Sysselsättningsåtgärder (väckt med anledning av händelse av större vikt)
Sammanfattning
Arbetslösheten i Sverige är rekordhög. Mycket tyder på att
den under överblickbar tid kommer att öka ytterligare.
Den socialdemokratiska regeringen har misslyckats med att främja
tillkomsten av nya jobb. Det beror ytterst på bristande insikt i villkoren för
det företagande som måste expandera, om välståndet skall kunna hävdas och
jobben bli fler.
Vi presenterar här ett program för fler riktiga jobb i 55 punkter. Det utgår
från övertygelsen att företagandet måste sättas högst på dagordningen och att
föränderligheten måste bli det nya Sveriges kännetecken.
I programmet förenas krav framför allt på den allmänna ekonomiska
politiken, skatterna, arbetsmarknaden, utbildningen och forskningen
samt stödet till de arbetslösa. Enstaka förändringar är inte tillräckliga om
massarbetslösheten skall kunna hävas. Det gäller så mycket mera som
förutsättningarna för arbete och företagande nu snabbt förändras. Sverige
behöver en i grunden ny politik som främjar mänsklig växt.
Det här är våra förslag:
Statens finanser måste vara i god ordning för att räntorna skall sjunka och
inflationen vara låg. Statsbudgeten måste snabbare bringas i balans än vad
som nu sker. Det bör ske genom ekonomisk tillväxt och besparingar på de
offentliga utgifterna
En flexibel lönebildning är nödvändig. Regeringen bör underlätta för
aktörerna på arbetsmarknaden att förnya lönesättningen så att den främjar den
enskildes utveckling och tillkomsten av fler jobb
Internationella föredömen skall tas tillvara. Studier av framgångsrika
förändringar i andra länder bör redovisas för riksdagen under de närmaste två
åren
Företagen måste ha ekonomiska möjligheter att växa om de skall
kunna anställa flera. Skatten på arbete och kunskap, skatten på
kapitalbildning och skatten på företagande måste sänkas i en
sammanhållen strategi.
Den s.k. värnskatten bör avvecklas. Därmed sänks marginalskatten till ca
50 procent
Egenavgiften till sjukförsäkringen sänks med en procentenhet. Den
beslutade höjningen 1997 och 1998 undanröjs
Socialavgifter bör så långt möjligt relateras till utgående förmåner.
Därmed sänks den totala skattekilen
Den allmänna löneavgiften på 1,5 procent avvecklas
Kommunalskatterna bör sänkas med åtminstone 1,50 kronor till 1999
De försämrade betalningsreglerna för mervärdesskatt måste undanröjas
Dubbelbeskattningen bör avvecklas
En särskild skattereduktion på 50 procent för vissa hushållstjänster införs
för att snabbt stimulera tillkomsten av nya jobb
Det måste bli enklare att starta företag. Det kan ske genom att den som
vill starta företag gör en enkel anmälan och i retur får bl.a. skattsedel för
företagande
Spärreglerna för fåmansbolag bör förenklas redan vid det kommande
årsskiftet
Riskkapitalavdraget bör förbättras, bl.a. genom en förlängning i tre år
utöver vad som nu gäller, avveckling av diskriminerande inslag och höjd
beloppsgräns
Uppfinnare och innovatörer skall ha rätt att ta upp inkomster av royalty
som kapitalinkomst
Rätt införs till nuvärdeavskrivning av investeringar i maskiner och
inventarier
Mervärdesskatten måste reformeras bl.a. genom att tjänster till hushållen
undantas. Sverige bör i EU utverka möjlighet att göra detta
Energiskatten måste sänkas. Dagens energiskatter riskerar att leda till
direkta företagsnedläggelser
Beskattningen av tjänstebilar sänks. Det skulle ge omedelbara positiva
effekter för den svenska bilindustrin
Kommunerna bör åläggas att upphandla i konkurrens. En kommunal
konkurrensrevision införs
Krånglet för företagen måste reduceras. All statistisk uppgiftsskyldighet,
med vissa oundgängliga undantag, bör ställas in under två år
En statlig avregleringsdelegation inrättas, bl.a. för att kontinuerligt pröva
ändamålsenligheten i regler riktade mot företagandet
Statens skatteförmånsrätt vid konkurser bör avvecklas för att underlätta
nytt företagande
Systemet med löneförmånsrätt och lönegaranti bör förenklas
Privatiseringen av statliga företag bör återupptas. Telia och Vattenfall bör
härvid ges förtur.
En långtgående liberalisering av arbetsmarknaden är ett viktigt inslag
i en politik för större rörlighet och fler jobb. Den bör inledas
omedelbart.
Den arbetsrättsliga lagstiftningen måste förenklas kraftigt. En ny
arbetsrättslig lagstiftning, med endast ett begränsat antal grundläggande
stadganden om villkoren på arbetsmarknaden, bör införas den 1 januari 1999
Lagen om anställningsskydd (LAS) bör sättas ur kraft för nyanställningar
från den 1 september i år och under den tid som åtgår för att förbereda en
total förenkling av arbetsrätten
De delar av en enklare arbetsrätt som infördes under den förra regeringen
bör återintroduceras
Arbetsdomstolen bör avvecklas som en del av en större reformering av
arbetsrätten
För att minska svårigheterna för den äldre arbetskraften att få arbete bör
möjligheter öppnas att träffa avtal om kortare uppsägningstid
Sverige bör i EU verka för återhållsamhet ifråga om arbetsrätten. En
otidsenlig nationell arbetsrätt får inte upphöjas till europanivå
Kunskap blir allt viktigare för både konkurrenskraften och den
sociala rörligheten
En nationell skolpeng bör införas. Det främjar valfrihet, konkurrens och
kvalitet
Den kvalificerade eftergymnasiala utbildningen bör byggas ut till 20 000
platser. Utbyggnaden bör ske tillsammans med företagen
Insatser bör göras för att främja kvaliteten i den högre utbildningen som
grund för en kommande utbyggnad
En bred analys bör göras för att utröna företagens behov av väl utbildade
medarbetare. En kunskaps- och företagsexpansion kan därigenom genomföras
på ett ömsesidigt stödjande sätt
Personliga utbildningskonton för den enskildes kontinuerliga lärande bör
byggas upp av den enskilde och arbetsgivaren gemensamt
En bred process med universitet, högskolor och företag bör initieras för att
söka definiera områden där Sverige genom forskning skulle ha särskilt goda
möjligheter att hävda en plats i den internationella frontlinjen
En databas om forskning för att underlätta teknikspridning till bl.a.
småföretag bör byggas upp.
Arbetsmarknadspolitiken skall vara stram och bidra till att
arbetsmarknaden fungerar väl
En allmän och obligatorisk arbetslöshetsförsäkring bör införas den 1
januari 1997. Ersättningperioden bör begränsas till 300 dagar
Sociala ersättningars, skatters och inkomstrelaterade avgifters inverkan på
lönebildning och arbetslöshet bör utvärderas snarast och redovisas senast
hösten 1997
Arbetsmarknadspolitiken bör koncentrera insatserna till unga och
långtidsarbetslösa.
Ett brett lärlingsprogram bör introduceras för att underlätta ungas
introduktion i företagen
För dem som är eller riskerar bli arbetslösa under längre tid bör ett
samarbete utvecklas med företagen. Syftet skall vara att erbjuda möjlighet till
i vart fall temporärt arbete
Arbetsförmedlingen bör vara fri. Återstående hinder för privat
arbetsförmedling bör avvecklas.
Lantbruket är en viktig del av ekonomin
Sverige bör öka utnyttjandet av EU:s miljöprogram för jordbruket. Det
svenska lantbruket kan därmed bli mer konkurrenskraftigt
Stödet till vallodling bör utökas inom miljöstödet
Reglerna för miljöersättningen måste förenklas
En utvärdering bör göras av vilka effekter ett investeringsstöd till
animalieproduktionen kan få för jobben.
Insatser behöver göras för att förbättra möjligheterna för olika delar
av arbetsmarknaden att fungera väl
Arbetslösheten bland invandrare bekämpas bäst genom ökad mångfald
och avreglering. Utbildning, i synnerhet i svenska, är betydelsefull och bör
ges högsta prioritet
En distansutbildningsorganisation bör introduceras för Norrlands inland.
Goda utbildningsmöjligheter ökar attraktionskraften för företagsetableringar
En ny ordning för anslag till särskilda regionala investeringar behöver
införas för att öka effektiviteten. Länsstyrelserna bör härvid ges en huvudroll
Ett program för att främja kvinnors möjligheter på arbetsmarknaden bör
utvecklas. En upplösning av dagens offentliga monopol bör utgöra ett
huvudinslag i ett sådant program
Rehabilitering bör i första hand ske i företagen. Ett konkret system för att
möjliggöra detta måste presenteras
Samhalls verksamhet, liksom lönebidragens ändamålsenlighet, bör bli
föremål för en extern utvärdering.
Ett program för fler riktiga jobb måste genomföras snabbt och med
stor målmedvetenhet
Regeringen måste noga följa hur programmet fungerar och rapportera
resultaten till riksdagen. Beredskap måste finnas framför allt för ytterligare
skattesänkningar.
Följande förslag föreslår vi skall genomföras redan från den 1
september i år:
Undantag för lagen om anställningsskydd (LAS) för nyanställningar
Återintroduktion av den enklare arbetsrätt som gällde till den 31 december
1994
Skattereduktion för vissa hushållstjänster
Rätt till nuvärdeavskrivning av investeringar i maskiner och inventarier
Bättre betalningsregler för mervärdesskatt
Energiskattehöjningarna som genomförts och beslutats under året
undanröjs
Frihet för privat arbetsförmedling.
Sverige kan växa, men bara om människor och företag tillåts
växa. Vårt program för fler jobb är ett bidrag till att göra
detta möjligt.
Inledning
Arbetslösheten är idag rekordstor. I maj 1996 uppgick den
öppna arbetslösheten till 324 000 personer. 220 000 var
samtidigt föremål för s.k. arbetsmarknadspolitiska åtgärder.
Räknat på detta sätt var sammanlagt 544 000 personer,
motsvarande 12,8 procent av arbetskraften, utan arbete.
Statistiken underskattar emellertid den verkliga arbetslösheten. Till de
redovisat arbetslösa skall läggas alla de som förtidspensionerats av
arbetsmarknadsskäl, flyktingar som ännu inte kommit in i arbetskraften m.fl.
grupper. Allt i allt uppgår arbetslösheten till ca en miljon människor, eller
drygt 20 procent av arbetskraften.
Bland invandrare är arbetslösheten t.o.m. ännu större. I betydande
utsträckning hänger detta samman med en invandrings- och flyktingpolitik
som inte tillerkänner Sveriges nya medborgare den fulla potential de ofta
besitter.
Arbetslösheten visar mycket få tecken på att avta, snarare tvärtom. Av
Arbetsmarknadsverkets (AMS) arbetslöshetsstatistik för maj framgår att den
officiellt redovisade arbetslösheten på ett år (maj-maj) ökat från 12,3 till
12,8
procent. Antalet anmälda lediga platser de fem första månaderna i år är 42
000 färre än för motsvarande period förra året. Varslen har ökat med 11 000
personer. Det är ett betydande underbetyg för en regering som säger sig vara
särskilt engagerad i att bekämpa arbetslösheten.
Allt fler bedömare anser idag dessutom att arbetsmarknadsläget kommer att
förvärras ytterligare under det kommande året. AMS har den gångna våren
nedjusterat sina redan från början dystra prognoser. Den ekonomiska
tillväxten är dessutom svag.
Tre nyckeltal är illustrativa för hur arbetsmarknaden utvecklats. Våren
1991 minskade jobben med 1 000 om dagen. Tre år senare, våren 1994, var
situationen den omvända. Varje dag tillkom 1 000 nya arbeten. Idag är
trenden återigen den motsatta. Under det senaste året har Sverige i genomsnitt
förlorat 1 000 jobb varje vecka, eller sammanlagt 53 000 arbetstillfällen.
Den stora arbetslösheten har gjort det som brukar benämnas
insider/outsiderproblemet tydligt. Arbetsrätt och lönebildning tenderar att
skydda dem som har ett arbete, medan de som förlorat sitt eller är på väg in
på arbetsmarknaden möter växande svårigheter. De fackliga organisationerna
blir alltmer sammanslutningar för dem som har arbete, men samtidigt ofta de
arbetslösas reella fiender.
I den senaste avtalsrörelsen hävdade t.ex. SHSTF att frågan huruvida alla
medlemmar kunde behålla jobben om förbundets löneanspråk accepterades
var underordnad löneintresset. Handelsanställdas Förbunds strid mot 7-
Eleven är ett annat exempel på samma förhållningssätt.
Regeringen har uppenbart misskött kampen mot arbetslösheten. Hösten
1994, efter regeringsskiftet, genomfördes "återställare" mot den borgerliga
regeringens åtgärder. Det gagnade inte tillkomsten av nya jobb.
Budgetpropositionen 1995, liksom kompletteringspropositionen samma år,
utnyttjades inte för att föreslå nödvändiga tillväxtfrämjande åtgärder. Till och
med den s.k. tillväxtpropositionen hösten 1995 blev till ett förlorat tillfälle
för
de nya jobben.
I den ekonomiska vårproposition som regeringen överlämnade till
riksdagen den 15 april framgick att ett samlat förslag till politik för att
bekämpa arbetslösheten skulle presenteras för riksdagen den 28 maj i en
särskild "sysselsättningsproposition". Till följd av sammanbrottet i den s.k.
arbetsrättskommissionen bestämde sig emellertid regeringen för att avstå från
att ge riksdagen möjlighet att besluta om åtgärder som kan ge nya
förutsättningar för tillväxt och fler arbeten.
Vi finner för vår del detta oansvarigt, t.o.m. nonchalant. Att regeringen
uppenbarligen överraskats av det alla andra länge vetat, nämligen att parterna
på arbetsmarknaden inte rimligen kunde förväntas ta över lagstiftarens
uppgifter ifråga om arbetsrätten, är minst av allt något skäl att också i övrigt
lämna de arbetslösa i sticket.
Det är mot denna bakgrund som Moderata samlingspartiet begärt att i en
motion "med anledning av händelse av större vikt" (RO 3:15) få presentera
sina förslag till en politik för fler riktiga jobb. Att regeringen abdikerar
från
en av sina mest centrala uppgifter får inte innebära att nödvändiga åtgärder
uteblir. De förslag vi lägger i det följande bör utan dröjsmål bli föremål för
riksdagens överväganden och beslut.
En värld i förändring
Tillväxt och omvandling
Sverige, liksom en stor del av den industrialiserade världen,
står idag i skiftet mellan det som brukar kallas
industrisamhället och ett samhälle med nya viktiga
kännetecken. Som en följd härav påverkas också arbetets
villkor.
Några uppgifter om hur arbetsmarknadens yrkesstruktur utvecklats ger
perspektiv åt det som nu sker.
Diagram
Det är naturligtvis inte så att industri och industriarbete
upphör att spela en roll i det samhälle som nu kan skönjas.
Tyngdpunkten förskjuts emellertid. Arbetet får samtidigt en
delvis annorlunda karaktär.
Ett viktigt inslag i den stora förändring som just nu pågår är det ökade
internationella utbytet. Länder som tidigare haft stora utvecklingssvårigheter
uppvisar nu snabb tillväxt. Ekonomin globaliseras samtidigt som
marknadsekonomin alltmer blir den gängse ekonomiska ordningen.
Informationsteknikens genombrott gör information tillgänglig i realtid över
hela jorden.
Effekterna av dessa förändringar är omfattande, både i de delar av världen
där människor tidigare levde i fattigdom, men där välstånd nu skapas, och i
den gamla världen som utsätts för ny konkurrens.
I många asiatiska länder är den ekonomiska tillväxten dramatisk.
Hongkong, Singapore, Malaysia, Thailand, Indonesien, Sydkorea, Taiwan
och Kina har alla en tillväxt, år efter år, som vida överstiger t.ex. Europas. I
flera av dessa länder råder brist på arbetskraft.
Diagram
Betydelsen av denna utveckling kan knappast överskattas.
Det gäller så mycket mera som den globaliserade ekonomin
gör det naturligt för allt fler företag att etablera sig varhelst i
världen som arbetsbetingelserna framstår som mest
attraktiva.
Också närmare Sverige kan regioner med likartade goda betingelser
utvecklas. Vissa av de central- och östeuropeiska länder som för bara några år
sedan förtrycktes av kommunismen är redan attraktiva för svenska företags
satsningar.
Omvandlingen av världsekonomin har flera allmängiltiga drag. Viktigast av
dessa är att rörligheten och omsättningshastigheten ökar, att
individualiseringen av produktionen och samhällslivet förstärks och att
kunskaper får allt större betydelse för varje lands konkurrensmöjligheter.
När gränshinder, bokstavligt och bildligt, rivs, ökar flödet av impulser. Inte
minst på finansmarknaderna illustreras dagligen och stundligen vad det
innebär när modern teknologi dessutom gör det möjligt att förmedla
impulserna sekundsnabbt över hela jordklotet.
Vi är övertygade om att detta bl.a. leder till att såväl samhället i stort som
villkoren för produktionen kommer att bli mycket rörligare än de tidigare var.
Ny kunskap och nya erfarenheter kan tas tillvara utan gamla trögheter och
dröjsmål.
Att marknadsekonomin blivit världens dominerande ordning innebär att
långt fler människor än tidigare blir delaktiga i de möjligheter till ekonomisk
och social utveckling som tidigare föreföll vara förbehållna Europa, USA och
delar av Ostasien. Möjligheterna för bl.a. Sverige att leva på andra regioners
politiska och institutionella missgrepp kommer att reduceras. Är inte de
svenska villkoren konkurrenskraftiga glider företag och kompetens ur landet.
Starka tecken antyder att hela denna omvandling också inbegriper en
förändring med konsekvenser av både personlig och politisk karaktär. Det
kollektiva tynar bort till förmån för individuell skaparkraft och personliga
behov. Skälen härtill är flera.
Marknadsekonomin är till sin karaktär individuell. Den bygger på att
enskilda människor både vill och kan utvecklas för sitt eget och det
gemensammas bästa. Att individualiseringen nu är så påtaglig sammanhänger
emellertid också med att ett snabbt föränderligt samhälle inte kan styras i de
gamla kollektiva formerna. Utvecklingen går helt enkelt för fort.
Av betydande mänskligt intresse är att informationstekniken inte bara gör
sedvanlig kommunikation enklare utan också möjligheterna att tillgodose
personliga önskemål större. De löpande banden för massproduktion ersätts
gradvis av en individanpassad företagsamhet som kan reagera på snabba
förändringar av människors preferenser.
Sammantagna är de förändringar som världen genomgår starkt positiva. De
ger utrymme för en välståndsutveckling som för många tidigare låg utom
räckhåll. Kraften i förändringarna utsätter emellertid gamla strukturer för
stora påfrestningar. Länder med svårigheter att anpassa sig till nya villkor
kommer i denna process att drabbas av stagnerande tillväxt och ökad
arbetslöshet. Det är detta Sverige nu erfar.
Arbetet
I den pågående förändringen av världsekonomin förändras
också villkoren för själva arbetet. Det gängse mönstret får
gradvis vika för mer varierade arbetsformer.
Vi vill här peka på några av dessa förskjutningar, som har särskilt stor
betydelse för möjligheterna att bekämpa arbetslösheten.
En första förändring gäller arbetets varaktighet. Medan det i det mera
överblickbara industrisamhället var rimligt att utgå från att ett arbete kunde
vara under lång tid, kanske t.o.m. en enskild människas hela yrkesverksamma
liv, är den nya arbetsmarknaden mer svåröverskådlig.
Det leder till att byte av arbete blir vanligare. Det ställer i sin tur krav på
goda möjligheter till personlig förkovran för andra arbetsuppgifter, liksom på
en personlig beredvillighet att anamma förändringar. Rörligheten, såväl
mellan yrken som mellan orter och regioner, kommer att behöva förstärkas.
En andra förändring gäller arbetstiderna. Om det tidigare möjligen
framstod som naturligt att de flesta medarbetare arbetade enligt
standardiserade tidsregler, kommer både enskilda och företag i framtiden att
vilja och behöva ha mer varierade tider för arbete. Det gäller över dagen men
också i stort. Perioder av hårt arbete kan komma att varvas med perioder där
arbetet inte är lika omfattande.
En tredje förändring rör förhållandet mellan arbete fysiskt placerat i t.ex.
företagets lokaler och arbete på distans, hemifrån eller från någon annat håll.
Redan idag arbetar 11 procent på distans åtminstone en dag i veckan. Den
andelen kommer att växa.
