som slutår skapar en stor mängd arbetstillfällen, från och med nu till år 2010
och i de flesta fall permanenta bortom slutdatumet. Huvuddelen av dessa
arbetstillfällen skapas inom bygg- och anläggningsbranschen samt inom jord-
och skogsbruket. Därutöver skapas arbeten inom bl.a. transportsektorn.
Den outnyttjade potentialen för biobränslen är mycket stor, även med
hänsyn taget till miljövärden och den biologiska mångfaldens bevarande.
Permanenta gröna arbetstillfällen inom bioenergisektorn skapas såväl i
produktionen av själva biobränslet som för konstruktion och uppförande av
bioenergikraftverk och småskaliga värmeanläggningar. Ytterligare
arbetstillfällen tillkommer för drift och underhåll av dessa anläggningar.
Därtill kommer arbetstillfällen som skapas i tillverkning av arbetsredskap och
transportmaskiner.
Solenergin håller idag på att bli marknadsmässigt lönsam. Intresset för att
använda sig av solfångare och solceller har ökat kraftigt de senaste åren,
vilket kommer att öka ytterligare i samband med att de svenska elpriserna
utjämnas till en europeisk nivå. Även på detta område skapas nya gröna jobb
i konstruktion, uppförande, drift och underhåll av solenergianläggningar och
säsongstidslager. Här förutser vi dessutom en potentiell svensk exportindustri
baserad på världsledande svensk solcellsteknik.
Vindkraften utnyttjas i ringa utsträckning i Sverige idag. Också en ba-
lanserad utbyggnad som endast delvis utnyttjar den svenska
vindkraftpotentialen ger ett avsevärt tillskott i form av gröna jobb i såväl
tillverknings- och byggnadsindustri som med drift och underhåll av
vindkraftverk.
Vattenkraften bedömer vi som färdigutbyggd. De sista orörda älvarna bör
grundlagsskyddas för att förhindra exploatering. Effektiviseringar och
förnyelse av äldre anläggningar bedöms endast ge marginellt tillskott på
arbetsmarknaden.
I motion med anledning av regeringens vårbudget har vi föreslagit att
ramen för utgiftsområde 21, Energi, utökas med 1 miljard kronor vardera åren
1997-99. Preliminärt föreslås följande fördelning av det årliga stödet.
Då investeringsbidragen till vindkraft är förbrukade redan
under innevarande budgetår, föreslår vi dessutom att
riksdagen beslutar anslå ytterligare 100 mkr under budgetåret
1995/96 till investeringsbidrag för vindkraft.
Miljöteknik och kretsloppsteknik
Den övergång till kretsloppssamhället som Sverige
försiktigtvis inlett visar att nya gröna jobb, som svarar mot
behovet av ekologisk bärkraft, ersätter bortrationaliserade
gamla industrijobb.
Vi förespråkar en skatteväxling som gör återvinning och återanvändning
lönsammare än i dagsläget. Detta blir effekten av en miljöanpassad
energibeskattning som växlas mot en sänkt beskattning av arbete. Arbetet
med att kretsloppsanpassa bransch efter bransch har redan inletts, men måste
intensifieras. Det gäller i stort sett alla typer av tillverkning, från den nu
aktuella elektronikbranschen till bildäck och mycket annat. Det står klart att
även om mekaniseringen av återvinningsarbetet är betydande, så krävs en
omfattande manuell arbetsinsats. Återvinningsarbetet är förhållandevis
arbetsintensivt och antalet nyskapade gröna jobb kommer att bli betydande.
Avgörande för utvecklingen är att en grön skatteväxling genomförs och att
den inledda kretsloppsanpassningen av tillverkningsindustrin påskyndas.
VA-system
Ett fullständigt kretslopp måste också inkludera vårt
avloppsvatten och de näringsämnen som finns i detta. Det
handlar då om att i första hand återföra dessa näringsämnen
till främst jordbruksmark på ett ekologiskt avpassat sätt.
Några av de tekniker på detta område som håller på att
utvecklas är:
Renovering av befintliga offentliga va-system (ny teknik
utan grävning).
Byte och upprustning av enskilda va-anläggningar.
Ersättning av vattenklosetter med separerande toaletter.
Det finns ca 10 miljoner vattenklosetter i landet. Det
årliga handelsvärdet av näringsinnehållet i urinen i dessa
klosetter har uppskattats till ca 600 miljoner kronor.
Rening av rötslam från vattenreningsverk.
Utbyggnad och förbättring av kvävereningen i våra
reningsverk.
I många kommuner pågår idag försök med
kretsloppsanpassade va-system. Det här är början på en
kretsloppsanpassning av samhället. Det finns ett behov av att
sammanställa de erfarenheter och kunskaper som hittills
uppnåtts. Vi föreslår därför att Naturvårdsverket ges i
uppdrag att sammanställa erfarenheter från
kretsloppsanpassade va-system som bedrivs runt om i landet.
Miljösanering
Dagens miljömedvetenhet är av färskt datum. Vi har en stor
mängd äldre miljöförsyndelser att ta hand om. Saneringen av
bl.a. miljöskadade områden har karaktären av ett isberg som
vi ännu bara sett toppen av. Av OECD:s statistik över
sysselsättningen inom denna sektor kan man konstatera att
Sverige successivt har tappat mark jämfört med andra
OECD-länder. Med en skärpning av svensk miljölagstiftning
i kombination med lämpliga ekonomiska styrmedel och
riktade insatser mot forskning och utveckling kan vi åter
åstadkomma avsevärda sysselsättningsökningar inom denna
sektor.
De nationella kartläggningar som hittills genomförts visar att det finns ca
2 000 kända förorenade platser. Naturvårdsverket uppskattar dock att det
totala antalet objekt uppgår till 7 000. Naturvårdsverket presenterade i höstas
ett förslag till handlingsprogram för efterbehandling av miljöskadade
områden. Kostnaden för att genomföra det förslaget uppgår till 4,5 miljarder
kronor under den närmaste 5-årsperioden. De 75 miljoner som avsattes för
efterbehandling av förorenad mark i proposition 1994/95:25 beräknades
enligt Naturvårdsverket ge ca 75 årsarbeten. Verket bedömer även att
sanering av miljöskadade områden ger indirekta sysselsättningseffekter bl.a.
eftersom utbildning om ny teknik och saneringsmetoder behövs. För att
intensifiera saneringen av miljöskadade områden och avfallsupplag föreslog
vi i vår motion med anledning av regeringens vårproposition att utgiftstaket
för utgiftsområde 20 Allmän natur- och miljövård höjs med 800 miljoner
kronor, varav 50 miljoner kronor jämfört med regeringens förslag avser
utökade satsningar på sanering av miljöskadade områden. För att hindra att
bidragen ger konkurrensfördelar för enskilda företag är det viktigt att bidrag
endast ges i fall då det inte finns någon ansvarig för föroreningen eller då den
ansvarige saknar ekonomiska resurser att genomföra efterbehandling. I andra
fall skall den som orsakat skada betala (polluter pays principle, PPP, skall
tillämpas).
Åtgärder mot försurningen
En annan konsekvens av vår oförmåga att tillräckligt snabbt
ställa om till ett ekologiskt hållbart samhälle är försurningen
av mark och vattendrag. Restaurering av sjöar och vattendrag
liksom behovet av skogsmarkskalkning kommer att vara
nödvändigt för en lång tid framöver, ända tills dess att vi
permanent nedbringat utsläppen av försurande ämnen till en
ekologiskt bärkraftig nivå. Vi förutser att behovet av
arbetskraft för försurningsbekämpningen, trots
utsläppsminskningar, kommer att stiga under de kommande
åren.
Kalkningsutredningen med direktiv att skära ner medlen för kalkning från
190 miljoner kronor till 80 miljoner kronor årligen har nyligen presenterat sitt
förslag. Det här är definitivt ett steg i fel riktning. Vi har i stället i vår
motion
med anledning av regeringens vårproposition föreslagit utökad budgetram för
kalkning med 50 miljoner kronor jämfört med nuvarande nivå.
Naturvård
En förstärkning krävs av länsstyrelsernas miljövårdsenheter
eller motsvarande för att utföra länsvisa
naturvårdsinventeringar och revideringar av
naturvårdsplaner. Detta arbete beräknas ge 30 årsarbeten för
utbildade naturvetare till en beräknad årskostnad av 8
miljoner kronor.
Plundringen av sällsynta och hotade växter och djur tilltar och därmed ökar
behovet av s k naturbevakare. Vi föreslår att ett system med naturbevakare
byggs upp i syfte att skydda hotade arter, främst fåglar och sällsynta växter.
Enligt Naturvårdsverkets beräkningar skulle en sådan satsning kunna ge ca 50
årsarbeten till en årlig kostnad av ca 15 miljoner kronor.
Byggnader
Vi har idag blivit medvetna om den undermåliga
byggnadsteknik som använts i de senaste decenniernas
bostadsbyggande. Allergisanering har blivit ett vedertaget
begrepp. Som svar på det stora allergsaneringsbehov som
föreligger, åstadkom Miljöpartiet i förhandling med
regeringen våren 1995 ett anslag om drygt 1 800 miljoner
kronor till bidrag till allergisanering i skolor och bostäder.
Detta motsvarar åtgärder motsvarande ca 6 000 miljoner
kronor. Dessa åtgärder beräknas generera i storleksordningen
5 000 gröna jobb inom främst byggsektorn. Av dessa medel
har dock en del disponerats om för annat ändamål. Vi
föreslår därför att ytterligare minst 600 miljoner kronor skall
anslås till allergisanering. Om utvärderingar senare visar att
satsningen varit framgångsrik bör ytterligare
investeringsbidrag komma ifråga.
Arbetet på detta område måste gå vidare. Här kan gröna jobb tillskapas i en
för närvarande av arbetslöshet hårt ansatt byggsektor.
Den skattereduktion för utgifter för byggnadsarbete på bostadshus som
regeringen och Centern kommit överens om anser vi är tveksam. Risken är
stor att de flesta arbetena inte är nytillkomna utan endast omfördelade i tiden.
Vi anser att krav på miljöanpassning och energieffektivisering skall kopplas
till statligt subventionerade byggnadsprojekt. Ett exempel på sådana projekt
är det stöd till allergisanering av lokaler och bostadshus som nu genomförs
efter en överenskommelse mellan regeringen och Miljöpartiet. Ett annat ex-
empel är stöd till konvertering av eluppvärmning till biobränslen eller
fjärrvärme som vi föreslår. Om ytterligare satsningar inom byggsektorn skall
genomföras, måste de enligt Miljöpartiet ske med gröna förtecken d.v.s. ett
ekologiskt riktigt byggande, med miljöanpassade material, byggmetoder och
energisystem. Ett exempel är krav på minst 10 procents energieffektivisering
vid byggprojekt som på olika sätt kan subventioneras av staten.
Ett annat slags miljöskador orsakas fortlöpande i bullriga miljöer. På
samma sätt som vi sanerar och restaurerar naturmiljöer är det nödvändigt att
vi tar itu med de omfattande bullerproblem vi har i arbets-, hem- och
utomhusmiljöer. Delvis handlar det om framtagande av ny teknik, men
framförallt är det frågan om behov av ytterligare gröna jobb inom
byggnadssektorn.
Byggande behövs för att möjliggöra ökad grön sysselsättning inom flertalet
samhällssektorer. Inte minst i energisektorn och i kretsloppsanpassningen (se
ovan) krävs omfattande ny- och ombyggnationer.
I propositionen föreslås en åtgärd för att stimulera byggandet, nämligen att
stämpelskatterna vid fastighetsköp tillfälligt sänks till en tredjedel under
resten av 1996 och hela 1997. Eftersom skatten avser köp av redan byggda
fastigheter betvivlar vi att detta kommer att ha någon allmänt stimulerande
effekt på byggandet. Det är bättre att använda de pengar detta kostar, totalt 3
miljarder kronor, till att stimulera en ekologisk omställning inom byggandet
enligt våra förslag ovan. Det ger både fler jobb och miljömässiga
förbättringar. Miljöpartiet avvisar därför förslaget om en tillfällig sänkning
av
stämpelskatten.
Transporter
Miljöpartiet har konsekvent verkat för att på olika sätt
stimulera kollektivtrafikens andel av persontransporterna. På
motsvarande sätt vill vi föra en politik som syftar till att
minska godstransporterna på väg till förmån för spårbunden
trafik och sjöfart. Uppskattningsvis kräver en 20-procentig
ökning av SJ:s trafikvolym en 5-procentig ökning av
personalstyrkan. Med denna inriktning på vår trafik- och
skattepolitik når vi två syften: Förutom den nödvändiga
miljöanpassningen av transportsektorn, åstadkoms en mängd
nya gröna jobb.
I dag används i stor utsträckning importerade fossila driv- och smörjmedel
i den svenska transportsektorn. Ett ökat inslag av inhemskt producerade,
miljöanpassade, drivmedel och oljor från skogs- och jordbruksprodukter
skulle kunna generera en stor mängd gröna arbetstillfällen. Exempel på
möjliga vägar att gå är successivt ökad inblandning av motoralkohol i bensin,
etanoldrift istället för dieseldrift och rapsoljor som ersätter mineraloljor.
Genom att stimulera ny bilteknik med anbudstävlingar eller med
tidsrelaterade utsläppskrav (som i det välkända Kalifornien-projektet) kan en
snabb miljövänlig teknikutveckling åstadkommas. Mycket stora inhemska
sysselsättningspotentialer finns i projekt av detta slag, speciellt för ett
litet,
exportberoende land som Sverige.
Åtgärder mot buller genomförs av kommunerna, Vägverket och Banverket.
Med nuvarande åtgärdstakt beräknas alla statliga vägar med mer än 65 dBA i
utomhusmiljön vara åtgärdade år 2003. Relativt omfattande åtgärder för att
begränsa buller i befintlig miljö ingår också i Banverkets stomnätsplan 1994-
2003. Vi föreslår att ytterligare arbetsmarknadspolitiska satsningar på
bullersanering genomförs. Detta arbete bör bedrivas i ett program som löper
över flera år för att möjliggöra en god planering. Satsningar på åtgärder mot
trafikbuller kan ge 1 årsarbete per miljon kronor i årskostnad och därtill
kommer sidoeffekter för konsulter, materialindustri o.d.
I propositionen föreslår regeringen flera åtgärder som riskerar få till
resultat att bilåkande stimuleras. Förslaget att ta bort försäljningsskatten på
personbilar och i stället höja fordonsskatten motiveras bland annat med
miljöskäl genom en snabbare förnyelse av bilparken. Det är, enligt vår
mening, tveksamt om effekten av en sådan åtgärd är positiv ur
miljösynpunkt. Effekten kan istället bli att den totala bilparken och därmed
bilåkandet ökar bl.a. på bekostnad av för miljön bättre kollektivtrafik. Vi
avvisar därför förslaget.
Vi avvisar även förslaget att sänka skatten på bilförmån. Utgångspunkten
för en reformering av denna beskattning bör vara att nuvarande nivå på
beskattningen bibehålles, men att den, som regeringen föreslår, i ökad
utsträckning bör relateras till den privata körsträckan. Regeringen bör lägga
förslag om en reformerad beskattning med den innebörden.
Då vi avvisar en sänkning av skatten på bilförmån behövs inte heller den
finansiering i form av en begränsad uppräkning av skiktgränsen till statlig
skatt för 1997, som regeringen föreslagit. Vi kan i och för sig tänka oss att se
över metoden för bestämning av skiktgränsen i samband med en allmän
översyn av inkomstbeskattningen i syfte att åstadkomma lättnader för främst
lägre inkomsttagare. Men att göra improviserade och isolerade ingrepp som
höjer skatten på arbete är inte godtagbart. Riksdagen bör som sin mening ge
regeringen detta till känna.
Forskning och utveckling
Forskning och utveckling är givetvis en grundsten i - och
förutsättning för - det gröna samhällsbyggandet. I
omdaningen av samhället från ett industrisamhälle baserat på
ändliga råvaruresurser till ett ekologiskt samhälle baserat på
förnybara resurser är forskning och utveckling en
nödvändighet. Ny kunskap är också fundamentet för nya
gröna jobb som framkommer ur denna samhällsomvandling.
IT-samhället
Man hör numera ofta talas om den s.k. IT-revolutionen. Det
är kanske mindre fråga om en revolution och mer ett uttryck
för vår förhoppning att en teknologisk landvinning också
skall innebära sociala och ekonomiska landvinningar. Det
har hänt flera gånger under de senaste hundra åren. En ny
teknik lanseras och vi tror att vi nu har funnit lösningen på
många av våra problem. Så var det när elektriciteten kom,
liksom telefonen, radion, TV-n osv. Den viktiga historiska
lärdomen är dock att det inte är tekniken i sig själv, utan hur
den används, som avgör dess betydelse för samhället.
Den väg mot ett informationssamhälle vi nu slagit in på har dock många
positiva inslag, och den genererar ständigt nya typer av jobb, varav flertalet
kan betecknas som gröna jobb. Statistiska centralbyrån har i sin yrkesprognos
visat att det kommer att vara stor efterfrågan på specialister med IT-
kunskaper de närmaste åren. Det krävs mycket fortbildning för att fortlöpande
kunna kalla sig specialist inom området. Sambandet mellan forskning och
utveckling, IT och utbildning kommer att bli allt tätare. Många av de nya
typerna av jobb kommer att likna en ersättning av en liknande funktion i äldre
tider: exempelvis har typografen ersatts med datasättare.
Turism-fritid-kultur
Resebranschen och besöksnäringen hör till världens största
näringsgrenar. Den svarar för mer än tio procent av jordens
samlade BNP. Här finns en given utvecklingspotential för att
skapa arbetstillfällen.
