Motion till riksdagen

1995/96:Fi116

av Gudrun Schyman m.fl. (v)

med anledning av prop. 1995/96:222 Vissa åtgärder för att halvera arbetslösheten till år 2000, ändrade anslag för budgetåret 1995/96, finansiering, m.m.

---

Inledning

Vänsterpartiets presenterade i samband med regeringens
ekonomiska vårproposition ett sysselsättningspaket som
omfattar totalt 20 miljarder kronor. I huvudsak handlar det
om riktade skatte- och avgiftsminskningar i form av t.ex.
arbetsgivaravgiftssänkningar, räntestöd och sänkta
egenavgifter. Paketet omfattar ett grönt investeringsprogram,
stöd till kommuner och privat tjänstesektor, en större volym
på aktiv arbetsmarknadspolitik och stöd till försök med sex
timmars arbetsdag. Vänsterpartiet vidhåller dessa förslag och
kommer i samband med budgetpropositionen i september att
utveckla sysselsättningsprogrammet ytterligare. I denna
motion aviserar vi följaktligen en rad olika förslag som vi
återkommer närmare till i höst.

Vi håller fast vid den nivå på de totala budgetförstärkningarna som
regeringen och Vänsterpartiet var överens om efter valet hösten 1994, d.v.s.
114 miljarder kronors nivå 1998. Efter uppgörelserna mellan regeringen och
Vänsterpartiet hösten 1994 har regeringen tillsammans med Centern höjt
nivån på budgetförstärkningarna till 126 miljarder kronor. Vi avvisar dessa
ytterligare budgetförstärkningar. Vi menar att det positiva utfallet av de
genomförda budgetförstärkningarna och den negativa konjunkturutvecklingen
sammantaget talar för en mindre restriktiv finanspolitik. Vänsterpartiet
presenterade i samband med den ekonomiska vårpropositionen en alternativ
finanspolitik som preliminärt medger 16 miljarder i högre statliga utgifter för
1997, dels p.g.a. ett högre skattenetto än regeringen, dels genom att vi avvisar
ytterligare utgiftsminskningar. Huvuddelen av dessa 16 miljarder utnyttjas för
extra sysselsättnings- och utbildningsinsatser.

Ett program för sysselsättning

På tre övergripande områden menar Vänsterpartiet att
regeringens politik är otillräcklig för att komma till rätta med
Sveriges avgörande problem, den svaga ekonomiska
utvecklingen och den höga arbetslösheten.

Hemmamarknaden måste stärkas genom en mer
konjunkturstimulerande politik

Den ekonomiska politiken är för restriktiv. Den privata
konsumtionen är för svag och det privata sparandet för högt.
Vänsterpartiet föreslår en något lättare finanspolitik och en
högre nivå på de statliga utgifterna. Vi föreslår ett höjt
grundavdrag för låginkomsttagare. Vi avvisar de ytterligare
budgetförstärkningar som regeringen och Centern kom
överens om i den ekonomiska vårpropositionen i april. Vi
menar också att regeringen är för ensidigt inriktad på EMU-
anpassning, något som försvårar arbetslöshetsbekämpningen.

Regeringen presenterar inga åtgärder för att
komma till rätta med den strukturella
arbetslösheten

En stor del av arbetslösheten beror på att det svenska
näringslivet har för få kunskapsintensiva företag, på att
tjänstesektorns expansion förhindras av oförmånliga
kostnadsvillkor och på att arbetstiderna fördelas på ett
orimligt sätt. Det stora beroendet av råvarubaserade företag
gör Sverige sårbart. Vänsterpartiet menar att det behövs en
aktiv statlig näringspolitik inriktad på förnyelse och
omvandling i näringslivet, ett stöd till offentlig och privat
tjänstesektor och en omfördelning av arbetstiderna. En
arbetstidsreform är enligt vår mening helt nödvändig om vi
skall komma tillbaka till full sysselsättning.

Regeringens politik får orimliga
fördelningspolitiska effekter

Vänsterpartiet har tidigare visat att budgetsaneringspolitiken
har förstärkt inkomstklyftorna och ökat könsorättvisorna. Vi
menar att saneringen av statens ekonomi måste ske på ett
mer rättvist sätt. Nu får låginkomsttagarna bära de tyngsta
bördorna. De fortsatta neddragningarna inom offentlig sektor
tränger ut kvinnor i arbetslöshet och bidragsberoende. En
mer rättvis fördelningspolitik omfördelar
konsumtionsutrymme och stimulerar hemmamarknaden. Ett
större utrymme för kommunerna stärker kvinnornas
arbetsmarknad och gynnar den ekonomiska tillväxten.
Jämställdhet och rättvis fördelning skapar förutsättningar för
en balanserad ekonomisk utveckling.

Vänsterpartiet föreslår

- en aktiv och efterfrågestimulerande ekonomisk politik,
- en strukturpåverkande politik via aktiv näringspolitik och
arbetstidsreformer,
- en mer rättvis fördelningspolitik via skattesänkningar för
låginkomsttagare, skattehöjningar för höginkomsttagare
och ett större ekonomiskt utrymme för kommunsektorn.
Vänsterpartiet föreslår ett samlat 20-
miljarderspaket för nya jobb

- Stöd till kommunsektorn i form av sänkta arbetsgivaravgifter 5 mdr

- Stöd till privat tjänstesektor via sänkta arbetsgivaravgifter 5 mdr

- Sänkta egenavgifter på näringsinkomster för egenföretagare 0,6 mdr

- Sänkta arbetsgivaravgifter för försök med sextimmars arbetsdag 1,5 mdr

- Kreditstöd i form av en skatterabatt för småföretag 1 mdr

- Ett grönt investeringsprogram 1,5 mdr

- Aktiv arbetsmarknadspolitik, kommuner, utb. kvinnor, invandrare

och arbetshandikappade 3 mdr

- Näringspolitik, FoU-stöd, nätverk 1,2 mdr

- Akuta jobbinsatser för arbetslösa ungdomar 1,2 mdr

Totalt: 20 mdr

* En successiv arbetstidsförkortning är en nödvändig del av
sysselsättningsprogrammet.

* Dessutom föreslår Vänsterpartiet ett kompetensutvecklingsprogram i arbetslivet
genom framtidsfonder finansierade via vinstavsättningar i näringslivet under
inflytande av parterna på arbetsmarknaden. Programmet omfattar ca 2 mdr. Vi
föreslår också ett system med obligatoriska praktikplatser grundade på
praktikant-
avtal mellan parterna. Dessa praktikantplatser skall omfatta ungdomar under 25
år
samt invandrare. Systemet kommer att omfatta ca 50 000 platser.

I en motion till proposition 1995/96:207 En ekonomisk
politik för att halvera den öppna arbetslösheten till år 2000
utvecklar Vänsterpartiet utförligare synpunkter på
regeringens ekonomiska politik.

Skattepolitiken

En väsentlig del av regeringens sysselsättningspaket består
av skattepolitiska förslag och ställningstaganden. Endast i
två fall redovisar dock propositionen förslag till konkreta
lagändringar. Det gäller dels förslag till förändrad
beskattning av bilar, dels sänkt stämpelskatt. I dessa fall
föreslår regeringen regler som skall tillämpas med omedelbar
verkan. I övriga skattefrågor redovisar regeringen endast
principiella ställningstaganden och utgångspunkter för ett
fortsatt beredningsarbete.

Vänsterpartiet kan notera att flertalet ställningstaganden som rör
skattepolitiken i proposition 1995/96:222 ligger i linje med förslag som
Vänsterpartiet redan har redovisat till riksdagen. I flera fall gäller det
motionsyrkanden som riksdagen tidigare avslagit då de presenterades i
Vänsterpartiets skattemotioner.

Allmänna utgångspunkter

Vänsterpartiet delar regeringens bedömning att det var riktigt
att övergå till ett enklare skattesystem med lägre skattesatser
och bredare skattebaser. Vi var dock mycket kritiska till
skattereformens fördelningsprofil, och vi hävdade att den
gynnade skattebetalare i högre inkomstskikt. Vi kritiserade
också den bristfälliga finansieringen och varnade för att
reformen skulle leda till ökade offentliga underskott. På
bägge dessa punkter har Vänsterpartiet tyvärr fått rätt, ett
förhållande som numera erkänns även av regeringen som har
deklarerat att man avser att återkomma till dessa frågor.

Vänsterpartiet ser det som positivt att regeringen och Vänsterpartiet
kommit fram till samma principsyn när det gäller skattereformens
fördelningseffekter och finansiering. Vänsterpartiet delar dessutom
regeringens uppfattning att det är viktigt med stabila och förutsebara
skatteregler. Regeringen bör därför i samband med budgetpropositionen
hösten 1996 för riksdagen redovisa ett samlat ställningstagande till hur de
fördelningspolitiska skevheterna i skattereformen skall justeras. Riksdagen
bör som sin mening ge regeringen detta till känna.

Inför valet 1994 redovisade Vänsterpartiet ett skattepolitiskt alternativ för
arbete, rättvis fördelning och uthållig utveckling som i vissa väsentliga delar
nu är genomfört. Det gäller dels konkreta förslag, dels gäller det också
Vänsterpartiets bedömningar av hur mycket skatteuttaget kan och bör öka. I
alternativet ingick bl.a. en bedömning från Vänsterpartiets sida att det med
hänsyn till den ansträngda statsfinansiella situationen kunde vara rimligt att
öka de offentliga inkomsterna genom skattehöjningar inom en ram på 66
miljarder kronor. För denna bedömning utsattes Vänsterpartiet för kritik inte
minst från de fyra borgerliga regeringspartierna, men också från andra partier.
Vi kan trots detta nu konstatera att den faktiska utvecklingen när det gäller
nivån på skatteuttaget kommit att ansluta mycket nära till de utfästelser och
bedömningar som Vänsterpartiet gjorde inför valet 1994.

Det råder i dag en stor politisk enighet om att det krävs en väsentlig ökning
av antalet sysselsatta inom de små och medelstora företagen för att
arbetslösheten skall kunna pressas ner till rimliga nivåer. En viktig del av
Vänsterpartiets politik har därför bestått i en aktiv skattepolitik på
företagsområdet med inriktning att förbättra skattesituationen för de små och
medelstora företagen.

En väsentlig ökning av sysselsättningen inom de mindre företagen kräver
en starkare inhemsk efterfrågan - en bättre hemmamarknad. Det senare kan
ske på olika sätt, t.ex. riktade stimulanser inom vissa sektorer eller via en
omfördelning av köpkraft genom förändringar i den personliga
inkomstbeskattningen.

Vänsterpartiet har föreslagit skattelättnader för småföretag, justering av
grundavdragen för att omfördela köpkraft och lagt förslag om förändringar för
delar av tjänstesektorn. Vi har också krävt förenklingar av skattesystemet för
små företag. Och Vänsterpartiet har länge deklarerat att vi är beredda att
medverka till lättnader i den s.k. dubbelbeskattningen under förutsättning att
det sker i fördelningspolitiskt acceptabla former.

Skattepolitikens inriktning

Vänsterpartiet menar att den mycket allvarsamma situationen
när det gäller sysselsättningen gör det motiverat för
riksdagen att under den extra sommarsessionen ånyo ta
ställning till förslag angående allmänna riktlinjer för
skattepolitiken. Enligt Vänsterpartiets mening bör
skattepolitiken under de kommande åren utvecklas efter två
linjer - en röd skatteväxling för rättvis fördelning och ökad
efterfrågan samt en grön skatteväxling för en långsiktigt
uthållig utveckling. I detta perspektiv är således inte
huvudfrågorna att höja eller minska skatteuttaget utan snarast
att omfördela skatteuttaget på ett sådant sätt att rättvis
fördelning och uthållig tillväxt stimuleras.

I proposition 1995/96:222 konstaterar regeringen: "Under de senaste åren
har den inhemska efterfrågan utvecklats långsamt samtidigt som den
konkurrensutsatta sektorn vuxit snabbt. Ur sysselsättningssynpunkt är det
angeläget att tillväxten i den konkurrensutsatta sektorn kombineras med en
god utveckling av de mer sysselsättningsintensiva, inhemska sektorerna av
den svenska ekonomin. Skattepolitiken kan här ge ett bidrag" (proposition
1995/96:222 sid 4.1).

Vänsterpartiet kan instämma i ovanstående bedömning. Och Vänsterpartiet
menar att skattepolitikens bidrag skärps om riksdag och regering tar fasta på
följande förslag för en röd och grön skatteväxling, förslag som riksdagen
redan nu kan ställa sig bakom och som kan följas av konkret lagstiftning i
samband med budgetbehandlingen hösten 1996.

För att öka den effektiva efterfrågan bör en riktad skattesänkning göras för
lägre inkomster. Detta kan t.ex. ske genom ett förhöjt grundavdrag.
Vänsterpartiet har tidigare anvisat en ram på 4-5 miljarder kronor för denna
åtgärd. Förslaget bör kombineras med ett slopande av grundavdraget för
inkomster som ligger över brytpunkten för statlig skatt. Förslaget kan
beräknas stärka de offentliga inkomsterna med 5-7 miljarder kronor.

På kapitalsidan bör avdragsrätten begränsas genom införandet av ett strikt
avdragstak för alla ränteutgifter överstigande en nivå på ca 110 000 kr.
Dessutom bör förmögenhetsskatten breddas och skärpas genom ytterligare
skalsteg. Vänsterpartiet anser dessutom att arvs- och gåvobeskattningen bör
skärpas.

För att stödja mindre företag och nyföretagande förespråkar Vänsterpartiet
sänkta egenavgifter för egenföretagare och ett kreditstöd till mindre företag
genom skatteavdrag. För att stärka arbetsmarknaden och efterfrågan inom
tjänstesektorn har Vänsterpartiet föreslagit skattelättnader för såväl
kommunal som privat tjänstesektor. En rimlig ram för denna skattereduktion
under kommande budgetår kan enligt Vänsterpartiets bedömning vara ca 10
miljarder kronor fördelat lika på bägge sektorerna.

När det gäller bolagsbeskattningen menar Vänsterpartiet att skattesatsen
bör höjas från 28 till 30 %. Vänsterpartiet förordar dessutom en extra
värnskatt om 5 % på de bolagsvinster som överstiger 50 miljoner kronor.
Detta är åtgärder som bidrar till finansieringen av de skattelättnader som
Vänsterpartiet förespråkar bl.a. för mindre företag.

På energi- och miljöområdet förordar Vänsterpartiet ett successivt höjt
skatteuttag, främst när det gäller beskattning av el och CO2 men även en rad
andra höjningar bör övervägas. Det ökade skatteuttaget bör inte endast
omfatta hushållssektorn utan höjningarna bör läggas ut så att de stimulerar till
energi- och resurshushållning i produktionen. Bland annat av detta skäl bör
skattefriheten för industrin när det gäller elskatt slopas. För industrin kan
det
vara rimligt att nivån på elskatten sätts till hälften av den generella
kombinerat med nedsättningsregler för särskilt energikrävande industri.

Det ökade skatteuttaget på energi- och miljöområdet bör fogas in i en
medveten plan för en grön skatteväxling för att finansiera sänkt skatt på
arbete. En målsättning för denna skatteväxling kan vara att öka uttaget av
energi- och miljöskatter till ca 5-6 % av BNP.

Vad som ovan anförts angående riktlinjer för skattepolitiken bör riksdagen
som sin mening ge regeringen till känna.

Förslag och riktlinjer i proposition
1995/96:222

Som redan angivits ovan ligger flera av de förslag och
riktlinjer som presenteras i proposition 1995/96:222 i linje
med ställningstaganden som Vänsterpartiet tidigare har
redovisat. Vänsterpartiet välkomnar därför flera av de förslag
som regeringen nu aviserar, även om vi anser att de borde ha
kommit tidigare och att det hade varit en fördel om
regeringens proposition i än högre grad anknutit till de
förslag som Vänsterpartiet presenterat. I propositionen
redovisar regeringen ställningstaganden på 16 områden, här
nedan kommenteras dessa.

1. Regeringen förslår att stämpelskatten sänks till en tredjedel vid förvärv
av fast egendom och tomträtter. Sänkningen föreslås vara tillfällig och
omfatta de köp som sker under tiden 12 juni 1996-31 december 1997. Totalt
beräknar regeringen att förslaget innebär ett skattebortfall på 2 miljarder
kronor.

Som skäl anger regeringen att man vill öka omsättningen på
andrahandsmarknaden för att stimulera en prisuppgång, en uppgång som skall
bidra till att minska prisskillnaden mellan det befintliga beståndet och
nyproduktionen. Regeringen anger i propositionen att en reducerad
stämpelskatt kan få positiva effekter på nyproduktionen och därmed även på
sysselsättning och offentliga finanser.

Vänsterpartiet kan instämma i att rådande förhållande med en påtagligt
högre prisnivå i nyproduktionen är ett stort problem. Ett exempel på
problemet på småhusmarknaden är när en fastighet som byggdes 1992 för 1,2
miljoner kronor, 1995 hade fallit till ett marknadsvärde på i runda tal 750 000
kr. En sådan utveckling hämmar naturligtvis nyproduktionen. Om
andrahandsvärdet kan pressas upp blir det intressantare att bygga eller köpa
ett nytt hus. Och det är en sådan utveckling som regeringen hoppas på. En
ytterligare positiv effekt av höjda priser på andrahandsmarknaden kan vara att
fastighetsägare skulle bli mer benägna att renovera sina fastigheter eftersom
risken för förluster på en instabil fastighetsmarknad skulle bli mindre.

Vänsterpartiet är dock tveksamt till om den föreslagna åtgärden kommer att
få de åsyftade effekterna. Vi tror inte att en sänkning av stämpelskatten i
någon nämnvärd omfattning kommer att påverka prisbilden. Vid köp av t.ex.
småhus är stämpelskatten en så pass begränsad kostnad att den inte på något
avgörande sätt påverkar beslutet om huruvida affären skall genomföras eller
ej.

Vid större affärer på fastighetsmarknaden, för företag och
fastighetsförvaltare kan dock stämpelskatten utgöra betydande belopp.
Sådana affärer är dock vanligen mer långsiktiga till sin natur, och
stämpelskatten spelar då en mer marginell roll för den långsiktiga
avkastningen och därmed prisbilden. En sänkt stämpelskatt skulle möjligen
kunna bidra till ett ökat antal större fastighetsaffärer, men det är mer
osannolikt att detta i sin tur skulle påverka byggandet. Utifrån denna
bedömning och utifrån det faktum att den föreslagna sänkningen är mycket
kostsam kan Vänsterpartiet ej tillstyrka förslaget.

2. När det gäller förslaget att Allmänna pensionsfonden skall vara
skattskyldig enligt stämpelskattelagen har Vänsterpartiet inget att erinra.

3. Regeringen föreslår att försäljningsskatten skall slopas för personbilar i
miljöklasserna 1 och 2. I miljöklass 3 föreslår regeringen en sänkning till
2 000 kr. Sänkningen skall finansieras genom en höjning av den löpande
bilbeskattningen. Vänsterpartiet har tidigare utifrån miljöskäl motionerat om
ett principiellt ställningstagande från riksdagens sida till förmån för en
"skatteväxling" av denna typ. Detta förslag avslogs dock av riksdagen. När
regeringen lägger ett förslag i samma riktning motsätter vi oss naturligtvis
inte förslaget, men vi anser att det måste följas av fler och snabba steg som
skärper miljöprofilen när det gäller beskattningen av bilismen.

För närvarande utreds frågan om hur ekonomiska styrmedel kan användas
inom kommunikationssektorn, och en särskild utredare skall se över
avvägningen mellan olika skatter ur miljösynpunkt. Detta innebär bl.a. att
beskattningen av vägtrafiken skall ses över. Vänsterpartiet ser positivt på
detta utredningsarbete. Vi menar vidare att det skulle vara värdefullt för det
fortsatta arbetet om riksdagen redan nu klart deklarerade att man önskar se en
ökad miljörelatering av bilbeskattningen. Detta bör ske genom ett
differentierat skatteuttag efter en miljöklassning som tar hänsyn t.ex. till
bensinförbrukning, utsläpp och annan miljöpåverkan under bilens livscykel.
Vad som ovan anförts bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

4. Vänsterpartiet ställer sig bakom förslaget att höja skatten på tobaksvaror
med 15 % från den 1 januari 1997.

5. Vänsterpartiet stödjer förslaget att slopa de särskilda skattelättnaderna
för allemansfonder.

6. I propositionen aviserar regeringen förslag om en lättnad i den s.k.
dubbelbeskattningen för aktier i onoterade bolag från den 1 januari 1997.
Som vi tidigare angivit har Vänsterpartiet redan tidigare deklarerat att vi ser
problem med det skatteförhållandet som innebär att en företagsvinst dels
skattas av den juridiska personen, dels hos den som mottar utdelad vinst.
Vänsterpartiet har därför intagit den principiella hållningen att vi kan
medverka till lindringar eller ett slopande av dubbelbeskattningen under
förutsättning att det sker på ett fördelningspolitiskt acceptabelt sätt.

Vi vill dock samtidigt lyfta fram att problemet inte heller bör överdrivas.
Vänsterpartiet ser det som värdefullt att regeringen i propositionen redogör
för och argumenterar mot några av de förenklade påståenden som har
redovisats i den allmänna debatten. Vi instämmer också i regeringen
bedömning att många sakskäl talar för att en lindring bör läggas i
företagsledet. Därför anser vi att alla möjligheter att genomföra en lättnad i
bolagsledet bör prövas innan denna konstruktion avvisas.

Vi menar vidare att en lättnad av den s.k. dubbelbeskattningen bör
finansieras inom ramen för den samlade företagsbeskattningen. Vi vill då
framhålla Vänsterpartiets förslag om höjd bolagsskatt från 28 till 30 %, ett
förslag som skulle ge intäkter som väl motsvarar den summa på 3,5 miljarder
kronor som regeringen vill avsätta för denna skattelättnad. Vad som här
anförts angående dubbelbeskattningen bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.

Vi noterar i detta sammanhang med tillfredsställelse att regeringen redan
nu aviserar ett borttagande av riskkapitalavdraget. Vänsterpartiet riktade stark
kritik mot införandet av avdraget, och vi framhöll att förslaget snarare utgick
från ett placerarperspektiv än ett företagarperspektiv. Vi menar att
verkligheten har visat att vi hade rätt när vi hävdade att det införda
riskkapitalavdraget var och är av mycket begränsat värde för att stimulera till
långsiktiga och produktiva investeringar.

Vänsterpartiet har tidigare föreslagit en värnskatt på 5 % på bolagsvinster
överstigande 50 miljoner kronor. De intäkter som detta skulle ge bör enligt
Vänsterpartiets mening bl.a. utnyttjas för att finansiera en ökad tillgång på
riskkapital för mindre företag. Vi menar att regeringen bör återkomma till
riksdagen med ett sådant förslag.

