Utskottet tillstyrker i detta betänkande
regeringens (Utrikesdepartementets)
förslag (proposition 1995/96:35) om att
godkänna det i propositionen framlagda
förslaget dels till ny sanktionslag,
dels till lagar om ändringar i
utlänningslagen (1989:529) och lagen
(1975:85) med bemyndigande att meddela
föreskrifter om in- eller utförsel av
varor. Förslaget till ny sanktionslag
innebär en språklig och lagteknisk
anpassning av den nuvarande lagen. Det
innebär även en anpassning till de krav
som Förenta nationerna (FN) ställer och
till de förändringar som inträtt genom
Sveriges medlemskap i Europeiska unionen
(EU).
Utskottet behandlar i betänkandet en
motion med anledning av propositionen.
Motionen avstyrks av utskottet. Till
betänkandet är fogat ett särskilt
yttrande.
Propositionen
I proposition 1995/96:35 föreslår
regeringen (Utrikesdepartementet)
1. att riksdagen antar regeringens
förslag till lag om vissa
internationella sanktioner,
2. att riksdagen antar regeringens
förslag till lag om ändring i
utlänningslagen (1989:529),
3. att riksdagen antar regeringens
förslag till lag om ändring i lagen
(1975:85) med bemyndigande att meddela
föreskrifter om in- eller utförsel av
varor.
Motionen
1995/96:U18 av Marianne Samuelsson och
Bodil Francke Ohlsson (mp) vari yrkas
att riksdagen avslår regeringens förslag
i 1 § andra stycket i ny lag om vissa
internationella sanktioner.
Utskottet
Sammanfattning av propositionen
Inledning
I lagen (1971:176) om vissa
internationella sanktioner
(sanktionslagen) finns bestämmelser som
gör det möjligt för Sverige att snabbt
genomföra sanktioner som har beslutats
eller rekommenderats av FN:s
säkerhetsråd eller som beslutats inom de
europeiska gemenskaperna (EG) eller
Europeiska säkerhetskonferensen (ESK),
numera OSSE.
Enligt propositionen har det, bl.a.
till följd av Sveriges medlemskap i EU,
uppstått behov av att modernisera lagen.
Med stöd av regeringens bemyndigande
tillkallade därför det statsråd som har
till uppgift att föredra ärenden om
utrikeshandel i mars 1994 en särskild
utredare med uppdrag att se över
sanktionslagen (dir. 1993:144).
Utredningen antog namnet
Sanktionslagsutredningen.
Utredningen överlämnade i mars 1995
betänkandet Lagen om vissa
internationella sanktioner - en översyn
(SOU 1995:28). Betänkandet har
remissbehandlats.
Regeringen har inhämtat Lagrådets
yttrande. Vissa språkliga och
redaktionella ändringar i det
remitterade förslaget föreslogs av
Lagrådet, vilka anammades av
regeringen.
I propositionen lägger regeringen fram
förslag till en ny lag om vissa
internationella sanktioner vilken
innebär dels en lagteknisk och språklig
bearbetning av den nuvarande lagen
(1971:176) om vissa internationella
sanktioner, dels en anpassning till de
krav som Förenta nationerna ställer och
de förändringar som inträtt genom
Sveriges medlemskap i Europeiska
unionen. Regeringen föreslås få ett mer
vidsträckt bemyndigande att meddela
föreskrifter än i den nuvarande lagen,
dessutom föreslås att regeringen skall
kunna delegera ärenden avseende undantag
från förbud som meddelats med stöd av
lagen.
Härutöver föreslås i propositionen en
ändring i lagen (1975:85) med
bemyndigande att meddela föreskrifter om
in- eller utförsel av varor. I samband
med att lagen (1994:1818) om åtgärder
beträffande djur och växter som tillhör
skyddade arter antogs av riksdagen
gjordes en mindre följdändring i 1§
första stycket den förutnämnda
bemyndigandelagen (prop.1994/95:117,
bet.1994/95:JoU10, rskr.1994/95:94).
