med anledning av prop. 1995/96:162 EG:s arbetstidsdirektiv
EG:s arbetstidsdirektiv är i första hand ett skyddsdirektiv.
Det innehåller föreskrifter om minimikrav för att garantera
hälsa och säkerhet för arbetstagarna. Det antogs med stöd av
artikel 118a i vilket bl a föreskrivs att direktiv skall antas
med minimikrav för att främja förbättringar, särskilt inom
arbetsmiljöområdet, i syfte att åstadkomma ett ökat skydd för
arbetstagarnas hälsa och säkerhet. Det framgår klart och
entydigt att det handlar om minimikrav och att
medlemsländerna har att genomföra dessa minimikrav.
Regeringen redovisar i sin proposition att Storbritannien
ifrågasatt om den rättsliga grunden för direktivet är korrekt.
Vi väljer att tolka detta som en ren historieskrivning och inte
som att regeringen avser att lyfta fram Storbritannien som ett
föregångsland när det gäller att bryta mot minimikrav som
antagits för att främja arbetsmiljön.
Regeringen anser att den svenska arbetstidslagen kombinerad med annan
skyddslagstiftning ger samma skydd som EG-direktivet. Regeringen föreslår
därför enbart att rätten att träffa kollektivavtal och dispenser givna av
Arbetarskyddsstyrelsen begränsas så att de ej innebär att regler med ett lägre
skyddsvärde skall tillämpas för arbetstagarna än vad som följer av EG-
direktivet.
Vi menar att den svenska lagstiftningen inte ger samma skydd som EG-
direktivet när det gäller begränsning av veckoarbetstiden, dygnsvila och
rätten till omplacering vid nattarbete. Vi saknar också reglering av
hemarbete.
Detta innebär att Sverige fr. o. m. den 23 november 1996 kommer att bryta
mot EG-direktivet i de fall en majoritet stödjer regeringens proposition.
Sverige och Storbritannien kommer att vara de två länder som vägrar att
införa minimiregler inom arbetsmiljöområdet.
Regeringens metod för
genomförande av EG-
direktivet
Regeringen menar att den svenska arbetstidslagen
kombinerad med annan skyddslagstiftning ger samma skydd
som EG-direktivet. Regeringen hänvisar till arbetsmiljölagen
och ibland förarbeten till arbetsmiljölagen samt
Arbetarskyddsstyrelsens föreskrifter. Lägger man ihop dessa
lagar, deras förarbeten och vissa föreskrifter skulle man
enligt regeringen få ett likvärdigt skydd.
Enligt vår uppfattning är det viktigt att de regler som styr det svenska
arbetslivet skall vara enkla och tydliga och framgå av lagtexten. Det är inte
rimligt att enskilda arbetsgivare eller enskilda arbetstagare skall behöva
känna till förarbeten eller slå i flera lagar kombinerade med olika föreskrifter
när de skall ta reda på vad som gäller i arbetstidsfrågan.
Metoden är felaktig och dessutom otydlig och svårbegriplig och kommer
att bädda för en rad långvariga och infekterade EG-rättsliga efterspel. Enligt
vår mening bör direktivets minimikrav ses över på nytt och genom
uttryckliga regler införlivas i svensk lagstiftning.
Regeringen hänvisar till att Arbetstidskommittén skall återkomma i frågan
varför arbetstidslagen i princip kan kvarstå oförändrad i väntan på en total
översyn.
Vi konstaterar att endast två och en halv månad återstår av utredningstiden
och att kommittén ännu inte återkommit till EG-direktivet, samtidigt som
arbetet med en eventuell arbetstidsreform inte konkretiserats. Vi har svårt att
förstå hur kommittén med den begränsade tidsramen skall kunna återkomma
till EG-direktivet. Vi menar också att tekniken att införa en lagförändring
(som inte täcker EG-direktivets minimikrav) som enbart skall gälla temporärt
i avvaktan på en ny lagstiftning är en dålig teknik. Det undergräver respekten
för lagen och måste verka minst sagt förvirrande för dem som skall tillämpa
lagen.
Genomförandet
Arbetstidslagens regler är i stort dispositiva dvs de kan
avtalas bort, och på samtliga arbetsmarknadssektorer har
parterna träffat kollektivavtal om arbetstidens förläggning
som i större eller mindre grad avviker från lagen. Regeringen
använder detta som intäkt för att det räcker med en regel om
att kollektivavtalen inte får underskrida EG-direktivets
minimikrav. Det innebär att de som idag finns på en
arbetsplats som inte har kollektivavtal inte omfattas av EG-
direktivet enligt lagen. Den arbetsgivare som söker
vägledning i lagen om begränsningar hittar ingen vägledning.
Trots det är han eller hon enligt EG-domstolen skyldig att
följa direktivet. Den anställde omfattas inte av direktivet
enligt svensk lag men väl enligt EG.
