med anledning av prop. 1995/96:78 Ansvaret för fastighetsbildningsverksamheten, m.m.
Vi yrkar avslag på prop. 1995/96:78 såvitt gäller ansvaret för
fastighetsbildnings- och fastighetsregistreringsverksamheten
och föreslår att regeringen återkommer till riksdagen med ett
nytt förslag. Skälen till detta är sammanfattningsvis:
1. Propositionen står inte i överensstämmelse med riksdagens nyligen
fattade principbeslut om en ny organisation för lantmäteri- och fastighets-
dataverksamheten (prop. 1993/94:214, bet. 1993/94:BoU19, rskr. 1993/94:
375).
2. Propositionen leder inte till en enhetligare och enklare organisation.
3. Propositionen beaktar inte i tillräcklig utsträckning rättssäkerhets-
intressen.
4. Propositionen beaktar inte fullt ut det samhällsekonomiska intresset av
att aktivt utnyttja förrättningsformen vid förändring av indelningen i
fastigheter.
5. Propositionen motverkar arbetet med att utveckla och effektivisera
processen vid fastighetsbildning.
6. Propositionen saknar underlag för bedömning av de regionalpolitiska
effekterna för små- och mellanstora kommuner och fastighetsägare m.fl.
7. Propositionen snarare minskar än ökar utrymmet för samverkan mellan
stat och kommun vid fastighetsbildning.
8. Propositionen innehåller inte en tillfredsställande redovisning och
behandling av remissutfallet över utredningen SOU 1995:54, på vilken
propositionen bygger.
9. Det finns alternativa lösningar som bättre tillgodoser rättssäkerhet och
effektivitet vid fastighetsbildning och som samtidigt är bra för kommunerna.
Motivering
Landets indelning i fastigheter ger ett underlag för
äganderätten och de rättsliga befogenheterna att utnyttja
marken. Den är en av grundstenarna i marknadshus-
hållningen och i vårt demokratiska samhällssystem.
Fastighetsindelningen utgör även en grund för
samhällsplaneringen och miljöarbetet och det sakägar- och
medborgarinflytande som lagstiftningssystemet bygger på.
Den har därmed också en betydelse för hushållning med
mark och vatten.
Bakgrund
Det svenska förrättningsinstitutet har sitt ursprung i gamla
rättstraditioner utvecklade främst på landsbygden.
Lagstiftningen moderniserades efter hand, bl a i samband
med skiftesverksamheten under 1700- och 1800-talen.
Successivt utvecklades ett effektivt och rättssäkert
instrument för avgörande av ofta komplicerade rättsliga,
ekonomiska och tekniska frågor kring förvaltningen av den
viktiga naturresurs som mark och vatten utgör.
Fastighetsbildningen i stad byggde på andra traditioner. I denna tradition är
fastighetsbildningen främst en mätningsteknisk åtgärd tillsammans med andra
åtgärder för byggande och förvaltning. Systemet med tomtmätning var före
1972 till sin funktion i huvudsak registrerande till skillnad från landsbygdens
inriktning på problemlösning.
1970 fattade riksdagen beslut om införande av en enhetlig fastighets-
bildningslag för land och stad. Den kom att bygga vidare på traditionerna från
landsbygden och utvecklades till ett modernt förrättningsinstitut med starka
judiciella inslag. Lagen samordnades med samtidiga ändringar i jordabalken
och rättegångsbalken. Fastighetsbildningsmyndigheter fick ställning som
första instans i ett judiciellt prövningssystem för frågor om
fastighetsindelningen. Denna lagstiftning fungerar mycket bra än idag och
tilldrar sig ett ökande internationellt intresse.
I prop. nr 128 år 1969 s. B 64 beskrivs förfarandet vid fastighetsbildning.