En fjärde förändring, slutligen, rör förhållandet mellan anställning och
företagande. Den normala svenska kulturen är att vara anställd. Andelen
företagare är lägre i vårt land än i flertalet andra, jämförbara länder.
Bland dagens unga är det inte lika självklart att vara anställd, i vart fall
inte
av någon annan. Många vill vara sina egna, arbeta på uppdrag, på individuella
meriter. Det pekar hän mot ett samhälle där gränsen mellan företagande och
anställning blir mer flytande. För många kan både anställning och eget
företagande förekomma parallellt.
Sammantagna utgör dessa förändringar en påtaglig utmaning mot åtskilliga
grunddrag i det svenska arbetslivet. På samma sätt som den globala
förnyelsen av ekonomin ställer krav på förändringsförmåga gäller om arbetet
att allehanda arbetsformer måste kunna utvecklas och erkännas. Arbetets
villkor måste få formas av enskilda människor som anförtros ansvaret att
själva fatta beslut om den egna framtiden.
Sverige och arbetets nya villkor
Sverige har idag en rekordstor arbetslöshet. Många
människor, som skulle vilja arbeta, får inte göra det. Det är
ett slöseri med mänskliga resurser, som gör vårt land
fattigare än det skulle behöva vara.
Arbetslösheten utgör dessutom en betydande ekonomisk belastning för
staten och kommunerna. För varje människa som går från arbetslöshet till
produktivt arbete vinner de offentliga kassorna ca 200 000 kronor.
Ett särskilt illavarslande drag i dagens arbetslöshetssituation är att
problemen är störst inom sådana verksamheter där expansion vore allra mest
angelägen. Av en studie, redovisad i Finanstidningen den 31 maj 1996,
framgår att sedan september förra året har antalet varsel i offentlig tjänst
minskat, medan varslen fortsatt att öka i det privata näringslivet. Varslen i
den privata tjänstesektorn ökade med 115 procent (april 1996-april 1996).
Inflödet av nya jobb i tjänstesektorn förefaller att ha sjunkit med en
fjärdedel.
Två figurer illustrerar den utveckling vi här har redovisat.
Diagram
Att arbetslösheten stigit snabbt de senaste åren beror delvis
på att den offentliga sektorn, som tidigare anställde ett snabbt
växande antal medarbetare, inte längre kan göra det. Det
kommer den inte heller i framtiden att kunna göra.
När den offentliga expansionen upphör, synliggörs de underliggande
svagheter som Sverige under lång tid kännetecknats av, men dolt eller
förträngt. Företagen är för få, utvecklas för svagt och anställer snarare färre
än fler. Det enskilda tjänsteföretagandet, den del av ekonomin som borde
växa snabbast, är outvecklat.
Att företagen inte kan eller vill växa tillräckligt fort finns det, dessvärre,
rikhaltiga bevis på. Av en undersökning (Demoskop 1996) avseende 250
småföretagare framgår att höga arbetsgivaravgifter, arbetsrättsregler, höga
skatter och krångliga regler är direkt avhållande på företagstillväxten.
Arbetslösheten har förvärrats av regeringens politik sedan valet 1994.
Skattehöjningar på 80 miljarder kronor, varav en betydande del riktade direkt
mot företagen, har försvårat expansion och nyanställningar. "Återställandet"
av de arbetsrättsformer som genomfördes under den förra mandatperioden har
verkat i samma riktning liksom nedrustningen av viktiga delar av den
avancerade kunskapsutvecklingen.
Orsakerna till massarbetslösheten är emellertid bara delvis akuta. Av
långsiktigt större betydelse är den svenska samhällsstrukturens bristande
överensstämmelse med de individuella och rörliga tendenser som nu präglar
utvecklingen över hela världen.
Låt oss i detta sammanhang peka på några förhållanden av särskild
betydelse.
Sverige är ett extremt kollektiviserat samhälle. Den offentliga sektorn har
länge ansetts viktigare än den privata. "Att-ha-rätt-till"-attityden snarare än
"jag-kan-bidra-själv" har alltmer kommit att känneteckna det svenska
samhället. Ekonomin, arbetsmarknaden och de sociala stödsystemen präglas
av detta.
Så kan det emellertid knappast fortsätta, om Sverige återigen skall kunna
växa.
Arbetsmarknaden är, som vi just antydde, uppbyggd efter samma kollektiva
principer som samhället i övrigt. Lagar och kollektivavtal reglerar villkoren
för arbetet, ofta också i minsta detalj. Företagande är en undantagsverksamhet
snarare än en huvudsak.
Sverige har också en facklig organisationsgrad som tillhör de högsta i
världen. 85 procent av alla anställda är fackligt anslutna. Att den fackliga
makten är utomordentligt stor är emellertid inte bara en följd av den höga
organisationsgraden. Till de fackliga organisationerna har också knutits
rättigheter som i andra länder tillerkänns de enskilda medarbetarna
personligen.
Den balans mellan de organiserade löntagar- och arbetsgivarintressena som
en dynamisk arbetsmarknad kan dra nytta av, existerar dessutom knappast i
Sverige. Till stor del sammanhänger detta med att Socialdemokrater och
fackliga organisationer växelvis nyttjat fackliga och politiska metoder för att
främja en av mera allmänna orsaker önskad maktförskjutning i samhället.
De sammantagna effekterna av de förhållanden vi här har redovisat är
djupgående och allvarliga. Massarbetslösheten har vi redan pekat på. Den
svaga tillväxten är en annan. Den svenska ekonomin växer avsevärt
långsammare än vad som skulle vara möjligt. Resultatet syns tydligt i form av
ett mer begränsat löneökningsutrymme och i knappare resurser för t.ex.
utbildning och vård.
Skall jobben bli fler och välståndet högre, räcker det enligt vår mening inte
med marginella justeringar av skattesatser eller lagparagrafer. Det behövs en
mer fundamental förändring bort från det kollektiva till förmån för det
individuella, från det stationära till det rörliga, från det historiskt
bevakande
och fördelande till det framåtriktade och skapande.
Vi har inga stora förhoppningar om att en socialdemokratisk regering skall
klara att leda Sverige ut ur arbetslösheten. Härtill är behovet av förändring
alltför stort. Den förnyelse vårt land måste genomgå för att jobben verkligen
skall bli fler är dessutom av ett sådant slag att den direkt strider mot
grundläggande socialdemokratiska föreställningar. Ingen klarar att leda ett
land av nödtvång, mot sin inre övertygelse. Det vi här sagt gäller inte minst
Socialdemokraternas brist på förståelse för företagandets villkor och kultur.
Socialdemokraternas svårigheter förstärks av partiets historiskt nära
relationer till flera fackliga organisationer. De nödvändiga och angelägna
förändringarna står därmed inte bara i strid med partiets historiska idéer utan
också med Socialdemokraternas mera omedelbara partiintressen.
Härtill kommer dessvärre regeringens beklagansvärda besked om att den
avser inleda en avveckling av kärnkraften. Hur någon regering med den
arbetslöshet Sverige idag lider av ens kan överväga att också göra
strömtillförseln dyrare är för oss obegripligt.
Utgångspunkter för en
politik för riktiga jobb
Sveriges moderna arbetsmarknadshistoria är berättelsen om
hur den offentliga verksamheten tillåtits expandera på
tillväxtens och företagandets bekostnad. Följande uppgifter
illustrerar hur tillkomsten av nya jobb de senaste 25 åren
uteslutande skett inom den skattefinansierade delen av
ekonomin.
Tabell
Källa: SCB, Finansdepartementet
Den offentliga sektorns starka tillväxt förklarar nästan helt
den till synes fördelaktiga sysselsättningsutveckling Sverige
i en internationell jämförelse länge kunnat uppvisa. I
följande diagram har antagandet gjorts att den offentliga
sektorn i Sverige istället skulle ha utvecklats på samma sätt
som EU-genomsnittet. Det visar sig då att
arbetslöshetsutvecklingen i Sverige sedan 1970 skulle ha fått
ett förlopp som liknat utvecklingen i det övriga Europa.
Diagram
Den svenska politiken har emellertid nu kommit till vägs
ände. En fördröjd sysselsättningskris slår igenom med full
kraft. Ingenting talar heller för att den gamla expansionen
inom den offentliga sektorn någonsin skall kunna
återintroduceras. Den offentliga verksamheten har passerat
sitt maximum.
Statliga och kommunala bedömningar av den egna verksamhetens behov av
fler medarbetare pekar snarast hän mot rationaliseringar. Kommun- och
landstingsförbundens bedömningar för de närmaste åren av minskat
personalbehov framgår av följande tabell.
Tabell
Källa: Kommunförbundet, Landstingsförbundet
Att den offentliga verksamheten inte anser sig behöva lika
många medarbetare som tidigare behöver inte vara uttryck
för minskade ambitioner utan kan tvärtom också tyda på att
också den offentliga sektorn kan utveckla sin effektivitet.
Från skattebetalarnas synvinkel finns det alla skäl att
välkomna en utveckling där angelägna behov kan tillgodoses
till lägre kostnader. I en växande och dynamisk ekonomi kan
medarbetare därigenom frigöras för andra uppgifter.
Det vi här har redovisat innebär emellertid att de nya arbeten som behövs
om arbetslösheten skall kunna pressas tillbaka måste komma i företagen. Det
kräver i sin tur en företagsexpansion som sannolikt är kraftigare än vad
Sverige klarat sedan industrialismens genombrott.
Ett räkneexempel illustrerar storleksordningen av den utmaning vårt land
står inför.
En rimlig utgångspunkt för en politik för fler riktiga jobb är
att den nuvarande arbetslösheten på 20 procent åtminstone
skall halveras. Det innebär att 500 000 nya jobb netto måste
tillkomma, utöver de arbeten som ersätter arbeten som av
olika anledningar försvinner, sannolikt minst 250 000.
Om dagens företag kan expandera motsvarande hälften av de 750 000 nya
jobben, skulle 375 000 arbetstillfällen behöva tillkomma i nya företag. Det
innebär mer än 100 000 nya företag med vardera tre medarbetare som
långsiktigt överlever.
Exemplet understryker att Sveriges arbetslöshetsproblem inte kommer att
kunna lösas med detaljförändringar, utbildningsinsatser eller AMS-program.
Inte heller kan hoppet sättas till en allmänt högre tillväxt. Snarare handlar
det
om ett mer grundläggande skifte som med utgångspunkt i den nya
arbetsmarknad vi tidigare diskuterat främjar varje människas växt och
skaparförmåga. Företagandet måste nu sättas främst på dagordningen.
Det företagande som måste växa är av alla slag. Tjänsteföretagen behöver
bli fler, men också industrin. Ingenting säger att den förhållandevis lilla
industrisektor Sverige idag har behöver vara för alltid given. Redan om de
företag som idag finns kan stimuleras att växa sig större innebär detta ett
viktigt bidrag till bekämpandet av arbetslösheten.
Även om de mindre företagen sannolikt har en särskild expansions-
möjlighet skall dessa inte sättas i motsats till de större. Storföretagens
tillväxt
är tvärtom ofta en förutsättning för att mindre och medelstora företag skall
utvecklas.
Avgörande är under alla omständigheter att en hård och korrekt konkurrens
främjas. Det ger den konkurrenskraft som är de nya jobbens förutsättning.
Den form varigenom människors intresse av att arbeta fått komma till
uttryck är i Sverige traditionellt anställningen. Företagandet har politiskt
inte
setts som någon angelägen livsform. Att bli företagare har av flertalet
människor upplevts både som onaturligt och svårt. I en internationell
jämförelse är också antalet företag och företagare i Sverige litet.
Det kommer inte att vara möjligt att på allvar vända arbetslöshets-
situationen med mindre än att företag och företagande görs till en minst lika
angelägen form för arbete som anställningen. Anställningen kommer i sin tur
att behöva bli mindre stationär, och mer variationsrik, till följd av den mera
föränderliga arbetsmarknaden.
Det är ur insikten om dessa förhållanden som en politik för fler jobb måste
formas. Den ställer varje enskild människas möjligheter att utvecklas i
centrum och ser företagsamhet och föränderlighet som de avgörande
verktygen för att göra den personliga utvecklingen möjlig.
När vi i det följande presenterar ett konkret och brett program för fler
riktiga arbetstillfällen tas alltså sikte på två avgörande frågor, nämligen
- villkoren för en betydande utveckling av företagandet, och
- möjligheten för enskilda människor att anamma föränderligheten.
Det är enligt vår mening av central betydelse att dessa båda
frågor överordnas allt annat i den politik regering och
riksdag kan komma att besluta om. De skall vara de villkor
mot vilka alla konkreta ställningstaganden bedöms.
Den politik vi föreslår tillgodoser dessa krav. Den berör den ekonomiska
politiken i stort, skattepolitiken, i synnerhet i förhållande till företagen,
reglerna på arbetsmarknaden, utbildnings- och forskningspolitiken samt
insatserna för de arbetslösa.
En utvecklingskraftig
ekonomi
Tillväxtfrämjande ekonomisk politik
Tillväxt och fler jobb kräver att ekonomin i stort fungerar väl
och att de offentliga finanserna är i god ordning. Det skapar
förutsättningar för låg inflation och låga räntor.
I vår motion 1995/96:Fi78 med anledning av regeringens översiktliga
budgetförslag presenterade vi en detaljerad politik för en rekonstruktion av
den svenska ekonomin. Genom en god hushållning i förening med lägre
skatter kan statsfinanserna varaktigt saneras samtidigt som den enskildes
rådighet över den egna tillvaron förstärks. Det ökar samtidigt utrymmet för
det företagande Sverige nu behöver.
En långsiktigt hög sysselsättning förutsätter en gynnsam makroekonomisk
miljö i form av god tillväxt, sunda offentliga finanser och låg inflation.
Även socialdemokrater har tvingats börja inse att stora budgetunderskott
och en hög inflationstakt endast kan ge mycket kortsiktigt positiva effekter
för sysselsättningen. På längre sikt försämrar en sådan ekonomisk politik
villkoren för företagen genom högre räntor. Även den offentliga
verksamheten skadas, eftersom en allt större del av dess utgifter kommer att
gå till räntebetalningar. En snabb inflation försämrar dessutom ekonomins
funktionssätt genom att snedvrida investerings- och konsumtionsbesluten.
Med avreglerade finansmarknader blir effekterna av stora budgetunderskott
och snabb inflation negativa även på kort sikt, eftersom långivarna mer eller
mindre omedelbart diskonterar de långsiktigt negativa effekterna genom att
kräva högre räntor för sin utlåning. Att så är fallet har regeringen dyrt fått
erfara, i form av stigande räntor, varje gång den svävat på målet angående
saneringspolitiken.
Att regeringen bedriver en politik vars överskuggande mål sägs vara att
sanera statsfinanserna borde mot denna bakgrund vara positivt för den
långsiktiga sysselsättningen. Det räcker emellertid inte. För att undvika att en
större skuldbörda byggs upp och för att få ned de långa räntorna borde
skuldsaneringen ske snabbare. Den strategi för att sanera statsfinanserna som
regeringen valt, inbegripande mycket betydande skattehöjningar på arbete
och företagande, medför dessutom att tillväxten kvävs. Utan tillväxt
försämras både statsfinanserna och sysselsättningen. Sedan slutet av förra
året viker följaktligen tillväxten samtidigt som arbetslösheten stiger.
I syfte att sanera statsfinanserna har regeringen sedan den tillträdde beslutat
höja skatterna med sammanlagt 80 miljarder kronor. Därtill har
kommunalskatterna höjts med ungefär fem miljarder kronor. Merparten av
skattehöjningarna har lagts på arbete och företagande.
Hushållens efterfrågan stagnerar, både p.g.a. arbetslösheten och därför att
skatterna tar merparten av lönen. Även minskade bidrag, som inte
kompenseras med lägre skatter, försämrar hushållens ekonomi på kort sikt.
Skuldsanering, minskning av de offentliga utgifterna och skattesänkningar
måste gå hand i hand, om politiken, ekonomiskt och mänskligt, skall kunna
bli framgångsrik.
Vi har mot denna bakgrund, i vår partimotion med anledning av
regeringens ekonomiska vårproposition, föreslagit successiva
utgiftsminskningar som uppgår till drygt 65 miljarder kronor mer än vad
regeringen föreslagit, för år 1999. Dessa möjliggör skattesänkningar på
närmare 61 miljarder kronor för hushåll och företag, samtidigt som
budgetsaldot blir åtta miljarder kronor bättre än regeringens 1999. Särskilda
företagsstöd bör utvecklas till förmån för lägre skatter generellt på arbete och
företagande.
Den ekonomiska politik vi har presenterat har flera viktiga fördelar. Genom
att tyngdpunkten läggs på besparingar leder den till en sundare ekonomisk
struktur. Skattesänkningarna stimulerar tillväxt och företagsexpansion.
Det lägre skattetryck vi föreslår ger också enskilda människor en större
rådighet över den egna vardagen. Det gör det bl.a. möjligt att undvika den
fattigdomsfälla som kombinationen av minskade offentliga tjänster och högre
skatter idag försätter ett växande antal människor i.
Att riksdagsmajoriteten ställt sig bakom Riksbankens målsättning att
inflationen skall begränsas till 2 procent per år (+/-1 procentenhet) är
positivt
för trovärdigheten i låginflationspolitiken. Enligt Maastrichtfördraget måste
emellertid Sverige också göra Riksbanken mer oberoende än den är idag, och
detta redan under EMU:s andra fas, där vi nu befinner oss. En oberoende
riksbank skulle omöjliggöra försök från regering och riksdag att kortsiktigt
försöka öka sysselsättningen genom en expansiv politik. Därmed skulle den
förbättra trovärdigheten i låginflationspolitiken och möjliggöra en snabbare
nedgång i de långa räntorna. Det skulle gynnsamt påverka företagens och
hushållens investeringar och därmed även sysselsättningen.
Vi föreslår att riksdagen nu beslutar om en inriktning av den
ekonomiska politiken som överensstämmer med vad vi redovisat ovan.
De övergripande målen skall vara att skapa förutsättningar för snabb
tillväxt, nya jobb och en god reallöneutveckling (1).
En dynamisk lönebildning
En väsentlig del av en dynamisk ekonomi är en lönebildning
som speglar de verkliga förhållandena på arbetsmarknaden.
Sverige fungerar idag dåligt i detta hänseende.
Lönebildningen är, som så mycket annat på den svenska
arbetsmarknaden, hårt kollektiviserad. En sådan ordning
kunde möjligen försvaras så länge industrisamhällets relativa
storskalighet och enhetlighet dominerade arbetslivet. Så är
det emellertid inte längre.
Den kollektiva lönebildningen har lett till flera egenartade och skadliga
effekter:
- Löneökningarna har ofta legat över vad produktionen faktiskt förmått att
leverera. Förr eller senare slutar en sådan ordning i kris. Dagens bristande
konkurrenskraft och färre jobb är utslag härav.
- Olika verksamheter ges en värdering som blir allt mer svår att försvara.
Den låga värderingen av läraryrket är ett exempel på detta. De negativa
konsekvenserna förstärks dessutom av att många viktiga verksamheter,
bl.a. skolan, drivs i monopolform.
- Lönestegen ligger för många yrkesområden platt på marken.
Ingångslönerna, också för dem som saknar erfarenhet, är höga. Det leder
till att många utestängs från arbete, vilket inte minst för ungdomar kan få
betydande och negativa långsiktiga konsekvenser. Dessutom får de som
faktiskt har arbete otillräckliga incitament till förkovran och ytterligare
arbetsinsatser. Egna extra ansträngningar möts inte med motsvarande
belöningar.
Om en samhällsekonomi i god ordning är en första
förutsättning för att de riktiga jobben skall bli fler, är en mer
ändamålsenlig lönebildning en andra. Enligt vår mening kan
en sådan lönebildning inte åstadkommas med mindre än att
enskilda människors personliga kapacitet, kompetens,
utvecklingsvilja och arbetsinsats görs till lönesättningens
utgångspunkt. Lönebildningen är ytterst en angelägenhet för
arbetsgivare och medarbetare. Ju mera lokal lönebildningen
är, desto större är förutsättningarna att nå ett resultat som
överensstämmer med ambitionerna att få till stånd fler jobb.
En större lönevariation skapar utrymme för fler arbeten. Variationen
främjar emellertid också rörlighet. En mer dynamisk lönebildning blir därmed
också en viktig del av en arbetsmarknad där tryggheten skapas genom den
enskildes förändringsförmåga, snarare än genom en falsk föreställning om
skyddet via kollektiva rättigheter.