Sverige har en jämförelsevis liten del av denna världsturism, trots att vårt
land har goda förutsättningar att kraftigt öka andelen besökare. Vi kan
erbjuda spännande naturupplevelser, ekoturism, intressant kulturturism,
givande storstadsbesök och olika sätt att lära känna svensk landsbygd
(agriturism).
I dag sker åtskilliga ansträngningar för att vidareutveckla detta
verksamhetsfält. Miljöpartiet ser positivt på utvecklingen, särskilt som den
kan skapa gröna arbetstillfällen på mindre orter och i landsbygd, där
alternativ ofta saknas. Även framgent bör samhället på olika sätt stimulera
utveckling av Sveriges möjligheter till turistupplevelser.
Den gröna visionen innebär ett samhälle med mindre lönearbete och mer
tid att fritt disponera för andra sysselsättningar. En tydlig tendens i det
moderna samhället är sökandet efter nya upplevelser på fritiden. Det kan
gälla naturupplevelser, upplevelser i det egna själslivet, i gemenskap eller
ensamhet, ja till och med upplevelser av en virtuell verklighet. Mycket av
detta sker och skall ske i ett informellt och ideellt sammanhang, men det
kommer också att involvera lönearbetskraft som jobbar med och för
människor som vill berika sin fritid. Här kan det till stor del vara fråga om
tillkommande gröna arbetstillfällen.
För många kulturarbetare är ett växelspel mellan eget skapande och arbete i
nära samklang med andra, inte minst barn och ungdom, starkt berikande. Här
finns en rad arbetsuppgifter som bl.a. består i att förlösa och stimulera andra
människors kreativitet, ett mycket viktigt arbete på vägen mot ett samhälle i
social och ekologisk balans. Kulturutövare har en central roll i den gröna
samhällsomdaningen.
Många kulturarbetare lever dock under svåra ekonomiska villkor samtidigt
som arbetslösheten är mycket hög. Stöd utgår nu till kulturarbetare bland
annat i form av ett särskilt selektivt och individuellt prövat konstnärsstöd.
Detta har enligt vår uppfattning nackdelar genom att det gynnar konstformer
med akademitradition och missgynnar andra former av skapande och
konstupplevelse. Även den form av stöd till kulturarbetare som ges i form av
beredskapsarbeten har nackdelar. Enligt vår mening bör stöd till
kulturarbetare, inom samma totala ekonomiska ram, i stället kunna ges på en
bredare och mer generell basis i form av ett konstnärstillägg. Ett sådant
konstnärstillägg har utretts av Kulturutredningen. Vi föreslår att
konstnärstillägget utformas som ett stöd motsvarande 70 % av inkomsterna
upp till 50 000 kr/år och ge maximalt 35 000 kr i bidrag. Stödet avtrappas vid
inkomster över 80 000 kr för att helt upphöra vid en inkomst på 150 000 kr.
Jordbrukssektorn
Omställning till ekologiskt jordbruk är ytterligare en
nödvändig anpassning till kretsloppssamhället. Det innebär
bl.a. att energitillförseln i jordbruket på lång sikt bör komma
uteslutande från förnybara energikällor. Detta gäller såväl
drivmedel som gödningsämnen.
En forskargrupp vid Sveriges lantbruksuniversitet har gjort en studie av vad
det skulle innebära att ställa om alla jordbruk i Dalarna till ekologisk odling
(Dalarnas forskningsråd, rapport 1992:3). Resultatet pekar på nära en
fördubbling av arbetsinsatsen till oförändrad eller till och med något
förbättrad lönsamhet. I detta sammanhang är det speciellt befogat att tala om
att fler gröna jobb - i ett ekologiskt lantbruk på naturens villkor.
En annan del av jordbrukets kretsloppsanpassning är att de näringsämnen
som förs bort med skördarna återförs till jorden. Detta har att göra med en
utveckling av vårt avloppssystem och diskuteras ovan under rubriken
Miljöteknik och kretsloppsteknik.
Miljöfond Östeuropa
Behovet av ekonomiskt bistånd till det fortsatta arbetet för
miljön i och kring Östersjön är stort, liksom till kärnsäkerhet
och nerläggning av kärnkraftverk. På energiområdet behövs
starthjälp till alternativ energiproduktion.
I regeringens skrivelse "Vår miljö" 1995/96:120 betonas vikten av att
förbättringar av mottagningsanordningar för fartygsavfall snabbt genomförs,
så att oljehanteringens negativa miljöpåverkan på Östersjöns natur och djurliv
stoppas. Finansiellt stöd kan eventuellt behöva lämnas till de baltiska
länderna, Polen och Ryssland för att strategin skall bli framgångsrik.
Ekonomiskt stöd behövs också för skydd av natur och den biologiska
mångfald som på flera håll är stor.
Miljöpartiet föreslog i sin motion med anledning av regeringens
vårproposition att 1 030 miljoner kronor anslås till en miljöfond för
Östeuropa under treårsperioden 1997-1999.
I propositionen föreslås att 1 000 miljoner kronor anvisas till en fond som
skall finansiera ett femårigt program för samarbete och utveckling i
Östersjöregionen. Medlen skall användas för projekt och åtgärder inom bl.a.
områdena livsmedel, energisystem, ömsesidigt kunskapsutbyte, stärkt
infrastruktur samt samarbete för att skydda miljön runt Östersjön. Avsikten är
också att öka handeln och investeringarna och i övrigt stärka samarbetet
mellan stater och näringsliv i regionen.
Vi konstaterar att regeringens förslag har likheter med det av oss i
vårmotionen väckta förslaget om en miljöfond för Östeuropa. Dock var vårt
förslag mer entydigt inriktat på miljöåtgärder och dessutom fördelat på tre år i
stället för fem. Det var inte heller begränsat bara till länder kring Östersjön.
Problemen kring miljö, kärnkraftens säkerhet, m.m. är som bekant stora
också i andra östländer, t ex Ukraina. Med hänsyn till de stora behoven
föreslår vi därför i första hand att det i propositionen föreslagna programmet
genomförs på tre år i stället för fem och att det får en tydlig miljöinriktning.
Vi kommer sedan att återkomma med behov av kompletteringar till
programmet i samband med budgeten för 1997-1999.
Styrmedel
Den ekologiska omställningen bör främjas genom en
kombination av lagstiftning och ekonomiska styrmedel. Det
viktigaste ekonomiska styrmedlet är en skatteväxling med
höjda skatter på förbrukning av energi och naturresurser samt
miljöutsläpp och sänkta skatter på mänskligt arbete. En
sådan skatteväxling har en dubbel effekt. Den både befrämjar
en miljöriktig utveckling och gör mänskligt arbete billigare
vilket kan ge mer jobb. Miljöpartiet vill genomföra en
skatteväxling i storleksordningen 100 miljarder kronor fram
till år 2010, varav 25 miljarder kronor under åren 1997-
1999. Vi kommer att mer ingående presentera våra förslag
till skatteväxling i samband med Skatteväxlingsutredningen
under hösten 1996.
Skatteväxlingen syftar till att åstadkomma sådana prisrelationer mellan
miljöstörande och ej miljöstörande verksamhet att anpassning till
naturresursbevarande produkter och produktionssystem blir lönsamt för
näringsliv och enskilda konsumenter. Med hänsyn till att skatteväxlingen
genomförs successivt och att det i många fall är dyrt och riskfyllt att utveckla
ny teknik kan det i vissa fall behövas kompletterande statliga bidrag till
forskning och utveckling samt till investeringar i ny teknik. Exempel på
sådana bidrag, inom bland annat energisektorn, har getts i avsnittet om gröna
jobb ovan.
I propositionen föreslås att ett femårigt program för investeringsbidrag
genomförs som syftar till att driva på den tekniska utvecklingen samt att
skapa sysselsättning främst genom kretsloppsanpassning av byggnader och
teknisk infrastruktur. Främst skall insatserna göras inom va-sektorn, genom
återanvändning av byggnadsmaterial, kretsloppsanpassad renovering och
åtgärder inom avfallsområdet. Åtgärderna skall främst inriktas på projekt av
pilotkaraktär som annars inte skulle komma till stånd. Medlen skall fördelas
av delegationen för ekologisk omställning vid Naturvårdsverket.
Miljöpartiet tillstyrker denna satsning men vill betona att den endast kan
ses som en mycket liten del inom ett begränsat område av den nödvändiga
ekologiska omställningen.
I propositionen aviseras ett kommande förslag om att slopa reglerna om
vattenkraftsskatt och ersätta dem med en fastighetsskatt. Som skäl för en
omläggning anförts, utan precisering, ekonomiska snedvridningar i nuvarande
system. Enligt Miljöpartiets mening är ett system med skatt i förhållande till
producerad energi att föredra. Vi avvaktar dock med att ta slutlig ställning
tills vi tagit del av motiveringarna i propositionen.
Kortare arbetstid
I takt med att produktionen kunde bedrivas allt effektivare
förkortades arbetstiderna under en stor del av 1900-talet.
Sedan början av 1970-talet har dock den lagstadgade
veckoarbetstiden varit oförändrad i Sverige, medan
arbetstiderna minskat i många andra länder i Europa. För
närvarande förs en intensiv debatt om nyttan eller skadan av
kortare och/eller mer flexibla arbetstider. Frågan utreds
också i en parlamentarisk utredning, Arbetstidskommittén.
Miljöpartiet anser att många skäl talar för både kortare och mer flexibla
arbetstider. Kortare arbetstider är bl.a. en fråga om ökad livskvalité som
medger mer tid för barn och familj. I många slitsamma yrken kan också en
kortare arbetstid bidra till färre arbetsskador och en förbättrad hälsa. Det har
visats vid försöksverksamheter inom bland annat hemtjänsten och sjukvården
under senare år.
I dagens läge på arbetsmarknaden skulle också, enligt vår mening, en
arbetstidsförkortning aktivt kunna bidra till en sänkning av arbetslösheten. De
senaste årens utveckling visar att traditionella medel som ökad ekonomisk
tillväxt inte längre förmår att komma till rätta med arbetslösheten. Framtidens
arbetsliv kommer att se ut på ett helt annat sätt än vi hittills varit vana vid.
Miljöpartiets långsiktiga mål är en förkortning av arbetstiden
till 30 timmar per vecka. Som ett första steg presenterar vi
nedan förslag till förkortade och mer flexibla arbetstider
motsvarande 35 timmar per vecka. Förkortningen bör
beslutas så snart som möjligt och genomföras under de
närmaste åren fram till sekelskiftet.
Ekonomiska förutsättningar
Utgångspunkten för en arbetstidsförkortning till 35 timmar
per vecka i en första etapp bör vara att den i huvudsak skall
kunna ske utan att den totala produktionen minskar. Detta är
möjligt om de arbetstimmar som faller bort till en del
kompenseras av en förbättrad produktivitet och i övrigt
genom att personer som idag är arbetslösa eller arbetar kort
deltid får arbete. Man kan även räkna med att personer som
idag står helt utanför arbetskraften kommer att vilja söka och
också lättare få arbete vid en arbetstidsförkortning.
Vi belyser förutsättningarna för en sådan arbetstidsförkortning med några
kalkylexempel och resonerar kring problem och möjligheter att uppnå det
uppställda målet.
Utgångsläge
Dagens arbetstider
I tabell 1 visas veckoarbetstiderna för sysselsatta enligt
arbetskraftsundersökningen (AKU) i februari 1996. Siffrorna
avser avtalad veckoarbetstid, alltså exklusive eventuell
övertid och bortsett från tillfällig frånvaro. Med hjälp av
dessa uppgifter har också antalet arbetade timmar per år i
olika arbetstidsintervall beräknats.
Tabell 1 Avtalad veckoarbetstid februari 1996
Knappt hälften av de förvärvsarbetande har idag en arbetstid
på exakt 40 tim/vecka. Tjugosex procent arbetar 35
tim/vecka eller mindre medan 9 procent arbetar 36-39 tim-
mar/vecka. Något anmärkningsvärt kan det verka att så
många som 16 procent har en avtalad arbetstid på mer än 40
timmar/vecka. Enligt uppgift består den gruppen bland annat
av personer som har flera arbeten. Där kan också ingå
egenföretagare och personer i företagsledande ställning med
oreglerad arbetstid.
Totalt utförs i landet årligen ca 6,1 miljarder arbetstimmar, vilket ger i
genomsnitt 1 555 arbetstimmar per sysselsatt och år eller knappt 37 timmar
per vecka.
Bortfall av arbetade timmar
Vi har räknat med att de som idag arbetar från 36 till 40
timmar/vecka sänker sin arbetstid till 35 timmar/vecka vid en
arbetstidsförkortning. Vidare har vi antagit att de som arbetar
mer än 40 timmar/vecka sänker sin arbetstid med 4-5
timmar/vecka. Med de förändringarna minskar antalet
arbetade timmar med 9,2 procent till drygt 5,5 miljarder. Den
årliga medelarbetstiden sjunker till 1 412 timmar och den
genomsnittliga veckoarbetstiden till 33,5 timmar.
Totalt "försvinner" ungefär 550 miljoner eller drygt 9 procent av antalet
arbetstimmar vid en arbetstidsförkortning till 35 timmar per vecka. Om inte
den totala produktionen skall minska måste den tiden kompenseras genom
ökad produktivitet och fler i arbete.
I vårt förslag till en arbetstidsförkortning till 35 timmar per vecka ingår
också en skärpning av övertidsreglerna som bör leda till en ytterligare
minskning av antalet arbetade timmar. Å andra sidan bör möjligheten finnas
att avtalsvägen senarelägga arbetstidsförkortningen för viss personal för att
undvika flaskhalsar. Vi antar här att dessa effekter ungefär tar ut varandra.
Produktivitetsförbättring
Det finns många faktorer som påverkar produktiviteten vid
en arbetstidsförkortning. Teoretiska beräkningar och
empiriska studier av genomförda arbetstidsförkortningar i
Sverige och utomlands visar på stora variationer alltifrån att
produktiviteten inte förbättras alls till förbättringar
motsvarande femtio procent av arbetstidsförkortningen eller
mer.
I det följande diskuterar vi mer ingående de viktigaste faktorerna som
påverkar produktiviteten.
Fasta personalkostnader
Med personalkostnader som är fasta oberoende av arbetstid
kan avses dels den allmänna administration och de
personalförmåner som följer med varje anställd, dels
allmänna ställtider för personalmöten, tid att göra i ordning
arbetsplatsen för dagen, etc. Om arbetstiden minskar, så
minskar den direkt produktiva arbetstiden i förhållande till
dessa kostnader. Därmed kan också produktiviteten minska.
Om t ex de fasta personalkostnaderna är 10 procent av de
totala skulle en arbetstidsförkortning med i genomsnitt 9 pro-
cent rent beräkningsmässigt betyda en
produktivitetsminskning på knappt en procent.
Även om produktiviteten minskar på arbetsplatserna av detta skäl behöver
det inte betyda att den totala, samhällsekonomiska, produktiviteten minskar
under förutsättning att den minskade arbetstiden ersätts med tidigare
arbetslösa. Samhället har, även vid sidan av arbetslöshetsersättningen, stora
fasta kostnader för varje arbetslös i form av kostnader för arbetsförmedling,
rehabilitering, utbildning, m.m. Per person är sannolikt dessa fasta kostnader
betydligt högre än arbetsgivarnas fasta kostnader för personer i arbete. Vid en
framgångsrik arbetsdelning bör de inbesparade fasta kostnaderna för
arbetslösa komma företag och hushåll tillgodo i form av lägre skatt. Detta
diskuteras vidare nedan.
Trötthet och förslitning
I många yrken kan gälla att man inte är lika effektiv på slutet
av dagen som i början och att det också påverkar
produktionsresultatet. En kortare arbetstid kan då leda till
ökad produktivitet redan på kort sikt. I ett långsiktigt
perspektiv kan den också leda till minskad förslitning och
minskade sjukskrivningar, lägre personalomsättning och
bättre trivsel hos personalen. Att detta lett till förbättrad
produktivitet har visats bland annat i de försök med förkortad
arbetstid som gjorts vid hemtjänsten i Kiruna och vid
Södertälje och Gullberna sjukhus.
Drifttider och öppethållande
En viktig fråga som påverkar produktiviteten är hur en
verksamhets drifttid eller öppethållande påverkas av en
arbetstidsförkortning. Det här är särskilt viktigt i
kapitalintensiva verksamheter, där det gäller att utnyttja det
dyra kapitalet så mycket som möjligt. Här kan
konsekvenserna av en arbetstidsförkortning gå åt olika håll.
I vissa verksamheter kan det vara svårt att hitta bra alternativ till en
förkortad drifttid eller öppethållande när arbetstiden förkortas, till exempel
på
ett traditionellt kontor om allas arbetstid minskar med en timme om dagen,
vilket ersätts med två nyanställda med samma arbetstider. Det kan då leda till
att det behövs mer lokaler, datorer, etc, vilket försämrar produktiviteten. I de
flesta fall torde det dock vara möjligt att bibehålla nuvarande drifttider genom
en mer flexibel organisation.
En arbetstidsförkortning kan också öka möjligheterna att i stället förlänga
drifttiden genom att införa ytterligare ett skift eller låta personalen arbeta
mer
omlott. Troligen blir sådana lösningar mest aktuella och lönsamma vid en
kraftigare arbetstidsförkortning i ett sammanhang än vid små förkortningar på
några minuter om dagen.
Flexibilitet
Ovannämnda punkter visar på vikten av flexibilitet när det
gäller hur en arbetstidsförkortning genomförs. I
verksamheter där man har stora dagliga ställtider kan det t ex
vara bäst att arbetstidsförkortningen får formen av
fyradagarsvecka. Där ställtiderna spelar mindre roll kan
kortare arbetsdag vara bättre för att minska trötthet.
