I betänkandet behandlas ett drygt trettiotal mo-
tionsyrkanden från den allmänna motionstiden
1995 om olika barn- och ungdomsfrågor. Utskot-
tet anser med anledning av motionsyrkanden att
regeringen bör besluta om en bred översyn av om
svensk lagstiftning och praxis stämmer överens
med FN:s konvention om barnets rättigheter.
Detta föreslås riksdagen ge regeringen till känna.
Utskottet avstyrker motionsyrkandena i övrigt.
Till betänkandet har fogats sju reservationer.
Motionerna
1994/95:So206 av Gullan Lindblad m.fl. (m) vari yrkas
4. att riksdagen hos regeringen begär förslag om nära släktingars möjlig-
het att fungera som fosterföräldrar i enlighet med vad som anförts i motio-
nen.
1994/95:So248 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om återinförandet av en tvingande regel för kommunen att upprätta
en barnomsorgsplan,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till en lag som innehåller
kraftiga bötesbelopp för den kommun som inte uppfyller lagens intentioner
om alla barns rätt till barnomsorg,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att utveckla en brukardemokrati,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av en pedagogisk utveckling,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av att vidareutbilda personalen vid våra förskolor,
6. att riksdagen hos regeringen begär förslag till en lag som reglerar för-
skolornas miljö.
1994/95:So259 av Ann-Marie Fagerström (s) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behov av
regler för flyttning av barn.
1994/95:So263 av Agneta Ringman (s) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ekonomisering
och vårdplan för familjehemsplacerade ungdomar.
1994/95:So280 av Chatrine Pålsson (kds) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om barn- och
ungdomsplaner.
1994/95:So282 av Tuve Skånberg (kds) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om kartläggning av effekterna av nuvarande principer beträffande
vårdnadsöverflyttning och adoption,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av att utreda konsekvenserna av en lagändring i motio-
nens riktning.
1994/95:So295 av Ingrid Näslund (kds) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om grundutbildning för familjehem,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om fortbildning, stöd och handledning,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om kompletterande utbildning för socialsekreterare.
1994/95:So601 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om utbildning och fortbildning om barns rättigheter,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att regeringen bör ta initiativ till överläggningar med Svenska
Kommunförbundet och Landstingsförbundet för att med dem diskutera hur
barnkonventionens intentioner på bästa sätt förankras och utvecklas i
kommuner och landsting,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motio-
nen anförts om behov av medel till forskning och utveckling.
1994/95:So612 av Gustaf von Essen (m) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om FN:s barnkon-
ventions införlivande i svensk lag.
1994/95:So616 av Ingrid Näslund (kds) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om vikten av att det pedagogiska programmet för förskolan förnyas
i syfte att belysa att mataktiviteter är en källa till hälsa, glädje och
livskva-
litet och ett fullvärdigt pedagogiskt instrument i förskolan.
1994/95:So618 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av ökad föräldrautbildning,
4. att riksdagen begär att regeringen ger Socialstyrelsen i uppdrag att
upprätta en plan för återuppbyggnad av barnvårdarorganisationen,
5. att riksdagen hos regeringen begär en plan för utvidgad verksamhet
med familjerådgivningsbyråer enligt vad i motionen anförts,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att öka möjligheterna att utse kontaktman/ombud för barn.
1994/95:So623 av Alf Svensson m.fl. (kds) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om vikten av föräldrautbildning.
1994/95:Sf606 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp) vari yrkas
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att barnkon-
ventionen skall transformeras till svensk lag.
1994/95:Sf637 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om inkorporering av barnkonventionen med svensk lag.
1994/95:A273 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en utbyggnad av ungdomsmottagningarna så att varje kommun
har en mottagning.
1994/95:A802 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari yrkas
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om barnomsorgens viktiga funktion för att främja jämställdheten,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om vikten av ett kraftfullt informations- och opinionsarbete för att
uppnå delat ansvar för hem och familj.
1994/95:A807 av Ingbritt Irhammar m.fl. (c) vari yrkas
30. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motio-
nen anförts om att papparollen behöver stärkas,
31. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om föräldraut-
bildning.
Yttrande
Konstitutionsutskottet har yttrat sig över motio-
nerna So601 yrkandena 1, 4 och 11, So612, Sf606
yrkande 5 och Sf637 yrkande 3. Yttrandet har be-
gränsats till att avse frågor om införlivande av
FN:s konvention om barnets rättigheter från i hu-
vudsak konstitutionella och författningstekniska
synpunkter. Yttrandet fogas till betänkandet som
bilaga.