Det som kännetecknar förrättningsformen är att den har drag av både
domstolsprocessen och administrativa förfaranden. En avvägning görs mellan
å ena sidan effektivitets- och kostnadssynpunkter och å den andra
rättssäkerhetsintressen. Bevakningen av allmänna och enskilda intressen
ankommer på myndigheten, och myndigheten kan genom egna initiativ aktivt
påverka förrättningen och dennas resultat på ett helt annat sätt än som är
möjligt för en domstol. Utmärkande för förrättningsförfarandet är också de
tekniska inslagen med mätning m m som kan utgöra allt från nästan ingen till
en helt dominerande del av arbetsinsatsen. I propositionen framhålls dock att
den rättsliga prövningen, genom den utveckling som lagstiftningen undergått,
kommit att bli av allt större betydelse. Det påpekas att den nya lagstiftning
som trädde i kraft 1972 kommer att medföra en ytterligare ökning av inslagen
av rättsskipning i fastighetsbildningsförfarandet. Som exempel anges reglerna
för marköverföring vid fastighetsreglering, inlösen, samfällighetsbildning och
servitutsåtgärder, som kräver domstolsmässiga överväganden av
förrättningsinstansen.
Den enhetliga lagstiftning som infördes 1972 kom aldrig att genomföras
enhetligt på det organisatoriska planet. Fastighetsbildningen kunde inte i de
största kommunerna föras över till staten på grund av det motstånd detta
väckte bland stadsingenjörerna i dessa kommuner. De fick stöd av framför-
allt Svenska kommunförbundet och resultatet blev ett delat huvudmannaskap.
Kommunala specialenheter fick bildas för tätortsutveckling inom geografiskt
avgränsade områden av kommunerna.
Den nu beskrivna bakgrunden har en betydelse för förståelsen av den
fortsatta utvecklingen och bör sammantaget beaktas av riksdagen vid
behandlingen av den nu anmälda propositionen. Närmast att beskriva är
utvecklingen från 1972 till idag.
Avgränsningen mellan statliga och kommunala myndigheters verksamhets-
områden från 1972 är mycket klar. De motsättningar som kommit att råda
mellan stat och kommun efter 1972 har haft sin utgångspunkt i att
riksdagsbeslutet från 1971 inte kom att respekteras. Kommunförbundet, på
förslag av aktiva tjänstemän, har försökt att riva upp 1971 års riksdagsbeslut
och arbetat för att utvidga verksamhetsområdena för de kommunala myndig-
heterna. Regeringarna har under årens lopp fått ta emot många skrivelser och
uppvaktningar från eller organiserade av kommunförbundet. Flera utred-
ningar har dock gett vid handen att samarbetet mellan kommunerna och
lantmäteriet på det lokala planet varit mycket gott.
Av intresse är också att studera hur fastighetsbildningslagstiftningen
förändrats sedan 1972 till idag. Fastighetsbildningslagen har ändrats vid en
rad tillfällen. Det är fullt klart att inslagen av rättsskipning ytterligare
ökat
och det ganska väsentligt. Regler har införts om förtida tillträde till mark vid
genomförande av planer och byggande av vissa anläggningar. Effektiviteten
vid plangenomförande ökades också på andra sätt vid den nya plan- och
bygglagens tillkomst 1987. Ersättningsreglerna har i huvudsak harmoniserats
med expropriationslagens regler. Anläggningslagen och ledningsrättslagen
har tillkommit under denna period med samma förfaranderegler. I anslutning
till plan- och bygglagen tillkom lagen om exploateringssamverkan som
bygger på ett förrättningsförfarande. På riksdagens bord ligger nu lag om
byggande av järnväg (prop.1995/96: 2) som ger ännu bättre möjligheter att
genom förrättningar minska intrång vid järnvägsbyggande, t.ex. genom byten
av mark, byggande av ersättningsvägar och samfällighetsbildning. Sett i
ljuset av de grundläggande principiella ställningstaganden som gjordes vid
fastighetsbildningslagens tillkomst finns det inget som talar för att utöka
kommunal fastighetsbildning. Till detta kommer att byggandet nu och under
överskådlig tid inte kommer att ske på egen kommunalt ägd mark i större ny-
byggnadsområden, som var vanligt på 1960- och 70-talen.