7. Regeringen föreslår i propositionen att avdragsrätten för avsättning till
periodiseringsfond minskas från 25 % till 20 % fr.o.m. 1998. Vänsterpartiet
kan stödja förslaget när det gäller aktiebolag och ekonomiska föreningar. Vi
menar dock att många enskilda firmor och handels- och kommanditbolag har
en så ansträngd finansiell situation att övervägande skäl talar för att dessa
bör
få behålla en möjlighet att sätta av 25 %. Vad som här anförts bör riksdagen
som sin mening ge regeringen till känna

Vi vill dessutom ta upp en diskussion om hur pass varaktig den föreslagna
inkomstförstärkning på 3 miljarder är. De medel som sätts av till
periodiseringsfond dras inte undan från beskattning för all framtid, utan
fonderade medel måste återföras till beskattning inom fem år. Att minska
avsättningen ökar skatteinkomsterna det år då avdragsrätten begränsas, å
andra sidan kommer därmed även de framtida skatteintäkterna att minska.
Regeringen är medveten om detta förhållande och har tagit upp det i
propositionens textdel där den varaktiga effekten räknas ner till ca 1 miljard
kronor.

Återigen vill Vänsterpartiet erinra om sitt förslag om höjd bolagskatt från
28 till 30 %, en uthållig inkomstförstärkning som är fördelningspolitiskt
välmotiverat. Förslaget ligger också inom ramen för en fortsatt god
internationell skattesituation för bolagsbeskattningen. Räknat utifrån RRV:s
inkomstprognos skulle höjningen ge en inkomstförstärkning på nästan 4
miljarder kronor. Vad som i motionen anförts angående höjd bolagsskatt bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

8. Angående regeringens deklaration i propositionen, att man ej avser att
belägga s.k. arbetande kapital med förmögenhetsskatt, har Vänsterpartiet
inget att erinra mot regeringens avsiktsförklaring. Regeringens inställning
överensstämmer med Vänsterpartiets. Och vi vill framhålla att Vänsterpartiet
redan innan Socialdemokraterna svängde i frågan verkade för och bidrog till
att skattebefria s.k. arbetande kapital från förmögenhetsskatt.

9. När det gäller propositionens avsnitt om åtgärder för enskilda
näringsidkare kan Vänsterpartiet deklarera att vi ställer oss positiva till och
driver på när det gäller förenklingar för enskilda firmor och handelsbolag.
Propositionens aviserade förslag ligger i linje med vad vi föreslagit i tidigare
motioner. Vänsterpartiet avser att återkomma till dessa frågor i samband med
budgetbehandlingen hösten 1996.

10. Det förslag i propositionen som väckt mest uppmärksamhet är det
aviserade förslaget om nedsättning av socialavgifter med 5 procentenheter på
ett löneunderlag på högst 600 000 kr och en nedsättning av egenavgifterna
med 5 procentenheter på ett avgiftsunderlag om högst 180 000 kr. Regeringen
beräknar att förslaget skall kosta statskassan ca 2-3 miljarder kronor.

Vänsterpartiet kan inledningsvis konstatera att regeringen redovisat ett
mycket ofullständigt underlag för kostnadskalkylen. Enligt Vänsterpartiets
preliminära bedömning kan det inte uteslutas att kostnaden blir väsentligt
högre än den som anges i propositionen. Reduktionen av egenavgifterna
kommer också att medföra att kommunsektorns inkomster ökar. Det är dock
oklart om regeringen i särskild ordning avser att dra in dessa medel till
staten.

Propositionens förslag ligger dock i linje med förslag som Vänsterpartiet
tidigare väckt. Och förslaget kommer om det genomförs att vara en stimulans
för mindre företag och det särskilt i den s.k. tjänstesektorn. Vi ställer oss
dock inte okritiska till den modell som regeringen valt att lägga fram för
riksdagen.

Genom den föreslagna modellen kommer en del av stödet inte bara att gå
till mindre företag utan en del kommer även att gå till etablerade större och
starka företag. För att slippa ett sådant "läckage" vore det t.ex. värt att
överväga en ytterligare begränsning så att nedsättningen enbart riktades till
företag med högst 50 anställda. Det skulle ge förslaget en tydligare
spjutspetskaraktär och kunna spara ca 100 miljoner kronor åt statskassan.

Egentligen vill dock Vänsterpartiet förespråka en annan modell för att
minska arbetskraftskostnaderna, en modell som främst riktar in sig på att
stödja och stärka tjänstesektorn. Vänsterpartiets modell är också av en
väsentligt större omfattning. Istället för regeringens förslag om en ram på 2,3
miljarder har Vänsterpartiet föreslagit en ram på 10 miljarder, fördelat på
offentlig och privat tjänsteproduktion. Vi vidhåller vår uppfattning att en
skattenedsättning bör vara av större omfång men också mer specialinriktad
för att ge fullgod effekt på sysselsättningen.

Vänsterpartiet har dessutom tidigare föreslagit att enskilda näringsidkare
skall stimuleras genom att de första 40 000 kr skall befrias från egenavgifter.
Detta skulle stärka många av de egna företagare som i dag kan leva på
knappa marginaler, och det skulle stimulera nystartandet av enskild
näringsverksamhet.

Med hänvisning till ovanstående menar Vänsterpartiet att riksdagen bör
begära en mer fullständig beredning som inkluderar såväl regeringens som
Vänsterpartiets alternativ. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen
till känna.

11. När det gäller det aviserade förslaget till beskattning av tjänstebilar är
det ett steg i rätt riktning att skapa ett system som gör att det uppstår ett
starkt
ekonomiskt motiv att begränsa antalet körda mil. Så långt ser Vänsterpartiet
positivt på regeringens förslag. Vi är dock inte ännu beredda att ta slutlig
ställning till nivån på själva förmånsbeskattningen. Vi ställer oss dock inte
avvisande till att diskutera ett sänkt takbelopp under förutsättning att
fördelnings- och miljömål kan tillgodoses. Vi avser att återkomma till frågan
i samband med att regeringen redovisar ett samlat och heltäckande förslag.

12. I samband med förmånsbeskattningen redovisar regeringen förslag till
finansiering av sänkt förmånstak genom en begränsning av uppjusteringen av
skiktgränsen för den statliga beskattningen. Detta är ett förslag som har en
viss progressiv effekt och som kan övervägas av Vänsterpartiet. Förslaget är
dock inte helt invändningsfritt, och det kan diskuteras om skatter bör skärpas
genom justeringar av index eller genom entydiga beslut till skattehöjningar.
Vänsterpartiet förespråkar principiellt det senare alternativet. Vi menar att
ett
bra alternativ är att reducera eller slopa grundavdraget för inkomster över
brytpunkten. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

13. Regeringen redovisar att man avser att lägga förslag till nytt
skatteuppbördssystem baserat på Skattebetalningsutredningens förslag.
Vänsterpartiet stödjer i allt väsentligt de förslag som regeringen aviserar i
detta avseende, men vi avser att avvakta med vårt slutliga ställningstagande
fram till dess att regeringen redovisat ett fullständigt förslag i dessa
avseenden.

14. I propositionen redovisar regeringen att man senast under hösten 1997
tänker lägga förslag som utgår från Avfallsskatteutredningens betänkande
från juli 1994. Vänsterpartiet har tidigare motionerat och föreslagit en
lagstiftning utifrån utredningens förslag. Vi har naturligtvis då ingenting emot
att regeringen nu tydligt deklarerar att man är beredd att införa en s.k.
avfallsskatt.

15. I propositionen aviserar regeringen kommande förslag om vissa
lättnader i beskattningen av internationella experter och för vissa
nyckelpersoner som är verksamma i Sverige under begränsad tid men längre
än sex månader. Vänsterpartiet kan se behovet av vissa lättnader i dessa
avseenden men återkommer med ställningstagande när regeringen lagt
konkreta förslag.

16. Slutligen redovisar regeringen att man under hösten 1996 avser lägga
förslag om att ersätta den särskilda skatten på el från äldre vattenkraftverk
med en särskild fastighetsskatt på dessa verk. Vänsterpartiet kan stödja en
sådan åtgärd men avvaktar med slutligt ställningstagande tills proposition
avlämnats till riksdagen.

Näringspolitiken

Bara en liten andel av alla företag svarade för hela den nettotillväxt av
sysselsättningen som inträffade under högkonjunkturåren 1994 och 1995. I
stor utsträckning stod de s.k. tillväxtföretagen för detta. Hela 80 procent av
dessa företag fanns inte för 15 år sedan. (Prop. 1995/96:222)

Inledning

Avsnitt 5 "Offensiv näringspolitik för tillväxt och
sysselsättning" är i mångt och mycket en bra beskrivning av
de problem som svenska företag står inför. Dels målas en
bild med breda penseldrag, som är nödvändig för analysen,
dels framgår tydligt att det inte finns någon singellösning på
de svenska företagens problem. Ett mödosamt arbete med att
lägga sten vid sten för att bygga en stabil grund för ett
nykonstruerat näringsliv är nödvändigt. Bristerna i
propositionens näringspolitiska avsnitt ligger egentligen i att
konkret lägga förslag som skapar den stabila grunden. Det är
många delegationer, utredningar, uppmärksammanden,
kartläggningar m.m. som tonar fram. Visst förstår vi att
mycket av detta är nödvändigt. Vår förhoppning är dock att
de konkreta förslagen inte dröjer. Vi lägger i det följande
några förslag.

Småföretag

I samband med den kraftiga lågkonjunkturen visade det sig
att storföretagen minskade antalet anställda mest, medan
minskningen i småföretagen var mindre och kom senare.
Tillverkningsindustrin, offentlig sektor och handel förlorade
mest även om minskningen i offentlig sektor procentuellt sett
var lägre och till stor del förklaras av överflyttning av
sysselsättning från offentlig till privat verksamhet.
Småföretagens andel av sysselsättningen inom privat sektor
har under 1990-talet ökat med hela 6 %, från 48 till 54 %.
Den sensationellt stora förändringen berodde på att man
förlorade färre jobb under nedgången och skapade fler jobb
under uppgången under 1994 och 1995. Speciellt de
kunskapsintensiva småföretagen stod för stora nettotillskott
av ny sysselsättning under uppgången.

FoU och avknoppning

Sverige har, som påpekas i propositionen, en av västvärldens
största forsknings- och utvecklingsbudgetar. Bakom siffrorna
döljer sig dock vissa problem. De två tredjedelar av FoU:n
som företagen står bakom finns på ett fåtal storföretag. Ett
halvdussin företag med Astra, Ericsson och Volvo i spetsen
står för nästan all forskning och utveckling. Medan dessa
företag lägger runt 20 % av försäljningsvärdet på FoU,
lägger t.ex. skogsindustrin endast ca 1 %. Vi har tidigare
föreslagit FoU-ökningar på skogs- och livsmedelssektorerna.
Regeringen föreslår nu utökat samarbete mellan offentlig
forskning och företagsforskning på skogsområdet. Det är bra.
Skall svensk massa, papper och träindustri kunna konkurrera
på sikt behövs kraftigt förstärkt FoU, speciellt med tanke på
att devalveringsvägen nu är stängd som fartsträcka mot höga
vinster. Staten måste även underlätta speciellt träindustrins,
som traditionellt består av relativt små företag, möjligheter
till export.

Storföretagens dominans inom FoU skapar problem. De kunskapsintensiva
företagen är i stor utsträckning avknoppningar från stora företag. Men än fler
kunde bli det. Många av de intressanta produktidéer som kommer upp i
storföretagens forskning försvinner eftersom de inte passar in i storföretagens
produktportfölj och inriktning. Regeringen bör här ta initiativ till
diskussioner
med de forskningsintensiva storföretagen för att skapa ett medvetande om
vikten av att sådana produktidéer tas tillvara. Storföretagen bör även kunna
tänka sig ett delägande under viss tid tills det nya företaget är etablerat.

En tredjedel av Sveriges FoU sker i offentlig regi. En redovisning av hur
mycket av dessa forskningsinsatser som syftar till ekonomisk tillväxt är en
viktig uppgift inför nästa SCB-rapport om FoU. Vi saknar också uppgifter om
hur de nya tillväxtnationernas (främst i Sydostasien) FoU-budgetar ser ut.

Regeringen pekar på bristen på naturvetare och tekniker för att öka den
kunskapsintensiva produktionen. Vi är benägna att hålla med och välkomnar
satsningar i syfte att komma till rätta med bristen. En större utvärdering av
den satsning som påbörjades på N/T-utbildningen är därför angelägen.

Regioner och nätverk

Under senare år har det regionala perspektivet på
utvecklingen blivit allt viktigare. Vi har i tidigare motioner
visat på styrkan i att olika regioner får utvecklas utifrån sina
förutsättningar. Regeringen har också uppmärksammat detta.
De senaste rönen från NUTEK visar att den regionala
sysselsättningsutvecklingen är mycket komplex. Tydligt
visar sig dock att regioner som domineras av tillverkande
storföretag drabbades hårt och att regioner med många
bruksorter har haft ett mycket lågt nyföretagande. Däremot
har regioner med stark tradition av småskalig tillverkning ett
högt nyföretagande inom denna sektor. Det visar sig att det
regionala marknadsunderlaget, och förekomsten av tradition
och förebilder liksom arbetslösheten, har betydelse för
nyföretagandet. Nätverksförekomsten är alltså avgörande för
ökningen av småföretag. Ny företagsforskning från USA
visar på liknande tendenser. Genom att samarbeta med andra
företag kan företag erhålla bästa kompetens, som sparar tid
och kostnader och gör det hela mer effektivt. Tendensen är
att istället för att konkurrera med enskilda företag
konkurrerar man med andra nätverk. Även genom den
moderna informationstekniken har småföretag i Sverige
kunnat sluta sig samman och blivit starka tillsammans.
Denna erfarenhet måste spridas till alla regioner. För att
underlätta ett nätverksbyggande bör på prov-möjligheter ges
för företag och fackföreningar att tillsammans skriva
kontrakt som möjliggör att anställda kan flytta mellan de
olika företagen, med bibehållen social trygghet, utan att
anställningsförhållandena sätter hinder i vägen.

Byggandet

Exportindustrin har de senaste åren visat mycket stora
vinster. Hemmamarknadsindustrin däremot har gått
kräftgång. Den viktigaste delen är bygg- och
anläggningsindustrin som med kringföretag står för hela 15
% av BNP. Samtidigt har bostadskostnaderna av disponibel
lön ökat från 20 % 1970 till över 30 % 1995. Speciellt efter
skattereformen har bostadskostnaderna ökat under 1990-
talet. Alltfler skatter och avgifter har lagts på boendet och nu
består mellan 30-40 % av boendekostnaden av sådana
kostnader. Det är en viktig orsak till att byggandet i dag
ligger på en mycket låg nivå. Samtidigt som man kan hoppas
på att nya sätt att bygga kan pressa kostnaderna för
nybyggnation, menar vi att det är dags att se över hela
systemet med skatter, avgifter och avdragssystem. Vi hoppas
att Byggnadskostnadsdelegationen förmår komma med
förslag på detta område.

Ekologiskt hållbar utveckling

Det har framstått som alltmer klart att en omställning av
samhället i ekologiskt hållbar riktning förutom en
kärnkraftsavveckling också kräver en energieffektivisering.
Det ger också betydande vinster i sysselsättning. EU-
kommissionen hänvisar i sin vitbok om sysselsättning (1993)
till en studie som uppskattar att de arbetstillfällen som skapas
vid satsningar på energianvändningssidan är tre till fyra
gånger fler än vad som motsvarande investeringar i
energiproduktion skulle ge. Det gäller arbeten som
uppkommer vid FoU av energieffektiva produkter och
system, direkt tillverkning av dessa produkter och
systemkomponenter, projektering och analys av befintliga
system samt installation och underhåll av de nya produkterna
och systemen.

Det som i dag förhindrar många renoveringsprojekt från att genomföras är
brist på investeringspengar, inte brist på idéer. Inom kommuner t.ex. väntar
många byggnader på att upprustas, både vad gäller inomhusklimat och
energianvändning.

En möjlighet till finansiering är genom s.k. tredjepartsfinansiering.
Entreprenören står för investeringen och garanterar t.ex. lägre
energianvändning. Fastighetsägaren betalar samma energikostnad som
tidigare. Mellanskillnaden mellan verklig och tidigare energikostnad används
för att betala tillbaka investeringskostnaden till entreprenören. När hela
investeringen är betald har fastighetsägaren sin nya lägre energikostnad att
betala. Entreprenören måste därmed leva upp till sina löften för att få betalt
för jobbet. Statens uppgift blir att informera om tredjepartsfinansiering samt
hjälpa till med mallar för kontrakt m.m. Med en så liten kostnad som 10
miljoner kronor kan en marknad för denna typ av finansiering och service ha
skapats. NUTEK beräknar antalet jobb inom sektorn till 20 000 och
energibesparingen till 5,1 TWh.

Det i särklass vanligaste skälet till att ekonomiskt lönsamma
effektiviseringar inte genomförs i industrin tycks, enligt tidigare genomförda
undersökningar, vara personalbrist. Oftast krävs en rad insatser som mätning
och analys av företagets aktuella energianvändning, beräkningar av tekniska
data såväl som kostnader för olika alternativ samt diverse insatser vid
upphandling och installation. Inom en femtonårsperiod kan sparas ungefär 4-
5 TWh, och det kan ge 4 000 årsarbeten. Staten kan här gå in och hjälpa till
för att starta miljöarbetet och genomföra långtgående energieffektiviseringar.

Program för småföretagsutveckling
m.m.

Vi stöder förslaget om Industriella utvecklingscentra (IUC).
Vi menar dock att dessa dels skall ha kompetens för att
kunna starta nya företag med miljöinriktning, dels
miljöanpassa befintliga företag. Just inriktningen på
samverkan mellan större företag och små och medelstora
företag kan ge den överföring av kunskaper som både leder
till bättre miljöanpassning och bättre konkurrenskraft.

Miljöteknikdelegation

Vänsterpartiet menar att en viktig del i utformandet av en
strategi för Miljöteknikdelegationen bör vara att
vidareutveckla verksamheter för energieffektivisering och
miljöanpassade energisystem i Östeuropa så att dessa
erfarenheter omsätts i liknande verksamhet för annan
miljörelaterad teknik.

Riskkapitalförsörjningen

Sverige har under senare år fått allt fler aktörer på
riskkapitalmarknaden. De mest kända är Atle och Bure.
Dessa har dock inte alls motsvarat de förväntningar som den
borgerliga regeringen gav i samband med introduktionen. De
har mest ägnat sig åt att stödja medelstora och stora företag
inom verkstadsindustrin med kapital. Industrifonden har
under senare tid fått vidgade möjligheter att stödja
högriskprojekt. Lönsamhetskravet sätter dock upp hinder.

Bra projekt, dvs. projekt med framtidspotential vad avser tillväxt, får alltså
inte alltid finansiering. En viktig roll för den offentliga finansieringen är
att
hjälpa till att dels skapa en miljö som genererar goda flöden av projekt, dels
filtrera fram de meriterade och stödja dessa mot mål som innefattar tillväxt
och förnyelse. För att bara ta ett exempel så betydde dåvarande STU:s lån på
1,5 miljoner kronor till Losec-projektet att detta projekt kunde fortsätta.
Losec har sedan som bekant blivit Astras största framgång och betytt många
exportmiljarder. Staten måste gå in just i det skede när det fortfarande inte
går
att kalkylera fram lönsamhet och överlevnad, i de tidiga faserna när fakta är
osäkra eller saknas, riskerna är höga, referenser saknas, framtidsplanerna
oklara och framgångarna ligger långt i framtiden. Finns inte den här typen av
riskkapital minskar också antalet kreativa människor, meriterande projekt,
viktiga förebilder och utbuden av projekt. Precis som svensk musikexport inte
skulle vara den tredje största i världen utan ett stort antal elever i kommunala
musikskolor, kan inte kunskapsintensiva tillväxtföretag skapas utan en
ordentlig stock av projekt att välja mellan. NUTEK, som i huvudsak står för
den s.k. såddfinansieringen har fått minskade anslag för sådan. En del projekt
hamnar mellan NUTEK och Industrifonden. De är för riskabla för
Industrifonden (med tanke på avkastningskravet) och för stora för NUTEK:s
budget. Vi föreslår att NUTEK:s projektstöd utökas på detta område och
återkommer i höstens budget med yrkande.

Börser

Vänsterpartiet har i ett flertal näringspolitiska motioner
uppmärksammat bristen på fungerande småföretagsbörser. Vi
har då jämfört med Nasdaq-börsen i USA med sitt i
förhållande till folkmängden mycket fler bolag. Vi har även
efterlyst andra marknadsplatser för småföretagen. Vi hälsar
med tillfredsställelse att regeringen nu visar på liknande
vägar.

Patent

Att regeringen nu uppmärksammar problemen med
patentintrång är bra. Det finns dock även andra problem
kring patent. Kostnaderna för patent i Europa är mycket
höga. De är fyra gånger så höga som i USA och åtta gånger
så höga som i Japan. Det visar sig också i antalet
patentansökningar. Antalet patent i Japan är ungefär tio
gånger så högt som i Europa. Även Sverige nationellt har
höga patentavgifter. Vi föreslår att patentavgifterna halveras
i Sverige och att Sverige arbetar för sänkningar av
patentavgifterna i Europa. Vi vill också här peka på nya rön
från USA, som visar på att alltfler företag har
uppmärksammat att viktigare än att vänta in ett skyddande av
en produkt genom patent blir att snabbt få ut den på
marknaden. Många framgångsrika företag satsar nu istället
på att genom snabbhet och flexibilitet få ut sin produkt på
marknaden och ligga före konkurrenterna.

Nationellt resurscentrum

Ett nationellt resurscentrum (NRC) bildades för cirka ett år
sedan. Projekttiden är förlängd till december 1996. Syftet är
att samla erfarenhet och kunskap om kvinnors situation i de
olika regionerna för att bättre ta tillvara kvinnors kompetens
vad gäller samhällsplaneringen och utformningen av
regionerna. I dag finns ett regionalt resurscentrum i varje län.
Verksamheten borde utökas så att varje kommun har ett
lokalt resurscentrum.

