I betänkandet behandlas proposition
1995/96:2, Lag om byggande av järnväg,
jämte motioner. Regeringen föreslår att
byggande av järnväg regleras i en
särskild lag, kopplad till
naturresurslagen och med nära
anknytning till plan- och bygglagen.
Lagstiftningen innebär bl.a. krav på
miljökonsekvensbeskrivningar vid
byggande av järnvägar och en rätt till
inlösen av mark för järnvägsändamål i
vissa fall. I propositionen föreslås
vidare lättnader i
fastighetsbildningslagens skydds- och
marköverföringsregler vid byggande för
järnvägsändamål i vissa fall samt en
ändring i vattenlagen. Slutligen
föreslås vissa följdändringar i
naturresurslagen och i
anläggningslagen.
I två m-motioner riktas kritik mot att
beslut om järnvägsplaner enligt
förslaget till lag om byggande av
järnväg skall kunna överklagas endast
hos regeringen och inte hos en
förvaltningsdomstol. Vidare kritiseras
i de båda motionerna regeringens
förslag att Banverket skall kunna
fastställa såväl sina egna som andra
järnvägsbyggares järnvägsplaner. I en
av de två m-motionerna framhålls också
att tillämpningsområdet för den
föreslagna lagen om byggande av järnväg
inte bör omfatta tunnelbana och
spårväg.
I en mp-motion föreslås att riksdagen
gör vissa uttalanden om utformning,
omfattning och genomförande av
miljökonsekvensbeskrivningar i fråga om
bl.a. byggande av nya järnvägar samt
att riksdagen hos regeringen begär
förslag om ny lagstiftning på området.
Utskottet tillstyrker regeringens
samtliga lagförslag med den ändringen
att tidpunkten för ikraftträdandet
förskjuts från den 1 januari 1996 till
den 1 februari 1996. Motionsyrkandena
avstyrks, främst med hänvisning till
pågående överväganden i de berörda
frågorna.
Till betänkandet är fogat fem
reservationer. M-ledamöterna reserverar
sig i fyra fall och mp-ledamoten i ett
fall.
Propositionen
Regeringen
(Kommunikationsdepartementet) föreslår
i proposition 1995/96:2 att riksdagen
antar regeringens förslag till
1. lag om byggande av järnväg,
2. lag om ändring i
fastighetsbildningslagen (1970:988),
3. lag om ändring i vattenlagen
(1983:291),
4. lag om ändring i lagen (1987:12) om
hushållning med naturresurser m.m.,
5. lag om ändring i anläggningslagen
(1973:1149).
Lagförslagen är fogade som bilaga 1
till betänkandet.
Motionerna
1995/96:T1 av Per Westerberg m.fl. (m)
vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om Banverkets dubbla roll,
2. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om att järnvägsplaner skall
kunna prövas i en rättslig instans,
3. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av ett för den
enskilde mer rättssäkert förfarande
hos fastighetsbildningmyndighet,
4. att riksdagen beslutar om en sådan
ändring av den föreslagna
lagstiftningen att spårväg och
tunnelbana inte kommer att omfattas av
krav på järnvägsplan.
1995/96:T2 av förste vice talman Anders
Björck m.fl. (m) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om Banverkets dubbla roll,
2. att riksdagen avslår regeringens
förslag till överklagandeordning och
att besvärsprövning i stället bör ske i
förvaltningsdomstol,
3. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av ett för den
enskilde mer rättssäkert förfarande hos
fastighetsbildningsmyndighet.
1995/96:T3 av Roy Ottosson m.fl. (mp)
vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om utformning, omfattning och
genomförande av
miljökonsekvensbeskrivningar i fråga om
bl.a. byggande av nya järnvägar,
2. att riksdagen hos regeringen begär
förslag om ny lagstiftning angående
miljökonsekvensbeskrivningar i enlighet
med vad som anförts i motionen.
Yttrande från bostadsutskottet
Utskottet har inhämtat yttrande från
bostadsutskottet (1995/96:BoU2y) över
propositionen jämte motioner. Yttrandet
är fogat som bilaga 2 till detta
betänkande.
Utskottet
1 Inledning
Enligt 1988 års trafikpolitiska beslut
skall en ökad satsning ske på järnvägen
som ett miljövänligt kollektivt
transportmedel.
Hösten 1992 uttalade riksdagen att
regeringen skyndsamt borde utreda
frågan om införandet av en banlag med
väglagen som förebild (prop.
1992/93:50, bet. FiU1, yttr. TU2y,
rskr. 134). Syftet med en banlag angavs
vara att påskynda beslutsprocessen vid
järnvägsbyggen.
Våren 1993 fastställde riksdagen en
långsiktig plan för utbyggnaden av väg-
och järnvägsnätet (prop. 1992/93:176,
bet. TU35, rskr. 446). Enligt beslutet
skall väg- och järnvägsinvesteringar
för totalt 88 miljarder kronor
genomföras under tioårsperioden
1994-2003. Av detta belopp avser 32
miljarder kronor stomjärnvägar.
I sitt av riksdagen godkända
betänkande 1993/94:TU4 från hösten 1993
erinrade utskottet om det nämnda
beslutet och betonade det angelägna i
att de beslutade investeringarna kunde
genomföras skyndsamt. Med utgångspunkt
i målsättningen att snabbt och
effektivt förverkliga investeringarna i
former som tryggar rättssäkerheten är
det naturligt - fortsatte utskottet -
att intresset också riktas mot den
lagstiftning som reglerar markfrågor
och planeringssystemet. I sammanhanget
framhöll utskottet att expropriation
normalt fordras för att mark tvångsvis
skall få tas i anspråk för
järnvägsändamål. Kritik hade riktats
mot detta förfarande såsom onödigt
långdraget och kostsamt. Det hade också
kommit att framstå som betungande såväl
för Banverket som för
regeringskansliet. Vidare hade sedan
länge önskemål framförts om en mer
smidig markreglering för att åstadkomma
färre plankorsningar mellan väg och
järnväg och därmed en förbättrad
trafiksäkerhet. I sammanhanget noterade
utskottet en uppgift i 1993 års
budgetproposition om att arbete med
förslag till en banlag pågick inom
regeringskansliet. Utskottet underströk
därvid det angelägna i att en sådan lag
- enligt väglagens mönster - skulle
innebära krav på
miljökonsekvensbeskrivningar som ett
led i planeringen av nya järnvägar.
Den proposition som utskottet nu har
att behandla skall ses mot den sålunda
angivna bakgrunden.
2 Propositionens huvudsakliga innehåll
Propositionen innehåller fem
lagförslag. Dessa avser dels en ny lag,
lag om byggande av järnväg, dels
ändringar i fyra gällande lagar,
nämligen fastighetsbildningslagen
(1970:988), vattenlagen (1983:291),
lagen (1987: 12) om hushållning med
natursresurser m.m. och
anläggningslagen (1973:1149).
Ändringarna i de två sistnämnda lagarna
är följdändringar.
Huvuddragen i den föreslagna
lagstiftningen framgår av en
redogörelse i propositionen under
rubriken Behovet av en ny lagstiftning.
Regeringen framhåller inledningsvis
att det nuvarande förfarandet vid
byggande av järnvägar har klara brister
när det gäller anknytningen till övrig
samhällsplanering och
miljölagstiftning. Förfarandet bör nu -
betonar regeringen - inordnas i det
system för samhällsplanering som redan
finns genom bl.a. NRL och PBL, dvs.
lagen om hushållning med naturresurser
m.m. och plan- och bygglagen (1987:10).
En ökad skyldighet att upprätta
miljökonsekvensbeskrivningar och ta
hänsyn till miljön vid exempelvis
lokalisering av vissa järnvägar följer
av ett EU-direktiv om bedömning av
inverkan på miljön av vissa offentliga
projekt. Direktivet har införlivats med
svenska rättsregler på lägre nivå än
lag, men dess krav bör nu tillgodoses
genom lagstiftningsåtgärder samordnade
med NRL.
Vad gäller markåtkomst för
järnvägsändamål framhåller regeringen
att expropriationsförfarandet alltmer
framstår som både tidsödande och
kostsamt. Förbättrade möjligheter till
sådan markåtkomst behöver därför
tillskapas. Så sker - framgår det av
propositionen - på två sätt. För det
första innehåller förslaget till lag om
byggande av järnväg en regel om rätt
för järnvägsbyggare och fastighetsägare
att få mark inlöst, då en järnväg - som
tillgodoser ett allmänt transportbehov
- skall byggas i enlighet med en
gällande järnvägsplan. För det andra
innebär förslaget till lag om ändring i
fastighetsbildningslagen bl.a. ett
undantag, för markbehov för en sådan
järnväg, från lagens skyddsregler.
Dessa regler innebär hinder, i princip,
mot att fastighetsreglering sker
tvångsvis, om bebyggd mark tas i
anspråk eller om berörd fastighets
värde minskar i viss omfattning. Det
kan förmodas - framhåller regeringen -
att järnvägsbyggaren oftast väljer att
i första hand använda sig av
fastighetsbildningslagen, eftersom det
i regel ändå behövs en förrättning för
markbyten och olika servitutsåtgärder.
För den enskilde markägaren, som berörs
av markbehovet, kan det vara en fördel
att kunna välja mellan att begära
inlösen eller fastighetsreglering.
3 Huvuddrag i förslaget till lag om
byggande av järnväg
Utskottet redovisar i det följande
några huvuddrag i regeringens förslag
till lag om byggande av järnväg. För
en mer fullständig redovisning hänvisas
till propositionen. Utskottet syftar
med sin redovisning främst till att
belysa den bakgrund mot vilken
motionsyrkandena skall ses.
Redovisningen bör emellertid, jämte
redogörelsen ovan för förslaget till
lag om ändring i
fastighetsbildningslagen, också kunna
användas för att bedöma propositionens
vverensstämmelse med de av riksdagen
och utskottet åren 1992 och 1993
uttalade önskemålen om innehållet i en
banlag.
Enligt 1 kap. 1 och 2 §§ bör lagen
obligatoriskt gälla för allt byggande
av järnväg, utom industrispår och
hamnspår uteslutande på egen fastighet,
samt för byggande av tunnelbana och
spårväg. Den skall kunna tillämpas även
för byggande av annan spåranläggning
och vid avstängning av plankorsning.
