Utskottet tillstyrker i detta betänkande
regeringens förslag (prop. 1995/96:113)
att ställa en väpnad styrka om högst 870
personer till förfogande som ett svenskt
bidrag till en multinationell
fredsstyrka, IFOR, när Förenta
nationernas säkerhetsråd beslutat att ge
en sådan styrka i uppdrag att medverka
till genomförandet av den
fredsöverenskommelse som ingåtts mellan
parterna i konflikten i f.d.
Jugoslavien. Den svenska insatsen avses
ingå i en i huvudsak nordisk brigad och
kommer att ställas till förfogande för
ungefärligen en tolvmånadersperiod.
Kostnaderna för insatsen beräknas uppgå
till 656 miljoner kronor.
Utskottet behandlar även ett antal
motioner som väckts med anledning av
propositionen. Motionerna tar bl.a. upp
förutsättningarna för den svenska
medverkan i IFOR, relationerna mellan FN
och NATO samt Rysslands deltagande i den
multinationella fredsinsatsen. Utskottet
besvarar eller avstyrker samtliga
motioner.
Utskottet konstaterar att
överenskommelsen om fred i f.d.
Jugoslavien bara är början på en möjlig
fredsprocess, i vilken det
internationella militära bidraget i form
av IFOR är en viktig, inledande
förutsättning. Den stora uppgiften blir
att genom återuppbyggnadsarbete ge
fredsprocessen ett reellt innehåll. Det
är först och främst parterna i f.d.
Jugoslavien som ansvarar för att vända
fientlighet och förstörelse i försoning
och fred. Omvärldens stöd kommer inte
desto mindre att bli väsentligt och bör
förenas med tydliga villkor i syfte att
förmåså att de mottagande staterna
tvingas visa att de vill och förmår de
mottagande staterna att bygga införa
öppna och demokratiska samhällen
baseradebyggda på rättsstatens
principer.
Till betänkandet har fogats 3
reservationer och ett särskilt yttrande.
Propositionen
Regeringen förslår i proposition
1995/96:113 att riksdagen medger att
regeringen ställer en väpnad styrka om
högst 870 personer till förfogande som
ett svenskt bidrag till en
multinationell fredsstyrka, när Förenta
nationernas säkerhetsråd beslutat att ge
en sådan styrka i uppdrag att medverka
till genomförandet av den
fredsöverenskommelse som ingåtts mellan
parterna i konflikten i f.d.
Jugoslavien.
Motionerna
1995/96:U13 av Gudrun Schyman m.fl. (v)
vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna va
d i motionen anförts om relationen
mellan det svenska bidraget till den
multinationella fredsstyrkan FN, NATO
och VEU under rubriken Undantag och inte
regel,
2. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om den svenska insynen och det
svenska inflytandet när det gäller den
multinationella fredsstyrkans
befälsordning i avsnittet Villkor och
förbehåll,
3. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om Rysslands deltagande i den
multinationella fredsstyrkan i avsnittet
Fredsstyrkans sammansättning,
4. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om finansieringen av Sveriges
bidrag till den multinationella
fredsstyrkan under rubriken
Fredsstyrkans finansiering.
1995/96:U14 av Lars Leijonborg m.fl.
(fp) vari yrkas att riksdagen bemyndigar
regeringen att vid behov ställa ett
större antal personer än 870 till
förfogande för den multinationella
fredsstyrkan i f.d. Jugoslavien.
1995/96:U15 av Ingrid Näslund (kds) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av att precisera
frivillighetsaspekten i samband med de
svenska FN-soldaternas deltagande i den
nyuppsatta fredsstyrkan i f.d.
Jugoslavien, IFOR.
1995/96:U16 av Erik Arthur Egervärn (c)
vari yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om förutsättningarna för det
svenska förbandets användning under en
övergångsperiod.
1995/96:U17 av Peter Eriksson m.fl. (mp)
vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om ledningen av FN:s insatser
för fred i f.d. Jugoslavien,
2. att riksdagen hos regeringen begär
förslag till en tydlig svensk policy för
framtida svenska militära
internationella insatser i enlighet med
vad som anförts i motionen.
Yttrande från annat utskott m.m.
Utrikesutskottet har berett
försvarsutskottet tillfälle att yttra
sig över propositionen jämte motioner i
de delar som har samband med utskottets
beredningsområde. Försvarsutskottets
yttrande (1995/96:FöU2y) återfinns som
bilaga till betänkandet.
Särskilda föredragningar har lämnats av
tjänstemän i Utrikesdepartementet och
Försvarsmaktens högkvarter, av chefen
för SWEDINT samt av ställföreträdande
chefen för Nordbat 2.
Utskottet
Sammanfattning av propositionen
Bakgrund
Kriget i f.d. Jugoslavien har pågått i
mer än fyra år. Stora ansträngningar har
gjorts för att en förhandlingslösning
skall kunna nås. Samtidigt har
omfattande insatser vidtagits för att
förebygga konfliktens spridning och för
att lindra civilbefolkningens lidande.
I syfte att stödja
fredsansträngningarna och möjliggöra de
humanitära hjälpinsatserna beslutade
FN:s säkerhetsråd i februari 1992 att
inrätta en skyddsstyrka för f.d.
Jugoslavien, United Nations Protection
Force (UNPROFOR). Styrkans mandat och
geografiska verksamhetsområde har
därefter successivt utvidgats av
säkerhetsrådet. Riksdagen medgav att
regeringen, som ett svenskt bidrag till
de av FN:s säkerhetsråd beslutade
insatserna, ställde en väpnad styrka om
högst ca 1 000 personer till FN:s
förfogande (prop. 1992/93:254, bet.
1992/93:UU35, rskr. 1992/93:429). I
föreliggande proposition redovisas
utförligare UNPROFOR:s huvuduppgifter
och de överväganden som regeringen och
riksdagen tidigare gjort med anledning
av den svenska insatsen.
De svenska FN-soldaterna i Bosnien-
Hercegovina, i tidigare jugoslaviska
Republiken Makedonien och i Kroatien är
Sveriges största bidrag till insatserna
i f.d. Jugoslavien räknat både i
personal och i anslagna resurser.
Förutom att bidra med svensk FN-trupp
deltar Sverige också aktivt i det
diplomatiska arbetet såsom medlem av FN,
Organisationen för säkerhet och
samarbete i Europa (OSSE), Europeiska
unionen (EU) och Styrkommittén för
Jugoslavienkonferensen, ICFY.
Riksdagsledamoten Carl Bildts uppdrag
som EU-ordförande för ICFY innebär
särskilda insatser för svensk del.
Sverige ger omfattande humanitär hjälp
(över 1 miljard kronor hittills) och ger
därutöver särskilt stöd till demokrati-
och försoningsinsatser (50 miljoner
kronor) och till insatser av
återuppbyggnadskaraktär (150 miljoner
kronor). Ca 80 000 flyktingar från f.d.
Jugoslavien har fått permanent fristad i
Sverige.
Vidare bidrar Sverige med civilpoliser
och militärobservatörer samt till olika
övervakningsinsatser i regionen.
Den 21 november 1995 paraferades en
allomfattande fredsöverenskommelse för
Bosnien-Hercegovina av presidenterna i
Bosnien-Hercegovina, Kroatien och
Federativa Republiken Jugoslavien
(Serbien-Montenegro). I
överenskommelsen, vars karaktär och
syften redovisas utförligare i
propositionen, anmodas FN:s säkerhetsråd
att ge ett mandat till en multinationell
fredsstyrka (Peace Implementation Force,
IFOR), att medverka till genomförandet
av överenskommelsen. IFOR, som beräknas
uppgå till ca 50 000-60 000 man, kommer
att stå under ledning av Nordatlantiska
försvarsorganisationen (NATO) och bestå
av trupper från såväl NATO som icke-NATO-
stater. Enligt planerna kommer IFOR att
bestå av tre divisioner ledda av
Frankrike, Storbritannien och USA. En
nordisk brigad, inkluderande en svensk
bataljon, planeras ingå i den
amerikanska divisionen. Utöver Sverige
väntas bl.a. Danmark, Finland och Norge
delta i den i huvudsak nordiska
brigaden.
IFOR:s primära uppgifter enligt
fredsöverenskommelsen är att vid behov
separera parternas militära styrkor, att
upprätta separationszoner samt att
övervaka dessa. I fredsöverenskommelsen
ger parterna sitt uttryckliga medgivande
till att IFOR placeras i området.
Uppdraget kommer därigenom att likna
traditionell fredsbevarande verksamhet.
En skillnad är dock att IFOR:s mandat
kommer att grunda sig på en resolution
antagen av FN:s säkerhetsråd med stöd av
kapitel VII i FN-stadgan. Enligt vad som
anförs i propositionen betyder detta att
styrkan, i syfte att genomföra sitt
mandat, vid behov kommer att ha
befogenhet att tillgripa militära
tvångsmedel som går utöver strikt
självförsvar. En hänvisning till kapitel
VII i FN-stadgan skedde även när
säkerhetsrådet gav UNPROFOR:s mandat
att, i självförsvar, vidta erforderliga
åtgärder (inklusive användning av våld)
bl.a. som svar på beskjutning mot de
fredade områdena eller på väpnat intrång
i dessa (resolution 836). I
propositionen redovisas andra såväl
likheter som skillnader mellan IFOR:s
mandat och andra militära operationer
som genomförts med stöd av kapitel VII i
FN-stadgan. På basis av säkerhetsrådets
mandat kommer enhetliga
uppträdanderegler, Rules of Engagement,
att fastställas för IFOR. Dessa skiljer
sig från dem som gällt för UNPROFOR och
kommer att ge möjlighet till ett mer
kraftfullt militärt uppträdande.
Efter en resolution i FN:s säkerhetsråd
bör de första IFOR-styrkorna kunna vara
på plats inom mycket kort tid. Den
största delen av planeringen och
samordningen mellan de deltagande
staterna har, anförs det i
propositionen, sålunda skett och sker i
förväg utifrån vissa antaganden. I detta
avseende är Sverige i samma situation
som övriga stater vilka anmält sitt
intresse att medverka i IFOR. Detta gör
att ärendet har beretts skyndsamt och
att förslag kan kommamåste att
föreläggas riksdagen redan innan
fredsöverenskommelsen undertecknats och
resolution från FN:s säkerhetsråd
föreligger. Ärendet medför ingen
lagstiftning och regeringens förslag har
inte remissbehandlats.