Därvid kom paragrafens andra stycke av
misstag att falla bort. Nu föreslås att
detta misstag rättas till.
Den nya sanktionslagen samt en
föreslagen ändring i utlänningslagen
föreslås träda i kraft den 1 juli 1996.
Ändringen i lagen med bemyndigande att
meddela föreskrifter om in- eller
utförsel av varor föreslås träda i kraft
den 1 april 1996.
Sanktioner beslutade inom FN och EU
FN:s säkerhetsråd kan under vissa
förhållanden anta resolutioner om
sanktioner av icke-militär karaktär i
syfte att upprätthålla eller återställa
internationell fred och säkerhet.
Rekommendationer är endast en uppmaning
utan beslutets bindande kraft. En stat
som är medlem av FN är enligt FN:s
stadga däremot skyldig att godta och
verkställa säkerhetsrådets bindande
beslut. För att en resolution om
sanktioner skall få rättsverkningar för
enskilda fysiska och juridiska personer
krävs att den genomförs i nationell
lagstiftning (eller beträffande EU:s
medlemsstater att en EG-förordning
utfärdas som är bindande och direkt
tillämplig i varje medlemsstat).
I Maastrichfördraget kom
medlemsstaterna överens om att
fastställa och genomföra en gemensam
utrikes- och säkerhetspolitik (GUSP).
Fördraget skiljer på två olika slags
beslut inom området för GUSP vilka båda
skall fattas enhälligt av ministerrådet.
Det ena slaget (artikel J.2) innebär att
en gemensam ståndpunkt fastställs, det
andra (artikel J.3) att beslut om
gemensam åtgärd fattas. Gemensamma
åtgärder är när de väl beslutats
förpliktande för medlemsstaterna. De
gemensamma ståndpunkterna lägger fast
ramen för medlemsstaternas agerande på
de berörda områdena.
Genom Maastrichtfördraget infördes en
bestämmelse i Romfördragets artikel 228a
som reglerar hur ett beslut om
ekonomiska sanktioner inom det utrikes-
och säkerhetspolitiska samarbetet skall
omvandlas till åtgärder under EU:s
första pelare: Om en gemensam
ståndpunkt eller en gemensam åtgärd som
har beslutats enligt bestämmelserna om
en gemensam utrikes- och
säkerhetspolitik i Fördraget om
Europeiska unionen förutsätter ett
handlande från gemenskapens sida som
helt eller delvis avbryter eller
begränsar de ekonomiska förbindelserna
med ett eller flera tredje länder, skall
rådet besluta om de brådskande åtgärder
som är nödvändiga. Rådet skall besluta
med kvalificerad majoritet på förslag av
kommissionen. Genom Maastrichtfördraget
har också införts en artikel 73g i
Romfördraget, vilken (punkt 1) medger
rätt för rådet att i vissa fall av
internationella sanktioner besluta om
restriktioner för kapitalrörelser och
betalningar.
FN:s säkerhetsråds beslut om sanktioner
genomförs vanligen i gemenskapen genom
rådsförordningar. Dessa är bindande och
direkt tillämpliga i varje medlemsstat,
och någon nationell lagstiftningsåtgärd
är inte tillåten i de frågor som
regleras av förordningarna. EG kan dock
på vissa områden sakna kompetens att
utfärda förordningar om sanktioner eller
helt eller delvis avstå från att använda
sin lagstiftningskompetens varvid
nationella lagstiftningsåtgärder
erfordras.
En ny fullmaktslag
I propositionen föreslås att
sanktionslagen ersätts med en ny
fullmaktslag. Regeringen skall kunna
tillämpa den nya lagen om det behövs för
att genomföra sanktioner som
- har beslutats eller rekommenderats av
Förenta nationernas säkerhetsråd i
överensstämmelse med Förenta nationernas
stadga, eller
- har beslutats i överensstämmelse med
bestämmelserna om en gemensam utrikes-
och säkerhetspolitik i Fördraget om
Europeiska unionen och som syftar till
att upprätthålla eller återställa
internationell fred och säkerhet.