Produktiviteten kan också förbättras om det är möjligt för arbetsgivaren att
ta ut arbetstiden mer flexibelt. Det kan gälla alltifrån att kunna variera
arbetstidsuttaget kortsiktigt vid tillfälliga arbetstoppar till säsongs- och
konjunkturanpassad arbetstid. Möjligheten till ett sådant flexibelt uttag kan
ibland strida mot arbetstagarnas intresse att ha en jämn, planerad och
förutsebar arbetstid. Det kan visserligen vara attraktivt att arbeta mindre med
oförändrad lön vid lågsäsong eller lågkonjunktur. Men om detta skall tas igen
med arbete kanske 45 timmar i veckan vid högsäsong eller högkonjunktur
kan en sådan flexibilitet bli betydligt mindre attraktiv.
En allmänt förkortad arbetstid kan avsevärt förbättra möjligheterna för en
utökad flexibilitet. En sådan skulle kunna vara ett led i en kompromiss mellan
arbetsgivare och arbetstagare. Arbetstagaren får en väsentligt förkortad
medelarbetstid. En del av denna bekostas genom en förbättrad produktivitet
till följd av att arbetstagaren ställer upp på en viss ökad flexibilitet i
arbetstidsuttaget. En sådan kan t.ex. utformas som en arbetstidsbank där
arbetstiden kan variera mellan t ex 32 och 38 timmar i veckan utan att någon
extra ersättning för övertid behöver utgå. Det maximala saldot, positivt eller
negativt, i en sådan bank kan maximeras till ett visst belopp, t ex 100 timmar.
Slutsatser - antaganden
Det är omöjligt att i detalj förutsäga hur produktiviteten i
olika verksamheter kommer att utvecklas i den av oss
föreslagna arbetstidsförkortningen till 35 timmar/vecka. Mot
bakgrund av ovanstående genomgång och tidigare
erfarenheter anser vi det rimligt att räkna med en icke
oväsentlig ökning av produktiviteten. Som ett räkneexempel
har vi i vår kalkyl räknat med att produktivitetsökningen i
genomsnitt motsvarar 30 procent av arbetstidsförkortningen.
Det betyder att det minskade antalet arbetade timmar, ca 9,2
procent, kompenseras till ca 2,7 procentenheter av en ökad
produktivitet. Om den totala produktionen inte skall minska
måste mellanskillnaden, ca 6,5 procentenheter, ersättas med
ett nytillskott av arbetade timmar.
Ersättning av arbetskraft
Ett nytillskott av arbetade timmar kan i princip komma från
tre olika källor, nämligen arbetslösa, personer som idag står
utanför arbetskraften samt deltidsarbetande som ökar sin
arbetstid.
Många som arbetar deltid (17 procent enligt en undersökning) vill öka sin
arbetstid, främst av ekonomiska skäl. De kan inte göra det idag då det saknas
jobb. Vid en allmän förkortning av arbetstiden för dem som jobbar mer än 35
timmar per vecka ökar chanserna för deltidsarbetande som jobbar mindre att
öka sin arbetstid upp till 35 timmar per vecka. Om 10 procent av dem som
arbetar mindre än 35 timmar i veckan ökar sin arbetstid med i genomsnitt 3
timmar i veckan, skulle det betyda att antalet arbetade timmar ökar med
ungefär 0,2 procent.
Till och med år 1991 stod ungefär 83 procent av befolkningen från 16 till
64 år "till arbetsmarknadens förfogande". Det vill säga de antingen
förvärvsarbetade eller sökte aktivt arbete. Den procentandelen har nu sjunkit
till ca 78 procent. En del av minskningen beror på att fler studerar och att
antalet förtidspensionerade ökat. Det är också fler som inte bryr sig om att
söka arbete därför att det inte finns några arbeten att få. Det är inte orimligt
att räkna med att fler kommer att söka arbete aktivt om tillgången ökar på
grund av en arbetstidsförkortning. Vi kalkylerar med en ökning på knappt en
procentenhet.
Med dessa förutsättningar skulle det behövas att ungefär 5,5 procentenheter
av de arbetslösa kommer i arbete för att "fyll upp luckorna" efter en
arbetstidsförkortning enligt kalkylen i tabell 2.
Tabell 2 Kalkylexempel arbetstidsförkortning
Arbetslösa - utbytbarhet
För att uppnå en balanserad arbetstidsförkortning utan att
totalproduktionen minskar skulle enligt räkneexemplet i
tabell 2 ungefär 5,5 procent av antalet arbetstimmar ersättas
av idag registrerade arbetslösa som får arbete. Det skulle ge
jobb till ungefär 5 procentenheter av de idag nära 13 procent
av arbetskraften som är arbetslösa eller finns i
arbetsmarknadspolitiska åtgärder - detta under förutsättning
att de arbetslösa som får arbete i genomsnitt är lika
produktiva som de som redan har arbete.
I diskussionen om sysselsättningseffekterna av en arbetstidsförkortning
spelar frågan om arbetskraftens utbytbarhet en stor roll. De tillgängliga
arbetslösa har inte alltid samma utbildning, kompetens, skicklighet och
erfarenhet som de arbetande vars arbetsinsatser minskar. De bor inte alltid
heller på samma ställe. En större del av personer med lägre utbildningsnivå är
arbetslösa - storleksordningen 10 procent av dem med utbildning upp till
gymnasienivå mot ca 4 procent av dem med högskoleutbildning.
Arbetslösheten är också högre bland ungdomar med liten yrkeserfarenhet och
bland äldre som inte fått möjlighet till fortbildning, liksom bland invandrare,
människor med sjukdoms- och sociala problem, etc. De som har den bästa
kompetensen har i allmänhet lättare tagit sig tillbaka till arbete och inte
blivit
kvar lika länge i arbetslöshet.
Mot de här invändningarna kan ställas att den totala arbetslösheten idag är
för svenska förhållanden extremt hög, nära 13 procent, medan den för bara
några år sedan låg i storleksordningen 4 procent inklusive arbetsmarknads-
politiska åtgärder. Det gör att det är rimligt att anta att det bland de
arbetslösa
ändå finns ett stort antal individer med väl så god kompetens som de som
redan är i arbete. Även geografiskt är arbetslösheten väl spridd. Den öppna
arbetslösheten, som i februari 1996 var 7,7 procent i hela riket, understeg inte
5,6 procent i något län. Även i de flesta yrkesgrupper, med vissa undantag,
finns betydande "reserver" av arbetslösa.
Vi anser det mot den här bakgrunden inte orimligt att räkna med att
omkring 40 procent av de arbetslösa, 5 procentenheter av nära 13, med
relativt kort varsel skulle kunna på ett bra sätt fylla upp de luckor som
uppstår
vid en arbetstidsförkortning.
Flaskhalsar - kompetensutveckling
Trots det stora antalet arbetslösa måste man räkna med att
det vid en så kraftig arbetstidsförkortning som vi föreslår
uppstår flaskhalsproblem av olika slag. Här kan den av
regeringen föreslagna utbildningssatsningen fylla en stor roll.
Att öka antalet utbildningsplatser med nära 100 000 kommer
att kännas mycket mer meningsfullt, både för den enskilde
individen och samhället, om det finns ett sug efter arbetskraft
och en reell chans att utbildningen verkligen leder till jobb.
Den chansen ökar betydligt med en arbetstidsförkortning.
För vissa s k nyckelpersoner kan det vara svårare att på kort sikt ersätta en
arbetstidsminskning. I debatten har t ex pekats på grupper som civil-
ingenjörer, vissa företagsledare och yrkesarbetare. Med ett flexibelt
genomförande av en arbetstidsförkortning bör det vara möjligt att avtalsvägen
för en tid undanta sådana grupper i avvaktan på mer långsiktiga
utbildningssatsningar som ökar utbudet.
Ekonomiskt balanserad förkortning
I det här avsnittet diskuterar vi närmare de ekonomiska
konsekvenserna av en arbetstidsförkortning till 35 timmar för
företag, anställda och samhälle.
Löneutveckling/kompensation
Lönekompensationen är en central fråga som alltid diskuteras
i samband med planer på förkortad arbetstid. Två
ytterlighetslinjer kan urskiljas. Den ena är att löntagarna
skall ha full lönekompensation för förkortningen. Det
betyder att timlönen höjs lika mycket som arbetstiden sänks
så att månadslönen blir oförändrad. För detta brukar anföras
två argument, dels att den enskilde löntagaren inte skall
förlora ekonomiskt, dels att den totala efterfrågan i ekonomin
inte skall sjunka, vilket skulle leda till lägre produktion och
skatteinkomster. Invändningen mot en så stor
lönekompensation är att den leder till ökade kostnader för
företagen, vilket försämrar deras konkurrenskraft och
därigenom också kan leda till en produktionsminskning. För
att undvika detta bör, enligt den andra ytterlighetslinjen,
timlönen hållas oförändrad vid en arbetstidsförkortning,
vilket leder till en sänkt månadslön för de anställda.
Vi anser att det är rimligt att timlönen vid en arbetstidsförkortning bör
kunna öka i samma takt som produktiviteten förbättras till följd av
förkortningen. Då ökar inte företagens kostnader och deras konkurrenskraft
försämras inte. I vårt kalkylexempel ökar produktiviteten i genomsnitt med
30 procent av arbetstidsförkortningen. Om den totalt arbetade tiden sänks
med drygt 9 procent ger detta ett utrymme för ökade timlöner på ungefär 2,7
procent. Löneökningens storlek bestäms i centrala och lokala förhandlingar
och kan varieras efter förutsättningarna för en ökad produktivitet på de olika
arbetsplatserna. Detta ger också ett incitament för löntagarna att medverka till
flexibla lösningar som förbättrar produktiviteten.
Konsekvenser för offentliga finanser
En arbetstidsförkortning enligt vårt kalkylexempel påverkar
den offentliga sektorns finanser på två sätt. Å ena sedan
sjunker skatteunderlaget och därmed den offentliga sektorns
skatteinkomster, å andra sidan minskar utgifterna för
arbetslöshetsersättning och arbetsmarknadspolitiska åtgärder.
Minskningen av antalet arbetade timmar för de idag arbetande sänker
skatteunderlaget vid en arbetstidsförkortning. Lönesumman, dvs de
förvärvsarbetandes löner, förblir i princip oförändrad eftersom minskningen i
antalet arbetade timmar vid arbetstidsförkortningen kompenseras av högre
timlöner och av att tidigare arbetslösa får arbete. Däremot försvinner ca 30
miljarder i beskattningsbara arbetslöshetsersättningar som de arbetslösa
tidigare uppbar. Det leder till en minskning av inkomsterna från kommunal
och statlig skatt med ca 11 miljarder kronor.
Om ytterligare 5 procentenheter av de arbetslösa, motsvarande ca 230 000
personer, får arbete tack vare arbetstidsförkortningen, minskar å andra sidan
statens utgifter för arbetslöshetsersättning med ca 30 miljarder kronor och
administrations- och kringkostnader med ca 2 miljarder, dvs totalt ca 32
miljarder kronor. Netto förstärks härigenom de offentliga finanserna med
drygt 20 miljarder kronor.
Skattesänkning
För att inte inkomstbortfallet för enskilda löntagare skall bli
för stort och för att undvika att den totala efterfrågan minskar
bör nettoförstärkningen av de offentliga finanserna användas
till att sänka skatterna för löntagarna. Ett lämpligt sätt att
göra detta är att sänka de allmänna egenavgifterna med ca
3,5 procentenheter. Egenavgifter uttas idag med 4,95 procent
och skall enligt aviserade planer höjas till 6,95 procent år
1998. Det är således en stor del av egenavgifterna som skulle
kunna tas bort vid en arbetsdelning. Att sänka just de
avdragsgilla egenavgifterna är fördelningspolitiskt
fördelaktigt, eftersom de högre avlönade betalar en högre
procentuell inkomstskatt och därför har större nytta av
avdragsrätten och dessutom inte behöver betala egenavgifter
över taket på 7,5 basbelopp.
Konsekvenser för individer
I genomsnitt medför vårt förslag till arbetstidsförkortning att
månadsinkomsterna efter egenavgifter blir oförändrade för
alla arbetande. Vi har då räknat in tidigare arbetslösa och
personer utanför arbetskraften som berörs av
arbetsdelningen. För enskilda individer blir dock
konsekvenserna olika beroende på om man före
arbetsdelningen var arbetslös, arbetade deltid eller fulltid.
Detta illustreras i tabell 3.
Tabell 3 Konsekvenser för individer av en
arbetstidsförkortning till 35 tim/v
Ungefärlig förändring av månadsinkomst i procent (exkl.
normalt årligt löneökningsutrymme)
En arbetstidsförkortning enligt vårt kalkylexempel leder till
att de som tidigare arbetade deltid eller var arbetslösa får
ökade inkomster. Detta "betalas" av dem som före arbets-
delningen arbetade full tid. De får en sänkning av
månadsinkomsterna efter egenavgifter med ungefär 6
procent. Kalkylen bygger på att både hel- och
deltidsarbetande får del av den höjda timlönen som
motsvarar produktivitetsförbättringen. Kanske kommer man
vid de fackliga förhandlingarna att tycka att det är mer
rättvist att timlöneökningen bara läggs ut på dem som går ner
i arbetstid. Den skulle då bli något större, drygt 3 procent i
genomsnitt i exemplet.
Sänkningen av månadsinkomsten på ca 6 procent för dem som idag arbetar
full tid skall ses i ljuset av att arbetstiden samtidigt minskar med 12 procent.
De flesta människor kommer sannolikt att anse att detta är en "bra affär" både
för dem själva och i ljuset av att de därmed samtidigt hjälper arbetslösa att få
jobb. Förutom den ökade livskvalitet en sänkt arbetstid ger, kan den kortare
arbetstiden för många troligen också leda till ekonomiska besparingar som
helt eller delvis kompenserar lönesänkningen. Det gäller sådant som mindre
behov att köpa färdiglagad mat, mer tid att själv göra reparationer på huset,
möjlighet att göra arbetsinsatser på dagis och därmed få lägre avgifter, etc.
Genomförande
I föregående avsnitt har vi på ett mer teoretiskt plan med ett
kalkylexempel skisserat de ekonomiska förutsättningarna för
en arbetstidsförkortning till 35 timmar per vecka med
bibehållen produktionsnivå. I det här avsnittet diskuterar vi
hur en sådan arbetstidsförkortning skulle kunna genomföras i
praktiken.
Vi anser att en arbetstidsförkortning och arbetsdelning av den här
storleksordningen bör genomföras med en kombination av lagstiftning,
fackliga avtal och ett "kontrakt" mellan inblandade parter.
Ändringen av arbetstidslagen, där normal arbetstid i en första etapp sätts
till 35 timmar per vecka, syftar till att ge en allmän ram och målinriktning för
förändringsarbetet. Med arbetstidslagen i botten kan sedan parterna på
arbetsmarknaden förhandla om det praktiska genomförandet. Vi föreslår att
arbetstidslagen liksom idag skall vara dispositiv när det gäller
veckoarbetstiden, dvs det skall vara möjligt för parterna att genom
kollektivtal göra olika slags avvikelser från lagen. Sådana avvikelser kan
gälla takten i genomförandet, undantag för vissa grupper, särskilda regler för
personer med skift- och nattarbete, m.m. Eftersom förhållandena varierar
starkt mellan olika verksamheter är det viktigt att det finns en stor
flexibilitet
i genomförandet.
En grundläggande förutsättning för att en arbetstidsförkortning skall
komma till stånd är givetvis att det finns en stark folklig opinion för detta.
En
sådan opinion gör att det kan skapas politisk majoritet i riksdagen för en
lagändring och ett starkt tryck i avtalsförhandlingarna för att genomföra
lagstiftningen. Samtliga inblandade parter - regering, arbetsgivare och
arbetstagare - bör så fort som möjligt träffas i någon form av
"Saltsjöbadsöverläggningar" för att sluta ett "kontrakt" där strategin för
arbetet dras upp och de insatser som förväntas av de olika parterna
specificeras.
Ändringar i arbetstidslagen
Vi föreslår att en ny arbetstidslag med en kortare
normalarbetstid skall beslutas och träda i kraft under
innevarande mandatperiod. De flesta avtal på
arbetsmarknaden går ut under loppet av år 1998. Ett beslut
om en ny lag under våren 1997 och ikraftträdande under
1998 skulle ge parterna på arbetsmarknaden goda
möjligheter att förhandla fram nya arbetstidsregler i de nya
avtalen.
Den viktigaste förändringen i arbetstidslagen gäller § 5 där det idag stadgas
att den ordinarie arbetstiden får uppgå till högst 40 timmar i veckan. Detta
ändras till 35 timmar i veckan. Denna paragraf bör fortfarande vara dispositiv
för att möjliggöra för arbetsmarknadens parter att finna flexibla lösningar för
ett smidigt genomförande av en arbetstidsförkortning inom olika branscher.
Vi föreslår vidare att § 8 som reglerar övertiden ändras så att övertid får tas
ut med högst 100 timmar under ett kalenderår när det finns behov att ta ut en
ökad arbetstid. Det är en sänkning från dagens 200 timmar, som motiveras av
att effekterna av den generella arbetstidsförkortningen inte skall motverkas av
ett ökat övertidsuttag. Detta behöver inte innebära en minskad flexibilitet ur
produktionens synpunkt eftersom vi, som tidigare nämnts, samtidigt föreslår
att den ordinarie arbetstiden skall kunna tas ut på ett mer flexibelt sätt.
Detta
kan regleras mellan parterna i avtal, t ex i form av en arbetstidsbank.
Förutom de här ändringarna bör en allmän översyn av arbetstidslagen leda
till ytterligare förändringar, bland annat som en anpassning till EG:s direktiv.
Till exempel bör, i enlighet med EG-direktivet, en paragraf om dygnsvila
införas så att ingen arbetstagare får arbeta mer än 13 timmar per dygn.