Regeringens överväganden och förslag
Det finns enligt regeringen starka skäl
för ett svenskt deltagande i den
multinationella fredsstyrkan. Det
främsta är att det nu finns en verklig
möjlighet att skapa fred i f.d.
Jugoslavien. Den multinationella
fredsstyrkan IFOR kommer att vara en del
av en sammanhållen politik som syftar
till att bidra till långsiktig fred och
stabilitet i området. Den militära delen
av fredsprocessen går hand i hand med
den civila och bör så göra.
I propositionen framhålls behovet av
omfattande internationella insatser för
återuppbyggnad av det civila samhället i
f.d. Jugoslavien. Fredsöverenskommelsens
stadganden om demokrati, respekt för
mänskliga rättigheter och rätt för
flyktingar att återvända måste omsättas
i handling för att freden skall bli
stabil och bestående. Till
överenskommelsen kopplas därför ett
internationellt program för bl.a.
materiell återuppbyggnad och uppbyggnad
av demokratiska och ekonomiska
strukturer. Dessutom måste pågående
humanitära insatser fortsätta under en
övergånsperiod. EU, Världsbanken, UNHCR
samt OSSE kommer att ha centrala roller
i uppfyllandet av olika delar av
fredsöverenskommelsens stadganden och
inom återuppbyggnadsarbetet. De
internationella insatserna har som
centralt mål att bidra till försoning
mellan olika folkgrupper och integration
mellan de skilda delarna av Bosnien-
Hercegovina. I ett längre perspektiv är
närmare integration också mellan
staterna i regionen och mellan regionen
och övriga Europa en viktig strävan.
En förutsättning för att de civila
delarna av överenskommelsen skall kunna
genomföras är att tillräcklig säkerhet
och stabilitet snabbt kan uppnås. Detta
kräver att fredsöverenskommelsens
militära delar, i första hand i form av
truppseparering, omgående genomförs. En
av IFOR:s huvuduppgifter blir att säkra
att så sker. FN:s säkerhetsråd kommer
att utse en s.k. hög representant som
får ett koordinerande ansvar, i nära
kontakt med IFOR, för genomförandet av
de civila delarna av
fredsöverenskommelsen.
Sverige är redan på många olika sätt -
bl.a. genom deltagande i UNPROFOR och
omfattande biståndsinsatser - starkt
engagerat i fredsansträngningarna i f.d.
Jugoslavien. I propositionen anförs att
ett svenskt deltagande i IFOR emellertid
också bör ses i ett vidare perspektiv. I
genomförandet av fredsöverenskommelsen
sätts Europas vilja och förmåga att
solidariskt skapa fred och säkerhet på
vår kontinent på prov. Den
multinationella fredsstyrkan och det
återuppbyggnadsarbete som den är ett led
i kan bli ett avgörande steg på vägen
mot ett säkrare och mer
samarbetsinriktat Europa. Med hänvisning
till bl.a. vad riksdagen tidigare
uttalat angående deltagande i det
europeiska samarbetet efter det kalla
krigets slut (bet. 1991/92:UU19)
framhålls i propositionen att Sveriges
medverkan i den typ av
säkerhetspolitiskt samarbete som IFOR
utgör inte står i strid med den militära
alliansfriheten och är förenlig med den
inriktning av den svenska
säkerhetspolitiken som riksdagen slagit
fast. Vidare är Sveriges medverkan i
IFOR också helt i linje med den stora
vikt som regeringen lägger vid
säkerhetspolitikens internationella
dimension i proposition 1995/96:12
Totalförsvar i förnyelse. Det är mot
denna bakgrund naturligt för Sverige att
nu erbjuda sig att bidra med trupp i en
blivande nordisk brigad inom IFOR.
Av propositionen framgår att
regeringen, i förberedelserna för ett
svenskt deltagande i den multinationella
fredsstyrkan, angivit ett antal
förutsättningar. Den viktigaste av dessa
dr att FN:s säkerhetsråd genom en
resolution fattar det grundläggande
beslutet innehållande mandatet för
operationen. En annan förutsättning är
att utplaceringen av IFOR grundas på en
ingången fredsöverenskommelse mellan
parterna i konflikten och på deras
samtycke. Vidare betonar regeringen
vikten av att säkra fortsatt nordisk
samverkan. Regeringens avsikt är att det
svenska deltagandet i IFOR i huvudsak
skall utgöras av den styrka som redan
finns i Bosnien-Hercegovina inom
UNPROFOR:s ram. Styrkan skall även
fortsättningsvis utgöra en del av
Försvarsmaktens utlandsstyrka. Den bör
av såväl säkerhets- och
effektivitetsskäl som av rent praktiska
och ekonomiska skäl grupperas så att
dess högkvarter i Tuzlaområdet kan
bibehållas.
En ytterligare förutsättning, enligt
propositionen, är att ledningen för IFOR
kommer att använda de underställda
enheterna på ett sätt som är förenligt
med varje förbands utrustning och graden
av samövning. Detta betyder för det
svenska förbandet att det inte kommer
att användas för att genomföra
regelrätta anfallsföretag. Sådana bedöms
heller inte behöva bli aktuella mot
bakgrund av bl.a. det förhållandet att
IFOR grundas på en fredsöverenskommelse
mellan parterna.
En utgångspunkt är vidare att Sverige
måste ges god insyn i och ett inflytande
över såväl den politiska och den
militära planeringen som över
genomförandet av operationen. Detta
innebär kontakter med NATO på politisk
nivå och närvaro på hög militär nivå i
de viktigaste stabernas löpande arbete
på strategisk, operativ och taktisk
nivå. Sveriges deltagande i IFOR kommer
att regleras i ett s.k. deltagandeavtal
(Participation Agreement) mellan Sverige
och NATO. I ett sådant avtal kommer även
att regleras den rättsliga statusen för
IFOR:s personal gentemot
truppmottagarländerna samt det interna
förhållandet mellan NATO och de icke-
NATO-stater som ingår i IFOR. Formerna
för dessa avtal är ännu inte helt
klarlagda. Härutöver kommer en eller
flera överenskommelser att behöva ingås
angående den närmare regleringen av
vissa praktiska frågor.
I propositionen anförs att de
relaterade förutsättningarna har
diskuterats med NATO samt att regeringen
har rönt förståelse för dem. Ett nära
nordiskt samråd har fortlöpande ägt rum.
Sverige har vidare inom EU och i andra
sammanhang understrukit vikten av att
fredsöverenskommelsens civila och
militära delar, de kommande valen och
det långsiktiga återuppbyggnadsarbetet
måste vara delar av en helhet. I
propositionen framhålls som väsentligt i
sammanhanget att en rad icke-NATO-
länder, utöver Sverige, har uttryckt en
vilja att delta i IFOR. En preliminär
uppgörelse om ryskt deltagande har redan
träffats.
I propositionen redovisas utförligt
likheter respektive skillander mellan
IFOR:s uppdrag och UNPROFOR:s
hittillsvarande mandat. Bl.a. framhålls
att IFOR, till skillnad från UNPROFOR, i
militärt avseende kommer att organiseras
av NATO och stå under NATO-ledning.
Samtidigt påpekas att IFOR:s uppdrag har
ett klarare fredsbevarande syfte än
UNPROFOR, eftersom det ju nu föreligger
en fredsöverenskommelse mellan parterna.
Regeringen gör den sammantagna
bedömningen att det för svensk trupps
deltagande i IFOR, i likhet med det
tidigare deltagandet i UNPROFOR, behövs
ett medgivande av riksdagen enligt 10
kap. 9 § första stycket 1
regeringsformen. Ett sådant medgivande
ger regeringen en konstitutionell rätt
att besluta om användning av en svensk
väpnad styrka för det aktuella
ändamålet. Vidare gör regeringen
bedömningen att några lagstift
ningsåtgärder inte är påkallade med
anledning av de straffrätttsliga frågor
som kan aktualiseras av svenskt
deltagande i IFOR.
Kostnaden för ett svenskt deltagande om
högst 870 personer i IFOR har beräknats
till 656 miljoner kronor för tolv
månader, eller 40 miljoner kronor utöver
vad det nuvarande svenska engagemanget i
Bosnien-Hercegovina med trupp om ca 1
030 personer kostar. Kostnadsberäkningen
redovisas utförligare i propositionen.
Riksdagen har i statsbudgeten för
budgetåret 1995/96 under tredje
huvudtiteln anvisat ett
reservationsanslag på 1 352 808 000 kr
till Fredsbevarande verksamhet (prop.
1994/95:100 bil. 4, bet. 1994/95:UU14,
rskr. 1994/95:216; prop. 1994/95:150
bil. 4, bet. 1994/95:UU26, rskr.
1994/95:418). Anslaget skall möjliggöra
för regeringen att på begäran av FN,
enligt beslut av OSSE eller EU eller
annat bilateralt eller mellanstatligt
organ, ställa personal till förfogande
för konfliktförebyggande, fredsbevarande
och annan fredsfrämjande verksamhet.
Regeringen gör bedömningen att det
svenska bidraget för IFOR, med
utnyttjande av en ingående reservation
från budgetåret 1994/95, kommer att
rymmas inom den av riksdagen beviljade
ramen för fredsbevarande verksamhet.
Sammanfattning av motionerna
I Vänsterpartiets motion U13 beklagas
att omständigheterna är sådana att en
mer noggrann och omsorgsfull behandling
av ärendet i riksdagen inte kan ske. Det
är vidare olyckligt att behandlingen
måste ske vid en tidpunkt då det ännu
inte föreligger någon slutligt
undertecknad fredsöverenskommelse.
Risken finns självklart, menar
motionärerna, att det slutgiltiga
avtalet avviker från det som paraferats
i Dayton.
Att en fredsöverenskommelse uppnåtts,
om än sent och efter långt lidande, är
naturligtvis mycket välkommet, anförs
det vidare i motionen. Den jugoslaviska
tragedin vittnar likväl om en lång serie
misslyckanden när det gällt att skapa
fred. När det till sist sker är det på
ett sätt som knappast kan godtas för
framtiden som någon sorts internationell
praxis. Frågan om krig och fred i
världen kan inte regleras av ett FN som
domineras och försvagas av stormakter,
eller där vissa stormakter sätter sig
själva i FN:s ställe.
Jugoslavienkonflikten har, enligt
Vänsterpartiet, klart och tydligt visat
att vi behöver ett starkare och
självständigare FN. En varaktig och
stabil fred i f.d. Jugoslavien kan bara
byggas på en omsorgsfull återuppbyggnad
av materiellt tryggade förhållanden för
befolkningen, demokratiska politiska
förhållanden och förhållanden värdiga en
rättsstat.