Bildandet av NRC är en regionalpolitisk åtgärd men skall också ses som en
jämställdhetspolitisk åtgärd. Om det då ska bli något mer än ord måste också
verktygen finnas. Länsstyrelserna har som ett särskilt uppdrag att ekonomiskt
prioritera särskilda insatser för kvinnor och skall medverka till att de lokala
resurscentra bildas. I en utvärderingsenkät visar det sig att länsstyrelserna
ofta utsett en projektledare på tidsbegränsad anställning, ibland med ALU-
anställning, att driva verksamheten med knappa och ovissa resurser.
Länsstyrelsens uppdrag förtjänar att tas på allvar. För att bedriva en så viktig
verksamhet behövs långsiktighet och fasta spelregler. Enkäten visar också på
behovet av att regeringen i sitt regleringsbrev öronmärker resurser för de
regionala resurscentra. Länsstyrelsen måste också i sina statistiska
redovisningar av hur regionala medel används, redovisa hur stor andel som
går till kvinnorna. Idag avsätts 1-2 % av medlen för regional utveckling till
regionala och lokala resurscentra i länen.

Den viktigaste uppgiften för NRC är att samordna och stödja de regionala
och lokala resurscentra runt om i landet. De regionala och lokala centra når
alla kvinnor, inte bara företagare, vilket gör att placeringen under NUTEK
kan leda till en fokusering på kvinnors företagande. Vänsterpartiet anser att
NRC:s verksamhet är viktig och

därför bör permanentas till dess ett könsperspektiv är genomfört på alla
regionala politikområden. För att uppnå mesta möjliga resultat av de knappa
resurser som finns för jämställdhet bör NRC knytas till jämställdhetsenheten
vid Arbetsmarknadsdepartementet.

Kvinnliga affärsrådgivare

Vad gäller de kvinnliga affärsrådgivarna i det regionala
stödområdet anser Vänsterpartiet att resultaten av deras
verksamhet är så goda att den bör fortsätta. Även vad gäller
de kvinnliga affärsrådgivarna bör långsiktighet gälla, främst
vad gäller ekonomiska resurser för fortsatt verksamhet.

Program för omställning till hållbar
utveckling

Vänsterpartiet har i tidigare motioner på bostadsområdet
visat på potentialen för ekologisk verksamhet kring
byggandet, renovering och rivning. Regeringen kommer nu
med förslag på området. Även miljonprogrammet får nu
uppmärksamhet från regeringen. För att ett program skall få
någon verkan på detta område krävs att man identifierar
problemen. Vi föreslår därför genomförande av en statistisk
studie av energianvändningen, återvinningen av
byggnadsmaterial, sjuka hus samt byggnadens användbarhet.
Studien skulle vara en uppföljning av Uppdrag 2000 som
genomfördes av Vattenfall.

Vi anser också att staten skall verka för att det i kommunerna
demonstrationsbyggs bostäder där man använder sig av senaste teknik för en
hållbar utveckling, egnahem/flerbostadshus i trä med uppvärmning via
biobränsle samt nytänkande i va och avfall med återföring av ren växtnäring
till åkermark. På detta sätt skulle kunskapsspridning och kunskaps-
uppbyggnad på området skyndas på.

Investeringsstöd till jordbruket

Jordbruket utgör en viktig del av landsbygdens infrastruktur.
Tillsammans med livsmedelsindustrin svarar den dessutom
för en hel del arbetstillfällen. Många kvinnor finns inom den
småskaliga livsmedelsförädlingen. Utvecklingen går
dessvärre åt fel håll. Av tabell 7.1.1 i propositionen framgår
att anställda inom jordbruket procentuellt har minskat mest
av samtliga sektorer, trots att jordbruket som helhet fått ökat
ekonomiskt stöd efter inträdet i EU. Detta visar att
inriktningen av pengarna inte fungerar på ett bra sätt. En
ökad satsning på ekologisk odling, lokal produktion och
småskalig livsmedelsförädling skulle gagna både kvinnojobb
på landsbygden, fler arbetstillfällen och en bättre miljö. Detta
skulle stärka samhällsekonomin. Riksdagen har helt nyligen i
bet. 1995/96:AU16 beslutat att i ett tillkännagivande till
regeringen ställa upp några villkor för en förändring av
landsbygdsstödet. I ett yttrande till detta betänkande har JoU
uttalat sig positivt till ett investeringsstöd. Vänsterpartiet har
ställt sig bakom riksdagens beslut. Vi ser därför positivt på
propositionens förslag om att införa ett nytt investeringsstöd
till jordbruket, men vill komma med några synpunkter på hur
stödet skall utformas.

Det är positivt att stödet föreslås att huvudsakligen gå till jordbruks-
investeringar i de sju nordligaste länen. Där är det bl.a. viktigt att premiera
den småskaliga livsmedelsförädlingen. För det andra är det viktigt att
möjligheten till stöd även i fortsättningen kan utgå till de verksamheter som
hittills omfattas av det s.k. landsbygdsstödet. Det är också viktigt att de
förändringar som vi tvingas göra p.g.a. EU-medlemskapet utformas på ett
sådant sätt att villkoren för näringslivsutvecklingen i lands- och glesbygd inte
försämras. Ett nytt investeringsstöd måste innebära att minst lika mycket
resurser som tidigare riktas till lands- och glesbygd.

För det tredje gäller det den geografiska utbredningen av landsbygdsstödet.
Bl.a. Glesbygdsverket har i sitt yttrande till prop. 1995/96:201, bet.
1995/96:AU16 pekat på risken att en förändring av landsbygdsstödet skulle
innebära att resurser överförs från utpräglade lands- och glesbygdsområden
till tätorter. En anpassning till EU:s strukturfonder får inte innebära att
företag i lands- och glesbygd får mindre möjligheter till stöd p.g.a.
konkurrens från företag i större tätorter. Det gamla landsbygdsstödets klara
inriktning av att vara ett stöd för näringslivsutveckling i landsbygds- och
glesbygdsområden får inte gå förlorad.

Ett nytt investeringsstöd bör dessutom utformas så att det i första hand kan
gå till de delar av jordbruket som relativt sett missgynnats av EU-
medlemskapet. Det är ett faktum att det är arealstöden, som i första hand går
till spannmålssektorn, som svarat för den största delen av de ökade
inkomsterna i jordbruket, medan t.ex. mjölk- och köttproducenter inte kunnat
kompensera sig för sänkta priser. Ovan beskrivna inriktning av
investeringsstödet bör ges regeringen till känna.

Miljöpolitiken

Vänsterpartiet har under skatteavsnittet i motionen lagt
synpunkter på regeringens förslag om slopad
försäljningsskatt på bilar. Vi har krävt fler och snabba steg
som skärper miljöprofilen när det gäller beskattningen av
bilismen som i dag är ett av de enskilt största hindren för ett
effektivt miljöarbete. Trafikproblemen är direkt eller indirekt
kopplade till de flesta av Naturvårdsverkets 13 uppställda
nationella hot mot människa och miljö.

När det gäller köp av nya bilar så är detta få förunnat i dag. Priserna ligger
långt över de flestas horisont. Den svenska marknaden för nyproducerade
bilar består till hälften av tjänstebilar. Dessa är i nuvarande läge stora och
har
relativt sett hög bränsleförbrukning. Vi behöver inte fler sådana bilar på
marknaden, snarare färre. Därför ser vi regeringens förslag om förändringar
vad gäller bilförmånerna som ett steg i rätt riktning. (Se vidare resonemang
nedan.) Att tro att en sänkning av priset med uppskattningsvis 5 % skulle få
vanliga familjer att byta ut sin gamla bil mot en splitter ny är inte
realistiskt,
det har också regeringen insett. Den tänker sig en förnyelse av bilparken
genom att ökat nyköp får ut nyare bilar på andrahandsmarknaden och att
priserna då ska sjunka.

Vänsterpartiet vill ha en differentierad bilskatt som tar hänsyn till
miljöpåverkan i form av bränsleförbrukning, möjligheten att återvinna
material eller i bilen ingående redan återvunnet material, vikt, m.m. En sådan
beskattning vore positiv ur miljösynpunkt och skulle effektivt stimulera den
nya tekniken som skall ut på marknaden. Vi ser gärna att regeringen till
höstens budgetproposition lägger fram ett förslag till bilskatter som premierar
miljövänlig teknik och med hjälp av lagstiftning begränsar bensin-
förbrukningen. Kriterier för detta kan hämtas t.ex. från den lagstiftning som i
dag används i Kalifornien.

Regeringens förslag vad gäller förmånsbilar är ett steg i rätt riktning, och vi
stödjer därför detta. Vi tror att vi på detta sätt lättast och fortast får ut
mer
bensinsnåla bilar på marknaden och att en stor del av dagens bilåkning på det
här sättet kommer att minska. Däremot skulle förslaget kunna ha haft en
starkare miljöprofil och ha varit helt finansierat inom systemet.

Vad gäller säkerhetsaspekten på nya bilar är det förvisso sant att nya bilar
ofta är mer säkra än gamla. Den allra bästa reformen för en säkrare
trafikmiljö är dock inte nya bilar utan sänkt hastighet. Vi vill gärna att
regeringen tar till sig den forskning och övrig expertis som pekar på just
hastighetsbegränsningar som en del i trafiksäkerhet och miljöförbättring då
detta går hand i hand.

Program för samarbetet och
utveckling inom Östersjöregionen

Vänsterpartiet är positiv till regeringens förslag om ett
program för utökat Östersjösamarbete. Det stämmer väl
överens med vad vi tidigare har motionerat om. Den
sammanlagda volymen av stödet till investeringsmedel till
utvecklingen i och mellan Östersjöstaterna och närliggande
regioner har tidigare varit föremål för regeringens spariver.
Den föreslagna höjningen på 200 miljoner kronor om året i
fem år ska ses mot bakgrund av att kostnaden för
restaurering av Östersjön beräknas till minst 150 miljarder
kronor. Även Sverige har en stor skuld i Östersjöns tillstånd,
eftersom vi är det land som har längst Östersjökust, och vi
har under lång tid stått för en stor del av utsläppen från
industri-, jordbruks- och trafiksektorerna.

Regeringens förslag att inrätta ett Östersjöråd i Statsrådsberedningen är ett
steg i rätt riktning. Det bör dock klargöras vad detta råd ska göra - inte minst
i förhållande till Utrikesdepartementet. Är det enbart en grupp som ska
samordna regeringens interna arbete, är det ingen fråga för riksdagen. Om
verksamhet och operativa beslut ska flyttas från Utrikesdepartementet bör det
i så fall klargöras. Vi tror att fackdepartementet sköter anslagsfördelningen
mer effektivt. I den senaste statsbudgeten samlades samordningsansvaret för
östbiståndet till Utrikesdepartementet. Den ordningen bör inte ändras utan
utvärdering.

Vänsterpartiet återkommer om östbiståndets volym och fördelning i
samband med budgetbehandlingen. Vi utgår från att den osäkerhet, och
ryckighet, som hittills varit upphör då det försenat projektering av
investeringar och varit ett hinder för olika projekt. Vi förutsätter att en del
av
de medel som nu anslås kan användas av bl.a. de kommuner som redan
påbörjat givande samarbete med vänorter, företag och organisationer i våra
östra grannländer.

Vänsterpartiet ser följaktligen positivt på att en fond för Östersjöregionen
skapas. Satsningen sägs i propositionen främja marknaden runt Östersjön
men också mål som ekologisk uthållighet, kunskapsutbyte, kulturell
förståelse och öppenhet. Vi vill emellertid påpeka att Östersjöns miljö inte
kan ses skilt ifrån verksamheter och miljöåtgärder som vidtas på
Nordkalotten och i Barentsregionen. Ett stort radioaktivt utsläpp från
reaktorhaverier eller bristfälliga avfallslager i Murmanskregionen kan under
vissa vindförhållanden drabba även Östersjön förutom landområden i norr. En
del experter bedömer risken för en allvarlig kärnkraftsolycka i området till 25
% för den närmaste tioårsperioden. Korrosion och bristande teknisk
utrustning och andra riskfaktorer gör situationen alarmerande. Om en
omfattande exploatering av naturresurser som olja, mineraler och skogsråvara
utvecklas i Murmansk-, Arkangelsk- och Karelenområdet kan transporter
genom Östersjön via St Petersburg till övriga Europa komma att öka.

Det är också troligt att ett ökat ekonomiskt utbyte inom Barentsregionen
som med befolkningarna i de nordligaste länen i Sverige, Norge, Finland och
motsvarande delar i Ryssland omfattar 4,6 miljoner invånare skulle minska
behovet av andra regionalpolitiska insatser i samtliga i regionen ingående
länder. Tillväxt och sysselsättning skulle främjas av en ökad handel också i
denna region. Samarbetet i denna region underlättas av att transporter kan ske
landvägen. Vi föreslår därför att utöver den fond som nu föreslås för skapas
en fond för Barentsregionen på 100 miljoner kronor att användas under en
femårsperiod.

Program för omställning till hållbar
utveckling

Vänsterpartiet ser med stor tillfredsställelse på att regeringen
och Centern nu tar till sig de förslag vi lagt om stöd till
ekologisk omställning. I Vänsterpartiets riksdagsmotion till
proposition 1995/96:150 Ekonomisk vårproposition för drygt
en månad sedan föreslog vi ytterligare 200 miljoner kronor
för bidrag till ekologisk omställning, vilket är exakt vad
regeringen nu lägger fram. Vi gör dock den bedömningen att
det är omöjligt att förutsätta behovet fem år framåt - vi
konstaterar att det med mycket stor sannolikhet är
samhällsekonomiskt lönsamt med mer än 200 miljoner
kronor kommande år. Utvärderingen av stödet som skall vara
klar i april 1997 kan komma att bringa klarhet i detta.

Det finns ett par tveksamheter i regeringens program. Det är begränsningen
till fyra områden. Om dessa regler hade gällt redan nu skulle troligen flera
projekt som nu är igång inte ha förverkligats. Regeringen redovisar ingen
trovärdiga skäl till denna begränsning. Kretsloppsanpassning behövs inom
samhällets alla sektorer - det finns ingen anledning att begränsa
verksamheten. Vänsterpartiet vill därför lägga till energieffektiviserings- och
sparåtgärder i byggnader och utveckling av ekologisk inriktning vad gäller
trafik- och va-sektorerna till regeringens punkter för ekologisk omställning.
Trots att det pågår ett antal utredningar kring dessa frågor konstaterar
Vänsterpartiet att det är synnerligen angeläget med stöd till dylika åtgärder -
och att behovet är stort. I dessa åtgärder finns också en stor
sysselsättningspotential, men det är viktigt att poängtera att dessa pengar inte
får gå till underhåll av gamla konventionella system. Vi utvecklar detta i
andra sammanhang.

Övrigt

Marksanering

De 75 miljoner som fanns anslagna för marksanering är
förbrukade. Naturvårdsverket har presenterat ett
marksaneringsprogram på 2,5 miljarder under fem år.
Anslaget bör - liksom anslaget för ekologisk omställning -
snarast tillföras 100 miljoner kronor. Regeringen bör ta upp
förhandlingar med berörda branscher om möjlighet till ett
sektorsansvar för tidigare uppkomna miljöskador.

Kalkning

En enig expertis är överens om att kalkningsverksamheten
bör bibehållas och utökas. Regeringens intentioner om att
minska denna verksamhet upplevs som förödande och en
förlust av vad som uppnåtts. Naturligtvis skall verksamheten
vara rationell och utgå från ett helhetsperspektiv men det
innebär inte att verksamheten skall dras ner. Skulle vi, som
regeringen föreslår, dra ner på anslagen till kalkningen så
innebär det att pågående projekt måste avblåsas. Det är
mycket olyckligt, speciellt med tanke på att det inte finns
någon forskning kring effekter vid avslutad kalkning. Det
man är orolig för är att tungmetaller som nu ligger i sediment
på bottnarna i dessa kalkade sjöar kan komma att frigöras
och skapa nya enorma miljöproblem vid avbruten kalkning.
Vänsterpartiet föreslår med stöd av ovanstående att
ytterligare 58 miljoner kronor anslås till
kalkningsverksamhet.

Miljöstöd och lagstiftning

Ett stöd till lokala och regionala kompetenscentra med
uppgift att dels starta nya företag med miljöinriktning, dels
att miljöanpassa befintliga företag, känns angeläget för att
skynda på miljöarbetet i kommunerna. Genom att driva det i
kommunal regi ökar också miljömedvetenheten i
kommunerna. Även ett direkt statligt stöd till kommunernas
Agenda 21-arbete behövs - alternativt att statsbidragen
utformas så att de utgår från Agenda 21. De 7 miljoner som
fanns för budgetåret 94/95 förbrukades med gott resultat.
Kommunernas Agenda 21-arbete och annat miljöarbete
kräver dock ett visst mått av nationell styrning så att inte
arbetet varierar alltför mycket mellan kommunerna och för
att en viss miniminivå skall upprätthållas.

Regeringen måste också påskynda de statliga utredningar som pågår -
speciellt viktigt är det med Kommunikationskommittén, Skatteväxlings-
utredningen, Miljöbalksutredningen, Agenda 21-kommittén, Energiarbets-
gruppen. Både kommuner och företag efterlyser skärpta, långsiktiga och
tydliga regler, lagstiftning, skatter och miljöavgifter. Nu försenas
investeringar och verksamheter flyttar utomlands p.g.a. av den statliga
senfärdigheten. Miljöbalken och annan lagstiftning måste också moderniseras
så att Agenda 21-arbetet och lokalt arbete möjliggörs inom t.ex. trafik- och
avfallsfrågor.

Förutom att förtydliga miljölagstiftningen så måste den även tillämpas. Om
sanktionsmöjligheter tillåts öka kommer större hänsyn att tas till
miljölagarna. En ökad hänsyn till miljölagarna skapar även arbeten samtidigt
som miljön förbättras. Producentansvaret är ett område där det behövs skärpta
krav och sanktioner mot både producenter och materialbolag för att få fram
mer miljöanpassade produkter och en effektivare hantering. Med dagens
regler kommer insamlingsmålen ej att nås, och man missar en rad
arbetstillfällen i återvinningsbranschen. Dessutom är det i dagens läge
konsumenterna som drar det tyngsta lasset vad gäller insamling och
återvinning. De får dessutom ofta betala ett högre pris för varor som tas om
hand för återvinning. Konsumenternas roll behöver förstärkas och de måste
kompenseras för sina insatser. Att sänka arbetstiden är ur detta perspektiv en
nödvändighet om vi förväntar oss denna insats från varje enskilt hushåll.
Insamling, återvinning, sköljning, sortering, återanvändning m.m. av
produkter är beroende av hushållens insatser. Mycket FoU saknas - t.ex.
systemtänkande om hur kretsloppssamhället påverkar människor och kring
indirekta effekter på olika sektorer av miljöanpassningen.

Kommunerna skall - kanske via bl.a. ett skrotat vägverk - ges större ansvar
för sin kommunikationssektor.

Utbildningspolitiken

Varje människa måste under någon tid av sitt liv ha privilegiet att syssla med
sådant som bara syftar till att ge och fördjupa kunskap och insikter. Varje
människa måste beredas tillgång till mänsklighetens samlade livserfarenhet
sådan den fått uttryck i den stora litteraturen och hos de stora tänkarna i en
tolkning som gör den tillgänglig för var och en där han befinner sig. På så sätt
skulle varje människa ges en chans att skapa sig ett självständigt omdöme om
gott och ont, sant och falskt, rätt och orätt, om vad som är meningsfullt och
meningslöst i den värld som omger henne.

- ur Simone Weil som bildningsspegel av Gunnel Vallquist

Vänsterpartiet välkomnar regeringens förslag till särskild
satsning på vuxenutbildning och därtill hörande studiestöd.
Detta ligger väl i linje med de förslag vi tidigare lagt i våra
motioner och också med de idéer som
Kunskapslyftskommittén presenterar i sitt betänkande SOU
1996:27 (En strategi för livslångt lärande). Att platserna nu
permanentas ser vi positivt på men att de 43 000 nya
platserna skulle lösa sysselsättningskrisen är naturligtvis inte
möjligt.

Vi hyser en stark tilltro till vuxenutbildningen som drivkraft och
utvecklingsfaktor i samhällsbyggandet. Motiven för en sådan framtidsstrategi
är för oss såväl fördelningspolitiska, med hänsyn till olika sociala gruppers
utbildningsstandard, som demografiska, ekonomiska och samhälls-
organisatoriska. Samtidigt ser vi med oro på utvecklingen som beskrivs i
exempelvis Skolverkets rapport - Besparingar på skolan - och
Barnombudsmannens rapporter om hur hårt kommunala nedskärningar
drabbar grund- och gymnasieskolan och särskilt barn med behov av särskilt
stöd. Begreppet likvärdighet i skolan riskerar att urholkas. Satsar man inte
mer på grund- och gymnasieskolan riskerar man att i framtiden tvingas göra
mycket stora satsningar inom vuxenutbildningsområdet.

Vi instämmer också med syftet med den övergripande strategin för
kunskapslyft och livslångt lärande som det formulerats av
Kunskapslyftskommittén: "Sverige skall utvecklas till ett kunskapssamhälle
där alla får reella möjligheter att delta i kunskapsutvecklingen och att
ekonomisk tillväxt och effektivitet befrämjas bäst om de går hand i hand med
en rättvis och demokratisk utveckling." Vi menar att vuxna bör garanteras
rätten till utbildning i vissa av gymnasieskolans kärnämnen som svenska,
engelska och matematik.

Satsningen på vuxenutbildningen

a) Syfte och målgrupp

Liksom regeringen vill vi prioritera den vuxenutbildning som
riktar sig till dem som har kortast utbildning i syfte att stärka
deras förmåga att erövra vardagsmakten, dvs. få sådana
kunskaper att självförtroendet växer och därmed
möjligheterna att påverka det som händer i vardagen.
Förutom att den egna livssituationen kan förbättras såväl i
som utanför arbetslivet uppfylls samhälleliga mål om
utbildningsnivån höjs. Vi anser att jämlikhetsaspekten i
propositionen är väl tillgodosedd i detta avseende. Vilka
positiva konsekvenser denna utbildningssatsning har för
handikappade och invandrare beskrivs dock inte i
propositionen, trots att denna grupp har en mycket hög
arbetslöshet.

En grupp med stora behov som riskerar att hamna alltför mycket vid sidan
om är ungdomar i åldern 20 till 25 år. Det finns numera ett kommunalt ansvar
för ungdomar upp till 20 år, och den planerade utbildningssatsningen vänder
sig till de som fyllt 25 år.

Vuxenutbildningssatsningens mål och utgångspunkter från ett
jämställdhetsperspektiv behöver både förstärkas och förtydligas. Vi saknar
här liksom i andra delar av propositionen könsuppdelad statistik. Till exempel
visar regeringen i tabell 6.1 förvärvsarbetande med olika utbildningsnivå
fördelade på olika näringsgrenar. Men vilken skillnad som finns mellan män
och kvinnor framgår inte.