Utskottet
FN:s konvention om barnets rättigheter
Motionerna
I motion 1994/95:So612 av Gustaf von Essen (m) yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om FN:s barn-
konventions införlivande i svensk lag. Motionären anför att det är en brist
att FN:s barnkonvention rättsligt inte tillämpas i svenska domstolar på
grund av att konventionstexten inte är upptagen i svensk lag. Eftersom
Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna kunnat införlivas i
svensk lag är det en självklarhet att även barnkonventionen införlivas,
menar motionären.
I motion 1994/95:Sf606 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp) yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att barnkonventionen
skall transformeras till svensk lag (yrkande 5). Motionärerna anför att
Utlänningsnämnden i domar har hävdat att de ej känner sig förpliktigade
att följa barnkonventionen, de följer endast svensk lag. Motionärerna anser
därför att barnkonventionen skall transformeras till svensk lag.
I motion 1994/95:Sf637 av Gudrun Schyman m.fl. (v) yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om inkor-
porering av barnkonventionen med svensk lag (yrkande 3). I motionen
som handlar om flyktingpolitiken anför motionärerna att det finns vissa
problem när det gäller vår interna lagstiftningsöverensstämmelse med våra
konventionsåtaganden. Det har från olika håll påpekats att myndigheterna
vid handläggning av utlänningsärenden brutit mot FN:s barnkonvention.
Motionärerna anger att regeringen har gett Invandrings- och flykting-
kommittén i uppdrag att göra en genomgång av hur berörda myndigheter i
sin tillämpning lever upp till konventionens krav. För att uppnå ett säkert
och fullständigt genomslag för konventionen i intern rätt bör denna inkor-
poreras i den svenska lagstiftningen, menar motionärerna.
I motion 1994/95:So601 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utbild-
ning och fortbildning om barns rättigheter (yrkande 1) och att regeringen
bör ta initiativ till överläggningar med Svenska Kommunförbundet och
Landstingsförbundet för att med dem diskutera hur barnkonventionens
intentioner på bästa sätt skall förankras och utvecklas i kommuner och
landsting (yrkande 4). Vidare yrkas i motionen att riksdagen skall ge rege-
ringen till känna vad i motionen anförts om behov av medel till forskning
och utveckling (yrkande 11). Motionärerna vill förbättra barns villkor och
menar att barnkonventionen skall genomsyra allt arbete med barn. Till
exempel måste barns rättigheter och barnkonventionen vara ett viktigt
inslag i all lärarutbildning från förskola till gymnasieskola. Ut- och fort-
bildning av olika yrkeskategorier som arbetar med barn bör ses över för att
säkerställa att idéer om barnets rättigheter förankras och vidareutvecklas,
anser motionärerna. Motionärerna anför vidare att det är kommunernas
ansvar att ge barn det stöd de kan behöva. Motionärerna är dock inte helt
övertygade om att de av barnombudsmannen föreslagna barn- och ung-
domspolitiska handlingsplanerna alltid är den bästa vägen att gå. Motionä-
rerna tror att det leder för långt att ålägga kommunerna att göra upp planer.
Kommunerna måste dock ha långsiktiga förändringsstrategier där det ingår
att ta fram beskrivningar av konsekvenser för barnen och att följa upp de
förändringar som genomförs. Regeringen bör därför, enligt motionärerna,
ta initiativ till överläggningar med Svenska Kommunförbundet och
Landstingsförbundet om dessa frågor. Vidare anför motionärerna att det
enligt Socialstyrelsen finns anledning att ytterligare studera hur kommu-
nerna vid resursfördelningen tar hänsyn till olika behov och utvärderar
vilka olika insatser, både generella och speciallösningar, som är effektiva
och verkligen ger barn med behov av särskilt stöd den hjälp de behöver.
För att finansiera dessa studier har, enligt motionärerna, Socialstyrelsen
begärt ytterligare medel (10 miljoner kronor på två år). Motionärerna anser
att dessa medel skall anslås för ändamålet.
Bakgrund
En internationell överenskommelse innebär att den anslutande staten har
att lojalt fullgöra de åtaganden som framgår av överenskommelsen. Den
avtalsslutande staten är således folkrättsligt förpliktigad att se till att des
myndigheter tillämpar överenskommelsens bestämmelser.