I propositionen påpekas att Sverige som
medlem i FN är folkrättsligt bundet av
sådana sanktioner av icke militär natur
som FN:s säkerhetsråd beslutar i syfte
att upprätthålla eller återställa
internationell fred och säkerhet. För
att Sverige snabbt skall kunna följa ett
beslut eller en rekommendation av
säkerhetsrådet infördes år 1971
sanktionslagen. Den har sedan ändrats
för att man skall kunna genomföra
sanktioner som har beslutats inom EG
eller OSSE.
Regeringen anser att nuvarande
sanktionslag som under årens lopp
ändrats flera gånger framstår som -
åtminstone i vissa delar - oöverblickbar
och svårtillgänglig. Det är därför
angeläget att lagen moderniseras och
samtidigt tekniskt anpassas dels till de
nya krav som Förenta nationerna kan
komma att ställa, dels till de
förändringar som inträtt genom Sveriges
medlemskap i EU.
Om gemenskapen har kompetens på området
genomförs sanktioner som har antagits av
FN:s säkerhetsråd eller inom ramen för
GUSP-samarbetet i allmänhet genom
rådsförordningar. Dessa är bindande och
direkt tillämpliga i varje medlemsstat.
På områden där gemenskapen saknar
kompetens eller där man inom EG avstår
från att utnyttja sin
lagstiftningskompetens, kan det bli
nödvändigt att genomföra FN- eller GUSP-
sanktioner på nationell nivå.
För att Sverige lojalt skall kunna
verkställa sanktioner som har antagits
av FN:s säkerhetsråd eller inom ramen
för GUSP-samarbetet måste genomförandet
ske snabbt. I propositionen hävdas att
så bäst kan ske om regeringen även i
framtiden i en fullmaktslag får
bemyndigande att meddela föreskrifter.
Regeringens bemyndigande bör begränsas
till att gälla sanktioner som vidtas i
freds- och säkerhetsbevarande syfte. Så
är fallet med FN:s säkerhetsråds
sanktioner.
I Maastrichtfördraget uttalas inte
närmare vilka syften som skall kunna
föranleda sanktioner inom GUSP-
samarbetet. I fördraget anges däremot
målen för samarbetet. I propositionen
anförs att bedömningen av om ett beslut
inom GUSP-samarbetet syftar till att
upprätthålla eller återställa
internationell fred och säkerhet får
ankomma på regeringen. Eftersom Sverige
som medlem i EU är med och fattar
besluten anses den bedömningen inte
vålla några problem.
Regeringen kan förordna om den nu
gällande sanktionslagens tillämpning, om
samarbetet inom OSSE för att främja
internationell fred och säkerhet
påkallar det. Någon särskild ordning för
att komma överens om ekonomiska
sanktioner finns dock inte inom OSSE
varför i propositionen anses att
samarbetet inom OSSE bör lämnas utanför
den nya lagens tillämpningsområde.
Vad regeringen skall kunna förbjuda
I propositionen föreslås att Regeringen
skall kunna meddela föreskrifter om
förbud i fråga om
- utlänningars vistelse här i landet,
- in- eller utförsel av varor, pengar
eller andra tillgångar,
- tillverkning,
- kommunikationer,
- kreditgivning,
- näringsverksamhet,
- trafik, eller
- undervisning och utbildning.
Ett förbud får inte gälla egendom som är
avsedd endast för innehavarens
personliga bruk.
Bakgrunden till detta förslag anges
vara att FN:s säkerhetsråd under senare
år enats om flera omfattande sanktioner
av bindande natur med långtgående förbud
men där Sverige i avsaknad av
tillräckliga bemyndiganden i
sanktionslagen inte alltid omedelbart
har kunnat genomföra sådana sanktioner.
I propositionen anförs - för att göra
det lättare att med tillämpning av
sanktionslagen genomföra sanktioner som
har beslutats av FN:s säkerhetsråd eller
inom GUSP-samarbetet - att bemyndigandet
till regeringen att meddela föreskrifter
om förbud bör vara så vidsträckt som
möjligt. Regeringens uppgift bör, liksom
hittills, bli att i sina föreskrifter på
ett entydigt sätt ange vilka förfaranden
som förbjuds till följd av sanktionerna.