Enligt regeringen finns det en möjlighet att genomföra direktivet genom att
arbetsmarknadens parter fastställer de nödvändiga bestämmelserna. För att
detta ska gälla krävs heltäckande avtal eller s k allmängiltigförklarade avtal,
vilket saknas i Sverige. Regeringen lägger också stor vikt vid att det skall
finnas utrymme att genomföra arbetstidsdirektivet genom kollektivavtal som
slutits med avvikelse från arbetstidslagstiftningen.
Naturligtvis kan även en arbetstidslag som innehåller minimikrav enligt
EG anpassas via kollektivavtal enligt direktivets egna bestämmelser.
Möjligheten att behålla flexibiliteten i kollektivavtalen begränsas inte av att
direktivet tas in i lagstiftningen.
Den juridiska tillämpningen
Vi delar Arbetsdomstolens, Arbetslivsinstitutets, Sveriges
advokatsamfunds och Hovrätten för Västra Sveriges
uppfattning att metoden att hänvisa direkt till direktivets
regler kommer att skapa oklarheter och problem vid
tillämpningen. Konsekvenserna av förslaget kan bli att
huvudansvaret för rättstillämpningen inte längre med
säkerhet kommer att ligga hos svenska domstolar och
myndigheter eftersom domstolarna i många fall kommer att
bli tvungna att begära tolkningsbesked från EG-domstolen.
Begränsning av
veckoarbetstiden
EG-direktivets huvudregel säger att den samlade
veckoarbetstiden får uppgå till högst 48 timmar i veckan
(inkl övertid) och att veckoarbetstiden får
genomsnittsberäknas på högst fyra månader. Den svenska
lagstiftningen medger ett högre arbetstidsuttag under samma
period. Enligt svensk lagstiftning kan ordinarie arbetstid och
maximalt utnyttjande av övertid under samma period tas ut
till 892 timmar, dvs 61 timmar mer, vilket motsvarar en och
en halv arbetsvecka - en väsentlig skillnad.
Att regeringen vägrar att lyfta in 48 timmarsbegränsningen i arbetstids-
lagen beror enligt propositionen på att svensk lagstiftning innehåller en
strängare restriktion sett över året och att EG-direktivet under vissa omstän-
digheter tillåter avvikelser från beräkningsperioden. Regeringens argumen-
tation innebär att EG-direktivets möjlighet till avvikelser görs till norm och
att skyddet mot ett högt koncentrerat övertidsuttag ej tillåts få genomslag i
svensk lagstiftning. Det innebär att grundprincipen att EG-direktivet i första
hand skall vara ett skydd för löntagarna sätts ur spel, allt för att bibehålla
möjligheten till ett högre, mer koncentrerat övertidsuttag.
Vi menar att EG-direktivets regel om maximalt arbetstidsuttag på 48
timmar (inkl övertid) ska införlivas i arbetstidslagen. Införlivandet ska ske
med bibehållet svenskt arbetstidsbegrepp och med en beräkningsgrund på
maximalt fyra månader. Avvikelser från denna regel skall endast kunna göras
i kollektivavtal eller genom dispens från Arbetarskyddsstyrelsen och enbart
på de grunder som direktivet anger.
EG-direktivets minimikrav på att motverka ett högt koncentrerat övertids-
uttag kan inte kringgås genom att hänvisa till att Sverige på andra områden
har högre krav. Det varken uppväger eller motiverar att Sverige skall bryta
mot minimikravet på veckoarbetstid, något som regeringen på sid 26 i
propositionen medger att man gör.
Dygnsvila
EGdirektivet föreskriver att arbetstagare skall erhålla 11
timmars sammanhållen ledighet under varje 24-
timmarsperiod. Från bestämmelsen kan avvikelse göras dels
för vissa yrkessektorer, dels av vissa skäl.
Regeringen konstaterar att samma skydd erhålls om man tolkar förarbetet
till arbetsmiljölagen och genom att tillsynsmyndigheterna kan ingripa om en
arbetstagare inte får tillräcklig dygnsvila. Det förtjänar att påpekas att EG-
rätten inte accepterar uttalanden i förarbeten som en godtagbar rättskälla när
det gäller införlivande av direktiv.
Det krävs en bestämmelse om dygnsvila i arbetstidslagen. Avvikelse från
denna bestämmelse kan sedan göras i kollektivavtal eller genom dispens
enligt bestämmelserna i artikel 17.1-2. Arbetstagarna skall vid sådana
avvikelser erhålla kompensationsledighet eller lämpligt skydd. Enligt vår
uppfattning skall EG-direktivets bestämmelse vara norm (lag) och rätten till
avvikelse skall var en avvikelse som kräver dispens eller kollektivavtal.
Nattarbetets längd
Enligt EG-direktivet får den normala arbetstiden inte
överstiga ett genomsnitt av 8 timmar under varje 24-
timmarsperiod. Begränsningens längd fastställs inte i
direktivet utan får bestämmas av medlemsstaterna efter
samråd med arbetsmarknadens parter.