I Sverige har, generellt uttryckt, två olika metoder kommit till använd-
ning för att införliva en internationell överenskommelse med den nationel-
la rättsordningen. Den första metoden innebär att en konvention omarbetas
- transformeras - till svensk författningstext i den utsträckning som redan
existerande inhemska regler inte motsvarar konventionens krav. Enligt den
andra metoden inkorporeras en konventionstext i den svenska rätten, vilket
innebär att det i lag föreskrivs att själva den autentiska konventionstexten
skall gälla som svensk lag. Genom att kräva att en internationell överens-
kommelse måste införlivas med den nationella rätten för att äga intern-
rättslig giltighet tillhör Sverige den krets av stater som brukar betecknas
som dualistiska. I andra stater, vilka motsatsvis brukar betecknas som
monistiska, utgör internationella fördrag omedelbart en del av den interna
rätten i och med att fördraget ratificeras.
Sverige skall som fördragsslutande stat vart femte år avge en rapport om
efterlevnaden av FN:s konvention om barnets rättigheter till FN:s kontroll-
organ, Kommittén för barnets rättigheter. Kommittén har med anledning
av den rapport som Sverige lämnade 1992 föreslagit att det för att förstärka
konventionens tillämpning i praktiken bör övervägas dels en närmare
samordning med frivilligorganisationerna på policynivå, dels att direkt
inkorporera konventionens bestämmelser i nationell lagstiftning, dels att
ytterligare stärka det internationella samarbetet och biståndet, i synnerhet
till förmån för utsatta grupper såsom handikappade barn och barn i behov
av särskilt skydd.
Motionsyrkanden med krav på inkorporering av FN:s konvention om bar-
nets rättigheter i svensk lag har behandlats tidigare av utskottet, se bl.a.
1993/94:SoU1 och 1993/94:SoU20.
I betänkandet 1993/94:SoU1 Barn och ungdom gjorde utskottet följande
bedömning.
Sverige godkände FN:s barnkonvention år 1990. Inför godkännandet gjor-
des en systematisk genomgång av konventionens artiklar i förhållande till
gällande lagstiftning. Arbetet med att leva upp till konventionens bestäm-
melser och principer har därefter åtnjutit särskilt hög prioritet. En tjänst
som Barnombudsman har inrättats fr.o.m. den 1 juli i år. Barnombuds-
mannen skall särskilt ägna uppmärksamhet åt att lagar och andra författ-
ningar samt deras tillämpning stämmer överens med Sveriges åtaganden
enligt konventionen. Mot denna bakgrund, och då frågan om införlivande
av internationella konventioner i svensk rätt för närvarande är aktuell inom
regeringskansliet, anser utskottet inte att riksdagen bör ta något initiativ
med anledning av motion So271 (fp, c, kds, v). Motionen avstyrks.
Utskottet har också i betänkandet 1993/94:SoU20 Socialpolitik - inrikt-
ning och anslag behandlat motioner med yrkanden om inkorporering av
barnkonventionen. Utskottet redogjorde då för regeringens proposition
1993/94:117 om inkorporering av den europeiska konventionen angående
skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. I
betänkandet refererades följande avsnitt i propositionen.
Sverige är bundet även av andra konventioner på de mänskliga rättigheter-
nas område, t.ex. 1966 års internationella konvention om medborgerliga
och politiska rättigheter och 1989 års konvention om barnets rättigheter.
Fri- och rättighetskommittén har emellertid ansett att Europakonventionen
intar en sådan särställning bland konventionerna om mänskliga rättigheter
att den i inkorporeringshänseende bör behandlas på annat sätt än övriga
konventioner. Europakonventionen har en särställning genom att dess
tillämpning bygger på en utpräglat juridisk grund, med prövning i domstol
på talan av enskilda. Genom konventionsorganens kontinuerliga praxisbil-
dande verksamhet har konventionens bestämmelser också successivt
kommit att preciseras på ett sätt som i viss utsträckning skiljer den från
andra konventioner. De nu nämnda omständigheterna har också medfört
att konventionen i de europeiska länderna kommit att få en särställning i
det allmänna rättsmedvetandet. Av dessa skäl bör en inkorporering nu avse
endast Europakonventionen.
Utskottet angav vidare i betänkandet att Nordiska rådet i mars 1994 en-
hälligt rekommenderat de nordiska ländernas regeringar att vidareutveckla
sitt samarbete på de områden som FN:s barnkonvention berör. Rådet har
också enhälligt rekommenderat att de nordiska länderna i olika internatio-
nella sammanhang verkar för att efterlevnaden av FN:s barnkonvention
prioriteras.
Utskottet ansåg sig inte då berett att tillstyrka någon inkorporering av
barnkonventionen och avstyrkte motionsyrkandet därom. Riksdagen följde
utskottet.