Regeringen fastslår vidare att utbildningssatsningens inriktning kan "aktivt
bidra till att bryta den könsmässiga snedfördelningen på arbetsmarknaden" (s.
6.12). Vi saknar konkretion i regeringens förslag och hade gärna sett att reella
incitament för kvinnor och män att inom ramen för utbildningssatsningen
välja för sitt kön otypisk utbildning skapas. Utbildning skall vara ett aktivt
instrument för att bredda mäns och kvinnors utbildnings- och yrkesval och
bryta upp den könsuppdelade arbetsmarknaden.

Kommunernas roll i
vuxenutbildningssatsningen

a) Planering och genomförande

Vänsterpartiet delar uppfattningen att huvudansvaret för den
särskilda vuxenutbildningssatsningen skall läggas på
kommunerna och att genomförandet skall ske i samverkan
med arbetsförmedlingen. Kommunerna har förmodligen de
bästa förutsättningarna att rätt bedöma de lokala
utbildningsbehoven. Dessutom har de redan enligt skollagen
ansvaret för både den grundläggande vuxenutbildningen,
svenskundervisningen för invandrare och den gymnasiala
vuxenutbildningen.

Vi anser i likhet med regeringens förslag att kommunerna som villkor för
att få bidrag måste kunna visa att omfattningen av den gymnasiala
vuxenutbildningen kommer att öka i motsvarande grad. Även om den
särskilda utbildningssatsningen är organiserad i projektform är vi tveksamma
till förslaget att inrätta en ny beslutsnivå i form av en delegation som ligger
utanför det direkta parlamentariska inflytandet. Vilka skälen till detta är
framgår inte av propositionen, inte heller hur delegationen skall utses eller
dess sammansättning. Vikten av att de presumtiva studerandena får
individuell studievägledning och att individuella utbildningsplaner upprättas
kan inte nog markeras.

I propositionen anges att det skall finnas möjlighet för vuxenstuderande att
behörighetskomplettera betyg genom att genomgå prövning på aktuell kurs
vid komvux eller gymnasieskola. Prövningen skall vara avgiftsfri.
Vänsterparitet delar den uppfattningen men anser att även gymnasieskolans
elever skall ges möjlighet att behörighets- eller konkurrenskomplettera betyg
utan att behöva erlägga någon avgift. Förutsättningarna måste vara lika och
reglerna enhetliga vare sig man är ungdoms- eller vuxenstuderande. Den
studerandes privatekonomi får inte utgöra ett hinder för förnyad prövning.

Regeringen betonar i likhet med Kunskapslyftskommíttén vikten av
uppsökande verksamhet. Här vill vi markera betydelsen av att de fackliga
organisationerna ges möjlighet att delta aktivt i arbetet.

b) Utbildningsanordnare

Regeringen föreslår ett decentraliserat, individualiserat
utbildningssystem med påtagligt ökad flexibilitet, vilket är
positivt. Men för att konceptet skall lyckas krävs att
kommunerna har god kunskap om olika
utbildningsanordnare, att det finns erforderlig
beställarkompetens och att instrument för utvärdering och
kvalitetskontroll utarbetas lokalt.

Det är bra att regeringen i propositionen på ett mycket tydligare sätt än
tidigare markerar folkbildningens viktiga roll i vuxenutbildningssatsningen.
Vi vill konkretisera stödet till folkbildningen genom att tilldela
folkhögskolorna ytterligare 5 000 av de föreslagna utbildningsplatserna. Vi
vill alltså utöka de numera fasta 10 000 folkhögskoleplatserna till 15 000 och
därmed reducera platserna som anordnas av den kommunala
vuxenutbildningen och andra utbildningsanordnare till 85 000. Kostnaden
beräknar vi uppgår till ca 40 miljoner kronor. Folkhögskolorna och det
förhållningssätt som präglar undervisningen där skapar en unik trygghet i
utbildningssituationen, något som har särskilt stor betydelse för grupper som
är studieovana och som har tidigare negativa erfarenheter av skolarbetet.
Andelen invandrare på folkhögskolorna är också stor.

För närvarande ligger 18 nya ansökningar hos Folkbildningsrådet från olika
huvudmän som vill starta folkhögskolor. En utökning av utbildningsplatserna
inom folkhögskolan skulle ge dessa skolor en möjlighet att starta sin
verksamhet utan att en minskning behöver ske på de redan etablerade
skolorna.

Lokala möjligheter

a) Distansutbildning

Det finns ett behov av att föra ut utbildning inom högskolan,
folkbildningen och gymnasieskolan i nya former och till nya
grupper. Vänsterpartiet har tidigare motionerat om att det
snarast bör prövas om det är möjligt att skapa ett "nytt öppet
svenskt folkuniversietet", där man i likhet med det brittiska
Open University erbjuder ett brett utbildningsutbud som når
många människor oavsett var de bor. Vi ser detta som ett led
i att göra utbildning tillgänglig för studieovana grupper och
på så sätt motverka den sociala snedrekryteringen. De nya
antagningsreglerna till högskolan möjliggör också ett vidgat
tillträde.

Vi vill med förslaget om ett folkuniversitet medverka till att bryta
gränserna mellan högskolan och vuxenutbildningen. Vi tycker att den
traditionella uppdelningen i ämnesdiscipliner är föråldrad. Vad som behövs är
mer probleminriktade kurser inriktade på helhetskunskap som är oberoende
av de i dag existerande ämnesgränserna. Forskning kring distansutbildning
visar att det personliga mötet för studerande har mycket stor betydelse för att
exempelvis undvika studieavbrott. Detta gäller särskilt kortutbildade kvinnor.
Detta talar för vikten av ett nätverk av lokala studiecentra där
folkhögskolorna kan fylla en viktig funktion.

b) Lärlingsutbildning

I gymnasieskolan prioriteras APU framför gymnasial
lärlingsutbildning. I dagsläget har lärlingsutbildningen
mycket få elever. Den bör däremot kunna utnyttjas i
betydligt större omfattning än hittills för vuxna och då
kombineras med skolförlagda studier i vissa kärnämnen eller
karaktärsämnen. Det duala utbildningssystemet i Tyskland är
i många delar ett utbildningssystem som oftast ger ett högt
utbildningsvärde.

Ca 36 % av alla företag i Tyskland tar emot lärlingar. Ca 75 % av
kostnaderna står företagen för. I Sverige måste diskussionen föras om hur vi i
framtiden skall fördela kostnaderna för kompetensutveckling mellan
individen, samhället och arbetslivet.

c) Basår i komvux

Vi vill att även folkhögskolor skall ges möjlighet att ge
basårsutbildning. Även vissa av studieförbunden kan
genomföra behörighets- och kompetensgivande utbildningar
inom den naturvetenskapliga och tekniska området.

Särskilt utbildningsbidrag

Vi stödjer regeringens förslag om införandet av ett särskilt
utbildningsbidrag för arbetslösa mellan 25 och 55 år
eftersom vi anser att det ligger i såväl den enskildes som i
samhällets intresse att en satsning på en utbyggnad av
utbildningsväsendet stöds av ett välfungerande
studiestödssystem. Vänsterpartiet har tidigare motionerat om
att höja nivåerna i vuxenstudiestödet så att de ligger i nivå
med a-kassan. Detta för att stimulera till aktiva studier i
stället för passiv arbetslöshet. Vi ser studiestödet som en
central och avgörande del i en utbildningspolitik som syftar
till att skapa ett samhälle präglat av ett livslångt lärande. Det
skall vara så utformat att det aktivt stimulerar de som har
kortast utbildning att stärka sin kompetens.

Särskilt utbildningsbidrag är en tidsbegränsad form av studiestöd som
kommer att existera parallellt med svux, svuxa, det nuvarande
studiemedelssystemet och det kommande studiemedelssystemet. Hur dessa
olika system förhåller sig till varandra är väsentligt att klargöra eftersom en
enskild person kan under sin studietid ha olika former av stöd. Vi anser att
detta inte i tillräcklig utsträckning preciserats i propositionen.

Ett problem ser vi i att särskilt utbildningsbidrag bara kan erhållas i ett år.
Få människor kommer på den tiden att hinna få gymnasiekompetens. Därför
föreslår vi att det särskilda utbildningsbidraget till arbetslösa och
kortutbildade skall utgå för hela den studietid som behövs för att fullfölja
studier på en nivå motsvarande högst ett treårigt program på gymnasieskolan
eller motsvarande på exempelvis folkhögskolan. Arbetslöshetsförsäkringen
har en i propositionen otydlig ställning i förhållande till det särskilda
utbildningsbidraget.

Regeringen skriver på sidan 8.14

All tid, med undantag för reguljärt förvärvsarbete utan samtidig utfyllnad
med arbetslöshetsersättning och tid i reguljär utbildning samt tid med
föräldrapenning eller vid fullgörande av totalförsvarsplikt, som är
kvalificerande för en ny ersättningsperiod inom ersättningstiden, skall räknas
in i ersättningsperioderna.

Om regeringens utbildningssatsning är att räkna som en del
av den reguljära utbildningen är däremot oklart.

Möjligheten för kommunerna att inom ramen för denna utbildningssatsning
beställa även från andra utbildningsanordnare än komvux och folkhögskolor
gör definitionen av vad som är reguljär utbildning ännu mer väsentlig att
klargöra. Ett system där vissa utbildningar inom vuxenutbildningssatsningen
räknas som reguljär och andra inte blir mycket svåröverskådlig.

Högre utbildning

Vi välkomnar regeringens förslag om utökat antal platser
inom den högre utbildningen och särskilt tonvikten på de
mindre och medelstora högskolorna. Vi hoppas att de mindre
högskolorna kommer att rekrytera nya grupper till
högskolan. Enligt SCB:s senaste studie är det stora skillnader
i den sociala fördelningen bland nybörjare på de mindre
högskoleenheterna och på universiteten. Andelen studerande
under 25 år som kom från arbetar- och lägre
tjänstemannabakgrund var 50 % på de mindre högskolorna
jämfört med 35 % vid universiteten. Regionalpolitiskt har
högskolorna också haft betydelse.

Situationen för arbetslösa akademiker utan arbetslivserfarenhet och
invandrare vill vi uppmärksamma. Det finns i dag möjlighet för dessa att få
arbetsplatsintroduktion under sex månader. Vi vill utvidga den tiden till ett
år.
Vidare vill vi att arbetslösa akademiker med naturvetenskaplig eller teknisk
grundutbildning skall få möjlighet att få särskilt utbildningsbidrag under ett
år
för att kunna läsa en praktisk pedagogisk utbildning om 40 poäng för att de
skall kunna bli behöriga lärare. Inom områdena naturvetenskap och teknik
kommer det att vara stor brist på lärare i framtiden.

Eftersom vi vet att försöket med sommaruniversitet slagit mycket väl ut
anser vi att det är viktigt att man undersöker möjligheterna att verksamheten i
dess nuvarande omfattning får fortsätta.

Arbetsmarknadspolitiken

Strukturförändringar på
arbetsmarknaden

Som framgår av propositionen är läget på arbetsmarknaden
mycket allvarligt. Trots flera års kraftfull högkonjunktur
inom exportsektorn har endast små spridningseffekter inom
andra delar av näringslivet kunnat skönjas. Sverige riskerar
att fastna i en permanent massarbetslöshet av europeiskt slag
om inte det politiska systemet förmår samla sig till rejäla
krafttag i kampen mot arbetslösheten. Det finns dock inga
enkla lösningar eftersom problemen är av både kort- och
långsiktig karaktär. Det handlar både om ett
konjunkturpolitiskt och ett strukturellt problem. Dessutom
krävs det såväl nationella initiativ som en förändrad politik.

Propositionen lyfter fram några grundfakta när det gäller svensk
arbetsmarknad och utvecklingen under senare år. Ytterligare väsentligt
faktamaterial återfinns i de nyligen publicerade statliga
utredningsbetänkandena "Aktiv Arbetsmarknadspolitik" (SOU 1996:34),
"Hälften vore nog" (SOU 1996:56) och "Sverige, framtiden och
mångfalden"(SOU1996:55). Detta material visar på djupgående problem på
den svenska arbetsmarknaden även om vi ännu har korta vakanstider,
knappast några flaskhalsproblem, med europeiska mått en låg andel
långtidsarbetslöshet och en god reallöneflexibilitet.

Det finns problem av strukturell art. Arbetslöshetens fördelning på
yrkesområden och efter utbildningsskillnader är mycket ojämn. Alltfler
saknar formell kompetens för att kunna söka de arbetstillfällen som bjuds.
Detta är ett kvantitativt mycket stort problem som fördelar sig olika efter
ålder och kön, men även regionalt. Efterfrågan på mindre kvalificerade jobb
har minskat drastiskt och kommer så att fortsätta. Förutom det generella
arbetsmarknadsproblemet, som handlar om att totalt öka efterfrågan av
arbetskraft vilket kräver en uthållig tillväxt i kombination med en rättvisare
fördelning av den arbetade tiden genom en arbetstidsförkortning, krävs
kraftfulla riktade insatser regionalt och för särskilt utsatta grupper. Olika
typer av breda kompetenshöjande insatser är helt avgörande för en bättre
utveckling. Riktade satsningar måste komma regioner med låg
utbildningsnivå till del. Särskilda uppsökande insatser måste riktas till
studieovana och något äldre som också behöver ekonomiska förutsättningar
så att studier verkligen blir ett alternativ till passivt a-kasseberoende.

Segregerad arbetsmarknad

Den starkt könssegregerade arbetsmarknaden tydliggör dessa
problem. Männens sysselsättning föll mest när krisen slog
mot industri- och byggsektorn under 1990-talets första år.
Männens arbetslöshet började dock minska 1994/95 när
exportkonjunkturen drog med sig nyanställningar.
Kvinnornas ställning på arbetsmarknaden hotas nu alltmer. I
stora kvinnodominerade grupper som inom
kontorsadministration, butikshandel och den kommunala
välfärdssektorn sker en negativ utveckling där flera
hundratusen kvinnor beräknas förlora sina arbeten under
1990-talet. Den ökande kvinnoarbetslösheten kombinerat
med den stora ofrivilliga undersysselsättningen som kvinnor
drabbas av måste vara i centrum av analysen av
arbetslösheten och inriktningen av åtgärderna på ett helt
annat sätt än vad propositionen ger uttryck för.
Deltidsarbetslösheten måste synliggöras och åtgärdas och de
arbetsmarknadspolitiska åtgärderna måste mer inriktas efter
kvinnors möjligheter och behov. Det behövs såväl riktade
utbildningssatsningar som riktade sysselsättningsskapande
åtgärder för kvinnor.

Segregationen på arbetsmarknaden är mycket tydlig och helt oacceptabel
när det gäller personer med invandrarbakgrund men också personer med
funktionshinder. Läget försämras alltmer för dessa grupper. Regeringens
besparingskrav på Samhall och neddragningar av lönebidragen har minskat
de arbetshandikappades möjligheter till sysselsättning. Eftersom någon
alternativ arbetsmarknad normalt inte är tillgänglig innebär det en utstötning
från arbetsmarknaden med ökade kostnader inom socialförsäkringssystemet
och förlorad välfärd som följd. Även invandrarna har drabbats av regeringens
indragningar av arbetsmarknadspolitiska åtgärdsmedel. Vänsterpartiet
välkomnar att regeringen är beredd att tillmötesgå våra krav på att skärpa
lagen mot diskriminering i arbetslivet.

Otrygg arbetsmarknad

Ytterligare strukturella förändringar är ökningen av de korta
anställningsformerna och uthyrningsverksamheten som leder
till allt otryggare villkor för löntagarna. Det har uppkommit
ett slags "just in time"-arbetsmarknad där arbetskraft med
"rätt" kompetens tas in exakt när den behövs. Företagen har
visat sig vara mycket snabba med att varsla stora grupper om
uppsägning så snart orderingången viker.
Uthyrningsföretagens affärsidé bygger på att a-kassan finns
tillgänglig för den tid som inte genererar uthyrningstimmar
för den anställde. Staten och trygghetsförsäkringarna får ta
kostnaderna för utbildning, praktik, arbetsskador och
undersysselsättning. Individerna får ta otrygghet,
inkomstminskning och bördan av arbetslöshet. Näringslivet
tar vinsterna men bär inte de reella kostnaderna för det nya
arbetslivets organisation. Ett resultat av detta är Sveriges
tudelade ekonomi där den offentliga ekonomin har stora
underskott samtidigt som det privata sparandeöverskottet är
mycket stort. Kapitalandelen i ekonomin är högre än
någonsin medan löneandelen sjunkit drastiskt. Resurs- och
maktfördelningen har blivit allt snedare. Sverige utnyttjar
inte sina tillgångar på ett rationellt och produktivt sätt.
Massarbetslösheten är ett misslyckande. Vi har råd att arbeta.

Utvecklingen på arbetsmarknaden

Utvecklingen på arbetsmarknaden under våren 1996 har
blivit alltmer negativ. Nyanmälda platser har minskat med
mer än 25 % sedan ett år, inom tillverkningsindustrin med
mer än 50 %. Under året har 25 000 personer varslats om
uppsägning. Motsvarande tal under samma period förra året
var 14 000. Såväl den öppna som den totala arbetslösheten
har ökat jämfört med maj 1995. För männen har visserligen
den öppna arbetslösheten sjunkit något men för kvinnor har
den ökat med knappt 16 000 personer! Den totala
arbetslösheten är nu åter upp i 12,8 % och den sjunkande
platstillströmningen indikerar att arbetslösheten kommer att
fortsätta att öka och sysselsättningen minska under hösten
1996 och början av 1997.

Fortfarande är ungdomsarbetslösheten mycket hög, både den öppna och
totalt. Regeringens uttalade löften och ambitioner har kommit på skam.
Långtidsarbetslösheten är fortfarande på en oacceptabelt hög nivå, mer än
80 000 personer varav ungdomar utgör ca 12 000. Den senaste
veckostatistiken från AMS visar på än mer negativa siffror även om hänsyn
tas till säsongsvariationer. Likaså är AKU-siffrorna från SCB:s arbetskrafts-
undersökningar för maj utomordentligt dystra. Antalet sysselsatta har minskat
med 61 000 personer på ett år, förvärvsfrekvensen sjunker - mest för kvinnor.
Den negativa utvecklingen på arbetsmarknaden är dramatisk.

Vänsterpartiet har varnat för att regeringens ekonomiska politik och
konjunkturavmattningen skulle komma att få effekter av detta slag. Ett för
högt realränteläge, en stram finanspolitik och fortsatta neddragningar inom
den offentliga sektorn leder ofelbart till ett svårt sysselsättningsläge.
Regeringens passivitet när det gäller att åstadkomma en grön och
kompetensinriktad tillväxtpolitik liksom att påbörja en arbetstidsförkortning
har förvärrat läget. Särskilt egendomligt är det att regeringen utan att ingripa
har tillåtit att det rekordhöga övertidsuttaget kommit att ersätta en möjlig
sysselsättningsökning. Att sedan arbetsmarknadspolitiken berövats redan
tilldelade budgetresurser är i detta läge djupt beklagligt. Arbetsmarknads-
politiska åtgärder behövs i detta akuta läge på en högre nivå, och kvaliteten i
åtgärderna måste återigen höjas. Den enskildes möjligheter på arbets-
marknaden måste stärkas med aktiva åtgärder. Tillväxtperspektivet måste
säkras i arbetsmarknadspolitiken. Det finns en tendens att mer socialpolitiska
motiv tar över där försörjningsansvaret, "styckkostnaden" och inlåsnings-
effekterna tar över. Därmed skulle Sverige även i detta hänseende anpassas
till situationen inom EU vilket vore mycket olyckligt.

Det är uppenbart att regeringens förslag varken i inriktning eller omfattning
kommer att räcka till för att klara den situation som vi nu står inför. Risken
är
att det passiva bidragsberoendet kommer att öka. Förra året överskreds
anslaget för arbetslöshetsförsäkringen med ca 12 miljarder kronor. Även
under innevarande år torde ett överskridande komma att ske med flera
miljarder, dels beroende på att arbetslösheten blir högre än vad regeringen
beräknat, dels på grund av att neddragningen av AMS-medel medför färre i
aktiva åtgärder till hösten.

Kvinnor och arbetsmarknaden

I dag är det kvinnors arbetslöshet som ökar medan män i en
större utsträckning än kvinnor får de arbeten som tillsätts. I
den officiella arbetslöshetsstatistiken är fortfarande mäns
arbetslöshet marginellt högre än kvinnors men skillnaden
minskar och alla prognoser talar om att kvinnors arbetslöshet
kommer att vara högre än mäns under hösten 1996. Detta är
den officiella statistiken. Vid sidan om den finns i dag ca 150
000 registrerade deltidsarbetslösa, de flesta kvinnor.
Ytterligare drygt 200 000 deltidsarbetande efterfrågar fler
arbetstimmar utan att vara registrerade som arbetssökanden,
de flesta kvinnor. Kvinnor är arbetslösa i en högre
utsträckning än män men detta faktum osynliggörs i
statistiken. Vi vet att arbetsmarknadspolitiken i dag är
uppbyggd med mannen som norm. Det är också kartlagt att
en större andel av de arbetsmarknadspolitiska medlen går till
män.

Regeringen konstaterar i ett referat av SOU 1996:56 att kvinnors i
genomsnitt höga kompetens är en underutnyttjad resurs, att efterfrågan på
offentliga tjänster kommer att öka i framtiden bl.a. av demografiska skäl och
att den privata tjänstesektorn kommer att expandera i framtiden men inte på
de områden där kvinnor är sysselsatta.

Mot bakgrund av detta föreslår regeringen att Riksrevisionsverket ges i
uppdrag att göra en översyn av de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna ur ett
jämställdhetsperspektiv.

Vänsterpartiet har inget emot förslaget, vi har vid upprepade tillfällen lagt
liknande förslag, men vi menar att detta är helt otillräckligt.

Neddragningar inom kommunsektorn, men också rationaliseringar inom
kontorsadministration och handel, slår hårt mot kvinnors arbetsmarknad.

Vänsterpartiet föreslår riktade arbetsgivaravgiftssänkningar till kommun-
erna för att öka sysselsättningen och förhindra att anställda kastas ut i
arbets-
löshet när de så väl behövs för att hävda välfärden inom skola, vård och
omsorg.

Vi föreslår också riktade arbetsgivaravgiftssänkningar till den del av den
privata tjänstesektorn där även kvinnor utifrån sin kompetens och utbildning
kan erbjudas sysselsättning.

Vi menar att det behövs en utredning för den exakta tekniska utformningen
av stödet till tjänstesektorn så att starka incitament ges för nyanställningar.

Regeringen har aviserat en utredning om stöd till tjänstesektorn. Tyvärr
har utredningsuppdraget snävats in till en fråga om subventionerad
hemservice, s.k. pigtjänster, vilket Vänsterpartiet avvisar.

