Riksdagsrevisorerna har ägnat särskild uppmärksamhet åt de problem som är förknippade med s.k. informationsstyrning. De utredningar som har gjorts visar att informationsverksamheten i t.ex. departementen bedrivs utan uppföljning och utvärdering. Revisorernas utredningar visar också att riksdags- och regeringsbeslut om kriminalpolitiken, polisens verksamhet och hälso- och sjukvårdens inriktning inte följts upp i berörda myndigheter, trots klara riktlinjer och uppsatta mål.
En viktig slutsats är att informationsstyrning knappast är tillräcklig som enskild metod att genomföra politiska beslut. Informationsstyrningen måste ofta kompletteras med ekonomiska och administrativa styrmedel om önskat resultat skall uppnås. Samtidigt är det naturligtvis så att politiska beslut ibland är otydliga och orealistiska. Ansvaret för genomförandeproblemen faller därmed ofta tillbaka på riksdag och regering.
Riksdagsrevisorerna föreslår bl.a. att riksdagens och regeringens beslut förankras i myndigheterna på ett bättre sätt än i dag och att regeringen ser till att styrsignalerna uppfattas och får genomslag i departementens och myndigheternas verksamhet. Vidare föreslås att regeringen överväger behovet av kunskapsutveckling och metodutveckling när det gäller information och kommunikation, att informationsverksamheten utvärderas kontinuerligt o.s.v.
Vi menar emellertid att riksdagsrevisorernas aktuella förslag är otillräckliga som diskussionsunderlag om mål-, resultat- och informationsstyrningens effektivitet. Det finns andra och djupare orsaker till varför t.ex. inte informationsstyrningen fungerar som självständigt styrmedel av statliga myndigheter. Inom den statsvetenskapliga forskningen finns åtskilliga undersökningar om s.k. implementeringsproblem. En annan viktig slutsats är t.ex. att sammansättningen av myndigheternas personal, ämbetsmanna- och yrkestraditioner spelar en stor roll för de politiska instansernas möjligheter att genomdriva beslut. I myndigheter utvecklas följaktligen traditioner, värderings- och kulturmönster som måste beaktas när det gäller möjligheterna att genomföra politiken.
Vi vill i sammanhanget hänvisa till Bo Rothsteins avhandling Den socialdemokratiska staten från 1986, som ingående beskriver de social- demokratiska regeringarnas svårigheter under efterkrigsdecennierna att få gehör för sina intentioner på det utbildningspolitiska området. Svårigheterna berodde bl. a. på att departementet dominerades av en tjänstemannakader med helt andra värderingar och strävanden än de som kom till uttryck i regeringens politik.
I nationalekonomisk forskning har det under senare år utvecklats en speciell skola - public choice - som bl.a. ägnat intresse åt att studera målsättningar och intressen som styr offentliga organisationers verksamhet. I myndigheter utvecklas t.ex. egna målsättningar och strävanden som inte behöver överensstämma med de politiska institutionernas önskemål, d.v.s. målsättningar som mer har att göra med att stärka den egna organisationen eller maximera den egna myndighetens nyttofunktion.
Vi menar följaktligen att en diskussion och utvärdering av styrnings- och genomförandeformerna måste beakta den omfattande forskning som finns på området. Riksdagsrevisorernas förslag är tyvärr helt otillräckliga i detta avseende.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen ger riksdagsrevisorerna i uppdrag att återkomma med förslag där den omfattande statsvetenskapliga och nationalekonomiska forskningen om politiska implementeringsproblem beaktas.
Stockholm den 29 september 1995
Johan Lönnroth (v)
Kenneth Kvist (v) Björn Samuelson (v)