Barnombudsmannen inrättades som myndighet den 1 juli 1993 med upp-
gift att bevaka frågor som angår barns och ungdomars rättigheter och
intressen och därvid särskilt uppmärksamma hur lagar och andra författ-
ningar samt deras tillämpning stämmer överens med Sveriges åtaganden
enligt FN:s konvention om barnets rättigheter. I Barnombudsmannens
årsrapport 1994 anges att barnombudsmannen uppfattar uppgiften så att
barnkonventionen i första hand genom transformering bör omarbetas och
införlivas i den lagstiftning där den aktuella regeln lämpligen hör hemma.
Barnombudsmannen har i detta syfte påbörjat ett långsiktigt arbete när det
gäller brister i överensstämmelsen mellan svensk lag och barnkonventio-
nen. Barnombudsmannen lämnar också regelmässigt synpunkter utifrån
barnkonventionen till olika utredningar som berör barn och ungdomar,
t.ex. Vårdnadstvistutredningen. Barnombudsmannen föreslår också i års-
rapporten att regeringen tar initiativ till att en särskild sammanställning
med kommentarer till barnkonventionen tas fram och att det i direktiv till
statliga utredningar som berör barn- och ungdomsområdet skall ingå att
beakta krav och intentioner i barnkonventionen.
I Socialstyrelsens slutrapport Barns villkor i förändringstider (Social-
styrelsen följer upp och utvärderar 1994:4) anges att de nya kraven, möj-
ligheterna och svårigheterna aktualiserar behov av både statliga och kom-
munala åtgärder. I detta sammanhang är FN:s konvention om barnets rät-
tigheter ett viktigt vägledande dokument för både staten och kommunerna.
Sverige har genom att ratificera konventionen åtagit sig att se till att barns
bästa sätts i främsta rummet när åtgärder vidtas som berör barn. I konven-
tionens artikel 4 slås fast att inte bara lagstiftningen utan också andra åt-
gärder ska anpassas efter landets åtagande att tillgodose barns rättigheter
"till det yttersta av sina tillgängliga resurser".
I samband med Socialstyrelsens uppdrag att följa hur situationen utvecklas
för barn i förändringstider uttalade Barnombudsmannen i en skrivelse den
29 mars 1994 till styrelsen följande.
I Sverige utövas en stor del av omsorgen om barn och ungdomar av kom-
munerna. Tillsammans med ökad decentralisering och det kommunala
självbestämmandet innebär det att kommunerna får allt större utrymme att
själva fördela resurser och utforma verksamheter. Det är således arbetet på
den kommunala nivån som blir avgörande för om barnkonventionens
principer och krav skall slå igenom i Sverige. En konsekvent tillämpning
av barnkonventionen ställer nya krav på kommunernas planering och be-
slutsunderlag. Ett medvetet barnperspektiv måste på ett helt annat sätt än
idag genomsyra kommunernas beslutsfattande med såväl en ekonomisk
som kvalitativ värdering av beslut. I detta ligger ett behov av en slags
konsekvensbeskrivningar, dvs. en analys av vilka effekter besluten får för
barn i förhållande till deras egna rättigheter och behov. För att en sådan
värdering överhuvudtaget ska vara meningsfull måste kommunen ha tagit
ställning till vad uttrycket barnets bästa i FN:s barnkonvention konkret
innebär.
I Socialtjänstkommitténs slutbetänkande Ny socialtjänstlag (SOU 1994:
139) anges att det enligt kommitténs mening behövs nya lagbestämmelser
om barnets bästa och barns medinflytande för att stärka barnens ställning
inom socialtjänsten. De nya bestämmelser som kommittén föreslår svarar
mot innehållet i artiklarna 3 och 12 i FN:s konvention om barnets rättighe-
ter. Förslaget innebär dels att när socialtjänstens åtgärder rör barn skall
barnets bästa sättas i främsta rummet, dels att när en åtgärd rör ett barn
skall barnet beredas möjlighet att uttrycka sin åsikt. Barnets åsikt skall
tillmätas betydelse i förhållande till barnets ålder och mognad.
Kommitténs betänkande bereds för närvarande i departementet efter
remissbehandling.
Flyktingpolitiska kommittén, som utrett svensk flykting- och invandrings-
politik, har i sitt slutbetänkande Svensk flyktingpolitik i globalt perspektiv
(SOU 1995:75) behandlat barnen, barnkonventionen och utlänningslagen.