Delar av kvinnors arbetslöshet är strukturell, det handlar om de hundra-
tusentals kvinnor som fått lämna den offentliga sektorn, det handlar om de 80
000 kontorsadministratörer, de flesta kvinnor, som fått lämna sina arbeten då
deras arbetsuppgifter rationaliserats bort.

Det krävs en massiv satsning av arbetsmarknadspolitiska åtgärder och
yrkesinriktade studier för att leda alla dessa kvinnor in i nya yrkesområden
och säkra platser på arbetsmarknaden. Inom ramen för Vänsterpartiets
sysselsättningspaket återupprepas kravet att avsätta en miljard för ett riktat
sysselsättnings- och kompetensutvecklingsprogram till dessa grupper.

Arbetet med att bryta den könssegregerade arbetsmarknaden har hittills inte
varit särskilt framgångsrikt. Manliga normer styr fortfarande
arbetsmarknadspolitiken liksom mycket av arbetslivets villkor och
maktstruktur. Det är en första rangens uppgift att bryta denna könsstruktur.
Då krävs det helt andra instrument än att AMS disponerar 45 miljoner för s.k.
brytprojekt. Det visar inte minst Riksdagens revisorers rapport om den
s.k.10 000-kronan.

Arbetet med att bryta den könssegregerade arbetsmarknaden måste vara ett
av de övergripande målen för AMV och återspeglas i AMS riktlinjer för
verksamheten.

Behovet av en sysselsättningspolitik

Massarbetslösheten utgör ett samhällsmisslyckande.
Enskilda människor drabbas hårt och tvingas bära bördorna
av djupgående omställningsprocesser. Den kapitalistiska
ekonomin klarar inte att lösa tidens stora fördelnings- och
resursproblem.

Hushållens låga konsumtionsnivå leder till svag inhemsk efterfrågan på
arbetskraft. Exportkonjunkturen har dämpats påverkad av nedgången främst i
Europa. Sysselsättningen inom staten, landstingen och kommunerna fortsätter
att minska till följd av de fortsatta nedskärningarna inom den offentliga
sektorn. Trots att demografiska skäl talar för motsatsen spår såväl SCB som
AMS att kommuner och landsting kommer att fortsätta att tvingas skära ned
personalstyrkan. Detta medför ytterligare ökad arbetslöshet och successiva
kvalitetssänkningar inom vård, omsorg och skola. För kvinnors del innebär
den pågående utvecklingen ett starkt hot mot möjlighet till arbete,
självförsörjning och självständighet i samhället. Uppsägningarna inom
kommunsektorn måste upphöra.

Sysselsättningspolitikens mål är fortfarande full sysselsättning enligt
Vänsterpartiets mening. Nu minskar förvärvsfrekvensen igen. Skall Sverige
kunna ta sig ur sina ekonomiska problem måste sysselsättningen öka. Och
jobben måste vara produktiva och meningsfulla. En uthållig grön och
kompetensinriktad tillväxt blir alltmer tjänsteinriktad och måste prioritera att
tillgodose långsiktiga välfärdsmål. Kraven på sammanhållning och jämlikhet
i samhället förutsätter att lönebildningen inte tillåts skapa ökade klyftor.
Arbete skall ge löneinkomster som inte medför fattigdom för de arbetande.
Därför måste deltidsarbetslösheten angripas. Löntagarinflytande och
trygghetssystem skall borga för att människor vågar satsa framåt. Därför
motsätter vi oss alla tendenser till att försämra arbetsrätten, individualisera
lönebildningen och nedmontera arbetslöshetsförsäkringen. En hög
förvärvsfrekvens för kvinnor är en grundbult i den svenska modellen. Den
hotas av nuvarande utveckling. Det är en prioriterad uppgift att bryta den
könssegregerade arbetsmarknaden med dess olika möjligheter och villkor för
kvinnor och män.

Marginalisering av invandrare och äldre på arbetsmarknaden kan inte
accepteras lika lite som etablerandet av hundratusentals flerårsinskrivna
arbetssökande på våra arbetsförmedlingar. Långtidsarbetslösheten riskerar att
fastna på höga nivåer. Stora delar av ungdomskullarna ställs vid sidan av den
ordinarie arbetsmarknaden. Detta är destruktivt både för de drabbade och för
samhället. De arbetslösas position måste stärkas. Därför är den aktiva
arbetsmarknadspolitiken så viktig.

Men arbetsmarknadspolitiken ensam kan inte skapa några jobb. Den kan
endast ha tillfälliga stabiliseringspolitiska uppgifter vid sidan av
huvuduppgiften att bidra till en effektiv matchningsprocess genom
förmedlingsverksamhet och insatser för att höja kompetens och
arbetslivserfarenhet inom tillväxtområden. Därigenom bidrar
arbetsmarknadspolitiken till regionalpolitiska, fördelningspolitiska och
jämställdhetspolitiska mål om den bedrivs offensivt och målinriktat. Eftersom
arbetslöshet är den främsta källan till fattigdom och ökade sociala klyftor är
det av grundläggande vikt att solidariskt slå vakt om den aktiva
arbetsmarknadspolitiken.

Vänsterpartiet håller med regeringen i att kampen mot arbetslösheten
kräver samverkan och samordning av politiken inom flera olika områden. Vi
vill uppmärksamma att arbetsmarknadspolitiken under lång tid använts för att
upprätthålla viktiga kulturpolitiska ambitioner. Vänsterpartiet menar att
kulturen har ett egenvärde och att den måste få stå på egna ben. Det får inte
bli så att tillfälliga satsningar genom arbetsmarknadspolitiken tar över
ansvaret för samhällets kulturpolitik. Kortsiktiga projekt och satsningar kan
ibland vara en lösning på arbetslöshet och viktiga insatser för att exempelvis
rusta upp kulturpolitiskt intressanta minnesmärken kan genomföras. Men
avsikten med statens kulturpolitik måste vara att vår historia och
kulturhistoriska miljö får erforderliga medel. Ett samhälles kultur och
identitet måste ses i ett långsiktigt perspektiv.

Kulturen innebär möjlighet till en levande demokrati, den ger
arbetstillfällen på bibliotek, inom folkbildningen, i film, teater, sång, dans,
musik och är en brobyggare mellan folk. Kulturer bevaras också genom
kvinnors småföretagande. I sina företag tillverkar kvinnor hantverk som
bevarar gamla mönster, recept eller produkter från olika regioner, kulturer
och traditioner.

Vänsterpartiet välkomnar den översyn regeringen skall göra av det
offentliga stödet på kulturområdet.

Den ekonomiska politikens roll

Eftersom den ekonomiska politiken har tillåtit
massarbetslösheten att etablerats i Sverige ha också
arbetsmarknadspolitiken fått bära en alltför stor börda för att
förhindra en social katastrof. AMS har blivit överlastad och
utåt fått bära ansvaret som egentligen skall tas av de
politiker som haft regeringsmakten. Nya påfund som RAS
har kastats fram och en stor mängd förändringar av
regelverket har genomförts på ett snabbt och ofta godtyckligt
sätt. Volymutvecklingen av åtgärderna har blivit ryckig
allteftersom olika regeringar har försökt framställa sig som
handlingskraftiga. En mängd ingrepp har skett i a-
kassesystemet, som om försämringar för de arbetslösa skulle
bidra till att skapa jobb. Det är viktigt att klart framhålla att
det inte är människors arbetsovilja som är orsaken till
arbetslösheten, inte heller att ersättningsnivåerna är för höga.
Det finns skrivningar i de aktuella propositionerna
1995/96:222 och 1995/96:207 som i samband med förslagen
om förändringar i arbetslöshetsförsäkringen utandas ett
misstroende mot de arbetslösa på ett sätt som är främmande
för Vänsterpartiet.

Vänsterpartiet, liksom den arbetsmarknadspolitiska kommittén
(SOU:1996:34), menar att efterfrågeraset i svensk ekonomi under 1990-talets
första år var den utlösande faktorn för den dramatiska ökningen av
arbetslösheten. Många faktorer påverkade processen som t.ex. effekterna av
skatteomläggningen, ecu-anknytningen och en omläggning av den
ekonomiska politiken med inflationsnorm som styrande mål. Men
uppenbarligen fanns och finns underliggande strukturella problem i svensk
ekonomi. Vänsterpartiet menar att det huvudsakligen handlar om en
konservativ näringsstruktur med en alltför liten tillväxtsektor inom
kompetens- och högteknologiområdet och alltför få växande småföretag. En
utbildningsreform måste till både för vuxna i arbetslivet och på högskolenivå.
Omställning av landets energisystem och införandet av kretsloppstänkande
såväl i konsumtion, produktion som i trafiksystem borde ge underlag för
omfattande offentliga beställningar som kunde stimulera en grön tillväxt.

Vänsterpartiet har i motionen till vårbudgeten och i motionen till
proposition 1995/96:207 samt i denna motion presenterat en alternativ politik
som inom ramen för en ansvarsfull men något mer expansiv finanspolitik
innehåller förslag som leder till en mer sysselsättningsintensiv tillväxt. Inom
denna ram medges ett större utrymme för aktiva arbetsmarknadspolitiska
åtgärder. Det innebär möjligheter till en högre kvalitet och en något högre
volym för särskilt utsatta grupper. Dessutom finns resurser för en riktad
satsning inom den kommunala sektorn och för kvinnor som drabbats av en
strukturell arbetslöshet t.ex. inom kontorsadministration.

I det följande ges kortfattade kommentarer till vissa av regeringens förslag
och några av de viktigaste förslagen i Vänsterpartiets alternativ.

Arbetsmarknadspolitikens roll och
mål

Regeringen utgår från den avgränsning och inriktning som
den arbetsmarknadspolitiska kommittén föreslagit (SOU
1996:34) och som Vänsterpartiet drivit både i utredningen
och i riksdagen. Det är givet att samverkan med andra
politikområden måste förbättras, t.ex. med närings-, regional-
och utbildningspolitiken. Här finns mycket att göra men
förutsättningarna ökar med större regionalt och lokalt
inflytande över genomförandet. Givetvis måste också
jämställdhetsperspektivet bättre genomsyra verksamheten,
något som Vänsterpartiet ständigt påpekat.

Givet att ett sysselsättningspolitiskt perspektiv ligger till grund i enlighet
med vad som framfördes i föregående avsnitt kan den mer begränsade
inriktningen accepteras. Dock med ett viktigt undantag. Det bör tydligt
framgå att ett av de prioriterade målen för arbetsmarknadspolitiken skall vara
att bryta den könssegregerade arbetsmarknaden såväl horisontellt som
vertikalt, såväl vad gäller yrkestillhörighet, befattningskategori som löner och
andra arbetsvillkor.

På samma sätt accepterar Vänsterpartiet de snäva operationella mål som
regeringen föreslår för Arbetsmarknadsverket i enlighet med vad kommittén
och även AMS tidigare har föreslagit. Men även här kräver Vänsterpartiet att
kravet på väsentliga steg för att bryta den könssegregerade arbetsmarknaden
förs in som ett fjärde konkret övergripande mål för AMV. Visserligen är
målet av en något annan karaktär än de övriga men det är konkret och går att
utvärdera. AMS hittillsvarande arbete har varit ganska tafatt vilket framgick
av riksdagsrevisorernas rapport tidigare i år.

Det kan noteras att vakanstiderna har förblivit korta även när efterfrågan på
arbetskraft var större för några månader sedan. Mer bekymmersamt är det
stora antalet långtidsarbetslösa och långtidsinskrivna. Med regeringens
förslag om en bortre parentes i a-kassan formas successivt en
utförsäkringsbomb som hotar att utlösa en social explosion om några år.

Förändringarna inom AMV:s verksamhet med målstyrning och ett friare
utnyttjande av åtgärdsmedel är bra. Det förutsätter också ett större lokalt
inflytande och ställer större krav på uppföljning och utvärdering vilket också
kommittén menade. AMS egen utredningskapacitet har förstärkts vilket är
bra. Även Arbetsmarknadsdepartementet har ett dokumenterat behov av att
förstärka sina resurser. EFA har legat under departementet men har fördelat
sina uppdrag på många aktörer inte minst inom universitet och högskolor. Det
har varit positivt att parterna varit representerade i EFA. Det finns behov av
en instans för utvärdering som står fri från regeringsmakten vare sig det sker
inom ett samlat institut eller inom olika institutioner. Vänsterpartiet
motsätter
sig dock att det skall läggas direkt under departementet.

Arbetsmarknadspolitikens
genomförande

Regeringen menar att budgeterade anslag räcker till för att
upprätthålla en offentlig arbetsförmedling på en god
kvalitetsmässig nivå trots de senaste årens kraftiga
nedskärningar. Vänsterpartiet har i sina budgetalternativ
legat på en något högre nivå i synnerhet när det gäller AMI
som även för 1997 får vidkännas en neddragning med mer än
100 miljoner kronor. Det är svårt att se hur en
kvalitetsmässigt god nivå skall kunna åstadkommas med en
ambitionshöjning när det gäller en individualiserad
inriktning av arbetet. Flera remissinstanser har med rätta
pekat på att individuella handlingsplaner för att vara
meningsfulla kräver en god personaltillgång.

Vänsterpartiet har inget att invända mot att föreslagna åtgärdsmedel får
utnyttjas för tillfälliga personalförstärkningar för nästa budgetår, men
återkommer med en samlad bedömning i samband med budgetprocessen om
några månader. Nu saknas tillräckligt underlag, och det kan dessutom
ifrågasättas om det är meningsfullt att på ett godtyckligt sätt rycka ut endast
några delar av budgeten för tidigare beslut.

Lokal förankring

Regeringen föreslår en ytterligare lokal förankring med viss
ändring av arbetsförmedlingsnämndernas ställning och
sammansättning. Vänsterpartiet har inget att erinra mot
förslaget men vill framhålla att det i den allmänna debatten
tycks förekomma missförstånd om vad reformen i realiteten
kan innebära. Några stora pengar kommer inte kommunerna
till del. Lejonparten av medlen utgörs av försörjningsmedel
som styrs av bl.a. arbetslöshetsförsäkringens regelverk. I
andra fall handlar det om löneförstärkningar som ges som ett
anställningsstöd på den reguljära arbetsmarknaden.
Arbetsmarknadsutbildning är en dyrare åtgärd men det vore
förödande om denna insats skulle bytas ut mot ALU-
verksamhet eller allmän lokal sysselsättningsverksamhet bara
för att "styckkostnaderna" blir lägre.

Det är viktigt att arbetsmarknadspolitiken ses som en del av den
ekonomiska politiken och att ansvaret främst utkrävs av regeringen. Det
gäller att skapa sysselsättningstillväxt och att disponera tillräckliga resurser
för att hålla nere arbetslösheten för utsatta grupper. Den enskilda kommunen
kan inte driva sin egen efterfrågepolitik. Den lokala arbetsmarknaden måste
kunna innefatta mer än vad som ryms inom kommungränserna. Det är viktigt
att individer inte "låses in" i kommunala sysselsättningsprojekt utan aktivt
söker jobb på den reguljära arbetsmarknaden och förstärker sin kompetens
inför denna.

Å andra sidan har Vänsterpartiet länge påtalat vikten av att bryta ned
byråkratiska hinder som fördyrar och förhindrar positiva initiativ till fördel
för den enskilde. Med lokal samverkan mellan arbetsförmedlingen,
kommunen och försäkringskassan finns det förutsättningar för bättre insatser.
Ett lokalt ansvar för genomförandet byggt på samverkan mellan olika aktörer,
såväl myndigheter som företag och organisationer, med individens intressen i
centrum skulle väsentligt kunna effektivisera arbetet. Förutsättningen är dock
givetvis att arbetsmarknaden är expansiv och att tillräckliga resurser ställs
till
förfogande. Den arbetsmarknadspolitiska ambitionen måste vara den
förhärskande, inte endast den socialpolitiska.

Vänsterpartiet analyserade möjligheter och problem med avseende på
denna fråga i kommittémotionen med anledning av prop. 1995/96:148 Lokal
samverkan mot arbetslösheten, till vilken vi vill hänvisa för utförligare
resonemang. Vi menade där att någon försöksverksamhet knappast var
meningsfull eftersom såväl den arbetsmarknadspolitiska kommittén som
AMS i sin anslagsframställan entydigt föreslog en avreglering av
åtgärdsreglerna och mer samverkan med kommunerna. Förslagen i nuvarande
proposition visade att vi fick rätt härvidlag.

Vad gäller samordnad rehabilitering menar vi att förslaget från den
arbetsmarknadspolitiska kommittén är moget att sjösättas. Förslaget finns i
kapitel 7 i SOU 1996:34 och innebär i korthet att försäkringskassan,
arbetsförmedlingen och kommunen bildar en samverkansorganisation på
lokal nivå för planering och beställning av rehabiliterings- och andra
arbetsförberedande insatser. En samordning av finansiella resurser och det
praktiska arbetet skulle ha betydande fördelar för alla parter.

I detta sammanhang borde även arbetsgivarnas bristande ansvar för
rehabilitering och anordnande av anpassade arbetsplatser ha tagits upp. De
alltmer renodlade försäkringssystemen är ett stort problem som sannolikt
kommer att medföra att många personer faller mellan stolarna. I dag medges
förtidspension endast på grund av medicinska skäl. Även om
förtidspensionering bör minimeras som metod blir pressen på individen i
dagens arbetsmarknadsläge orimligt stor. En modifierad äldreregel vid
förtidspension bör prövas tillsammans med andra kompletterande åtgärder.

Regelförenklingar

Såväl den arbetsmarknadspolitiska kommittén som sedan
AMS föreslog ytterligare regelförenklingar genom att slå
ihop reglerna för ersättningen till de individinriktade
stödformerna till en stödform: aktivitetsstöd. Regeringen har
accepterat förslaget vilket är bra. I samband härmed menar
dock regeringen att något förhöjt dagpenningbelopp inte
skall kunna förekomma. Uppenbarligen binder sig regeringen
redan för att inte höja några dagpenningbelopp, inte ens det
lägsta som i dag är KAS-beloppet, 230 kr per dag.
Regeringen menar att denna regelförändring innebär en
besparing på 189 miljoner kronor för budgetåret 1997. Enligt
Vänsterpartiets mening är besparingens innebörd oklar.
Dessutom bör budgetmässiga prioriteringar ske i ett
sammanhang och den ordinarie budgetprocessen således
inväntas. Vi godkänner således att bidragen sammanförs till
ett aktivitetsstöd men avvisar i detta läge nivån på stödet.

Indragning av medel från AMS

När det gäller omfattningen av de arbetsmarknadspolitiska
programmen anför regeringen att volymen skall vara ca 230
000 personer i genomsnitt trots de besparingar som
propositionen aviserar. De är svårt att se hur detta skall
kunna genomföras utan drastiska kvalitetssänkningar.
Regeringens beslut att föra bort 2,7 miljarder kronor i april i
år (egentligen drygt 3 miljarder tillsammans med de medel
som går till medfinansiering av EU-programmet) har
inneburit att nästan varje län berövats medel som var
inplanerade för att motverka den ökande öppna
arbetslösheten. Resultatet blir att arbetslösheten i höst
kommer att ligga en halv till en procentenhet högre än
annars. Vänsterpartiet är mycket kritiskt till att regeringen
genomförde detta beslut utan att ens höra riksdagens mening
trots att tilläggsbudgeten för innevarande budgetår
behandlades just vid denna tid. Beslutet motverkar
arbetslinjen. För övrigt avvaktar Vänsterpartiet beslut om
volymer och anslag innan sedvanligt beslutsunderlag är
tillgängligt i den ordinarie budgetprocessen.

Individuella handlingsplaner

Vänsterpartiet ger sitt fulla stöd till arbetssättet med
individuella handlingsplaner. Vi vill dock åter understryka
vikten av att tillräckliga personalresurser tilldelas. Vi vill
också poängtera vikten av att varje arbetssökande blir klar
över sin situation. Det skall finnas ett "kvitto" på vad man är
överens om även om det i många fall givetvis inte behöver
finnas en handlingsplan. Det normala borde ändå vara att en
genuint arbetslös arbetssökande, som inte har särskilt goda
förutsättningar, mycket snart bör omfattas av en
handlingsplan. Regeringen nämner att det alltid skall ske för
en långtidsarbetslös, men det räcker inte. Regeringen borde
också utarbeta klarare riktlinjer angående vad som bör finns
med i en sådan plan. Även vissa form- och ansvarsfrågor
måste belysas bättre. Handlingsplanen skall ju uppfattas som
ett slags kontrakt mellan parterna, och det är då viktigt att
man med en underskrift har visat att man tagit del och
förstått innebörden. Propositionen har inte tillräckligt belyst
rättstryggheten för den enskilde. Det är viktigt att tolkningen
av "kontraktet" och vad som händer vid "kontraktsbrott" från
endera parten noga övervägs. Det gäller dels hur beslut fattas
om planens innehåll och vad som sker vid oenighet, dels
under vilka förutsättningar parterna inte skall anses ha
uppfyllt villkoren. Det handlar också om att finna formerna
för eventuella överklagningar. Med tanke på att
ersättningsrätt och åtgärdsprogram kan vara avgörande för
den enskildes öde får ingen oklarhet råda om vad ansvaret i
dessa frågor innebär. Med de nyligen införda hårdare
avstängningsreglerna i a-kassan och förslaget om en bortre
parentes i försäkringen måste en god rättstrygghet
åstadkommas. Den enskilde arbetslöse är redan i en svag
ställning. Regeringen bör återkomma med ett bättre
preciserat förslag i budgetpropositionen.

Arbets- och kompetenslinje

Kompetenshöjning är i dag det främsta instrumentet i en
modern arbetslinje. Arbetsmarknadsutbildning är en av de
viktigaste arbetsmarknadspolitiska åtgärderna. Inriktningen
skall vara att förstärka den enskildes ställning på
arbetsmarknaden. Utbildningen skall vara anpassad till den
arbetslöses behov och förutsättningar och vara förankrad i
arbetsmarknadens krav. Arbetsmarknadsutbildningen får inte
göras alltför snäv. Yrkesutbildningar utan bredd är inte ett
bra sätt att möta morgondagens krav på ett ständigt lärande.
Arbetsmarknadsutbildning får aldrig ges slentrianmässigt
utan måste bygga på den studerandes intresse och
motivation. Arbetsmarknadsutbildning är definierat genom
att vara ett element i den arbetslöses handlingsplan för att
förbättra sin situation på en allt mer krävande arbetsmarknad
och genom sin finansiering med aktivitetsstödet. Skolform
eller utbildningsnivå är i sig inte utslagsgivande. I flera fall
är en reguljär utbildningsinsats av avgörande betydelse för
att den arbetslöse skall kunna skaffa sig förutsättningar att ta
sig vidare till nya arbetstillfällen. För många är utbildning
den bästa insatsen, och för utsatta grupper är det nödvändigt
att kunna utnyttja omställningsförsäkringens aktivitetsstöd
till finansiering av grundläggande reguljär utbildning.
Propositionens begränsning till ett år i
vuxenutbildningsprogrammet finansierat med motsvarande
a-kassa är problematisk.