Vad sanktioner skall kunna riktas mot
Regeringen föreslår i propositionen att
sanktioner skall kunna riktas inte bara
mot en stat eller ett område utan också
mot något annat, t.ex. en organisation
eller en regim.
Skälet bakom förslaget är de
diskussioner som för närvarande förs
inom FN:s säkerhetsråd om möjligheten av
att precisera och förfina
sanktionsinstrumentet för att få ut
största möjliga politiska effekt och
minsta möjliga skada. Möjligheten av att
man i säkerhetsrådet kan komma att fatta
beslut eller anta rekommendationer om
sanktioner riktade mot mer
väldefinierade målgrupper än en stat
eller ett område bör inte uteslutas.
Detsamma gäller sanktioner som kan komma
att beslutas inom ramen för GUSP-
samarbetet. Regeringen bör därför få
möjlighet att rikta sanktioner mot inte
bara det som enligt nuvarande
sanktionslag utgör en stat eller ett
område utan också mot något annat, t.ex.
en organisation eller en regim.
Avvisning av utlänning
I propositionen föreslås att regeringen
skall kunna meddela föreskrifter om att
en utlänning kan avvisas enligt
utlänningslagen (1989:529), om
- utlänningen skäligen kan antas ha
hemvist i eller tillhöra en blockerad
stat, och
- utlänningen har begått eller avser att
begå en handling som står i strid med
förbud som föreskrivits enligt den nya
sanktionslagen.
Detsamma skall också gälla vid
handlingar som står i strid med förbud i
en sådan förordning om ekonomiska
sanktioner som har beslutats av EG med
anledning av sanktioner som har
beslutats eller rekommenderats av FN:s
säkerhetsråd i överensstämmelse med FN:s
stadga.
Eftersom FN:s säkerhetsråds
resolutioner sannolikt till stor del
kommer att genomföras på gemenskapsnivå,
i form av rådsförordningar, bör
bestämmelsen även omfatta handlingar som
står i strid med förbud i en sådan
förordning om ekonomiska sanktioner som
har beslutats av EG med anledning av
sanktioner som har beslutats eller
rekommenderats av FN:s säkerhetsråd i
överensstämmelse med FN:s stadga.
Formerna för insyn och kontroll
I propositionen föreslås att den ordning
som gäller i nuvarande sanktionslag för
insyn även fortsättningsvis skall
tillämpas. När regeringen förordnar att
sanktioner enligt lagen skall genomföras
skall sålunda, även enligt den nya
lagen, dess beslut i form av en
förordning inom en månad från det
beslutet fattats föreläggas riksdagen
för godkännande. Om detta inte sker
eller om riksdagen inte godkänner
beslutet inom två månader från det
överlämnandet skett (bortsett från tid
då riksdagen gör ett längre uppehåll än
en månad i kammarens arbete) upphör
förordnandet att gälla.
Det är endast förordnandet att
genomföra sanktioner enligt lagen som
skall föreläggas riksdagen för
godkännande. På så sätt är det möjligt
för regeringen att vid behov snabbt
ändra föreskrifterna inom ramen för
förordnandet.
Dispens
I propositionen föreslås att regeringen
eller den myndighet som regeringen
bestämmer prövar frågan om undantag från
förbud som har meddelats enligt den nya
sanktionslagen.
En strävan har sedan länge varit att
avlasta regeringen förvaltningsärenden
och i största möjliga utsträckning
delegera sådana ärenden till
myndighetsnivå. En sådan delegering bör
kunna ske också när det gäller dispens
från sanktioner.
I propositionen framhålls vidare att
sanktioner i varje enskilt fall är
unika. Det föreslås därför att
regeringen i samband med genomförandet
av sanktionerna bör bedöma huruvida
delegering till myndighetsnivå är
lämplig. I fall där de utrikes- och
säkerhetspolitiska aspekterna inte är så
framträdande bör prövningen av
sanktionsärenden kunna delegeras till
den myndighet som regeringen bestämmer.