Kontrakt om arbetstiden
För att en arbetstidsförkortning skall få avsedd effekt och
leda till en minskad arbetslöshet är det viktigt att alla berörda
parter drar åt samma håll och gör gemensamma an-
strängningar för att genomföra omställningen. Det skulle
kunna ske genom att regeringen inbjuder arbetsmarknadens
parter till överläggningar med syfte att sluta ett "kontrakt"
om en arbetstidsförkortning med ungefär de förutsättningar
vi föreslagit ovan. Detta kontrakt skulle tjäna som vägvisare
för decentraliserade förhandlingar på branschnivå och sedan
lokal nivå när nuvarande avtal på arbetsmarknaden går ut, i
de flesta fall under loppet av år 1998.
I det följande anges vad varje part skulle kunna ställa upp med i ett sådant
kontrakt.
Staten: lagen, skattesänkning, utbildning
Statens viktigaste bidrag skall vara att ta fram en ny
arbetstidslag och genomföra en sänkning av egenavgifterna.
I den nya arbetstidslagen anges normalarbetstiden till 35 timmar/vecka och
reglerna för övertid skärps, som vi angivit ovan. Anpassning görs också till
det nya EU-direktivet där detta idag har ett större skyddsvärde än
arbetstidslagen. Det gäller bland annat bestämmelserna om dygnsvila.
Arbetstidslagen skall fortfarande i huvudsak vara dispositiv för att möjliggöra
ett flexibelt genomförande för parterna.
Sänkningen av inkomstskatten, i form av sänkta egenavgifter, är statens
bidrag till att arbetstidsförkortningen inte skall innebära för högt
inkomstbortfall för löntagarna och därigenom dra undan efterfrågan i
ekonomin. Sänkningen finansieras av minskade kostnader för arbetslöshet.
Ett tredje viktigt åtagande för staten är att ställa upp med utbildning och
kompetenshöjande insatser av olika slag för att snabbt kunna slussa ut
arbetslösa i arbetslivet när efterfrågan på arbetskraft ökar till följd av
arbetstidsförkortningen.
Löntagare: flexibilitet, löneåterhållsamhet
Löntagarnas bidrag är att i samband med
arbetstidsförkortningen acceptera en ökad flexibilitet i
arbetstider och att inte kräva större höjningar av timlönerna
än vad som motsvarar produktivitetsökningen.
En ökad flexibilitet i arbetstidernas förläggning kan avse både tillfälliga
arbetstoppar och längre säsongs- och konjunkturvariationer. En ökad
flexibilitet kan bli betydligt lättare att acceptera för arbetstagarna om den
kombineras med en väsentligt förkortad normalarbetstid. En ökad flexibilitet
kan på många arbetsplatser ha stor betydelse för ett ekonomiskt acceptabelt
utfall av arbetstidsförkortningen.
Timlönerna bör inte höjas mer än vad som motsvarar den beräknade
produktivitetsvinsten av en arbetstidsförkortning. Dessa kan givetvis variera
mellan olika branscher och arbetsplatser beroende på i vilken form
arbetstidsförkortningen genomförs. Vårt kalkylexempel med en
produktivitetsförbättring och höjning av timlönen som motsvarar 30 procent
av arbetstidsförkortningen skulle kunna anges som en riktpunkt i kontraktet,
med möjlighet till avvikelser i centrala och lokala förhandlingar på
arbetsmarknaden.
Arbetsgivare: nyanställa arbetslösa
Arbetsgivarnas främst bidrag skall vara att se till att man
verkligen gör nyanställningar för täcka upp den arbetstid som
går bort och som inte ersätts av en ökad produktivitet och
höjda timlöner. Om inte den delen kommer till stånd och
man i stället drar ner på drifttider och produktion skulle det
leda till minskad produktion, kvarstående hög arbetslöshet
och försämrade statsfinanser. Det är därför viktigt att varje
arbetsgivare känner ett starkt ansvar att hitta praktiska
lösningar inom sin arbetsplats så att verkligen
nyanställningar kommer till stånd.
I arbetsgivarnas åtaganden bör också ligga att tillsammans med staten
verka för att nyanställd personal får nödvändig utbildning och
kompetensutveckling.
Tidsföljd
Den exakta tiden för genomförandet av
arbetstidsförkortningen till 35 timmar/vecka kommer
sannolikt att variera mellan olika branscher och kanske också
arbetsplatser. Ur många synpunkter är det angeläget att
sänkningen av arbetstiden sker så snabbt som möjligt, gärna i
ett eller högst två steg. Det gör att arbetslösa kan få arbete
tidigare och driver på olika organisatoriska lösningar som
kan bidra till en förbättrad produktivitet. I vissa fall och/eller
för vissa personalkategorier kan en något längre
övergångsperiod vara lämplig, t ex för att undvika
flaskhalsar och hinna utbilda nyckelpersoner. Det kan också
vara så att de fackliga organisationerna i vissa fall vill ha
något längre tid för omställningen så att sänkningen av
månadslönen för heltidsanställda kan balanseras och kvittas
mot normala löneökningar under några år.
Statens skattesänkningar anpassas till takten i arbetstidsförkortningen och
avtalen om lönekompensation. En viss flexibilitet måste finnas, t ex om det
visar sig att löneökningarna blir väsentligt större än beräknade produk-
tivitetshöjningar. I ett sådant läge skulle en del av de sänkta egenavgifterna i
stället kunna läggas över till sänkta arbetsgivaravgifter.
Andra förslag
Arbetsbyte - sabbatsår
Den danska modellen med sabbatsår är en
arbetsmarknadspolitisk åtgärd i form av tjänstledighet, som
riktar sig till sysselsatta löntagare över 25 år vilka är
berättigade till ersättning från arbetslöshetskassan. Den
tjänstledige måste vid starten för tjänstledigheten och under
hela perioden vara ansluten till en statligt godkänd a-kassa.
Den som vill ta tjänstledigt måste ha varit sysselsatt på
arbetsmarknaden i minst tre år. Tjänstledigheten förhandlas
fram med arbetsgivaren, och kan vara i upp till ett år. Det
statliga bidraget till den tjänstledige utgör för fullt försäkrade
upp till 70 procent av ersättningen från a-kassan (fr.o.m.
970401 60 procent). Tjänstledighet i samband med sabbatsår
är en försöksverksamhet som löper ut i mars 1999. Tidigare
var en förutsättning för att någon skulle beviljas
tjänstledighet under ovan beskrivna förhållanden att
arbetsgivaren anställde en arbetslös under den tid som någon
var tjänstledig. Denna regel har idag slopats.
Även i Finland har från och med 1/1 1996 införts en tvåårig
försöksverksamhet med arbetsbyte.
Miljöpartiet anser att vi även i Sverige bör genomföra en försöks-
verksamhet med arbetsbyte. Ersättningsnivån bör vara 90 procent av a-kassan
och villkoret bör vara att en arbetslös anställs på den lediga platsen. Vi begär
att regeringen till riksdagen lägger fram ett sådant förslag.
Sopåkarmodellen
I Århus inleddes 1994 ett lokalt försök med arbetsdelning.
Tre heltidsanställda gavs möjlighet att dela sina arbeten med
en arbetslös. De tre lönerna slogs ihop med den arbetslöses
A-kasseersättning, och sedan delades de gemensamma
inkomsterna rakt över. Det gav dessa fyra en nästan hel
inkomst, samt ledigt var fjärde vecka. Modellen skapade inte
nya arbetstillfällen, men bjöd in människor som stod utan
arbete till delaktighet. Försöket avslutades i och med
årsskiftet 95/96, eftersom den danska regeringen stramade
upp bestämmelserna för tjänstledighet med betalning så att
det inte längre var möjligt att ta ut tjänstledighet för kortare
tid än tretton sammanhängande veckor.
Miljöpartiet föreslår att en utredning görs om möjlighet till arbetsdelning
enligt den s.k. sopåkarmodellen.
Företagande
Ett väl fungerande näringsliv är en grundläggande
förutsättning för uthållig samhällsutveckling. Det kräver en
livskraftig och växande privat sektor med fler små,
medelstora eller kooperativa företag. Detta skall ske så att ett
resurs- och energieffektivt produktionssätt främjas och
sysselsättningen ökar.
Företagens växtkraft beror på många faktorer. En grundläggande
samhällsekonomisk balans är naturligtvis av vital betydelse för att företag
skall våga eller kunna investera och människor våga eller kunna köpa deras
varor och tjänster. Miljöpartiet stödjer därför den pågående saneringen av
statsfinanserna även om vi i många punkter anser att den kunde göras på ett
annat sätt med en större fördelningspolitisk hänsyn.
Men det är också viktigt att se över de mer långsiktiga förutsättningarna för
företagande, både allmänt och speciellt för tjänstesektorn, där många av de
nya jobben måste komma.
Allmänt
Ett positivt företagsklimat
Ett positivt företagsklimat förutsätter att det finns en i
grunden positiv inställning till företagande hos befolkningen.
Här har företagarna själva, liksom opinionsbildare, skolor
och organisationer ett stort ansvar. Det är viktigt att moment
om företagande kommer in i kursplanerna i alla stadier i
undervisningsväsendet.
Till ett positivt företagsklimat hör också att företagandets villkor blir så
enkla som möjligt. Det gäller lagstiftning, skatteregler, deklarationer,
lämnande av uppgifter till myndigheter, m.m. Ett särskilt organ bör inrättas
som har som uppgift att verka för fortlöpande förenklingar och avregleringar
för företagande.
Riskkapital
För ett vitalt näringsliv är det viktigt med god tillgång på
riskkapital. Särskilt små och medelstora företag har många
gånger problem med riskkapitalförsörjningen. Efter över-
enskommelse med regeringen i tillväxtpropositionen har ett
tillfälligt system med 30 procents skattereduktion för
riskkapitalinvesteringar införts som ger skattelättnader till
privatpersoner som köper nyemitterade aktier i onoterade
bolag för upp till 100 000 kronor. Erfarenheterna av avdraget
bör utvärderas för att ställning sedan skall kunna tas till om
avdraget skall permanentas och eventuellt höjas.
Det är också nödvändigt att beskattningen av arbetande kapital hålls låg så
att privat företagsägande inte missgynnas jämfört med institutionellt och
annat ägande. Regeringens tidigare framförda planer på att införa
förmögenhetsskatt på OTC-aktier, m.m. bör inte genomföras. Som vi angav
redan i motion med anledning av prop 1995/96:198 motsätter vi oss också att
värderingen av börsnoterade aktier höjs till 100 procent av marknadsvärdet
vid förmögenhetsbeskattning.
Det är också viktigt att den aviserade översynen av den s k dubbelbeskatt-
ningen av aktieutdelningar fullföljs. Regeringen bör snarast återkomma med
förslag till lättnader i dubbelbeskattningen och annan företagsbeskattning.
I propositionen aviseras kommande förslag om lättnader i
dubbelbeskattningen för onoterade bolag på 3,5 miljarder kronor från 1997.
Detta skall bekostas bland annat genom att skattereduktionen för
riskkapitalavdrag avskaffas och att avdragsrätten för avsättning till
periodiseringsfond minskas från 25 procent till 20 procent. Miljöpartiet
kommer att ta ställning till dessa och anslutande detaljförslag när
propositionen presenteras.
Småföretagens miljötänkande
Idag ställs krav på miljöanpassning av företagen, inte minst
av konsumenter och kunder. Både produkter och
produktionsmetoder behöver förändras för att möta
framtidens krav. Större företag har ofta lättare att bedriva
miljöarbete än småföretag. Ett sätt att underlätta för
småföretagen att förbättra sitt miljöarbete är att få till stånd
samarbete eller nätverk mellan småföretag. Ett sådant
exempel är Projektet företag och miljö i Göteborg. Projektets
mål är att stödja utvecklingen av långsiktigt hållbara affärs-
och verksamhetsidéer i små och medelstora företag. I
projektet arbetar man med inre och yttre miljö, stödjer företa-
gen att uppnå certifiering enligt EMAS eller ISO 1401 samt
utvecklar miljöstrategier och arbetar för miljöutveckling. Av
de företag som visar intresse för att delta i projektet byggs
olika nätverk upp. De företag som i den här typen av nätverk
arbetar aktivt med miljöfrågorna stärker sin konkurrenskraft.
Detta kan ge nya arbetstillfällen och utgör en garant för de
redan befintliga arbetstillfällena. Vi föreslår därför ett statligt
stöd till nätverk som, i likhet med projektet företag och miljö
i Göteborg, stimulerar småföretagens miljötänkande.
Rådgivning
Kooperativt nyföretagande kan utgöra ett viktigt inslag i
arbetsmarknadspolitiken. För att stimulera till nystart av
kooperativ verksamhet behövs kvalificerad rådgivning.
Sådan rådgivning ges vid landets 20 kooperativa
utvecklingscentra (LKU). Dessa har funnits i Sverige under
en tioårsperiod och har under denna period utvecklat sin
rådgivning och byggt upp ett starkt samarbete i
nätverksform. Sedan 1994 sker samarbetet även genom
Föreningen Kooperativ Utveckling Sverige.
Efterfrågan på rådgivning har hela tiden ökat. LKU-rådgivningen går i stor
utsträckning till icketraditionella företagare. Kvinnor känner sig tilltalade av
att driva företag med platt organisation och likvärdig insyn för anställda.
Landsbygdsutveckling är också en viktig del av verksamheten. Sedan Sverige
blev medlem i EU har en stor del av LKU:s arbete varit knutet till
utvecklingsprojekt inom EU:s olika målområden. En betydande kunskap har
byggts upp.
Stödet till rådgivningen har emellertid inte utvecklats till att motsvara
efterfrågan. Kooperativa Utvecklingscentra jobbar med förhållandevis
mycket små medel. Finansieringen kommer från flera håll och har ingen
given kontinuitet. Mycket tid får läggas ner på att ansöka om projektmedel
och det är inte ovanligt att likviditetsbrist uppstår. Möjligheten till
konsolidering av verksamheten är också begränsad.
LKU-verksamheten skulle kunna utökas och därmed spela en viktig roll i
kampen mot arbetslösheten. Detta kräver att en förändring kommer till stånd.
Det statliga stödet motsvarar idag inte kostnaden för den kostnadsfria
rådgivningen. Situationen är nu den att ca hälften av LKU har ett behov av att
utöka verksamheten, från en till två rådgivare, för att kunna svara upp mot det
ökade behovet. Vidare behöver basverksamheten garanteras mer än ett år i
taget.
För att möjliggöra denna andra utvecklingsfas i LKU-verksamheten, måste
det nuvarande anslaget ökas till 20 miljoner för 1996. Det nuvarande anslaget
är 9,75 miljoner för 18 månader varav 6,5 miljoner avser 1996. Anslaget
behöver således ökas med 13,5 miljoner. Eftersom verksamheten syftar till att
skapa sysselsättning kan anslaget lämpligen överföras från anslag för
arbetsmarknadspolitiska åtgärder (A2).
För de som vill starta kooperativa företag behövs riskkapital. Den
kooperativa verksamhetsformens speciella karaktär gör att en del av de
särskilda lån till nyföretagande och en del av lånen till kvinnors företagande
bör beviljades via LKU. Mot bakgrund av kooperationens andel av
näringslivet har vi gjort bedömningen att 20 miljoner av vardera låneslaget,
alltså totalt 40 miljoner, bör hanteras på detta sätt. Ett nära samarbete med
Almi förutsätts ske. Regeringen bör därför snarast lägga fram ett förslag till
hur ett övertagande av ett sådant ansvar skall kunna gå till.
Nedsättning av socialavgifter
I propositionen aviseras ett kommande regeringsförslag om
nedsättning av sociala avgifter från och med 1 januari 1997.
Arbetsgivaravgifterna sätts ned med fem procentenheter på
ett underlag om högst 600 000 kr på årsbasis. Egenavgifterna
för egenföretagare sätts ned med fem procentenheter på ett
avgiftsunderlag om högst 180 000 kr. Förslaget, som
beräknas kosta 2 miljarder kronor årligen, har i debatten
presenterats som inledningen till en skatteväxling.
Miljöpartiet konstaterar att som inledningen till en skatteväxling är
förslaget synnerligen magert. Som vi ovan framhållit måste en skatteväxling
vara mer generell och omfatta mångdubbelt större belopp. Vi har föreslagit en
ram på 25 miljarder kronor på tre år och 100 miljarder fram till år 2010.
Regeringens förslag är av intresse främst för egenföretagare och företag
med ett fåtal anställda. Lönesumman 600 000 kr motsvarar ca 2-3 anställda
och den maximala avgiftsnedsättningen blir 30 000 kr/år. Även om summan
är liten, kan den sannolikt ha en viss betydelse för företag som lever på
gmarginalen. Vi anser dock att man bör överväga en annan utformning av
skattereduktionen. Det största steget för en företagare är ofta när han skall
skaffa sig sin första anställde. Detta innebär ofta en betydande tröskel med
mycket nytt att sätta sig in i. En bättre utformning av avgiftsnedsättningen
skulle kunna vara att särskilt underlätta för företagaren att komma över denna
tröskel. Nedsättningen kunde då exempelvis utformas som en tioprocentig
avgiftsnedsättning på en lönesumma av 300 000 kr. Riksdagen bör uppmana
regeringen att inför propositionen utreda en sådan alternativ utformning av
nedsättningen.
Program för småföretagsutveckling
I propositionen föreslås att ett särskilt treårigt program
inrättas för småföretagsutveckling, förnyelse och tillväxt. För
detta föreslås anvisas 1 miljard kronor. Som exempel på
ändamål som skall kunna få stöd nämns i propositionen
bland annat idékampanjen "Ljusåret 1997", samverkan
mellan mindre högskolor och näringsliv, insatser för
tekniköverföring till de mindre företagen, teknikspridning
från stora till små företag, insatser för ökat teknikintresse
genom vetenskapliga centra och inrättande av en
miljöteknikdelegation.