För Vänsterpartiet är det viktigt att
understryka, anförs det vidare i motion
U13, att Sveriges bidrag till den
multinationella fredsstyrkan inte är ett
första steg in i NATO eller VEU. En del
formuleringar i propositionen är enligt
motionärerna, mot denna bakgrund,
glidande och vaga, bl.a. formuleringarna
om en ny europeisk säkerhetsordning.
Sveriges bidrag till en multinationell
fredsstyrka byggd på NATO-styrkor, om än
med ett FN-mandat som grundval, måste
utgöra ett specialfall i svensk
utrikespolitik; ett undantag och inte
någon regel (yrkande 1).
I motionen ges ytterligare exempel på
formuleringar i propositionen som anses
förvånande. Dit hör regeringens
resonemang om förutsättningarna för
Sveriges deltagande i IFOR, bl.a.
villkoren för hur delar av den
multinationella fredsstyrkan skall
operera, förhållandet mellan FN och NATO
samt det svenska inflytandet och insynen
i NATO. I motionen begärs ett riksdagens
tillkännagivande om att regeringen måste
skapa klarhet på denna punkt innan
operationen sätter i gång (yrkande 2).
Vänsterpartiet menar vidare, med
hänvisning bl.a. till de parti
ledaröverläggningar som föregått
propositionen, att ett ryskt deltagande
i den multinationella styrkan är ett
viktigt villkor för att operationen
skall uppfattas som legitim. Ett
tillkännagivande med denna innebörd
begärs (yrkande 3).
Slutligen anser Vänsterpartiet att alla
fredsbevarande styrkor, i sin egenskap
av styrkor med uppgift att försvara
freden, skall hänföras till försvarets
huvudtitel när det gäller
finansieringen. Den kostnadsökning på 40
miljoner som beslutet medför föreslås
därför belasta försvarsanslaget (yrkande
4).
Ingen kan känna annat än oerhörd
lättnad över att kriget i Bosnien nu
tycks vara över, anförs det i
Folkpartiets motion U14. Efter år av
folkmord och folkfördrivning har freden
fått en chans. Det uppnådda fredsavtalet
är ändå inte en rättvis fred. Väpnad
aggression och etnisk rensning har lönat
sig. Världssamfundet var inte berett att
ge Bosnien det stöd en sådan fred hade
krävt. Omvärlden måste nu också i
handling visa sig ha vilja och fasthet
att slå vakt om Bosnien som en odelad
stat, om möjligheten för flyktingar att
återvända hem samt om att ansvariga
krigsförbrytare ställs till svars.
Motionärerna tar fasta på regeringens
uppfattning att den nu aktuella
fredsstyrkan inte kräver några
särvillkor för svenskt deltagande. Vissa
formuleringar i propositionen anses dock
vara oklara och motsägelsefulla,
särskilt den passus som diskuterar
regelrätta anfallsföretag .eliminerar
möjligheten att den svenska truppen
skulle komma att användas för offensiva
operationer.
Propositionens förslag att den väpnade
styrkan skall omfatta högst 870 personer
kan enligt Folkpartiet vara rimligt i
ett utgångsläge. Frågan om
fredsöverenskommelsens genomförande
präglas dock fortfarande av stor
osäkerhet och personalbehovet kan öka.
Det är även oklart om de länder som i
dagarna får den officiella förfrågan om
medverkan sammantaget kommer att bidra
med de 60 000 man som anses behövas.
Regeringen föreslås mot denna bakgrund
bemyndigas att vid behov snabbt kunna
utöka det svenska deltagandet i
fredsstyrkan utan att riksdagen ånyo
samlas.
I motion U15 (kds) redovisas i korthet
bakgrunden till det nu ingångna
fredsavtalet. Det svenska beslutet att
ställa en styrka på omkring 1 000 man
till UNPROFOR:s förfogande hade, anförs
det, Kristdemokraternas fulla stöd. Även
om den optimala lösningen hade varit att
företa mera förebyggande åtgärder och
att tidigare sätta in FN-åtgärder vill
Kristdemokraterna uttrycka stor
uppskattning för de stora insatser i
fredens tjänst som de närmare 7 000
svenska kvinnor och män har bidragit med
under FN-flagg i f.d. Jugoslavien.
Med fredsöverenskommelsen i Dayton,
Ohio, finns skäl att hysa en försiktig
optimism inför framtiden, menar
motionären. Kristdemokraterna delar
regeringens uppfattning till fullo att
det är ett svenskt intresse att delta i
IFOR. I motionen görs gällande att det
dock finns en oklarhet i propositionen
beträffande de villkor enligt vilka det
svenska manskapet skall delta. Ett
tillkännagivande begärs om att
regeringen skall precisera frivillig
hetsaspekten i samband med de svenska FN-
soldaternas deltagande i IFOR. Med tanke
på att det svenska manskapet tjänstgör i
Bosnien i enlighet med ett kontrakt som
skrevs utifrån UNPROFOR:s villkor, anses
det rimligt att ett nytt kontrakt skrivs
för deltagande i den svenska enheten
inom IFOR.
Även i motion U16 (c) anförs att
oklarhet råder om de nuvarande svenska
soldaternas villkor och förutsättningar.
Enligt motionären är det osäkert vilket
förband som övergångsvis kommer att stå
till förfogande för insatser i enlighet
med FN-mandaten, det nuvarande och/eller
det förväntade. Mot denna bakgrund
föreslås att riksdagen som sin mening
skall ge regeringen till känna behovet
att klargöra förutsättningarna för det
svenska förbandets användning under en
övergångsperiod.
Enligt motion U17 (mp) inrymmer
fredsavtalet för Bosnien-Hercegovina,
trots stora fel och brister, ändå
förhoppningen om ett slut på kriget och
en bestående fred. Behovet av
återuppbyggnadsinsatser betonas även i
denna motion. Miljöpartiet anser att
Sverige skall fortsätta att efter
förmåga understödja FN:s insatser i
området.
De militära insatser som krävs till en
början aktualiserar en del viktiga
principiella frågeställningar, anförs
det vidare i motionen. Motionärernas
grundläggande och principiella hållning
är att regionala stormakter eller
militära allianser inte skall tillåtas
agera världspolis. En internationell
rätt som accepteras av flertalet och
grundas på något annat än den starkes
rätt kan inte etableras om vi inte
samtidigt låter breda internationella
institutioner som FN utgöra fundamentet
i det internationella samarbetet.
Behovet av att mot denna bakgrund stärka
och reformera FN framhålls.
Motionärerna instämmer i regeringens
åsikt att ett antal förutsättningar
måste bli uppfyllda för att Sverige
skall kunna delta i IFOR. För
Miljöpartiet är den avgörande frågan att
det nu aktuella fallet inte får handla
om en renodlad NATO-insats. För att det
skall vara möjligt med ett svenskt
deltagande krävs att flera andra länder
utanför NATO deltar på ett aktivt sätt.
Sverige måste också ha god insyn i den
militära planeringen.
Med hänvisning till bl.a.
generalsekreterarens tillägg till An
Agenda for Peace i juli 1995 påpekas
risken att överlåta mer krävande
uppgifter på grupper ledda av
stormakter. Risken för att
generalsekreterarens farhågor besannas
kan dock vara större om neutrala stater
står vid sidan av. Mot denna bakgrund
stöder motionärerna propositionen i sina
huvuddrag. De vill dock betona att de
ser den nu aktuella insatsen som en
engångsföreteelse utifrån en unik
situation. Svenskt deltagande i framtida
internationella fredsuppdrag skall ske,
inte bara efter beslut av FN, utan också
under ledning av FN. Riksdagen bör ge
regeringen i uppdrag att ge förslag till
en tydlig svensk policy som tar avstånd
från ett långsiktigt understödjande av
en utveckling som innebär att en
regional militärallians får överta
rollen som världspolis. Som i övriga
motioner betonas också angelägenheten av
det kommande freds- och
återuppbyggnadsarbetet. Ett självklart
och uttalat mål för Sverige bör vara att
ledningen av fredsinsatser så snabbt som
möjligt ersätts av FN-personal och att
inriktningen övergår till civila
återuppbyggnadsinsatser (yrkandena 1 och
2).
Utskottets överväganden
Kriget i f.d. Jugoslavien är en oerhörd
tragedi och ett misslyckandestort
nederlag för hel a för hela Europa.
Etnisk rensning, systematiska
våldtäkter, mord, tortyr och
urskillningslös artilleribeskjutning har
drabbat värnlösa och oskyldiga människor
i stor omfattning. Utskottet har i flera
tidigare betänkanden (senast bet.
1994/95:UU21) ingående belyst bakgrunden
till och olika aspekter på utvecklingen
i f.d. Jugoslavien. Uppgiften att nå en
politisk lösning av konflikten och
snarast bringa de väpnade striderna till
ända har därvid framhållits som den
primära. Fredsöverenskommelsen mellan
parterna som paraferades den 21 november
1995 i Dayton, Ohio, inger förhoppningar
om att en varaktig fred nu skall kunna
uppnås.
Sverige har av tradition varit en
konstruktiv och nyskapande aktör i
internationellt samarbete. Av
principiella och sakliga skäl har
viockså i positiv anda prövat de
framställningar FN tidigare gjort om
insatser i f.d. Jugoslavien. De svenska
åtagandena är och, sSom framgår av
föreliggande proposition, har de svenska
åtagandena varit har varit avsevärda.
Även utanför FN:s ram har Sverige
betydande engagemang i området.
Utskottet har i tidigare betänkanden
betonat det angelägna i dessa
fredsbevarande, humanitära och andra
insatser, men även pekat på behovet av
massiva internationella åtaganden för
att bygga upp de av krig förstörda
delarna av bl.a. Bosnien-Hercegovina och
på vikten av svensk beredskap för dylika
insatser.
I regeringens proposition 1995/96:12
Totalförsvar i förnyelse, som riksdagen
nyligen behandlat, har föreslagits att
Sveriges förmåga och möjligheter att
bidra till internationell fred och
säkerhet skall ökas. Riksdagen har
ställt sig bakom vad regeringen förordat
om höjningen av den svenska
ambitionsnivån för internationella
fredsfrämjande insatser. I det
sammansatta utrikes- och
försvarsutskottets betänkande om svensk
säkerhetspolitik (bet. 1995/96:UFöU1)
med anledning av berörda delar av
regeringens proposition (prop.