Kommittén föreslår ändringar för att bringa utlänningslagstiftningen i full
överensstämmelse med barnkonventionen. Bland annat föreslås att barn
som tas i förvar bör få rättshjälpsbiträde direkt, att barnen skall ges större
möjligheter att komma till tals, att konventionens definition att den som är
under 18 år är barn bör följas och att Invandrarverket bör följa upp sina
rutiner för hörande av barn.
Utredningen om verkställighet av beslut om avvisning och utvisning tar i
delbetänkandet Ett samlat verksamhetsansvar för asylärenden (SOU
1995:55) upp frågor kring asylbarnens förhållanden. Utredningen har
vidare i uppgift att närmare utreda i vilken omfattning annan lagstiftning,
exempelvis socialtjänstlagen, kan komma i konflikt med utlänningslagen
samt hur ett omhändertagande av barn enligt lagen med särskilda bestäm-
melser om vård av unga (LVU) är ett hinder mot verkställighet av ett laga-
kraftvunnet beslut om avvisning.
Barnombudsmannen har till utskottet framfört att hon inte ser det som
mest effektivt att i sitt arbete driva frågan om en inkorporering av barn-
konventionen. Konventionen omfattar till stor del behovsfrågor som inte
lämpar sig att göra direkt tillämpliga genom lag. Barnombudsmannen
anser att barns rättigheter bäst hävdas genom att konventionen införlivas i
den nationella lagstiftningen genom transformering. Det gagnar barnen
bäst om den nationella lagstiftningen genomgående har ett barnperspektiv
och man kan därigenom gå längre än om konventionen inkorporeras.
Utskottets bedömning
FN:s konvention om barnets rättigheter antogs av FN:s generalförsamling
den 20 november 1989. Det var första gången barns egna rättigheter for-
mulerades i ett internationellt bindande avtal. Konventionen betonar att
barndomen har ett värde i sig. Den utgår från fyra grundprinciper: Princi-
pen om barnets bästa, rätten till liv och utveckling, rätten att framföra sina
åsikter och få dem respekterade samt rätten att skyddas mot övergrepp och
diskriminering. Sverige var en av initiativtagarna till konventionen och ett
av de första länderna att ratificera den. Konventionen trädde för svenskt
vidkommande i kraft den 2 september 1990. I samband med att riksdagen
beslutade om att godkänna konventionen föreslogs inte några lagstift-
ningsåtgärder. Svensk rätt och praxis ansågs stå i god överensstämmelse
med konventionens bestämmelser.
Konventionen är sålunda inte direkt tillämplig som svensk lag, men den
svenska lagstiftningen skall anpassas till konventionen och svenska lagreg-
ler skall tolkas i enlighet med konventionens bestämmelser. Det innebär att
domstolar och myndigheter, på såväl central som lokal nivå, skall tolka
svenska regler så att de inte står i strid med konventionen.
På senare tid har dock några uppmärksammade fall, främst rörande
svensk utlänningslagstiftning, aktualiserat frågan om svensk rätts överens-
stämmelse med barnkonventionen. Sverige har genom att ratificera kon-
ventionen åtagit sig att nationellt genomföra dess bestämmelser. Svensk
lagstiftning måste stå i överensstämmelse med barnkonventionens be-
stämmelser och intentioner. Utskottet delar konstitutionsutskottets inställ-
ning att barnkonventionen inte nu bör inkorporeras utan införlivas med
svensk rätt genom transformering. För detta talar inte enbart konstitutionel-
la skäl utan även - som Barnombudsmannen framfört till socialutskottet -
att barnen härigenom torde ges det bästa skyddet. En fortgående kontroll
och anpassning av all svensk lagstiftning och tillämpning är dock helt
nödvändig. Barnkonventionens bestämmelser och intentioner måste på alla
nivåer i samhället beaktas i arbetet med frågor som rör barn och barns
rättigheter. Regeringen bör nu som konstitutionsutskottet framhållit beslu-
ta om en bred översyn av om svensk lagstiftning och praxis stämmer över-
ens med barnkonventionens bestämmelser. Översynen bör också avse den
föreliggande översättningen av konventionstexten. Vid översynen skall
naturligtvis beaktas det översynsarbete som redan gjorts bl.a. av social-
tjänst- och utlänningslagstiftningen.
Vad utskottet anfört bör ges regeringen till känna med anledning av mo-
tionerna So601 (fp) yrkandena 1, 4 och 11, So612 (m), Sf606 (mp) yrkan-
de 5 och Sf637 (v) yrkande 3.