Kommunförbundet har genomgående varit negativt till de skedda
förändringarna. Bakgrunden är svår att förstå då ändringarna legat i kommun-
ernas intresse. Bland de mer anmärkningsvärda ställningstagandena finns
motståndet mot att ersättningsreglerna vid fastighetsbildning skulle
harmoniseras med expropriationslagens regler. Kommunförbundet har i detta
och i andra fall avstyrkt att fastighetsbildningsmyndigheterna getts nya
funktioner, hävdat att myndigheten inte skulle ges en mer domstolsliknande
roll utan istället ha en utpräglad serviceroll i plan- och byggprocessen.
Även om man inte kan ha en förståelse för denna inställning ur
kommunernas synpunkt kan det ges en förklaring. Det är uppenbart att
agerandet mer baserats på intresset att bibehålla och utveckla kommunalt
huvudmannaskap för fastighetsbildningen än omsorgen om ett rationellt och
rättssäkert instrument för fastighetsbildning och omsorgen om den
kommunala ekonomin. Det har legat i vissa tjänstemäns egenintresse att se
förrättningen som en i huvudsak mätningsteknisk åtgärd. Därmed har man
också ofta inte fullt ut utnyttjat de möjligheter till smidig problemlösning som
fastighetsbildningslagen innehåller. Det bör återigen betonas att den här re-
dovisade inställningen från kommunförbundets sida inte varit de enskilda
kommunernas.
1994 års principbeslut
Riksdagsbeslutet bygger på prop. 1993/94:214. Frågan om
fastighetsbildningens huvudmannaskap kunde inte behandlas
i propositionen då utredningsförslaget i den delen avstyrkts
av remissinstanserna. I bl.a. belysning av den bakgrund som
redovisats ovan tog propositionen och riksdagen ställning för
en aktiv, effektiv och rättssäker användning av
förrättningsinstitutet. För att nå dessa mål ställdes det bland
annat krav på att lantmäteriet tydligt skilde ut eller upphörde
med affärsverksamhet som kunde anses stötande med hänsyn
till kraven på opartiskhet. Det förutsattes också att den nya
organisationen skulle vara enkel och tydlig och så långt
möjligt enhetlig över hela landet. Bostadsutskottet anförde
att fastighetsbildningsverksamheten i framtiden bör organise-
ras så att man så långt möjligt undviker att stat eller
kommunen får en dubbelroll. Utskottet uttalade också bl.a.
att sambandet mellan fastighetsbildning och angränsande
statlig och kommunal verksamhet bör beaktas och att det i
det fortsatta arbetet var viktigt att det skapades en väl
fungerande och över tiden stabil organisation för
fastighetsbildningen. Den nya organisationen skall upplevas
som ändamålsenlig.
De effektivitetsvinster som i vissa fall kan vinnas genom samordning med
den kommunala plan- och byggprocessen var genom det huvudalternativ som
skisserades beaktade i de ursprungliga direktiven för reformarbetet och i
propositionen. Alternativet redovisas nedan under rubriken "Alternativa
lösningar". Det har i en del sammanhang anförts att samordningsfrågorna inte
tidigare beaktats, vilket alltså är fel. Avsikten var att inta en generös
hållning
till kommunernas medverkan i fastighetsbildningen på det tekniska området.
Att detta huvudalternativ aldrig kom att utredas, och inte heller av huvud-
mannaskapsutredningen, kan givetvis i någon mån bero på bristade pedagogik
i direktiv och proposition. En större anledning torde dock vara att
utredningsarbetet i frågan om huvudmannaskap mer utgått ifrån förhandlingar
än principiella analyser och sökande efter fakta.
Huvudmannaskapsutrednin
gen (SOU 1995:54)
Huvudmannaskapsutredningens arbete genomfördes, som
nyss nämnts, i huvudsak som en förhandling.