1995/96:12) framhölls bl.a. följande:
I den omvälvande period vi nu befinner
oss i efter det kalla krigets slut - med
de möjligheter som finns att bryta gamla
mönster - bör det svenska engagemanget i
kort- och långsiktiga fredsfrämjande
insatser aktivt vidareutvecklas. - - -
Utskottet konstaterar att Sverige
återkommande har ställt svensk personal
till förfogande för FN:s fredsfrämjande
insatser samt även med materiel och
personal bistått med humanitär hjälp vid
olika katastrofer och internationella
konflikter. Det är och har varit av
stort värde att Sverige med handling
visat att den internationella
solidaritet som sedan länge utmärkt
svensk utrikespolitik även omsatts i
praktisk handling. Den situation som har
utvecklats efter det kalla kriget
ställer nya och större krav på en
effektiv hantering av konflikter. Det är
härvid värdefullt att Sverige ökar sin
kapacitet att på ett effektivt sätt
bidra med hjälp i samband med konflikter
och katastrofer.
Utskottet noterar även att
utrikesministern (bl.a. i ett anförande
den 29 november 1995) betonat vikten av
att Sverige i det säkerhetspolitiska
samarbetet aktivt bidrar med de
erfarenheter som ryms i en lång
tradition av deltagande i
internationellt samarbete och
fredsbevarande operationer. Utskottet
delar regeringens uppfatttning att det
också är i detta perspektiv som vi skall
se Sveriges deltagande i den fredsstyrka
som skall medverka till att fredsavtalet
i f.d. Jugoslavien kan förverkligas.
Försvarsutskottet, som beretts tillfälle
att yttra sig och begränsar sitt
yttrande till de försvarspolitiska
aspekterna på propositionen, anför
följande (1995/96:FöU2y):
Det finns i Sverige en lång och
omfattande erfarenhet från medverkan i
internationella fredsbevarande
operationer och andra liknande insatser.
Sverige är starkt engagerat i
fredsansträngningarna i f.d.
Jugoslavien, bl.a. genom diplomatiska
insatser och fredsbevarande styrkor.
Sverige lämnar ett omfattande humanitärt
bistånd till denna region och har tagit
emot ett stort antal flyktingar. Det
finns nu en verklig möjlighet till fred
i området. Utskottet delar därför
regeringens uppfattning att starka skäl
talar för ett svenskt deltagande i den
nu aktuella multinationella fredsstyrkan
i f.d. Jugoslavien.
En svensk medverkan i IFOR är också helt
i linje med de värderingar som utskottet
nyligen framfört (bet. 1995/96:FöU1)
beträffande en höjning av ambitionerna
för att på olika sätt delta i
internationella fredsfrämjande insatser.
Det är därför naturligt för Sverige att
nu erbjuda sig att ställa trupp till
förfogande i en blivande nordisk brigad
inom IFOR.
Mot bakgrund av vad som ovan anförts om
ökad svensk ambitionsnivå i det
internationella fredsfrämjande
samarbetet och vad utrikesutskottet
tidigare anfört om förutsättningar för
svenskt truppdeltagande i f.d.
Jugoslavien finner utrikesutskottet, i
likhet med försvarsutskottet, det
naturligt för Sverige att också nu
erbjuda sig att bidra med trupp i en
blivande, huvudsakligen nordisk brigad
inom IFOR. Utrikesutskottet har i detta
sammanhang också noga övervägt de
förutsättningar som regeringen angivit i
förberedelserna för ett svenskt
deltagande i den multinationella
fredsstyrkan.
Försvarutskottet anför i detta
sammanhang följande:
Utskottet delar också regeringens syn
när det gäller vissa grundläggande
förutsättningar för att delta i den
multinationella fredsstyrkan. Sålunda
måste det självklart finnas ett mandat
från FN:s säkerhetsråd om operationen.
Det är också elementärt att ledningen
för IFOR måste använda underställda
enheter för uppgifter som förbanden är
lämpade för och har utsikt att kunna
lösa med hänsyn till deras utrustning
och grad av samövning. Detta betyder för
det svenska förbandet att det inte
kommer att användas för att genomföra
regelgrätta anfallsföretag. Mot bakgrund
av bl.a. det förhållandet att
fredsöverenskommelsen bygger på
parternas samtycke bedöms regelrätta
anfallsföretag på marken inte behöva bli
aktuella för fredsstyrkan.Vidare behöver
parterna i en fredsöverenskommelse ha
samtyckt till utplacering av förband
inom IFOR.
Utrikesutskottet delar regeringens syn
på de grundläggande förutsättningarna
för deltagande i IFOR. Utrikesutskottet
noterar också regeringens bedömning att
regelrätta anfallsföretag på marken inte
kommer att bli aktuella för fredsstyrkan
mot bakgrund av bl.a. det förhållandet
att fredsöverenskommelsen bygger på
parternas samtycke. UUttskottet noterar
vvidare att Sveriges deltagande i IFOR
kommer att regleras i ett s.k.
ddeltagandeavtal (Participation
Agreement) mellan Sverige och NATO.
Detta aavtal kommer inom kort att
undertecknas av regeringen.
I flera motionsyrkanden aktualiseras
också andra aspekter på de av regeringen
redovisade förutsättningarna för svenskt
deltagande i IFOR.
I motion U17 (mp) yrkande 2 krävs en
tydlig svensk policy som tar avstånd
från ett långsiktigt understödjande av
en utveckling som innebär att en
regional militärallians får överta
rollen som världspolis. En näraliggande
uppfattning framförs i partimotion U13
(v) yrkande 1 vari framhålls att ett
svenskt deltagande i IFOR måste utgöra
ett specialfall i svensk utrikespolitik.
Framför allt får det svenska bidraget
till den internationella fredsstyrkan
inte utgöra ett första steg in i NATO
eller VEU.
Enligt utskottets uppfattning är den
oro som motionärerna hyser om den
svenska säkerhetspolitikens inriktning
obefogad. Efter det kalla krigets slut
befinner sig många av Europas stater i
kraftig social och ekonomisk omvandling.
En viktig uppgift för Sverige i dag är
att förhindra uppkomsten av nya
konflikter som den i f.d. Jugoslavien.
Riksdagen slog nyligen ånyo fast att
Sveriges militära alliansfrihet syftande
till att vårt land skall kunna vara
neutralt i händelse av krig i vårt
närområde består (bet. 1995/96:UFöU1).
Av betänkandet framgår att samarbetet
med NATO sker på en alliansfri grund.
Utskottet framför också uppfattningen
att medlemskap i VEU inte kan komma i
fråga fördetta följer att medlemskap i
VEU eller i NATO inte kan komma i fråga
för Sveriges del. Däremot har
Fförutsättningarna, efter det kalla
krigets slut, i det
konfliktförebyggande, krishanterande och
fredsbyggande arbetet har dock
förändrats och möjliggjort en ny
inriktning av svensk säkerhetspolitik.
Därtill kommer, som framhållits ovan,
möjligheten att nu också höja den
svenska ambitionsnivån för
internationella fredsfrämjande insatser.
Regeringen kan, enligt lag, besluta om
deltagande med väpnad styrka i
fredsbevarande insatser endast om dessa
grundar sig på mandat från FN:s
säkerhetsråd eller OSSE.
Enligt utskottets uppfattning betingas
de medel som bäst lämpar sig för att nå
säkerhetspolitikens mål av den
långsiktiga utvecklingen i världen runt
omkring oss. En ökad arbetsfördelning
mellan FN och regionala organisationer
har öppnat möjligheter för preventiv
diplomati. Särskilt OSSE har skaffat sig
en bred erfarenhet på detta område och
knutits närmare FN. Även andra regionala
organisationer, i Europa främst EU och
NATO, gör ett värdefullt
konfliktförebyggande arbete. Det är
också mot denna bakgrund vi bör se det
beslut FN:s säkerhetsråd inom kort
förväntas fatta om att ge en
multinationell fredsstyrka i uppdrag att
medverka till genomförandet av
fredsöverenskommelsen mellan parterna i
konflikten i f.d. Jugoslavien. Att, som
föreslås i motion U17 (mp)motionärerna
föreslår, på det här aktuella området
formulera en policy för oförutsägbara
situationer i en oviss framtid är enligt
utskottets mening inte ändamålsenligt
eller lämpligt.
Med det anförda avstyrker utskottet
motionerna U13 (v) yrkande 1 och U17
(mp) yrkande 2.
I de nämnda motionerna aktualiseras
vidare frågan om ledningen av FN:s
insatser för fred i f.d. Jugoslavien
(motion U17 (mp) yrkande 1) och den
svenska insynen i och det svenska
inflytande när det gäller IFOR:s
befälsordning (motion U13 (v) yrkande
2). Med anledning härav får utskottet
konstatera följande.
Den multinationella fredsstyrkan, IFOR,
skallkommer att verka inom ramen för ett
mandat som inom kort ges av FN:s
säkerhetsråd. Utskottet har, vid de
föredragningar som genomförts i samband
med ärendets beredning, försäkrat sig om
att det inflytande och den insyn från
svensk sida som kommer att föreligga vad
avser IFOR:s medverkan till
genomförandet av fredsöverenskommelsen
mellan parterna i konflikten i f.d.
Jugoslavien är till fyllest. Det sätt på
vilket genomförandet av fredsavtalet är
avsett att ske står i samklang med FN:s
stadga. FN:s mindre framträdande roll i
sammanhanget är främst att se som en
funktion av att världsorganisationen
själv inte disponerar de nödvändiga
resurserna. Detta är att beklaga.
UUtskottet noterar att den s.k. höge
rrepresentant som utsetts för att
övervaka och samordna genomförandet av
de ccivila delarna av överenskommelsen
också skall hålla nära kontakt med IIFOR
samt löpande rapportera till bl.a. FN.
Utskottet vill i sammanhanget framhålla
att FN, genom sina fackorgan, kommer att
få en betydelsefull roll vid de
återuppbyggnadsinsatser som förutses i
fredsöverenskommelsen. Sålunda kommer
UNHCR att få framträdande uppgifter när
det gäller genomförandet av de delar av
överenskommelsen som garanterar
flyktingars och internflyktingars rätt
att återvända. Också Världsbankens roll
blir betydande. Mot denna bakgrund anser
utskottet inte det motiverat att gå
motionärerna till mötes.
Med det anförda avstyrker utskottet
motionerna U13 (v) yrkande 2 och U17
(mp) yrkande 1.