Enligt 2 kap. 1 § skall till grund för
byggande av sådan järnväg som omfattas
av lagen alltid finnas en järnvägsplan.
Järnvägsplan får även upprättas för
avstängning av plankorsning, även om
denna åtgärd inte är att anse som
byggande av järnväg. I 2 § föreskrivs
att järnvägsplanen skall innehålla en
miljökonsekvensbeskrivning enligt 5
kap. NRL. Till planen skall enligt 3 §
fogas en fastighetsförteckning och en
genomförandebeskrivning. Planen skall
redovisa vilken mark som, permanent
eller tillfälligt, behöver tas i
anspråk för byggandet av järnvägen.
Nödvändiga skyddsåtgärder och
försiktighetsmått skall framgå av
planen. Enligt 4 § skall
miljökonsekvensbeskrivningen godkännas
av berörda länsstyrelser innan den tas
in i järnvägsplanen. Enligt 5 § skall
den som upprättar en järnvägsplan
samråda i fråga om järnvägens
sträckning med berörda fastighetsägare,
kommuner och länsstyrelser samt med
andra som kan ha ett väsentligt
intresse i saken. I 7 § föreskrivs att
Banverket skall ställa ut en
järnvägsplan för granskning. Av 8 §
framgår att järnvägsplanerna skall
fastställas av Banverket. Vid oenighet
mellan Banverket och en länsstyrelse
skall frågan om fastställelse prövas av
regeringen.
I 3 kap. finns bestämmelser om
tillfälligt ianspråktagande av mark
m.m. Enligt 1 § kan den som avser att
bygga en järnväg efter beslut av
länsstyrelsen ges rätt att få tillträde
till en fastighet för att verkställa
vissa förberedande åtgärder för
byggande av järnvägen. Enligt 2 § får
åtgärder inom järnvägsmark, som
väsentligt kan försvåra områdets
användning för järnvägsändamål, inte
utföras utan Banverkets tillstånd.
4 kap. har rubriken Inlösen och
ersättning. De grundläggande
bestämmelserna härom har återgivits
ovan i redogörelsen för propositionens
huvudsakliga innehåll. Det kan här
tilläggas att 4 kap. 5 § innehåller en
föreskrift om att i mål om inlösen och
ersättning skall, som huvudregel,
bestämmelserna i expropriationslagen
(1972:719) tillämpas.
5 kap., som är det sista i
regeringens förslag till lag om
byggande av järnväg, innehåller
bestämmelser om överklagande m.m.
Enligt 1 § får Banverkets beslut
(t.ex. om fastställelse av en
järnvägsplan) överklagas hos
regeringen. Beslut av Banverket
enligt 3 kap. 2 §, som avser åtgärder
inom järnvägsmark vilka kan väsentligt
försvåra områdets användning för
järnvägsändamål, överklagas dock hos
allmän förvaltningsdomstol. Enligt 2 §
får länsstyrelsens beslut om
tillfälligt ianspråktagande av mark
överklagas hos allmän
förvaltningsdomstol.
4 Motionsförslag
4. 1 Tillämpningsområde enligt
förslaget till lag om byggande
av järnväg
I motion 1995/96:T1 (m) yrkas att
riksdagen beslutar om en sådan ändring
i regeringens förslag till lag om
byggande av järnväg att spårväg och
tunnelbana inte kommer att omfattas av
krav på järnvägsplan. Frågan regleras i
1 kap. 1 §, som gäller lagens
tillämpningsområde. Motionärerna anför
att förutsättningarna för anläggande av
järnväg respektive spårväg och
tunnelbana är vitt skilda. De
framhåller bl.a. att spåranläggningarna
i de senare fallen så gott som
uteslutande berör en och samma kommun.
Detta innebär enligt motionärernas
mening att planläggningen bättre kan
skötas inom ramen för den ordinarie
kommunala planeringen.
4. 2 Miljökonsekvensbeskrivningar
I motion T3 (mp) framhålls
- att en miljökonsekvensbeskrivning
(MKB) bör göras av en från
exploateringsföretaget fristående,
oberoende och opartisk instans,
- att en MKB alltid skall göras även
för alternativet icke-exploatering,
- att varje MKB bör presenteras på en
offentlig utfrågning,
- att en MKB skall kunna överprövas.
Motionärerna vill att riksdagen dels
som sin mening ger regeringen till
känna vad de anfört om utformning,
omfattning och genomförande av
miljökonsekvensbeskrivningar i fråga om
bl.a. byggande av nya järnvägar, dels
hos regeringen begär förslag om ny
lagstiftning angående
miljökonsekvensbeskrivningar i enlighet
med vad som anförs i motionen.
4. 3 Banverkets dubbla roll
I 2 kap. 8 § i regeringens förslag till
lag om byggande av järnväg föreskrivs,
som nämnts, att järnvägsplanerna skall
fastställas av Banverket. Vid oenighet
mellan Banverket och en länsstyrelse
skall frågan om fastställelse prövas av
regeringen. Bestämmelsen innebär att
Banverket, som är landets dominerande
- men inte enda - järnvägsbyggare, får
den dubbla rollen att fastställa såväl
sina egna som andra järnvägsbyggares
planer.
I motionerna 1995/96:T1 (m) och
1995/96:T2 (m) framhålls att den
föreslagna ordningen är betänklig från
rättssäkerhetssynpunkt och inte ger
några garantier för ett opartiskt
agerande från fastställelsemyndighetens
sida. I motionerna föreslås att
riksdagen i ett tillkännagivande till
regeringen förordar att frågan ägnas
vidare uppmärksamhet.
4. 4 Domstolsprövning av överklagade
beslut om järnvägsplaner
I 5 kap. 1 § i regeringens förslag till
lag om byggande av järnväg föreskrivs,
som nämnts, att Banverkets beslut
(t.ex. om fastställelse av en
järnvägsplan) får överklagas hos
regeringen.
I motion T1 (m) åberopas den
europeiska konventionen den 4 november
1950 angående skydd för de mänskliga
rättigheterna och de grundläggande
friheterna, Europakonventionen, och
framhålls att denna numera införlivats
med svensk rätt. Motionärerna betonar
att överklagandeordningen enligt det
återgivna förslaget till lagrum strider
mot konventionen. Av dennas artikel 6
följer - vill utskottet tillfoga - att
envar, när det gäller prövning av hans
civila rättigheter och skyldigheter,
skall vara berättigad till en opartisk
och offentlig rättegång inom skälig tid
och inför en oavhängig och opartisk
domstol som upprättats enligt lag.
Motionärerna framhåller att Sverige
under de senaste åren flera gånger
fällts i Europadomstolen för de
mänskliga rättigheterna för brott mot
denna artikel. De betonar att en
möjlighet till prövning av
järnvägsplaner i rättslig instans måste
ges och yrkar att riksdagen som sin
mening skall ge regeringen detta till
känna.
Motion T2 (m) har i sak samma innehåll
som motion T1 (m). Yrkandet är
emellertid att riksdagen avslår
regeringens förslag till
överklagandeordning och beslutar att
besvärsprövning i stället bör ske i
förvaltningsdomstol. Det bör enligt
motionärerna ankomma på utskottet att
utforma förslag till erforderlig
lagtext.
4. 5 Kostnadsersättning vid
fastighetsbildningsförrättning
I två motionsyrkanden, T1 (m) yrkande 3
och T2 (m) yrkande 3, föreslås
riksdagen i ett tillkännagivande till
regeringen förorda ett för den enskilde
mer rättssäkert förfarande hos
fastighetsbildningsmyndigheten i
samband med förrättning vid en
järnvägsutbyggnad. Vad motionärerna
avser är det förhållandet att en
enskild fastighetsägare, som berörs av
en järnvägsutbyggnad, inte har rätt
till ersättning för sina kostnader för
ombud vid den
fastighetsbildningsförrättning som kan
bli aktuell i sammanhanget. Härigenom
begränsas enligt motionärerna
fastighetsägarens möjligheter att
tillvarata sina äganderättsliga
intressen i förhållande till Banverket
som regelmässigt företräds av ombud med
stor sakkunskap.
5 Bostadsutskottets yttrande
I sitt yttrande framhåller
bostadsutskottet inledningsvis att det
behandlar förslaget till lag om
byggande av järnväg och motionerna
endast i de avseenden som kan anses
beröra bostadsutskottets
beredningsområde. I ett avsnitt av
yttrandet med rubriken Allmänt om
lagförslaget framhåller
bostadsutskottet följande.
Bostadsutskottet anser
sammanfattningsvis att en strävan bör
vara att samordna sektorsplaneringen
enligt den nya lagen om byggande av
järnväg med den kommunala
markanvändningsplaneringen.
Utgångspunkten bör därvid vara att
järnvägsplaneringen anpassas till de
förutsättningar som ges av den
sektorsövergripande planering som sker
med stöd av PBL. Med denna utgångspunkt
bör förslaget om att införa en lag om
byggande av järnväg kunna vinna
riksdagens bifall. Bostadsutskottet
anser dock att det på sikt finns skäl
att på nytt överväga formerna för den
sektorsinriktade trafikplaneringen i de
avseenden som den har betydelse för
markanvändningsplaneringen. Det finns
därvid skäl att överväga en starkare
koppling till PBL för de planinstrument
som finns såväl i väglagen som i det nu
aktuella lagförslaget om
järnvägsplanering.
6 Utskottets ställningstagande
6. 1 Allmänna synpunkter
Som utskottet framhållit inledningsvis
uttalade riksdagen år 1992 önskemål om
en banlag, med väglagen som förebild, i
syfte att påskynda beslutsprocessen vid
järnvägsbyggen. Vidare gjorde utskottet
år 1993 vissa uttalanden om behovet av
ny lagstiftning - i former som tryggar
rättssäkerheten - för att förbättra
markåtkomstmöjligheterna för
järnvägsändamål. Därigenom kunde enligt
utskottet järnvägsinvesteringarna
påskyndas och antalet plankorsningar
mellan väg och järnväg minskas i syfte
att förbättra trafiksäkerheten.
Utskottet betonade också vikten av att
lagstiftningen i fråga skulle innebära
krav på miljökonsekvensbeskrivningar
som ett led i planeringen av nya
järnvägar.