Grundläggande fakta kom därför aldrig upp till ytan. Djupare
analyser saknas när det gäller bl. a. ärendeutveckling och
ekonomiska och regionalpolitiska konsekvenser. Analyserna
bygger för mycket på föråldrat material. Betydelsen av
framtidens utveckling med nya arbetsprocesser i fastig-
hetsbildningen och utvecklat teknikstöd har inte analyserats
närmare. Utredaren har också övertolkat och generaliserat
signaler om lokala samarbetsproblem.
Framförallt kom förslaget att baseras för mycket på påståendet om ett nära
samband mellan planering och plangenomförande. Detta påstående
accepterades okritiskt som en generell dogm. En djupare analys hade visat att
den tidigare omfattande nyexploateringen har ersatts av förtätning och förny-
else inom tätbebyggda områden och byggande utanför tätorterna. I de flesta
fall inom detaljplan sker fastighetsbildning efter planläggningen. Planmässiga
överväganden görs därför ofta vid fastighetsbildningen, där bygg-
nadsnämndens medverkan sker genom samråd. - Utredaren har inte klarlagt
den principiella rollfördelningen mellan plan- och bygglagen och
fastighetsbildningslagstiftningen. - Vidare antogs, också felaktigt, att den
samordning som kan ske med plan- och byggprocessen endast kan
åstadkommas med kommunal fastighetsbildning. Utredaren analyserade ald-
rig olika alternativ för att tillgodose denna samordning.
De som deltog i utredningen fick sammanfattningsvis inte hela bakgrunden
lagd framför sig, som t ex de fick som deltog i 1980 års lantmäteriutredning.
Att viktiga frågor aldrig blev utredda framgår av remissutfallet över
utrednigen.
Den föreliggande
propositionen
I det följande utvecklas motiven varför prop. 1995/96:78 bör
avslås.
- Överensstämmelsen med principbeslutet
Propositionen överensstämmer inte med riksdagens beslut. -
Det grundläggande reformbeslutet att ansvaret för
fastighetsbildningsverksamheten i princip skall vila på
staten, urholkas genom propositionen. Exempel är att det är
den kommunala myndigheten som i flera fall får
tolkningsföreträde, t.ex i frågan om överlämnande av
ärenden, trots att det förutsatts att staten har det övergripande
ansvaret. -Rättssäkerhetsfrågorna har inte lösts på ett
godtagbart sätt. -Förslaget står inte i överensstämmelse med
vad som i riksdagsbeslutet anförts om en aktiv användning
av förrättningsformen. -Den nya organisationen blir inte
enklare och tydligare. Vi får inte en över tiden stabil
organisation och den kommer inte att uppfattas som
ändamålsenlig. -Riksdagsbeslutet utgår ifrån att utläggning
av förrättningsförberedelser som mätning m.m. sker genom
upphandling, låt vara att ett väl utvecklat kommunalt kart-
och mätningsorgan i praktiken blir det som lämpligast utför
arbetet. I propositionen skrivs lagen om offentlig
upphandling bort. -Förslaget är inte heller i övrigt utformat
på avsett sätt när det gäller att främja rationalisering och
utveckling.
- Enhetlighet och tydlighet
Från fastighetsägares och myndigheters synpunkt är den
nuvarande lantmäteriorganisationen trots delat
huvudmannaskap relativt enkel att förstå. Propositionen gör
det svårare. Det förhållandet att två myndigheter kommer att
verka med fastighetsbildning inom samma geografiska
område är inte ägnat att öka klarheten, och inte heller
konstruktionen med överlämnande av förrättningar i vissa
fall. Beroende på ärendevolymer hoppar huvudmannakapet
mellan stat och kommun, liksom om en statlig myndighet
inte är tillräckligt generös med en kommuns medverkan i
förrättningsförberedelser (sid56). Propositionen ger t.o.m.
oklarare förutsättningar än utredningen.
- Rättssäkerheten
Den enskildes rättsställning har stärkts genom ändringar i
grundlagen. I 2 kap 18 § regeringsformen anges närmare det
egendomsskydd som Europakonventionen anger. Med
hänsyn till de instrument för också tvångsförfogande till
mark som fastighetsbildningslagstiftningen medger måste det
ställas högre krav än tidigare på lantmäterimyndigheternas
kompetens och oväld. Propositionen har inte beaktat detta
och den allmänt ökade vikt som nu läggs vid
rättssäkerhetsfrågor.