Regeringen har inlett samtal med arbetsmarknadens parter om
villkoren för lönebildningen. Vi är starkt tveksamma till denna typ av
maktutövning. Enligt vår mening bör emellertid regeringen i de samtal
som nu likväl inletts, om de alls skall kunna få någon mening, efterhöra
vilka legala eller skattemässiga förändringar som skulle kunna
underlätta en ökad löneflexibilitet, sänkta ingångströsklar och mer
dynamiska lönekarriärer (2).
Rörlighet för fler arbeten
En mer individuell arbetsmarknad är också en mer rörlig och
anpassningsbar arbetsmarknad. Vi är för vår del övertygade
om att det är i denna riktning Sverige bör utvecklas.
Goda exempel finns som illustrerar vad som krävs av förändringar i
arbetsmarknadens struktur för att nya jobb skall skapas. Låt oss i detta
sammanhang särskilt peka på USA och Nya Zeeland.
Den amerikanska arbetsmarknaden är avsevärt mindre reglerad än den
svenska eller den europeiska. Inte minst lönevariationerna är större.
Arbetslösheten i USA uppgår idag till endast 5,4 procent. Bara under de
senaste tre åren har 8 500 000 nya arbetstillfällen tillkommit.
Vid den svenska regeringens konferens "Strategier för full sysselsättning"
den 14 maj 1996 redovisades att de jobb som nu tillkommer i USA är av alla
slag. Tvärtemot den gängse föreställningen ligger flertalet av de nya arbetena
på kvalificerad nivå.
Av betydande intresse är dessutom att rörligheten på den amerikanska
arbetsmarknaden också stimulerat goda lönekarriärer. Enligt en studie gjord i
Michigan visar det sig att bara 5 procent av dem som fanns bland de 20
procenten lägst betalda 1975 var kvar där 1991. Nästan en tredjedel av de
allra fattigaste hade nått upp till de översta 20 procenten.
En sammanfattning av de tre senaste årens amerikanska utveckling ser ut
som följer:
- 8,5 miljoner nya sysselsatta har tillkommit från januari 1993 till februari
1996
- Nästan 70 procent av de nysysselsatta har fått arbete i höginkomstyrken
- Merparten av de nya jobben betalas 14-17 procent högre än den
amerikanska genomsnittslönen
- 60 procent av de nya jobben är i arbetsledande funktion eller i
specialistyrken
- Genomsnittsarbetstiden per vecka är 37 timmar för de nya jobben
beroende på att endast få är deltidsarbeten
- Hela 93 procent av jobben är skapade i den privata sektorn
- Den snabbaste sysselsättningsökningen sker i medelstora amerikanska
bolag med i genomsnitt 500 anställda.
Viktiga slutsatser som kan dras från de amerikanska
erfarenheterna är att en mer avreglerad arbetsmarknad
främjar tillkomsten av fler arbetstillfällen. På en sådan
arbetsmarknad finns också förutsättningar för den sociala
rörlighet som både främjar utvecklingskraften och enskilda
människors personliga välstånd.
Erfarenheterna från Nya Zeeland är av speciellt intresse därför att Nya
Zeeland och Sverige länge hyllade samma välfärdsideal. I början av 1980-
talet stod det emellertid klart att Nya Zeeland inte skulle kunna fortsätta på
den inslagna vägen.
På initiativ av en socialdemokratisk regering inleddes istället ett
avregleringsarbete som i sin inriktning i stor utsträckning sammanfaller med
vad vi förordar för Sverige. Inte minst arbetsmarknaden gjordes enklare med
positiva effekter på arbetslösheten som följd.
Nya Zeeland är emellertid intressant inte bara på grund av den förda
politikens innehåll utan också för det sätt på vilket förändringarna
genomfördes. Den målmedvetenhet med vilken de nyzeeländska
socialdemokraterna grep sig an reformverket kontrasterar starkt och positivt
mot den tvekan och den håglöshet som präglar de svenska partikamraterna.
Utvecklingen såväl i USA som i Nya Zeeland avviker kraftigt och positivt
från de mycket betydande arbetslöshetsproblem som hela Europa brottas
med. Även om skillnader förvisso finns mellan olika delar av vår världsdel är
ändå huvudintrycket att större delen av Europa har problem som är likartade
de svenska. 20 miljoner arbetslösa i EU-länderna talar också sitt tydliga
språk.
De exempel vi här har beskrivit pekar också på behovet av en politik som
främjar en social rörlighet. Att människor kan utveckla sin förmåga och
därmed avancera till nya utmaningar är betydelsefullt för vitaliteten i
ekonomin, men också för den enskildes personliga utveckling och välstånd i
stort.
Det är enligt vår mening avgörande att Sverige drar nytta av goda
internationella exempel i kampen mot arbetslösheten. Vi förordar att
initiativ tas till grundläggande studier av goda exempel från andra
länder för att vidga beslutsunderlaget som en del av en nödvändig
liberalisering av den svenska arbetsmarknaden (3). Resultaten av
studierna bör successivt redovisas för riksdagen under de kommande två
åren.
Politik för fler och växande
företag
Företagande en huvuduppgift
För att jobben skall bli fler måste, som vi redan understrukit,
också företagen bli fler och dessutom större. Entreprenörskap
måste premieras. Någon annan väg för att bekämpa
arbetslösheten finns inte. Att utveckla företagandet i Sverige
måste därför bli politikens huvuduppgift för lång tid
framöver. Att en sådan uppgift kan fullföljas på ett
framgångsrikt sätt är avgörande inte bara för att
arbetslösheten skall kunna pressas tillbaka utan också för
utvecklingen av välståndet och den sociala rättfärdigheten.
Uppgiften att främja företagandet är komplex och kräver därför insatser
över en rad områden. Vissa av resultaten kommer dessutom först efter en
längre tid. Det kräver långsiktighet i den politiska inriktningen.
Sveriges rekordhöga skattetryck är ett av den svenska ekonomins
grundläggande strukturella problem. Den privata sektorn hålls därigenom
nere, företagandet och tillväxten hämmas. Den kraftiga beskattningen av
arbete och kapital, till vilket också måste räknas kunskapen, humankapitalet,
försämrar förutsättningarna för att kunna nedbringa massarbetslösheten.
Skattesystemet måste tillåta framgångsrika företagare att bli rika på sitt
arbete
och skapande.
Skattepolitiken skall enligt vår mening ha en inriktning som stimulerar
arbete, ökad kunskap, företagande och kapitalbildning. Det ger nya jobb.
Våra viktigaste skattekrav följer tre huvudlinjer och utgår från övertygelsen
om behovet av en grundläggande förnyelse av den svenska ekonomin.
1. Skatten på arbete och kunskap sänks:
2.
- Med sex procentenheter genom lägre egenavgifter, lägre löneskatt och
lägre kommunalskatt
- Med åtminstone fem procentenheter genom bättre förmånsrelatering av
socialavgifterna
- Genom skattereduktion med 50 procent för vissa hushållstjänster
- Genom att marginalskattereformen återställs så att marginalskatten blir ca
50 procent
3. Skatten på kapitalbildning sänks:
4.
- Genom slopad dubbelbeskattning av det egna, riskbärande kapitalet i
företagen
- Genom kraftigt lindrade spärregler för de mindre, snabbväxande företagen
- Genom ett fungerande riskkapitalavdrag
5. Skatten på företagande sänks:
6.
- Genom återgång till tidigare regler för betalning av moms
- Genom att energiskattehöjningarna undanröjs.
En sådan sammanhållen skattestrategi är enligt vår mening
nödvändig. Punktinsatser är långsiktigt inte tillräckliga. En
för vår del viktig utgångspunkt är vetskapen att det inte går
att stimulera produktionen om produktionsresultaten
samtidigt socialiseras.
Enklare att bli företagare och att
anställa
Det måste bli enklare att bli företagare. Det måste också bli
enklare för vanliga hushåll att anställa någon direkt för att
utföra vissa tjänster.
Visserligen förbättrades och förenklades regelsystemet för företagare under
den förra mandatperioden. Inte minst på skatteområdet upplevs det emellertid
fortfarande som krångligt att starta ett företag.
Det bör därför bli möjligt att på en enkel blankett - motsvarande
flyttningsanmälan - via posten anmäla att man avser att starta ett företag.
Skattemyndigheten bör därefter sända tillbaka all nödvändig information samt
skattsedel och eventuellt registreringsbevis för moms. Samtidigt bör tydlig
information lämnas om vart man kan vända sig för att få den ytterligare hjälp
som kan behövas.
Ett hushåll som väljer att själv tillfälligt anställa någon för att utföra ett
arbete istället för att anlita ett företag kan också uppleva kraven från
framförallt skattemyndigheterna som så krångliga att man avstår. Särskilt i ett
system med skattereduktion för vissa tjänster, ett förslag som vi återkommer
till, är det viktigt att det tas fram en enkel blankett för att yrka reduktionen
samtidigt som skattemyndigheterna får alla relevanta uppgifter.
Vi föreslår att ovanstående förenklingar genomförs för den som vill
starta företag och för hushåll som anställer från den 1 januari 1997 (4).
Kapitalbildning och investeringar
En avgörande förutsättning för tillräckligt stora investeringar
i nya jobb är att villkoren för kapitalbildning är goda. Genom
marginalskattereformen 1991 förbättrades situationen
avsevärt jämfört med tidigare genom den proportionella
beskattning av kapitalinkomster som då infördes. Beslutet
1991 om att slopa förmögenhetsskatten på arbetande kapital
och beslutet om att den skulle slopas i sin helhet 1995
verkade i samma riktning. Samtidigt eliminerades den
progressiva beräkningen av skatteuttaget.
Vi har tidigare berört behovet av en omläggning av den ekonomiska
politiken, bl.a. i syfte att pressa ner räntorna. I ett läge med rimligare
realräntor bör dagens nivå på den proportionella beskattningen av
kapitalinkomster sänkas. För att stimulera en god miljö för kapitalbildning
måste också förmögenhetsskatten elimineras, liksom på sikt också de olika
fastighetsskatterna.
Lika viktigt som det är att skapa goda villkor för kapitalbildning i bred
bemärkelse är det att skapa förutsättningar för en tillfredsställande
försörjning
med riskkapital. De problem som många företag, framför allt mindre och
medelstora, i dag upplever på detta område betingas till stor del av
diskriminerande skatteregler.
Skattekostnaderna för företagens lånade kapital är i dag 30 procent, medan
skattekostnaden för att skaffa eget kapital för aktiebolag är cirka 50 procent.
Samtidigt är just det egna, riskbärande kapitalet i bolagen grunden för att över
huvudtaget kunna få tillgång till komplettering i form av lånat kapital. Den
borgerliga regeringens reformer på detta område har fått ligga kvar för
handelsbolag och enskild firma, där skatten är 30 procent. De flesta
expanderande företag väljer emellertid aktiebolagsformen. Den höga skatten
för just dessa företag slår därför dubbelt värre. Beskattningen av det egna och
det lånade kapitalet bör givetvis vara neutral - i vart fall får inte det
riskbärande kapitalet diskrimineras.
Mot denna bakgrund bör den nuvarande dubbla beskattningen av
riskkapital - hos såväl företaget som ägaren - slopas från den 1 januari
1997 (5).
Med tanke på den internationella situationen är det enligt vår bedömning
ofrånkomligt att detta sker genom lindring hos ägarna. Det kan antingen ske
på samma sätt som under den borgerliga regeringen, dvs. genom skattefrihet,
eftersom bolaget redan erlagt full skatt för utdelningen, eller genom en
avräkning av den skatt bolaget har erlagt mot den skatt som annars belöper på
ägarens utdelningsinkomst. Motsvarande regler måste också införas för
kvarhållna vinster.
Situationen är särskilt allvarlig för små växande aktiebolag som ägs av
några få personer. I det i sig rimliga syftet att undvika att aktiebolagsformen
utnyttjas för att omvandla arbetsinkomster till kapitalinkomster har
omfattande spärregler införts för fåmansbolag. Utgångspunkten är att man för
varje bolag definierar en "normal" avkastning, vilken får betraktas som
utdelning. All vinst på investerat kapital som överstiger denna av staten
accepterade avkastning beskattas som arbetsinkomst med skattesatser på
uppemot 70 procent. Detta innebär att särskilt snabbväxande, vinstrika
mindre företag, som skulle ha stora förutsättningar att expandera också vad
gäller antalet arbetstillfällen, straffas.
Dessa fåmansregler måste förändras på ett genomgripande sätt. Enligt vår
mening bör man vända sättet att betrakta problemet och istället utgå från att
den delägare som redovisar en rimlig arbetsinkomst skall få rätt att betrakta
övrig avkastning som utdelning.
I avvaktan på en genomgripande reformering av de särskilda
spärreglerna för fåmansbolag, bör riksdagen besluta om vissa
förändringar som bör kunna genomföras redan vid årsskiftet. Företag
med verksamhet som faller inom de så kallade SNI-koderna 1-5,
huvudsakligen tillverkande företag, bör kunna välja en alternativ
spärregel, som innebär att varje berörd delägare, som är verksam i
företaget, redovisar en skattepliktig inkomst av tjänst på minst tio
basbelopp räknat för heltidsarbete. Förändringarna bör genomföras den
1 januari 1997 (6).
Det är alltså en viktig uppgift att så snart som möjligt skapa neutrala och
rimliga regler för beskattningen av kapitalavkastning i de företag som har
nyckeln till de framtida jobben i sin hand. Enligt vår uppfattning kan det
inledningsvis kräva särskilda stimulansregler för att förmå betydligt fler
medborgare än i dag att direkt eller indirekt spara i form av riskkapital. Det
så
kallade riskkapitalavdrag, som den nuvarande regeringen infört, är
synnerligen begränsat och har bara en varaktighet på två år. Det kan heller
inte kompensera för att den dubbla beskattningen återinförts och att
fåmansbolagsreglerna inte har lindrats.
Enligt vår uppfattning finns det anledning att under i vart fall en
övergångsperiod ha ett riskkapitalavdrag som har längre varaktighet,
åtminstone fem år. Riskkapitalinvesteringar genom förmedlare i form av
fonder eller bolag skall också berättiga till avdrag. Det gör att fler kan vara
beredda att satsa genom en bättre möjlighet till riskspridning.
Lagstiftningen om riskkapitalavdrag förlängs i tre år utöver vad som
nu gäller och de diskriminerande reglerna om likviditet och uthyrning
undanröjs. Samtidigt höjs beloppsgränsen till 300 000 kronor och
möjlighet införs till indirekta investeringar genom särskilda
riskkapitalföretag. Förändringarna bör träda i kraft vid det kommande
årsskiftet (7).
Ett alternativt förslag skulle kunna vara inrättande av ett permanent
riskkapitalkonto där fysiska personer, upp till en viss nivå, skall ha rätt att
investera i direktägda aktier. Avdrag vid kapitalinkomstbeskattningen skulle
medges för investeringen och beskattning ske vid varje uttag från
riskkapitalkontot. I en situation med enkelbeskattning är redan
utdelningsinkomster på aktierna beskattade. Enligt vår mening bör därmed
heller inte någon realisationsvinstskatt tas ut förrän då uttag från kontot
beskattas.
Ett särskilt problem när det gäller kapitalbildning och riskkapitalförsörjning
är de högteknikföretag vars risknivå är mycket hög. Här kommer
fortsättningsvis statliga medel genom Nutek att vara ett nödvändigt inslag.
Det bör emellertid också utredas huruvida det finns andra möjligheter än
riskkapitalavdrag (alternativt riskkapitalkonto) som kan underlätta den privata
riskkapitalbildningen för just dessa företag.
Det är enligt vår mening viktigt att miljön för uppfinnare och innovatörer är
god. Det finns i dag vissa möjligheter att fördela medel över tiden genom
speciella avsättningar. Enligt vår mening bör det emellertid vara möjligt att
införa regler som gör att uppfinnare och innovatörer kan beskatta inkomster
av royalty som utgår från patent i inkomstslaget kapital.
Uppfinnare och innovatörer ges rätt att ta upp inkomster av royalty
som grundas på patent som kapitalinkomst, vilket innebär 30 procents
skatteuttag. De nya villkoren bör gälla från den 1 januari 1977 (8).
Företagsskattereglerna är efter den reform som företogs i bred enighet med
verkan från 1991 internationellt konkurrenskraftiga. De förenklades
ytterligare under den föregående mandatperioden, varvid bolagsskattesatsen
också sänktes från 30 till 28 procent. Med tanke på de stora ackumulerade
vinster som finns i vissa företag vore det emellertid rimligt att införa en rätt
till nuvärdeavskrivning. Denna bör i första hand avse maskiner och
motiverade inventarier. Det bör övervägas att införa motsvarande regler även
för byggnader. På så sätt kan företag redan från början se de ekonomiska
konsekvenserna av en investering genom att det ackumulerade nuvärdet av de
normala avskrivningarna kan skrivas av omedelbart.
En rätt till nuvärdeavskrivning av investeringar i maskiner och
inventarier bör införas från och med den 1 september 1996 med 90
procent av avskrivningsunderlaget (9).
Mervärdesskattebetalningen
Företagen tvingas från och med i år att betala moms tidigare
än idag. Det har lett till orimliga konsekvenser.
Företagen sköter för statens räkning uppbörden av mervärdesskatten. Med
den ordning som nu gäller tvingas många företag även att förskottera
inbetalningarna med eget eller lånat kapital. Staten tillämpar själv i de flesta
fall rutiner som innebär att myndigheter betalar sina leverantörsfakturor
tidigast efter 30 dagar. Särskilt mindre företag har många gånger mycket
svårt att förhandla sig till bättre betalningsvillkor både gentemot myndigheter
och större privata kunder. Att lagstiftningsvägen tvinga företagen att
acceptera orimligt korta kredittider för redovisning och uppbörd av moms är
orimligt. Både på ekonomiska och principiella grunder är den ordning som nu
gäller helt otillfredsställande.
I vårpropositionen föreslog regeringen efter hård kritik att mindre företag
skulle undantas från den nya reglerna. De förändringar regeringen vill göra är
emellertid inte tillräckligt omfattande.
Enligt vår mening bör de tidigare gällande reglerna för betalning av
mervärdesskatt återinföras. Den likviditetsförsämring som genomfördes
försvagar möjligheterna att investera i nya arbetstillfällen. De långsiktiga
kostnaderna skärper uttaget för de företag som har nyckeln till högre tillväxt,
nya arbeten och ökat välstånd i sin hand.
De försämrade betalningsreglerna för mervärdesskatt bör alltså
undanröjas med verkan från den 1 september 1996 (10).
Beskattningen av kunskap
I boken "Sveriges tillväxtproblem", där särskild tonvikt har
lagts på humankapitalets roll, skriver ekonomen Magnus
Henreksson:
"De studier som gjorts visar att avkastningen på investeringar i utbildning i
ett internationellt perspektiv blivit extremt låg i Sverige. Detta kan ha lett
till
att utbildningssystemet fått ett allt större inslag av konsumtion och till en
försvagning av incitamenten till att investera i en utbildning med hög
samhällsekonomisk avkastning."
En av de faktorer som påverkar avkastningen av och därmed
också intresset för bättre och bredare kunskap och kompetens
är hur avkastningen av sådana personliga insatser beskattas.
Ett huvudsyfte med marginalskattereformen 1991 var att
endast ungefär tio procent av löntagarna skulle betala statlig
skatt och att marginalskatten för dessa sammantaget skulle
vara cirka 50 procent. Efter valet 1994 infördes emellertid
en, som det sades, tillfällig höjning av marginalskatten till
drygt 55 procent med verkan från 1995. Denna s.k. värnskatt
leder till minskad avkastning på utbildningssatsningar just i
ett läge när sådana investeringar framstår som särskilt
viktiga. Till detta kommer att socialdemokraterna numera
utfäst sig att permanenta, om än i annan form, denna
marginalskattehöjning.
I samma negativa riktning verkar höjningen av egenavgiften till
sjukförsäkringen med tre procentenheter, genomförd dessutom i ett läge när
sjukförsäkringen ändå är fullt ut finansierad. I sak är detta en extra höjning
av
inkomstskatten, vilket leder till ännu högre marginalskatter.
Eftersom inflationsskyddet har urholkats, har ungefär en tredjedel av de
heltidsarbetande fått marginalskatter på cirka 60 procent.
Det är mot den bakgrunden nödvändigt att avveckla den så kallade
värnskatten med omedelbar verkan. Därmed uppfylls målet om ca 50
procent marginalskatt åter vad avser inkomstbeskattningen (11).
Dessutom bör, som förslås i det följande, egenavgiftshöjningarna
undanröjas.
