med anledning av prop. 1995/96:213 Minskning i särskilda fall av det generella statsbidraget till kommuner och landsting åren 1997 och 1998

Sammanfattning

Regeringen förslår att statsbidraget ska sänkas till kommuner
och landsting som väljer att höja skatten för år 1997 och
1998. Trots vissa undantag anser vi att förslaget bör avslås.

Motivering

Den kommunala verksamheten är välfärdens kärna med
viktiga verksamheter som utbildning, sjukvård och barn- och
äldreomsorg. Efter en stark expansion under 1960- och 70-
talen utvecklades verksamheten i lugn takt under 1980-talet.
De senaste årens ekonomiska kris har ställt verksamheterna
inför svåra prov. Totalt minskade under åren 1992 till 1995
kommunsektorns inkomster av skatter och statsbidrag med
omkring 10 procent i fasta priser. Kommunerna har mött
dessa inkomstminskningar genom att dra ner sina kostnader
och försämra de ekonomiska resultaten. Kraven på
kostnadsneddragningar har drabbat den ordinarie kommunala
konsumtionen extra hårt eftersom samtidigt kostnaderna för
socialbidrag och arbetsbefrämjande åtgärder ökat kraftigt.

Samtidigt som kostnaderna för kommunernas ordinarie konsumtion har
minskat med knappt 10 procent under åren 1992 till 1995 har behovet av
kommunala tjänster ökat med omkring 4 procent till följd av befolknings-
förändringar. För att klara oförändrad servicenivå krävdes alltså av
kommunernas kärnverksamheter rationaliseringar i storleksordningen 12-14
procent under dessa år. Dessa har till en del varit möjliga att genomföra men
resultatet har också i många fall blivit sänkta servicenivåer och kvalitets-
försämringar.

Vår bedömning är att den här anpassningen av den kommunala verksamhe-
ten till stor del var ofrånkomlig med de ekonomiska förutsättningar som
skapats av den ekonomiska krisen. Anpassningen har dock lett till att
marginalen för ytterligare kostnadsneddragningar som inte påverkar kvalitén
har minskat avsevärt.

Kommunsektorns inkomster i fasta priser fortsätter att minska de närmaste
åren. Enligt Kommunförbundet uppgår minskningen för primärkommunernas
del till 0,7 procent under åren 1995-1999. Den viktigaste orsakerna till
minskningen är höjningen av de avdragsgilla egenavgifterna med en procent
om året 1996-1998, vilken urgröper kommunernas skatteunderlag. Stats-
bidragen minskar också i värde eftersom de avses förbli nominellt oföränd-
rade.

På kostnadssidan väntas socialbidragen fortsätta att öka till följd av
indragningarna i olika sociala trygghetssystem. En faktor som också sätter
press på kommunerna är förslaget att lagfästa krav på ekonomisk balans i
primärkommunerna 1999 och i landstingen år 2000. Sammantaget betyder
denna utveckling enligt kommun- och landstingsförbunden att den
kommunala konsumtionen måste skäras ner närmare två procent årligen fram
till år 1999 samtidigt som behovet av kommunala tjänster ökar med knappt en
procent om året till följd av befolkningsförändringar. Sammantaget innebär
detta att gapet mellan behov och resurser växer med nästan tre procent om
året. Regeringen redovisar i sin bedömning ett något lägre gap, men
tendensen är densamma.

Kostnadsneddragningarna leder också till personalminskningar i primär-
kommuner och landsting fram till 1999 på 20-50 000 anställda beroende på
om man skall tro på regeringens eller kommun- och landstingsförbundens
bedömningar.

Det är viktigt att notera att det finns mycket stora skillnader i ekonomiska
förutsättningar mellan enskilda kommuner och landsting. I många fall krävs
kostnadsneddragningar på över tio procent för att nå upp till balanskraven i
slutet av decenniet. Några kommuner har så god ekonomi att de kan klara
kraven utan ytterligare anpassning av sina kostnader.

Förslaget att minska statsbidragen till de kommuner som höjer sin utdebite-
ring 1997 eller 1998 bör avvisas av såväl principiella som ekonomiska skäl.
Förslaget innebär i praktiken ett allvarligt ingrepp i kommunernas
självbestämmande. Sådana ingrepp bör bara ses som en yttersta nödfalls-
åtgärd om det föreligger reella hot att kommunerna genom okontrollerade
skattehöjningar riskerar att allvarligt skada den totala samhällsekonomin.
Några sådana hot föreligger enligt vår mening inte idag. Det är bara drygt ett
år sedan de förra skatterestriktionerna för kommunerna avskaffades. Att nu
återigen införa restriktioner riskerar leda till att sådana blir mer eller
mindre
en rutinåtgärd, som helt urgröper grundlagens krav på stadgande om
kommunalt självbestämmande.

Vi bedömer att de skattehöjningar som kan bli aktuella utan sanktioner
kommer att vara mycket små. 1995 höjdes visserligen den genomsnittliga
kommunala skattesatsen i riket med 45 öre beroende på höjningar i ett flertal
storstäder, som delvis fick ses som en anpassning till reaktion efter det
treåriga skattestoppet och den exempellösa neddragningen av kommunernas
inkomster under åren 1992-1994. 1996 blev skattehöjningarna betydligt mer
måttfulla och stannade vid en höjning av medelutdebiteringen av 16 öre.
Detta är långt mindre än de skattehöjningar som samtidigt genomfördes på
statlig nivå.

Alla kommun- och landstingspolitiker är väl medvetna om det pressade
ekonomiska läget för kommuninvånarna och kommer i det längsta att dra sig
för att höja skatten. Det finns ändå ett fåtal kommuner där skattehöjningar de
närmaste åren kan komma att framstå som det minst dåliga alternativet.
Förutom de tre kommuner som skall undantas enligt regeringens förslag finns
det också andra kommuner som drabbas av stora inkomstminskningar till
följd av skatteutjämningsreformen och som dessutom kan ha en dålig
ekonomi i utgångsläget. Det finns också några kommuner och landsting som i
utgångsläget har så dåligt resultat och soliditet att det kan bli mycket svårt
att
med bara besparingar klara balanskraven till 1999 resp 2000. I några
kommuner förvärras problemen av kriser i de kommunala bostadsbolagen,
som orsakar kommunerna stora kostnader till följd av ingångna borgens-
åtaganden.

Vi bedömer att med den allmänna återhållsamhet mot skattehöjningar som
finns hos kommunpolitikerna och med de lättnader för kommunerna som vi
föreslagit ovan är den föreslagna bestraffningen av kommuner som höjer
skatten inte nödvändig. Sannolikt kommer skattehöjningarna under alla
förhållanden att bli mycket små, kanske motsvarande en höjning av medel-
utdebiteringen i riket i storleksordningen högst 10 öre per år. Detta är ett
pris
som får accepteras för att bevara kommunernas självbestämmande och ge ett
nödvändigt andrum till de allra hårdast utsatta kommunerna och landstingen.

Hemställan

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen beslutar avslå propositionen i sin helhet.

Stockholm den 12 juni 1996

Roy Ottosson (mp)

Ewa Larsson (mp)

Birger Schlaug (mp)

Barbro Johansson (mp)

Ronny Korsberg (mp)

Eva Goës (mp)

Gudrun Lindvall (mp)