Vänsterpartiet kan inte bifalla regeringens förslag till besparing på 300
miljoner kronor för upphandlad arbetsmarknadsutbildning. Något rimligt
beslutsunderlag föreligger inte där det kan bedömas hur en eventuell växling
kan ske gentemot satsningen på vuxenutbildningen. Frågan får prövas i
budgetprocessen.

Offentliga arbeten för äldre

Regeringen föreslår en ny åtgärd för personer över 55 år som
varit inskrivna på arbetsförmedlingen i 2 år eller längre. Det
innebär ett slags nödhjälpsarbeten inom offentlig sektor med
en ersättning motsvarande a-kassenivå.

Det är svårt att se att detta innebär ett "värdigt slut på arbetslivet" som
arbetsmarknadsministern anfört. Det förefaller oklart om vägran att utföra
anvisat arbete av detta slag medför avstängning. Det förefaller däremot klart
att ersättningsdagarna förbrukas under arbetsperioden. Efter ett eller två års
arbete nalkas den bortre parentesen snabbt. Det är svårt att se att ett arbete
av
detta slag leder till utökade chanser till ett reguljärt arbete. Alternativet
vore
väl att kommunen eller annan myndighet inrättade en budgeterad tjänst eller
ett beredskapsarbete efter perioden, men då kunde det ju lika gärna ske direkt.
Uppenbarligen finns det stora risker för inlåsningseffekter.

Regeringen räknar med att 40 000 personer i genomsnitt per månad skulle
kunna sysselsättas i dessa offentliga arbeten. Med tanke på att det, enligt
AMS, i april i år endast fanns knappt 24 000 personer i denna kategori, varav
13 000 män och 10 400 kvinnor, tycks det mycket högt räknat, såvida inte
regeringen räknar med en våldsam ökning av långtidsinskrivna. Regeringen
kan ju knappast tänka sig att praktiskt taget samtliga i kategorin skall anvisas
och acceptera detta som den lämpligaste åtgärden.

Vi får inte ge upp när det gäller lite äldre arbetslösa. 55 år är ingen
åldersgräns som skall föranleda synsättet att man inte duger på den ordinarie
arbetsmarknaden. Tvärtom finns då mycket erfarenhet och mognad som
arbetsmiljöer behöver för att fungera bra. Enligt Vänsterpartiet bör ett aktivt
sökande av reguljära arbeten vara huvudlinjen. Rekryteringsstöd kan
underlätta anställningar för att bryta en fördomsfull attityd hos arbetsgivarna.
Vi är dock klara över att det inte är lätt. Erfarenheten av det särskilda
lönebidragsstödet för lokalt bundna långtidsarbetslösa över 60 år visar på
detta.

I propositionen anges att de omfattande nedskärningarna inom offentlig
sektor, inte minst inom kommuner och landsting, har lett till att viktiga
arbetsuppgifter inte hinns med eller att kvaliteten inte har kunnat
upprätthållas. Detta stämmer väl med Vänsterpartiets uppfattning och är
några av skälen till att vi föreslår ett utökat utrymme för kommunal
konsumtion. Vi har utformat stödet som en arbetsgivaravgiftssänkning just
för att stimulera sysselsättning.

Vi menar också att beredskapsarbeten till avtalsenliga löner bör förekomma
i betydligt större omfattning och har därför reserverat en högre nivå för
arbetsmarknadspolitiska medel. Dock måste då den offentliga arbetsgivaren
bidra med en väsentlig del av lönekostnaden, och i dagens läge finns det ett
stort motstånd.

Det problem som propositionen pekar på är dock verkligt. För många något
äldre känns det meningslöst att vandra mellan passiva a-kasseperioder och
ALU-projekt som inte leder någon vart. Kanske upplevs inte
utbildningsalternativet som realistiskt. Den reguljära arbetsmarknaden
erbjuder inga anställningsmöjligheter. Det är just i detta läge den s.k.
rundgången blir ett problem. Det är dock viktigt att komma ihåg att det inte är
den arbetslöse som önskar rundgång utan att det är arbetsmarknaden som inte
fungerar effektivt och humant. Problemet är i de allra flesta fall politiskt och
inte personligt.

Vänsterpartiet menar att det är olyckligt att peka ut 55 år som gräns för
åtgärden. Vi menar också att det är i grunden fel att tvingas utföra ett viktigt
arbete ( till skillnad från att delta i utbildning eller utvecklingsprojekt )
till en
ersättning motsvarande vad som utgår vid passiv a-kassa. En åtgärd av denna
typ får inte utvecklas till ett alternativ som kompenserar för fortsatta
budgetnedskärningar. Facklig vetorätt i förhållande till inrättande av åtgärder
av denna typ och avtal mellan parterna som också garanterar ledighet
motsvarande semester m.m. måste föreligga.

Vänsterpartiet kan inte acceptera föreliggande förslag. Regeringen bör
återkomma i budgetpropositionen med ett nytt förslag till åtgärd för lokalt
bundna långtidsinskrivna där andra alternativ inte varit lyckosamma. Syftet
bör vara att aktivera den arbetslöse i meningsfulla verksamheter inom den
offentliga sektorn. Åtgärden bör kunna vara i ett år och vara förlängningsbar.
Ett fackligt avtal ligger till grund för verksamheten. Ersättning utgår med
minst motsvarande a-kassenivå plus 15 %. Ersättningsdagar skall inte
förbrukas under arbetsperioden. Perioden kvalificerar för ny försäkringsrätt.
Vänsterpartiet bedömer att ca 20 000 platser i genomsnitt per månad kan vara
en realistisk nivå för 1997 för en sådan åtgärd. Åtgärden bör kunna utformas
snarlikt ALU, som har mer projektkaraktär, men tillåtas för längre tid.

Lokala arbetscentra

Propositionen för en lös diskussion om lokala arbetscentra
för långtidsarbetslösa som tycks vara en variant av tidigare
förslag om arbetsföretag. Dock är det mycket allmänt hållet,
och frågor om juridisk form och avgränsningen mellan de
kommersiella inslagen och utbildnings- och praktikinslagen
genomförs inte på något tydligt sätt. Frågor om prissättning
av tjänsterna för att inte snedvrida marknaden och slå ut
reguljära småföretag måste tas på allvar. Det är heller inte
oproblematiskt att arbetslösa samtidigt är anställda för att i
praktiken hyras ut. Risker för inlåsningseffekter är
uppenbara. Detta får heller inte vara början på ett
systemskifte där arbetslösa lånas ut till tjänsteverksamhet,
där a-kassan bli lönenorm för denna sektor.

Det borde dock vara möjligt att inom ramen för arbetsförmedlingarnas
verksamhet kunna hitta former som inte är konkurrenssnedvridande. En
förutsättning är att åstadkomma ett stort engagemang från ortens företag och
fackliga organisationer. Så kan både behov identifieras och garantier mot
missbruk åstadkommas.

Det finns en mångfald av fackliga aktivitetscentra som erbjuder utbildning
och praktik. Den verksamheten måste kunna utvidgas. Dock måste även här
inlåsningseffekter förhindras och en tydlig gräns mellan kommersiell och
annan verksamhet dras. Även kooperativ utveckling bör uppmuntras där både
utbildning och starta eget-bidrag borde kunna spela en roll.
Serviceverksamhet av olika slag borde kunna förekomma. Återigen är det
dock viktigt att man inte kommer i konflikt med existerande småföretag.

Det finns anledning att gå igenom alla juridiska och praktiska svårigheter
på ett mer systematiskt sätt innan regeringen återkommer med ett konkret
förslag. Därefter finns det förutsättningar för att ta ställning till idén om
lokala arbetscentra.

Det är dock viktigt att en effektiv snabbförmedling av kortare
arbetstillfällen kommer till stånd i arbetsförmedlingens regi. I dag finns inte
de arbetsformerna utvecklade på ett tillräckligt bra sätt. Här kan säkert nya
samarbetsformer utvecklas. Det gäller att ta till vara även de tillfälliga
jobben. De är ofta inkörsporten till ett mer permanent arbete. Genom att
arbetsförmedlingen kommer med på ett bättre sätt ökar sannolikheten för att
svartjobben minskar.

Platsförmedlingen - arbetsförmedlingens
grundläggande uppgift

Vänsterpartiet delar regeringens bedömning att förmedlingen
skall vara anslagsfinansierad, heltäckande och avgiftsfri. För
att få en fungerande arbetsmarknad där alla har tillträde är
detta nödvändigt, liksom att den offentliga
arbetsförmedlingens marknadsandel ökar. Samtidigt måste
innehållet i förmedlingsarbetet uppmärksammas.
Arbetsmarknadspolitiken är viktig för att förhindra
segregation och utslagning.

Rubriken "Kunden i centrum" låter käck men är problematisk. Det kan
tolkas som om arbetsgivare skall kunna ställa vilka krav som helst och få dem
uppfyllda av förmedlingarna. Arbetsmarknadspolitiska kommittén betonade
att förmedlingen skall använda urvalsservicen till arbetsgivare med
varsamhet.

Service till arbetslösa och arbetsgivare måste ske inom ramen för de
målsättningar som arbetsmarknadspolitiken har. Arbetsmetoder och ett
odefinierat tal om kunden i centrum kan då innebära att diskriminering av
invandrare, kvinnor och äldre handikappade accepteras. Kunden har ju alltid
rätt. Kommitténs markering kommenteras inte i regeringens bedömning. Här
behöver det göras en kraftigare markering av att förmedlingens serviceuppgift
måste ske med full rättssäkerhet och utan diskriminering av utsatta grupper.
Det borde vara mer korrekt att tala om "platsförmedlingen i centrum".

Datorteken

Vänsterpartiet har tidigare föreslagit ett
uppföljningsprogram för dem som genomgått en
datorteksutbildning. Programmet bör omfatta arbetslösa
ungdomar upp till 25 år. Genom ett särskilt rekryteringsstöd i
maximalt sex månader skall arbetslösa ungdomar kunna
arbeta i små företag. Dessa ungdomar har behov av att få
praktisera de kunskaper de erhållit i datorteksutbildningen.
Mindre företag har också ett stort behov av att öka sin
kunskap om IT och datoranvändning. Detta
uppföljningsprogram förenar strävan till teknikspridningen
med bekämpningen av ungdomsarbetslösheten.

Rekryteringsstöd och beredskapsarbeten

Av resultatredovisningen framgår att den stora merparten av
dessa åtgärder går till män. Om jämställdhetsmålet skall löpa
som en röd tråd i arbetsmarknadspolitiken måste analys och
åtgärder till för att rätta till bristerna. Som refereras i
resultatredovisningen är rekryteringsstödet en mycket lyckad
åtgärd. Cirka 70 % av individerna som erhållit
rekryteringsstödet har fått arbete direkt efter åtgärden. Det är
viktigt att många kan komma in i nya yrken och sektorer,
flexibilitet och rörlighet förhindrar långtidsarbetslöshet.
Speciellt viktigt kan rekryteringsstödet vara för att bryta den
könsuppdelade arbetsmarknaden.

När det gäller anslaget till rekryteringsstödet, återkommer Vänsterpartiet i
höstens budgetproposition och avvisar därmed regeringens förslag till
besparingar. I propositionen är det mycket svårt att utläsa hur besparingarna
kan uppgå till just 600 miljoner.

Utbildningsvikariat

De flesta arbetsmarknadspolitiska åtgärderna riktar sig till
män. Så är t.ex. 65 % av dem som deltog i beredskapsarbete
män, 65 % av dem som erhåller rekryteringsstöd är män,
60 % av de sökande i arbetslivsutveckling är män, 83 % av
dem som deltog i offentligt skyddat arbete var män, listan
kan göras lång men det finns ett undantag. Det gäller
utbildningsvikariaten. Där står kvinnor för 75 % av antalet
vikariat, en lyckad åtgärd som innebär dels att kvinnor kan
bryta långa perioder av arbetslöshet, dels att
yrkesverksamma personer erbjuds möjlighet till
vidareutbildning och kompetensutveckling. Redan i
vårbudgeten beslöt regeringen att sänka avdragen från 500
kr/dag till 400 kr. Nu återkommer regeringen och föreslår en
ny sänkning till 350 kr/dag och att utbildningsstödet sätts till
40 kr dag. Det innebär att utbildningsstödet nästan halveras i
förhållande till den nivå som gällde före den 1 juli.
Vänsterpartiet avvisade sänkningen av ersättningsnivåerna i
vårbudgeten. Vi menade att sänkningen av nivåerna på ett
drastiskt sätt kommer att minska antalet utbildningsvikariat.
Vi avvisar också detta förslag till ersättningsnivåer. Det
rimmar mycket illa med regeringens uttalande om att
propositionen skulle vara ett stöd för att lyfta kvinnor ut ur
arbetslösheten. Förslaget är enligt Vänsterpartiets mening
fullständigt oacceptabelt både ur rättvise- och
jämställdhetssynpunkt. Enligt vår mening skall
utbildningsvikariaten ersättas med högst 500 kr/dag och
högst 75 kr per utbildningstimme. Regeringen föreslår också
att tekniken med avdrag för arbetsgivaren ersätts med bidrag.
Vänsterpartiet har inget att erinra mot detta.

Vänsterpartiet har tidigare motionerat om att anställda skall kunna få
tjänstledigt för att starta eget. Regeringen presenterar nu ett liknande
förslag,
det är bra. Det framgår inte av propositionen om förslaget innebär att
anställda får rätt till tjänstledighet för att starta eget. Enligt vår
uppfattning
bör denna fråga lagregleras.

Arbetslivsutveckling (ALU)

Regeringens förslag förutsätter rent tekniskt det nya förslaget
om a-kassa. Vänsterpartiet avvisar regeringens a-
kasseförslag. Därför föreslår Vänsterpartiet att gällande lag
(1995:409) om ALU förlängs ett år.

Arbetsgivarna måste ta ett socialt
ansvar

Dagens arbetsmarknad uppvisar, förutom svag efterfrågan,
mycket stora strukturella problem. Stora grupper riskerar att
ställas utanför arbetslivet. Denna utslagning från arbetslivet
belastar i allt större utsträckning den offentliga ekonomin
samtidigt som arbetsgivarkollektivet tar ett allt mindre
socialt ansvar. Detta gäller inte minst stora delar av
näringslivet med dess stora finansiella resurser.
Vänsterpartiet menar att arbetsgivarna måste ta ett större
socialt ansvar för kostnaderna för utbildning och
kompetensutveckling av arbetskraften, liksom för de
kostnader som uppstår p.g.a. av dåliga arbetsmiljöer. Det
behövs också ett system för att ge plats åt lärlingar och
praktikanter, fortlöpande kompetensutveckling av anställda,
introduktion av invandrare och bättre rehabilitering av
arbetsskadade.

Obligatoriska praktikplatser för ungdomar
under 25 år och invandrare

Att utforma ett system som ger olika grupper en
praktikantplats har varit behäftade med stora problem.
Många enskilda arbetsgivare ställer i dag upp och tar ansvar
med att erbjuda en praktikantplats. Men det är ändå alldeles
för få jämfört med behovet. Fler praktikplatser måste fram i
alla branscher och yrken. Det är heller inte rimligt att det
offentliga systemet skall ta hela det finansiella ansvaret för
att förse arbetsgivare med rätt kompetens.

Vänsterpartiet återupprepar sitt förslag om obligatoriska praktikplatser på
medelstora och stora företag inom näringslivet. Om en praktikant fick plats
för var femtionde anställd skulle teoretiskt ca 70 000 praktikplatser för
ungdomar och invandrare tillskapas. Ett rimligt antagande är då att förslaget i
praktiken skulle omfatta ca 50 000 praktikplatser. Tidigare har till exempel
ungdomspraktik i mycket liten skala funnits i denna företagsgrupp vilket lett
till att ungdomar huvudsakligen praktiserat på lågt avlönade arbetsplatser där
kunskapsintensiteten i allmänhet varit låg. En praktikantplats skall ge både
praktik och kompetenshöjning. Ungdomar och invandrare skall få avtalad
praktikantlön. Ett sådant system innebär att produktionen får både ett
ekonomiskt och praktiskt ansvar för ungdomars och invandrares
sysselsättning och framtida möjligheter.

Kompetensutveckling och framtidsfonder

Vänsterpartiet har vid upprepade tillfällen motionerat om
inrättande av framtidsfonder. Vårt förslag innebär i korthet
att företagen skall avsätta delar av sin vinst till regionala och
nationella fonder som sedan används till
kompetensutveckling i arbetslivet och
arbetsorganisationsutveckling. Löntagarna skall ges ett reellt
inflytande i fonderna. I dag sorteras människor i allt snabbare
takt ut ur arbetslivet p.g.a. av bristande eller föråldrad
utbildning i förhållande till ny teknik eller till nya
arbetsuppgifter. De hamnar i arbetslöshet eller i
arbetsmarknadspolitiska åtgärder där de ofta erbjuds
utbildning för att kunna återta en plats i arbetslivet. Vi menar
att arbetsgivarna har ett ansvar att kontinuerligt vidareutbilda
och kompetensutveckla sin personal i stället för att övervältra
kostnaderna på samhället eller individen, att det ansvaret
skall bäras av arbetsgivarna kollektivt i form av fonder som
finansieras via vinstdisposition. Med Vänsterpartiets förslag
till finansiering beräknas fonderna omsluta ca 2 miljarder
kronor.

Arbetsmiljö och rehabiliteringsarbete

Hittills har arbetsgivarnas ekonomiska ansvar upphört för de
anställda när de blivit sjuka även om det är
produktionsmetoderna som givit upphov till skadorna eller
sjukdomen. Istället övervältras kostnaderna på individen och
på staten. Vi menar att arbetsgivarna måste ta ett utökat
ekonomiskt ansvar för en arbetsmiljö som förbrukar
människor. Det skulle skapa incitament att förbättra
arbetsmiljön samtidigt som det skulle avlasta statsbudgeten
och individen kostnader.

Arbetsmiljölagen måste kompletteras så att arbetsgivarna har ett ansvar att
ställa resurser till förfogande för arbetsmiljöarbetet. Vi menar också att
arbetsgivaren skall ha en skyldighet att inrätta anpassade arbetsplatser så att
arbetsskadade och sjuka ges en reell möjlighet att rehabiliteras tillbaka till
arbetet.

Förlängd arbetsgivarperiod

I samband med vårbudgeten antog riksdagen en förlängd
arbetsgivarperiod i sjukförsäkringen. Beslutet kan tolkas som
om arbetsgivarna nu har ett utökat ansvar för
rehabiliteringsarbetet eller arbetsmiljön. Vi menar att så inte
är fallet. De utvärderingar som skett av införandet av en
arbetsgivarperiod visar samstämt att detta inte haft någon
effekt på arbetsgivarens aktivitet när det gäller
rehabiliteringsarbetet eller lett till förbättringar i
arbetsmiljön. Vill man uppnå en sådan effekt krävs helt
andra åtgärder. Vi menar att en förlängd arbetsgivarperiod
hämmar nyanställningar i små företag. Det kan också
innebära att arbetsgivarna än mer än i dag sorterar bort sjuka
och handikappade vid anställningsförfarandet och att
rörligheten på arbetsmarknaden minskar.

Invandrarna på arbetsmarknaden

Sysselsättningsgraden för utomnordiska medborgare har
sjunkit drastiskt under 1990-talet. Det faktum att mer än
varannan invandrare saknar någon form av reguljär
sysselsättning får allvarliga återverkningar, inte bara på
individnivå, utan också i hela samhället. Att skapa
förutsättningar så att invandrare får möjlighet att delta i
arbetslivet är den viktigaste uppgiften när det gäller att
motverka den tilltagande segregeringen i samhället.
Regeringen hänvisar till att Invandrarpolitiska kommitténs
slutbetänkande är ute på remiss och säger sig återkomma till
en del av förslagen från kommittén efter det att
remissbehandlingen avslutats. Det är naturligtvis bra att
kommitténs förslag remissbehandlas men samtidigt är det
nödvändigt att redan nu vidta åtgärder för att bryta
utvecklingen.

Vänsterpartiet anser att offentliga arbetsgivare har ett särskilt ansvar för att
bryta det diskriminerande mönstret på arbetsmarknaden. Beslut fattade av
statliga myndigheter, verk och bolag rör också invandrade män och kvinnor
vilket gör att offentliga arbetsgivare behöver anställa personer som kan möta
alla människors behov av service och som har förmåga att både förmedla och
verkställa olika myndigheters beslut så att de blir begripliga och förstådda av
dem som berörs.

I dag kan vi konstatera att det finns alltför få anställda med
invandrarbakgrund inom den statliga sektorn. Detta gäller alla nivåer och
inom alla sektorer av statlig verksamhet.

Det måste framgent vara ett övergripande mål för den statliga
rekryteringspolitiken att rekrytera fler personer med invandrarbakgrund.
Detta gäller också övriga offentliga arbetsgivare. Regeringen avser att uppdra
till ett urval av statliga myndigheter att redovisa andelen invandrare av
statligt anställda på olika nivåer. Enligt Vänsterpartiet är detta en alltför
passiv hållning. Istället bör uppdraget innebära att aktivt rekrytera invandrare
i en sådan omfattning att arbetsstyrkan på sikt motsvarar den arbetsföra
befolkningens sammansättning.

Regeringen bör också uppta överläggningar med AMS om vilka åtgärder
AMS skall vidta för att en större del av de arbetsmarknadspolitiska
åtgärderna skall riktas till invandrare, t.ex. inom ramen för det utvidgade
"Starta eget"- programmet för kvinnor bör invandrade kvinnor ges ett stort
utrymme. AMS måste också ges ett ansvar för att underlätta för invandrade
akademiker att komplettera sina utbildningar i Sverige. Troligtvis är det
också så att Sverige kan godkänna fler utländska examina än vi gör i dag.

Vänsterpartiet föreslår inrättandet av ett system med obligatoriska
praktikplatser grundade på praktikantavtal mellan parterna. Dessa
praktikantplatser skall omfatta ungdomar under 25 år samt invandrare. Många
invandrare sorteras i dag bort i anställningsförfarandet utan att ha fått en
chans att visa sin kompetens inom yrkesområdet, ofta p.g.a. skäl som
bristande språkkunskap eller dålig kännedom om det svenska arbetslivet. En
praktikantplats kan i dessa fall vara en möjlighet att utveckla det språk som
arbetslivet kräver och få visa sin kompetens inom yrkesområdet. Det skulle
också ge den invandrade en referens i Sverige, något som ofta är ett krav för
att få anställning.