Propositionens lagförslag synes
utskottet väl ägnade att tillgodose
riksdagens önskemål om huvudsyftet med
en banlag - att förbättra möjligheterna
till markåtkomst för järnvägsändamål.
Mot bakgrund av riksdagsuttalandet om
en banlag med väglagen som förebild
vill utskottet erinra om att
järnvägsmark - enligt huvudregeln i
gällande lagstiftning - utgör
fastigheter. Som sådana är de föremål
för äganderätt. I propositionen
föreslås ingen ändring i detta
avseende. Någon banrätt , liknande den
nyttjanderätt som vägrätten utgör, är
det således inte fråga om. Denna
skillnad i jämförelse med väglagen
förklaras i propositionen med att
järnvägsbyggen i större utsträckning än
vägbyggen lokalt uppfattas som ingrepp,
som inte kompenseras av någon direkt
nyttoeffekt. Detta förhållande -
betonar regeringen - liksom den
omständigheten att medborgarna i dag
ställer högre krav på rättssäkerhet än
vid vägrättens tillkomst, talar för en
mer ingående och mer kvalificerad
prövning vid tvångsförvärv av mark för
järnvägsändamål. Utskottet gör för sin
del samma bedömning och återkommer i
det följande till de motionsledes
aktualiserade synpunkterna på
enskildheter i propositionen, avseende
inte minst rättssäkerhetsfrågor.
Utskottet kan konstatera att
bostadsutskottets yttrande, i den del
det innehåller allmänna synpunkter,
huvudsakligen berör
markplaneringsfrågor. Av yttrandet
framgår också att bostadsutskottet inte
motsätter sig att riksdagen antar
förslaget till lag om byggande av
järnväg.
6.2 Tillämpningsområde enligt förslaget
till lag om byggande av
järnväg
Vad gäller de motionsledes
uppmärksammade frågorna vill utskottet
till en början erinra om yrkande 4 i
motion T1 (m), som gäller
tillämpningsområdet, enligt 1 kap. 1 §,
för den föreslagna lagen om byggande av
järnväg. Motionärerna vill, som
nämnts, att tunnelbana och spårväg
undantas från tillämpningsområdet.
I sitt yttrande över detta
motionsyrkande framhåller
bostadsutskottet att plan- och
bygglagens planinstrument i
normalfallet bör användas för mark-
användningsplanering av allmänt
intresse. Bostadsutskottet fortsätter:
Detta utesluter inte att en mer
detaljerad planering utifrån
sektorsbehoven samtidigt behöver
genomföras för att åstadkomma en
effektiv genomförandeprocess. Kravet på
järnvägsplan innebär också att
järnvägsbyggaren måste redovisa bl.a.
en miljökonsekvensbeskrivning och
planerade skyddsåtgärder. Vad gäller
byggande av järnväg, tunnelbana och
spårväg inom detaljplanelagt område kan
i och för sig anföras att en allsidig
prövning och planering av projektet
borde kunna ske inom ramen för
detaljplanearbetet, men vissa
begränsningar av denna möjlighet
framhålls i propositionen. Regeringen
hänvisar således till att
Regeringsrätten i ett avgörande
fastslagit att endast anläggningar som
kan omfattas av kraven i 3 kap. PBL -
om krav på byggnader m.m. - måste
utföras i enlighet med bestämmelserna i
detaljplan eller områdesbestämmelser.
Anläggningar som inte är angivna i 8
kap. PBL - om bygglov m.m. - anses
kunna utföras utan att bestämmelser i
detaljplan behöver iakttas. Regeringen
anför i propositionen att frågan
behöver utredas vidare. Tills vidare
förordas att lagen ges den föreslagna
omfattningen, dvs. inklusive
tunnelbanor och spårvägar.
Även bostadsutskottet anser att den
fråga om detaljplanens tillämpning på
järnvägar och vissa anläggningar som
aktualiseras genom Regeringsrättens
avgörande bör bli föremål för vidare
överväganden. Därvid kan inte uteslutas
möjligheten att genomföra sådana
ändringar i PBL att lagen om
järnvägsbyggande kan behöva revideras i
vissa avseenden. På de grunder som
regeringen angivit i propositionen
anser utskottet emellertid att de
föreslagna bestämmelserna om lagens
tillämpningsområde nu bör accepteras.
Motion 1995/96:T1 (m) yrkande 4 bör
således avstyrkas.
Trafikutskottet delar regeringens och
bostadsutskottets uppfattning att
tunnelbanor och spårvägar tills vidare
bör ingå i tillämpningsområdet enligt 1
kap. 1 § för den föreslagna lagen om
byggande av järnväg. Lagförslaget
tillstyrks fö1jaktligen, såvitt avser 1
kap. 1 §, medan motion T1 (m) yrkande 4
avstyrks.
6. 3 Miljökonsekvensbeskrivningar
Bestämmelser om en
miljökonsekvensbeskrivning i samband
med järnvägsutbyggnader återfinns i 2
kap. 2 och 4 §§ i regeringens förslag
till lag om byggande av järnväg. I
motion T3 (mp) föreslås, som nämnts,
att riksdagen i ett tillkännagivande
till regeringen gör vissa uttalanden om
utformning, omfattning och genomförande
av miljökonsekvensbeskrivningar i fråga
om bl.a. byggande av nya järnvägar.
Vidare begärs förslag om ny
lagstiftning på området. Däremot
framläggs inte något förslag om att
regeringens förslag, enligt de nämnda
paragraferna, bör ändras.
I sitt yttrande över de båda yrkandena
i motionen framhåller bostadsutskottet
följande.
Som bostadsutskottet uppfattat
yrkandena i motionen avser de vilka
generella krav som bör ställas på
miljökonsekvensbeskrivningar, således
inte endast vad avser
järnvägsutbyggnader. Frågan om vilka
krav som skall ställas på
miljökonsekvensbeskrivningar i olika
sammanhang har varit föremål för
överväganden i samband med arbetet med
att utarbeta en miljöbalk.
Miljöskyddskommittén lämnade förslag i
frågan i sitt huvudbetänkande (SOU
1993:27). För närvarande pågår ett
arbete med att utveckla och komplettera
tidigare förslag till miljöbalk inom
ramen för
Miljöorganisationsutredningens
beredning. Bostadsutskottet anser att
pågående överväganden bör avvaktas och
förordar därför att motion 1995/96:T3
(mp) avstyrks.
Trafikutskottet, för sin del, gör
ingen annan bedömning än
bostadsutskottet och avstyrker
följaktligen motion T3 (mp).
6.4 Banverkets dubbla roll
I motionerna T1 (m) och T2 (m) yrkas
att riksdagen som sin mening skall ge
regeringen till känna vad i motionerna
anförts om Banverkets dubbla roll.
Yrkandena skall ses mot bakgrund av
följande lydelse i 2 kap. 8 § i
regeringens förslag till lag om
byggande av järnväg: En järnvägsplan
fastställs av Banverket efter samråd
med berörda länsstyrelser.
Motionärerna erinrar om att
bestämmelsens innebörd är att Banverket
fastställer såväl sina egna som andra
järnvägsbyggares planer och framhåller
att en sådan ordning är betänklig från
rättssäkerhetssynpunkt. Något förslag
om ändring av regeringens förslag
framläggs inte i motionerna, men
riksdagen bör - yrkar motionärerna - i
ett tillkännagivande till regeringen
förorda att frågan ägnas fortsatt
uppmärksamhet.
I sitt yttrande över de båda
motionsyrkandena framhåller
bostadsutskottet följande.
Bostadsutskottet instämmer i att den
valda ordningen för fastställelse av
järnvägsplaner kan ifrågasättas ur
olika aspekter. Som klart framgår av
propositionen anser emellertid även
regeringen att den valda
fastställelseordningen är mindre
lämplig och bör bli föremål för vidare
överväganden. Bakgrunden till att
regeringen valt att tills vidare ändå
föreslå Banverket som
fastställelsemyndighet anges vara att
det i avvaktan på olika pågående
överväganden ansetts olämpligt att
bygga upp nödvändig kompetens på någon
i dag befintlig myndighet, exempelvis
länsstyrelsen. Regeringen anser att
framför allt en fortsatt analys av
lämpligheten att inrätta miljödomstolar
på olika nivåer samt ställningstagandet
till Regionberedningens förslag bör
avvaktas. Lagrådet har vid sin prövning
av lagförslaget godtagit regeringens
skäl för den valda ordningen. Även
bostadsutskottet anser att lagförslaget
i aktuell del kan godtas på de angivna
grunderna. Något tillkännagivande
enligt motionsförslagen synes inte vara
erforderligt eftersom frågan redan är
uppmärksammad av regeringen.
Trafikutskottet gör för sin del samma
bedömning som bostadsutskottet och
avstyrker därför motionerna T1 (m)
yrkande 1 och T2 (m) yrkande 1 på de
grunder som bostadsutskottet anger.
6.5 Domstolsprövning av överklagade
beslut om järnvägsplaner
Av 5 kap. 1 § i regeringens förslag
till lag om byggande av järnväg framgår
att Banverkets beslut om fastställelse
av en järnvägsplan får överklagas hos
regeringen. Med anledning av de i de
båda m-motionerna framförda
synpunkterna på regeringens förslag i
denna del och dess förenlighet med
Europakonventionen vill utskottet
erinra om lagen (1988:205) om rätts-
prövning av förvaltningsbeslut (prop.
1987/88:69, bet. KU38, rskr. 189).
Syftet med lagen, som gäller till
utgången av år 1997, var att
säkerställa att svensk rätt motsvarade
konventionens krav på tillgång till
domstolsprövning. Sverige hade nämligen
vid lagens tillkomst vid tre tillfällen
fällts i Europadomstolen för de
mänskliga rättigheterna för brott mot
artikel 6 i konventionen, eftersom
Sverige saknade möjligheter för den
enskilde att få domstolsprövning av
vissa förvaltningsbeslut.
I propositionen erinras om att Fri-
och rättighetskommittén (Ju 1992:01)
har gjort en översyn av viss
lagstiftning som berörs av Sveriges
åtaganden enligt Europakonventionen.