Skatten på arbete
Arbetsmarknaden präglas av samma prisbildningseffekter
som gäller på den övriga marknaden. Om kostnaderna för
arbetskraft genom hög beskattning av arbete blir högre,
minskar efterfrågan och färre blir anställda. Jämförs USA
och Europa syns en klar skillnad ifråga om vilka
investeringar företagen gör. Medan investeringarna i Europa,
och i Sverige, har en stark inriktning mot att ersätta
arbetskraft med maskiner, leder investeringarna i USA, som
vi tidigare framhållit, oftare till fler arbetstillfällen.
Den sammanlagda skatten på arbete i Sverige är sammansatt av inkomst-
beskattningen, egenavgifterna, arbetsgivaravgifterna och mervärdesskatten.
Skatterna har visserligen i några avseenden olika verkningar men är alla en
beskattning av det totala värdet för en arbetsinsats.
I samband med skattereformen minskade den genomsnittliga beskattningen
av arbete till ungefär 65 procent. Under förra mandatperioden genomfördes
ytterligare reformer som förde ner skatten på arbete till cirka 60 procent.
Efter
socialdemokraternas regeringstillträde 1994 ökar åter skatten på arbete i ett
läge när arbetslösheten redan är oacceptabelt hög. Målet måste istället vara
att under de närmaste åren reducera den totala skatten (skattekilen) på arbete
till i vart fall 50 procent.
Skattepolitiken måste nu inriktas på att reducera skatten på arbete, särskilt
vad gäller låg- och medelinkomsttagare. Förutom den sänkning av
marginalskatten som vi just föreslagit bör kommunalskatten successivt
reduceras. Det kan ske dels genom kommunala åtgärder, dels genom att
staten lyfter av kommunerna kostnadsansvaret för vissa verksamheter,
exempelvis grundskolan.
Redan 1999 bör kommunalskatten enligt vår uppfattning kunna sänkas med
i vart fall 1:50 kronor. Efter ytterligare några år bör kommunalskattenivån
kunna ligga kring 25-26 kronor. Det bör noteras att detta avser
skattesänkningar där kommunerna kompenseras fullt ut av staten. Gränsen för
uttag av statlig inkomstskatt bör successivt skjutas uppåt så att det
ursprungliga målet från marginalskattereformen kan uppnås.
Syftet bakom merparten av dagens arbetsgivaravgifter är att finansiera
löntagarnas pensions- och socialförsäkringsförmåner. I realiteten kan de sägas
vara skatter/avgifter som för löntagarnas räkning betalas av arbetsgivaren. De
olika avgifterna är emellertid dåligt relaterade till utgående förmåner, vilket
gör att skattekaraktären blir mycket stor. En viktig uppgift är att så långt
möjligt förmånsrelatera socialförsäkringsavgifterna till utgående förmåner.
Det bör då vara möjligt att minska den rena skatten på arbete med i vart fall
fem procentenheter. De bör också göras synliga genom att löntagarna får det
faktiska betalningsansvaret, även om arbetsgivarna fortfarande, liksom vad
beträffar preliminär inkomstskatt, ansvarar för att beloppen betalas in.
Bruttolönen bör höjas i motsvarande mån.
De löneskatter som inte kan räknas som egentliga socialförsäkringsavgifter
bör enligt vår mening successivt avvecklas. Bland dessa märks den allmänna
löneavgiften på 1,5 procent, som infördes 1996.
Som vi redan nämnt bör den av socialdemokraterna aviserade, föreslagna
och genomförda höjningen av egenavgiften till sjukförsäkringen avvisas och
undanröjas. Dagens egenavgifter bör samordnas med de motsvarande avgifter
som betalas av arbetsgivarna för löntagarnas räkning och i likhet med dessa
relateras till utgående förmåner.
Den nuvarande nivån på mervärdesskatten, 25 procent, är enligt vår mening
alltför hög. Genom den breddning av basen som genomfördes i samband med
skattereformen har förutsättningarna för den privata tjänstesektorn försämrats
avsevärt. Den generella mervärdesskattesatsen bör successivt föras ner till
genomsnittlig europeisk nivå. Ett förstahandsmål bör vara att sänka
skattesatsen till 21 procent.
En hög skatt på arbete strider mot vår strävan att främja tillkomsten
av fler arbeten i företagen. Vi föreslår därför följande förändringar av
de skatter som drabbar arbetet.
Egenavgiften till sjukförsäkringen, som i realiteten är en ren
inkomstskatt, sänks vid årsskiftet med en procentenhet samtidigt som
beslutet om en höjning med ytterligare två procentenheter 1997 och 1998
undanröjs. Sammanlagt sänks egenavgifterna därmed med 3
procentenheter (12).
Dagens socialavgifter relateras så långt möjligt till utgående förmåner
så att den totala skattekilen på arbete kan sänkas rejält (13).
Den s.k. allmänna löneavgiften (1,5 procent av lönesumman) avvecklas
som föreslagits i vår motion med anledning av regeringens
vårproposition (14).
Genom att staten övertar visst finansieringsansvar från kommunerna
skapas utrymme för en generell sänkning av kommunalskatten på i vart
fall 1:50 kronor 1999 (15).
Mervärdesskatten bör reformeras så att tjänster riktade till hushåll
kan befrias. Detta kräver att Sverige åter driver denna fråga inom EU.
På längre sikt bör utrymme skapas för att kunna sänka den generella
mervärdesskattesatsen till europeisk nivå (16).
Energibeskattningen
Regeringen föreslog i proposition 1995/96:198 att
energiskatten höjs för samtliga bränsleslag. Dessutom
föreslogs att produktionsskatterna på elektrisk kraft från
kärnkraftverk och äldre vattenkraftverk skulle höjas.
Dessa kraftiga skattehöjningar försämrar hushållens
ekonomiska situation ytterligare samtidigt som näringslivets
kostnader ökar. Som redovisats av näringslivets
organisationer och enskilda företag kommer följden att bli att
många arbetstillfällen går förlorade. Det finns heller ingen
miljöpolitisk motivering för förslagen. Särskilt
anmärkningsvärt är att de genomförs innan förslag från s.k.
skatteväxlingskommittén har avlämnats. Direktiven för
denna kommitté är att överväga vilka förändringar som kan
ske av den miljörelaterade beskattningen i syfte att skapa
förutsättningar för sänkt skatt på arbete.
De här nämnda energiskattehöjningarna, liksom den slopade
kompensationen för värmeleveranser till tillverkningsindustrin och för
växthusuppvärmning, bör undanröjas med verkan från den 1 september
1996 (17).
Den privata tjänstesektorn
Den höga skatten på arbete är ett särskilt problem för den
privata tjänstesektorn. Till skillnad från vad som normalt
gäller för varor av olika slag finns när det gäller tjänster som
erbjuds hushållen ofta alternativen "gör det själv"och "gör
det inte". Samtidigt finns det en efterfrågan på olika former
av tjänster som inte tillgodoses och som skulle kunna ge
åtskilliga tiotusentals arbetstillfällen, med minskade
kostnader för alla andra skattebetalare som följd.
Inom ramen för inkomstbeskattningen går det att argumentera för att vissa
hushållstjänster skall kunna anses avdragsgilla, eftersom de är nödvändiga för
inkomstens förvärvande. Det gäller exempelvis kostnader för barnomsorg.
Också i andra avseenden kan det vara rimligt att medge avdrag vid
beskattningen, t.ex. för reparation och underhåll av egen bostad vid
beskattningen av kapitalinkomst.
Det kan också ifrågasättas om mervärdesskatt över huvudtaget borde tas ut
på denna typ av tjänster. Som tidigare nämnts infördes en sådan beskattning
först 1991. Dagens EU-regler medger emellertid inte några särskilda
undantag, varför Sverige inte på egen hand kan vidta några förändringar
innan EU:s regelsystem ändrats. Vad slutligen beträffar egen- och
arbetsgivaravgifter bör dessas negativa effekter i första hand elimineras
genom att de relateras till utgående förmåner och därmed mister sin
skattekaraktär. Övriga avgifter bör successivt slopas.
Tekniska svårigheter, dagens EU-regler och det statsfinansiella läget gör att
det är svårt att genomföra generella sänkningar av beskattningen av arbete i
sådan omfattning att det skulle få några nämnvärda effekter för hushållens
möjligheter att efterfråga tjänster som exempelvis reparationer och underhåll
av egna bostäder, trädgårdsarbete, övriga hushållstjänster samt barnomsorg.
Enligt vår mening bör därför särskilda åtgärder vidtas som på ett väsentligt
sätt minskar den så kallade skattekilen för dessa tjänster.
Det enklaste och snabbaste sättet att nå det mål vi eftersträvar är att införa
en särskild skattereduktion som innebär att den som köper en tjänst kan
reducera sin skatt med en viss andel av den ersättning för utfört arbete som
erlagts. Skattekilen på tjänster till hushållssektorn uppgår, beroende på om
det är ett anställningsförhållande eller om det är ett arbete som utförts av ett
företag, till mellan 50 och 75 procent. Införs en skattereduktion på 50 procent
för dessa tjänster elimineras eller reduceras skattekilen väsentligt. Eftersom
tjänster av det slag det här är fråga om knappast utförs alls på ett sätt som
redovisas för skattemyndigheterna, blir skattebortfallet försumbart. Sannolikt
leder förslaget till ökade skatteinkomster genom att många arbetslösa kan få
ett riktigt arbete.
Vi föreslår alltså att en särskild skattereduktion på 50 procent införs
för vissa hushållstjänster (18). Reduktionen skall vara permanent.
Skattereduktionen skall gälla från den 1 september för
hushållstjänster i form av trädgårdsarbete och sedvanligt hushållsarbete
samt för barnomsorgskostnader i privat, icke subventionerad
barnomsorg. Skattereduktion medges vad gäller hushållstjänster också
för arbetskostnader när sådant arbete utförts åt föräldrar som fyllt
65 år.
Tjänstebilarna
Frågan om ändring av nuvarande regler för beskattning av
bilförmån är föremål för intensiv diskussion. Regeringen har
aviserat nya regler, som skall kunna träda i kraft från den 1
januari 1997.
Det förhållandet att frågan blivit föremål för en utdragen hantering har gjort
att tveksamheten till förmånsbilar bland företag och anställda ökat.
Nybilsförsäljningen minskar bland annat som följd av detta. Svensk
bilindustri drabbas särskilt hårt vilket innebär att många arbetstillfällen går
förlorade.
I den mån tjänstebilen används privat skall denna förmån beskattas, men
det får inte vara fråga om någon straffbeskattning. Dagens system med en
schabloniserad beskattning innebär att många personer beskattas fullt ut för
bilförmån, trots att de till största delen använder bilen i tjänsten.
Påståenden om tjänstebilarnas negativa effekter på miljön är felaktiga
eftersom denna typ av bilar är de nyaste och mest moderna, inte minst när det
gäller användande av modern miljöteknik.
Vi förordar alltså en sänkt förmånsbeskattning för tjänstebilar som
används privat i begränsad utsträckning i kombination med en rörlig del
i beskattningen. De nya reglerna bör träda i kraft den 1 januari 1997
(19).
Finansiering
För finansieringen av de skattesänkningar vi här har
föreslagit hänvisar vi till vår motion med anledning av
regeringens vårproposition. I denna har vi också avvisat den
de facto-höjning av skatten på företagandet som regeringens
tidigare förslag om en förlängning av arbetsgivarnas
sjuklöneperiod innebar. Till den del vi föreslår
tidigareläggning av vissa åtgärder och nya åtgärder, som
nuvärdeavskrivning och lägre skatt på vissa
royaltyinkomster, täcks de med bred marginal av det
utrymme på två miljarder som i regeringens långtidskalkyler
finns avsatta för reformerad företagsbeskattning. Kortsiktiga
likviditetseffekter av främst ändrade momsregler täcks av de
privatiseringar vi föreslår.
Privatisering och konkurrens
Utöver skattepolitiken, som har en avgörande betydelse för
företagens utveckling, finns det andra hinder för en
dynamisk företagsutveckling som vi i det följande skall
beröra. Ett viktigt sådant utgörs av det faktum att en lång rad
verksamheter, framför allt i kommunerna, idag bedrivs i
monopolform. Hit hör skolan, liksom större delen av
omsorgen och sjukvården. Kommunerna utför också många
andra uppgifter i egen regi, där möjligheten att utnyttja
privata entreprenörer finns.
Vi finner det för vår del orimligt att någon verksamhet, som kan
genomföras i konkurrens, drivs i form av offentligt monopol. Likaså är det
felaktigt att den offentliga sektorn i egen regi driver verksamheter som skulle
kunna utföras av andra. Basen för företagande skulle kunna vidgas väsentligt,
om den offentliga verksamheten begränsar sina egna utföraranspråk.
Vi vill till och med ifrågasätta om kommuner överhuvud taget skall bedriva
verksamhet i företagsform. Kommunala bolag bör istället privatiseras och
därmed bli en del av en dynamisk företagsutveckling. Näringsverksamhet i
kommunerna skall inte förekomma.
Inte minst betydelsefullt är att en privatisering eller konkurrensutsättning
av offentlig verksamhet kan bidra till en riktigare värdering av medarbetarnas
värde. Vi har redan pekat på skolan som ett exempel på detta. Samma
situation gäller också för viktiga delar av vården och omsorgen.
Vi föreslår att kommunerna åläggs att upphandla i konkurrens. En
kommunal konkurrensrevision bör genomföras kontinuerligt för att visa
hur kommunen sköter upphandling, konkurrensutsättning m.m. (20).
Minskat krångel
Inte minst för små företag utgör krångel i
myndighetsrelationer och krav på allehanda
uppgiftslämnande en betydande arbetsbörda. För många
företagare utgör krånglet ett så stort problem att det direkt
motverkar möjligheterna och viljan till expansion.
Det är naturligtvis så att ett visst uppgiftslämnande från företag till
myndigheter är ofrånkomligt. Annars skulle rättssamhället äventyras.
Att det förhåller sig på detta sätt är emellertid inte något försvar för den
uppsjö av uppgiftskrav som också mycket små företagare idag möter. Inte
heller är det ett försvar för den detaljreglering av bland annat företagens
arbetsvillkor som är ett utflöde av den svenska välfärdsstatens överreglerande
ambitioner.
Det är också betydelsefullt att staten med kraft verkar för avreglering. En
statlig avregleringsdelegation behövs för att ge arbetet kraft. En princip bör
vara att varje företagsregel omprövas vart fjärde år.
Vi föreslår en strategi i två steg för att radikalt minska företagens
uppgiftsskyldighet. Under två år bör, med vissa oundgängliga undantag,
all statistisk uppgiftsskyldighet för företag ställas in. Under denna tid
bör en kritisk prövning göras av hela det regelkomplex som
uppgiftslämnandet faller tillbaka på. Vid prövning bör erfarenheterna
av den inställda uppgiftsskyldigheten tas tillvara (21). En statlig
avregleringsdelegation bör inrättas (22).
Rekonstruktion av företag
Vi har vid flera tidigare tillfällen framfört att statens
privilegium i form av förmånsrätt för skatter framför
exempelvis leverantörer bör avskaffas samt att den otympliga
och för staten kostsamma lönegarantin bör förenklas. Dessa
förändringar skulle leda till omedelbara och påtagliga
förbättringar av förutsättningarna för företagandet.
Regeringen har under de senaste åren medverkat till en förnyad diskussion
om statens skatteprivilegium och har i viss utsträckning modifierat
bestämmelserna om lönegarantin. I allt väsentligt återstår emellertid behovet
av att avskaffa tillväxthämmande regler. Som läget är idag uppfattas statens
förmånsrätt som omotiverad och orättvis i ett läge där de inhemska
förutsättningarna för företagande är fortsatt dåliga.
Vi anser för vår del att skatteförmånsrätten är en väsentlig omständighet
när företag skall räddas genom en rekonstruktion. Vid rekonstruktioner är det
mycket små marginaler som avgör om en rekonstruktion kommer till stånd
eller inte. Därför bör skatteförmånsrätten tas bort.
Ett mer jämbördigt regelsystem för samtliga fordringsägare, inklusive
staten, skulle vara till fördel för alla parter. Om staten tvingades att bevaka
sina fordringar på samma villkor som övriga fordringsägare, skulle dessutom
oseriös företagsamhet sannolikt kunna upptäckas betydligt snabbare än vad
som sker idag.
Statens utgifter för lönegarantin uppgick budgetåret 1991/92 till över 4,3
miljarder kronor. Därefter har maximibelopet minskats från drygt 400 000
kronor till 100 000 kronor samtidigt som andra reformer införts för att
begränsa det allmännas åtagande gentemot arbetstagarna vid konkurs.
Däremot återstår fortfarande i allt väsentligt det omfattande administrativa
arbetet vid framtagande av underlag i samband med konkurs och vid beslut
om lönegaranti. Dessutom leder lönegarantibestämmelserna till att riskerna
för snedvridning av konkurrensen genom bekvämlighetskonkurser består,
trots de försök att stävja dessa problem som gjorts de senaste åren.
Vi föreslår mer omfattande förenklingar av lönegarantibestämmelserna,
vilka innebär ett fortsatt gott grundskydd för arbetstagarna, eliminering av
riskerna för konkurrenssnedvridning, förenklad administration och minskade
utgifter för staten totalt sett.
Förslaget går i korthet ut på att de medel som idag inbetalats av
arbetsgivarna till lönegarantifonden i stället skall inbetalas till
försäkringskassan som i händelse av konkurs betalar ut samma belopp till den
uppsagde som denne skulle ha erhållit i händelse av sjukdom . Ersättningen
från försäkringskassan sker under den uppsägningstid som gäller enligt LAS.
Konkursförvaltaren skulle vid konkursutbrottet endast ha att anmäla antalet
anställda till försäkringskassan med angivande av namn och deras
anställningstider i företaget.
Om den anställde arbetar åt konkursförvaltningen vid avvecklingen av
konkursboet eller vid en rekonstruktion, ankommer det på förvaltaren att
träffa särskild uppgörelse med de anställda om fortsatt arbete och lön under
uppsägningstiden. Ersättningen under uppsägningstiden till den anställde då
denne arbetar i konkursboet skall minskas med vad han uppbär från
försäkringskassan samtidigt som det ankommer på förvaltaren att betala in
detta belopp till försäkringskassan. Dessutom bör den koppling som idag
finns mellan lönegarantibestämmelserna och bestämmelserna om förmånsrätt
upphävas.
Vi föreslår alltså att statens skatteförmånsrätt vid konkurser skall tas
bort (23) samt att systemet med lönegaranti reformeras (24).
Privatisering för nya jobb
Staten bör inte äga företag. Statens främsta uppgift inom
näringspolitiken bör i stället vara att ange ramar och
regelverk för företagens verksamhet och bidra till att skapa
gynnsamma förutsättningar för fler arbetstillfällen och fler
företag. Om staten både bestämmer spelreglerna på
marknaden och själv uppträder som en aktör på densamma,
uppstår en rad problem, bl.a. en uppenbar risk för osund
konkurrens.
Offentligt ägda företag kan lätt bli redskap för politiska ambitioner som
hämmar deras utveckling. Företag, som inte tillåts att utvecklas enligt
normala företagsekonomiska principer, utan i stället tvingas ta andra hänsyn,
hamnar i ett sämre läge. I sin tur innebär detta att jobben i dessa företag
hotas
på sikt.
Privatiserade bolag har möjlighet att växa snabbare. I Storbritannien där ca
50 företagsgrupper privatiserats sedan 1979 har de privatiserade företagen
expanderat snabbt och ökat lönsamheten. Även i Frankrike visar
erfarenheterna att de privatiserade företagen vuxit fortare.
De svenska privatiseringarna har givit många positiva effekter. På detta
finns det åtskilliga exempel.
SSAB:s problem med de amerikanska tullmyndigheternas synpunkter på
påstådda dolda statssubventioner till bolaget har i princip försvunnit i och
med privatiseringen. Celsius Industrier har genom börsnoteringen fått helt
andra möjligheter att skapa allianser, samarbetsavtal och konsortier.
Förvärvet av Nobel Tech hade aldrig kunnat genomföras utan
börsintroduktionen och tillgången till börskapital. Skogsföretaget AssiDomän
hade inte kunnat bildas av helägda ASSI och Domän jämte börsnoterade
NCB utan en börsnotering av den nya företagsgruppen.
Av erfarenhet fungerar inte staten bra som ägare av företag. Staten tenderar
att skjuta till kapital till företag i kris, medan företag med utvecklings- och
expansionsmöjligheter blir utan kapitaltillskott. De privatiserade företagen
befrias däremot från politisk styrning och kan skapa medel för expansion
under normala företagsekonomiska villkor.