Ungdomsmottagningar och familjerådgivning
Motioner
I motion 1994/95:A273 av Gudrun Schyman m.fl. (v) yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en
utbyggnad av ungdomsmottagningarna så att varje kommun har en mot-
tagning (yrkande 6). På grund av nedskärningar har många ungdomsmot-
tagningar lagts ned. Motionärerna anser dock att ungdomsmottagningarna
fyller ett brett behov av hjälp och rådgivning när det gäller sex, samlevnad,
preventivmedel, könssjukdomar, matstörningar och brist på självsäkerhet.
Motionärerna anser det extra viktigt att satsa på ungdomsmottagningarna
nu då ungdomars naturliga kontakt med förebilder och vuxna människor
att lita på minskar.
I motion 1994/95:So618 av Gudrun Schyman m.fl. (v) yrkas att riksdagen
hos regeringen begär en plan för utvidgad verksamhet med familjerådgiv-
ningsbyråer enligt vad i motionen anförts (yrkande 5). Motionärerna anser
att barns rätt till båda föräldrarna borde vara en självklarhet och att en bra
familjerådgivning kan bidra till att stödja familjen och reda ut problem i
samband med skilsmässa. Motionärerna vill att det upprättas en plan för
utvidgad verksamhet med familjerådgivning och att denna skall vara av-
giftsfri.
Bakgrund
Utskottet har vid ett flertal tillfällen uttalat sig om de särskilda ungdoms-
mottagningarnas förtjänstfulla arbete. I betänkandet 1990/91:SoU4 finns
en noggrann redovisning av ungdomsmottagningarnas verksamhet. I be-
tänkandena 1993/94:SoU1och SoU30 behandlades på nytt motioner om
ungdomsmottagningarna. Utskottet avstyrkte dessa med hänvisning till
bl.a. det då pågående utredningsarbetet i socialtjänstkommittén och Soci-
alstyrelsen.
Även familjerådgivningsverksamheten har behandlats ett flertal gånger av
socialutskottet. I betänkandet 1992/93:SoU2 Socialtjänst föreslog utskottet
ett tillkännagivande till regeringen i anledning av ett antal motioner om
familjerådgivningen. Utskottet uttalade att familjerådgivningsverksamhe-
ten har ett mycket stort värde och att regeringen snarast bör återkomma till
riksdagen med förslag om verksamheten. Riksdagen följde utskottet.
I betänkandet 1993/94:SoU10 Familjerådgivning behandlade utskottet
regeringens proposition 1993/94:4. I propositionen föreslogs bl.a. att
kommunerna - genom ändring i socialtjänstlagen - skall åläggas en skyl-
dighet att sörja för att de som så önskar får tillgång till familjerådgivning.
Utskottet tillstyrkte - efter vissa ändringar i förtydligande syfte av lagför-
slaget - regeringens proposition. Vidare föreslogs bl.a. att 35 § i social-
tjänstlagen skulle ändras så att det klart framgår att kommunerna får ta ut
avgifter för familjerådgivningen. Detta blev också riksdagens beslut. I
betänkandet behandlades också två motioner med krav på en plan för
utvidgad verksamhet med familjerådgivningsbyråer. Utskottet ansåg inte
att det behövdes någon centralt utarbetad plan för uppbyggnaden av famil-
jerådgivningsverksamheten på det sätt som föreslogs i dessa motioner.
Yrkandena avstyrktes. Riksdagen följde utskottet.
Regeringen har därefter gett Socialstyrelsen i uppdrag att bistå vid upp-
byggnaden av familjerådgivningen i enlighet med vad som sägs i proposi-
tionen och riksdagens beslut.
Enligt uppgift kommer Socialstyrelsen att avrapportera uppdraget under
hösten 1995 och därvid eventuellt ge förslag till uppföljning och åtgärder.
Under hösten kommer också enligt uppgift en proposition angående sek-
retess och tystnadsplikt inom familjerådgivningsverksamheten att avges.
I Socialtjänstkommitténs slutbetänkande Ny socialtjänstlag (SOU 1994:
139) anges att framtiden för familjerådgivningsverksamheten länge varit
oviss men nu säkerställts genom riksdagens beslut om ett kommunalt
huvudmannaskap. Att kommunerna nu blir ansvariga för verksamheten
innebär att den kan vidareutvecklas till rådgivningsbyråer med större bredd
än tidigare, anser kommittén. Det finns i dag ca 300 familjerådgivare i
landet. I anledning av riksdagens beslut om att familjerådgivning skall
erbjudas dem som begär det föreslår kommittén att bestämmelser om detta
förs in i 12 a § socialtjänstlagen.