Kommittén har i sitt slutbetänkande,
(SOU 1994:117) Domstolsprövning av
förvaltningsärenden, utrett frågan
huruvida utvidgade möjligheter till
domstolskontroll av förvaltningsbeslut
bör införas. Kommitténs slutsats är
bl.a. att regeringen bör vara den
instans som prövar överklaganden
endast när man eftersträvar en politisk
styrning av praxis eller när det gäller
tillstånd från miljö- eller
samhällsekonomisk synpunkt. Kommittén
föreslår att lagen om rättsprövning av
vissa förvaltningsbeslut permanentas
och att en rätt till muntlig
förhandling i rätts-prövningsärenden
införs.
Regeringen framhåller att prövning av
en järnvägs lokalisering innefattar
bedömningar av lämplighetsfrågor av
sådant slag att de bör avgöras av
förvaltningsmyndigheter och, i varje
fall på ett tidigt planeringsstadium,
kunna överprövas av regeringen. I
sammanhanget betonar regeringen att en
långsiktig målsättning för
infrastrukturlagstiftningen är att
åstadkomma en allsidig och effektiv
prövning med en god förankring i
länsstyrelsernas och kommunernas
planering redan i ett tidigt skede av
planeringsprocessen. Därvid har man,
mot bakgrund av Fri- och
rättighetskommitténs slutsatser, att ta
ställning till i vilken utsträckning
och i vilka former lokaliseringsbeslut
bör prövas av myndigheter, domstolar
och regering samt hur allmänhetens krav
på inflytande i planprocessen kan
tillgodoses.
Möjligheterna till insyn och samråd i
tidigare skeden av
vägplaneringsprocessen har utretts i
särskild ordning, framhålls det vidare
i propositionen. Utredningsarbetet har
resulterat i ett förslag att en
ytterligare, mer översiktlig,
byggnadsplan skulle upprättas för
vägbyggen. Denna översiktliga plan
skulle kunna överklagas hos regeringen,
medan den slutliga arbetsplanen skulle
överklagas hos fastighetsdomstol. För
det fall förslaget - efter nödvändig
ytterligare analys och bearbetning -
genomförs, kommer det sannolikt att
kunna överföras även till
järnvägssidan.
I avvaktan på resultatet av det nämnda
utredningsarbetet vill utskottet ånyo
understryka att lagen om rättsprövning
av vissa förvaltningsbeslut är avsedd
att tillgodose Europakonventionens krav
på tillgång till domstols-prövning. Det
förtjänar också anmärkas att Lagrådet,
enligt vad som framgår av dess till
propositionen fogade yttrande, lämnat 5
kap. 1 § i regeringens förslag till lag
om byggande av järnväg utan erinran.
Med det sagda tillstyrker utskottet
regeringens förslag till lag om
byggande av järnväg, såvitt avser 5
kap. 1 §, och avstyrker motionerna T1
(m) yrkande 2 och T2 (m) yrkande 2.
6.6 Lagförslagen i övrigt
Regeringens förslag till lag om
byggande av järnväg i övrigt, i ovan ej
berörda delar, har inte givit utskottet
anledning till erinran. Förslaget
tillstyrks sålunda i dessa delar, dock
med den ändringen att tidpunkten för
ikraftträdandet bör bestämmas till den
1 februari 1996.
Övriga lagförslag i propositionen har
inte heller givit utskottet anledning
till erinran. Utskottet tillstyrker
följaktligen att riksdagen antar
regeringens förslag till lag om ändring
i fastighetsbildningslagen, lag om
ändring i vattenlagen, lag om ändring i
naturresurslagen och lag om ändring i
anläggningslagen, dock med den
ändringen att tidpunkten för
ikraftträdandet även av dessa fyra
lagar bör bestämmas till den 1 februari
1996.
6.7 Kostnadsersättning vid
fastighetsbildningsförrättning
I motionerna T1 (m) och T2 (m)
aktualiseras frågor om
kostnadsersättning vid
fastighetsbildningsförrättning.
I sitt yttrande över de båda
motionsyrkandena framhåller
bostadsutskottet följande.
Frågan om sakägares rätt till
ersättning för kostnader vid
fastighetsbildningsförrättning
behandlades av bostadsutskottet hösten
1992 i samband med förslag om vissa
ändringar i fastighetsbildningslagen
(prop. 1991/92:127, bet. 1992/93:BoU1
s. 6). I detta sammanhang beslutade
riksdagen att sakägare vid överklagande
av fastighetsbildningsmyndighetens
beslut skulle ges rätt till ersättning
för sina rättegångskostnader i högre
instans i större omfattning än vad som
dittills varit fallet. I frågan om
ersättning borde utgå även vid
förrättning vid
fastighetsbildningsmyndigheten anförde
emellertid utskottet bl.a.:
Enligt utskottets mening är det
viktigt att förrättningsförfarandet
även framgent kännetecknas av snabbhet
och enkelhet samt låga kostnader. Om
rätt till kostnadsersättning skulle
införas kan befaras att förrättningarna
kommer att ta längre tid till en högre
kostnad utan att några egentliga
fördelar kommer att uppnås. Problemet
med ojämbördiga parter bör kunna mötas
med utökade rådgivnings- och
utredningsinsatser.
Bostadsutskottet vill utöver vad som
anförs i ovanstående citat erinra om
att förfarandet vid
fastighetsbildningsmyndighet i
avgörande hänseenden skiljer sig från
vad som gäller vid domstol.
Fastighetsbildningsmyndigheten har till
skillnad från domstol skyldighet till
s.k. officialprövning, vilket innebär
att myndigheten aktivt skall verka för
utredningen, om nödvändigt med hjälp av
sakkunniga. Till myndighetens uppgift
hör också att bistå sakägare med råd
och upplysningar. Detta förhållande,
tillsammans med den nämnda möjligheten
för sakägare att vid ett överklagande
erhålla ersättning för
rättegångskostnaderna, talar enligt
utskottets mening för att berörda
fastighetsägare på ett
tillfredsställande sätt skall kunna
bevaka sina äganderättsliga intressen
även vid en reglering som gäller en
järnvägsutbyggnad. Då det ofta kan
ligga i både järnvägsbyggarens och
fastighetsägarens intresse att reglera
markfrågorna genom förrättning enligt
fastighetsbildningslagen bör det
dessutom kunna träffas frivilliga
överenskommelser dem emellan i frågor
om ersättning för kostnader i samband
med förrättningen. Slutligen bör
erinras om fastighetsägarens möjlighet
att väcka talan om inlösen enligt
expropriationslagen. Vid markreglering
enligt denna ordning utgår ersättning
för fastighetsägarens
rättegångskostnader.
Med hänvisning till det anförda anser
bostadsutskottet att motionerna
1995/96:T1 (m) yrkande 3 och 1995/96:T2
(m) yrkande 3 kan avstyrkas. Det får
emellertid förutsättas att regeringen i
lämplig ordning följer även frågan om
hur fastighetsägarnas möjlighet att
bevaka sina intressen påverkas när den
nya lagen vunnit praktisk tillämpning.
Trafikutskottet gör inte heller i
denna fråga någon annan bedömning än
bostadsutskottet. Motionerna T1 (m)
yrkande 3 och T2 (m) yrkande 3 avstyrks
följaktligen.
Till förtydligande av vad
bostadsutskottet anför om
fastighetsägarens möjlighet att väcka
talan om inlösen enligt
expropriationslagen, vill trafik-
utskottet framhålla att sådan talan,
enligt regeringens förslag till lag om
byggande av järnväg, väcks med stöd av
den lagen och prövas med tillämpning
av expropriationslagen.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande
tillämpningsområdet för en lag om
byggande av järnväg
att riksdagen med avslag på motion
1995/96:T1 yrkande 4 antar
regeringens förslag till lag om
byggande av järnväg, såvitt avser 1
kap. 1 §,
res. 1 (m)
2. beträffande
miljökonsekvensbeskrivningar
att riksdagen avslår motion
1995/96:T3,
res. 2 (mp)
3. beträffande Banverkets dubbla
roll
att riksdagen avslår motionerna
1995/96:T1 yrkande 1 och 1995/96:T2
yrkande 1,
res. 3 (m)
4. beträffande domstolsprövning
av beslut om järnvägsplaner
att riksdagen med avslag på
motionerna 1995/96:T1 yrkande 2 och
1995/96:T2 yrkande 2 antar det under
moment 1 nämnda lagförslaget, såvitt
avser 5 kap. 1 §,
res. 4 (m)
5. beträffande förslaget till
lag om byggande av järnväg i övrigt
att riksdagen antar det under moment
1 nämnda lagförslaget i de delar det
inte omfattas av vad utskottet
hemställt ovan, med den ändringen att
tidpunkten för ikraftträdandet
bestäms till den 1 februari 1996,
6. beträffande övriga
lagförslag
att riksdagen
dels dels antar regeringens förslag
till lag om ändring i
fastighetsbildnings-lagen (1970:988)
med den ändringen att tidpunkten för
ikraftträdandet bestäms till den 1
februari 1996,
dels antar regeringens förslag till
lag om ändring i vattenlagen
(1983:291) med den ändringen att
tidpunkten för ikraftträdandet
bestäms till den 1 februari 1996,
dels antar regeringens förslag till
lag om ändring i lagen (1987:12) om
hushållning med naturresurser m.m.
med den ändringen att tidpunkten för
ikraftträdandet bestäms till den 1
februari 1996,
dels antar regeringens förslag till
lag om ändring i anläggningslagen
(1973:1149) med den ändringen att
tidpunkten för ikraftträdandet
bestäms till den 1 februari 1996,
7. beträffande
kostnadsersättning vid
fastighetsbildningsförrättning
att riksdagen avslår motionerna
1995/96:T1 yrkande 3 och 1995/96:T2
yrkande 3.
res. 5 (m)
Stockholm den 5 december 1995
På trafikutskottets vägnar
Monica Öhman
I beslutet har deltagit: Monica Öhman
(s), Per Westerberg (m), Håkan
Strömberg (s), Jarl Lander (s), Per
Erik Granström (s), Tom Heyman (m),
Krister Örnfjäder (s), Karin Starrin
(c), Hans Stenberg (s), Birgitta Wi-
strand (m), Monica Green (s), Karl-Erik
Persson (v), Lena Sandlin (s), Elisa
Abascal Reyes (mp), Christina Axelsson
(s), Ulla Löfgren (m) och Torsten
Gavelin (fp).