De utvecklingshinder som finns för offentligt ägda företag är en viktig
förklaring till stagnationen i den svenska ekonomin, där det offentliga i
alltför
hög utsträckning frångått sin ursprungliga roll för att istället ägna sig åt
företagande och spekulation. Den svenska ekonomin, som de senaste
decennierna inte lyckats skapa ett enda nytt nettoarbetstillfälle i den privata
sektorn, måste få mindre inslag av sammanblandning. Statens roll måste
renodlas.
Ett spritt ägande innebär att marknadsekonomin vitaliseras. Riskkapital-
marknaden kan breddas till nya ägarkategorier och det privata sparandet, som
i Sverige trängts tillbaka till förmån för den offentliga sektorns sparande, kan
bli mer omfattande. Om fler sparar i aktier innebär det att tillgången på
riskvilligt kapital ökar. Privatiseringarna under förra mandatperioden är en av
förklaringarna till att riskkapitaltillförseln samtidigt ökade. 1994 var
tillförseln av kapital till Stockholms-börsen tio gånger större än under ett
normalt år på 1980-talet.
Ett högt privat sparande i aktier är en förutsättning för att nya företag skall
komma fram, eftersom den viktigaste finansieringskällan för nya företag
utgörs av närstående människor till entreprenören. Det är också bra för
vitaliteten i ekonomin om många människor engagerar sig som ägare i hur
företagen utvecklas.
Vi anser att det framgångsrika privatiseringsarbetet från förra mandat-
perioden bör återupptas. Det ger positiva effekter på sysselsättningen av flera
skäl. Ekonomin vitaliseras, de statliga företagen ges expansionsmöjligheter,
riskkapitalmarknaden breddas och statens skuldsättning minskas. Det sänker
räntan och avkastningskraven på riskkapitalmarknaden.
I samband med privatiseringen kan företagen ges en konkurrenskraftig
struktur och kompetenta ägare. Företagen får genom privatiseringarna
tillgång till riskkapitalmarknaden via börsen, vilket kan bana väg för
ytterligare kapitaltillskott för expansion och nya arbetstillfällen. I vissa
fall
kan de anställda erbjudas att köpa aktier i företaget, vilket leder till att
deras
motivation ökar. Privatiseringsarbetet leder också till att kunder och
leverantörer uppmärksammas på företaget. Ökad vitalitet i ekonomin och
förbättrad livskraft i företagen leder till att arbetstillfällen i företagen
säkras.
Privatiseringar ger också statskassan tillskott av kapital som kan användas
till andra, mer angelägna ändamål än ägande i företag. Genom privatiseringar
av statliga företag kan staten byta en förmögenhet - ägande i företag - mot en
annan förmögenhet som bara staten kan ta ansvar för, t.ex. fysisk
infrastruktur eller utbildning. Inkomsterna från privatiseringarna kan också
användas till att minska statens skuldsättning. Därmed bidrar
privatiseringarna till att hålla nere räntorna genom att minska utbudet av
obligationer på marknaden. Det minskar i sin tur avkastningskraven på
aktiemarknaden, vilket skapar möjlighet för fler investeringar och fler nya
arbetstillfällen.
Vi förordar alltså att privatiseringen av statliga företag återupptas.
Telia och Vattenfall bör härvid ges förtur (25).
En enklare arbetsmarknad
Genomreglerad arbetsmarknad
Den 9 maj meddelade regeringens arbetsrättskommission att
den inte kunnat enas om förändringar av arbetsrätten.
Ansvaret återgick därmed till regering och riksdag, där dessa
frågor rätteligen hör hemma.
Arbetsrättskommissionen tillsattes i mars 1995 efter det att riksdagens
socialdemokrater och vänsterpartister först beslutat återkalla de begränsade
förändringar av arbetsrätten som införts fr.o.m. 1 januari 1994.
Kommissionen skulle fullfölja ett socialdemokratiskt vallöfte, nämligen att
några arbetsrättsliga förändringar inte skulle genomföras i strid med de
fackliga organisationernas önskemål.
Arbetsrättskommissionen kom, skulle det visa sig, att fastna redan på
mycket begränsade revideringar av arbetsrätten. Turordningsregler och
provanställningstider är förvisso betydelsefulla frågor, men ändock knappast
avgörande för företagens expansionsmöjligheter. För att anpassa
arbetsmarknaden till den nya tidens mer föränderliga villkor krävs mer
fundamentala reformer än de som kommissionen uppenbarligen övervägt.
I ett internationellt perspektiv framstår den svenska arbetsmarknaden som
extremt reglerad. Reglerna utgörs delvis av lagstiftning, men också av ett nät
av kollektiva avtal mellan arbetsmarknadens huvudorganisationer. Det totala
regelverket blir för många företagare nästan omöjligt att genomskåda.
Arbetsrätten bidrar därmed till att i onödan öka företagens osäkerhet. Den
verkar därmed avhållande på företagens benägenhet att nyanställa.
Det samlade regelverket på arbetsmarknaden kan sägas ha två, delvis
olikartade ursprung. Det första kan symboliseras med det s.k.
Saltsjöbadsavtalet från 1938. Det andra utgörs av 1970-talets fackligt-
politiska ambitioner att åstadkomma en mer allmän maktförskjutning i
samhället.
Saltsjöbadsavtalet och den tradition detta kom att grundlägga stämde väl
överens med det konventionella industrisamhällets krav. Det byggde på
föreställningen att medarbetare i stor utsträckning var utbytbara. Arbetsfreden
kunde genom de för hela landet eller hela branscher gemensamma avtalen
tryggas till en rimlig kostnad.
1970-talets fackligt-politiska offensiv utgjorde ett slags sista fas inom
ramen för det gamla industrisamhällets produktionsvillkor och dess
förhållningssätt till företagande och medarbetare. Offensiven kan emellertid
knappast i grunden förstås i något annat perspektiv än önskan hos
socialdemokrater och viktiga delar av de fackliga organisationerna att
åstadkomma en ideologiskt motiverad maktförskjutning. Lagen om
anställningsskydd, medbestämmandelagen med flera lagar åstadkom också
det som avsågs. Priset härför blev emellertid mycket högt, även om detta inte
direkt behövde betalas av lagstiftningens arkitekter och tillskyndare.
För alla företag och företagare, men särskilt för de små, är nyanställningar
stora investeringsbeslut. Varje sådant beslut är därmed förknippat med
automatiska trögheter. Ju större ansvaret för att engagera fler medarbetare är,
desto större blir också trögheterna.
1970-talets arbetsrättsliga lagstiftning ledde till att trögheterna ökade.
Anställningsbesluten blev större, mera bindande och därmed mera riskfyllda.
Det skedde, till synes paradoxalt, samtidigt som samhällsutvecklingen
började peka på behovet av förändringar i rakt motsatt riktning. 1930-talets
avtalskonstruktioner visade sig inte passa i ett samhälle med helt nya
förtecken.
Det hävdas stundtals att Sverige ifråga om villkoren på arbetsmarknaden
inte på något avgörande sätt avviker från vad som är vanligt i Europa i stort.
Det är både sant och osant.
Osant är det i så måtto att Sverige genom kombinationen av lagar om
kollektivavtal gått längre än andra jämförbara europeiska länder. Möjligen
kan det hävdas att den arbetsrättsliga lagstiftningen i Spanien, med sina rötter
långt tillbaka i Franco-tidens traditioner, kan göra den svenska
arbetsmarknaden rangen stridig som Europas mest sönderreglerade. Spaniens
arbetslöshet tillhör också de högsta i Västeuropa. På annat sätt förhåller det
sig, intressant nog, med grannen Portugal där arbetslösheten är avsevärt lägre.
Sant är det emellertid att hela Västeuropa, med något undantag, präglas av
andra arbetsmarknadsvillkor än andra regioner i världen, t ex Nordamerika
och Sydostasien. Det har emellertid, som vi tidigare pekat på, också resulterat
i påtagliga skillnader ifråga om förmågan att skapa nya riktiga arbeten.
I stora delar av Europa förändras nu arbetsrätten i liberaliserande riktning.
Enigheten blir allt större om att sådana förändringar är angelägna om
dynamiken skall kunna stärkas och tillväxten av arbetstillfällen främjas.
Grundläggande förnyelse
Klart är att Sverige nu måste inleda en period som bringar
förhållandena på arbetsmarknaden i samklang med
rörlighetens och det växande företagandets krav. Slutmålet
för en nödvändig reformverksamhet bör vara en
arbetsmarknad som ger medarbetare och företag ett
vidsträckt eget ansvar för sina gemensamma angelägenheter
och där arbetsmarknadens parter blir till stödjande
organisationer för enskildas personliga strävanden, snarare
än bärare av egna rättigheter.
En sådan utveckling gör Sverige rikare. Förändringarna skall alltså inte ses
som något påtvingat och oönskat utan snarare som ett sätt att frigöra mänsklig
förmåga och utvecklingspotential.
I detta syfte vill vi förorda en radikal förenkling av den lagstiftning som
idag reglerar förhållandena mellan medarbetare och arbetsgivare. Merparten
av den arbetsrättsliga lagstiftningen bör enligt vår mening ersättas med ett
fåtal stadganden som alltid skall iakttas i anställningsförhållanden. Till dessa
skall den enskilde personligen, eller den organisation till vilken denne
uppdragit att föra talan, kunna förhandlingsvägen addera andra villkor av
betydelse.
En lång rad lagar och förordningar kommer med en sådan ordning att sakna
en meningsfull funktion. Det kommer, utöver den ökade flexibiliteten, också
att leda till att arbetsrätten blir mer överblickbar. Redan detta faktum kommer
att öka många företagares säkerhet och därmed benägenhet att anställa.
De grundläggande stadgandena om villkoren i arbetslivet skall medge
olikartade lösningar på praktiska förhållanden, men skall samtidigt vara så
utformade att arbetstagare och arbetsgivare skall kunna föra talan i domstol
om stadgandena inte iakttas.
De förändringar vi förordar innebär bl.a. att de omdiskuterade
turordningsreglerna avskaffas. En sådan förändring understryker att varje
medarbetare är unik och skall behandlas därefter. Att en uppsägning får ske
endast när det föreligger saklig grund är en viktig rättssäkerhetsfråga. En
regel av denna innebörd skall därför finnas i den indispositiva arbetsrättsliga
lagstiftningen, men naturligtvis ges en innebörd som inte i praktiken likväl
omöjliggör den rörlighet vi vill främja.
Som vi just framhöll skall den enskilde naturligtvis kunna överlåta åt t.ex.
en facklig organisation att företräda dennes intressen. Det sker emellertid i så
fall på den enskildes uppdrag och på de villkor denne själv anger.
Vi är för vår del principiellt tveksamma till specialdomstolar och
partsammansatta domstolar. Sådana bör inte förekomma. Arbetsdomstolens
funktioner bör därför övertas av de allmänna domstolarna. Detta gäller desto
mera med de förändringar av arbetsrätten som vi föreslår.
Liksom vid andra tvister där parternas överenskommelser kan ersätta
domstolsdom finns naturligtvis också på arbetsrättens område möjlighet för
arbetsmarknadens parter och för enskilda arbetsgivare och arbetstagare att
inrätta permanenta eller tillfälliga organ för rådgivning, konfliktlösning,
avtalstolkning etc. På detta liksom på så många andra områden finns det skäl
att studera ordningen på Nya Zeeland.
Vad vi här har angivit för förhållandena i stort mellan arbetstagare och
arbetsgivare är tillämpligt också ifråga om lönesättningen.
Vi är övertygade om att en mera varierad lönesättning är nödvändig, om
alla de arbetsuppgifter som skulle behöva komma till utförande också skall
göra det på en öppen marknad. En mer dynamisk lönesättning skulle
dessutom kunna förstärka den enskildes motiv för att utveckla sig själv och
sin förmåga i arbetslivet.
För att en lönebildning av detta mer varierande slag skall kunna etableras
måste den enskilde medarbetaren och dennes arbetsgivare också i praktiken
ha det avgörande inflytandet över lönesättningen. Det kan knappast uppnås
med mindre än att kollektivavtalens roll förändras.
Vi vill etablera en ordning där den enskilde själv avgör huruvida han eller
hon i lönehänseende önskar vara företrädd av den fackliga organisationen -
respektive arbetsgivare av arbetsgivarorganisation - eller vill svara för
förhandling och uppgörelse på egen hand. Praktiskt innebär detta att
kollektivavtalens räckvidd begränsas till att omfatta dem som uttryckligen
utbett sig om att bli företrädda på detta sätt.
För att ett avtalssystem med utrymme också för individuella avtal skall
kunna förverkligas i praktiken måste styrkeförhållandena mellan arbetsgivare
och fackliga organisationer vara sådana att den enskildes rätt inte blir
illusorisk. Det aktualiserar problemen med den maktförskjutning till de
fackliga organisationernas favör som vi tidigare påpekat och som förstärks av
de förändringar arbetsmarknaden i stort genomgår.
Vi tror att det nu är nödvändigt att omvärdera relationen mellan aktörerna
på arbetsmarknaden för att säkerställa att en för alla skadlig obalans inte
består.
För att uppnå mer jämbördiga förhållanden kan fler åtgärder tänkas. Hit hör
förbud mot sympatiåtgärder och krav på medlemsomröstning innan
konfliktåtgärder utlöses.
Omedelbara åtgärder
De förändringar av arbetsmarknaden som vi förordar skulle
behöva introduceras genast för att ge
arbetslöshetsbekämpningen nödvändig kraft. Flera av våra
förslag kräver emellertid viss ytterligare precisering, innan
de kan genomföras.
Mot denna bakgrund förordar vi att delar av den nuvarande arbetsrättsliga
lagstiftningen sätts ur kraft under en period av två år. Under dessa två år bör
ett preciserat utredningsarbete bedrivas enligt de riktlinjer vi här har
skisserat.
Förhållandena under de två åren innan en ny lagstiftning kan vara i kraft kan
övervakas av ett särskilt organ i vilket bl.a. fackliga organisationer och
arbetsgivarorganisationer ingår.
Vi förordar att lagen om anställningsskydd (LAS) tillfälligt, från den 1
september 1996-1 januari 1999, sätts ur kraft för nyanställningar. Det bör ske
genom ett tillägg till 1 § LAS enligt följande:
§ 1 Till utgången av december 1998 skall gälla de avvikelser från
bestämmelserna om anställningstrygghet i lagen (1982:80) om anställnings-
skydd som anges i denna lag.
§ 2 Ett avtal är ogiltigt i den mån det avviker från denna lag.
§ 3 Från tillämpningen av lagen (1982:80) om anställningsskydd undantas
de arbetstagare som omfattas av anställningsavtal ingångna under den tid
denna lag gäller.
Vi vill understryka att detta förslag för vår del skall uppfattas
som en krisåtgärd. Hade regeringen drivit förnyelsearbetet
vidare, hade det nuvarande kristillståndet inte behövt uppstå.
Att vi nu är beredda att förorda också en ovanlig åtgärd sammanhänger
med att något resolut blivit ofrånkomligt. Att tillfälligt sätta LAS ur kraft
kan
verksamt bidra till nyanställningar och är en bättre åtgärd än det i och för sig
möjliga alternativet att skräddarsy en lösning för de mindre företagen.
Härutöver är det angeläget att omedelbart återintroducera de förändringar
av arbetsrätten som gällde till den 31 december 1994. Det innebär bl.a. att
provanställning underlättas, att turordningsreglerna blir något mindre rigida
samt att entreprenader underlättas.
Redan nu bör också möjligheterna att anställa äldre medarbetare
underlättas. Viktigt för vem ett företag skall anställa är vilken uppsägningstid
som en anställd har rätt till. Enligt 11 § lagen om anställningsskydd varierar
uppsägningstiden efter sex månaders anställning mellan en och sex månader
beroende på ålder. Längst är uppsägningstiden för medarbetare i åldern 45-65
år, sex månader. Enligt 33 § LAS är uppsägningstiden efter fyllda 65 år en
månad.
En arbetssökande måste ha möjlighet att erbjuda sina tjänster utan att
automatiskt sätta arbetsgivaren i större åtaganden när han jämför en äldre
arbetssökande med en yngre. En arbetssökande skall därför ha rätt att träffa
uppgörelse om anställning med samma uppsägningstid som en person över 65
år, således en månad, eller den längre tid han kan avtala.
Under de två åren innan en helt ny arbetsrätt kan träda i kraft är det enligt
vår mening också nödvändigt att säkerställa att småföretag utan kollektivavtal
inte binds av orimliga regler som andra företag med kollektivavtal i realiteten
kunnat förhandla bort.
Det finns till slut anledning att beröra de uppgifter EU kommit att få ifråga
om villkoren på arbetsmarknaden. Inom ramen för vad som kallas den sociala
stadgan och det sociala protokollet har en europeisk arbetsrätt börjat ta form.
Som ett led i IGC-processen förordar också vissa länder och politiska
grupperingar att EU:s engagemang för att bekämpa arbetslösheten skall
förstärkas.
Vi vill för vår del varna för en utveckling där en omodern nationell
arbetsrätt, istället för att avvecklas, flyttas upp till Europanivå. En sådan
utveckling skulle ytterligare försvåra den revitalisering Europa borde
genomgå för att kunna erbjuda andra delar av världen en utvecklande
konkurrens.
De beslut som fattas inom ramen för den sociala stadgan och det sociala
protokollet, liksom i form av direktiv i gängse ordning, blir omedelbart
bindande för Sverige. Enligt vår mening bör den svenska regeringen inom EU
verka för att unionens regelverk på det arbetsrättsliga området begränsas till
vad som kan motiveras från strikta hälso- och säkerhetsrelaterade
utgångspunkter.
Parallellt med en nödvändig reformering av den arbetsrättsliga
lagstiftningen måste, som vi redan i annat sammanhang påpekat, också andra
regler som styr företagens arbete förenklas. Särskilt för små företag utgör
krångel och uppgiftskrav ofta en så stor reell och psykologisk belastning att
en annars möjlig expansion uteblir.
Vi föreslår alltså en omfattande liberalisering av dagens
arbetsrättsliga lagstiftning. Från den 1 januari 1999 skall en ny
arbetsrätt gälla där lagstiftningen inskränks till vissa grundläggande
stadganden. Kollektivavtalens roll förändras och individuella avtal
uppmuntras (26).
Med verkan från den 1 september 1996 vill vi under en period av
drygt två år, som reformarbetet kan beräknas ta, sätta den nuvarande
lagen om anställningsskydd ur kraft för nyanställningar (27). Från
samma tidpunkt vill vi i övrigt återintroducera den arbetsrätt som gällde
till den 31 december 1994 (28).
Arbetsdomstolen bör enligt vår uppfattning upphöra från den 1
januari 1999 (29).
Möjligheter bör öppnas att träffa avtal om kortare uppsägningstid för
att främja äldres möjligheter på arbetsmarknaden (30).
Sverige bör slutligen inom EU verka för återhållsamhet på
Europanivå vad gäller arbetsrätten för att Europa i sin helhet skall
kunna utveckla en angelägen konkurrenskraft (31).
Utbildning och forskning för
konkurrenskraft och
rörlighet
Betydande förnyelse
Som vi inledningsvis framhållit talar starka skäl för att
kunskaper blir allt viktigare för Sveriges konkurrensförmåga
som nation. En hög nationell kunskapsnivå påverkar
företagens vilja att investera och verka i vårt land. För att på
en gång upprätthålla lönenivån i stort och klara en angelägen
expansion av antalet arbeten är betydande och långsiktiga
investeringar i det samlade kunnandet nödvändiga.
Att det förhåller sig så är emellertid inte detsamma som att alla arbeten i
framtiden vare sig kan eller måste vara högkunskapsarbeten. Också det
samhälle som kommer rymmer arbeten på alla kompetensnivåer. Utan
arbeten på avancerad nivå saknas emellertid möjligheten att utveckla vårt
lands ekonomi och arbetsmarknadens möjligheter att möta också andra
behov.
Att hävda Sveriges internationella konkurrensförmåga kan sägas vara ett av
utbildningsansträngningarnas huvudsyften. Ett annat är att medverka till att
alla kan bli delaktiga i den sociala rörlighet som i så hög grad måste bli det
moderna Sveriges signum. En större variation ifråga om löner öppnar för att
arbeten som idag inte utförs, i vart fall inte öppet, kan komma till utförande
på marknaden. För många kommer emellertid sådana arbeten att först och
främst vara genomgångsyrken. Utbildningsmöjligheter livet igenom är ett
verktyg som kan göra en fruktbärande rörlighet enklare.
En betydande förnyelse av kunskapsutvecklingen i Sverige är nödvändig
om denna skall kunna ge ett långsiktigt stöd till ambitionen att skapa fler
jobb. Det gäller den grundläggande skolan och universiteten, lärandet senare i
livet och de behov äldre med enbart begränsad tidigare utbildning har att
kunna komplettera sina kunskaper.