Även om många av dessa ändamål i och för sig kan vara både vällovliga
och viktiga, anser Miljöpartiet att förslaget har brister. Det anges inte klart
hur pengarna skall fördelas och genom vilket organ. Insatserna i programmet
synes tangera annat företagsstöd som ges ut av staten och genom olika EU-
bidrag. Det är idag svårt att få en överblick över alla stödformer till företag.
I
den politiska debatten hävdas ofta, med rätt eller orätt, att alla stödformer
till
företag inte är tillräckligt effektiva. Innan ytterligare stödformer inrättas
finns
det, enligt vår mening, ett behov av en samlad översyn över allt företagsstöd.
Inriktningen bör vara att så långt möjligt åstadkomma en förenkling och
effektivisering av nuvarande former för företagsstöd. Ett betänkande från
Företagsstödsutredningen har nyligen presenterats och regeringen planerar,
enligt uppgift, en proposition om företagsstödet till hösten. Vi anser att
regeringen där och/eller i budgetpropositionen bör återkomma med ett mer
genomarbetat, och i sitt sammanhang belyst, förslag till program för
småföretagsutveckling. I avvaktan därpå bör förslaget i propositionen avslås.
Tjänstesektorn
Bakomliggande problem
Den s k tjänstesektorn har en central roll i framtidens
arbetsmarknad. "Tjänstesektorn" är dock inget enhetligt
begrepp. Det är många gånger en glidande övergång mellan
tillverkning och tjänster. Många tjänster är s k insatstjänster i
industriell tillverkning, som registreras som industriarbete
om de utförs inom ett industriföretag men som tjänstearbete
om de utförs av ett fristående företag som säljer tjänster till
industriföretaget.
Det förs sedan länge en intensiv debatt om villkoren för tjänstesektorn och
sektorns möjlighet att bidra till en ökad sysselsättning i framtiden. Det är
framför allt två förhållanden som gör att tjänster kan vara dyra, vilket
hämmar möjligheterna till fler jobb, nämligen dåliga möjligheter till
produktivitetsutveckling och höga skattekilar.
Många tjänster är svåra att effektivisera utan att själva idén med tjänsten
går om intet. Det gäller bland annat så kallade person-till-person-tjänster där
både givare och mottagare måste vara samtidigt närvarande, men det finns
också andra exempel som t ex olika slags underhålls- och skötselarbeten.
Denna typ av tjänster är rikligt förekommande i den offentliga sektorn men
finns också i stort antal i den privata tjänstesektorn. Det förhållandet att
tjänsterna är svåra att rationalisera gör att de ständigt blir allt dyrare, sett
i
förhållande till industrivaror och sådana tjänster som lättare kan
rationaliseras.
Kostnadsproblemen förstärks av de stora skattekilarna med inkomstskatt,
arbetsgivaravgifter och mervärdesskatt. I de tjänster som vänder sig direkt till
hushållen blir problemen särskilt stora eftersom här ofta uppstår en s k dubbel
skattekil. Om en tjänstegivare vill ha ut en viss timförtjänst efter skatt måste
den som köper tjänsten ofta tjäna ihop det fem- till tiodubbla före skatt för
att
kunna betala detta. Eftersom detta oftast är svårt, blir resultatet vanligen att
hushållet själv utför tjänsten, försöker ersätta den med arbetsbesparande
maskiner eller betalar svart.
Finns behov att särbehandla tjänster?
De ovan beskrivna problemen har gjort att det i den politiska
debatten väckts ett flertal förslag till stimulans för fler
arbeten, i första hand i den del av tjänstesektorn som vänder
sig till hushållen. Förslagen handlar om allt från allmänt
sänkta eller borttagna arbetsgivaravgifter och moms till
skattereduktion för köparen av tjänsterna eller subventioner
till företag som tillhandahåller hushållstjänster. Vissa förslag
riktar in sig mot en bred men ofta oklar definition av tjänster
i allmänhet. Andra riktar in sig på vissa speciellt definierade
tjänster, t ex städtjänster. Ett annat exempel är den skattere-
duktion för reparations- och underhållsarbeten på villor och
bostadsrätter som regeringen föreslog i den ekonomiska
vårpropositionen.
Enligt vår mening kan det i och för sig anföras motiv för att diskutera
särskilda stimulansåtgärder inom tjänstesektorn. Ett sådant motiv är de stora
skattekilarna som tillsammans med svårigheten att rationalisera många
tjänster gör att de blir mycket dyra. Motsvarande skattekilar finns i och för
sig också inom industriell tillverkning, men kan där neutraliseras genom
fortsatt produktivitetshöjning och blir därför inte lika påtagliga. Ett annat
motiv är att minska förekomsten av svartarbete som antas vara särskilt utbrett
inom vissa delar av tjänstesektorn.
Men det finns också argument som talar emot speciella stimulanser till hela
eller delar av tjänstesektorn. Även om sådana stimulanser leder till en ökad
efterfrågan och fler jobb inom de tjänster som stimulansen avser, så är det
inte säkert att det ökar hushållens totala konsumtion. I stället kan hushållen
dra ner sin efterfrågan på andra, icke subventionerade, varor eller tjänster så
att den totala effekten på sysselsättningen blir obetydlig. Införandet av
tidsbegränsade stimulanser, som de aktuella ROT-avdragen, kan på samma
sätt leda till att konsumtionen omfördelas över tiden men inte ökar totalt över
en längre period.
Specialinriktade skattesubventioner kan också få olika fördelningseffekter
beroende på vilken typ av arbeten de inriktas mot. De nu mest aktuella och
debatterade förslagen om reparation och underhåll samt städtjänster, m. m. är
främst intressanta för relativt ekonomiskt starka personer. De avser också
arbeten som, sett från en total samhällsprioritering - t ex jämfört med
neddragningar inom vård och skola - knappast hör till de mest angelägna.
Vi anser, efter en sammanvägning av argumenten för och emot, att det för
närvarande inte finns tillräckliga skäl att införa speciella riktade stimulanser
för vissa slag av hushållstjänster eller, enligt regeringens tidigare förslag,
för
temporära ROT-avdrag för reparation och underhåll.
Frågan om de stora skattekilarna på arbete bör lösas på ett mer generellt
sätt genom en skatteväxling där högre skatter på energi- och resursför-
brukning växlas mot lägre skatter på arbete, i första hand arbetsgivar- och
egenavgifter. Miljöpartiet anser att en sådan skatteväxling i storleksordningen
100 miljarder kronor bör genomföras fram till 2010. För de närmaste tre åren
bör skatteväxlingen omfatta ca 25 miljarder kronor. En skatteväxling gynnar,
generellt sett, tjänstesektorn eftersom den är energi- och naturresurssnål.
En generell skatteväxling lindrar kostnadsnackdelarna i vissa delar av
tjänstesektorn men löser dem inte helt. Vi kommer också, i samband med
Skatteväxlingsutredningen och i andra sammanhang, att överväga om det
behövs ytterligare omfördelningar av skatterna som gynnar en bredare del av
tjänstesektorn. En sådan omfördelning skulle eventuellt kunna ske inom
ramen för momssystemet.
Speciellt stöd för vissa grupper
Vår slutsats är således att det inte bör införas speciella
skattereduktioner för t ex reparations-, underhålls- och
städtjänster. Inte heller bör det införas generella subventioner
till företag som utför sådana tjänster. Däremot kan riktade
stöd ändå bli aktuella i form av insatser för dem som har
svårast att få arbete på dagens arbetsmarknad: de långtidsar-
betslösa, handikappade, invandrare, lågutbildade. Sådana
insatser skulle kunna ske inom ramen för företag i en "lokal
arbetsmarknad" i kommunal eller kooperativ regi och om-
fatta fler arbetsuppgifter och fler kunder. Vi ser detta som en
form av arbetsmarknadspolitisk åtgärd, som närmare
kommenteras under denna rubrik.
Den offentliga sektorn
Finansieringen sätter gränser för
sysselsättningen
Det är i huvudsak den offentliga sektorn, och särskilt
välfärdens kärnområden inom kommuner och landsting, som
har burit upp sysselsättningen under de senaste decennierna.
Från och med början av 1990-talet har ett trendbrott skett och
den offentliga sysselsättningen har minskat kraftigt de
senaste åren. Minskningen väntas fortgå ytterligare några år,
som en konsekvens av den höga arbetslösheten, utvecklingen
i näringslivet och de pågående statliga och kommunala
budgetsaneringarna.
Sysselsättningen inom den offentliga sektorn hänger intimt ihop med
finansieringsmöjligheterna. Det finns i den politiska debatten en
vanföreställning att bara den ekonomiska tillväxten ökar, så ökar också
möjligheten att sysselsätta fler i den offentliga sektorn. Detta förutsätter
dock
att budgetsaneringarna är genomförda och att tillväxten beror på en ökning av
sysselsättningen i den privata sektorn. Vid oförändrat skattetryck kan då
teoretiskt antalet offentligt sysselsatta öka i samma takt som i hela ekonomin.
Huvuddelen av den ekonomiska tillväxten beror dock på
produktivitetsförbättringar inom näringslivet. Vinsterna av produktivitets-
ökningarna tillfaller näringslivets kunder, i form av lägre relativpriser på
produkterna, ägarna, i form av en ökad kapitalavkastning, eller de anställda, i
form av högre löner. Men de ökade skatteintäkter som detta kan generera
innebär inte att den offentliga sektorn kan anställa fler om också de offent-
liganställda skall ha samma löneutveckling som i näringslivet. Eftersom det
på grund av tjänsternas art är svårt att åstadkomma motsvarande
produktivitetsförbättringar som i näringslivet, kan inte heller den offentliga
sektorns tjänsteutbud öka så mycket vid oförändrad sysselsättning.
Vissa möjligheter till ökad offentlig sysselsättning inom ramen för en
oförändrad skattekvot kan dock finnas om det visar sig möjligt att begränsa
den del av skatteintäkterna som går till transfereringar. Det förutsätter
emellertid en reformering av transfereringssystemen med den inriktning som
vi föreslår. Annars kommer troligen de totala kostnaderna att öka, främst till
följd av en ökad andel äldre i befolkningen. De förslag Miljöpartiet har lagt
om grundskydd och brutet tak i socialförsäkringssystemen kan på längre sikt
leda till minskade utgifter inom transfereringssystemen, räknat per person
som mottar transfereringarna, vilket skulle motverka effekterna av den
ogynnsamma åldersfördelningen.
Den framtida utvecklingen, på lång
sikt...
Slutsatsen blir att det, vid nuvarande finansiering, inte är
möjligt att på lång sikt öka den offentliga sysselsättningens
andel av den totala sysselsättningen. Som vi inledningsvis
beskrivit så talar dock mycket emot att den totala
sysselsättningen, mätt i arbetade timmar, kommer att stiga
framöver i näringslivet. Risken är tvärtom stor att
sysselsättningen kan minska ytterligare till följd av
fortgående rationaliseringar och effektiviseringar. Det
minskar i så fall också möjligheten att finansiera arbeten i
den offentliga sektorn.
Det är mot denna bakgrund vårt förslag till en kraftig arbetstidsförkortning
de närmaste åren skall ses. Arbetstidsförkortningen leder totalt sett till att
fler
personer får arbete inom ramen för en konstant eller svagt minskande
sysselsättning i timmar räknat. Det gäller både i den privata och offentliga
sektorn.
Eftersom det är svårt att väsentligt höja produktiviteten i många av den
offentliga sektorns tjänster kommer en konstant eller svagt minskande
sysselsättning, i timmar räknat, att leda till att utbudet av offentliga
tjänster
kommer att få svårt att hänga med behovet när antalet äldre om ca ett
decennium kommer att börja öka kraftigt. Det är därför viktigt att redan nu
påbörja diskussionen om alternativa vägar att organisera och utföra väl-
färdstjänster inom ramen för en kortare arbetstid i marknadsbetalt arbete.
...och på kort
Så länge inte de offentliga finanserna är i balans finns det ett
starkt tryck att minska andelen av BNP för både den
offentliga konsumtionen/sysselsättningen och
transfereringarna. Det förväntas, enligt prognoser från bl a
kommun- och landstingsförbunden, leda till fortsatta stora
personalminskningar med upp till 50 000 anställda de
närmaste åren.
Miljöpartiet föreslog i sin partimotion med anledning av regeringens
vårproposition åtgärder som förbättrar den ekonomiska ramen för
kommunsektorn med ca 2 miljarder kronor 1997, 5 miljarder 1998 och 7
miljarder 1999. Sådana åtgärder skulle göra att personalneddragningarna i
kommunsektorn kan reduceras med 20 000 anställda under treårsperioden,
utöver vad som blir resultat av den av oss föreslagna arbetstidsförkortningen.
För hela den offentliga sektorn innebär dock vårt budgetförslag inte en så
kraftig reduktion av personalminskningarna inom den offentliga sektorn
eftersom vi föreslagit betydligt större besparingar än regeringen, främst på
försvaret.
Personalminskningar inom den offentliga sektorn skulle vara ett mindre
problem om det fanns en starkt expansiv privat sektor som kunde kompensera
den minskade offentliga sysselsättningen. Eftersom så inte är fallet uppstår ett
svårt dilemma. Att dra ner kostnader och sysselsättning inom den offentliga
sektorn, som kan vara långsiktigt nödvändigt, leder på kort sikt till
begränsade totala besparingar för stat och kommuner om arbetslösheten
samtidigt stiger.
Som ovan nämnts är det vårt mål att den totala arbetslösheten skall kunna
reduceras kraftigt, framför allt genom en arbetstidsförkortning och genom en
ökad satsning på gröna jobb i en ekologisk omställning av Sverige. I avvaktan
på att dessa åtgärder får full effekt bör omställningen inom den offentliga
sektorn, framför allt kommuner och landsting, göras så att inte den öppna
arbetslösheten ökar ytterligare. Det kan bland annat ske genom att erbjuda
arbetslösa eller varslade offentliganställda utbildning eller möjlighet till
arbete inom den ordinarie verksamheten på särskilda villkor. Detta utvecklar
vi vidare i nästa avsnitt.
Arbetsmarknadspolitiken
I maj 1996 var, enligt SCB:s arbetskraftsundersökning, 300
000 personer öppet arbetslösa och 220 000 i
arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Antalet öppet arbetslösa
hade ökat med 8 000 på ett år, samtidigt som den totala
sysselsättningen minskat med 61 000 personer jämfört med
maj 1995.
De arbetsmarknadspolitiska åtgärderna fördelade sig enligt följande
(tusentals personer).
Utöver de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna förekommer
samhällsstöd för arbetshandikappade, m.fl. bland annat i
form av lönebidrag, offentligt skyddat arbete och i Samhall.
Arbetsmarknadspolitikens uppgifter...
Arbetsmarknadspolitiken är ett komplement till den allmänna
ekonomiska politiken, näringspolitiken och
utbildningspolitiken. Arbetsmarknadspolitikens uppgift kan
sägas vara att fungera som ett slags "olja i maskineriet" på
arbetsmarknaden. Avsikten är att tillse att arbetsgivarnas
behov av arbetskraft med rätt kompetens och utbildning
tillgodoses. De arbetssökande får stöd i form av
kompetensutveckling m.m., som de behöver för att så snabbt
som möjligt åter komma in i ett marknadsbetalt arbete.
Arbetsmarknadspolitikens instrument är bland annat
arbetsförmedling och arbetsmarknadspolitiska insatser av
olika slag.
Det säger sig självt att arbetsmarknadspolitikens uppgift blir utomordentligt
svår när den ekonomiska politiken och näringspolitiken misslyckats så att
nära 13 procent av arbetskraften är utan ordinarie arbete. I det här läget är
det
viktigt att det finns en genomtänkt strategi för arbetsmarknadspolitiken dels
på kort och medellång sikt, dels på lång sikt.
Som vi tidigare framhållit, och som alla torde vara överens om, måste det
övergripande målet vara att åter få ner den totala arbetslösheten till rimliga
nivåer. Det räcker inte med målet att halvera den öppna arbetslösheten. Även
antalet personer som är beroende av arbetsmarknadspolitiska åtgärder måste
på sikt minska. Enligt Miljöpartiets uppfattning är det knappast möjligt att
åstadkomma detta med traditionella metoder som ökad ekonomisk tillväxt.
Att dela på jobben genom en arbetstidsförkortning framstår i stället som
alltmer nödvändigt.
...på lång sikt
I ett läge där arbetsmarknaden åter är i balans kommer
arbetsmarknadspolitikens främsta uppgifter att gälla de
personer som av olika skäl är svårplacerade på den ordinarie
arbetsmarknaden. Även detta kommer dock att vara en stor
och svår uppgift. Framtidens arbetsmarknad kommer, som vi
inledningsvis diskuterat, att på många sätt skilja sig från det
vi varit vana vid. Kompetens och utbildning blir allt
viktigare, samtidigt som många arbeten som tidigare kunde
utföras av personer med låg utbildning, andra ar-
betshandikapp, hälso- eller sociala problem försvinner. Det
finns därför en stor risk att gruppen utanförtstående blir
väsentligt större än vi tidigare varit vana vid. Många av dem
som slagits ut under den nuvarande massarbetslösheten kan
få det mycket svårt att komma igen.
För dessa grupper måste flera olika strategier användas. Den främsta
strategin måste givetvis vara att så långt möjligt hjälpa individen att
övervinna sitt arbetshandikapp. Här kommer utbildning, kompetensutveckling
och olika slag av rehabiliterande insatser in. Framför allt för yngre arbetslösa
måste detta vara huvudalternativet, utom i det fåtal fall när arbetshandikappet
är så stort och permanent att det bedöms utsiktslöst att personen någonsin
skall kunna få ett marknadsbetalt arbete på den ordinarie arbetsmarknaden.
För dessa personer kommer ett mer permanent samhällsstöd att behövas.