Utredningen har bedömt Kommerskollegium
som en lämplig myndighet för dessa
uppgifter. I likhet med
remissinstanserna delar regeringen
utredningens bedömning. I propositionen
anförs att det bör ankomma på regeringen
att bestämma dispensmyndighet.
I vissa fall kan det finnas anledning
till samråd med andra myndigheter innan
ett dispensärende prövas. Frågor om hur
och i vilket fall ett sådant samråd bör
äga rum får bedömas av regeringen i
samband med att den genomför beslutade
sanktioner.
Brott mot sanktionslagen begånget
utomlands
Regeringen föreslår att en svensk
medborgare som utomlands har begått
brott som avses i den nya sanktionslagen
skall dömas till ansvar enligt lagen och
vid svensk domstol. Detta gäller även om
2 kap. 2 eller 3 § brottsbalken inte är
tillämplig och trots 2 kap. 5 a § första
och andra styckena brottsbalken.
Bestämmelser om i vilken utsträckning
svensk straffrätt är tillämplig och
svensk domstol behörig att döma finns i
2 kap. brottsbalken. I 2 § andra stycket
ställs krav på dubbel straffbarhet i
fråga om brott som har begåtts
utomlands. I 3 § anges vissa specialfall
som faller under svensk straffrättslig
jurisdisdiktion. I 5 a § regleras
frågan i vilken utsträckning utomlands
meddelad dom i brottmål skall utgöra
hinder mot lagföring i Sverige för samma
gärning.
I nu gällande sanktionslag kan
regeringen förordna om undantag från
ovan nämnda krav i brottsbalken. Med
hänsyn till den nya regeringsformen
måste sådana bestämmelser numera ges i
lag.
Förbud mot att uppfylla rättsanspråk
Regeringen bedömer att någon särskild
regel med förbud att uppfylla
rättsanspråk inte bör tas in i en ny
sanktionslag.
Enligt 7 c § i nuvarande sanktionslag
får regeringen meddela föreskrifter om
förbud mot att uppfylla rättsanspråk, om
anspråket grundas på ett avtal eller en
skuld- eller garantiförbindelse som inte
har kunnat fullgöras på grund av
sanktioner. En förutsättning för detta
är att lagen är tillämplig t.ex. genom
att FN:s säkerhetsråd har fattat ett
beslut om att införa ett förbud mot att
tillgodose rättsanspråk.
Om utvecklingen inom gemenskapen
fortsätter på samma sätt som hittills,
kommer förbud mot att tillgodose
rättsanspråk i varje enskilt
sanktionsfall att regleras inom
gemenskapen.
Om sanktionslagen inte är tillämplig
och det bedöms angeläget att i samband
med att man inför sanktioner också
införa förbud mot att uppfylla
rättsanspråk, bör det enligt regeringen
ske i särskild lag.
Kostnader
En ny sanktionslag bör enligt
regeringens bedömning i sig inte leda
till ökade kostnader. Förslaget innebär
i huvudsak en modernisering och
förenkling av den nu gällande
lagstiftningen. Enligt förslaget skall
regeringen kunna delegera
dispensprövningen till en
förvaltningsmyndighet. Om regeringen
utnyttjar denna möjlighet, kan det leda
till ett ökat resursbehov hos
myndigheten. Detta bör dock kunna
balanseras mot det minskade resursbehov
hos regeringen som en sådan delegering
för med sig.
Sammanfattning av motionen
I motion 1995/96:U18 (mp) motsätter sig
motionärerna att regeringen får det
föreslagna bemyndigandet i 1§ andra
punkten beträffande genomförandet av
internationella sanktioner som har
beslutats i överensstämmelse med
bestämmelserna om en gemensam utrikes-
och säkerhetspolitik i Fördraget om
Europeiska unionen och som syftar till
att upprätthålla eller återställa
internationell fred och säkerhet.
Miljöpartiet delar inte regeringens
bedömning att det bör ankomma på
regeringen att avgöra om ett beslut inom
GUSP-samarbetet syftar till att
upprätthålla eller återställa
internationell fred och säkerhet.