I motion U13 (v) begärs att riksdagen
skall göra ett särskilt tillkännagivande
om Rysslands deltagande i den
multinationella fredsstyrkan. Med
anledning av yrkandet konstaterar
utskottet att den fredsöverenskommelse
som ingåtts mellan parterna i f.d.
Jugoslavien är resultatet av ett långt
förberedelsearbete samt av tre veckors
intensiva förhandlingar under
internationell medling. I synnerhet
staterna i den s.k. kontaktgruppen (USA,
Storbritannien, Tyskland, Frankrike och
Ryssland) har jämte EU:s ordförande för
ICFY gjort betydande insatser för att få
överenskommelsen till stånd. Det ligger
enligt utskottets uppfattning i Sveriges
starka intresse att också den
fredsstyrka som skall medverka till
genomförandet av fredsöverenskommelsen
får en genuint multinationell karaktär.
Rysslands deltagande är i detta
sammanhang särskilt värdefull, men kan
inte utgöra ett villkor för det svenska
ställningstagandet och vår medverkan i
en internationell insats för en
bestående fred i f.d. Jugoslavien.
Med det anförda betraktar utskottet
motion U13 (v) yrkande 3 som besvarat.
I motion U14 (fp) hemställs att
riksdagen bemyndigar regeringen att vid
behov ställa ett större antal personer
än 870 till förfogande för den
multinationella fredsstyrkan i f.d.
Jugoslavien.
Enligt vad utskottet erfarit är
personalstyrkan bara en av de faktorer
som är bestämmande för att de avsedda
syftena med en viss insats skall kunna
uppnås. Andra aspekter som måste vägas
in är vilket slags förband som behövs,
behovet av vissa typer av materiel,
underhåll, logistik m.m. Med hänsyn till
detta kan därför antalet soldater i
exempelvis en bataljon variera högst
betydligt.
Utskottet noterar att regeringen genom
beslut den 30 november 1995 har
uppdragit åt Försvarsmakten att bl.a.
utreda den svenska bataljonens
organisation och utrustning. För det
planerade svenska truppbidraget, vilket
i huvudsak avses bestå av en mekaniserad
bataljon, beräknas personalbehovet uppgå
till högst 870 man.
Redan en insats av förutsedd omfattning
nödvändiggör att av riksdagen beviljade
medel, inklusive en ingående reservation
från budgetåret 1994/95, tas i anspråk.
Beslut om eventuella ytterligare svenska
insatser, såväl vad avser omfattning som
medel, kan enligt utskottets bedömning
fattas först efter ett nytt
ställningstagande av riksdagen. torde
därför kräva att riksdagen anvisar
särskilda medel. Beaktande att
regeringen inte ansett det motiverat att
begära ett bemyndigande av den sort som
begärs i motionen och att ett sådant
bemyndigande skulle få ekonomiska
implikationer som ej kan bedömas i
dagsläget är utskottet ej berett att
tillmötesgå motionärerna.
Därmed avstyrker utskottet motion U14
(fp).
I motion U15 (kds) anförs att den
svenska personal som nu tjänstgör i
enheter ur Nordbat 2 och som kan komma i
fråga för deltagande i den planerade
IFOR-styrkan bör få teckna nya kontrakt
och att frivillighetsaspekten härvid
preciseras.
Utskottet konstaterar att all
rekrytering till den svenska
försvarsmaktens internationella insatser
sker på frivillighetens grund. Nya
kontrakt kommer att skrivas med de
soldater som önskar tjänstgöra i IFOR.
Motionärens önskemål synes således redan
vara tillgodosett. Det ankommer inte på
riksdagen att ha närmare synpunkter på
anställningsförhållandena i övrigt.
Med det anförda anser utskottet att
motion U15 (kds) besvarats.
Också i motion U16 (c) krävs att de som
avses ingå i den planerade IFOR-styrkan
får information om nya villkor och
förutsättningar samt att de individuellt
ges tillfälle att ta ställning till
dessa vad gäller fortsatt kontraktering.
Motionärerna begär, som också framgått
ovan, att det även klargörs vad som i
övrigt kommer att gälla för personalen
och förbandet vid en övergång från
tjänstgöring under det nuvarande FN-
mandatet till deltagande i IFOR-styrkan
samt att säkerhetsaspekten härvid
särskilt uppmärksammas.
Utskottet har ovan tagit ställning till
den del av yrkandet som rör
kontraktering av personal.
I sitt betänkande 1992/93:UU35 anförde
utskottet följande:
Som tragiska erfarenheter visat kan
förluster i människoliv i samband med FN-
uppdrag inte uteslutas.
Ställningstaganden gällande operationer
av den art som nu kan bli aktuella i det
f.d. Jugoslavien måste göras i full
medvetenhet härom.
Dessa synpunkter är av relevans också i
samband med den förestående IFOR-
insatsen. Utskottet noterar att
regeringen i sin proposition uppmärk
sammar de problem som motionären pekar
på. Genom föredragningar i samband med
ärendets beredning har utskottet erfarit
att diskussioner om förutsättningarna
för det svenska förbandets användning
har förts mellan berörda stater och
NATO. Något glapp mellan de två FN-
mandaten - UNPROFOR:s mandat och IFOR:s
- kommer inte att uppstå. Regeringen har
vidare givit Försvarsmakten i uppdrag
att utreda konsekvenser vad gäller
förbandets säkerhet vid ett svenskt
deltagande i en fredsstyrka till f.d.
Jugoslavien.
Med det anförda anser utskottet att
motion U16 (c) besvarats.
Utskottet noterar att tidsförhållandena
är sådana att utskottetsriksdagens
beredningoch ställningstagande i
anledning av regeringens förslag i
proposition 1995/96:113 om svenskt
deltagande i fredsstyrka i f.d.
Jugoslavien kommer att ägera rum redan
innan fredsöverenskommelsen
undertecknats och att FN:s
säkerhetsrådsresolution därför inte
föreligger. I propositionen redovisas de
likheter respektive skillnader som
förväntas bli aktuella mellan IFOR:s och
UNPROFOR:s mandat. På basis av
säkerhetsrådets mandat kommer därefter
enhetliga uppträdanderegler, Rules of
Engagement, att fastställas för IFOR.
Utskottet noterar regeringens påpekande
i propositionen att dessa skiljer sig
från dem som gällt för UNPROFOR och att
de kommer att ge möjlighet till ett mer
kraftfullt militärt uppträdande. Vidare
noterar utskottet att dessa regler
kommer att gälla för samtliga
truppbidragande stater i fredsstyrkan.
Regeringen anmäler i propositionen att
det svenska deltagandet avses omfatta
högst 870 personer till en beräknad
kostnad på 656 miljoner kronor för tolv
månader. Med anledning av regeringens
kostnadsberäkning konstaterar
försvarsutskottet i sitt yttrande till
utrikesutskottet att regeringen häri
inkluderar kostnaderna för att
återställa medförd materiel i
krigsdugligt skick efter insatsen.
Kostnader för oförutsedda
materielförluster kan tillkomma.
I motion U13 (v) föreslås att den
kostnadsökning på 40 miljoner som
beslutet medför skall belasta
försvarsanslaget. Med anledning av
yrkandet konstaterar utrikesutskottet, i
likhet med försvarsutskottet, att de av
regeringen beräknade kostnaderna ryms
inom det under statsbudgetens tredje
huvudtitel uppförda reservationsanslaget
Fredsbevarande verksamhet.
Riksdagen har f.ö. nyligen godkänt
regeringens förslag (prop. 1995/96:12,
bet. FöU1, rskr. 45 och 46) att
Försvarsdepartementets huvudtitel
fr.o.m. budgetåret 1997 tillförs medel
för kostnader som avser militära freds
främjande insatser. Vidare får utskottet
hänvisa till det förslag om bl.a.
utgiftsramar och utgiftsområden med
anledning av ändringar i den statliga
budgetprocessen som förväntas läggas
fram inom de närmaste månaderna.
Förslaget är bl.a. en följd av det år
1990 inledda arbetet inom ramen för den
s.k. Riksdagsutredningen.
Med det anförda avstyrks motion U13 (v)
yrkande 4.
Utskottet konstaterar att
fredsöverenskommelsen i Dayton, Ohio,
bara är början på en möjlig
fredsprocess. Freden måste också vinnas
på marken och i människors sinnen. Ett
massivt stöd från omvärlden kommer att
krävas för att freden i f.d. Jugoslavien
skall bli hållbar. I detta sammanhang är
det internationella militära bidraget i
form av IFOR en viktig, inledande
förutsättningden mindre delen. Den stora
uppgiften blir att genom
återuppbyggnadsarbete ge fredsprocessen
ett reellt innehåll och förutsättningar
att fördjupas och fortsätta. Det är
först och främst parterna i f.d.
Jugoslavien som ansvarar för att vända
fientlighet och förstörelse i försoning
och fred. Men också omvärldens stöd
kommer att vara väsentligt.
Återupppbyggandet i f.d. Jugoslavien
blir enligt utskottets uppfattning
sannolikt en av de mest komplicerade och
komplexa operationer som det
internationella samfundet stått inför.
Kostnaderna beräknas uppgå till 35
miljarder kronor för den första
treårsperioden. Enligt utskottets
uppfattning är det angeläget att
omvärldens stöd, och därmed också
Sveriges, förenas med tydliga villkor i
syfte att förmå de mottagande staterna
atti syfte att förmåpså att de
mottagande staterna tvingas visa att de
vill och förmår införa bygga öppna och
demokratiska samhällen baseradebyggda på
rättsstatens principer. Bestämda krav
bör uppställas i bl.a. frågor som gäller
respekt för de grundläggande mänskliga
rättigheterna, yttrandefrihet,
flerpartisystem och fria val,
minoritetsskydd samt äganderätt.
Utskottet konstaterar att riksdagen
våren 1994 enhälligt tog ställning för
ett antal förslag om hur svenska
insatser efter ett krigsslut i f.d.
Jugoslavien skall kunna utformas (bet.
1993/94:UU21). Hur en fred skulle se ut
och vilka omständigheter som skulle råda
kunde man då inte närmare förutse.
Utskottet utgår emellertid från att
regeringen inför kommande beslut om
bidrag för att befästa den fred som nu
överenskommits och den återuppbyggnads-
och försoningsprocess som förestår
beaktar den viljeinriktning riksdagen då
gav uttryck för. I nämnda betänkande
betonade utskottet bl.a. att
återuppbyggnadsinsatserna bör ges en
utformning så att de får en
förtroendeskapande effekt. Det är
härvidlag väsentligt att opartiskhet
iakttas. Utskottet framhöll också att
flyktingarna från berörda områden utgör
en väsentlig resurs som bör kunna
utnyttjas.