I princippropositionen finns (sid 15) en beskrivning av rollfördelningen
mellan plan- och bygglagen och fastighetsbildningslagstiftningen. De har
vissa samband med varandra men är också klart åtskilda till sin karaktär.
Mark och rättigheter inom gällande plan kan lösas på frivillig grund eller
tvångsvis. Det fastighetsrättsliga genomförandet, som bildande och ändring
av fastigheter, gemensamhetsanläggningar och servitut, beslutas av
fastighetsbildningsmyndigheter eller i vissa fall av domstol. Dessa beslutar
också i ersättningsfrågor. Det är viktigt att rollfördelningen uppmärksammas.
En kommun har genom sin byggnadsnämnd att vid fastighetsbildning
företräda allmänna intressen. Det är viktigt att denna roll utövas effektivt.
Allmänintresset enligt plan- och bygglagen kan kollidera med enskilds
intresse eller med andra allmänna intressen som företräds av t.ex. länsstyrelse
(strandskydd m.m.), vägverket, banverket eller ledningsdragande verk. Vid
lantmäterimyndigheten görs avvägningar mellan dessa olika intressen. Dessa
avvägningar måste göras opartiskt. Planmyndighetens och lantmäte-
rimyndighetens roller kan inte förenas i samma organisation. Det är därför
egentligen redan på denna grund olämpligt att kommunerna, vid sidan om rol-
len som företrädare för allmänintressen enligt främst plan- och bygglagen,
också beslutar om fastighetsbildning. Det inger betänkligheter ur
rättssäkerhetssynpunkt när försök görs att sudda ut de nyss redovisade
skillnaderna och närmast innesluta fastighetsbildningen som ett bihang i en
teknisk process. Om detta finns inget att läsa i propositionen.
Än mer besvärande är det när kommunen också är fastighetsägare i
förrättningen. Det finns situationer när detta inte är något partsproblem. I de
flesta fall berörs dock andra sakägare med intressen som står mot
kommunens. I propositionen ställs nu krav på att den kommunala myn-
digheten inte inordnas under en nämnd med ansvar för mark- och exploate-
ring eller liknande. Detta framställs som en nyhet fastän det måste anses varit
självklart sen organisationen tillkom, även om det inte reglerats i lag. Det är
bara i få fall som kommunal fastighetsbildning är inordnad i samma förvalt-
ning som mark- och exploateringsverksamheten. Den normala placeringen är
inom stadsbyggnadskontoren.
Det kan alltid genom en formell hänvisning till 1 kap 9 § regeringsformen
eller genom vällovliga uttalanden hävdas att myndigheten inte skall kunna
utsättas för politiska påtryckningar. Verkligheten fungerar annorlunda.
Beroenden och vänskap utvecklas på arbetsplatser. Arbetsgivaren har ett
avgörande inflytande på lön och kärriär. Förslaget att lasta över på sakägarna
att bedöma huruvida den ena eller andra myndigheten är mer rättssäker eller
bättre ur hans synpunkt är givetvis mycket olämpligt. En kommunal
lantmäterimyndighet kan ju t.ex frestas att gå en av sakägarna mer till mötas
för att få behålla förrättningen och intäkten.
Inte heller konstruktionen med att från överlämnande undanta förrättningar,
där civilrättsliga avtal upprättats utanför förrättningen, är genomtänkt.
Förutom att en sådan modell urholkar förrättningsinstitutets användning
innehåller undantaget rättsproblem. Även vid avtal skall fastighetsbildningen
prövas mot lagens bestämmelser. Avtalen utgör igen garanti för att
fastighetsbildningen godtas. Ingångna avtal måste ofta tolkas, och
partproblemen kvarstår då om kommunen är den ena kontrahenten. Inte heller
ökar rättssäkerheten av att statliga lantmäterimyndigheter, som arbetar i
kommuner med förutsättningar att få en egen myndighet, kan frestas till
följsamhet med risk för att kommunen annars tar över. Detta är en mycket
olycklig effekt av propositionens förslag.