Även för många äldre arbetslösa kommer utsikterna att komma tillbaka till
den ordinarie arbetsmarknaden att vara mycket små, även om stora åtgärder
på kompetensutveckling och rehabilitering sätts in. Det kan många gånger
vara inhumant att mer eller mindre tvinga på en individ sådana åtgärder om
utsikten till att få arbete ändå är mycket liten.
I de fall där chanserna till ett ordinarie arbete är mycket små, men där
individen ändå har kvar en betydande arbetsförmåga, måste i stället andra
lösningar sökas. Sämst är fortsatt passiv sysslolöshet som ger individen en
känsla av att inte vara behövd. För dessa grupper av människor är det
angeläget att utveckla nya former av lokala, samhällsstödda arbetsmarknader,
där var och en kan få göra insatser efter sin förmåga samtidigt som mycket
samhällsnyttigt arbete blir utfört. Detta utvecklas ytterligare nedan.
...och på kort
På kort och kanske medellång sikt, så länge den nuvarande
massarbetslösheten består, är arbetsmarknadspolitikens
uppgift än svårare. Nu handlar det inte bara om människor
som av olika skäl är svårplacerade på den ordinarie
arbetsmarknaden utan också om en stor mängd fullt
arbetsföra och välutbildade personer som inte kan få jobb.
Detta är ett stort samhällsekonomiskt slöseri. För dessa
grupper måste inriktningen i ökad utsträckning vara att ta
tillvara deras arbetsförmåga för samhällsnyttiga insatser
hellre än passiv sysslolöshet. Det måste dock göras på ett
sådant sätt att individen inte låses in i dessa insatser.
Insatserna måste också vara så utformade att de medger ett
aktivt jobbsökande och kompetensutveckling i syfte att
snarast komma tillbaka på den ordinarie arbetsmarknaden.
Förnyelse av arbetsmarknadspolitiska
åtgärder
Dagens arbetsmarknadspolitiska åtgärder, som listats i
tabellen ovan, har ursprungligen varit avsedda för mindre
grupper av arbetslösa i en situation där arbetsmarknaden i
stort sett varit i balans. Antalet placerade i åtgärder har de
senaste åren växt explosionsartat i takt med
massarbetslösheten. Ett antal nya åtgärdsformer har snabbt
improviserats fram. Det säger sig självt att detta i många fall
ställt till problem, att många åtgärder blivit ineffektiva,
oplanerade eller riskerar att leda till att ordinarie
verksamheter trängs ut. Den olyckliga kopplingen till
arbetslöshetsersättningen har också lett till att åtgärderna
många gånger främst har fått till syfte att kvalificera till nya
a-kasseperioder, snarare än att bli en önskvärd
kompetensutveckling för den enskilde.
Även om mycket kritik kan riktas mot den stora floran av
arbetsmarknadspolitiska åtgärder bör detta inte undanskymma det faktum att
mycket samhällsnyttigt arbete blivit utfört på det här sättet. Det gäller omsorg
om människor och miljö i vid bemärkelse: alltifrån att hjälpa barn och gamla
till skogsvård, naturinventeringar och kulturprojekt. Det är uppgifter som
tyvärr inte ryms inom den ordinarie skattefinansierade offentliga sektorn men
som ändå har stort värde. Det är egentligen paradoxalt att sådana arbeten
anses som nödlösningar jämfört med mycket marknadsbetalt arbete på
produkter och tjänster som kan verka betydligt mer umbärliga!
En realistisk prognos är att det inom överskådlig tid kommer att finnas ett
stort behov av fortsatta arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Det gäller både mer
permanenta åtgärder för svårplacerade personer på den ordinarie
arbetsmarknaden och, så länge massarbetslösheten består, åtgärder för att
tillvarata arbetsförmågan hos dem som trots bra kompetens inte kan få
ordinarie arbete.
I det läget är det angeläget att de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna får en
mer långsiktig och effektiv utformning än de har idag. Vi föreslår nedan två
konkreta reformer av det slaget. Frågan om ersättningssystemen tar vi upp i
ett kommande avsnitt.
Lokala arbetsmarknader
Vi föreslår att det inrättas lokala särskilda arbetsmarknader
vid sidan av den ordinarie arbetsmarknaden. De "lokala
arbetsmarknaderna" kan sägas vara en vidareutveckling av
en del av dagens arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Det nya
skall vara att de skall ses som permanenta alternativ för
utförande av samhällsnyttiga insatser i stället för dagens mer
eller mindre ad hoc-betonade verksamhet. Arbetsuppgifterna
på arbetsmarknaden skall i princip avse insatser som inte blir
utförda som normalt marknadsbetalt arbete i näringslivet
eller i den offentliga sektorn. Orsaken till att uppgifterna inte
blir utförda där är att ingen vill eller anser sig ha råd att
betala åtminstone den minimilön som finns på
arbetsmarknaden för att få dem utförda (jämför figur 2 i
kapitel 2).
Arbetsuppgifterna skall omfatta omsorg om människor och närmiljö i vid
bemärkelse. I första hand skall det gälla arbeten av "allmännyttig" karaktär,
dvs sådant som skulle ha kunnat utföras av den offentliga sektorn,
föreningsliv och boendesammanslutningar om de haft råd. Det bör dock
också vara möjligt att i vissa fall utföra arbeten mot mer eller mindre
subventionerad betalning för företag och privata hushåll. En allmän
förutsättning för arbetena på den lokala arbetsmarknaden skall vara att de inte
leder till en osund konkurrens gentemot den ordinarie arbetsmarknaden. För
att garantera detta bör såväl lokala fackliga organisationer som
företagarorganisationer ha stor insyn och inflytande över urvalet av
arbetsuppgifter.
Rent organisatoriskt skall ett flertal arbetsgivare kunna förekomma på den
lokala arbetsmarknaden: kommuner, föreningar och för ändamålet inrättade
kooperativ och serviceföretag. Vi belyser organisation och finansiering mer i
kommande avsnitt.
Arbetstagarna på den lokala arbetsmarknaden kan dels, mer permanent,
vara de som slagits ut från den ordinarie arbetsmarknaden och som inte
bedöms, inte ens med kompetensutveckling och rehabilitering, ha någon
realistisk chans att komma tillbaka, dels skall personer som har chans att
inom rimlig tid få ett ordinarie arbete kunna erbjudas arbete på den lokala
arbetsmarknaden under väntetiden. (Dock bör alltid nödvändig
kompetensutveckling och rehabilitering i andra former "gå före". Arbetet på
den lokala arbetsmarknaden skall för dessa personer alltid kombineras med
aktiva insatser för att söka ordinarie jobb.)
Med det stora antalet arbetsuppgifter av olika slag som kan komma i fråga
på den lokala arbetsmarknaden bedömer vi att det finns goda möjligheter att
finna arbeten som kan passa och intressera de flesta.
I propositionen föreslår regeringen att offentliga tillfälliga arbeten för äldre
inrättas som en arbetsmarknadspolitisk åtgärd inom kommunerna,
landstingen och staten. De skall, på frivillig bas, vara öppna för personer över
55 år som varit inskrivna på arbetsförmedlingen i 24 månader och längre.
Vi konstaterar att förslaget har likheter med Miljöpartiets förslag om
"lokala arbetsmarknader". Vi kan därför med viss förändring enligt nedan
godta förslaget som en provisorisk lösning. Den viktigaste förändringen
gäller åldersbegränsningen. Att sätta en absolut 55-årsgräns för denna åtgärd,
liksom för förslaget om vilka som skall kunna studera med bibehållen a-
kassa, blir enligt vår mening alltför stelbent. Det väsentliga i båda fallen är
om personen ifråga kan bedömas ha en realistisk chans, eventuellt med
kompletterande utbildning, att återgå till den ordinarie arbetsmarknaden. Vi
menar att även personer under 55 år, som inte bedöms ha den möjligheten,
skall kunna komma ifråga för de offentliga tillfälliga arbetena, på samma sätt
som personer över 55 år, som bedöms ha den chansen, skall kunna ha
möjlighet att under ett år studera med a-kassa. Det är mot den bakgrunden
tveksamt om det överhuvudtaget behövs någon nedre åldersgräns. Om en
sådan ändå anses behövas, bör den sättas väsentligt lägre, t ex vid 45 år.
Som vi ovan framhållit ser vi ett permanent framtida behov av den typ av
åtgärder vi föreslagit under benämningen "lokala arbetsmarknader" och som
regeringen tagit upp i sitt förslag om offentliga tillfälliga arbeten för äldre.
Vi
föreslår därför att regeringen låter utreda hur en sådan mer permanent lösning
skall se ut. Utredningen bör bl a belysa frågan vilken sorts arbeten som skall
komma ifråga och hur konkurrens med den ordinarie arbetsmarknaden skall
undvikas. Vidare bör frågan om eventuell åldersgräns och ersättningsvillkor,
inkl behovet av "stimulanspremie", klargöras liksom villkor för dem som inte
önskar delta i denna typ av arbete.
Åtgärder i ordinarie verksamhet
Som ovan beskrivits har själva idén med de
arbetsmarknadspolitiska åtgärderna alltid varit att finna
arbeten vid sidan av den ordinarie arbetsmarknaden som
annars inte skulle bli utförda. Det här har lett till ibland
märkliga effekter framför allt när det gäller verksamheter i
kommuner och landsting. När kommunerna har tvingats dra
ner sin ordinarie personal till exempel inom barnomsorg och
hemtjänst har man samtidigt tagit in annan personal på
arbetsmarknadspolitiska åtgärder i samma verksamheter. I
princip skall de inte utföra den tidigare ordinarie personalens
jobb, utan ha andra uppgifter. Gränsdragningen har ofta
blivit väldigt svår.
I ett försöksprojekt i Kalmar har länsarbetsnämnden, kommunen och
facken i en försöksverksamhet "vänt på steken". Idén är att personerna i
arbetsmarknadsåtgärder skall göra i princip samma jobb som man tidigare
utfört. Personerna i åtgärder får som betalning dels a-kassa på 75 procent av
tidigare lön, dels 15 procent av tidigare lön från kommunen.
Bakom försöksverksamheten är, såvitt vi kunnat utröna, den
samhällsekonomiska bedömningen att det är dålig ekonomi att dra in på
personalen i kommuner och landsting om staten sedan ändå får betydande
utgifter på kanske 50-75 procent av det inbesparade beloppet. Under de
omständigheterna kan det vara bättre att behålla arbeten i kommuner i
landsting i form av arbetsmarknadsåtgärder i avvaktan på att läget ljusnar på
arbetsmarknaden eller kommunernas och landstingens ekonomi förbättras.
Givetvis är inte en sådan försöksverksamhet problemfri. Risken är
uppenbar om verksamheten blir långvarig att den kan utnyttjas av
kommunerna för övervältring av kostnader på staten. I Kalmarförsöket har
man försökt gardera sig mot detta genom att dels göra projektet tidsbestämt,
dels ge ett veto till var och en av de tre intressenterna bakom projektet
(kommunen, länsarbetsnämnden och de lokala fackliga organisationerna).
Många kommuner har inte fullt utbyggd barnomsorg och äldreomsorgen
har stora svårigheter. Miljöpartiet anser därför att Kalmarprojektet är
intressant i den övergångsfas vi kommer att befinna oss i de närmaste åren
med fortsatta kostnadsneddragningar i den offentliga sektorn. Därför bör
möjligheterna snabbutredas att utvidga försöket till fler kommuner. Dock är
det viktigt att konstatera att det är ett akutingrepp som bara kan accepteras
under förutsättning att riksdagen samtidigt tar beslut om den nödvändiga
anpassningen av normalarbetstiden till verkligheten. Risken är annars stor att
denna akutåtgärd permanentas, vilket - med tanke på att det även finns
nackdelar med åtgärden - inte kan accepteras.
En sammanslagen lokal organisation
Arbetet med arbetsmarknadspolitiken på lokal nivå försvåras
av den kortsiktiga och osammanhängande floran av åtgärder.
Även den organisatoriska splittringen på olika ansvariga
myndigheter är ett stort problem.
Flera instanser är på lokal nivå engagerade i att bekämpa arbetslösheten
och att arbeta med stöd och rehabilitering till människor med en blandad
problembild i form av sjuklighet, svag ställning på arbetsmarknaden och
kanske också sociala problem. Bland de viktigaste instanserna kan nämnas
arbetsförmedlingen och AMI, försäkringskassan och kommunernas
socialtjänst. Samma person kan ofta vara aktuell hos flera av dessa instanser
och upplever ibland att han/hon blir skickad runt på ett olyckligt sätt. De
många inblandade myndigheterna har ofta olika mål och kulturer, vilket
ytterligare försvårar ett konstruktivt och effektivt samarbete.
Arbetet försvåras också av uppdelningen på många olika ersättningssystem
som finansieras ur olika påsar. För individen leder det ofta till att frågan om
vilken ersättning som skall utgå blir viktigare än att rätt åtgärd sätts in. För
myndigheterna blir det ofta en kamp om att slippa betala och att sända över
det ekonomiska ansvaret för en individ till en annan kassa.
Den här problembilden är inte på något sätt ny. Det har också gjorts många
lovvärda försök på lokal nivå att förbättra samarbetet mellan berörda
myndigheter i form av olika slags samrådsorgan, samlokalisering och försök
till ekonomisk samordning. I vissa fall har begränsade framgångar uppnåtts
åtminstone under pågående projektperioder. I andra fall har man lyckats
sämre.
Riksdagen har nyligen beslutat om en försöksverksamhet med ökad lokal
samordning i ett 40-tal kommuner. Försöksverksamheten är dock mycket
begränsad till sitt innehåll och förutsätter en i grunden oförändrad
organisation.
Institutionella förändringar behövs
En genomgående erfarenhet är att det är svårt att
åstadkomma stora och varaktiga förbättringar inom de
nuvarande legala, organisatoriska och ekonomiska ramarna.
Detta framgår bl.a. av alla de ansökningar och förslag om
förändrade institutionella förutsättningar som lämnats in till
regeringen från olika lokala intressenter. Två av de totalt ett
50-tal aktuella ansökningarna får visa på spännvidden i de
inkomna förslagen.
- Vara kommun ingår i projektet "Det finns bruk för alla" som drivs ihop
med tre andra Västgötakommuner. Kommunen vill tillsammans med
försäkringskassan, arbetsförmedlingen och primärvården starta ett
pilotprojekt där kommunen ges helhetsansvaret för verksamheter, ledning
och resurser inom dessa områden. En gemensam styrelse för verk-
samheterna skall etableras och verksamheterna bedrivas gemensamt under
en enhetlig ledning. Verksamheterna kan därvid struktureras på ett helt
annat sätt än idag. Som exempel på tänkbar strukturering nämns en
"försörjningsenhet" med delar som idag sköts av arbetsförmedling,
försäkringskassa och socialkontor och en "rehabiliteringsenhet" med delar
från arbetsförmedling, AMI, försäkringskassa, socialkontor och
primärvård. Därtill kommer en förebyggande folkhälsoenhet. Avgörande
för framgång är också att alla nuvarande ekonomiska resurser slås ihop till
en påse som står till den sammanslagna organisationens förfogande.
- Kommunförbundet i Västernorrland vill tillsammans med lokala
intressenter att det bildas "arbetsförbund" i varje kommun av de lokala
huvudmännen - länsarbetsnämnden, försäkringskassan, kommunen och
landstinget. Förbunden skall disponera de medel som i normala fall är
budgeterade för respektive huvudman: länsarbetsnämndens medel för ak-
tiva åtgärder, a-kassemedlen, försäkringskassans arbetsmarknadsrelaterade
medel, kommunens medel för arbetsmarknadspolitiska åtgärder och
socialbidrag samt landstingets medel för arbetsmarknadspolitiska åtgärder.
Arbetsförbundet skall bl a verka för att nya arbetsmarknader etableras vid
sidan om den normala, för att människor skall uppmuntras att varva
studier med arbete och för att arbetsmarknadsinsatser skall värderas i
vidare perspektiv, t ex regionalt eller i ett näringsperspektiv.
Gemensamt i båda dessa och många andra ansökningar är att
man anser det nödvändigt med genomgripande institutionella
förändringar för att åstadkomma en förbättrad samverkan.
Sett mot dessa önskemål är den försöksverksamhet som
beslutats av riksdagen alldeles för begränsad.
Miljöpartiet anser det angeläget att all den lokala erfarenhet som
ansökningarna representerar tas till vara genom att ett genomgripande
reformarbete snarast initieras. Reformarbetet bör omfatta en översyn och
samordning av berörda ersättningssystem och en samordning eller samman-
slagning av i första hand arbetsförmedlingarna, försäkringskassan och den del
av kommunens socialtjänst som handlägger socialbidragen. Samordningen av
ersättningssystemen behandlas i kommande avsnitt.
En sammanförd lokal organisation
Det bör, enligt vår uppfattning, utredas för- och nackdelar
med att lägga samman arbetsförmedlingens,
försäkringskassans och en del av socialbyråns verksamhet på
lokal nivå till en gemensam organisation. Det gäller främst
den del av socialbyrån som sysslar med utbetalning av
socialbidrag. Figur 3 visar en tänkbar principskiss för en
sådan organisation. Det bör betonas att figuren skall ses om
ett exempel och att också andra lösningar kan vara tänkbara.
Figur 3 Principskiss för en sammanslagen lokal
organisation
Den personlige handläggaren har en central roll i
organisationen. Handläggaren är personlig kontaktman för
ett antal personer och fattar själv alla beslut som rör klienten
i samråd med denne. Det gäller både beslut om olika slags
placeringar eller hjälp, remisser, m.m. och beslut om
ekonomisk ersättning. Handläggaren skall ha en god
allmänkännedom om alla de alternativ och resurser som kan
stå till förfogande liksom om ersättningssystemen (som bör
bli mycket enklare än idag med ett mer enhetligt ersättnings-
system).