Reservationer
1. Tillämpningsområde enligt förslaget
till lag om byggande av järnväg (mom.
1)
Per Westerberg, Tom Heyman, Birgitta
Wistrand och Ulla Löfgren (alla m)
anser
dels att den del av utskottets yttrande
som på s. 9 börjar med Trafik-
utskottet delar och slutar med
yrkande 4 avstyrks bort ha följande
lydelse:
Som framhålls i motion T1 (m) är
förutsättningarna för anläggande av
järnväg å ena sidan, samt spårväg och
tunnelbana å andra sidan, vitt skilda.
För järnvägsprojekt gäller ofta att de
berör flera kommuner och län samt ett
stort antal markägare. Trafikutskottet
finner det för sin del omotiverat att
en lagstiftning, som har sin grund i
sådana förutsättningar, även skall
omfatta tunnelbana och spårväg. Skälen
för detta är flera.
För det första anläggs och utvidgas
dessa spåranläggningar så gott som
uteslutande inom en och samma kommun.
Därmed ställs inte krav på samordning
av statliga och kommunala myndigheters
intressen, utan planläggningen kan
skötas inom ramen för den ordinarie
kommunala planprocessen.
Det andra skälet är att nuvarande
ordning innebär att anläggandet av
dessa spåranläggningar omfattas av plan-
och bygglagen.
Det sagda innebär att regeringens
motiv för att låta lagen om byggande av
järnväg omfatta tunnelbana och spårväg
mister sin bärkraft.
Ytterligare ett skäl till att lagen om
byggande av järnväg inte bör omfatta
tunnelbana och spårväg är att
regeringen aviserat förslag om
avregleringar av den kommunala
verksamheten i syfte att skapa
förutsättningar för minskade kommunala
utgifter. Om riksdagen antar förslaget
till lag om byggande av järnväg i den
lydelse av 1 kap. 1 § som regeringen
föreslår, kommer kommunerna att tvingas
planlägga nya tunnelbane- och
järnvägsspår enligt både plan- och
bygglagen och lagen om byggande av
järnväg.
Mot bakgrund av det anförda föreslår
utskottet att riksdagen - med anledning
av motion T1 (m) yrkande 4 - antar 1
kap. 1 § i regeringens förslag till lag
om byggande av järnväg med den
ändringen att andra stycket utgår.
dels att utskottets hemställan under
mom. 1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande tillämpningsområde
enligt förslaget till lag om byggande
av järnväg
att riksdagen med anledning av motion
1995/96:T1 yrkande 4 antar
regeringens förslag till lag om
byggande av järnväg, såvitt avser 1
kap. 1 §, med den ändringen att andra
stycket utgår,
2. Miljökonsekvensbeskrivningar (mom.
2)
Elisa Abascal Reyes (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande
som på s. 10 börjar med Trafik-
utskottet, för och slutar med
motion T3 (mp) bort ha följande
lydelse:
Frågan om vilka krav som bör ställas
på miljökonsekvensbeskrivningar (MKB) i
olika sammanhang har aktualiserats
genom det nu föreliggande förslaget
till lag om byggande av järnväg.
Lagförslaget uppvisar vad gäller kraven
på MKB flera brister. Trafikutskottet
instämmer i vad som i motion 1995/96:T3
(mp) anförts om behovet av att utveckla
kraven på MKB både vid byggande av
järnväg och vid övriga betydande
företag som riskerar att påverka
miljön. De grundläggande krav som bör
ställas på MKB för att de skall kunna
tillgodose behovet av ett relevant
beslutsunderlag kan sammanfattas på
följande sätt:
- MKB bör upprättas av en från
exploateringsföretaget fristående
instans. Detta krav uppfylls inte i det
nu aktuella förslaget till lag om
byggande av järnväg.
- MKB bör göras för flera
exploateringsalternativ, däribland ett
alternativ som bedöms vara den bästa
lösningen ur miljösynpunkt. Även
alternativet icke-exploatering bör
analyseras.
- MKB bör presenteras på offentliga
utfrågningar där möjlighet ges för
allmänheten och miljörörelserna att
granska och diskutera alternativen.
- MKB bör kunna överklagas och
överprövas.
Vidare delar trafikutskottet den i
motion T3 (mp) uttalade uppfattningen
att riksdagen hos regeringen bör begära
förslag om ny lagstiftning angående
miljökonsekvensbeskrivningar i enlighet
med det ovan sagda.
Vad trafikutskottet nu anfört - och
som som innebär att motion T3 (mp)
tillstyrks - bör riksdagen som sin
mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under
mom. 2 bort ha följande lydelse:
2. beträffande
miljökonsekvensbeskrivningar
att riksdagen med bifall till motion
1995/96:T3 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet
anfört,
3. Banverkets dubbla roll (mom. 3)
Per Westerberg, Tom Heyman, Birgitta
Wistrand och Ulla Löfgren (alla m)
anser
dels att den del av utskottets yttrande
som på s. 10 börjar med Trafik-
utskottet gör och slutar med
bostadsutskottet anger bort ha
följande lydelse:
Trafikutskottet delar den uppfattning
som uttalas i motionerna T1 (m) och T2
(m) om vikten av att garantera
rättssäkerheten i samband med
fastställelse av en järnvägsplan. Den
av regeringen föreslagna ordningen med
Banverket som fastställelsemyndighet
kan inte anses tillgodose detta krav.
Regeringen bör därför anmodas att
snarast överväga frågan och därefter
återkomma till riksdagen med ett
förslag om en ordning för fastställelse
av järnvägsplan som bättre kan
tillgodose berättigade krav på statens
myndighetsutövning.
Vad utskottet sålunda anfört - och som
innebär att motionerna T1 (m) yrkande 1
och T2 (m) yrkande 1 tillstyrks - bör
riksdagen som sin mening ge regeringen
till känna.
dels att utskottets hemställan under
mom. 3 bort ha följande lydelse:
3. beträffande Banverkets dubbla
roll
att riksdagen med bifall till
motionerna 1995/96:T1 yrkande 1 och
1995/96:T2 yrkande 1 som sin mening
ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
4. Domstolsprövning av överklagade
beslut om järnvägs- planer (mom. 4)
Per Westerberg, Tom Heyman, Birgitta
Wistrand och Ulla Löfgren (alla m)
anser
dels att den del av utskottets yttrande
på s. 11 som börjar med Av 5 kap. 1
§ och på s. 12 slutar med yrkande 2
bort ha följande lydelse:
Som framhålls i motionerna T1 (m) och
T2 (m) har Europakonventionen numera
införlivats med svensk rätt. Så skedde
genom att riksdagen antog lagen
(1994:1219) om den europeiska
konventionen angående skydd för de
mänskliga rättigheterna och de
grundläggande friheterna. Lagen trädde
i kraft den 1 januari 1995 samtidigt
med en ny bestämmelse, 2 kap. 23 §, i
regeringsformen. Enligt denna
bestämmelse får lag eller annan
föreskrift ej meddelas i strid med
Sveriges åtaganden på grund av
konventionen.
Av konventionens artikel 6 följer att
envar, när det gäller prövning av hans
civila rättigheter och skyldigheter,
skall vara berättigad till en opartisk
och offentlig rättegång inom skälig tid
och inför en oavhängig och opartisk
domstol som upprättats enligt lag.
Lagen (1988:205) om rättsprövning av
förvaltningsbeslut tillkom mot bakgrund
av att Sverige vid flera tillfällen
hade fällts i Europadomstolen för brott
mot konventionens artikel 6, genom
beslut av regeringen i frågor om bl.a.
expropriation. Lagen möjliggör
domstolsprövning av vissa
förvaltningsbeslut, under vissa
förutsättningar. Regeringsrätten prövar
avgöranden av regeringen och kammarrätt
avgöranden av en förvaltningsmyndighet
inom kammarrättens domkrets. Prövningen
får emellertid endast avse frågan
huruvida regeringens eller en
förvaltningsmyndighets beslut strider
mot någon rättsregel på det sätt som
sökanden angivit eller som i övrigt
klart framgår av omständigheterna i
ärendet . Om så visar sig vara fallet,
skall domstolen upphäva beslutet och
återförvisa ärendet till den myndighet
som meddelat beslutet. I annat fall
står beslutet fast. Det är med andra
ord fråga om en rent formell prövning
och inte någon sakprövning.
Det är enligt utskottets mening
utomordentligt tveksamt om endast en
formell prövning av det angivna slaget
kan anses tillgodose kravet på
domstolsprövning enligt
Europakonventionens artikel 6.
Utskottet delar därför den i motion T1
(m) uttalade uppfattningen att
möjlighet till sakprövning av en
rättslig instans måste ges vid
överklagande av beslut om fastställelse
av järnvägsplaner. Denna uppfattning
skall ses mot bakgrund av följande
bestämmelse (4 kap. 1 §) i regeringens
förslag till lag om byggande av
järnväg: Den som i enlighet med en
gällande järnvägsplan skall bygga en
järnväg som tillgodoser ett allmänt
transportbehov får lösa sådan mark som
enligt planen inte endast tillfälligt
skall användas för järnvägsändamål.
Det är sålunda fråga om expropriation
eller annat sådant förfogande , som det
heter i 2 kap. 18 § regeringsformen.
Och det var ju det svenska sättet att
hantera bl.a. expropriationsfrågor som
ansågs utgöra brott mot
Europakonventionens artikel 6.
Med det sagda tillstyrker utskottet
yrkande 2 i motion T1 (m) att
riksdagen som sin mening skall ge
regeringen till känna vad i motionen
anförts om att järnvägsplaner skall
kunna prövas i en rättslig instans.