Etnisk diskriminering

Vänsterpartiet har upprepade gånger motionerat om en
skärpning av lagen mot etnisk diskriminering för att komma
tillrätta med vissa av de svårigheter som invandrare möter på
den svenska arbetsmarknaden. Det är därför glädjande att
regeringen nu återkommer med ett förslag om en översyn av
lagstiftningen mot etnisk diskriminering i arbetslivet.
Vänsterpartiet menar att det är av yttersta vikt att
lagstiftningen utsträcks så att den även omfattar ett förbud
mot indirekt diskriminering. Ett exempel på en säkerligen
mycket vanlig form av indirekt diskriminering är sakligt
omotiverade krav på perfekta kunskaper i svenska som
villkor för anställningen.

Det är också viktigt att lagstiftningen omfattar ett diskrimineringsförbud
under anställningsförfarandet. I dag är t.ex. diskriminering genom att
arbetsgivaren plockar bort alla sökanden med namn som tyder på
invandrarbakgrund omöjlig att komma åt med lagen. Likaså går den
arbetsgivare fri som avstår från att anställa någon på grund av att alla
sökanden har invandrarbakgrund. Diskrimineringsförbudet måste utformas så
att det träffar alla situationer då en arbetssökande blivit påtagligt orättvist
behandlad på grund av sitt etniska ursprung.

Vänsterpartiet delar regeringens uppfattning att de problem som invandrade
kvinnor och män möter i första hand skall lösas inom ramen för de generella
arbetsmarknadspolitiska åtgärderna och den generella välfärden.

Vänsterpartiet har tidigare motionerat om vikten av ett flexibelt utbud i
kurser för de invandrare som vill starta eget, och vi ställer oss därför bakom
regeringens förslag om ett samarbete mellan ALMI, NUTEK och
Arbetsmarknadsverket för riktad information till invandrade kvinnor och
män. Vi anser dock att den som vill starta eget företag behöver en bredare
utbildning som inkluderar t.ex. bokföring, hälsoskyddslagstiftning och
marknadsföring.

Nya verksamhetsformer

Starta eget-bidrag och kurser är till för de invandrare som
redan är etablerade i det svenska samhället. För att starta eget
krävs t.ex. att man har en affärsidé som är ekonomiskt
lönsam från första början vilket innebär att steget till eget
företagande är stort. För att underlätta för invandrade kvinnor
och män att komma in i samhället, eventuellt starta eget, eller
ledas ut på arbetsmarknaden, behövs en ny åtgärd, ett
mellanting mellan arbetslöshet och eget företag eller
anställning.

Runt om i landet bedrivs olika projekt med syfte att integrera invandrade
kvinnor. Ett exempel är "Livstycket" i Tensta/Rinkeby. De invandrade
kvinnorna tillverkar tyger och bedriver catering i begränsad utsträckning,
samtidigt som de lär sig svenska och samhällskunskap. Projektet är löftesrikt
men olika regelverk sätter hinder i vägen för en vidareutveckling. I dag
saknas möjlighet att sälja produkterna med vinst eftersom det saknas en
företagskonstruktion som passar en ideell förening av denna typ. De
arbetsmarknadspolitiska åtgärderna är tidsbegränsade till sex månader. De
kvinnor som deltar i utbildning, t.ex. svuxa, kan inte på ett flexibelt sätt
kombinera utbildningen med arbete i projektet.

Vad som behövs för att utveckla liknande initiativ över hela landet är en
åtgärd som öppnar möjlighet för ett socialt företagande och flexibilitet vad
gäller de olika regler som omgärdar arbetsmarknadspolitiska åtgärder, utan
krav på vinst eller eget företagande under en övergångsperiod.

Lönebidragsanställda

Antalet lönebidragsanställda minskar nu snabbt. På ett år har
ca 3 000 anställningar försvunnit. Hundratals varsel om
uppsägningar ligger. Vänsterpartiet hävdar bestämt vikten av
lönebidragets betydelse. Bidraget ger arbetshandikappade
ökade möjligheter att komma in på arbetsmarknaden. För
arbetshandikappade finns för det mesta ingen arbetsmarknad
att tillgå utan ett stöd från lönebidraget. Alternativet för en
arbetshandikappad som förlorar sin lönebidragsanställning är
inte ett annat arbete. Alternativet är öppen arbetslöshet.
Arbetshandikappade med lönebidragsanställningar gör
viktiga arbetsinsatser, ofta i ideella föreningar. Ett arbete är
av mycket stor social betydelse. Försämringarna av
lönebidraget ger inga samhälleliga vinster, däremot mycket
stora personliga förluster. Vänsterpartiet varnade för
konsekvenserna av ett försämrat lönebidrag. Det är inte
realistiskt att tro att ideella föreningar och andra arbetsgivare
med små ekonomiska resurser skall kunna betala det staten
drar in. Regeringen tror att ideella organisationer skall få
pengar från kommuner och landsting och därmed skall
uppsägningar av lönebidragsanställda motverkas. Men
kommuner och landsting torde knappast har några stora
resurser att bidraga med för att täcka upp det staten drar
undan. Den kommunala sektorn minskar också i antalet
anställda.

Vad gäller lönebidragen i allmännyttiga organisationer så blev det genom
ett utskottsinitiativ i riksdagen en tillfällig uppskjutning av försämringarna
fram till årsskiftet. Denna tillfälliga åtgärd är naturligtvis bra men inte
tillräcklig. Dessutom har regeringen tolkat detta riksdagsbeslut så att endast
omförhandlingar som görs efter 1 juli kan få behålla ett lönebidrag på max 90
%. Detta var knappast andemeningen i riksdagens beslut.

En regelförändring som har gjorts var också att arbetsförmedlingen ej
längre skall ta hänsyn till om risk för uppsägning finns vid omförhandling av
lönebidraget. Det finns 600 kända varsel om uppsägningar eller verkställda
uppsägningar av lönebidragsanställda. Regeringens tidigare bedömning att
regelförändringen kunde göras utan risk för de arbetshandikappades
anställningar var felaktig. Riksdagen bör ge regeringen till känna att denna
regelförändring i förordningen om lönebidrag bör återtagas.

Lönebidragets storlek måste återställas till den gamla nivån på max 90 %
av lönekostnaderna om det skall finnas några realistiska möjligheter att
upprätthålla volymen på antalet anställningar. Det är viktigt att ge de
arbetshandikappade klara besked och en framtidstro i denna sysselsättnings-
proposition. Arbetslivet skall vara till för alla, därför återställer vi
lönebidraget till den ursprungliga nivån på 90 %.

En försäkring för omställning vid
arbetslöshet

Regeringens förslag om försämringar i
arbetslöshetsförsäkringen är drastiska och illa
genomarbetade. Återigen föregriper regeringen resultatet av
den utredning som skall lägga fram sitt slutbetänkande i
september 1996. Regeringen föreslår förändringarna i direkt
konflikt med samtliga fackliga organisationer och övriga
tunga remissinstanser. Vänsterpartiet menar att förslagen inte
duger för att ligga till grund för riksdagsbeslut och avvisar
ändringarna i lagarna om arbetslöshetsförsäkring och kontant
arbetsmarknadsstöd.

Regeringen har vid en hearing den 25 april fått allmänna synpunkter i
frågan från ett antal tunga remissinstanser. Något konkret förslag förelåg inte
vid detta tillfälle men ändå framfördes helt negativa eller starkt
ifrågasättande
ställningstaganden från nästan samtliga tunga organisationer och
myndigheter. Ändå kastar regeringen fram förslagen i all hast under
sommaren utan tid till en öppen och klargörande debatt trots att ett
helhetsgrepp kommer att tas i frågan först i en särskild proposition under
våren 1997 som är tänkt att gälla från och med 1998. Regeringen fullföljer
således den trista traditionen att på detta område, som är av central betydelse
för de arbetslösa, kasta fram disparata och dåligt analyserade förslag som
särskilt slår mot de mest utsatta på arbetsmarknaden.

Konsekvensanalyser saknas

Propositionstexten är å ena sidan kortfattad med många
luckor och tekniska problem. Å andra sidan finns en rik
provkarta på ytliga och klämkäcka kommentarer om den
enskildes ansvar och förslagens positiva effekter för den
enskilde för att finna jobb. Ofta blir resonemangen okänsliga
och rent cyniska när det talas om de deltidsarbetslösas ansvar
för arbetsgivarnas utnyttjande av arbetskraft eller hur dagens
system stimulerar passivt bidragstagande. Texten utandas ett
misstroende mot de arbetslösa och lägger mycket av skulden
på dem. Mycket lite analys ägnas åt de verkliga problemen,
de verkliga orsakssambanden. Inga som helst
konsekvensanalyser förekommer vad gäller effekter i
regioner med hög och långvarig arbetslöshet eller med
klimatmässigt orsakade säsongsarbeten. Inga effekter
diskuteras för ungdomar och invandrare och andra nya på
arbetsmarknaden. Inget sägs om kvinnors deltidsarbete och
vikariatsberoende. Yrkesgrupper med oregelbundna
arbetsperioder som t.ex. kulturarbetare kommer att drabbas
mycket hårt av de nya reglerna om arbetsvillkor,
normalarbetstid och normalinkomst. Regeringen lägger sina
skarpa förslag att behandlas under rötmånaden men tiger om
konsekvenserna. Sysselsättningspropositionens avsnitt och
förslag om a-kassan är inte värdigt en regering som bygger
sitt mandat på arbetarrörelsens intressen.

Bortre parentes

Det finns ett nära samband mellan en aktiv
arbetsmarknadspolitik och konstruktionen av
arbetslöshetsförsäkringen. A-kassan skall stimulera ett aktivt
beteende och aktiva åtgärder skall förhindra utförsäkring och
utslagning på arbetsmarknaden. Problemet med
långtidsinskrivning och rundgång mellan passiv a-kassetid
och perioder i åtgärder beror huvudsakligen på bristen på
reguljära jobb på arbetsmarknaden och problemet med
säsongsarbeten. Att med en formell bortre parentes i
försäkringen lasta över hela ansvaret på de arbetslösa är djupt
osolidariskt. Däremot skall kravet på aktivitet och
jobbsökande ställas mycket högt för den enskilde inom
ramen för den individuella handlingsplanen. Regeringens
förslag om en bortre parentes kommer att stöta ut mellan 60
000 och 70 000 arbetslösa ur systemet med dagens
verklighet. I framtiden blir det säkert fler på grund av det
växande antalet långtidsinskrivna. Att regeringen lägger
förslaget utan något besked om vad alternativet skulle vara
för de utförsäkrade är cyniskt. Är socialbidraget den utväg
som erbjuds de arbetslösa? Det är i så fall långt från
arbetslinjen och långt från en solidarisk politik.

A-kassa, bara för några?

Dagens arbetsmarknad utmärks av alltmer flexibilitet i olika
bemärkelser. Deltidsarbete och korta anställningstider har
blivit allt vanligare. Tillfälliga projektarbeten, s.k.
springvikariat och kortvarig uthyrning av arbetskraft, har
blivit vanligare. Starka krafter från borgerligt håll kräver
uppluckring av arbetsrätten så att denna typ av osäker och
tillfällig arbetsmarknad skall bli än vanligare. För kvinnor är
denna typ av anställningsvillkor vanliga. För nytillträdande
på arbetsmarknaden som ungdomar och invandrare är dessa
anställningar det normala. Det är enligt Vänsterpartiet viktigt
att försäkringen har en hög täckningsgrad. Regeringens
förslag om kraftigt skärpta arbetsvillkor kommer att göra a-
kassan till en alltmer exklusiv förmån. Uppskattningsvis 30
000-40 000 personer kommer att stängas ute från systemet
trots en god förankring på den arbetsmarknad som bjuds. De
grupper som drabbas är just de som i andra sammanhang
brukar anföras som prioriterade från regeringens sida.

Vänsterpartiet har avvisat de sänkningar av ersättningsnivåer som
genomförts i arbetslöshetsförsäkringen. Skälen har både varit
fördelningspolitiska och lönepolitiska. Den politik som i hela Europa innebär
en nedmontering av a-kassesystemen bidrar till att försämra löntagarnas och
fackföreningsrörelsens ställning. Den bidrar till att avreglera
arbetsmarknaden på företagens villkor och försämra solidariteten inom
löntagarkollektivet. Staten befriar sig successivt från det politiska ansvaret
för
arbetslösheten och tar allt mindre ekonomiskt ansvar för dess följder. I själva
verket handlar det om en avgörande klassfråga och en politiskt strategisk
inriktning.

80-procentsnivå och manipulation med
avindexering

Regeringens fumliga hantering av 80-procentsnivån i
ersättningen skakar den politiska trovärdigheten.
Vänsterpartiet föreslår en höjning redan 1997 och avvisar
förslaget att finansiera återställandet av ersättningsnivån på
försäkringens utgiftssida. Vårt förslag är externt finansierat
inom ramen för Vänsterpartiets alternativa budgetram som
redovisades i vår motion till vårbudgeten. Regeringens
manipulerande med avindexering av ersättningsnivåerna i
förhållande till löneutvecklingen skulle ju göra höjningen
illusorisk och verkningslös inom några år. Regeringen måste
inse att detta är helt verklighetsfrämmande. Övriga aviserade
förslag om skärpta arbetsvillkor, förvärvsbegrepp,
normalarbetstid och bortre parentes innebär att de arbetslösa
som kollektiv själva får bära kostnaden av den formella
nivåhöjningen. Detta är enligt Vänsterpartiet en helt
oacceptabel lösning.

Som ovan anges anser Vänsterpartiet att en höjning av a-kassan inte bör
finansieras via åtgärder på a-kassans utgiftssida. Vänsterpartiet har istället
föreslagit en extern finansiering inom det samlade budgetalternativ som
Vänsterpartiet redovisat.

En höjning till 80-procentsnivån kan beräknas kosta runt 1,5 miljarder
kronor. Även om riksdagen inte anser sig kunna biträda Vänsterpartiets
budgetalternativ i dess helhet, borde det vara fullt möjligt för en ansvarsfull
riksdagsmajoritet att finna en alternativ finansiering inom den samlade
statsbudgeten. Så skulle t.ex. även en mycket måttlig höjning av
arbetsgivaravgiften, arbetsmarknadsavgiften eller en begränsad höjning av
bolagsskatten ge de intäkter som erfordras.

En annan möjlighet till finansiering som även skulle uppfylla kravet på
finansiering inom ramen för arbetslöshetsförsäkringen är att inte riksdagen
bifaller den tekniska förändring av uttaget av arbetsgivaravgifter som föreslås
av regeringen i proposition 1995/96:209. Föreliggande proposition föreslår ett
nytt system för skifte av arbetsgivaravgifter i samband med att egenavgifterna
till sjukförsäkringen höjs. Tidigare har då sjukförsäkringsavgiften sänkts och
arbetsmarknadsavgiften höjts i motsvarande grad. I proposition 1995/96:209
föreslår regeringen istället en sänkning av sjukförsäkringsavgiften och en
höjning av den allmänna löneavgiften, den allmänna löneavgift som skulle
bidra till finansieringen av medlemskapet i EU.

En sådan växling skulle kunna ses som att man låter de arbetslösa betala
medlemskapet i Europeiska unionen. Om riksdagen däremot bibehåller det
tidigare etablerade systemet att växla en sänkt sjukförsäkringsavgift med en
höjd arbetsmarknadsavgift skulle arbetslöshetsförsäkringen tillföras medel
som inom systemet kan finansiera en höjning av a-kassan till 80-
procentsnivån. Vad som ovan anförts angående finansieringen av a-kassan
bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Deltidsarbetslösa

Försämrade a-kasseregler är ingen metod att effektivt
bekämpa arbetslösheten - tvärtom. Deltidsarbetslösheten är
främst en kvinnofälla. LO:s rapport om deltidsarbetslösheten
och dess konsekvenser (juni 1996) visar hur många
arbetsgivare inom kommuner, landsting, handel, hotell och
restaurang som har sin verksamhet planerad efter
deltidstjänster. Den visar hur många som nu efter
regelförändringen om fyllnadsmarkering inte tar ett
deltidsjobb eller säger upp sig för att få rätt till
heltidsstämpling. Tillsvidaretjänster görs om till
visstidstjänster för att komma runt regeländringen.
Otryggheten har ökat. I första hand handlar det om
lågavlönade och ofta lågutbildade kvinnor.

Vad som krävs för att effektivt bekämpa missförhållandena för de
deltidsarbetslösa är som Vänsterpartiet upprepade gånger har föreslagit:
arbetsrättsliga reformer och riktade insatser från förmedlingarnas sida. I
väntan på detta föreslår Vänsterpartiet att de tidigare reglerna för ersättning
till deltidsarbetslösa skall återinföras.

Vänsterpartiet avvisar regeringens förslag

Vänsterpartiet avvisar regeringens förslag till ändring av
lagen om arbetslöshetsförsäkring och kontant
arbetsmarknadsstöd. Motiven har skisserats ovan.
Vänsterpartiet menar att utredningens förslag skall avvaktas
så att ett samlat grepp kan tas för denna komplicerade fråga.
Den nya inriktningen med individuella handlingsplaner i
arbetsmarknadspolitiken i kombination med ett friare
utnyttjande av åtgärdsmedel kräver noggranna
ställningstaganden. Detta understryks av de skärpta
avstängningsregler som införts fr.o.m. den 1 januari 1996
och hur handlingsplanens kontrakt skall tolkas. Det gäller att
inte den arbetslöses rättsläge försämras. Höjningen av
ersättningsnivån bör genomföras 1997, men förändringar av
regelverket bör avvaktas till 1998 så att tillfälle ges till en
godtagbar remisstid och tillräcklig tid såväl för regering och
riksdag som för a-kassor och myndigheter att förstå,
förbereda och informera om ett heltäckande nytt system.

Sakligt och tekniskt undermåliga förslag

Enligt Vänsterpartiet är regeringens förslag behäftat med
många brister både av saklig och teknisk art, trots ett senare
utskickat rättelseblad. Enligt vår uppfattning finns det
diskrepanser mellan lagtext och brödtext. Detta har förstärkts
av olika massmediauttalanden av ansvarig minister. Även
detta är ett skäl till att inte förslaget borde ligga till grund för
ett riksdagsbeslut, i synnerhet inte med den tidspress som
föreligger för utskottsarbete. Vi förutsätter att
arbetsmarknadsutskottet kan analysera lagförslagen med
tillgång till synpunkter från såväl juridisk expertis som från
a-kassornas samorganisation som besitter den praktiska
erfarenheten som är så viktig i detta fall.

Några kortfattade kommentarer kring lagändringarna kan lyfta fram några
konkreta problem som utskottet bör uppmärksamma:

Den bortre parentesen saknar förslag om vad som inträffar efter
utförsäkringen. Vilken ersättningsnivå, inom vilket system, vem finansierar,
vilken arbetslinje?

Hur skall avstängningsreglerna tolkas i förhållande till handlingsplanen och
vad gäller för offentliga arbeten för äldre och utbildning som ger rätt till
studiefinansiering motsvarande arbetslöshetsersättningen?

Åtgärder skall nu räknas in i tiden för ersättningsperioden. Det gäller
uppenbarligen också för utbildning och offentliga arbeten?

Den längre ersättningsperioden om 450 dagar för arbetslösa över 55 år har
avskaffats.

Den totala ersättningstiden skall delas upp i två 300-dagarsperioder plus en
tredje som sträcker sig fram till treårsdagen. Men i många fall med arbete
som återkvalifikation kommer endast knappa två perioder inom
ersättningstidens treårsgräns. Regeringen tycks förutsätta rundgångsscenariot
där åtgärdsperioden "äter upp" ersättningsdagarna.

Ändringen av arbetsvillkoret innebär en återgång till en äldre och sämre
modell. Månadsvillkor omfattande nio månader med 80-timmarskrav per
månad innebär att många faller utanför systemet trots god förankring på
arbetsmarknaden. Uppenbarligen kommer kvinnor främst att drabbas, t.ex.
när det gäller anställningar inom kommunsektorn av "springvikarietyp". Det
är mycket lätt att tappa månader.

Systemet att mäta arbetsvillkoret i dagar är mer flexibelt och rättvisande.
Det är lätt att konstruera exempel där två personer har arbetat exakt lika länge
inom exakt lika lång period men där endast den ene blir kvalificerad beroende
på hur dagarna fördelar sig på kalendermånader. För individerna är det en
obegriplig konsekvens.

Även det andra arbetsvillkoret blir problematiskt med de nya reglerna. Det
blir ett intresse för den arbetslöse att få ett arbete eller en åtgärd i ett
sent
skede i den första ersättningsperioden för att vara säker på att kvalificera
sig.
Detta strider helt mot arbetslinjen och utgör ett kontraproduktivt incitament
både för de arbetslöse och förmedlingen.

Regeringen går nu vidare och undantar även arbete med rekryteringsstöd
som kvalificerande för en första period. På samma sätt undantogs
utbildningsvikariat i tidigare beslut. Detta ger helt felaktiga signaler och
måste te sig obegripligt för dem som utför dessa arbeten.

Övergångsregeln förefaller inte heltäckande men innebär ju också att
personer inne i en ersättningsperiod före 1 januari 1997 avräknas sina
förbrukade dagar i det gamla systemet. Den uppgivna ersättningstiden gäller
alltså inte alla. Det uppgivna motivet är i propositionen att "därigenom få en
snabbare återgång till den reguljära arbetsmarknaden för den sökande"!?

Den deltidsarbetslösa eller korttidsanställda får bära konsekvenserna av
arbetsgivarnas godtycke och anställningspolitik. Att människor ställs utan
försäkringsskydd fungerar inte som incitament för att förändra
missförhållandena. En förstärkt arbetsrätt, med större inflytande över
tjänsteorganisationen för de anställda, är vad som behövs.

Normalarbetstids- och normalinkomstbegreppen blir med förslaget nya.
Förändringen är principiellt viktig och medför stora förluster för nästan som
inte har en längre anställning bakom sig. I stället för att normalarbetstiden
beräknas på den normala arbetstiden under det att arbetsvillkoret upparbetas
omräknas lönen till tolv månaders ramtid. Det innebär att den som fått sin
ersättningsrätt från nio månaders arbete först får den nedjusterad till nio
tolftedelar, dvs. 75 % av den faktiskt erhållna lönen. Därefter beräknas
ersättningen till 75 % av denna fiktiva lön, vilket innebär en kompensations-
nivå på ca 56 %.