Genom denna uppläggning får den som söker hjälp en fast punkt i tillvaron.
Han riskerar inte att bli bollad runt mellan olika myndigheter som ständigt
försöker skjuta problemen ifrån sig. Den personlige handläggaren kan aldrig
frånsäga sig ansvaret. Handläggaren lär med tiden känna dem han arbetar
med väl. Organisationen blir effektiv och resursbesparande både för sam-
hället och för klienten.
För att ytterligare höja kompetensen, servicen och effektiviteten kan man
tänka sig att varje personlig handläggare specialiserar sig på en viss grupp av
personer. En kanske på ungdomar som har problem att finna sig till rätta, en
på personer med alkoholproblem, en på ensamma mammor, en på äldre
arbetslösa, en på personer med psykiska problem, etc.
Till sitt förfogande har klienten, assisterad av den personlige handläggaren,
ett stort antal alternativ såväl inuti som utanför organisationen.
Den traditionella arbetsförmedlingen är naturligtvis förstahandsalternativet
om det bedöms att klienten har en chans på den reguljära arbetsmarknaden.
Den personlige handläggaren skall själv kunna hjälpa till i viss omfattning
och ge råd och hänvisa till arbeten med hjälp av platsjournaler,
dataterminaler, etc. Vid behov av mer kvalificerad hjälp och rådgivning skall
han kunna hänvisa till experter inom organisationen.
För att om möjligt kunna få arbete på den reguljära arbetsmarknaden skall
den arbetssökande kunna få nödvändig hjälp och stöd av olika resurser
utanför organisationen: sjukvård, socialtjänst, rehabiliteringsresurser,
utbildning, med mera.
Där det bedöms att den arbetssökande för närvarande inte har några utsikter
på den reguljära arbetsmarknaden, kan han erbjudas insatser på den
alternativa "lokala arbetsmarknaden".
Den sammanslagna organisationen bör ha en nära kommunal anknytning
genom att dess styrelse har en majoritet av kommunala företrädare.
Finansieringen kan bygga i huvudsak på nuvarande finansieringskällor där
staten står för huvuddelen men kommunerna också bidrar med en del.
Utbildning
Som nämnts flera gånger ovan kommer arbetskraftens
utbildning och kompetensutveckling att ha en avgörande
betydelse för Sveriges konkurrenskraft framöver. De nya
utbildningsplatserna på komvux för främst
gymnasiekompetens som föreslås i propositionen är därför
välkomna, liksom de 30 000 nya platserna inom högskolor
och universitet.
I sammanhanget är det viktigt att notera att satsningen på högskolor också
måste innehålla en betydande satsning på forskning för att kunna ge de
positiva effekter som regeringen tillgodoräknar sig. Vi förutsätter att
regeringen återkommer med en sådan motsvarande satsning i höstens
forskningspolitiska proposition. Uteblir tillräckliga satsningar på forskning är
risken stor att högskolesatsningen blir en dyrbar utbildning till fortsatt
arbetslöshet.
Under normala förhållanden sker planering av utbildning med hänsyn till
såväl de sökandes behov som samhällets behov av utbildning med visst
innehåll, möjligheter att ge utbildning med hög kvalitet (lärarkompetens och
resurser i form av utrustning etc) och möjligheter att finansiera utbildningen.
I regeringens förslag är det väl närmast den sista punkten som analyserats och
motiverats. Frågan om innehållet i utbildningarna liksom möjligheterna till
framtida anställning efter olika utbildningar har inte närmare berörts. Det
finns därmed också en risk för att de som söker sig till utbildningarna saknar
det viktigaste för varje studerande - motivation och intresse för studierna.
En grupp som visat sig överrepresenterad bland de arbetslösa har glömts
bort i regeringens förslag. Det är alla vuxna med specifika läs- och
skrivsvårigheter. Varför inte nu gripa tillfället och göra en rejäl insats för
att
ge alla dessa människor en god undervisning så att de får kunskaper i läsning
och skrivning, två så viktiga medel för ett aktivt deltagande inte bara i
arbetslivet utan i hela den demokratiska processen. Miljöpartiet har i
samband med tilläggsbudgeten för innevarande budgetår föreslagit att 50
miljoner kronor avsätts till särskilda satsningar på detta område. Vi avser att
återkomma i samband med budgetbehandlingen med nya förslag - såvida inte
regeringen tillgodoser kraven och sålunda hörsammar vår begäran.
Medverkan från näringslivet
Propositionen innehåller förslag till stora insatser från
samhällets sida med nästan hela finansieringen i form av
skattemedel och tjänster från den offentliga sektorn. Även
näringslivet bör göra ökade insatser för att stimulera såväl
utbildning som intresse för utbildning inom de sektorer där
företagen behöver kvalificerad arbetskraft. Det handlar t.ex.
om att tidigt väcka ungdomars intresse genom att ställa upp
med meningsfull praktik för grundskoleelever och genom
välplanerad arbetsplatsförlagd utbildning för
gymnasieelever.
De större företagen uttrycker ofta en önskan om större flexibilitet och
modernisering av den högre utbildningen. Här skulle företagen kunna öka sin
samverkan med universitet och högskolor och aktivt gå in med t.ex.
fortbildning av lärare och forskare och inrätta doktorandtjänster på företagen i
samverkan med forskarutbildning vid en högskola.
Universitet och högskolor skulle också kunna öppna sin verksamhet
gentemot företag och den offentliga tjänstesektorn genom att t.ex. starta
samhällsjour med studerande i forskarutbildning på speciella tidsbegränsade
deltidstjänster. Det skulle dels ge studenterna god erfarenhet inför ett
kommande steg ut i förvärvslivet, dels ge företagen tillgång till kompetens för
sin utveckling. Och det skapar naturligtvis meningsfulla arbeten direkt. Listan
på denna typ av åtgärder skulle kunna göras lång. Den kan emellertid
knappast bli kortare än vad som står redovisat i regeringens förslag. Det
innehåller huvudsakligen endast förslag till fler studieplatser och mer pengar
till studiefinansiering, riktat mot arbetslösa.
Miljöpartiet stöder regeringens förslag till utbildningssatsning därför att det
innebär akut hjälp där åtgärder brådskar, men föreslår samtidigt att de
ändrings- och tilläggsförslag som anförts ovan beaktas vid förslagets genom-
förande. Vi föreslår också att regeringen utarbetar förslag som på ett helt
annat sätt behandlar de problem som måste lösas för att vi skall få en
utbildningssatsning som tillgodoser de kvalitetskrav som de studerande, den
offentliga sektorn, näringslivet och skattebetalarna har all rätt att ställa.
Lärlingssystem
I många länder, bl.a. i Tyskland, har man enligt tradition ett
lärlingssystem, där företagen tar ett större ansvar för
yrkesutbildningen. Lärlingarna har lättare att få arbete efter
utbildningens slut. I Sverige har de stora företagen SKF i
Göteborg en verkstadsskola med utbildningslön och Volvo
Aero i Trollhättan utbildar ingenjörer inom avancerad teknik
och data med hjälp av kommunen, som står för en del av
teoriundervisningen. Dessa elever är nästan garanterade en
anställning efter avslutad utbildning.
Miljöpartiet ser positivt på en utveckling av lärlingssystem i arbetslivet och
anser att det bör ingå som en naturlig del i både ungdoms- och
vuxenutbildning.
Företag med anställda över ett visst antal bör ta emot lärlingar för
utbildning. Formen för lärlingssystem kan se olika ut inom olika yrkes-
områden. Praktik och utbildning kan varvas inom ramen för gymnasieskolan
och komvuxutbildningen, medan man i andra yrkesområden kan utveckla
modeller liknande det gamla gesällsystemet.
Kvinnor
Arbetslösheten har många ansikten. Kvinnor har drabbats
hårt av de senaste årens kraftiga nedskärningar inom såväl
den privata som den offentliga sektorn. En stor del av den
kvinnliga arbetskraften återfinns inom den offentliga sektorn,
och kvinnor är vanligen mer beroende av service från den
offentliga sektorn för att över huvud taget ha en möjlighet till
förvärvsarbete. På så sätt är neddragningarna i den offentliga
sektorn ett hot mot jämställdheten.
Könsuppdelad statistik en förutsättning
Ett förbättrande av kvinnors ekonomiska ställning och
inflytande är ett grundläggande mål för Miljöpartiet,
eftersom det påverkar jämställdheten på samtliga plan.
Därför kräver Miljöpartiet att regeringen snarast
kompletterar sina förslag med könsuppdelad statistik vad
gäller arbetsmarknad, arbetsmarknadsåtgärder och
utbildningssatsningar som bekostas med skattemedel. Vi vill
se det faktiska resultatet av att regeringen uttalat att den
arbetar för att låta jämställdhetsperspektivet genomsyra
samtliga sina beslut. Frånvaron av en genomgripande
redovisning och analys kan medföra att jämställdheten
försämras från ett redan oacceptabelt utgångsläge.
Kvinnors företagande
När kvinnor startar egna företag är ofta humankapitalet, dvs
tillgången i dem själva, deras kompetens och erfarenhet, den
viktigaste tillgången. Studier från andra länder visar att
kvinnor i betydligt högre utsträckning än män prioriterar att
amortera av sina lån i tid - sannolikt gäller detta även i vårt
land. Trots detta har kvinnor svårt att vinna gehör för sina
affärsidéer när de uppvaktar sitt bankkontor. Presentation av
affärsidé och tillvägagångssätt i övrigt skiljer ut sig från den
företagaranda och kultur som bankmän är vana att möta. Vid
dessa möten uppstår en "kulturkrock" till nackdel för
kvinnorna. Kvinnor är kraftigt underrepresenterade bland
företagare och företagsledare. Regering och riksdag kan och
bör från sin övergripande och normbildande position vara
drivande i att sudda bort fördomar mot kvinnliga företagare.
Miljöpartiet föreslår därför att målet bör vara att hälften av det stöd som
utgår från staten till nya företagare bör vara riktat mot kvinnligt företagande.
Vi vill inte ha någon positiv särbehandling av kvinnor som grupp utan menar
att de skall få en rättvisande behandling. Självklart måste kvinnor ges vad
som tillkommer dem utifrån gruppen "arbetslösa kvinnors" storlek.
Arbetsmarknadspolitiska åtgärder
Miljöpartiet vill ha åtgärder riktade mot kvinnor i form av
kurser i marknadsföring, marknadsanalys,
informationsteknik och vad som i övrigt kan saknas för att
redan kompetenta kvinnor skall kunna försörja sig själva
igen. Det får inte vara så att arbetslösa män tilldelas åtgärder
som kostar mer än vad arbetslösa kvinnor erhåller.
Resonemanget är, precis som för invandrare, ungdomar eller
andra grupper med speciella behov, att de skall få del av de
resurser som finns att tillgå mätt utifrån gruppens storlek och
de särskilda behov som följer av problemens art. Dessutom
vill vi att regeringen, vilket ovan beskrivits under avsnittet
"statistik", återkommer med besked om på vilket sätt detta
redan är genomfört, eller beräknas genomföras under
mandatperioden. Dessa analyser och redovisningar kan på ett
naturligt sätt ingå i de halvårsvisa uppföljningar av
arbetsmarknadens utveckling som regeringen utlovar i
propositionen.
Ersättningssystemen
Samordning av olika system
Idag finns en stor flora av ersättningssystem för människor
som är sjuka, arbetslösa, har sociala problem och/eller
befinner sig i arbetsmarknadspolitiska åtgärder eller
utbildning. En bättre organisatorisk samverkan på lokal nivå
skulle avsevärt underlättas av en samordning eller
sammanslagning av de olika ersättningssystemen. Det gäller
både ersättningarna med kort och lång varaktighet. Dessa
ersättningar är nu under utredning av dels Sjuk- och
arbetsskadekommittén, dels utredningen om
arbetslöshetsersättningen. Studiemedelsutredningen har
också nyligen presenterat sitt förslag.
Enligt de signaler som hittills framkommit från utredningsarbetet riskerar
det att sluta i att splittringen mellan de olika systemen snarast kan öka
ytterligare. Den nya ohälsoförsäkringen skall enligt direktiven vara
inkomstberoende och baserad på renodlat medicinska kriterier. A-
kasseersättningen skall tidsbegränsas genom en "bortre parentes" utan att det
klart sagts ut vad som skall komma efter denna för långvarigt arbetslösa. Ett
förslag som diskuterats är en "försörjningsgaranti" på socialbidragsnivå. Om
detta genomförs skulle man ytterligare cementera uppdelningen mellan olika
sektorer. Det skulle få stor ekonomisk betydelse om en person med en
blandad problembild kom att klassas som sjuk eller "bara" arbetslös, vilket i
sin tur skulle försvåra bl.a. den önskvärda lokala samverkan mellan olika
organ.
I stället bör man, enligt vår uppfattning, gå den motsatta vägen och
avdramatisera skillnaderna genom en harmonisering av ersättningssystemen.
Det är också angeläget att, där så är möjligt, samma ersättningssystem skall
gälla i de olika slagen av arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Studier som
innebär vidareutbildning bör så långt som möjligt bedrivas med studiemedel
enligt de nya principer som föreslagits av Studiemedelsutredningen.
De utredningar som nu utreder ohälsoförsäkringen, arbetslöshets-
försäkringen och studiemedlen kan var för sig ha gjort goda insatser. Det är
dock allmänt omvittnat från dem som deltar i utredningarna att man saknat
den nödvändiga överblicken och samordningen med andra sektorer. Risken är
därför stor att den nödvändiga samordningen och överblicken inte kommer
till stånd. Det är också viktigt att den samordningen sker med så stor
parlamentarisk förankring som möjligt. Miljöpartiet föreslår därför att en
särskild parlamentarisk beredning tillsätts med uppgift att utarbeta ett samlat
och samordnat förslag för de olika ersättningssystemen. Beredningens arbete
skall ske snabbt och bygga på den information och det arbete som gjorts av
de ovan nämnda kommittéerna och utredningarna. Arbetet bör kunna påbörjas
medan remissarbetet pågår på Sjuk- och arbetsskadekommitténs och
Studiemedelskommitténs betänkanden respektive medan ARBOM-
utredningen avslutar sitt arbete.
I propositionen föreslås att de tillskapade utbildningsplatserna skall vara
öppna för arbetslösa men också för anställda som önskar vidareutbilda sig,
med bivillkoret att vikarie anställs från gruppen långtidsarbetslösa. Det
särskilda utbildningsbidraget i form av a-kasseersättning under 1 år för
studier på gymnasium eller grundskola för vuxna som saknar denna
utbildning kan accepteras som en engångsföreteelse. Principen att studera på
a-kassa står i konflikt med studiestödssystemet för övrigt och är som generell
lösning oacceptabel. För att bl.a. minska orättvisorna i studiefinansieringen
enligt regeringens förslag, bör dock nedre åldersgränsen för studier på a-kassa
höjas till 35 år. Den övre gränsen bör med hänsyn till de äldre arbetslösas
speciella situation tas bort (a-kassa upphör som vanligt vid pension).
Arbetslöshetsersättningen
Kvalificering och garantinivå
De regler som för närvarande gäller för kvalificering till a-
kasseersättning resp kontant arbetsmarknadsstöd, KAS, gör
att många stängs ute och tvingas leva på socialbidrag eller på
bidrag från föräldrarna. Det gäller särskilt ungdomar som
aldrig kommit in riktigt på arbetsmarknaden. De nuvarande
kvalificeringsreglerna slår snett och skapar orimliga
tröskeleffekter. Ungdomar som saknat ett halvt till ett års
ordinarie arbete för att kvalificera sig, kan i många år få leva
på socialbidragsnivå, medan den som lyckats kvalificera sig
för a-kassa genom att jobba denna tid sedan kan leva på en
avsevärt bättre nivå under lika lång tid.
Mot den bakgrunden avvisar vi propositionens förslag om att en höjning av
ersättningsnivån till 80 procent i a-kassan delvis skall finansieras genom
skärpta kvalifikationskrav för att komma in i försäkringen.
Golvnivån i a-kassan på 230 kronor per dag (motsvarande ca 5 000
kr/mån), som också utgör KAS-nivån, är idag alldeles för låg. Vi välkomnar
här ARBOM-utredningens förslag att höja nivån till 6 500 kr/mån som ett
första steg i rätt riktning.
Ersättningsnivåer
Det är nödvändigt att höja ersättningsnivån i a-kassan (och
andra socialförsäkringar) till 80 procent för lägre avlönade.
Detta får dock inte finansieras genom att fler helt stängs ute
från försäkringen genom skärpta kvalifikationskrav eller en
"bortre parentes" utan att något sägs om vad som skall
komma efter parentesen. Inte heller får det finansieras genom
manipulationer med den årliga uppräkningen av
ersättningsnivån för dem som redan är arbetslösa.
Miljöpartiet anser i stället att finansieringen bör ske genom införandet av
ett "brutet tak" i de kortvariga ersättningssystemen. Miljöpartiets förslag
innebär att ersättningen höjs till 80 procent för inkomster upp till en
brytpunkt, som för närvarande bör föreslås ligga vid 4,2 basbelopp, ca
12 700 kr/mån. Vid inkomster därutöver skall ersättningen vara 80 procent
för den del av inkomsten som ligger under brytpunkten och 40 procent för
den del av inkomsten som ligger över brytpunkten.
Bortre parentes och ersättningar vid långvarig
arbetslöshet
I propositionen föreslås en "bortre parentes" som skall göra
det omöjligt att utan tidsmässig begränsning varva perioder
av a-kassa och arbetsmarknadspolitiska åtgärder. ARBOM-
utredningen har utrett konsekvenserna av att sätta en sådan
bortre gräns efter 3-4 år. Enligt den analys utredningen gjort
på material från 1995 skulle en sådan gräns då ha betytt att
ca 60 000 personer utestängs från försäkringen. Man fann
också att bara en mycket liten del av dessa var personer som
inte strävar efter att få ett nytt jobb utan helst vill fortsätta att
leva på ersättningar.
