med anledning av prop. 1995/96:162 EG:s arbetstidsdirektiv
I propositionen föreslår regeringen vissa förändringar i
arbetstidslagen föranledda av rådets direktiv 93/104/EG av
den 23 november 1993 om arbetstidens förläggning i vissa
avseenden.
Ändringarna innebär att möjligheten att avvika från lagens regler genom
kollektivavtal respektive dispens begränsas med hänsyn till direktivets regler.
Vidare föreslås regler om ogiltighet och skadeståndsskyldighet för de fall
kollektivavtal innebär att mindre förmånliga regler tillämpas för
arbetstagarna än vad som följer av EG-direktivet.
Om dispositiviteten
I ingressen till EG-direktivet finns utgångspunkter angivna
för hur och i vilken omfattning medlemsstaterna bör införliva
direktivet i sin nationella lagstiftning. Rådet erinrar om att
direktiv enligt artikel 118a i Romfördraget inte bör innebära
administrativa, finansiella eller lagstiftande regler som
hämmar skapandet och utvecklingen av små och medelstora
företag. Man säger vidare att, eftersom direktivet om
arbetstidens förläggning antagligen medför problem inom
företagen, det är önskvärt att tillåta flexibilitet vid
tillämpningen av vissa bestämmelser i detta direktiv
samtidigt som man tryggar efterlevnaden av principerna om
arbetstagarnas hälsa och säkerhet. Det sägs därför vara
nödvändigt att tillåta att vissa bestämmelser får bli föremål
för avvikande tillämpningar av medlemsstaterna eller av
arbetsmarknadens parter.
Detta bör rimligen tas till intäkt för att EG-direktivet inte har varit avsett
att ordagrant införlivas som lag i medlemsstaterna. Det har lämnats visst
utrymme för varje stat att, med iakttagande av sina rättstraditioner på det
arbetsrättsliga området, göra en helhetsbedömning av de minimikrav till
skydd för arbetstagarnas hälsa och säkerhet som direktivet uppställer samt
anpassa den nationella lagstiftningen därefter.
Vi är därför ense med regeringen om slutsatsen att gällande arbetstidslag i
princip inte behöver ändras för att uppfylla EG-direktivet på detta område.
En genomgång av de materiella reglerna om arbetstidens längd och
förläggning i arbetstidslagens respektive EG-direktivet ger nämligen entydigt
vid handen att arbetstidslagen ger ett väl så högt skyddsvärde för
arbetstagarna som direktivet.
Vi kan däremot inte acceptera regeringens uppfattning att arbetstidslagens
dispositivitet måste begränsas när det gäller arbetsmarknadens parters rätt att
sluta kollektivavtal. Genom den föreslagna lydelsen av 3 § arbetstidslagen
om kollektivavtal som slutits "under förutsättning att det inte innebär att
mindre förmånliga regler skall tillämpas för arbetstagarna än vad som följer
av rådets direktiv 93/104/EG" har EG-direktivet de facto införlivats med
svensk rätt i sin helhet, in i minsta detalj. Genom den uttryckliga
hänvisningen till EG-direktivet blir det nödvändigt att pröva varje avtal som
rör arbetstid om det står i överensstämmelse med direktivet. Då direktivet är
både omfattande, svårtolkat och svårt att i detalj foga till det svenska
regelverket kommer en sådan lagstiftningsteknik att leda till osäkerhet och
onödiga tvister. Resultatet blir en minskad flexibilitet som kommer att
motverka det nyskapande av arbeten som Europa och Sverige så väl behöver.
Vi har ju funnit att arbetstidslagen ger ett väl så högt skyddsvärde för
arbetstagarna som det EG-direktivet föreskriver och att lagen därför inte
behöver ändras. Enligt vår mening är det i praktiken så att de kollektivavtal
som sluts på den svenska arbetsmarknaden sammantaget ger ett minst lika
högt skyddsvärde som lagen. I den mån ett kollektivavtal t.ex. medger längre
arbetspass än vad som föreskrivs i direktivet, är direktivets föreskrift att
arbetstagarna skall ges motsvarande kompensationsledighet vid en avvikande
tillämpning, ändå uppfylld. Avtal som innehåller sådana avvikelser är
regelmässigt föranledda av sakliga, tekniska eller arbetsorganisatoriska skäl
och ger uttryck för en gemensam partsvilja.
Detta innebär inte att Sverige undandrar sig sina skyldigheter som EU-
medlem att införliva EU:s direktiv. Frågan hur mycket som behöver göras för
att denna skyldighet skall anses vara uppfylld är emellertid inte helt lätt att
besvara. Ansvaret för att Sverige uppfyllt sina skyldigheter bör åvila Sverige
och inte enskilda medborgare. Det rimliga är därför att en eventuell prövning
av frågan om direktivets uppfyllelse görs inte på nationell utan på europeisk
nivå. Om det vid en prövning i EG-domstolen skulle visa sig att Sverige inte
nu har gjort allt vad som kan krävas så är det självklart att Sverige
omedelbart vidtar erforderliga åtgärder. För övrigt är det ju nu bara fråga om
en provisorisk lösning i avvaktan på att 1995 års arbetskommitté blir klar
med sitt arbete, vilket skall vara fallet redan sommaren 1996.