Sammanfattningsvis pekar det anförda på allvarliga brister i propositionen
såvitt gäller rättssäkerheten. Lantmäterimyndigheter borde inte tillåtas sitta i
knäet på sin mest dominerande sakägare. För den enskilde tjänstemannen
tillskapas besvärliga situationer.
- Samhällsekonomin
Det råder från olika håll en stor enighet om att
förrättningsformen är ett smidigt och effektivt instrument vid
förändringar av fastighetsindelningen. Detta har utförligt
behandlats i princippropositionen. Den föreliggande
propositionen tillvaratar dock inte de ekonomiska fördelarna
fullt ut. Det förhållandet att arbetet med förrättningar är
avgiftsfinansierat, medan "konkurrerande" metoder - dit
även arbete som görs utanför förrättningens ram hör - oftast
är skattefinansierade, bör inte få leda till att felaktiga
slutsatser dras i frågan om förrättningsformens effektivitet.
Den under Bakgrund redovisade inställningen från kommunförbundet om
förrättningsformens begränsade användning kopplat till partsproblematiken är
signaler tydliga nog för att inge farhågor om institutets framtida användning.
Flera skäl talar för att kommunala myndigheter liksom hittills i för stor
utsträckning kommer att överlämna förhandlingsarbete till utförande utanför
förrättningen. Det tekniska arbetet kommer att dominera som före 1972.
Därmed utnyttjas inte förrättningsformen aktivt som problemlösare. Många
gånger får avtal skrivas om eller korrigeras om de träffas utanför
förrättningens ram, då rättsliga frågor t.ex. med olika rättigheter och alterna-
tiv med markbyten m.m. inte varit kända och bedömda före förrättningen. Det
blir då ett dubbelarbete. - När förrättningar överlämnas under arbetets gång
uppkommer ett annat dubbelarbete - vem betalar?
Det som anförs nedan under rubriken "utveckling och effektivisering"
kommer att påverka ekonomi och taxor. En instabil organisation för fastig-
hetsbildning ger inte heller en bra ekonomisk grund.
De incitament till konkurrens som förutsatts, när åtgärder med
förrättningsförberedelser läggs ut utanför myndigheterna, har fallit bort. Detta
har skett genom att lagen om offentlig upphandling skrivits bort. Dessutom
bör det noteras att bibehållande eller inrättande av en kommunal
lantmäterimyndighet i sig undantar förrättningsförberedelser från konkurrens
då det i dessa fall torde vara praktiskt taget uteslutet att utläggning sker av
mätning och andra tekniska uppgifter. Möjligheterna till bedömning av de
kommunala mätningstekniska organisationernas effektivitet har fallit bort.
- Utveckling och effektivisering
Lantmäteriverket har startat ett stort projekt med införande
av en ny arbetsprocess vid fastighetsbildning samt arbete
med kompetensutveckling i de nya myndigheterna.
Sammanhållna system med teknikstöd skall utvecklas. Stora
rationaliseringsmöjligheter kan förväntas i de så kallade
volymförrättningarna, dvs de enklaste förrättningarna.
Kommunala myndigheter är i huvudsak självständiga när det
gäller arbetsprocess och tekniska lösningar och det försvårar
såväl finansiering av utvecklingsinsatser som genomslag.
- De regionalpolitiska effekterna
De regionalpolitiska effekterna för de små och medelstora
kommunerna och för fastighetsägarna m fl i dessa kommuner
kan bli kännbara om propositionen genomförs i oförändrat
skick. Ett antal kommuner har avstyrkt propositionen av
främst denna utgångspunkt. I vissa län kan den statliga
lantmäterimyndigheten bli mycket liten och mest inriktad på
specialförrättningar. Inga analyser görs över vad ett uttunnat
verksamhetsunderlag för de statliga myndigheterna betyder
för ekonomi, taxor och service. Kostnadsskillnader bara på
grund av korta eller långa resor kan leda till kännbara
skillnader mellan landsbygd och tätort. Analyser om de
regionalpolitiska effekterna måste finnas innan riksdagen
fattar beslut. I propositionen anges att någon avvägning inte
längre skall göras i dessa hänseenden när beslut skall fattas
om inrättande av en kommunal lantmäterimyndighet. Detta
strider mot principbeslutet att fastighetsbildning är en statlig
angelägenhet.