Regeringens uppfattning att detta inte
vållar några problem, då Sverige såsom
medlem i EU är medansvarigt i besluten
inom GUSP-samarbetet, delas ej av
motionärerna.
Utskottets överväganden
Utskottet delar regeringens bedömning
att det finns behov att modernisera och
tekniskt anpassa den nu gällande
sanktionslagen från 1971 till de krav
som Förenta nationerna (FN) ställer och
till de ändrade förhållanden som
Sveriges medlemskap i Europeiska unionen
har medfört. Det ligger, enligt
utskottets mening, i linje med
traditionen inom svensk utrikespolitik
att snabbt, lojalt och effektivt
genomföra internationella sanktioner som
beslutats av FN:s säkerhetsråd i
enlighet med Förenta nationernas stadga.
Denna tradition bör även upprätthållas
beträffande beslut om sanktioner fattade
inom GUSP-samarbetet som syftar till att
upprätthålla eller återställa
internationell fred och säkerhet. Dessa
krav tillgodoses bäst genom en
fullmaktslag.
Med det ovan anförda avstyrks motion
1995/96:U18 (mp).
I propositionen föreslås att samarbetet
inom OSSE skall lämnas utanför den nya
lagen. Utskottet delar regeringens
bedömning att så länge som OSSE inte har
någon särskild ordning för att komma
överens om ekonomiska sanktioner, finns
det inte någon anledning att låta
bemyndigandet i lagen omfatta
samarbetet.
Utskottet noterar att den föreslagna
lagen har anpassats till de nya krav som
kan förväntas uppstå i och med att FN
försöker förfina sanktionsinstrumentet
för att uppnå större precision. I lagen
föreslås sålunda, till skillnad från vad
som nu gäller, att med uttrycket
blockerad stat inte endast skall kunna
avses en stat eller ett område utan även
exempelvis en organisation eller regim
som är föremål för sanktioner. Utskottet
anser det vara värdefullt att Sverige
genom den nya lagen får möjlighet att
snabbt verkställa mer precisa sanktioner
som t.ex. kan innebära minskat lidande
för civila samtidigt som största möjliga
politiska effekt nås.
Förslaget beträffande delegering av
dispensbeslut sammanfaller med de
strävanden som finns inom
regeringskansliet att delegera
förvaltningsärenden från regerings- till
myndighetsnivå för att avlasta
regeringen. Riksdagen har uttalat stöd
för dessa strävanden, vilket bl.a.
nyligen kommit till uttryck i bet.
1995/96:UU3. Utskottet noterar att
regeringen inte frånhänt sig möjligheten
att själv besluta om dispens och att en
prövning skall göras om huruvida en
delegering till myndighetsnivå skall ske
i varje enskilt fall av tillämpning av
sanktionslagen. I propositionen
framhålls att delegering är lämplig där
de utrikes- och säkerhetspolitiska
aspekterna inte är så framträdande. Även
i fall där dispensrätten delegerats kan
regeringen utfärda föreskrifter om att
beslut av principiell betydelse skall
lämnas till regeringen för avgörande.
Regeringen kan även besluta i
tillämpningsföreskrifter om att samråd
skall ske med andra myndigheter innan
ett dispensärende prövas. Utskottet
finner förslaget vara väl avvägt för att
tillgodose de effektivitetskrav som kan
ställas genom att beslut om dispens
skall kunna fattas på en för varje
sanktionsfall lämplig nivå.
Utskottet delar regeringens uppfattning
om vikten av en fortsatt öppen
parlamentarisk insyn när sanktionslagen
tillämpas, vilket enligt utskottets
förmenande bäst sker på föreslaget sätt.
Riksdagen skall sålunda godkänna
regeringens beslut om tillämpning av
sanktionslagen inom två månader från det
beslutet förelagts riksdagen, annars
förfaller detta. Vid fristens beräknande
skall bortses från tid då riksdagen gör
längre uppehåll än en månad i kammarens
arbete. I detta sammanhang vill
utskottet fästa regeringens
uppmärksamhet på att riksdagen bör ges
en rimlig behandlingstid för de fall då
fristen om två månader löper oavkortad
under ett uppehåll i riksdagsarbetet som
är en månad eller kortare (t.ex.
juluppehållet).