Med det ovan anförda tillstyrker
utrikesutskottet, i likhet med försvars
utskottet, att regeringen medges att
ställa en väpnad styrka om högst 870
personer till IFOR:s förfogande under
FN:s mandat i f.d. Jugoslavien.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande Sveriges
deltagande i IFOR och den europeiska
säkerhetsordningen
att riksdagen avslår motionerna
1995/96:U13 yrkande 1 samt 1995/96:U17
yrkande 2,
res. 1 (v,
mp)
2. beträffande insyn i och
inflytande över fredsstyrkans
ledning
att riksdagen avslår motionerna
1995/96:U13 yrkande 2 och 1995/96:U17
yrkande 1,
res. 2 (v,
mp)
3. beträffande Rysslands
deltagande
att riksdagen förklarar motion
1995/96:U13 yrkande 3 besvarat med vad
utskottet anfört,
4. beträffande svenska
truppbidragets storlek
att riksdagen avslår motion
1995/96:U14,
res. 3 (fp)
5. beträffande precision av
frivillighetsaspekten
att riksdagen förklarar motion
1995/96:U15 besvarad med vad utskottet
anfört,
6. beträffande förutsättningar
för det svenska förbandets användning
under en övergångsperiod
att riksdagen förklarar motion
1995/96:U16 besvarad med vad utskottet
anfört,
7. beträffande finansieringen av
Sveriges bidrag
att riksdagen avslår motion
1995/96:U13 yrkande 4,
8. beträffande medgivande till
regeringen att ställa en väpnad styrka
till IFOR:s förfogande under FN:s
mandat
att riksdagen med bifall till
proposition 1995/96:113 medger att
regeringen ställer en väpnad styrka om
högst 870 personer till förfogande som
ett svenskt bidrag till en
multinationell fredsstyrka, när Förenta
nationernas säkerhetsråd beslutat att ge
en sådan styrka uppdrag att medverka
till genomförandet av den
fredsöverenskommelse som ingåtts mellan
parterna i konflikten i f.d.
Jugoslavien.
Utskottet hemställer vidare att ärendet
företas till avgörande efter endast en
bordläggning.
Stockholm den 12 december 1995
På utrikesutskottets vägnar
Viola Furubjelke
I beslutet har deltagit: Viola
Furubjelke (s), Göran Lennmarker (m),
Axel Andersson (s), Inga-Britt Johansson
(s), Inger Koch (m), Helena Nilsson (c),
Berndt Ekholm (s), Bertil Persson (m),
Lena Klevenås (s), Eva Zetterberg (v),
Urban Ahlin (s), Lars Hjertén (m), Bodil
Francke Ohlsson (mp), Ingrid Näslund
(kds), Elisebeht Markström (s), Carina
Hägg (s) och Lennart Rohdin (fp).
Reservationer
1. Sveriges deltagande i IFOR och den
europeiska säkerhetsordningen (mom. 1)
Eva Zetterberg (v) och Bodil Francke
Ohlsson (mp) anser
dels att den del av utskottets
betänkande som på s. 12 börjar med
Enligt utskottets uppfattning och
slutar med eller lämpligt bort ha
följande lydelse:
Enligt utskottets uppfattning är det
nödvändigt med en tydlig svensk policy i
det avseende som aktualiseras i motion
U17 (mp). Det bör framgå, att Sverige
deltar i den multinationella
fredsstyrkan IFOR, som FN:s säkerhetsråd
gett mandat att övervaka och
upprätthålla fred i f.d. Jugoslavien,
under förutsättning att detta är en
engångsföreteelse som inte i något
avseende är prejudicerande.
En fredsöverenskommelse har ingåtts,
och snabba fredsbevarande insatser
behövs. Sverige deltar redan med sådana
styrkor i olika delar av f.d.
Jugoslavien. Parterna som skrivit under
fredsavtalet samtycker till IFOR:s
närvaro under ett år, under vilken tid
också allmänna val skall hållas i
Bosnien enligt fredsavtalet och
flyktingar skall kunna återvända till
sina hemorter. En annan förutsättning
för Sveriges deltagande är att förutom
NATO-länderna deltar 14 stater, som står
utanför NATO, i de gemensamma
fredsoperationerna. Deras
arbetsuppgifter bör vara utformade så
att deras närvaro borgar för att det
inte blir fråga om en renodlad NATO-
insats. Såväl FN som övriga deltagande
länder bör ha god insyn i den militära
planeringen.
I FN:s generalsekreterares tillägg till
"An Agenda for Peace" i juli 1995
framhålls risken att överlåta mer
krävande uppgifter på grupper ledda av
stormakter. Generalsekreteraren påpekar
bl.a. att detta medför risker för att
FN:s trovärdighet och ställning
undergrävs. Länder som brustit i sitt
stöd till FN, såväl politiskt som
ekonomiskt, har del i FN:s nu aktuella
svårigheter att ingripa i medlemsländers
kriser och problem. En stormakt som
tillhör NATO har givetvis större
inflytande över en NATO-aktion än den
har i en helt FN-ledd operation. Därför
är det speciellt viktigt att länder som
stöder FN aktivt inte drar sig undan
sitt ansvar utan ställer upp i
fredsaktionerna och blir en motvikt mot
NATO:s stormaktsdominans.
Svenskt deltagande i framtida
internationella fredsuppdrag skall
enligt utskottets uppfattning ske inte
bara på initiativ och efter beslut av FN
utan under FN:s ledning. Allt annat
innebär ett successivt urholkande av
både svensk neutralitet och FN:s
legitimitet. Det är oacceptabelt, om
Sverige långsiktigt stödjer en
utveckling som innebär att en regional
militärallians får överta FN:s roll, som
tydligt utsägs i stadgans inledning:
"Vi, de förenade nationernas folk,
beslutna att rädda kommande släktled
undan krigets gissel...". Riksdagen bör
uppdra åt regeringen att ge förslag till
en tydlig svensk policy med denna
inriktning.
Det anförda bör riksdagen med bifall
till motionerna U13 (v) yrkande 1 samt
U17 (mp) yrkande 2 som sin mening ge
regeringen till känna.
dels att moment 1 i utskottets
hemställan bort ha följande lydelse:
1. beträffande Sveriges deltagande i
IFOR och den europeiska
säkerhetsordningen
att riksdagen med bifall till motionerna
1995/96:U13 yrkande 1 samt 1995/96:U17
yrkande 2 som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört,
2. Insyn i och inflytande över
fredsstyrkans ledning (mom. 2)
Eva Zetterberg (v) och Bodil Francke
Ohlsson (mp) anser
dels att den del av utskottets
betänkande som på s. 12 börjar med Den
multinationella fredsstyrkan och på s.
13 slutar med motionärerna till mötes
bort ha följande lydelse:
Utskottet konstaterar att den
multinationella fredsstyrkan IFOR skall
verka inom ramen för det mandat FN:s
säkerhetsråd inom kort kommer att ge.
Fredsstyrkan beräknas uppgå till 50
000-60 000 man. Den leds av NATO och
domineras av stormakterna USA, Frankrike
och Storbritannien. Genomförandet av
fredsavtalet är avsett att stå i
samklang med FN:s stadga. Trots detta
har FN en starkt försvagad roll i
sammanhanget, vilket får ses som en
funktion av att världsorganisationen för
närvarande inte disponerar de nödvändiga
resurserna. Oavsett om vissa av FN:s
fackorgan, t.ex. Världsbanken och UNHCR,
kommer att spela en roll i de praktiska
arbetsuppgifterna, är det NATO och EU
som har de starka rollerna. Att på detta
sätt legalisera den starkes rätt på den
svages bekostnad är förvånande, eftersom
ett stort antal icke-NATO-medlemmar
finns bland de deltagande staterna. NATO
är enligt utskottets uppfattning inget
naturligt forum för att representera
länder som står utanför organisationen -
men det är däremot FN. Det är givet att
FN, som den största internationella
institution världen har, måste utgöra
fundamentet i internationellt samarbete
och beslutsfattande. Utskottet
förutsätter att Sverige riktar kritik
mot att FN fått en försvagad roll i det
jugoslaviska fredsarbetet och kraftfullt
agerar för att FN skall delta direkt och
aktivt i ledningen för fredsoperationen
i f.d. Jugoslavien.
Det anförda bör riksdagen med bifall
till motionerna U13 (v) yrkande 2 samt
U17 (mp) yrkande 1 som sin mening ge
regeringen till känna.
dels att moment 2 i utskottets
hemställan bort ha följande lydelse:
2. beträffande insyn i och
inflytande över fredsstyrkans ledning
att riksdagen med bifall till motionerna
1995/96:U13 yrkande 2 samt 1995/96:U17
yrkande 1 som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört,
3. Svenska truppbidragets storlek (mom.
4)
Lennart Rohdin (fp) anser
dels att den del av utskottets
betänkande som på s. 13 börjar med
Enligt vad utskottet erfarit och på s.
14 slutar med avstyrker utskottet
motion U14 (fp). bort ha följande
lydelse:
Enligt utskottet kan det vara rimligt
att utgå från en omfattning av den
svenska truppstyrkan på högst 870
personer. Den internationella
fredsstyrkan är, som utskottet senare
anför, en viktig, inledande
förutsättning för genomförandet av
fredsöverenskommelsen i Dayton.
Fredsstyrkan kommer att organiseras och
utplaceras under mycket kort tid. Precis
som i vårt land förutsätter givna
utfästelser om deltagande i fredsstyrkan
ofta nationella godkännanden som ännu
inte föreligger. För närvarande råder
därför ingen säkerhet om att alla
utfästelser kommer att kunna
förverkligas. Likaså kan behov av
ytterligare insats uppstå under det
inledande genomförandet. I sådana lägen
kan det, inte minst av tidsskäl, vara
naturligt att man i första hand vänder
sig till länder som redan är i färd med
att ställa personal till förfogande så
att dessa något utvidgar sina åtaganden.
Det bör vara naturligt att den svenska
regeringen i ett sådant läge, om det
bedöms vara erforderligt och möjligt,
utan att avvakta ytterligare beslut av
riksdagen, skyndsamt kan fatta beslut
utöver angivna 870 personer.
Skulle det uppstå behov av väsentligt
större svenska truppinsatser eller om
det vid en senare tidpunkt skulle bli
aktuellt att väsentligt ändra
omfattningen av den internationella
fredsstyrkan, är det enligt utskottets
mening naturligt att regeringen
återkommer till riksdagen med en begäran
om riksdagens godkännande av detta.