En god kunskapsutvecklings
förutsättningar
God kunskap produceras inte automatiskt genom att
utbildningsplatser görs tillgängliga för unga och vuxna. För
att utbildning också skall leda till kunskap, och dessutom till
kunskap som kan bidra till den enskildes och landets
utveckling, måste den ekonomiska och samhälleliga kulturen
ge besked om att utbildningen är betydelsefull.
I Sverige ger denna den bakomliggande kulturen inte tillräckligt tydliga
besked om att kunskap värdesätts. Särskilt tydligt märks detta, som vi tidigare
understrukit, ifråga om lönesättningen. En civilingenjör tjänar i Tyskland
dubbelt så mycket som i Sverige, en lärare i Schweiz tre gånger så mycket
som sin svenska kollega.
Ett annat sätt att illustrera samma förhållande är att jämföra ingångslönen i
yrket och den lön som utgår efter vunnen erfarenhet. I Sverige är skillnaderna
i dessa hänseenden extremt små.
Är drivkrafterna för att lära svaga, påverkar det hela den mentalitet som
utbildningsansträngningarna, för att bli framgångsrika, måste präglas av.
Utbildningen blir en sysselsättning istället för en personlig investering. Den
personliga motivationen, viljan att lära och att veta mer, är avgörande för
goda studieresultat.
Det är bl.a. av detta skäl som det är svårt att med framgång bekämpa
arbetslöshet med utbildningsinsatser. Såväl internationella erfarenheter som
framför allt AMS-utbildningen i Sverige pekar i samma riktning.
Sammalunda gäller om den utbildningssatsning - sammanlagt 130 000
platser, hävdas det - som regeringen säger sig vilja genomföra och som
uppenbarligen anförtros en helt avgörande roll i den halvering av den öppna
arbetslösheten till år 2000 som regeringen säger sig vilja åstadkomma.
Beträffande regeringens utbildningssatsning bör det först som sist göras
klart att mer än hälften - 70 000 utbildningsplatser - utgörs av rent och skärt
sifferfiffel. En närmare granskning visar alltså att ett stort antal av de
platser
som föreslås redan finns idag. Vad regeringen nu gör är att sådana platser
som tidigare finansierats med tillfälliga arbetsmarknadspolitiska medel nu
överförs till den permanenta utbildningsstrukturen. Detta innebär att det i
realiteten maximalt är ca 60 000 platser som verkligen är nya.
Även så återstår det emellertid att visa att utbildning som hälls över
människor som saknar personliga motiv att vidga sitt kunnande verkligen
leder till goda resultat och till arbete efter genomgången utbildning. För fler
utbildningar tillkommer dessutom det faktum att kompetenta lärare
uppenbarligen saknas.
Mer utbildning har blivit ett slags mantra världen över för att bekämpa
arbetslösheten. För vem kan vara emot mera kunskaper? Dessutom är
utbildning så mycket angenämare att föreslå än andra, mer smärtsamma,
strukturförändringar.
Lika sant som det är att särskilt små länder som Sverige måste ligga i den
absoluta kunskapsfronten för att kunna hävda välståndet, lika tveksamma är
effekterna av ett planlöst utnyttjande av skolan och universiteten i akt och
mening att frisera arbetslöshetsstatistiken.
För Sveriges del blir kontrasten mellan det långsiktigt angelägna och det
kortsiktigt politiskt korrekta nästan övertydlig, när grundskolan inte klarar
sina elementära uppgifter samtidigt som regeringen vill lägga nya resurser på
vuxenutbildning.
Kunskap, konkurrenskraft och social
rörlighet
Sverige behöver en långsiktig politik för kunskap. En sådan
politik är en vital del av en politik för fler riktiga arbeten,
men det är på sikt. Några genvägar till en riktig
kunskapskultur finns inte.
Vi vill koncentrera insatserna för en nödvändig uppbyggnad av Sveriges
kunskapskapital efter fem linjer:
1. Belöningarna för goda kunskapsinvesteringar måste förstärkas
För att uppnå tillräckligt starka drivkrafter för ett konstruktivt lärande
krävs
insatser såväl av staten genom skatterna som av arbetsmarknaden genom en
mer ändamålsenlig lönebildning. Dagens skatter motverkar direkt de
kunskapsinvesteringar som staten samtidigt säger sig vilja främja.
Löneutvecklingen verkar i samma negativa riktning.
Det kan inte uteslutas att extraordinära insatser kan komma att behövas för
att bryta med den nuvarande kulturen. En sådan insats skulle kunna vara att
vidga de samtal om lönebildningen som regeringen inlett med
arbetsmarknadens centrala aktörer.
Konkret bör regeringen pröva förutsättningarna för en överenskommelse
med arbetsmarknadens aktörer om en gemensam strategi för att göra
kunskaper mer lönsamma. Skatter och löneförändringar skulle, förslagsvis
under de kommande fem åren, gradvis kunna ges en inriktning som direkt
premierar en angelägen kunskapsutveckling.
2. Utbildningssystemet måste bli mer mångfasetterat
Såväl svenska som utländska erfarenheter pekar på att framför allt skolan
har svårigheter att upprätthålla en effektivitet som svarar mot de nödvändiga
kvalitetskraven. Anpassningsförmågan till nya omvärldsvillkor lämnar
mycket övrigt att önska. Lärarna har otillfredsställande arbetsvillkor.
Det är vår övertygelse att utbildningen måste genomgå en radikal förnyelse
för att kunna ge ett nödvändigt stöd i strävandena att ge Sverige en ny start.
Förnyelsen kräver i sin tur att hela utbildningssystemet blir mer
variationsrikt. För skolan är metoden härför att friskolor garanteras goda
arbetsmöjligheter. En full frihet kan främjas genom introduktionen av en
nationell skolpeng som går till de skolor, fria och kommunala, som förmår
tillgodose elevers och föräldrars önskemål. Formerna för ett sådant system
bör utvecklas skyndsamt.
En sådan genomgripande förändring av skolans arbetsvillkor skulle kunna
frigöra mycket av skaparkraft som inte kan komma till uttryck i dagens stela
skolstruktur. Förändringen skulle också kunna göra skolan attraktiv för
presumtiva lärare som idag vänder skolan ryggen. Lärarutbildningen behöver
dessutom förnyas.
Skolor som verkar i konkurrens med varandra släpper inte elever vidare
utan tillräckliga kunskaper för att klara de kommande studiernas krav.
Tecknen på brister i dagens utbildning är tydliga. Den konkurrens vi förordar
är kvalitetsdrivande.
Universitet och högskolor bör samtidigt ha stor självständighet. Varje
läroanstalt skall ha rätt att fastställa sina egna antagningskrav.
Lärlingsutbildning bör vara ett huvudinslag i den yrkesinriktade
utbildningen i gymnasiet. Det är väsentligt att sådana ersättningsvillkor kan
etableras att lärlingsutbildningen får en bred omfattning. Den kan därmed
verksamt bidra till att smidigt slussa unga från utbildning till arbete.
Ett nationellt skolpengssystem bör alltså utvecklas. Siktet bör vara
inställt på att det skall kunna introduceras senast den 1 juli 1999.
Regeringen bör återkomma till riksdagen med ett konkret förslag i
denna riktning (32).
3. Utbildning efter gymnasiet behöver byggas ut, men på ett
insiktsfullt sätt
Den högre utbildningen når i Sverige en mindre andel av varje
ungdomsgeneration än i våra viktigaste konkurrentländer. Annan, mer
yrkesinriktad utbildning efter gymnasieskolan är likaså illa utbyggd. Företag
saknar ofta kompetent arbetskraft - mitt i arbetslöshetens Sverige.
Utbildningsmöjligheterna efter gymnasieskolan måste mot denna bakgrund
byggas ut. Utbyggnaden skall emellertid ske på ett sådant sätt att utbildningen
ger avsett resultat. En planlös expansion av universiteten och högskolorna i
syfte att motverka dagens arbetslöshet kan bli direkt destruktiv för de
långsiktiga kunskapsinvesteringar som är dessa institutioners huvuduppgift.
Riskerna ökar än mer om man, som regeringen, ser utbildning först och
främst ur något slags regionalt rättviseperspektiv.
Den högre utbildningens utbyggnad skall ske med beaktande av
utbildningarnas kvalitet. Tillgången på kvalificerade lärare måste garanteras i
samband med att utbildningen byggs ut. Det är vår bedömning att det är
viktigare idag att öka examinationsfrekvensen än att forcera fram ett antal nya
platser.
Efter den betydande expansionen av den högre utbildningen under åren
1991-94 talar alltså starka skäl för att nu ge prioritet åt
kvalitetsinvesteringar,
t.ex. vad avser lärarkompetens och utrustning. Ett särskilt kvalitetsanslag för
detta syfte bör inrättas.
De närmaste fem åren bör stor kraft sättas in för att i samarbete med
företagen bygga upp den form av kvalificerad eftergymnasial utbildning som
i regeringens ambitioner omfattar blott 4 500 utbildningsplatser. En sådan
utbildningsstruktur motsvarar ett uppenbart företagsbehov och skulle, till
skillnad från nästan alla andra utbildningsinsatser, kunna ha en påtagligt
positiv betydelse redan för dagens arbetslösa.
Enligt vår mening bör den kvalificerade eftergymnasiala utbildningen
byggas ut till 20 000 platser under de närmaste tre åren (33). Parallellt
med denna uppbyggnad av en ny utbildningsstruktur och en ökad
satsning på kvalitet inom den högre utbildningen (34) bör regeringen ta
initiativ till en bred undersökning av företagens fortsatta behov av
högutbildade medarbetare. På grundval av en sådan undersökning bör
regeringen inom två år återkomma till riksdagen med en i verkligheten
gediget förankrad strategi för hur en kunskaps- och företagsexpansion
skall kunna genomföras på ett ömsesidigt stödjande sätt (35).
4. Personliga utbildningskonton bör införas för att finansiera fortsatt
utbildning efter ungdomsutbildningen
På en snabbt föränderlig arbetsmarknad kommer alla att behöva
komplettera kunskaperna många gånger i livet. Perioder av arbetslöshet kan
också behöva utnyttjas för en kunskapsuppbyggnad som den enskilde
bedömer nödvändig.
Kunskaper kan emellertid inte erbjudas utan måste inhämtas genom
systematiskt arbete. Den komplexa men personliga karaktären av kunskaps-
och kompetensbehoven gör helt nya system, inte minst ifråga om
finansieringen, nödvändiga. För vår del vill vi förorda att personliga
utbildningskonton ges en huvuduppgift i finansieringen av utbildning efter
den skattefinansierade ungdomsutbildningen i skolan och vid universiteten
och högskolorna. Härtill kommer naturligtvis den mer företagsinterna
utbildning som det ligger i varje företags intresse att ordna och finansiera på
egen hand. Över den enskildes utbildningskonto skall fackliga organisationer
inte ha något inflytande.
Ett system med personliga utbildningskonton gör också att förslag om att
ge arbetslösa rätt att studera på a-kassa slutgiltigt kan avföras. Redan de
överväganden som regeringen låtit framskymta i denna riktning har varit
skadliga för studenternas studievilja och för rättskänslan.
De personliga utbildningskonton vi vill införa bör byggas upp av den
enskilde och arbetsgivaren gemensamt. Den enskilde skall medges
skattebefrielse för avsatta medel. Arbetsgivaren skall ha rätt att
skattefritt avsätta lika mycket som den enskilde själv bidrar med. För
låginkomsttagare kan en form av utfyllnad på kontot övervägas. Siktet
bör vara inställt på att kontosystemet skall börja introduceras den 1
januari 1997 (36).
5. Forskningen måste hålla högsta kvalitet för att Sverige skall kunna
möta den internationella konkurrensen.
I en globaliserad ekonomi kommer allt företagande att vara mer rörligt. För
de kunskapsmässigt mest avancerade företagen gäller att de utan andra
hänsyn måste söka sig till länder där de mest avancerade kunskapsmiljöerna
finns. Det är i detta perspektiv den svenska forskningspolitiken och dess
betydelse för företagandet och arbetet skall ses.
Regeringen föreslår en neddragning av den statligt finansierade
forskningen med nästan en miljard kronor. En lagrådsremiss har samtidigt
överlämnats med innebörden att staten skall socialisera idag privata
forskningsfinansiärer. Chalmers Tekniska Högskola och Högskolan i
Jönköping skall ånyo ställas under statlig kontroll.
Det är uppenbart att Socialdemokraterna inte förstår vad som krävs för att
Sverige skall ha en chans att på åtminstone några områden kunna erbjuda
kunskaps- och forskningsmiljöer av världsklass.
Vi vill för vår del med allt allvar varna för konsekvenserna av den
forskningspolitik regeringen med sådan dogmatisk envishet bedriver. Den
driver entusiasmen ur forskningen och forskare ur landet.
Regeringens nedrustning av forskningen måste enligt vår uppfattning
stoppas. På samma sätt som vi förordat vad gäller den högre
utbildningens framtida inriktning föreslår vi att regeringen säkerställer
att en bred process inleds genom vilken universitet, högskolor och
företag söker definiera vilka områden, inriktningar och villkor i övrigt
som är av särskild betydelse för Sverige och svenska företags utveckling,
liksom vilka områden där Sverige har särskilda möjligheter att hävda en
position i forskningsfronten (37). En databas om forskning bör upprättas
(38).
Forskningens resultat måste också överföras inte minst till de mindre
företagen. En aktuell databas om forskning måste finnas tillgänglig för
företagen. I denna skall upplysningar finnas bl.a. om pågående
forskningsprojekt. Teknikrapporter från Sveriges Tekniska Attachéer bör
likaså finnas elektroniskt tillgängliga.
Genom en målmedveten politik efter dessa fem linjer kan Sverige återigen
bli ett utvecklingskraftigt samhälle. Det tar emellertid tid. Enligt vår mening
är det emellertid bättre att nu göra det som är riktigt på sikt än att göra fel
för
vinnande av kortsiktiga politiska poäng. Inte ens dagens arbetslösa kommer
till slut att ha något att vinna på att politiken tillåts vinna över
eftertanken.
En effektiv
arbetsmarknadspolitik
Socialdemokratisk panik
Även med strukturella insatser för att förbättra Sveriges
förutsättningar att växa och företagens möjligheter att
anställa fler kommer det att finnas kvardröjande arbetslösa i
behov av stöd.
Arbetsmarknadspolitiken under de senaste två åren kan inte rimligtvis
karaktäriseras som något annat än ett monumentalt socialdemokratiskt
misslyckande. Hugskotten har avlöst varandra, allt medan långtidsarbetslös-
heten förvärrats. På få, om ens några, områden har arbetsmarknadspolitiken
kunnat uppvisa goda resultat.
Arbetsmarknadspolitiken drar samtidigt stora budgetmedel. Sammantaget
lär kostnaderna för de arbetslösa idag inte understiga 100 miljarder kronor.
För att förbereda den s.k. sysselsättningsproposition som inte kom satte
regeringen sitt hopp till inte mindre än ett 15-tal utredningar, vars arbete
allvarligt försvårades genom att de uppenbarligen samtidigt skulle leverera
underlag till den socialdemokratiska partikongressen i mars i år.
Resultaten från utredningarna, som när det getts en parlamentarisk
sammansättning hade en solid socialdemokratisk majoritet, är mycket
nedslående. Den arbetsmarknadspolitiska kommitténs slutbetänkande var,
enligt en av utredningens egna experter, av så låg kvalitet att den
överhuvudtaget inte borde ha lagts fram.
Från den arbetsmarknadspolitiska kommitténs arbete går det emellertid att
ana sig till ett socialdemokratiskt tänkande som ter sig olycksbådande. Staten
och kommunerna måste samarbeta mera, heter det. Arbetslösa får inte skuffas
från myndighet till myndighet. I kommuner finns både kunskap och
incitament för att ge den arbetslöse bästa tänkbara stöd.
Argumenten kan förefalla bestickande. Det är emellertid inte svårt att i
förlängningen av resonemanget se etableringen av vad som ibland kallats för
en tredje arbetsmarknad, där den arbetslöse "sysselsätts" inom ramen för
allehanda kommunala uppgifter och finansieras med bidrag. Väl på allvar
etablerad kommer denna tredje arbetsmarknad att bli hundratusentals
människors eviga försörjningsinrättning.
En heltäckande
arbetslöshetsförsäkring
Det ekonomiska stödet till arbetslösa utgår idag i form av a-
kassa eller KAS, kontant arbetsmarknadsstöd. Den allmänna
arbetslöshetsförsäkring som infördes 1994, och som också i
praktiken gjorde ersättningen vid arbetslöshet oberoende av
facklig tillhörighet, avskaffades 1995 som en följd av
regeringsskiftet föregående år. En särskild utredare har nu till
uppgift att se över formerna för ersättning vid arbetslöshet.
Enligt vår uppfattning saknas det varje skäl att knyta ersättningen vid
arbetslöshet till de fackliga organisationerna, så länge det är staten som i
praktiken står för försäkringens finansiering. Beslut bör därför fattas om en
övergång till en allmän arbetslöshetsförsäkring som behandlar alla arbetslösa
lika.
Försäkringen skall ge ersättning vid endast tillfälligt inkomstbortfall.
Ersättningsperioden skall därför, enligt vår mening, vara begränsad till 300
ersättningsdagar. Inträde i försäkringen beviljas efter 12 månaders arbete.
Ersättningsnivån bör baseras på den genomsnittliga lönen under de 24 sista
månaderna före arbetslösheten och bör uppgå till 75 procent av denna. Vi vill
understryka betydelsen av att den s.k. bortre parentesen inte blir alltför
avlägsen. Sätts denna t.ex. efter tre eller fyra år som regeringen
uppenbarligen tänker sig, bortfaller till stor del den positiva drivkraft för
ett
aktivt arbetssökande som är ett av parentesens viktigaste syften. Det bör vara
kommunernas sak att ansvara för ersättningen till dem som inte längre
omfattas av försäkringen. Formerna för detta behöver utvecklas ytterligare.
Den enskildes egenfinansiering bör samtidigt öka för att incitamenten skall
förstärkas till en lönebildning som står i överensstämmelse med kravet på en
god tillgång till arbete. Det skall heller inte vara möjligt för fackliga
organisationer att driva en lönepolitik som leder till arbetslöshet och överlåta
åt andra att bära de ekonomiska konsekvenserna.
En arbetslöshetsförsäkring av detta slag har enligt vår mening flera
fördelar. Genom dess allmänna karaktär lämnar den ingen utanför och
favoriserar inte någon. Tidsbegränsning ger starka incitament för den
arbetslöse att aktivt söka arbete under hela perioden.
Det måste emellertid understrykas att den nya försäkringen måste
introduceras parallellt med de övriga åtgärder vi föreslår i syfte att stimulera
tillkomsten av flera arbeten i företagen. Drivkrafter att söka arbeten som inte
finns är inte särskilt meningsfulla. Vi vill också understryka betydelsen av att
förändringar av det slag vi förordar i arbetslöshetsförsäkringen inte skall ses
isolerade från övriga socialförsäkringar. Ersättningarna från försäkringarna
får inte motverka sunda reaktionsmönster om att arbete snarare än bidrag är
den normala försörjningen, eller en lönebildning som på ett rimligt sätt
värderar människors arbetsinsatser.
I ett längre perspektiv måste det ekonomiska skyddet vid arbetslöshet
utvecklas ytterligare, framförallt till följd av den mer mångfasetterade
arbetsmarknaden. Frågor som härvid väcks gäller bl.a. hur egenföretagande
skall behandlas, liksom konsekvenserna av mer varierande arbetstider och
arbetsförtjänster. Enligt vår mening är det av vikt att ett mera omedelbart
beslut om en allmän arbetslöshetsförsäkring följs av fortsatta överväganden
av det slag vi här har nämnt.
En långsiktig lösning byggd på personliga s.k. medborgarkonton skulle
kunna vara en väg att möta de variationer i arbetets förläggning och karaktär
som dagens sociala trygghetssystem, inklusive en allmän
arbetslöshetsförsäkring, kommer att ha svårt att klara.
Vi föreslår alltså att en allmän arbetslöshetsförsäkring inrättas den 1
januari 1997. Ersättningsperioden bör begränsas till 300 dagar (39).
Socialförsäkringarna och
arbetslösheten
Ersättningsfrågorna vid arbetslöshet aktualiserar den vidare
frågan om hur socialförsäkringssystemets ersättningsregler i
stort påverkar arbetslösheten.