Enligt vår mening krävs en tydlig lagregel om nattarbete och en regel om
den valda metoden för genomsnittsberäkning. Vi delar LO:s uppfattning att
vare sig anvisningar för tillsynsmyndigheter eller effektiviteten i tillsynen är
sådan att denna ordning kan anses likvärdig med en tydlig lagregel.
Omplacering av
nattarbetande till dagarbete
EG-direktivet föreskriver att nattarbetande, vilka har
hälsoproblem som kan visas bero på nattarbete, om möjligt
skall bli omplacerade till lämpligt dagarbete. Den svenska
författningen saknar en uttrycklig regel om rätt till
omplacering av nattarbetande till dagarbete. Regeringen
hänvisar till att arbetsmiljölagen och arbetsgivarnas
skyldighet sammantaget torde ge motsvarande rättighet.
Återigen en mycket otydlig och krånglig väg att gå för att säkra den
anställdes rättigheter. Regeringen hänvisar till andra lagar som i sin tur skall
tolkas för att rättigheten skall framgå. Det krävs en klar och tydlig bestäm-
melse i arbetstidslagen om rätten till omplacering enligt EG-direktivet.
Hemarbete
Den svenska lagstiftningen saknar idag regler för hemarbete,
förutom 27 § i semesterlagen som ger rätt till särskild
semesterlön, men inte den minsta semesterledighet på fyra
veckor som krävs enligt artikel 7 i direktivet. Enligt
regeringen har arbetstidskommittén att återkomma med
förslag på en ny lagstiftning som skall omfatta distansarbete
dvs s k hemarbete. I avvaktan på detta föreslår regeringen
inga förändringar trots att EG-direktivet omfattar hemarbete.
Gruppen distansarbetande ökar år från år och det är ytterst otillfredsställan-
de att hemarbetet fortfarande är oreglerat. Vi kan dela uppfattningen att det
krävs utredningar om hur en lagstiftning skall se ut för att fånga både
individens och verksamhetens behov av flexibilitet när det gäller hemarbete.
Vi kan också konstatera att övriga europeiska länder har införlivat hemarbete
i sin lagstiftning genom införlivandet av EG-direktivets minimikrav. Det
finns inget som bevisar att hemarbete skulle vara mindre utbrett i dessa
länder eller att EG-direktivets minimikrav omöjliggjort detta. I avvaktan på
en utredning om reglering av hemarbete krävs att den svenska arbetstidslagen
ändras så att även hemarbete omfattas i enlighet med EG direktivets
minimikrav.
Sanktioner
Regeringen föreslår en sanktion för de arbetsgivare som
bryter mot 3 § arbetstidslagen på så sätt "att avtalet innebär
att regler med ett lägre skyddsvärde skall tillämpas för
arbetstagarna än vad som följer av EU-rådets direktiv" och
att de ska betala skadestånd för den förlust som uppkommit
och den kränkning som skett.
Vi menar att förslaget är både oändamålsenligt och oskäligt för den
enskilde arbetsgivaren och dennes rättsskydd. Sanktionen kan i detta fall
ådömas den enskilde arbetsgivaren. Denne ska alltså i sista hand avgöra om
ett enskilt kollektivavtal strider mot direktivet och om en konflikt föreligger
tillämpa direktivet.
Regeringens förslag innebär att arbetsgivaren hamnar i ett oskäligt kors-
tryck från två normsystem. Å ena sidan kan arbetsgivaren bli ersättnings-
skyldig enligt 54 § MBL för att han/hon bryter mot kollektivavtalets bestäm-
melser om arbetstid. Å andra sidan kan han/hon bli ersättningsskyldig om
han/hon iakttar dessa stadganden (och det visar sig att tillämpningen strider
mot direktivet).
Sammanfattning
Sammanfattningsvis anser vi att regeringen på flera viktiga
punkter misslyckats med att lämna förslag till ett korrekt
genomförande av EG:s arbetstidsdirektiv. Vi ställer oss
också avvisande till det tillvägagångssätt regeringen valt
eftersom det ej överensstämmer med EG-rätten. Det innebär
att de individuella rättigheter som ges genom direktivet inte
kommer att kunna tas i anspråk av den enskilde
arbetstagaren, i vart fall inte av alla arbetstagare, vilket enligt
EG-domstolen är ett absolut krav. Dessutom avvisar vi
regeringens resonemang om att fördelar i ett rättssystem
skulle uppväga bristande överensstämmelse med de enskilda
minimikrav som uppställs i ett EG-direktiv. Vi anser att EG:s
arbetstidsdirektiv måste genomföras via lagstiftning.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om veckoarbetstiden,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om dygnsvila,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om nattarbetets längd,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om rätten till omplacering vid nattarbete,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om hemarbete.