Med det anförda anser utskottet att
motion U14 (fp) bör bifallas.
dels att moment 4 i utskottets
hemställan bort ha följande lydelse:
4. beträffande svenska
truppbidragets storlek
att riksdagen med bifall till motion
1995/96:U14 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet
anfört.
Särskilt yttrande
Lennart Rohdin (fp) anför:
Detta är givetvis inte tillfället för en
mer omfattande analys av
fredsöverenskommelsen i Dayton. Det
finns inte heller någon som helst
anledning att annat än välkomna att
kriget i Bosnien nu tycks vara över.
Efter tre och ett halvt år av folkmord
och folkfördrivningar har freden fått en
chans. För människorna i Bosnien och de
hundratusentals som flytt därifrån är
helvetet förhoppningsvis över.
Ett grundläggande problem med
fredsöverenskommelsen är emellertid att
väpnad aggression och etnisk rensning
lönat sig. Det är inte en rättvis fred i
den meningen att humanistiska och
folkrättsliga principer kunnat hävdas
fullt ut. Världssamfundet var inte
berett att ge Bosnien det stöd en sådan
fred hade krävt. Framför allt
stormakterna i den s.k. kontaktgruppen
har under hela konflikten varit djupt
splittrade och haft motsatta ambitioner,
vilket tillåtits förlama FN:s
möjligheter att agera fullt ut enligt FN-
stadgan. Inte heller EU har av dessa
skäl kunnat verka med full kraft i den
mest omfattande konflikten i Europa
sedan Berlin-murens fall 1989. Freds
överenskommelsen i Dayton präglas
givetvis av att det främst är stor
makterna som medverkat till dess
tillkomst.
Det är därför en förutsättning för
möjligheterna att bygga en varaktig fred
att omvärlden är beredd att i handling
ha vilja och fasthet att slå vakt om
Bosnien som en odelad stat med ett
odelat Sarajevo som huvudstad och att
alla flyktingar också i praktiken kan
återvända hem samt att de ansvariga
krigsförbrytarna ställs till ansvar.
Sveriges omfattande åtaganden hittills i
konflikten samt i det kommande
återuppbyggnadsarbetet liksom i den
internationella fredsstyrkan ger oss
goda förutsättningar att hävda dessa
krav.
Försvarsutskottets yttrande
1995/96:FöU2y
Svenskt deltagande i fredsstyrka i f.d.
Jugoslavien
Till utrikesutskottet
Utrikesutskottet har berett
försvarsutskottet tillfälle att yttra
sig över proposition 1995/96:113 om
svenskt deltagande i fredsstyrka i f.d.
Jugoslavien jämte motioner såvitt gäller
försvarsutskottets bered-ningsområde.
Propositionen
Ärendet och dess beredning
Den 21 november 1995 paraferades en
fredsöverenskommelse mellan parterna i
konflikten i f.d. Jugoslavien. I
överenskommelsen anmodades FN:s
säkerhetsråd att ge mandat till en
multinationell fredsstyrka (Peace
Implementation Force; IFOR) att medverka
till att genomföra överens-kommelsen.
IFOR kommer att stå under ledning av
Nordatlantiska försvarsorganisationen
(NATO) och bestå av trupper från såväl
NATO som icke NATO-stater.
Regeringen anför att Sverige sedan
länge engagerat sig i fredsprocessen i
regionen, såväl genom fredsbevarande
insatser som genom omfattande humanitärt
bistånd. Det finns därför ett starkt
svenskt intresse att delta i IFOR.
Regeringen anmäler att den nyligen i
brev till NATO gett en avsiktsförklaring
med innebörd att Sverige har intresse
att medverka i IFOR. Regeringen anmäler
vidare att förberedelserna för att kunna
ingå i IFOR redan har inletts.
Efter en resolution i FN:s säkerhetsråd
bör de första IFOR-styrkorna kunna vara
på plats inom mycket kort tid. Ärendet
medför ingen lagstiftning.
Bakgrund
Svenskt stöd till f.d. Jugoslavien.
UNPROFOR
Sverige har lämnat betydande bidrag till
fredsansträngningarna och den humanitära
hjälpen under de drygt fyra årens krig i
f.d. Jugoslavien. Förutom att bidra med
svensk FN-trupp deltar Sverige aktivt i
det diplomatiska arbetet. Sverige ger
omfattande humanitär hjälp, stödjer
demokrati- och försoningsinsatser samt
ger flyktingar en fristad. Vidare bidrar
Sverige med övervakningsinsatser i
regionen.
Regeringen erinrar om att FN:s
säkerhetsråd i februari 1992 beslutade
att inrätta en skyddsstyrka för f.d.
Jugoslavien, United Nations Protection
Force (UNPROFOR). UNPROFOR har
tilldelats olika uppgifter som t.ex.
övervakning och skydd av av FN fredade
områden, skydd av Sarajevos flygplats
och skydd av humanitära transporter i
Bosnien-Hercegovina.
Regeringen erinrar vidare om riksdagens
beslut (prop. 1992/93:254, bet.
1992/93:UU35, rskr. 429) om ett svenskt
bidrag till de av FN:s säkerhetsråd
beslutade insatserna i f.d. Jugoslavien.
Genom detta ställdes en väpnad styrka om
högst 1 000 personer till FN:s
förfogande. I samband med
riksdagsbehandlingen konstaterades att
FN:s mandat kunde innebära att styrkan
för att utföra sina uppgifter skulle
kunna behöva vidta åtgärder som gick
utöver strikt fredsbevarande.
Utrikesutskottet underströk dock att
styrkans uppgifter i huvudsak skulle
vara av fredsbevarande karaktär.
För närvarande deltar Sverige med 1 030
FN-soldater i en nordisk bataljon
(NORDBAT 2) i Tuzla-området. Den svenska
FN-styrkans huvuduppgifter är att skydda
Tuzla-området och att bistå humanitära
transporter till civilbefolkningen. Som
ett led i av FN föreslagna begränsningar
av FN-styrkan har regeringen beslutat
att fr.o.m. februari 1996 minska den
svenska insatsen med 150 FN-soldater.
Fredsöverenskommelsen
Regeringen informerar om den
allomfattande fredsöverenskommelse för
Bosnien-Hercegovina som den 21 november
1995 paraferades i Dayton, Ohio, USA.
Överenskommelsen träder i kraft efter
formellt undertecknande inom kort i
Paris.
Överenskommelsen syftar till att skapa
långsiktig fred och stabilitet i
området. Den skall lägga grunden för
demokrati, respekt för mänskliga
rättigheter och ekonomisk utveckling.
Den består av ett ramavtal med elva
annex. Grundprinciperna är att Bosnien-
Hercegovina består som en enad och
suverän stat och erkänns som sådan av
Kroatien och Federativa Republiken
Jugoslavien, samtidigt som en fördelning
görs inom staten Bosnien-Hercegovina
enligt vilken den bosnisk-kroatiska
federationen tilldelas 51 % och den
serbiska republiken 49 % av territoriet.
Avtalet behandlar även den
multinationella fredsstyrka (IFOR) som
får till uppgift att medverka till
fredsöverenskommelsens genomförande. I
en inledande artikel i avtalet välkomnar
parterna att det internationella
samfundet är villigt att sända en sådan
styrka till regionen för en period av
ungefär ett år.
Som en konsekvens av avtalet skall en
separationszon upprättas mellan parterna
i konflikten på ömse sidor om en
vapenstilleståndslinje. En utgångspunkt
i avtalet är att parterna samtycker till
att IFOR har möjlighet att använda våld
för att utföra sina uppgifter enligt
avtalet. IFOR tilldelas också en
understödjande uppgift för civila och
humanitära insatser förknippade med
fredsöverenskommelsen.
Återuppbyggnad av det civila samhället
Regeringen anför att det till
fredsöverenskommelsen kommer att kopplas
ett internationellt program för bl.a.
materiell återuppbyggnad och uppbyggnad
av demokratiska och ekonomiska
strukturer. Dessutom måste pågående
humanitära insatser fortsätta under en
övergångsperiod. Ett centralt mål för de
internationella insatserna blir vidare
att bidra till försoning mellan
folkgrupper och integration mellan de
skilda delarna av Bosnien-Hercegovina.
Multinationell fredsstyrka
Enligt vad regeringen anför i
propositionen förväntas FN:s
säkerhetsråd med utgångspunkt i
fredsöverenskommelsen ge mandat till en
multinationell fredsstyrka (IFOR) att
medverka till att fredsöverenskommelsen
genomförs. Fredsstyrkan beräknas komma
att omfatta 50 000-60 000 soldater,
ledda av NATO. Enligt planerna kommer
IFOR att bestå av bl.a. vardera en
division från Frankrike, Storbritannien
och USA. En nordisk brigad, inkluderande
en svensk bataljon, avses ingå i den
amerikanska divisionen. Parterna har
samtyckt till att IFOR placeras i
området.
Regeringens avsikt är att det svenska
deltagandet i IFOR i huvudsak skall
utgöras av den styrka som redan finns i
Bosnien-Hercegovina inom nuvarande
UNPROFOR. Bataljonen skall även
fortsättningsvis utgöra en del av
Försvarsmaktens utlandsstyrka.
Enligt fredsöverenskommelsen är IFOR:s
primära uppgifter att vid behov separera
parternas militära styrkor, att
upprätthålla separationszoner samt att
övervaka dessa. Enligt regeringens
bedömning kommer därmed uppdraget att
likna traditionell fredsbevarande
verksamhet. En skillnad är dock att
IFOR:s mandat kommer att grunda sig på
en resolution antagen i FN:s
säkerhetsråd med stöd av kapitel VII i
FN-stadgan. Det betyder att styrkan, i
syfte att genomföra sitt mandat, vid
behov kommer att ha befogenhet att
tillgripa tvångsmedel som går utöver
strikt självförsvar.
På basis av säkerhetsrådets mandat
kommer det att fastställas enhetliga
regler för uppträdandet, lika för alla
stater som deltar med truppstyrkor i
IFOR. Dessa regler skiljer sig från dem
som gällt för UNPROFOR och kommer att ge
möjlighet till ett mer kraftfullt
militärt uppträdande. En utgångspunkt är
samtidigt att förbandens uppgifter
kommer att anpassas till deras
utbildning, utrustning och graden av
samövning med andra nationer. Vidare
förutsätts komma att gälla att samtliga
deltagande förband lyder under en
enhetlig befälsstruktur.