Det kan också inträffa att upparbetad ersättningsrätt inte resulterar i någon
ersättning i den första perioden om t.ex. en längre sjukdomsperiod
förekommer. Detta beror på att begreppet överhoppningsbar tid inte fungerar
på samma sätt som tidigare.

Vänsterpartiet avvisar regeringens förslag. Det är uppenbart att förslaget
inte kan ligga till grund för riksdagens beslut. Regeringen bör återkomma
med ett bättre analyserat och förankrat förslag att gälla fr.o.m. 1998.

Arbetstidsförkortning

När ekonomisk tillväxt inte är nog

Den ordinarie arbetstiden i Sverige tillhör de längsta i
Europa oberoende om vi mäter den i veckoarbetstid eller
årsarbetstid.

Tyskland, Frankrike, Danmark, Finland m.fl. har alla gått före och sänkt
arbetstiden för att öka välfärden och minska arbetslösheten/säkra
arbetstillfällen.

Den massarbetslöshet som redovisas i Sverige i dag är delvis en strukturell
arbetslöshet, över 200 000 arbetstillfällen har försvunnit i industrisektorn
under 1990-talet. En stor del av dessa beror på en produktivitetsutveckling
som innebär att arbetstillfällen rationaliseras bort och ersätts av ny teknik.
Andra har försvunnit p.g.a. lågkonjunkturen. De arbetstillfällen som
rationaliserats bort med hjälp av ny teknik lär inte återskapas under en
högkonjunktur. Teknikutvecklingen kommer inte heller att avstanna så att de
arbetstillfällen som i dag finns inom industrin säkras.

Parallellt med massarbetslösheten pågår en kontinuerlig utslagning ur
arbetslivet till långtidsjukskrivning och förtidspensioneringssystem, många
gånger p.g.a. stressiga arbetsmiljöer, belastningsskador och andra
arbetsrelaterade sjukdomar. I dag finns mer än 400 000 i förtidspensions-
system och över 150 000 långtidsjukskrivna.

Vid sidan av det s.k. lönegapet mellan könen finns det ett arbetstidsgap
vars effekt blir att de ekonomiska villkoren mellan könen skiljer sig
väsentligt. 40 timmarsveckan sattes som norm i ett samhälle där män
lönearbetade och kvinnor i stor utsträckning arbetade med det obetalda
arbetet i hushållen. Under de senaste 25 åren har kvinnorna gått ut i
arbetslivet men för att kunna kombinera arbete och familj har kvinnorna
bekostat sin egen arbetstidsförkortning genom att arbeta deltid. Jämför man
arbetstidsuttaget per hushåll kan vi konstatera att på 50-talet arbetade vi 48
timmar i veckan per hushåll, i dag arbetar vi 71 timmar i veckan per hushåll,
de hushåll som har arbete vill säga. Arbetstiden är ojämnt fördelad mellan
könen, män arbetar i snitt 41 timmar i veckan med lönearbete och 20 timmar i
veckan med det obetalda arbetet. Kvinnor arbetar i snitt 27 timmar i veckan
med lönearbete och 33 timmar i veckan med det obetalda arbetet.

Med över en miljon människor utanför arbetsmarknaden, i arbetslöshet och
i olika försörjningssystem är det dags att sänka arbetstiden i Sverige.

Kortare arbetstid ger fler jobb

TCO har i sin rapport "Kortare arbetstid" visat att om vi
kortade arbetstiderna med 5 % under de närmaste fem åren så
ökar sysselsättningen med 3,7-4,9 %, arbetslösheten sjunker
med 1,7-2,4 % samtidigt som statens finanser förbättras.
Enligt TCO motsvarar detta en sysselsättningsökning med
150 000-200 000 personer.

Sänkningen av arbetstiden inom metallindustrin i Tyskland visar på en
sysselsättningseffekt av 35-80 %. Enligt IG Metall tillskapades eller säkrades
180 000-300 000 arbetstillfällen. Tysklands motsvarighet till AMS redovisar
att 1 miljon arbetstillfällen tillskapades eller säkrades.

I Finland inleds nu en rad försök med arbetstidsförkortningar som ett led i
kampen mot arbetslösheten. Försöksverksamheten är ett resultat av politiska
beslut byggda på en dialog med arbetsmarknadens parter. Det finns redan nu
en rad exempel på genomförda arbetstidsförkortningar i finländsk
tillverkningsindustri där arbetstiden sänkts till sex timmar och där arbetet
omorganiserats från två skift till tre skift för att kunna utöka driftstiden och
få
ett bättre utnyttjande av kapitalinvesteringar. Arbetstidsförkortningen har där
inneburit ökad produktivitet, nyanställningar och genomförts med bibehållen
lön.

Den svenska inställningen

I Sverige hänvisar fortfarande ledande politiker till den
forskning som bygger på teoretiska studier och som visar att
det är osäkert om en arbetstidsförkortning skulle ge fler
arbetstillfällen. Detta grundar sig på teoretiska studier av den
s.k. K-sektorn som i dag sysselsätter mindre än 20 % av
arbetskraften. Övriga sektorer, där majoriteten (80 %) av
Sveriges löntagare arbetar, finns det i dag ingen forskning
kring. Däremot visar genomförda arbetstidsförkortningar i
och utanför Sverige att arbetstidsförkortningar leder till ökad
sysselsättning även om utfallen varierar starkt.

En välfärdsvinst

I dag är den genomsnittliga pensionsåldern i Sverige ca 58
år, människor tvingas lämna arbetslivet i förtid p.g.a.
förslitningsskador, stressiga arbetsmiljöer, arbetsrelaterade
sjukdomar.

Sedan 1970-talet har vi arbetat aktivt med lagstiftning och tekniska
åtgärder för att förbättra ett arbetsliv som slår ut människor i förtid. Trots
detta kvarstår det faktum att 30 000-40 000 människor per år slås ut ur
arbetslivet och in i förtidspensioneringssystem samtidigt som 150 000 går
långtidssjukskrivna, inte alla, men många, p.g.a. av arbetsrelaterade skador
eller sjukdomar. En arbetstidsförkortning innebär att den tid som människor
finna på arbetet kortas. Detta kommer att ha en direkt inverkan på bl.a.
belastningsskador, där det är klarlagt att ett avgörande sätt att undvika att
denna typ av skador uppstår är att minska arbetstiden. Det finns också ett
klart samband mellan arbetsolyckors antal och arbetstidens längd. En
arbetstidsförkortning innebär på sikt att både de arbetsrelaterade sjukdomarna
och arbetsolyckorna kommer att minska.

En arbetstidsförkortning kommer också att verka inkomstutjämnande
mellan könen. I dag arbetar över 900 000 deltid, de flesta kvinnor. En
arbetstidsförkortning innebär att deras sysselsättningsgrad kommer att höjas
och därmed löneinkomsten. Utifrån den verklighet som innebär att män har
en högre inkomst och högre arbetstidsmått kommer en arbetstidsförkortning
att verka i en inkomstutjämnande riktning mellan könen.

Arbetstidens förläggning

I dag pågår en diskussion om flexiblare arbetstid. Just in
time-produktion, snabba konjunktursvängningar m.m.
innebär att åttatimmarsdagen och 40-timmarsveckan ofta blir
ifrågasatt framförallt från arbetsgivarhåll. Nya avtal om
konjunkturanpassad arbetstid har under det senaste året
tecknats inom en rad områden, ofta som alternativ till
uppsägningar. I dag är arbetstidslagen dispositiv, det innebär
att arbetstider kan bransch- och konjunkturanpassas via
kollektivavtal, att åttatimmarsdagen och 40-timmarsveckan
är en norm, ett förhandlingsgolv, som sedan parterna kan
avtala utifrån. Detta innebär att nuvarande arbetstidslag inte
lägger något hinder i vägen för flexibilitet över dygnet,
veckan, året eller åren, under förutsättning att arbetsgivaren
inte godtyckligt lägger ut arbetstiderna utan att detta föregås
av en förhandling där arbetstagarna får möjlighet att
kompensera sig för obekväma arbetstider med förkortad
arbetstid eller lönepåslag. Sett ur det perspektivet har Sverige
en av Europas liberalaste arbetstidslagar.

Det innebär också att de fackliga organisationerna, ofta under tryck av
hotet om uppsägningar, skriver på avtal som inte alltid sätter behovet av
dygnsvila och veckovila främst. Här kommer den fria förhandlingsrätten i
konflikt med lagstiftarens behov av att upprätta skyddsregler för
arbetstagarna. Enligt vår uppfattning måste arbetstidslagen ändras så att rätten
till dygnsvila och veckovila ej är dispositiv.

En arbetstidsförkortning kräver lagstiftning

En generell arbetstidsförkortning kräver en lagändring. I dag
förhandlar arbetsmarknadens parter utifrån 40-
timmarsveckan som norm. Sedan
branschanpassas arbetstiderna i kollektivavtalet. Erfarenheter
från bl.a. Tyskland visar att när arbetstidsförkortningar
enbart genomförs avtalsvägen kan branscher med relativt
höga löner och starka fackliga organisationer förhandla fram
arbetstidsförkortningar medan branscher med lågavlönad
arbetskraft, ofta kvinnor, halkar efter.

För att en arbetstidsförkortning skall få genomslag inom hela arbetslivet
krävs en lagändring. I dag förhandlar parterna utifrån 40-timmarsveckan som
norm, i ett första steg bör detta ändras till 35-timmarsvecka och på sikt på
andra sidan sekelskiftet till 30 timmar i veckan. I förhandlingar kan sedan
parterna branschanpassa arbetstiderna och deras förläggning.

Nu krävs en utvidgad försöksverksamhet och en
tidsplan

Enligt Vänsterpartiets mening är det dags att initiera en
utvidgad försöksverksamhet inom olika sektorer och i olika
branscher med förkortad arbetstid. Försöksverksamheten
skall delvis eller helt finansieras via avdrag på
arbetsgivaravgiften när arbetstidsförkortningen leder till
nyanställningar. För att försöksverksamheten skall ges volym
bör riksdagen avsätta 1, 5 miljarder enligt Vänsterpartiets
förslag i sysselsättningspaketet.

Vi anser att regeringen bör ta initiativ till samtal med parterna om hur och
när en arbetstidsförkortning kan inledas. En generell arbetstidsförkortning
berör både lagstiftning och avtal, varför parterna måste involveras djupt i
arbetet. Regeringen har tagit initiativ till sådana samtal inom andra områden,
vi avser då arbetsrätten och lönebildningen. Vi menar att frågan om en
arbetstidsförkortning har en avgörande betydelse när det gäller sysselsätt-
ningen och arbetslivets villkor, varför arbetsmarknadens parter måste
involveras.

Vi föreslår att riksdagen ger regeringen i uppdrag att återkomma till
riksdagen under hösten med en tidsplan för en generell arbetstidsförkortning.
En riktlinje för planen bör vara att sänka arbetstiden till 35 timmar i veckan
före sekelskiftet och till 30 timmar i veckan på andra sidan sekelskiftet.

Övertid

En förkortning av arbetstiden bör kombineras med en kraftig
begränsning av övertid. I dag arbetas det övertid som
teoretiskt motsvarar ca 40 000 årsarbetstillfällen, ett
övertidsuttag som visserligen sjunkit under det senaste året
men som fortfarande ligger relativt högt. Vänsterpartiet anser
att det nuvarande läget med en extremt hög arbetslöshet
motiverar att en begränsning av övertiden genomförs
omedelbart. Detta är en fråga som kräver lagstiftning. Det
räcker inte att, som regeringen gör, hänskjuta frågan till
samtal med parterna. Både månads- och årstaket för övertid
bör sänkas. En halvering kan vara ett riktmärke. För extra
ordinära händelser finns i dag möjlighet till dispens, detta
utrymme bör vara oförändrat.

Dessutom bör en extra avgift på alla övertid införas. Avgiften skall också
gälla deltidsarbetandes mertid. En sån avgift gör all övertid dyrare. Det ger
ett
incitament till arbetsgivaren att utöka arbetstiden för de deltidsarbetande som
ofta arbetar mertid. Det skulle gynna deltidsarbetande, ofta kvinnor, som vill
öka sin ordinarie arbetstid. För arbetstid över gällande tak bör den extra
arbetsgivaravgiften höjas ytterligare, det ger starka ekonomiska incitament att
omvandla övertid till nya tjänster.

De arbetsgivare som överträder lagen utan stöd i kollektivavtal betalar i
dag en övertidsavgift. För stora företag är denna avgift av ringa betydelse.
Avgiften bör tillföras ett belopp som fastställs i relation till företagets
storlek
och som skall tillfalla staten.

Arbetsrätten

Vänsterpartiet har i tidigare motioner redovisat behovet av en
ny arbetsrätt som säkrar yttrandefriheten, utökar demokratin i
arbetslivet, ändrar den ojämna maktbalansen mellan parterna
och reglerar rätten till kompetensutveckling. Vi har också
redovisat andra behov av ny lagstiftning inom arbetsrättens
område. Det gäller inte minst behovet av att se över formerna
för de anställningar av visstidskaraktär som i dag allt mer
dominerar den kvinnliga arbetsmarknaden och som är både
osäkra och otrygga anställningar.

I dag har var sjunde person på den svenska arbetsmarknaden en
tidsbegränsad anställning, i gruppen LO-anslutna kvinnor under 25 år handlar
det om 50 %. Först 1974 avskaffades arbetsgivarens rätt att fritt avskeda
anställda. Det var då som lagen om anställningsskydd trädde i kraft och
förändrade styrkeförhållandet mellan den anställde och arbetsgivaren. I dag
kan vi konstatera att det växt fram en flora av nya anställningar som inte
omfattas av LAS och där den anställde ofta är utlämnad åt arbetsgivarens
godtycke när det gäller anställningens förlängning, där vikariat läggs på
vikariat istället för att omvandlas till en tillsvidareanställning, där
arbetsgivaren utnyttjar timanställda och mertidsbegreppet istället för att
samordna arbetsuppgifterna och erbjuda heltidsanställningar eller fler
arbetstimmar till deltidsanställda.

Enligt vår mening ger trygghet i anställningen och ett demokratiskt
inflytande på arbetsplatsen också positiva produktivitetseffekter för
företagen. Vi vill i det här sammanhanget passa på och avliva myten om att
en stark arbetsrätt skulle verka hämmande på sysselsättningen. Det finns i
dag inga som helst belägg i forskning eller i jämförelser mellan länder för att
en utvecklad arbetsrätt skulle ha ett negativt inflytande på sysselsättningen.

Enligt vår mening är det inte rimligt att överlåta till parterna att i
kollektivavtal lösa frågan om yttrandefrihet, den ojämna maktbalansen mellan
parterna m.m. Det parodiska resultatet av Arbetsrättskommissionens arbete
och den krystade medlingsprocessen under sommaren visar att frågorna inte
kan hanteras på det sättet. Under rådande massarbetslöshet pressas
fackföreningsrörelsen att förhandla om trygghetssystem och inflytandefrågor.

Detta är lagstiftningsfrågor som skall hanteras av riksdagen
för att få genomslag på hela arbetsmarknaden. Den svenska
modellen har hittills byggt på att riksdagen skapar ramlagar
som fungerar som skyddsnät eller spelregler på
arbetsmarknaden och som utgör en miniminivå för
arbetsmarknadens parter. Inom ramen för dessa lagar har
parterna sedan möjlighet att teckna avtal som förändrar,
fördjupar eller förbättrar dessa ramlagar allt efter de olika
branschernas specifika villkor och behov.

Att bortse från behovet av att förbättra ramlagarna för att påverka hela
arbetsmarknaden i synen på behovet av en fördjupad demokrati i arbetslivet
och trygghet i anställningen är att införa ett reformstopp i arbetsrätten.

Vi anser att regeringen skall tillsätta en parlamentarisk utredning där
parterna har ett stort inflytande. Utredningen skall arbeta snabbt och lämna
förslag till en ny arbetsrättslig lagstiftning som tar sin utgångspunkt i
löntagarens legitima behov av trygghet i anställningen, inflytande och
demokrati i arbetslivet och säkrar yttranderätten för arbetstagare.

Enligt Vänsterpartiet finns det två frågor som inte behöver utredas utan där
regeringen har att återkomma med förslag till lagstiftning.

Den ena gäller deltidsanställdas rätt till förtur till lediga timmar när sådana
finns på arbetsplatsen. I dag arbetar 360 000 "ofrivilligt" deltid, de flesta
kvinnor, ca 150 000 av dessa finns inskrivna på arbetsförmedlingen som
arbetssökande. Dessutom finns i dag den direkt könsdiskriminerande regeln
att deltidsarbetslösa, mest kvinnor, ramlar ut ur a-kassan efter ett års
deltidsarbetslöshet. Vi menar att det är dags att lagstifta så att
deltidsarbetslösa ges företrädesrätt till fler anställningar med fler
arbetstimmar.

Den andra gäller rätten till kompetensutveckling på arbetsplatsen. I dagens
arbetsliv är rätten till kompetensutveckling på arbetsplatsen en viktig
fördelningspolitisk fråga. Utredningar har visat att personalutbildning styrs av
lön och kön. Ju högre lön desto mer personalutbildning, män erbjuds
personalutbildning i större utsträckning än kvinnor. Det är vår uppfattning att
huvuddelen av den kompetensutveckling som framtidens arbetsliv kräver
måste skapas på arbetsplatsen. Regeringen har föreslagit en bred
utbildningssatsning i samhället, det tycker vi är bra, men det är på
arbetsplatserna den riktiga utbildningsrevolutionen kan ske. Rätten till
kompetensutbildning för alla anställda måste regleras i en lagstiftning där
arbetsgivarens tydliga ansvar för kompetensutveckling lyfts fram och där de
fackliga organisationerna ges reella möjligheter att påverka
utbildningssatsningarna så att de fördelas rättvist bland alla grupper av
anställda och mellan könen.

Hemställan

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ett program för sysselsättningen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ett samlat ställningstagande för att justera de
fördelningspolitiska skevheterna i skattereformen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om riktlinjer för skattepolitiken,
4. att riksdagen avslår regeringens förslag till lag om tillfällig
nedsättning av stämpelskatten i vissa fall,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en ökad miljörelatering av bilbeskattningen,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om dubbelbeskattningen,
7. att riksdagen hos regeringen begär förslag till värnskatt på bolag
enligt vad i motionen anförts,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om avsättning till periodiseringsfond,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om höjd bolagsskatt,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om sänkta arbetsgivaravgifter och sänkt skatt för
tjänsteproduktion,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om slopat grundavdrag,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om tredjepartsfinansiering för ekologiskt hållbar
utveckling,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om halvering av patentavgifter,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om investeringsstöd till jordbruket,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om program för samarbete och utveckling inom
Östersjöregionen,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om program för omställning till hållbar utveckling,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om gymnasieelevers möjlighet att behörighets- eller
konkurrenskomplettera betyg utan att behöva erlägga någon avgift,
18. att riksdagen beslutar att öka antalet folkhögskoleplatser med
5 000 utöver vad regeringen föreslår eller således att anslaget höjs med
40 miljoner kronor,
19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om folkhögskolors möjlighet att ge basårsutbildning,
20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att särskilt utbildningsbidrag skall utgå för hela
den studietid som behövs för att kortutbildade och arbetslösa personer
skall kunna fullfölja sina studier,
21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om förlängning av arbetsplatsintroduktion till ett år
för arbetslösa akademiker utan arbetslivserfarenhet och invandrare,
22. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om möjligheten för arbetslösa akademiker, med
naturvetenskaplig eller teknisk grundexamen, att få särskilt
utbildningsbidrag under ett år för att läsa en praktisk pedagogisk
utbildning,
23. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att bryta den könssegregerade arbetsmarknaden
som ett fjärde mål för AMV,
24. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om institut för utvärdering av
arbetsmarknadspolitiken,
25. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om lokal förankring av arbetsmarknadspolitiken,
26. att riksdagen beslutar avslå regeringens förslag till nivå på
aktivitetsstödet,
27. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om samordnad rehabilitering,
28. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en modifierad äldreregel vid förtidspension,
29. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om utformningen av systemet med individuella
handlingsplaner,
30. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om uppföljningsprogram efter datorteksutbildning,
31. att riksdagen beslutar att bidraget vid utbildningvikariat skall
uppgå till högst 500 kr per dag och 80 kr per studietimme,
32. att riksdagen avslår regeringens förslag om bidragsnivåer och
bidragsvillkor vid rekryteringsstöd och statsbidrag till
beredskapsarbete av tjänstekaraktär,
33. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om lagreglering för ledighet vid starta eget-
verksamhet,
34. att riksdagen beslutar om att förlänga lagen (1995:409) om
arbetslivsutveckling budgetåret 1997,
35. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om offentliga arbetsgivares ansvar för invandrare på
arbetsmarknaden,
36. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om skärpning av lagen mot etnisk diskriminering,
37. att riksdagen beslutar avslå regeringens förslag till lag om
offentliga arbeten för äldre,
38. att riksdagen beslutar avslå regeringens förslag om äldre
arbetslösas sysselsättning i offentliga sektorn enligt vad i motionen
anförts,
39. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om nytt förslag till åtgärd för lokalt bundna
långtidsinskrivna,
40. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ett obligatoriskt system av praktikplatser,
41. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ett system av framtidsfonder,
42. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en tidsplan för förkortning av arbetstiden,
43. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att initiera samtal med arbetsmarknadens parter
om en arbetstidsförkortning,
44. att riksdagen beslutar om utvidgad försöksverksamhet med
arbetstidsförkortning enligt vad i motionen anförts,
45. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en parlamentarisk utredning av arbetsrätten,
46. att riksdagen hos regeringen begär förslag till förtur till lediga
timmar för deltidsanställda enligt vad i motionen anförts,
47. att riksdagen hos regeringen begär förslag till rätt till
kompetensutveckling på arbetsplatsen enligt vad i motionen anförts,
48. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av en ändring i förordningen om
lönebidrag,
49. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att återta ändringen i förordningen om
lönebidrag,
50. att riksdagen beslutar avslå regeringens förslag till besparingar i
fråga om aktivitetsstöd, rekryteringsstöd och upphandlad
arbetsmarknadsutbildning,
51. att riksdagen beslutar avslå regeringens förslag till lag om
ändring i lagen (1973:370) om arbetslöshetsförsäkring,
52. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om finansiering av höjning av a-kasseersättningen till
80 %,
53. att riksdagen beslutar avslå regeringens förslag till lag om
ändring i lagen (1973:371) om kontant arbetsmarknadsstöd,
54. att riksdagen beslutar om a-kasseersättning till deltidsarbetslösa
enligt vad i motionen anförts.

Stockholm den 18 juni 1996

Gudrun Schyman (v)

Hans Andersson (v)

Ingrid Burman (v)

Lars Bäckström (v)

Tanja Linderborg (v)

Eva Zetterberg (v)