Utskottets ställningstagande innebär
att syftet med yrkande 2 i motion T2
(m) - att riksdagen avslår
regeringens förslag till
överklagandeordning och beslutar att
besvärsprövning i stället skall ske i
förvaltningsdomstol - torde få anses i
huvudsak tillgodosett.
dels att utskottets hemställan under
mom. 4 bort ha följande lydelse:
4. beträffande domstolsprövning av
överklagade beslut om järnvägsplaner
att riksdagen
dels antar regeringens förslag till
lag om byggande av järnväg, såvitt
avser 5 kap. 1 §,
dels med bifall till motion
1995/96:T1 yrkande 2 och med
anledning av motion 1995/96:T2
yrkande 2 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet
anfört,
5. Kostnadsersättning vid
fastighetsbildningsförrättning (mom. 7)
Per Westerberg, Tom Heyman, Birgitta
Wistrand och Ulla Löfgren (alla m)
anser
dels att den del av utskottets yttrande
som på s. 13 börjar med Trafik-
utskottet gör och slutar med avstyrks
följaktligen bort ha följande lydelse:
Enligt vad som anförs i propositionen
får det förmodas att järnvägsbyggaren i
första hand kommer av vilja använda sig
av fastighetsbildningslagen vid
reglering av de markfrågor som blir
aktuella vid byggandet av järnväg.
Detta medför också att frågan om de
berörda fastighetsägarnas möjlighet att
bevaka sina äganderättsliga intressen i
detta sammanhang aktualiseras. Som
anförs i motionerna utgår i dag ingen
ersättning för de omkostnader som
parterna har i samband med en
fastighetsbildningsförrättning. För en
järnvägsbyggare med tillgång till egen
juridisk kompetens torde detta inte
utgöra något problem. Det finns däremot
en uppenbar risk för att de enskilda
fastighetsägarna inte kommer att ha
tillgång till motsvarande kompetens vid
förrättningen. Denna obalans kan
medföra att förrättningen upplevs som
orättvis av fastighetsägarna och kan
leda till att frågan om markinlösen får
sin egentliga prövning först i
fastighetsdomstol.
I motion 1995/96:T2 (m) uppmärksammas
vidare ett oklart rättsläge i de fall
en markägare vill utnyttja möjligheten
att gå till domstol för att pröva
frågan om markinlösen. Om Banverket
redan ansökt om reglering enligt
fastighetsbildningslagen i ett ärende
kan fastighetsägarens möjlighet till
markinlösen blockeras tills frågan
behandlats av
fastighetsbildningsmyndigheten.
Trafikutskottet anser att de två
sålunda behandlade frågorna bör bli
föremål för vidare överväganden. En
strävan bör därvid vara att uppnå ett
för den enskilde mer rättssäkert
förfarande vid
fastighetsbildningsmyndigheten och
säkerställa fastighetsägarens möjlighet
att välja markinlösen vid domstol i
stället för markreglering enligt
fastighetsbildningslagen.
Vad utskottet sålunda anfört - och som
innebär att motionerna T1 (m) yrkande
3 och T 2 (m) yrkande 3 tillstyrks -
bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under
mom. 7 bort ha följande lydelse:
7. beträffande kostnadsersättning
vid fastighetsbildningsförrättning
att riksdagen med bifall till
motionerna 1995/96:T1 yrkande 3 och
1995/96:T2 yrkande 3 som sin mening
ger regeringen till känna vad
utskottet anfört.
Propositionens lagförslag
1 Lag om byggande av järnväg
2 Lag om ändring i
fastighetsbildningslagen (1970:988)
3 Lag om ändring i vattenlagen
(1983:291)
4 Lag om ändring i lagen (1987:12) om
hushållning med naturresurser
m.m.
5 Lag om ändring i anläggningslagen
(1973:1149)
Bostadsutskottets yttrande
1995/96:BoU2y
Lag om byggande av järnväg
Till trafikutskottet
Trafikutskottet har den 26 oktober 1995
berett bostadsutskottet tillfälle att
senast den 9 november 1995 avge
yttrande över proposition 1995/96:2 Lag
om byggande av järnväg jämte motioner.
Bostadsutskottet behandlar i sitt
yttrande lagförslaget och motionerna
endast i de avseenden som kan anses
beröra utskottets beredningsområde.
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås att byggande
av järnväg skall regleras i en särskild
lagstiftning, kopplad till
naturresurslagen och med nära
anknytning till plan- och bygglagen.
Lagstiftningen innebär bl.a. krav på
miljökonsekvensbeskrivningar vid
byggande av järnväg och en rätt till
inlösen av mark för järnvägsändamål i
vissa fall. I propositionen föreslås
vidare lättnader i
fastighetsbildningslagens skydds- och
marköverföringsregler vid byggande för
järnvägsändamål i vissa fall samt en
ändring i vattenlagen. Slutligen
föreslås vissa följdändringar i
naturresurslagen och i
anläggningslagen.
Motionerna
I yttrandet behandlas följande
motionsyrkanden.
1995/96:T1 av Per Westerberg m.fl. (m)
vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om Banverkets dubbla roll,
3. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av ett för den
enskilde mer rättssäkert förfarande hos
fastighetsbildningsmyndigheten,
4. att riksdagen beslutar om en sådan
ändring av den föreslagna
lagstiftningen att spårväg och
tunnelbana inte kommer att omfattas av
krav på järnvägsplan.
1995/96:T2 av Anders Björck m.fl. (m)
vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om Banverkets dubbla roll,
3. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av ett för den
enskilde mer rättssäkert förfarande hos
fastighetsbildningsmyndigheten.
1995/96:T3 av Roy Ottosson m.fl. (mp)
vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om utformning, omfattning och
genomförande av
miljökonsekvensbeskrivningar i fråga om
bl.a. byggande av nya järnvägar,
2. att riksdagen hos regeringen begär
förslag om ny lagstiftning angående
miljökonsekvensbeskrivningar i enlighet
med vad som anförts i motionen.
Utskottet
Bakgrund
Riksdagen har under de senaste åren
fattat beslut som innebär att stora
investeringar skall göras i järnvägens
infrastruktur. Vissa befintliga
järnvägar skall rustas upp och flera
nya järnvägssträckningar kommer att
öppnas. De planerade investeringarna i
järnvägsnätet förutsätter att ny mark
tas i anspråk och att åtgärder vidtas
som kan innebära inskränkningar i
nyttjandet av fastigheter i anslutning
till järnvägen.
I samband med planering och
genomförande av järnvägsutbyggnader
under senare tid har vissa problem
kommit att uppmärksammas. Dessa problem
anses ha samband med att ett
sammanhållande planeringsinstrument för
järnvägsbyggande saknas. Riksdagen tog
i ett tillkännagivande till regeringen
upp denna fråga hösten 1993 (se bet.
1992/93:FiU1 s. 90, yttr. TU2y).
Riksdagen anförde att regeringen
skyndsamt borde utreda frågan om
införandet av en banlag med väglagen
som förebild. Syftet med en banlag
angavs vara att påskynda
beslutsprocessen vid järnvägsbyggen.
Det nu framlagda regeringsförslaget är
avsett att tillgodose behovet av ett
planerings- och genomförandeinstrument
vid byggande av järnväg. I syfte att
underlätta bl.a. förvärv av mark för
järnvägsutbyggnaden föreslås vidare
lättnader i fastighetsbildningslagens
skydds- och marköverföringsregler.
Genom lagen kan också EU:s krav på att
miljökonsekvensbeskrivningar skall
göras vid byggande av järnvägslinjer
tillgodoses.
Allmänt om lagförslaget
Bostadsutskottet kan inledningsvis
instämma i uppfattningen att avsaknaden
av ett instrument för planering och
styrning av järnvägsutbyggnaden kan
leda till problem för berörda parter.
Som anförs i propositionen är nuvarande
ordning, som ibland innebär att
expropriationsförfarandet används som
ett planeringsinstrument, i flera
avseenden olämplig. Det finns således
ett behov av ett förfarande som på ett
tidigt stadium ger möjlighet till insyn
och prövning av ett järnvägsprojekt.
Detta ger också förutsättningar för en
genomförandeprocedur med markförvärv
och fastighetsbildningsåtgärder som
uppfyller krav på rättssäkerhet och
effektivitet.
Ett planeringsinstrument som
tillgodoser de behov som finns i
samband med järnvägsprojekt kan
sannolikt utformas med olika
utgångspunkter. Krav bör givetvis kunna
ställas på att planeringen blir
effektiv från sektorssynpunkt.
Samtidigt måste markanvändningsfrågor
av allmänt intresse ges en allsidig
belysning som ger grund för avvägning
mellan olika intressen. Sett ur
bostadsutskottets perspektiv bör
markanvändningsplaneringen normalt ske
med utgångspunkt i de förutsättningar
som ges i plan- och bygglagen (PBL)
samt i naturresurslagen (NRL).
Planinstrumenten i PBL bör således
utnyttjas för att ge möjlighet till
insyn och inflytande över planläggning
av mark och vatten samt över
lokaliseringen av bebyggelse,
anläggningar och infrastruktur. Det bör
i detta sammanhang erinras om att den
fysiska planeringen i första hand är en
kommunal uppgift. Detta innebär att de
olika sektorsöverväganden som sker i
andra former än vad som stadgas i PBL
bör samordnas med den kommunala
planeringsprocessen.
I den föreslagna lagen om byggande av
järnväg finns vissa kopplingar till NRL
och PBL. Bestämmelserna i 2 och 3 kap.
i NRL föreslås bli tillämpliga vid
prövning av ärenden enligt den nya
lagen. Järnvägsplanen skall innehålla
en miljökonsekvensbeskrivning enligt
bestämmelserna i 5 kap. i NRL.
Järnvägen får enligt lagförslaget inte
byggas i strid med detaljplan och
områdesbestämmelser. Enligt
bostadsutskottets mening bör de
föreslagna kopplingarna ge
förutsättningar för att mark- och
planlagstiftningens bestämmelser skall
beaktas vid järnvägsplaneringen. Såvitt
bostadsutskottet kan bedöma kan det
emellertid ibland komma att uppstå
samordningsproblem mellan
järnvägsplaneringen med stöd av den nya
lagen och kommunernas planering enligt
PBL. Det kan nämligen inte uteslutas
att önskemålen om en järnvägsutbyggnad
ibland kan komma att stå i konflikt med
den kommunala planeringen, exempelvis
som den kommer till uttryck i en
översiktsplan. I dessa fall är det
givetvis angeläget att ett samråd
tidigt kan komma till stånd.