- Samverkan mellan stat och kommun
Vi finner det angeläget med en möjlighet till samverkan
mellan stat och kommun vid fastighetsbildning.
Huvudmannaskapsutredningen har kallat sitt betänkande
"Fastighetsbildning - en gemensam uppgift för stat och
kommun". Förslagen i utredningen och i propositionen går
emellertid i en annan riktning. I sämsta fall leder
propositionen till att lokala motsättningar uppstår till skillnad
mot vad som hittills sällan varit fallet. Den alternativa modell
som beskrivs nedan leder till mer av samverkan då det där
förutsätts fler situationer med samverkan i samma för-
rättning. Först då blir fastighetsbildningen en gemensam
uppgift, ja det blir till och med nödvändigt att samarbeta! Vi
kan alltså inte finna att samverkan gynnas särskilt genom
propositionens förslag.
Med anledning av den bakgrundsbeskrivning som lämnats inledningsvis
kan det tänkas att kommunförbundet blir mer villigt till samverkan kring
andra frågor än som direkt hör ihop med fastighetsbildning, om man i den
gamla "stridsfrågan" blir väl tillgodosedd. Detta förhållande tycks just nu
råda. Detta borde emellertid vara ovidkommande för riksdagen då det måste
förutsättas att riksdagsbeslut skall respekteras. Riksdagen måste besluta
utifrån de principiella grunder som är bäst för verksamheten på sikt med
hänsyn till effektivitet och rättssäkerhet. Ett nödvändigt samarbete vid sidan
om fastighetsbildningen måste förutsättas ske även vid andra lösningar i
organisationsfrågan.
- För- eller nackdelar för kommunerna
Ytligt sett kan det verka som om det är till fördel för
kommunerna med egna kommunala lantmäterimyndigheter.
Detta är inte nödvändigtvis sant. De samordningsfördelar
som man eftersträvar i vissa kommuner på det tekniska
området kan tillgodoses utan egen myndighet. Med statliga
myndigheter kommer förrättningsförfarandet att användas
mer aktivt till gagn för kommunerna. Det är ofta dyrare att
förhandla själv och ha var sin partsutredning.
Förrättningskostnaderna fördelas ofta på flera sakägare,
kommunen behöver inte betala allt själv med skattemedel.
Det kan också i känsliga fall vara en fördel för kommunen
med en förrättningsman som inte är anställd där.
En ofta bortglömd aspekt är att med egna från andra förvaltningar avgräns-
ade kommunala myndigheter följer också att dessa inte kan organiseras på det
sätt som varje kommun bedömer som mest effektivt. Den organisatoriska
låsning som följer av kommunal lantmäterimyndighet kan vara till nackdel
för kommunen men ger givetvis den berörda myndigheten en status och en
tryggare ställning.
Då de stora kommunerna har god fastighetsrättslig kompetens på
fastighetskontoren eller liknande är det av den anledningen inte nödvändigt
att ha egen fastighetsrättslig kompetens också på en annan förvaltning. Den
specifika fastighetsbildningskompetens som kan behövas kan enkelt inhämtas
från den statliga lantmäterimyndigheten. Detta fungerar bra i många stora
kommuner utan egen fastighetsbildning och också i små och medelstora
kommuner som inte har stora egna resurser inom fastighets- och
markområdet. Det är en myt att samverkan kring plan- och fastighetsfrågor
bara kan uppnås med ett kommunalt huvudmannaskap för fastighetsbild-
ningen.