Miljöpartiet anser att det i och för sig är riktigt att sätta ett slut för den
mer
kortvariga omställningsförsäkring som a-kassan är avsedd att vara och är
organiserad för. En absolut och ovillkorlig förutsättning för detta är dock att
a-kassan då ersätts av ett annat godtagbart system. Det är inte acceptabelt att
de som utförsäkras skall tvingas leva på KAS- eller på socialbidragsnivå.
Vårt förslag är i stället en grundskyddsnivå, som ligger på ungefär samma
nivå som den nuvarande grundskyddsnivån i förtidspensioneringen inklusive
möjligheten att söka bostadsbidrag. En sådan nivå skulle också underlätta
samordningen med den nya ohälsoförsäkringen.
I propositionen saknas förslag om sådan ersättning som kan komma efter
den bortre parentesen. Regeringens förslag bör därför avslås och regeringen
bör återkomma med förslag som även inkluderar en sådan ersättning efter den
bortre parentesen.
Arbetsrätt
Lagen om anställningsskydd
Den borgerliga regeringen genomförde genom den s.k.
småföretagarpropositionen (1993/94:67 ) en rad
förändringar i anställningsskyddslagen. När den nya
regeringen tillträdde efter valet 1994 upphävdes de berörda
reglerna och återställdes därmed till vad som gällde tidigare.
De borgerliga partierna fortsätter nu sin tidigare politik och
argumenterar för en flexiblare arbetsrätt, dvs. en återgång till
de regler som infördes av fyrpartiregeringen.
Debatten om arbetsrätten kan sägas utgå från två extremer: antingen att
nuvarande arbetsrätt behålls oförändrad eller att den helt avskaffas. Men hur
skall vi i Sverige få fram en ny arbetsrättslig lagstiftning, som får en sådan
social förankring att inte heller en framtida ny regering vågar sig på annat än
marginella ändringar? Det bästa är att lagstiftningen redan från början har en
bred politisk uppslutning. Miljöpartiet anser att förändringarna av den
framtida arbetsrätten bör ta sikte på sådana regler som direkt förstärker
arbetstagarens ställning i arbetslivet, och samtidigt bidrar till att öka
företa-
gens produktivitet och flexibilitet.
Spelreglerna på arbetsmarknaden är viktiga både för företagen och för de
anställda. Syftet är att skapa en rimlig balans mellan parterna för att uppnå
ett
mer demokratiskt och väl fungerande arbetsliv. Det är en viktig uppgift för
arbetsmarknadens parter att genom kollektivavtal ge reglerna en sådan
utformning att de fungerar väl i praktiken, att de blir så enkla och effektiva
som möjligt och så att inflytande i form av ansvar och befogenheter läggs så
nära de berörda som möjligt. I det följande kommenterar vi vår inställning till
några av de frågor som nu debatteras kring arbetsrätten.
Visstidsanställning vid arbetsanhopning
Enligt LAS kan man idag anställa någon vid s.k.
arbetsanhopning under sex månader inom en ramtid av två
år. För att motverka övertidsuttag vid arbetstoppar och i
stället möjliggöra nyanställningar vill vi förlänga
visstidsanställning vid arbetsanhopning från 6 månader till
12 månader under en tvåårsperiod.
Provanställning
Vi finner ingen anledning att ändra nuvarande lagstiftning.
Sex månader är fullt tillräckligt för att arbetstagare och
arbetsgivare skall lära känna varandra.
Turordningsregler
Vi anser principiellt att småföretag skall kunna ha särregler.
Anledningen härtill är att de minsta företagen är extremt
beroende av nyckelpersoner. Vi vill därför att arbetsgivaren i
ett företag med högst 10 anställda skall få undanta två
anställda från turordningsregeln, under förutsättning att lagar
som förbjuder könsdiskriminering och föreningsrättskränk-
ning inte kan kringgås. Däremot anser vi inte att en sådan
regel skall gälla övriga företag.
Blockader mot enmans- och
familjeföretag
Det är inte rimligt att facket skall kunna blockera ett företag,
med syftet att uppnå ett kollektivavtal, som i praktiken inte
kommer att reglera arbetsvillkoren för någon. Familjeföretag
måste ges rätten att, utan inblandning, få bestämma vilka
inbördes förhållanden som skall råda. Vi föreslår därför att
det i MBL återinförs en regel som förbjuder en stridsåtgärd
om åtgärden har till ändamål att kollektivavtal skall träffas
med ett företag som inte har några arbetstagare eller där bara
företagaren eller dennes familjemedlemmar är arbetstagare.
Diskriminering av invandrare
Lagen mot etnisk diskriminering
År 1994 infördes en särskild arbetsrättslig lag med förbud
mot etnisk diskriminering i arbetslivet som gäller för hela
arbetsmarknaden. Lagstiftningen är uppbyggd kring två
förbud mot otillbörlig särbehandling på etnisk grund. Det ena
förbudet avser behandling av arbetssökande och det andra
behandling av arbetstagare. Diskrimineringsgrunderna är ras,
hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung eller trosbekännelse.
Förbudet riktar sig mot avsiktliga otillbörliga förfaranden
som innebär negativ särbehandling på etnisk grund. Så kallad
indirekt diskriminering omfattas inte av förbudet. För att
träffas av förbudet mot diskriminering av arbetssökande skall
arbetsgivaren ha anställt någon annan än den diskriminerade.
Det är genom att ha anställt den andre som överträdelsen
sker. Ett diskriminerande beteende under
rekryteringsförfarandet träffas inte i sig av förbudet.
Förändring av lagstiftning
Trots den nya lagen om etnisk diskriminering förekommer
alltjämt en omfattande diskriminering av invandrare på den
svenska arbetsmarknaden. Allt fler medger nu att
lagstiftningen inte fungerar i praktiken och att ändring måste
komma till stånd.
I 3 § jämställdhetslagen sägs att arbetsgivaren inom ramen för sin
verksamhet skall bedriva ett målinriktat arbete för att aktivt främja
jämställdhet i arbetslivet. Samma målsättning finns inte i lagen om etnisk
diskriminering. Enligt 8 och 9 §§ denna lag får en arbetsgivare inte
diskriminera, men däremot är han inte skyldig att genom aktiva åtgärder
motverka diskriminering. För att uppnå samma effekter även vid etnisk
diskriminering, bör därför denna lag kompletteras med jämställdhetslagens
motsvarande målsättningsparagraf. Härigenom skall man uppnå att
arbetsledningsrätten även vid etnisk diskriminering omfattar krav på aktiva
åtgärder från arbetsgivaren.
Miljöpartiet anser att samhället inom arbetsrätten, liksom inom straffrättens
område, måste markera att man ser särskilt allvarligt på ojämlik behandling
som har sin grund i etnisk diskriminering. Genom att särskilt behandla sådan
ojämlik behandling i lagen mot etnisk diskriminering skulle arbetsgivaren få
betala större skadestånd vid etnisk diskriminering än vid sådana handlingar
som har sin grund i vanlig orättvis arbetsledning. Miljöpartiet föreslår att
lagen om etnisk diskriminering ändras enligt nedan.
Förslag till ändring i lagen om etnisk
diskriminering
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1994:134) mot
etnisk diskriminering
dels att 1, 8 och 9 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 7 a §, av
följande lydelse:
Nuvarande lydelse
Motionärernas förslag
1 §
Denna lag har till ändamål att
motverka etnisk diskriminering. Med
etnisk diskriminering avses att en
person eller en grupp av personer
missgynnas i förhållande till andra
eller på annat sätt utsätts för orättvis
eller kränkande behandling på grund
av ras, hudfärg, nationellt eller etniskt
ursprung eller trosbekännelse.
Denna lag har till ändamål att
främja allas rätt till likabehandling i
arbetslivet oberoende av hudfärg,
nationellt eller etniskt ursprung eller
trosbekännelse samt att motverka
etnisk diskriminering.
Lagen har främst till ändamål att
främja invandrarnas ställning i
arbetslivet.
Med etnisk diskriminering avses
att en person eller grupp av personer
missgynnas i förhållande till andra
eller på annat sätt utsätts för
oförrätter eller kränkande behandling
på grund av hudfärg, nationellt eller
etniskt ursprung eller trosbekännelse.
Målinriktat arbete för att eliminera diskriminering i
arbetslivet
7 a
Arbetsgivaren skall inom
ramen för sin verksamhet
bedriva ett målinriktat arbete
för att aktivt främja en
utjämning av villkoren för
grupper som är eftersatta på
grund av sin etniska
tillhörighet samt aktivt
motverka diskriminering på
arbetsplatsen på grund av
etnisk tillhörighet.
8 §
En arbetsgivare får vid
anställning inte otillbörligt
särbehandla en arbetssökande
genom att förbigå den
arbetssökande på grund av
hans eller hennes ras,
hudfärg, nationella eller
etniska ursprung eller
trosbekännelse.
En arbetsgivare får vid anställning
inte otillbörligt särbehandla en ar-
betssökande genom att förbigå den
arbetssökande på grund av hans eller
hennes hudfärg, nationalitet, etniska
ursprung eller trosbekännelse.
Otillbörlig särbehandling
föreligger om någon som
ovan sägs särbehandlas och
arbetsgivaren inte kan
redovisa att han har
objektivt godtagbara skäl för
det.
9 §
En arbetsgivare får inte
otillbörligt särbehandla en
arbetstagare på grund av hans
eller hennes ras, hudfärg,
nationella eller etniska
ursprung eller trosbekännelse
genom att
1. tillämpa oförmånliga anställ-
nings- eller andra arbetsvillkor,
2. leda och fördela arbetet på ett
för arbetstagaren oförmånligt sätt,
eller
3. säga upp, avskeda, permittera
eller vidta någon annan jämförlig
åtgärd mot arbetstagaren.
En arbetsgivare får inte
otillbörligt särbehandla en
arbetstagare på grund av hans
eller hennes hudfärg,
nationella eller etniska
ursprung eller trosbekännelse
genom att
1. tillämpa oförmånliga anställ-
nings- eller andra arbetsvillkor,
2. leda och fördela arbetet på ett
för arbetstagaren oförmånligt sätt,
eller
3. säga upp, avskeda, permittera
eller vidta någon annan jämförlig
åtgärd mot arbetstagaren.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om synen på sysselsättning och lönearbete,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om framtidens arbetsmarknad,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att ökad tillväxt inte löser problemet med
arbetslösheten,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om den ekologiska omställningen som motor för
framtidens, arbetsmarknad,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om målet för sänkning av den totala och den öppna
arbetslösheten,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om "gröna" jobb och utökade budgetramar inom
energisektorn,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om kretsloppsanpassade va-system,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om uppdrag till Naturvårdsverket om
sammanställning av erfarenheter från kretsloppsanpassade va-system,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om utökad utgiftsram för sanering av miljöskadade
områden,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om utökad utgiftsram för kalkning av försurade sjöar,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om naturvårdsinventeringar,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om naturbevakare,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att investeringsbidrag till allergisanering skall
ingå i de aviserade miljösatsningarna,
14. att riksdagen hos regeringen begär förslag till "grönt" ROT-
bidrag i enlighet med vad som anförts i motionen,
15. att riksdagen avslår förslaget till lag om tillfällig nedsättning av
stämpelskatt i vissa fall,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om miljöanpassade transportsystem,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om åtgärder för att begränsa buller,
18. att riksdagen avslår förslaget till lag om ändring i lagen
(1996:537) om ändring i lagen (1978:69) om försäljningsskatt på
motorfordon,
19. att riksdagen avslår förslaget till lag om ändring i
fordonsskattelagen (1988:327),
20. att riksdagen avslår förslaget till lag om ändring i bilskrotnings-
lagen (1975:343),
21. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av
beskattningen av bilförmån i enlighet med riktlinjerna i motionen,
22. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ändrad beräkning av skiktgränsen för statlig
inkomstskatt,
23. att riksdagen hos regeringen begär förslag om förändring av
stödet till kulturarbetare i form av ett konstnärstillägg i enlighet med
vad som anförts i motionen,
24. att riksdagen beslutar att programmet för samarbete och
utveckling inom Östersjöregionen skall genomföras på tre år i stället
för fem år och ges en tydlig miljöinriktning,
25. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av en skatteväxling på 25 miljarder
kronor på tre år och 100 miljarder kronor fram till år 2010,
26. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om minskad arbetslöshet genom sänkt arbetstid,
27. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagstiftning om 35
timmars veckoarbetstid i enlighet med vad som anförts i motionen,
28. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om initiativ till ett kontrakt med arbetsmarknadens
parter om en arbetstidsförkortning till 35 timmars arbetsvecka,
29. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lag om sabbatsår
enligt den danska modellen; en förutsättning för tjänstledigheten bör
vara att en arbetslös kan beredas arbete i den tjänstlediges ställe under
tiden för tjänstledigheten,
30. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en utredning av möjligheten till arbetsdelning
enligt den danska s.k. sopåkarmodellen,
31. att riksdagen hos regeringen begär förslag till hur moment om
företagande kan komma in i kursplanerna i alla stadier i
undervisningsväsendet,
32. att riksdagen hos regeringen begär förslag till inrättande av ett
särskilt organ för fortlöpande förenklingar och avregleringar för
företagande,
33. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om beskattningen av arbetande kapital,
34. att riksdagen beslutar att börsnoterade aktier vid
förmögenhetsbeskattning skall värderas till 75 % av marknadsvärdet,
35. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om statligt stöd till nätverk som stimulerar
småföretagens miljötänkande,
36. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ytterligare medel för utökning av rådgivningen
vid landets kooperativa utvecklingscentra som del i den aviserade
satsningen på företagande,
37. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att överflytta ansvar för delar av anslag för
nyföretagarlån och lån till kvinnors företagande till LKU,
38. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att undersöka en alternativ utformning av
nedsättningen av sociala avgifter för företag,
39. att riksdagen avslår regeringens förslag till treårigt program för
småföretagsutveckling, förnyelse och tillväxt,
40. att riksdagen hos regeringen begär förslag till samlad
redovisning och analys av företagsstöden i enlighet med vad som
anförts i motionen,
41. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av särskilda stimulanser för
tjänstesektorn,
42. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om sambandet mellan ekonomisk tillväxt och
sysselsättningen inom den offentliga sektorn,
43. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om åtgärder som medför en ökad ekonomisk ram för
kommuner och landsting,
44. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om arbetsmarknadspolitikens uppgift,
45. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om förnyelse av arbetsmarknadspolitiska åtgärder,
46. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om åldersgränsen vid offentliga tillfälliga arbeten för
äldre,
47. att riksdagen hos regeringen begär tillsättande av en utredning
om villkoren för lokala arbetsmarknader enligt förslaget i motionen,
48. att riksdagen, vid bifall till hemställanspunkt 26 om sänkt
arbetstid, hos regeringen begär förslag om tidsbegränsade
arbetsmarknadspolitiska åtgärder i befintlig verksamhet enligt den s.k.
Kalmarmodellen,
49. att riksdagen hos regeringen begär tillsättandet av en utredning
om sammanslagna lokala organisationer i enlighet med vad som
anförts i motionen,
50. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av en mer genomtänkt planering av den
utökade utbildningen,
51. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om särskilda utbildningsinsatser för arbetslösa med
specifika läs- och skrivsvårigheter,
52. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om krav på ökade insatser från näringslivet vad gäller
arbetsplatsförlagd utbildning, praktik och fortbildning,
53. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ökat deltagande från universitet och högskolor i
form av service till och samarbete med offentliga tjänstesektorn och
det privata näringslivet,
54. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om lärlingssystem,
55. att riksdagen hos regeringen begär att den återkommer med
könsuppdelad statistik i enlighet med vad i som anförts i motionen,
56. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om vikten av att hälften av det stöd som utgår till
nyföretagande skall tilldelas kvinnliga företagare,
57. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om vikten av att hälften av AMS medel för
arbetslöshetsåtgärder skall tilldelas kvinnor,
58. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av samordning av olika ersättningssy-
stem,
59. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en parlamentarisk beredning för samordning av
olika ersättningssystem,
60. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ändrade åldersgränser för studiestöd via a-kassa
för gymnasie/grundskolestudier,
61. att riksdagen avslår regeringens förslag till lag om ändring i
lagen (1973:370) om arbetslöshetsförsäkring,
62. att riksdagen avslår regeringens förslag till lag om ändring i
lagen (1973:371) om kontant arbetsmarknadsstöd,
63. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om kvalificering och garantinivå i
arbetslöshetsförsäkringen,
64. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ersättningsnivåer i arbetslöshetsförsäkringen,
65. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om finansieringen av en höjning av ersättningsnivån
till 80 % i arbetslöshetsförsäkringen för dem med lägre inkomster,
66. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om bortre parentes och ersättningar vid långvarig
arbetslöshet,
67. att riksdagen av regeringen begär förslag om ändring av
lagbestämmelserna om visstidsanställning vid arbetsanhopning i
enlighet med vad som anförts i motionen,
68. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om provanställning,
69. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av
lagbestämmelserna om turordningsregler i företag med högst tio
anställda i enlighet med vad som anförts i motionen,
70. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan lagändring
som omöjliggör stridsåtgärd som har till ändamål att kollektivavtal
skall träffas med ett företag som inte har några arbetstagare eller där
bara företagaren eller dennes familjemedlemmar är arbetstagare,
71. att riksdagen antar de i motionen framställda förslagen till
ändringar i lagen mot etnisk diskriminering.
Stockholm den 19 juni 1996
Birger Schlaug (mp)
Marianne Samuelsson (mp)
Barbro Johansson (mp)
Roy Ottosson (mp)
Eva Goës (mp)
Ronny Korsberg (mp)