Enligt lagförslaget skall den som
upprättar en järnvägsplan samråda med
sakägare och andra som kan ha ett
väsentligt intresse i ärendet. Insynen
i planeringsförfarandet skall vidare
garanteras genom att järnvägsplanen
skall ställas ut för granskning.
Bostadsutskottet anser det vara
angeläget att såväl samrådet som
utställningsförfarandet genomförs på
ett sådant sätt att insynen i
planeringen underlättas. Detta torde
bl.a. innebära att
utställningslokalerna skall vara lika
lättillgängliga som vid utställning av
kommunala planer och att järnvägsplanen
ställs ut på de berörda orterna.
Sedan några år tillbaka pågår ett
arbete med att utveckla och revidera
den mark- och planlagstiftning som i
sin huvudsakliga utformning trädde i
kraft år 1987. Bestämmelserna i NRL är
föremål för översyn i samband med
arbetet med att utarbeta en miljöbalk.
Plan- och byggutredningen har sedan år
1993 i flera etapper redovisat
resultatet av sitt arbete med en
översyn av PBL. Ett riksdagsbeslut om
ändringar rörande bl.a. systemet för
tillsyn och kontroll av byggandet
fattades våren 1994. Förslag om en
utveckling av den kommunala
översiktsplaneringen är för närvarande
föremål för riksdagsbehandling.
I den nu aktuella propositionen anges
att vissa frågor, bl.a. vad gäller val
av fastställelsemyndighet för
järnvägsplanen och frågan om tidigare
prövning av infrastrukturprojekt, bör
tas upp för ytterligare överväganden i
samband med ställningstagande till
Miljöorganisationsutredningens och PBL-
utredningens förslag. Bostadsutskottet
instämmer i denna bedömning. Enligt
utskottets mening får det också anses
vara naturligt att även övriga problem
som kan uppstå i frågor som rör bl.a.
samordningen mellan den kommunala
planeringen och sektorplaneringen för
järnvägsutbyggnad uppmärksammas i
samband med det pågående arbetet. Även
andra utredningar kan få betydelse för
ytterligare överväganden om formerna
för järnvägsplanering liksom övrig
sektorsplanering inom trafikområdet.
Regeringen anger i propositionen att
ställningstagandena från bl.a.
Kommunikationskommittén och
Regionberedningen bör beaktas i
sammanhanget.
Bostadsutskottet anser
sammanfattningsvis att en strävan bör
vara att samordna sektorsplaneringen
enligt den nya lagen om byggande av
järnväg med den kommunala
markanvändningsplaneringen.
Utgångspunkten bör därvid vara att
järnvägsplaneringen anpassas till de
förutsättningar som ges av den
sektorsövergripande planering som sker
med stöd av PBL. Med denna utgångspunkt
bör förslaget om att införa en lag om
byggande av järnväg kunna vinna
riksdagens bifall. Bostadsutskottet
anser dock att det på sikt finns skäl
att på nytt överväga formerna för den
sektorsinriktade trafikplaneringen i de
avseenden som den har betydelse för
markanvändningsplaneringen. Det finns
därvid skäl att överväga en starkare
koppling till PBL för de planinstrument
som finns såväl i väglagen som i det nu
aktuella lagförslaget om
järnvägsplanering.
Utskottet övergår nu till att överväga
frågor om den närmare utformningen av
bestämmelserna i lagen som
uppmärksammats i motioner.
Banverkets dubbla roll
Enligt lagförslaget skall Banverket i
avvaktan på vidare överväganden vara
den myndighet som fastställer
järnvägsplaner. Eftersom Banverket är
landets dominerande järnvägsbyggare
innebär regleringen att verket i många
fall kommer att fastställa sina egna
planer. Denna dubbla roll för Banverket
ifrågasätts i motionerna 1995/96:T1 (m)
yrkande 1 och 1995/96:T2 (m) yrkande 1.
Motionärerna anser att den föreslagna
ordningen är betänklig från
rättssäkerhetssynpunkt och inte ger
några garantier för ett opartiskt
agerande från fastställelsemyndighetens
sida. I motionerna föreslås att
riksdagen i ett tillkännagivande till
regeringen förordar att frågan blir
föremål för vidare uppmärksamhet.
Bostadsutskottet instämmer i att den
valda ordningen för fastställelse av
järnvägsplaner kan ifrågasättas ur
olika aspekter. Som klart framgår av
propositionen anser emellertid även
regeringen att den valda
fastställelseordningen är mindre
lämplig och bör bli föremål för vidare
överväganden. Bakgrunden till att
regeringen valt att tills vidare ändå
föreslå Banverket som
fastställelsemyndighet anges vara att
det i avvaktan på olika pågående
överväganden ansetts olämpligt att
bygga upp nödvändig kompetens på någon
i dag befintlig myndighet, exempelvis
länsstyrelsen. Regeringen anser att
framför allt en fortsatt analys av
lämpligheten att inrätta miljödomstolar
på olika nivåer samt ställningstagandet
till Regionberedningens förslag bör
avvaktas. Lagrådet har vid sin prövning
av lagförslaget godtagit regeringens
skäl för den valda ordningen. Även
bostadsutskottet anser att lagförslaget
i aktuell del kan godtas på de angivna
grunderna. Något tillkännagivande
enligt motionsförslagen synes inte vara
erforderligt eftersom frågan redan är
uppmärksammad av regeringen.
Kostnadsersättning vid
fastighetsbildningsförrättning
I två motionsyrkanden, 1995/96:T1 (m)
yrkande 3 och 1995/96:T2 (m) yrkande 3,
föreslås riksdagen i ett
tillkännagivande till regeringen
förorda ett för den enskilde mer
rättssäkert förfarande hos
fastighetsbildningsmyndigheten i
samband med förrättning vid en
järnvägsutbyggnad. Vad motionärerna
avser är det förhållandet att en
enskild fastighetsägare som berörs av
en järnvägsutbyggnad inte har rätt
till ersättning för sina kostnader för
ombud vid den
fastighetsbildningsförrättning som kan
bli aktuell i sammanhanget. Detta anses
begränsa fastighetsägarens möjligheter
att tillvarata sina äganderättsliga
intressen i förhållande till Banverket
som regelmässigt företräds av ombud med
stor sakkunskap.
Frågan om sakägares rätt till
ersättning för kostnader vid
fastighetsbildningsförrättning
behandlades av bostadsutskottet hösten
1992 i samband med förslag om vissa
ändringar i fastighetsbildningslagen
(prop. 1991/92:
127, bet. 1992/93:BoU1 s. 6). I detta
sammanhang beslutade riksdagen att
sakägare vid överklagande av
fastighetsbildningsmyndighetens beslut
skulle ges rätt till ersättning för
sina rättegångskostnader i högre
instans i större omfattning än vad som
dittills varit fallet. I frågan om
ersättning borde utgå även vid
förrättning vid
fastighetsbildningsmyndigheten anförde
emellertid utskottet bl.a.:
Enligt utskottets mening är det viktigt
att förrättningsförfarandet även
framgent kännetecknas av snabbhet och
enkelhet samt låga kostnader. Om rätt
till kostnadsersättning skulle införas
kan befaras att förrättningarna kommer
att ta längre tid till en högre kostnad
utan att några egentliga fördelar
kommer att uppnås. Problemet med
ojämbördiga parter bör kunna mötas med
utökade rådgivnings- och
utredningsinsatser.
Bostadsutskottet vill utöver vad som
anförs i ovanstående citat erinra om
att förfarandet vid
fastighetsbildningsmyndighet i
avgörande hänseenden skiljer sig från
vad som gäller vid domstol.
Fastighetsbildningsmyndigheten har till
skillnad från domstol skyldighet till
s.k. officialprövning, vilket innebär
att myndigheten aktivt skall verka för
utredningen, om nödvändigt med hjälp av
sakkunniga. Till myndighetens uppgift
hör också att bistå sakägare med råd
och upplysningar. Detta förhållande,
tillsammans med den nämnda möjligheten
för sakägare att vid ett överklagande
erhålla ersättning för
rättegångskostnaderna, talar enligt
utskottets mening för att berörda
fastighetsägare på ett
tillfredsställande sätt skall kunna
bevaka sina äganderättsliga intressen
även vid en reglering som gäller en
järnvägsutbyggnad. Då det ofta kan
ligga i både järnvägsbyggarens och
fastighetsägarens intresse att reglera
markfrågorna genom förrättning enligt
fastighetsbildningslagen bör det
dessutom kunna träffas frivilliga
överenskommelser dem emellan i frågor
om ersättning för kostnader i samband
med förrättningen. Slutligen bör
erinras om fastighetsägarens möjlighet
att väcka talan om inlösen enligt
expropriationslagen. Vid markreglering
enligt denna ordning utgår ersättning
för fastighetsägarens
rättegångskostnader.
Med hänvisning till det anförda anser
bostadsutskottet att motionerna
1995/96:T1 (m) yrkande 3 och 1995/96:T2
(m) yrkande 3 kan avstyrkas. Det får
emellertid förutsättas att regeringen i
lämplig ordning följer även frågan om
hur fastighetsägarnas möjlighet att
bevaka sina intressen påverkas när den
nya lagen vunnit praktisk tillämpning.
Lagens tillämpningsområde
I lagförslaget anges att vad som
föreskrivs om järnväg också skall
tillämpas på tunnelbana och spårväg.
Denna fråga tas upp i motion 1995/96:T1
(m). I motionens yrkande 4 föreslås en
sådan ändring i lagförslaget att
spårväg och tunnelbana inte kommer att
omfattas av krav på järnvägsplan.
Motionärerna anför att
förutsättningarna för anläggande av
järnväg respektive spårväg och
tunnelbana är vitt skilda. Det
framhålls bl.a. att spåranläggningarna
i de senare fallen så gott som
uteslutande berör en och samma kommun.
Detta innebär enligt motionärernas
mening att planläggningen bättre kan
skötas inom ramen för den ordinarie
kommunala planeringen.