Någon hänvisning till EG-direktivet bör på anförda skäl inte införas i
arbetstidslagen. Det är tillräckligt att komplettera lagen med en bestämmelse
som tar sikte på det som enligt EG-direktivet inte är dispositivt, nämligen att
arbetstiden inte får överstiga 48 timmar i genomsnitt under en
beräkningsperiod av högst 12 månader, såvida inte arbetsgivaren och
arbetstagaren träffat en individuell överenskommelse om avsteg från denna
begränsning.
Vi instämmer med regeringens förslag att det av 1 § arbetstidslagen
uttryckligen bör framgå att arbetsmiljölagens allmänna skyddsbestämmelser
vad avser förläggning av arbetstid skall iakttas.
Genom de av oss föreslagna ändringarna menar vi att Sverige har uppfyllt
vad som kan krävas av oss för att EG-direktivet skall anses vara införlivat i
det svenska regelsystemet. Det finns inga skäl att gå längre än vad som
oundgängligen är nödvändigt eftersom det innebär att Sverige i onödan
skaffar sig komparativa nackdelar i förhållande till andra EU-länder vad
gäller arbetstiderna.
Vi vill också erinra om att arbetslösheten allt mer kommit att uppfattas
som ett dominerande problem inom EU. I vitboken "Tillväxt,
konkurrenskraft och sysselsättning" anges grunden för en politik för fler jobb
vara en ekonomi som fungerar. Bl.a. framhålls behovet av strukturella
förändringar av de europeiska ländernas hårt reglerade och styrda
arbetsmarknader. Sedan vitbokens rekommendationer varit föremål för
diskussioner vid flera möten i Europeiska rådet antogs i december 1994 de
nu gällande riktlinjerna för EU:s arbete mot arbetslösheten i det s.k.
Essenprogrammet, som innehåller fem punkter för kampen mot
arbetslösheten, däribland en förstärkning av tillväxtens effekter på
sysselsättningen genom en mer flexibel arbetsorganisation som tillgodoser
såväl arbetstagarnas önskemål som konkurrenskraven.
Det växande arbetslöshetsproblemet inom EU har alltså lett till en viss
omorientering sedan det mycket hårt reglerade arbetsdirektivet utfärdades. I
Essen-programmet framhålls att det för att lösa de strukturella problemen
kommer att krävas ytterligare ansträngningar, i vilken process dialogen
mellan arbetsmarknadens parter och politiker, där alla berörda parter måste ta
sitt fulla ansvar, kommer att spela en viktig roll.
För Moderata samlingspartiet är det uppenbart att Sverige som medlem i
EU måste verka starkt pådrivande på det europeiska planet för att
åstadkomma den avreglering av de europeiska ländernas arbetsmarknader
som efterlyses i den ovan nämnda vitboken. Essenprogrammets fem punkter
måste snarast genomföras. Om inte kommer kampen mot arbetslösheten att
vara hopplöst förlorad såväl i Sverige som i övriga EU.
Sanktionsbestämmelserna
Enligt regeringens förslag införs i arbetstidslagen ett nytt
sanktionssystem i 24 a § för det fall ett kollektivavtal inte
tillämpas inom EG-direktivets ramar. Samtidigt görs ett
tillägg till 3 § som fastslår att ett avtal är ogiltigt i den mån
det inskränker en arbetstagares rättigheter enligt EG-
direktivet.
Vi anser inte att det behövs några tillägg till nu gällande sanktionssystem.
Vid brott mot arbetstidslagen träder dess sanktionssystem in och vid brott
mot kollektivavtalet följer påföljd enligt avtalet eller enligt
medbestämmandelagen. Dessa sanktioner är och förblir heltäckande.
Ett flertal remissinstanser har varit starkt kritiska till förslaget i denna
del,
exempelvis Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet, som
anser skadeståndsregeln vara "både oskälig och systemvidrig". Även
Lagrådet ifrågasätter om bestämmelsen är motiverad. För Moderata
samlingspartiet är det obegripligt att regeringen ändå framhärdar med
förslaget i denna del.
Att lagra ett tredje sanktionssystem ovanpå dem som redan gäller är
onödigt och krävs inte heller enligt EG-direktivet. Det strider också mot den
övergripande målsättningen att i detta skede hålla förändringar till ett
nödvändigt minimum. Även i denna del är förslaget ägnat att medföra
komparativa nackdelar för svenska företag. Särskilt besvärligt blir det för
små och medelstora företag mot bakgrund av EG-direktivets komplexitet.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen avslår regeringens förslag om begränsning av den
fria kollektivavtalsrätten i enlighet med vad som anförts i motionen,
2. att riksdagen avslår regeringens förslag om en ny bestämmelse
om skadeståndsskyldighet för arbetsgivare i enlighet med vad som
anförts i motionen. .
11F
Stockholm den 27 mars 1996
Per Unckel (m)
Kent Olsson (m)
Patrik Norinder (m)
Christel Anderberg (m)
Anna Åkerhielm (m)
Per Bill (m)
Olle Lindström (m)
Ulf Melin (m)
Jan Backman (m)
Ulf Kristersson (m)
Annika Jonsell (m)