Kommunerna har fått en mycket stark ställning i plan- och bygglag-
stiftningen. Detta har centerpartiet aktivt medverkat till. I denna administ-
rativa process ges utrymme för politiska bedömningar. Planer kan t. o.m. ges
expropriativ verkan till grund för inlösen och rättigheter. Det är också av
omsorg om denna svenska modell, med stor tilltro till kommunerna, som vi
anser att alternativ bör sökas till kommunalt huvudmannaskap för nästa fas i
processen, det fastighetsrättsliga genomförandet.
Ekonomin och effektiviteten hos kommunala lantmäterimyndigheter är inte
utredda. För de statliga myndigheterna finns det en omfattande statistik. I
lantmäteriutredningem LU 80 presenterades uppgifter om stora skillnader till
nackdel för egen kommunal organisation. Dessa uppgifter är dock gamla och
mycket har hänt i kommunerna. Det finns dock inget som tyder på att
alternativa organisationslösningar till eget huvudmannaskap skulle vara till
nackdel för kommunerna. Rätt utformade sådana lösningar, anpassade till
varje kommuns särskilda förhållanden, ger tvärtom fördelar.
- Remissutfallet
Ett 30-tal remissinstanser har avstyrkt eller ställt sig
tveksamma till utredningen. Bland dem finns så vitt skilda
remissorgan som Svea Hovrätt, naturvårdsverket,
markägarorganisationerna och små och medelstora
kommuner. Dessa remissinstansers synpunkter är mycket
knapphändigt eller inte alls redovisade. Dessa
remissinstansers synpunkter, både de till utredningen
positiva och de negativa, bör redovisas och behandlas på ett
utförligare sätt innan riksdagen fattar beslut.
- Alternativa lösningar
Redan i direktiven till den utredning som
princippropositionen vilar på, och i propositionen,
framfördes en modell som skulle både tillgodose de nyss
angivna kraven på en ny enhetlig lantmäteriorganisation och
kommunernas intresse av teknisk samordning mellan
fastighetsbildningen och den kommunala plan- och
byggprocessen. Modellen innebar att ett enhetligt statligt
huvudmannaskap infördes för fastighetsbildningen medan
kommunerna skulle ges ökade möjligheter att medverka i
förrättningsarbetet, i allt utom de rent rättsliga
bedömningarna. I de mest enkla och okomplicerade fallen, t.
ex. vid avstyckning enligt en aktuell plan med mark i en
ägares hand, skulle den statliga organisationens befattning
med ärendet bli mycket liten. Det skulle då gälla främst en
rättslig kontroll av att yrkandet i ansökan överensstämmer
med planen och att lagens villkor är uppfyllda. I andra fall,
med rättsliga problem, förhandlingar och värderingsfrågor
skulle lantmäterimyndighetens befattning med ärendet bli
större. Kommunen skulle dock fortfarande medverka i det
tekniska arbetet med plantolkning m.m. Modellen skulle
också kunna uttryckas så att kommunen engageras i en
utvidgad och effektiviserad s.k. C-avtalsmodell. - Detta
huvudalternativ kom, som redan anförts, aldrig att utredas
trots att det var generöst för kommunerna i huvudsak och
trots att alternativet innebar en stark drivkraft till samverkan.
- Alternativet torde väl uppfylla bostadsutskottets uttalande
om hänsyn till sambandet mellan fastighetsbildning och
angränsande kommunal verksamhet.
Med stor säkerhet finns det också andra alternativ som är bättre än
propositionens. En genomgång av remissvaren till utredningen till grund för
princippropositionen och till huvudmannaskapsutredningen ger nya uppslag.
Bl.a har Kungl. Tekniska Högskolan i anslutning till den senare utredningen
lämnat ett konkret förslag.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen avslår proposition 1995/96:78 om ansvaret för
fastighetsbildnings- och fastighetsregistreringsverksamheten, m.m.
Stockholm den 8 november 1995
Görel Thurdin (c)
Ingbritt Irhammar (c)
Lennart Brunander (c)
Gotab, Stockholm 1995