Som framgått ovan anser
bostadsutskottet att PBL:s
planinstrument i normalfallet skall
användas för markanvändningsplanering
av allmänt intresse. Detta utesluter
inte att en mer detaljerad planering
utifrån sektorsbehoven samtidigt
behöver genomföras för att åstadkomma
en effektiv genomförandeprocess. Kravet
på järnvägsplan innebär också att
järnvägsbyggaren måste redovisa bl.a.
en miljökonsekvensbeskrivning och
planerade skyddsåtgärder. Vad gäller
byggande av järnväg, tunnelbana och
spårväg inom detaljplanelagt område kan
i och för sig anföras att en allsidig
prövning och planering av projektet
borde kunna ske inom ramen för
detaljplanearbetet, men vissa
begränsningar av denna möjlighet
framhålls i propositionen. Regeringen
hänvisar således till att
Regeringsrätten i ett avgörande
fastslagit att endast anläggningar som
kan omfattas av kraven i 3 kap. PBL -
om krav på byggnader m.m. - måste
utföras i enlighet med bestämmelserna i
detaljplan eller områdesbestämmelser.
Anläggningar som inte är angivna i 8
kap. PBL - om bygglov m.m. - anses
kunna utföras utan att bestämmelser i
detaljplan behöver iakttas. Regeringen
anför i propositionen att frågan
behöver utredas vidare. Tills vidare
förordas att lagen ges den föreslagna
omfattningen, dvs. inklusive
tunnelbanor och spårvägar.
Även bostadsutskottet anser att den
fråga om detaljplanens tillämpning på
järnvägar och vissa anläggningar som
aktualiseras genom Regeringsrättens
avgörande bör bli föremål för vidare
överväganden. Därvid kan inte uteslutas
möjligheten att genomföra sådana
ändringar i PBL att lagen om
järnvägsbyggande kan behöva revideras i
vissa avseenden. På de grunder som
regeringen angivit i propositionen
anser utskottet emellertid att de
föreslagna bestämmelserna om lagens
tillämpningsområde nu bör accepteras.
Motion 1995/96:T1 (m) yrkande 4 bör
således avstyrkas.
Krav på miljökonsekvensbeskrivningar
Bostadsutskottet tar i yttrandet
avslutningsvis upp vad i motion
1995/96:
T3 (mp) föreslagits om
miljökonsekvensbeskrivningar.
Motionärerna förordar att riksdagen i
ett tillkännagivande till regeringen
bör göra vissa uttalanden om
utformning, omfattning och genomförande
av miljökonsekvensbeskrivningar i fråga
om bl.a. byggande av nya järnvägar samt
begära förslag om ny lagstiftning på
området.
Som bostadsutskottet uppfattat
yrkandena i motionen avser de vilka
generella krav som bör ställas på
miljökonsekvensbeskrivningar, således
inte endast vad avser
järnvägsutbyggnader. Frågan om vilka
krav som skall ställas på
miljökonsekvensbeskrivningar i olika
sammanhang har varit föremål för
överväganden i samband med arbetet med
att utarbeta en miljöbalk.
Miljöskyddskommittén lämnade förslag i
frågan i sitt huvudbetänkande (SOU
1993:27). För närvarande pågår ett
arbete med att utveckla och komplettera
tidigare förslag till miljöbalk inom
ramen för
Miljöorganisationsutredningens
beredning. Bostadsutskottet anser att
pågående överväganden bör avvaktas och
förordar därför att motion 1995/96:T3
(mp) avstyrks.
Stockholm den 9 november 1995
På bostadsutskottets vägnar
Knut Billing
I beslutet har deltagit: Knut Billing
(m), Lennart Nilsson (s), Rune Evensson
(s), Bengt-Ola Ryttar (s), Sten
Andersson (m), Marianne Carlström (s),
Rigmor Ahlstedt (c), Lars Stjernkvist
(s), Stig Grauers (m), Erling Bager
(fp), Lena Larsson (s), Owe Hellberg
(v), Lilian Virgin (s), Per Lager (mp),
Ulf Björklund (kds), Carina Moberg (s)
och Ulla Löfgren (m).
Avvikande meningar
1. Banverkets dubbla roll
Knut Billing, Sten Andersson, Stig
Grauers och Ulla Löfgren (alla m) anser
att den del av utskottets yttrande som
under rubriken Banverkets dubbla roll
börjar med Bostadsutskottet instämmer
och slutar med av regeringen bort ha
följande lydelse:
Bostadsutskottet instämmer med vad i
de aktuella motionerna anförts om
vikten av att garantera rättssäkerheten
i samband med fastställelse av
järnvägsplan. Den valda ordningen med
Banverket som fastställelsemyndighet
kan inte anses tillgodose detta krav.
Regeringen bör därför anmodas att
snarast överväga frågan och därefter
återkomma till riksdagen med ett
förslag om en ordning för fastställelse
av järnvägsplan som bättre kan
tillgodose berättigade krav på statens
myndighetsutövning. Detta bör riksdagen
med anledning av motionerna 1995/96:T1
(m) yrkande 1 och 1995/96:T2 (m)
yrkande 1 som sin mening ge regeringen
till känna.
2. Kostnadsersättning vid
fastighetsbildningsförrättning
Knut Billing, Sten Andersson, Stig
Grauers och Ulla Löfgren (alla m) anser
att den del av utskottets yttrande som
under rubriken Kostnadsersättning vid
fastighetsbildningsförrättning börjar
med Frågan om och slutar med
praktisk tillämpning bort ha följande
lydelse:
Enligt vad som anförs i propositionen
får det förmodas att järnvägsbyggaren i
första hand kommer av vilja använda sig
av fastighetsbildningslagen vid
reglering av de markfrågor som blir
aktuella vid byggandet av järnväg.
Detta medför också att frågan om de
berörda fastighetsägarnas möjlighet att
bevaka sina äganderättsliga intressen i
detta sammanhang aktualiseras. Som
anförs i motionerna utgår i dag ingen
ersättning för de omkostnader som
parterna har i samband med
fastighetsbildningsförrättning. För en
järnvägsbyggare med tillgång till egen
juridisk kompetens torde detta inte
utgöra något problem. Det finns däremot
en uppenbar risk för att de enskilda
fastighetsägarna inte kommer att ha
tillgång till motsvarande kompetens vid
förrättningen. Denna obalans kan
medföra att förrättningen upplevs som
orättvis av fastighetsägarna och leda
till att frågan om markinlösen får sin
egentliga prövning först i
fastighetsdomstol.
I motion 1995/96:T2 (m) uppmärksammas
vidare ett oklart rättsläge i de fall
en markägare vill utnyttja möjligheten
att gå till domstolen för att pröva
frågan om markinlösen. Om Banverket
redan ansökt om reglering enligt
fastighetsbildningslagen i detta ärende
kan fastighetsägarens möjlighet att
välja markinlösen enligt
expropriationslagen blockeras tills
frågan behandlats av
fastighetsbildningsmyndigheten.
Bostadsutskottet anser att de två
ovanstående frågorna bör bli föremål
för vidare överväganden. En strävan bör
därvid vara att uppnå ett för den
enskilde mer rättssäkert förfarande vid
fastighetsbildningsmyndigheten och
säkerställa fastighetsägarnas möjlighet
att välja markinlösen vid domstol i
stället för markreglering enligt
fastighetsbildningslagen. Detta bör
riksdagen med anledning av motionerna
1995/96:T1 (m) yrkande 3 och 1995/96:T2
(m) yrkande 3 som sin mening ge
regeringen till känna.
3. Lagens tillämpningsområde
Knut Billing, Sten Andersson, Stig
Grauers och Ulla Löfgren (alla m) anser
att den del av utskottets yttrande som
under rubriken Lagens
tillämpningsområde börjar med Som
framgått och slutar med således
avstyrkas bort ha följande lydelse:
Som framgått ovan anser
bostadsutskottet att PBL:s
planinstrument i normalfallet skall
användas för markanvändningsplanering
av allmänt intresse. Vad gäller
utbyggnad av tunnelbana och spårväg
synes inte några tungt vägande skäl
föreligga att frångå denna ordning.
Eftersom utbyggnaden oftast berör
endast en kommun föreligger inte något
behov av samordning med andra kommuners
planering. Nödvändig planering av
järnvägsprojektet kan därför ske inom
ramen för kommunens normala mark
användningsplanering med stöd av de
planinstrument som finns i PBL.
Vad bostadsutskottet anfört i denna
fråga innebär ett bifall till motion
1995/96:T1 (m) yrkande 4. Det bör
således ankomma på trafikutskottet att
föreslå en sådan ändring i lagförslaget
att tunnelbana och spårväg inte
omfattas av kravet på järnvägsplan.
4. Krav på miljökonsekvensbeskrivningar
Per Lager (mp) anser att den del av
utskottets yttrande som under rubriken
Krav på miljökonsekvensbeskrivningar
börjar med Som bostadsutskottet och
slutar med (mp) avstyrks bort ha
följande lydelse:
Frågan om vilka krav som bör ställas
på miljökonsekvensbeskrivningar (MKB) i
olika sammanhang har aktualiserats
genom det nu aktuella förslaget till
lag om byggande av järnväg.
Lagförslaget uppvisar vad gäller kraven
på MKB flera brister. Bostadsutskottet
instämmer i vad som i motion 1995/96:T3
(mp) anförts om behovet av att utveckla
kraven på MKB både vid byggande av
järnväg och vid övriga betydande
företag som riskerar att påverka
miljön. De grundläggande krav som bör
ställas på MKB för att de skall kunna
tillgodose behovet av ett relevant
beslutsunderlag kan sammanfattas på
följande sätt:
- MKB bör upprättas av en från
exploateringsföretaget fristående
instans. Detta krav uppfylls inte i det
nu aktuella förslaget om lag för
byggande av järnväg.
- MKB bör göras för flera
exploateringsalternativ, däribland ett
alternativ som bedöms vara den bästa
lösningen ur miljösynpunkt. Även
alternativet icke-exploatering bör
analyseras.
- MKB bör presenteras på offentliga
utfrågningar där möjlighet ges för
allmänheten och miljörörelserna att
granska och diskutera alternativen.
- MKB bör kunna överklagas och
överprövas.
Bostadsutskottet anser att riksdagen i
ett tillkännagivande till regeringen
bör ställa sig bakom vad i motion
1995/96:T3 (mp) anförts om utformning,
omfattning och genomförande av MKB samt
begära ett förslag om ny lagstiftning
som uppfyller dessa krav.