Lagförslaget ger en mer vidsträckt
möjlighet till regeringen att meddela
föreskrifter om förbud än tidigare. I
förslagets 4 § upprepas alla de
delegeringsbara ämnena i 8 kap. 7 §
första stycket i regeringsformen som kan
antas bli aktuella på sanktionsområdet.
Utskottet delar regeringens bedömning
att lagen inte bör vara alltför
detaljerad. Urvalet av de föreslagna
delegeringsbara ämnena i regeringsformen
bildar därför enligt utskottets mening
en lämplig ram för regeringens
beslutsfattande.
Utskottet delar regeringens bedömning,
som den framförts i propositionen, att
man inte bör införa någon särskild regel
med förbud mot att tillgodose
rättsanspråk i sanktionslagen.
Med hänvisning till vad som ovan
anförts tillstyrker utskottet
propositionens förslag till ny lag om
vissa internationella sanktioner.
Utskottet tillstyrker ä
en propositionens förslag dels till
ändring utlänningslagen (1989:529) dels
till ändring i lagen (1975:85) med
bemyndigande att meddela föreskrifter om
in- eller utförsel av varor.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande ny lag om vissa
internationella sanktioner
att riksdagen med avslag på motion
1995/96:U18 antar regeringens förslag
till ny lag om vissa internationella
sanktioner,
2. beträffande lag om ändring i
utlänningslagen
att riksdagen antar regeringens
förslag till lag om ändring i
utlännings-
lagen (1989:529),
3. beträffande lag om ändring i
lagen med bemyndigande att meddela
föreskrifter om in- eller utförsel av
varor
att riksdagen antar regeringens
förslag till ändring i lagen (1975:85)
med bemyndigande att meddela
föreskrifter om in- eller utförsel av
varor.
Stockholm den 1 februari 1996
På utrikesutskottets vägnar
Viola Furubjelke
I beslutet har deltagit: Viola
Furubjelke (s), Göran Lennmarker (m),
Axel Andersson (s), Inga-Britt Johansson
(s), Nils T Svensson (s), Inger Koch
(m), Helena Nilsson (c), Berndt Ekholm
(s), Bertil Persson (m), Karl-Göran
Biörsmark (fp), Lena Klevenås (s), Eva
Zetterberg (v), Lars Hjertén (m), Bodil
Francke Ohlsson (mp), Inger Lundberg (s)
och Ronny Olander (s).
Särskilt yttrande
En ny lag om vissa internationella
sanktioner (mom. 1)
Bodil Francke Ohlsson (mp) anför:
Införlivandet av FN-sanktioner sker som
hittills i en fullmaktslag där
regeringen får bemyndigande att meddela
föreskrifter. FN-sanktionerna är till
sin karaktär freds- och
säkerhetsbevarande och kräver som regel
att brådskande åtgärder vidtas.
När sanktioner vidtas i andra syften,
så bör dessa genomföras genom sedvanlig
nationell lagstiftning. Det är därför
som vi i motionen är tveksamma till det
bemyndigande som föreslås i 1 § andra
punkten, eftersom det inte någonstans
framgår vilka syften som skall kunna
föranleda sanktioner inom EU:s
gemensamma utrikes- och
säkerhetspolitik. Det kan uppstå
tolkningsproblem, om besluten skall
genomföras med nationell lagstiftning
som underställs riksdagen eller om
regeringen skall bemyndigas att förordna
att sanktionslagen skall tillämpas.
Propositionens lagtext
Regeringen har följande förslag till
lagtext.
Förslag till lag om vissa
internationella sanktioner
Förslag till lag om ändring i
utlänningslagen (1989:529)
Förslag till lag om ändring i lagen
(1975:85) med bemyndigande att meddela
föreskrifter om in- eller utförsel av
varor