För att förhindra en permanent massarbetslöshet krävs en vilja till
nytänkande när det gäller socialförsäkringarna i allmänhet och arbetslöshets-
försäkringen i synnerhet.
Ett grundläggande problem är att nuvarande ordning leder till mycket höga
reservationslöner. Därmed menas den lön som en arbetstagare kräver för att
acceptera ett erbjudet arbete. Reservationslönen bestäms av den
konsumtionsnivå vederbörande kan upprätthålla utan att acceptera det
erbjudna arbetet.
Det centrala i reservationslönens bestämning är nivån på arbetslöshets-
ersättningen, ersättningen vid deltagande i arbetsmarknadspolitiska åtgärder,
samt möjligheterna att erhålla andra ekonomiska stöd såsom bostadsbidrag,
barnbidrag och socialbidrag. Till detta bör läggas individens möjligheter att
konsumera offentliga nyttigheter, exempelvis skolor, badhus, barnomsorg och
sjukvård, till låga kostnader.
Hänsyn bör också tas till de kostnadsminskningar, p.g.a. exempelvis
reducerade rese- och matkostnader, samt de fördelar i form av bl.a. ökad
fritid, möjligheter till vidareutbildning och svartarbete som följer av
arbetslöshet.
Det problem som uppkommer vid för höga reservationslöner är att
individen blir mindre benägen att acceptera de arbeten som erbjuds. Söktiden
när den arbetslöse letar arbete förlängs, och rörligheten mellan lokala
marknader, över branschgränser och mellan yrken, minskar.
Höga reservationslöner riskerar att leda till en allt större strukturell
arbetslöshet. Med strukturell arbetslöshet avses vanligtvis den
arbetslöshetsnivå som är oberoende av konjunkturen och som är förenlig med
prisstabilitet.
En orsak till att arbetslöshet uppkommer är att fackföreningar driver upp
lönenivån i företagen. För fackföreningen är vinsten av att lönerna höjs att
medlemmarna får mer resurser, medan kostnaden ligger i att en del av
medlemmarna riskerar att förlora sina arbeten. Med goda alternativa
försörjningsmöjligheter, som är mer eller mindre likvärdiga eller i närheten
av lönerna, sjunker fackföreningarnas kostnader för att driva upp lönerna,
eftersom deras medlemmar drabbas mindre hårt.
Reservationslönerna påverkar inte bara lönebildningen. De minskar också
flexibiliteten och anpassningsförmågan. I början av 1990-talet drabbades
Sverige av en kraftig kombinationschock i form av en kostnadskris, en snabbt
stigande realränta och en kraftig desinflationsprocess, vilket ledde till en
snabb kontraktion av den konkurrensutsatta privata sektorn.
Industrisysselsättningen minskade dramatiskt. Det som hände var ett direkt
resultat av missgrepp under lång tid. En devalveringsgödd arbetsmarknad
kapsejsade.
Med höga reservationslöner är risken stor att den strukturella
arbetslösheten ökar decennium efter decennium, därför att återströmningen
till arbetsmarknaden efter varje lågkonjunktur blir begränsad. Erfarenheter
från andra länder visar att risken för en sådan utveckling är påtaglig.
Arbetsmarknaderna i Europa kännetecknas av att arbetslösheten inte återgår
till tidigare nivåer när den väl stigit. Ett skäl till detta är att personer som
varit
långtidsarbetslösa tenderar att förlora det humankapital, bl.a. i form av
arbetsdisciplin och samarbetsförmåga, som krävs för att kunna sköta ett
arbete.
Bland svenska experter rådde det länge samstämmighet om att de negativa
effekterna av höga ersättningsnivåer var begränsade. Idag är detta starkt
ifrågasatt, bl.a. av de amerikanska ekonomer som studerat den svenska
arbetsmarknaden tillsammans med Studieförbundet Näringsliv och Samhälle
(SNS) och i den expertrapport som gjordes för den parlamentariska
arbetsmarknadskommittén.
Det är enligt vår mening angeläget att, som underlag för förändringar,
analysera sociala ersättningars, skatters och inkomstrelaterade avgifters
inverkan på lönebildningen och arbetslösheten. En sådan analys bör
presenteras för riksdagen senast hösten 1997 (40).
Insatser för anställningsbarhet
Av tradition hyllas i Sverige vad som brukar kallas en aktiv
arbetsmarknadspolitik. Konkret innebär denna att ca en
tredjedel av de arbetslösa, förutom att erhålla a-kassa eller
KAS, också engageras i någon åtgärd, t.ex. utbildning,
beredskapsarbete, arbetslivsutveckling eller någon av de
åtgärder som riktas speciellt till unga.
Erfarenheterna av den aktiva arbetsmarknadspolitiken är mycket varierande.
Åtskillig utbildning, som ofta anses vara den mest lämpliga åtgärden, ger
t.ex. enligt tillgänglig forskning tveksamma effekter ifråga om
attraktionskraften på arbetsmarknaden. Andra insatser kan verka avhållande
på den enskildes benägenhet att själv söka arbete.
Enligt vår mening behöver arbetsmarknadspolitiken i allmänhet och
Arbetsmarknadsstyrelsen i synnerhet bli föremål för en noggrann och extern
revision. En sådan revision bör syfta till att grundligt pröva frågan huruvida
den förda arbetsmarknadspolitiken alls haft några positiva effekter som inte
skulle uppstått i alla fall. Revisionen, som bör vara oberoende, bör ske
kontinuerligt för att säkerställa att de betydande insatserna ger resultat som
motsvarar kostnaderna.
Vi förordar inte att alla arbetsmarknadsinsatser inhiberas, men däremot en
långt hårdare prioritering av vilka som bör komma i åtnjutande av
arbetsmarknadspolitiska stödåtgärder. Arbetsmarknadspolitiken skall inte ges
någon stabiliseringspolitisk funktion utan syfta till att få arbetsmarknaden att
fungera bättre. Utöver förmedlingsverksamheten bör
arbetsmarknadsinsatserna i första hand koncentreras till vissa
utbildningsåtgärder samt tillhandahållandet av särskilda arbetsmöjligheter för
långtidsarbetslösa och t.ex. arbetshandikappade enligt följande principer:
Unga människor bör hänvisas till det ordinarie
utbildningsväsendet. Om detta, vad avser den
yrkesinriktade utbildningen, mera målmedvetet integreras
i företagen, förbättras effektiviteten. För unga är det
dessutom konstruktivt att få klart besked om att ingenting
annat erbjuds än seriös utbildning.
Parallellt med utbyggnaden av den eftergymnasiala
yrkesutbildning vi tidigare föreslagit bör
lärlingsutbildningen på lägre nivåer expandera. Ett
utbyggt lärlingsprogram bör introduceras helst redan vid
det kommande årsskiftet. Ersättningarna bör fastställas till
en nivå som gör lärlingsprogrammen attraktiva också för
företagen.
De huvudsakliga arbetsmarknadsinsatserna skall inriktas
mot dem som är, eller löper stor risk att bli, arbetslösa
för lång tid. För dessa bör speciella program upprättas. I
programmen bör företagen direkt engageras, om så
erfordras med någon form av stöd. Företagens insatser bör
upphandlas för att säkerställa professionella villkor.
Långtidsarbetslösa skall kunna erbjudas ett sådant
subventionerat arbete under högst 150 dagar.
För utbildningsinsatser utöver dem vi här har nämnt bör en typ av
utbildningscheckar kunna vara ändamålsenliga. Ett system med
utbildningscheckar innebär att den som anses vara i behov av en speciell
utbildning med checkens hjälp själv kan upphandla utbildningen på
marknaden.
Arbetsmarknadspolitiken kan aldrig spela annat än en begränsad roll för att
ge den enskilde fotfäste på arbetsmarknaden. Den kan heller inte utan
besvärande effektivitetsförluster och snedvridande effekter klara en
obegränsad volym. Den uppgift den till slut ges skall emellertid skötas med
högsta professionalism.
Med hänsyn inte minst till de senaste årens erfarenheter förordar vi
att de aktiva arbetsmarknadsåtgärderna snabbt ges en stramare
inriktning i enlighet med de principer vi här har förordat (41). Ett brett
lärlingsprogram bör introduceras helst till den 1 januari 1997 (42). Vid
samma tid bör också ett program för långtidsarbetslösa ha utvecklats
tillsammans med företagen (43).
De övriga åtgärder vi föreslår, t.ex. på skatteområdet och ifråga om
arbetsrätten, bör samtidigt skapa en sådan dynamik att den stramare
arbetsmarknadspolitiken också för dem som inte längre kan räkna med
fortsatta åtgärder framstår som rimlig.
Fri arbetsförmedling
Förmedling av arbete sköttes länge i form av ett monopol
inom ramen för Arbetsmarknadsverket. Detta monopol bröts
1993.
Alltjämt finns emellertid restriktioner i den privata förmedlingsverksamhet
som etablerats sedan monopolet upphörde. Mycket talar för att dessa
restriktioner gör det onödigt svårt för arbetslösa att hitta en lämplig och
intresserad arbetsgivare. Bl.a. personaluthyrningsföretagen har idag
svårigheter att utvecklas tillfullo. Företag av detta slag kan dessutom, enligt
vår uppfattning, bli utomordentligt viktiga på den framtida, mer lättrörliga
arbetsmarknaden.
Något tvång att anmäla lediga platser till den ena eller andra
arbetsförmedlingen skall inte finnas. Olika förmedlingar i konkurrens med
varandra är en bättre garanti för effektivitet än administrativa regleringar.
Arbetsförmedlingens kärnfunktion i matchningsprocessen, dvs. att
underlätta mötet mellan arbetsgivare som söker medarbetare och
arbetssökande i jakt på anställning, måste prioriteras. Det är därför angeläget
att Arbetsmarknadsverket ser över sin organisation och interna
arbetsfördelning så att detta krav kan mötas.
Att tillhandahålla en elektronisk platsbank är en under alla omständigheter
naturlig uppgift för Arbetsmarknadsverket. Till denna bank skall emellertid
vem som helst kunna anmäla platser. Tillgång till bankens information skall
alla, platsförmedlingar och enskilda, kunna ha.
Vi föreslår att kvardröjande hinder för privat arbetsförmedling
undanröjs redan från den 1 september 1996 (44). En elektronisk
platsbank bör vara brett tillgänglig senast till den 1 juli 1997.
Ett starkt lantbruk
Lantbruks- och livsmedelssektorn kan spela en viktig roll för Sveriges
ekonomi, om rätta förutsättningar ges. Enligt Lantbrukarnas riksförbund bör
ca 25 000 arbetstillfällen kunna skapas fram till sekelskiftet.
Med Sveriges EU-inträde har en viktig förutsättning för expansion
uppfyllts. Svenska livsmedelsprodukter har fått tillträde till EU som
exportmarknad. Erfarenheter från Danmark visar emellertid att EU-
medlemskapet kan utnyttjas betydligt bättre än vad som hittills skett i
Sverige. Sålunda har Danmark efter EU-inträdet fördubblat sin
slaktsvinproduktion från 10 miljoner till 20 miljoner grisar per år.
I Sverige går utvecklingen dessvärre åt motsatt håll. Lantbruksföretag slås
ut och kvoterna för mjölk och köttdjur utnyttjas inte fullt ut. Orsakerna till
detta kan sökas i den näringspolitik som regeringen bedriver med stöd av
Centern. Lantbruks- och livsmedelssektorn har belagts med ökade pålagor,
vilket skadat konkurrensmöjligheterna och hindrat expansion. Utöver de
generella försämringar för all näringsverksamhet som beslutats sedan
regeringsskiftet 1994 - höjd arbetsgivaravgift, dubbelbeskattning, förlängd
sjuklöneperiod m.m. - har lantbrukets konkurrensmöjligheter drabbats
särskilt av höjd gödselmedelsskatt, höjd dieselskatt och höjda elskatter.
Det faktum att inte Sverige utnyttjar hela det avtal som framförhandlats
med EU utgör också en belastning för lantbruksföretagen, liksom det faktum
att ersättningsprogrammen gjorts onödigt krångliga, vilket lett till ett
ytterligare försämrat utnyttjande. Regeringen och Centern har inte visat
lyhördhet för förslagen att t.ex. förenkla miljöersättningsprogrammet med ett
enklare stöd till vallodling.
Sammantaget bidrar de olika politiskt betingade kostnaderna för svenska
lantbruksföretag till att försämra investeringsklimatet, spoliera möjligheterna
till ökad förädling och försvåra bibehållandet av marknadsandelarna. För att
förbättra konkurrensläget och skapa förutsättningar för expansion bör en rad
angelägna åtgärder vidtas.
Vi anser att Sverige skall öka utnyttjandet av EU:s miljöprogram för
jordbruket jämfört med i dag. Enligt beslut av den nuvarande majoriteten i
riksdagen utnyttjar Sverige endast drygt hälften av den miljöersättning som
EU-avtalet ger möjlighet till, vilket gör att svenska lantbruksföretag hamnar i
en ofördelaktig situation. Stödet till vallodlingen bör dessutom utvidgas inom
ramen för miljöersättningen. Reglerna för miljöersättningen bör förenklas
inför nästa ersättningsperiod.
Från lantbrukets håll har även önskemål framförts om medfinansiering av
EU:s investeringsstöd för animaliesektorn. Investeringsstödet kräver en högre
andel egen finansiering än vad som gäller för miljöstödet, vilket gör det
svårare att motivera en ökad kostnad. Samtidigt har konkurrenssituationen
och därmed expansionsviljan i lantbruks- och livsmedelssektorn försämrats,
vilket kan tala för att Sverige i samma utsträckning som viktiga
konkurrentländer bör utnyttja investeringsstödet. Vi anser därför att
regeringen bör utvärdera vilka effekter för jobben ett investeringsstöd till
animaliesektorn kan få.
Även när det gäller drivmedelsskatterna möter svenska lantbruksföretag
betydligt högre kostnader än viktiga konkurrentländer, t.ex. Danmark.
Drivmedelsbeskattningen har sedan 1994 blivit särskilt märkbar för
lantbruket, eftersom man träffas dels av koldioxidskattehöjningarna, dels av
riktade skattehöjningar på diesel för traktorer. Den sammanlagda effekten av
dessa olika höjningar är så påtaglig för lantbruksföretagen att en diskussion
om de negativa konsekvenserna för jobben av höga drivmedelsskatter måste
komma till stånd.
Vi föreslår nu att insatser görs för att öka lantbrukets möjligheter att
bidra till att fler jobb skapas enligt följande:
Sverige bör öka utnyttjandet av EU:s miljöprogram för jordbruket
(45). Stödet till vallodlingen skall utvidgas inom ramen för
miljöersättningen (46). Reglerna för miljöersättningen skall förenklas
(47). En utvärdering av vilka effekter ett investeringsstöd till
animalieproduktionen kan få, bör göras (48).
Arbete för invandrare
Invandrarnas arbetsmarknad är, som vi redan nämnt,
exceptionellt svår. I vissa invandrargrupper är arbetslösheten
nästan total.
De senaste två seklen har Sverige i jämförelse med andra länder varit ett
ovanligt homogent land med ett språk, en sammanhållen kultur och med en
nationell identitet. Vårt land har sluppit krig, inre konflikter och etniska
motsättningar. Under perioden 1870-1970 var Sverige tillsammans med
Japan det land som ökade sitt välstånd mest.
I dag är situationen annorlunda. 1,6 miljoner människor i vårt land har
invandrarbakgrund i första och andra generationen. Sverige är därmed ett av
de mest invandrartäta länderna i Europa. Bara sedan 1991 har Sverige tagit
emot 200 000 flyktingar och anhöriga, främst från det forna Jugoslavien.
Arbetslösheten bland invandrarna är betydligt högre än för svenska
medborgare. Även under högkonjunkturen i slutet av 1980-talet låg
arbetslösheten på 30-50 procent för vissa invandrargrupper (iranier, irakier,
somalier). Under lågkonjunkturen har utslagningen av arbetskraft varit
betydligt större bland invandrarna än bland infödda svenskar. I dag finns det
invandrargrupper där arbetslösheten uppgår till 90 procent.
Strukturförändringarna i näringslivet innebär att mindre kvalificerade jobb
försvinner, att arbetsgivaren ställer högre krav på de arbetssökande men
också att arbetsorganisationerna förändras så att samverkan och
medarbetarskap blir viktigare. Invandrarnas "kulturella och sociala
kompetens" vägs in vid anställningstillfället.
Åtskilliga invandrare bär med sig traditioner och kunskaper om eget
företagande. Många har också startat egna företag, främst inom service och
handel, och lyckats bra. Många fler skulle både vilja och kunna starta egna
företag, om bättre förutsättningar förelåg.
Oberoende av vilken kompetensnivå invandrarna har, tycks den emellertid
inte räcka till vid inträde på den svenska arbetsmarknaden på den relevanta
nivån. Även kvalificerade och akademiskt utbildade invandrare hänvisas till
lägre betalda jobb. En stor resurs blir därmed outnyttjad i svenskt arbetsliv.
Evaluering av examina sker, men går långsamt. Den akademikerpraktik som
infördes under förra mandatperioden, liksom invandrapraktiken, har
avskaffats av Socialdemokraterna.
Att så många invandrare och flyktingar har svårt att komma till sin rätt i
Sverige sammanhänger med den enhetspolitik som så länge präglat framför
allt den soialdemokratiska s.k. välfärdspolitiken. Den motverkar den variation
som inte minst för invandrarna är en grundläggande förutsättning för att den
egna identiteten skall kunna upprätthållas också i deras nya hemland.
Vi vill varna för varje speciell politik för att söka ordna jobb åt invandrare.
Det svåraste hindret för invandrare, liksom för andra grupper av arbetslösa, är
de höga skatterna och de stelbenta arbetsrättsreglerna. Hindren slår emellertid
extra hårt mot dem som från början möter de största svårigheterna.
Arbetsgivare drar sig idag för att anställa, trots att det finns mängder av
arbetsuppgifter, som nu inte utförs därför att köparens kostnader blir för höga.
I stället hänvisas alltför många till ett kravlöst bidragsberoende. Dessvärre
blir också svartjobb effekten av vår skatte- och arbetsrättslagstiftning. De
förslag vi tidigare framfört skulle ge påtagliga och goda effekter också för
många invandrare.
Det går inte heller att subventionera fram de hundratusentals arbetstillfällen
som behövs för att också invandrarna skall kunna bidra fullt ut till Sveriges
utveckling eller att kvotera fram särskilda arbeten för invandrare.
Arbetsmarknaden måste avregleras så att utbud och efterfrågan kan närma sig
varandra.
Ett stort hinder för invandrarnas inträde på den svenska arbetsmarknaden
och i det svenska samhällslivet i övrigt är bristande kunskaper i svenska men
också i vad som skulle kunna kallas för de sociala koder som behövs för att
komma till sin rätt på arbetsmarknaden. Utbildning i allmänhet och utbildning
i svenska i synnerhet bör överordnas all annan utbildning för invandrare utan
svenskkunskaper. Utan det språk som talas här kommer många invandrare att
förbli på arbetsmarknadens utsida.
Svenska för invandrare (SFI) ges till alla, men motivationen är ibland låg.
Kvaliteten på lärarna, men också på undervisningens organisation, har mött
kritik. Det är enligt vår mening av största vikt att insatserna för att
förbättra
invandrarnas kunskaper i svenska förbättras.
Hemspråksundervisning i skolan anses ha betydelse för den kulturella
identiteten. Skolans huvuduppgift måste emellertid först och främst vara att
bibringa eleverna kunskaper i svenska. Invandrarföreningar och
studieförbund kan erbjuda hemspråksundervisning utöver detta. De sverige-
finska friskolorna, liksom numera också andra friskolor, är exempel på hur
elever med invandrarbakgrund som så önskar, kan få mer av bl.a.
hemspråksundervisning än vad den allmänna skolan ger.
Skolor med olika huvudmän har större möjligheter att erbjuda alla, också
invandrare, en utbildning som både ger goda kunskaper och en tydlig
identitet. En konstruktiv friskolepolitik är därför också en politik för att ge
bättre förutsättningar för invandrare att kunna göra sig gällande på
arbetsmarknaden.
Vi föreslår alltså att svenskundervisningen för invandrare skall ges
högsta prioritet (49). Regeringen bör under den kommande hösten
återkomma till riksdagen med ett program för hur detta kan ske. En
nationell skolpeng säkrar invandrarskolors möjlighet att utvecklas.
Övriga frågor
Regional attraktionskraft i stället för
bidrag
Regionalpolitiken har till syfte att utveckla möjligheterna att
arbeta och bo i alla delar av landet. Insatserna har haft
begränsad framgång. Arbetslösheten är avsevärt högre t.ex. i
Norrland än i övriga delar av landet.