Kommittén anför beträffande ungdomsmottagningarna att dessa spelar
en viktig roll i socialtjänstens förebyggande arbete.
Kommitténs betänkande bereds för närvarande i Socialdepartementet
efter remissbehandling.
Utskottets bedömning
Utskottet vill återigen framhålla att ungdomsmottagningarna har stor bety-
delse för många barn och ungdomar. Socialtjänstkommittén har också i sitt
slutbetänkande påtalat den viktiga roll ungdomsmottagningarna har inom
socialtjänstens förebyggande verksamhet. Kommitténs förslag bereds för
närvarande i regeringskansliet. Utskottet anser att regeringens kommande
förslag bör avvaktas och avstyrker motion A273 (v) yrkande 6.
Beträffande familjerådgivningsverksamheten anser utskottet att Social-
styrelsens pågående uppföljning av verksamheten och beredningen av
Socialtjänstkommitténs betänkande i regeringskansliet bör avvaktas. Mo-
tion So618 (v) yrkande 5 avstyrks.
Föräldrautbildning
Motioner
I motion 1994/95:So618 av Gudrun Schyman m.fl. (v) yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om beho-
vet av ökad föräldrautbildning (yrkande 3). Motionärerna anser att det
saknas föräldrautbildning i tillräcklig omfattning och att landets studieor-
ganisationer, för att få möjlighet att prioritera sådan verksamhet, bör ges
extra statligt stöd. Det behövs även ökad utbildning för yrkeskategorier
som arbetar med barn i skilsmässosituationer, anser motionärerna.
I motion 1994/95:So623 av Alf Svensson m.fl. (kds) yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vikten
av föräldrautbildning (yrkande 1). I motionen anförs att tillgången till
föräldrautbildning varierar i olika delar av landet. I ekonomiskt svåra tider
är det lätt att nedprioritera förebyggande insatser som föräldrautbildning.
Motionärerna anser dock att det det är viktigt att inse att det är genom att
underlätta för och hjälpa föräldrarna som man gör den största insatsen för
barnen. Genom att sätta in insatser tidigt stärks och utvecklas föräldrars
och barns roll i familjen och familjens roll i samhället. Med förebyggande
insatser uppnår man vinster både humanitärt och ekonomiskt, menar mo-
tionärerna.
I motion 1994/95:A807 av Ingbritt Irhammar m.fl. (c) yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att
papparollen måste stärkas (yrkande 30) och om föräldrautbildning
(yrkande 31). Motionärerna anser att föräldrautbildning kan ses som en
rättighet för alla vuxna. Motionärerna tror att en sådan utbildning också
leder till det önskvärda målet att papporna tar ännu större del av ansvaret
för barnen - en nödvändighet inte minst för den ensamstående mamman
och hennes barn. Vidare anser motionärerna att det är föräldrarnas gemen-
samma ansvar att skapa trygga uppväxtvillkor för sina barn men att sam-
hällets stöd är nödvändigt för att klara denna uppgift. Motionärerna anför
att det ökade och allt grövre våldet i samhället och framför allt den senaste
tidens tecken på att förövarna blir allt yngre väcker frågor om vilka olika
faktorer som påverkar barn och ungdomar i denna riktning. Allt ifrån
våldsskildringar i medierna till vapentillgängligheten i landet har diskute-
rats. Men, säger motionärerna, det har också visat sig att många av de
pojkar som hamnar i kriminalitet eller som tar till våldshandlingar saknar
en pappa eller någon annan manlig förebild i sin närhet. Motionärerna
anser därför att papparollen behöver stärkas.
Bakgrund
I betänkandet 1993/94:SoU1 Barn och ungdom avstyrkte utskottet ett par
motioner om föräldrautbildning och gjorde därvid följande bedömning.
Utskottet, som åtskilliga gånger påtalat vikten av insatser när det gäller
föräldrautbildningen, vidhåller sin inställning beträffande behovet av
åtgärder från regeringen. Frågan övervägs för närvarande inom regerings-
kansliet i samband med beredningen av Socialstyrelsens utredning om
barnhälsovården. Utskottet förutsätter att regeringen snarast återkommer
till riksdagen med förslag om föräldrautbildningen. I avvaktan på regering-
ens ställningstagande bör riksdagen inte ta något initiativ i frågan.