Sveriges deltagande i IFOR kommer att
regleras i ett s.k. deltagandeavtal.
Regeringens överväganden
Regeringen anför att det finns starka
skäl för Sverige att delta i den
multinationella fredsstyrkan. Det
främsta är att det nu finns en verklig
möjlighet att skapa fred i det f.d.
Jugoslavien. IFOR kommer att vara en del
av en sammanhållen politik som syftar
till att bidra till en långsiktig fred
och stabilitet i området. Sverige är
dessutom redan starkt engagerat i
fredsansträngningarna och i de
humanitära insatserna.
Regeringen anger att en förutsättning
för att de civila delarna av
överenskommelsen skall kunna genomföras
är att tillräcklig säkerhet och
stabilitet snabbt kan uppnås. I första
hand krävs då att parternas truppstyrkor
separeras. En av IFOR:s huvuduppgifter
blir att se till att så sker. IFOR:s
närvaro är således nödvändig för att
börja en återgång till normalt liv och
en återuppbyggnad av landet.
Regeringen anser att ett svenskt
deltagande i IFOR skall ses i ett vidare
perspektiv. I genomförandet av
fredsöverenskommelsen sätts sålunda
Europas vilja och förmåga att
solidariskt skapa fred och säkerhet på
vår kontinent på prov. Regeringen anser
vidare att ett fullvärdigt deltagande i
det europeiska samarbetet är en
förutsättning för att ett land skall
kunna påverka utvecklingen och bidra
till att skapa en ny freds- och
säkerhetsordning i Europa.
IFOR kommer att agera på uppdrag av
FN:s säkerhetsråd. Ett svenskt
deltagande i IFOR står därför enligt
regeringen inte i strid med den svenska
militära alliansfriheten och är
förenligt med den av riksdagen fastlagda
inriktningen av den svenska
säkerhetspolitiken.
Regeringen har angett ett antal
förutsättningar för ett svenskt
deltagande i den multinationella
fredsstyrkan. Den viktigaste är att FN:s
säkerhetsråd genom en resolution fattar
beslut om mandatet för operationen. En
annan förutsättning är att utplaceringen
av IFOR grundar sig på en ingången
fredsöverenskommelse mellan parterna och
på deras samtycke. En ytterligare
förutsättning är att ledningen för IFOR
kommer att använda de underställda
enheterna på ett sätt som är förenligt
med varje förbands utrustning och graden
av samövning.
Regeringen bedömer att IFOR:s uppdrag
har ett klarare fredsbevarande syfte än
uppdraget till UNPROFOR med hänsyn till
att det nu finns en fredsöverenskommelse
mellan parterna. Regeringen bedömer
vidare att det för svensk trupps
deltagande i IFOR behövs ett medgivande
från riksdagen enligt 10 kap. 9 § första
stycket 1 regeringsformen. Ett sådant
medgivande ger regeringen en
konstitutionell rätt att besluta om
användning av en svensk väpnad styrka
för det aktuella ändamålet.
Kostnaden för ett svenskt deltagande i
IFOR med högst 870 personer har av
regeringen beräknats till 656 miljoner
kronor för tolv månader, eller 40
miljoner kronor mer än vad det nuvarande
svenska engagemanget i Bosnien-
Hercegovina med 1 030 personer kostar.
Härtill kan komma kostnader för
oförutsedda materielförluster. På
statsbudgeten finns under tredje
huvudtiteln för budgetåret 1995/96
uppfört ett reservationsanslag för
fredsbevarande verksamhet på 1 352 808
000 kr. Med utnyttjande av en
reservation från budgetåret 1994/95
bedömer regeringen att det svenska
bidraget till IFOR kommer att rymmas
inom den ram som riksdagen beviljat för
fredsbevarande verksamhet.
Regeringen föreslår sammanfattningsvis
att riksdagen medger att regeringen
ställer en väpnad styrka om högst 870
personer till förfogande som ett svenskt
bidrag till en multinationell
fredsstyrka, när Förenta nationernas
säkerhetsråd beslutat ge en sådan styrka
uppdrag att medverka till genomförandet
av den fredsöverenskommelse som ingåtts
mellan parterna i konflikten i f.d.
Jugoslavien.
Försvarsutskottet
Utskottet behandlar i det följande
endast försvarspolitiska aspekter på
propositionen och avstår från att ge
synpunkter på de avgivna motionerna.
Det finns i Sverige en lång och
omfattande erfarenhet från medverkan i
internationella fredsbevarande
operationer och andra liknande insatser.
Sverige är starkt engagerat i
fredsansträngningarna i det f.d.
Jugoslavien, bl.a. genom diplomatiska
insatser och fredsbevarande styrkor.
Sverige lämnar ett omfattande humanitärt
bistånd till denna region och har tagit
emot ett stort antal flyktingar. Det
finns nu en verklig möjlighet till fred
i området. Utskottet delar därför
regeringens uppfattning att starka skäl
talar för ett svenskt deltagande i den
nu aktuella multinationella fredsstyrkan
i f.d. Jugoslavien.
En svensk medverkan i IFOR är också
helt i linje med de värderingar som
utskottet nyligen framfört (bet.
1995/96:FöU1) beträffande en höjning av
ambitionerna för att på olika sätt delta
i internationella fredsfrämjande
insatser. Det är därför naturligt för
Sverige att nu erbjuda sig att ställa
trupp till förfogande i en blivande
nordisk brigad inom IFOR.
Utskottet delar också regeringens syn
när det gäller vissa grundläggande
förutsättningar för att delta i den
multinationella fredsstyrkan. Sålunda
måste det självklart finnas ett mandat
från FN:s säkerhetsråd om operationen.
Det är också elementärt att ledningen
för IFOR måste använda underställda
enheter för uppgifter som förbanden är
lämpade för och har utsikt att kunna
lösa med hänsyn till deras utrustning
och grad av samövning. Detta betyder för
det svenska förbandet att det inte
kommer att användas för regelrätta
anfallsföretag. Mot bakgrund av bl.a.
det förhållandet att fredsöver-
enskommelsen bygger på parternas
samtycke bedöms regelrätta
anfallsföretag på marken inte behöva bli
aktuella för fredsstyrkan. Vidare
behöver parterna i en
fredsöverenskommelse ha samtyckt till
utplacering av förband inom IFOR.
Regeringen anmäler i propositionen att
det svenska deltagandet avses omfattta
högst 870 personer till en beräknad
kostnad på 656 miljoner kronor för tolv
månader. Utskottet konstaterar att
regeringen häri inkluderar kostnaderna
för att återställa medförd materiel i
krigsdugligt skick efter insatsen.
Kostnader för oförutsedda
materielförluster kan tillkomma.
Utskottet konstaterar också att de av
regeringen beräknade kostnaderna ryms
inom det under statsbudgetens tredje
huvudtitel uppförda reservations-
anslaget Fredsbevarande verksamhet.
Utskottet noterar samtidigt att det
inom regeringskansliet förs över-
läggningar om de ekonomiska villkoren
för den personal som kommer att ingå i
IFOR.
Det anförda innebär att utskottet från
försvarspolitiska utgångspunkter
tillstyrker regeringens förslag i
proposition 1995/96:113 om ett svenskt
deltagande i en fredsstyrka i f.d.
Jugoslavien.
Stockholm den 12 december 1995
På försvarsutskottets vägnar
Arne Andersson
I beslutet har deltagit: Arne Andersson
(m), Britt Bohlin (s), Christer Skoog
(s), Sven Lundberg (s), Henrik
Landerholm (m), Ola Rask (s), My Persson
(m), Birgitta Gidblom (s), Jan Jennehag
(v), Håkan Juholt (s), Olle Lindström
(m), Annika Nordgren (mp), Åke Carnerö
(kds), Jörgen Persson (s), Ulf Kero (s),
Erik Arthur Egervärn (c) och Eva Flyborg
(fp).
Avvikande mening beträffande
motiveringen
Arne Andersson, Henrik Landerholm, My
Persson och Olle Lindström (alla m) samt
Eva Flyborg (fp) anser:
Den i IFOR ingående svenska bataljonen
kommer att få uppgifter inom ramen för
säkerhetsrådets mandat och de rules of
engagement (ROE) som fastställs för
operationen. Utskottets majoritet väljer
i sitt yttrande att beträffande dessa
uppgifter för den svenska bataljonen
använda uttrycket att det inte är
aktuellt med regelrätta
anfallsföretag . Uttrycket regelrättta
anfallsföretag är enligt vår mening illa
valt.
Karaktären på IFOR:s uppdrag är
fredsbevarande. Till skillnad från
UNPROFOR bygger insatsen dessutom på
parternas samtycke och ett ingånget
fredsavtal. Det svenska förbandets
uppgifter är således i grunden
fredsbevarande. Likväl kan
fredsframtvingande åtgärder av skilda
slag inom ramen för mandatet och ROE
inte uteslutas. Uppgifterna kan sålunda
komma att inrymma inslag av också aktivt
militärt våld för att uppfylla
fredsavtalets stadganden avseende
parternas uppträdande och geografiska
position.
Det svenska förbandet ingår i en större
enhet under gemensamt befäl. Det är
avgörande att de i det större förbandet
ingående enheterna lyder under samma
regler och kan nyttjas utan särskilda
villkor för olika delar. Således kan det
svenska deltagandet inte förenas med
särskilda villkor, något som
propositionen inte heller ställer för
svensk medverkan i IFOR.
Uttryckssättet regelrätta
anfallsföretag riskerar att ge
intrycket att det svenska förbandet inte
skall använda militärt våld annat än i
självförsvar. Enligt vår mening gör
regeringens och utskottets val av
uttryckssätt det onödigt otydligt vad
insatsen kan komma att innehålla för typ
av uppgifter. Detta motsätts inte av det
självklara förhållandet att
anfallsuppgifter sannolikt inte behöver
bli aktuella eftersom mandatet grundas
på en fredsöverenskommelse mellan
parterna.
Innehållsförteckning
Sammanfattning 1
Propositionen 1
Motionerna 2
Yttrande från annat utskott m.m. 2
Utskottet 3
Sammanfattning av propositionen 3
Bakgrund 3
Regeringens överväganden och
förslag 4
Sammanfattning av motionerna 7
Utskottets överväganden 9
Hemställan 16
Reservationer 17
1. Sveriges deltagande i IFOR och
den europeiska säkerhetsordningen
(mom. 1) 17
2. Insyn i och inflytande över
fredsstyrkans ledning (mom. 2) 18