Ett huvudinslag i regionalpolitiken är allehanda bidrag till företag och
andra som vill etablera och expandera verksamhet i särskilt utsatta delar av
Sverige. Sådana nationella bidrag förstärks efter Sveriges inträde i
Europeiska unionen med speciella, ofta starkt selektiva, EU-stöd.
Vi vill ifrågasätta om en politik med denna inriktning någonsin kan ge
annat än mycket marginella effekter till höga kostnader. Bidragen snedvrider
konkurrensvillkoren och riskerar att ge fel incitament. Bidragen i sig blir lätt
mer betydelsefulla än själva den verksamhet de avses stödja. Företag med
begränsade framtidsutsikter kan lockas till etableringar på bekostnad av de
mer växtkraftiga.
Vi är övertygade om att det skulle vara till fördel om regionalpolitikens
tyngdpunkt försköts från stöd till insatser i syfte att göra orter och regioner
mer attraktiva för företagsexpansion på företagens egna villkor. Goda
utbildningsmöjligheter är i detta sammanhang särskilt betydelsefulla med
också en god infrastruktur i övrigt. Regioner som idag har otillräcklig
växtkraft skulle kunna vinna mer på en inriktning mot utvecklingsbara
nischer än ett planlöst plockande efter vilket expansionserbjudande som helst.
Vi föreslår att en helt ny utbildningsorganisation, med stöd av det
modernaste av informationsteknik, utvecklas för att kunna erbjuda
allehanda utbildningsinsatser i Norrlands inland. Umeå universitet,
Högskolan i Luleå och Mitthögskolan bör göras till gemensamt
ansvariga för den nya utbildningsorganisationen som bör introduceras
den 1 januari 1997 (50).
Denna i grunden distansuppbyggda utbildning bör kunna omfatta alla
utbildningsnivåer. Dess syfte skall vara att säkerställa att
företagsetableringar inte uteblir därför att utbildningsmöjligheterna för
anställda, men också för de anställdas familjer, inte är
konkurrenskraftiga jämfört med andra delar av landet.
Ifråga om de särskilda stödinsatser som likväl knappast kan undvaras
förordar vi en avveckling av det selektiva företagsstödet. Länsstyrelserna bör
emellertid även i framtiden ha vissa resurser till sitt förfogande, inte minst
för
att ett konstruktivt EU-stöd skall kunna ges en nödvändig nationell
medfinansiering. Alla insatser som utgår från länsstyrelserna måste emellertid
enligt vår mening uppfylla vissa bestämda villkor för att förhindra ett
felaktigt bruk. Riskdelning med privata investerare är betydelsefullt.
Infrastrukturinvesteringar skall ges företräde.
Senast två år efter det att stöd beviljats skall en fristående utvärdering
göras
av stödets effekter.
Vi föreslår att en ny ordning för anslag till särskilda regionala
investeringar bör introduceras. Länsstyrelserna bör härvid ha en
huvudroll (51).
Kvinnor kan
Vissa delar av arbetsmarknaden är av tradition starkt
könsuppdelade. Vården och omsorgen har sålunda en stark
övervikt av kvinnliga medarbetare.
Från början av 1960-talet fram till 1990 ökade antalet förvärvsarbetande
personer i Sverige med 900 000. Ökningen berodde främst på kvinnornas
inträde på arbetsmarknaden. Under denna trettioårsperiod ökade andelen
förvärvsarbetande kvinnor från 53 till 86 procent. De senaste decennierna
kännetecknas av att delvis andra grupper än tidigare sökt sig ut på
arbetsmarknaden, nämligen gifta kvinnor och småbarnsmammor.
Traditionellt kvinnliga arbetsuppgifter inom vård, omsorg och undervisning
är i Sverige tjänster som i huvudsak tillhandahålls av den offentliga sektorn.
På grund av de offentliga monopolen har kvinnornas arbetsmarknad kommit
att bli mycket begränsad.
57 procent av de förvärvsarbetande kvinnorna återfinns inom den offentliga
sektorn. Många yrken är totalt kvinnodominerade. Vi har alltså fått en starkt
könssegregerad arbetsmarknad.
Den centralstyrda lönepolitik som har bedrivits i Sverige bygger på den
socialdemokratiska, kollektivistiska synen på människor som likformiga och
utbytbara. Den har lett till flera obalanser. Sverige har blivit ett
låglöneland
för högutbildade och ett höglöneland för lågutbildade. Detta fenomen är
särskilt markant inom den offentliga sektorn, där den s.k. dubbla obalansen
länge har diskuterats. Den leder till att staten och kommunerna får allt svårare
att rekrytera och behålla kompetens.
Den offentliga sektorns monopolställning har lett till att särskilt kvinnor
ofta får en blygsam utdelning på sina investeringar i högre utbildning. Det är
enligt vår uppfattning oacceptabelt. Till följd av att sjukvården i princip har
varit ett offentligt monopol har den enda arbetsgivaren på området kunnat
förhindra en rimlig löneutveckling för t.ex. sjuksköterskor.
Andelen kvinnliga chefer är låg, trots att många anser att kvinnor har de
egenskaper som krävs och kommer att krävas i det framtida arbetet -
lyhördhet , samarbetsförmåga och flexibilitet. Enligt SCB-rapporten "Man är
chef" finns bland totalt 70 000 chefer endast 13 000 kvinnliga sådana. Av
naturliga skäl återfinns de flesta kvinnliga cheferna i den offentliga sektorn.
Det finns många förklaringar till denna snedfördelning. Den
sammanhänger naturligtvis med gamla traditioner -
näringslivet och förvaltningarna är uppbyggda av män i ett
samhälle som såg helt annorlunda ut än den värld som nu är.
I det samhället hade kvinnor ännu inte börjat slitas mellan
hemarbete och lönearbete.
För att få fler kvinnor i chefsbefattningar måste de gamla strukturerna
omprövas. Många kvinnor önskar t.ex. ett mer flexibelt chefsskap, både i tid
och innehåll. "Team Builder", en modell för roterande chefsskap, är en
modell som provats på Ericsson Telecom med framgång. Gruppens
medlemmar stöder varandra och har ett kreativt samarbete. Kvinnor som har
prövat denna arbetsform beskriver det roterande chefsskapet som ett slags
"växthus" för nya chefer. Man framhåller att alla teorier om den lärande
organisationen här har blivit omsatta i praktiskt handlande.
Idag kan det alltså konstateras att det inte har lyckats att uppnå den
jämställdhet på arbetsmarknaden som är önskvärd samt att en del av
förklaringen till detta ligger inbyggd i "den svenska modellen". En ensidig
och begränsad arbetsmarknad har inte haft den flexibilitet som är nödvändig
för att fullt ut ta vara på kvinnornas mångsidighet och kompetens.
I det nuvarande samhällsekonomiska läget har det också blivit allt mer
uppenbart att kvinnornas arbetsmarknad är sårbar. Offentlig expansion är inte
längre möjlig. Många kvinnor har helt enkelt blivit beroende av ett system
som är på väg att kollapsa.
Det kan just nu te sig som om förutsättningarna för arbete och försörjning
skulle vara hotade för alla de kvinnor som arbetar inom vården och
omsorgen. I själva verket finns det emellertid goda skäl att anta, att behovet
av sådana tjänster i stället är växande. Uppgiften blir alltså att finna nya
former för organisationen och finansieringen av arbetet.
Vi anser att de offentliga monopolen måste brytas upp så att kvinnor i lika
stor utsträckning som män kan finna alternativa arbetsgivare. Kvinnors
arbetsmarknad skall avregleras så att den faktiskt blir det som ligger i ordet
marknad. Utrymmet för individuell lönesättning måste vidgas.
Vårt förslag om att med en rätt till skatteavdrag stimulera utvecklingen av
hemtjänster skulle också bidra till en ny arbetsmarknad för många kvinnor.
I USA i mitten av 1970-talet ägdes och drevs 4 procent av småföretagen av
kvinnor. Idag uppgår det kvinnliga småföretagandet där till ca 35 procent, i
staterna kring New York ända upp till 50 procent. Vi förutser en liknande
utveckling i Sverige, om man bara låter den privata tjänstesektorn få de
förutsättningar som krävs.
Det fåtal kvinnor som hittills fått möjlighet att bedriva privat hemvård i
Sverige vittnar bl.a. om större inflytande över sin arbetssituation, ny
yrkesstolthet och högre arbetsmoral jämfört med när de utförde samma arbete
som anställda i den kommunala hemtjänsten. Vad de därmed beskriver är
viktiga steg också mot ökad jämställdhet.
Vi föreslår att ett program för att främja kvinnors möjligheter på
arbetsmarknaden bör utvecklas, där en upplösning av dagens offentliga
monopol utgör ett huvudinslag. Programmet bör redovisas för riksdagen
senast hösten 1997 (52).
Rehabilitering
En växande grupp medarbetare har kommit att få sådana
svårigheter på arbetsmarknaden att behov uppstått av mer
bestämda rehabiliteringsåtgärder. Sådana ombesörjs idag av
flera institutioner. Mest omfattande är den verksamhet som
bedrivs av Samhall.
Det kan enligt vår mening ifrågasättas hur effektivt det nuvarande
rehabiliteringssystemet faktiskt är. Lagstiftning och kontroll är sannolikt lika
problematiska som verktyg här som på flertalet andra områden relaterade till
den moderna arbetsmarknaden.
Enligt vår mening borde ett mer ändamålsenligt rehabiliteringssystem
bygga på ett mera direkt samarbete med företagen. Överenskommelser med
företag om att dessa svarar för preciserade rehabiliteringsuppgifter vore
sannolikt bättre än den institutionaliseringslinje som nu uppenbarligen vinner
utbredning. Vi förordar att ett förslag om rehabilitering i företagen
utvecklas och föreläggs riksdagen (53). Samhalls verksamhet liksom
systemet med lönebidrag bör samtidigt bli föremål för en extern
utvärdering (54).
Kraften i en genomgripande
förnyelse
Sverige måste genomgå en genomgripande förnyelse om
arbetena skall bli fler. Förändringarna behöver komma
snabbt för att inte ett växande antal människor skall fastna i
långtidsarbetslöshet med de svårigheter som härav följer att
återinträda på arbetsmarknaden.
De förslag vi framfört i denna motion innebär betydande förändringar av de
strukturer och institutioner som bildar ram för dagens svenska arbetsmarknad.
Vi gör så därför att regeringens politik illustrerar att det inte går att häva
massarbetslösheten med traditionella lösningar, dvs. lösningar som tar sin
utgångspunkt i föreställningen att arbetsmarknaden inte förändras.
Den verkliga arbetsmarknaden är emellertid långt ifrån statisk. Det senaste
decenniet har tvärtom präglats av en dramatisk förnyelse. Regelverk och
strukturer i vårt land har trots detta i hög grad förblivit intakta. Ju större
gapet
blivit mellan verklighet och politisk fiktion, desto tydligare framgår det att
själva ramen inte längre överensstämmer med arbetsmarknadens förändrade
karaktär.
Socialdemokraterna, som inte velat se vart utvecklingen bär och som
historiskt därtill bundit sig för en sysselsättningspolitik som just utgår från
en
statisk arbetsmarknad, tvingas nu välja mellan - som man rimligen uppfattar
det - två onda ting: en politik man vet inte längre fungerar och en politik
anpassad efter en bild av arbetsmarknaden man inte vill vidkännas och som
därtill utsätter partisammanhållningen för starka påfrestningar. Det är inte
mycket som tyder på att en sådan valsituation leder till att rätt politik kommer
att föras med nödvändig kraft.
Den som förstått arbetsmarknadens övergång från industrialismens villkor
till informations- och kunskapssamhällets vet att allt fler inarbetade
föreställningar om arbetet och dess roll i samhället kommit att ifrågasättas.
Med den utgångspunkten, väsensskild från allt det som alltjämt karaktäriserar
en statisk syn på arbetsmarknaden, handlar det inte om att finna något
andrahandsalternativ, som till nöds kan hålla till nästa kvartalsrapport från
AMS. Vi har för vår del strävat efter att presentera en motion befriad från den
blandning av panikåtgärder och trixande med statistik som regeringen hittills
ägna sig åt i så stor utsträckning.
Vi har inga illusioner om att de som inte vill se vad nya
arbetsmarknadsvillkor kräver också ifråga om ny politik med ens skall
acceptera alla våra förslag. Fast i sin skenbild blir det förmodligen alltjämt
naturligt för den samlade vänstern att beskriva varje förändring som en
försämring. Och det är förvisso riktigt att det finns enskildheter i våra
förslag
som - allt annat lika - skulle lägga en större ansvarsbörda på enskilda
medarbetare såväl som arbetsgivare och som mot bakgrund av traditionella
svenska välfärdspolitiska principer därför skulle rubriceras som
"försämringar".
Nu är emellertid inte allt annat lika. Varje enskilt förslag är en del av en
sammanhållen politik för tillväxt, utvecklat välstånd och mänsklig växt.
Vidmakthållandet av det gamla leder inte bara till svårigheter att bevara
välståndet sådant vi lärt känna det. Det får också direkta konsekvenser för
arbetsmarknaden i form av ökad otrygghet, färre arbetstillfällen och en större
orättfärdighet. Det är därför förnyelsen måste ske nu. Ju längre den dröjer,
desto fler blir det som i onödan kommer att fara illa.
Den politik vi här har förordat utgör en sammanhållen helhet. Den
bör också genomföras som sådan och följas upp noggrant. Regeringen
bör med jämna mellanrum redovisa vilka effekterna blir och föreslå
förstärkningar, t.ex. ytterligare skattesänkningar, om detta skulle visa
sig nödvändigt (55).
För de förändringar där vi föreslår ett ikraftträdande redan under
innevarande år får det ankomma på berört utskott att utforma erforderlig
lagstiftning.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om riktlinjer för den ekonomiska politiken i syfte att
främja tillväxt och fler arbetstillfällen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om förutsättningar för en flexibel lönebildning,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om studier av goda internationella exempel,
4. att riksdagen hos regeringen begär förslag om enklare regler för
nya företagare och för att anställa i enlighet med vad som anförts i
motionen,
5. att riksdagen hos regeringen begär förslag om slopad
dubbelbeskattning i enlighet med vad som anförts i motionen,
6. att riksdagen beslutar om lindrade spärregler för fåmansbolag
från och med den 1 januari 1997 i enlighet med vad som anförts i
motionen,
7. att riksdagen beslutar ändra lagstiftningen om riskkapitalavdrag
från och med den 1 januari 1997 i enlighet med vad som anförts i
motionen,
8. att riksdagen beslutar att inkomster av royalty som härrör från
patent skall beskattas som kapitalinkomst från den 1 januari 1997 i
enlighet med vad som anförts i motionen,
9. att riksdagen beslutar införa rätt till nuvärdeavskrivning från den
1 september 1996 i enlighet med vad som anförts i motionen,
10. att riksdagen beslutar om återgång till tidigare betalningsregler
för mervärdesskatt från den 1 september 1996 i enlighet med vad som
anförts i motionen,
11. att riksdagen hos regeringen begär förslag om sänkning av den
statliga inkomstskatten till 20 % från den 1 januari 1997 i enlighet med
vad som anförts i motionen,
12. att riksdagen hos regeringen begär förslag om sänkning av
egenavgiften till sjukförsäkringen med tre procentenheter i förhållande
till genomförda och beslutade höjningar fram till 1998 i enlighet med
vad som anförts i motionen,
13. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ökad
förmånsrelatering av socialavgifterna i syfte att minska den totala
skatten på arbete i enlighet med vad som anförts i motionen,
14. att riksdagen hos regeringen begär förslag om avveckling av
den allmänna löneavgiften i enlighet med vad som anförts i motionen,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts beträffande generellt sänkt kommunalskatt,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts beträffande reformering av mervärdesskatten,
17. att riksdagen beslutar upphäva de höjningar av
energibeskattningen som föreslogs i proposition 1995/96:198 i enlighet
med vad som anförts i motionen,
18. att riksdagen beslutar om en 50-procentig skattereduktion för
vissa hushållstjänster i enlighet med vad som anförts i motionen,
19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om beskattningen av tjänstebilar,
20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om skyldighet för kommunerna att upphandla i
konkurrens,
21. att riksdagen hos regeringen begär förslag om inställelse av
uppgiftslämnandeskyldighet under två år i enlighet med vad som
anförts i motionen,
22. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en statlig avregleringsdelegation,
23. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av
förmånsrättslagen (1970:979) om förmånsrätt för skattefordringar i
enlighet med vad som anförts i motionen,
24. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om reformeringen av systemet med löneförmånsrätt
och lönegaranti.
25. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om fortsatta privatiseringar,
26. att riksdagen hos regeringen begär förslag till en förenklad
arbetsrätt att gälla från den 1 januari 1999 i enlighet med vad som
anförts i motionen,
27. att riksdagen beslutar att från den 1 september 1996 till den 31
december 1998 sätta lagen om anställningstrygghet ur kraft i enlighet
med vad som anförts i motionen,
28. att riksdagen beslutar om vissa ytterligare förändringar av
arbetsrätten i enlighet med vad som anförts i motionen,
29. att riksdagen hos regeringen begär förslag om att
arbetsdomstolen skall upphöra från den 1 januari 1999 i enlighet med
vad som anförts i motionen,
30. att riksdagen beslutar om en förändring av LAS vad gäller
uppsägningstiden i enlighet med vad som anförts i motionen,
31. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om den svenska arbetsrättsliga hållningen i EU,
32. att riksdagen hos regeringen begär förslag om en nationell
skolpeng med sikte på den 1 juli 1999 i syfte att konkurrensutsätta
skolan i enlighet med vad som anförts i motionen,
33. att riksdagen hos regeringen begär förslag om en utbyggnad
med 20 000 platser på tre år i eftergymnasial utbildning tillsammans
med företagen, i enlighet med vad som anförts i motionen,
34. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ett program för
förstärkt kvalitet i den högre utbildningen i enlighet med vad som
anförts i motionen,
35. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ett långsiktigt
kunskapsprogram i enlighet med vad som anförts i motionen,
36. att riksdagen hos regeringen begär förslag om personliga
utbildningskonton i enlighet med vad som anförts i motionen,
37. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en särskild utredning av vilka forskningsområden
som har särskild betydelse och särskild potential för Sverige och
svenska företag,
38. att riksdagen hos regeringen begär förslag om en databas om
forskning i enlighet med vad som anförts i motionen,
39. att riksdagen hos regeringen begär förslag till en allmän
arbetslöshetsförsäkring i enlighet med vad som anförts i motionen,
40. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om analyser av sociala ersättningars, skatters och
inkomstrelaterade avgifters påverkan på lönebildning och arbetslöshet,
41. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om nödvändigheten av en stramare
arbetsmarknadspolitik,
42. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ett brett
lärlingsprogram med introduktion den 1 januari 1997 i enlighet med
vad som anförts i motionen,
43. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ett nytt
stödsystem för långtidsarbetslösa i enlighet med vad som anförts i
motionen,
44. att riksdagen hos regeringen begär förslag om undanröjande av
kvarvarande hinder för privat arbetsförmedling i enlighet med vad som
anförts i motionen,
45. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ett ökat svenskt
utnyttjande av EU:s miljöprogram för jordbruket i enlighet med vad
som anförts i motionen,
46. att riksdagen hos regeringen begär förslag till utvidgat stöd till
vallodlingen inom ramen för miljöstödet i enlighet med vad som
anförts i motionen,
47. att riksdagen hos regeringen begär förslag till förenklade regler
för miljöersättningen i enlighet med vad som anförts i motionen,
48. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en utvärdering av effekterna av ett
investeringsstöd till animalieproduktion,
49. att riksdagen hos regeringen begär förslag om en förbättring av
svenskundervisningen för invandrare i enlighet med vad som anförts i
motionen,
50. att riksdagen hos regeringen begär förslag om en ny
utbildningsorganisation i Norrland i enlighet med vad som anförts i
motionen,
51. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en ny ordning för regionalt stöd,
52. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ett program för att främja kvinnors möjligheter på
arbetsmarknaden,
53. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ett nytt system för rehabilitering,
54. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en utvärdering av Samhall och systemet med
lönebidrag,
55. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en kontinuerlig redovisning av effekterna av
åtgärderna för fler jobb.
Stockholm den 10 juni 1996
Carl Bildt (m)
Lars Tobisson (m)
Sonja Rembo (m)
Anders Björck (m)
Knut Billing (m)
Birger Hagård (m)
Gun Hellsvik (m)
Gullan Lindblad (m)
Bo Lundgren (m)
Inger René (m)
Karl-Gösta Svenson (m)
Per Unckel (m)
Per Westerberg (m)