I betänkandet 1993/94:SoU29 Barnomsorg m.m. avstyrkte utskottet ett par
yrkanden om förstärkt föräldrautbildning. Utskottet gjorde följande be-
dömning.
Socialstyrelsen redovisade i januari 1992 sitt uppdrag att kartlägga barn-
hälsovården och den del av föräldrautbildningen som är kopplad till den.
Utskottet utgår från att regeringen återkommer till riksdagen med förslag
om hur en föräldrautbildning kan utvecklas och stimuleras.
I Socialstyrelsens rapport Barns villkor i förändringstider (SoS-rapport
1994:4) anges beträffande föräldrautbildning att resultatet av Barnhälso-
vårdsutredningen 1993 talar för att föräldragruppsverksamheten expande-
rat mellan 1991 och 1993. Utbyggnaden av föräldrautbildningen var dock
fortfarande mycket ojämn i landet. 1993 års enkät till BVC-enheterna
visade att i hela landet erbjuder 63 % av samtliga BVC-enheter alla ny-
blivna föräldrar att delta i föräldragrupper.
Enligt uppgift bereds frågan om föräldrautbildning inom ramen för möd-
ra- och barnhälsovården. Det föreligger dock inte några konkreta förslag
för närvarande.
Utskottets bedömning
Utskottet vidhåller sin tidigare inställning beträffande föräldrautbildningen
och avstyrker motionerna So618 (v) yrkande 3, So623 (kds) yrkande 1 och
A807 (c) yrkandena 30 och 31.
Familjehemsvård och vårdnadsöverflyttningar
Motioner
I motion 1994/95:So206 av Gullan Lindblad m.fl. (m) yrkas att riksdagen
hos regeringen begär förslag om nära släktingars möjlighet att fungera som
fosterföräldrar i enlighet med vad som anförts i motionen (yrkande 4). I
motionen anförs att det i olika sammanhang framkommit att det varit svårt
för far- och morföräldrar att bli fosterföräldrar vid fosterhemsplaceringar.
Motionärerna anser att det är fel att diskriminera far- och morföräldrar. Det
borde snarare vara naturligt att så nära anhöriga får förtur om det visar sig
att inga hinder föreligger. Det nära släktskapet och "den lilla världens"
utvidgade gemenskap kan i många sådana fall vara till stor trygghet för
barnet, och detta sociala nätverk skall tillvaratas, anser motionärerna.
I motion 1994/95:So295 av Ingrid Näslund (kds) yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om grundut-
bildning för familjehem (yrkande 1), om fortbildning, stöd och handled-
ning (yrkande 2) och om kompletterande utbildning för socialsekreterare
(yrkande 3). I motionen anförs att svårare störningar hos barn i kombina-
tion med bristfällig utbildning för familjehemmen innebär att många famil-
jehemsföräldrar blir utbrända. Motionären anser att genom kortsiktiga
besparingar - utebliven handledning och utbildning t.ex. - förlorar sam-
hället dessa ofta hängivna familjer som fortfarande fungerar och som
skulle kunna rehabilitera barn och unga i en hemlik miljö. En genomgång-
en grundutbildning borde vara en självklarhet för att få ta emot familje-
hemsplacerade barn. Efter erhållen placering borde vidareutbildning och
handledning vara avtalsbundna för att garantera genomförandet, anser
motionären. Vidare borde staten ta över kostnaderna för grundutbildningen
för familjehem. Om detta inte är möjligt, anser motionären att familjerna
borde få en förhöjd ersättning för att själva kunna köpa sig denna utbild-
ning. Vidare sägs i motionen att socialnämnderna i kommunerna har ett
stort ansvar när det gäller att stötta sin personal. Utbildningen för social-
sekreterarna bör ses över och eventuellt kompletteras, anser motionären.
Motionären anger också att en ny utbildningsmetod under det gångna året
tagits i bruk i liten skala, så kallad Foster pride. Det är en processinriktad
rekrytering i kombination med utbildning. Staten borde möjliggöra att
denna utbildning fortsättningsvis får de ekonomiska resurser som garante-
rar dess genomförande för åtminstone 50 % av familjehemmen och kan
också delvis sammanfalla med utbildningen av socialsekreterarna, anser
motionären.
I motion 1994/95:So263 av Agneta Ringman (s) yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ekonomi-
sering och vårdplan för familjehemsplacerade ungdomar. Motionären
anför att enligt nya bestämmelser i socialtjänstlagen står mottagande
kommun för kringkostnader vid ungdomsplaceringar i andra kommuner.
Barnomsorg, skola etc. i den mottagande kommunen får således ingen
ersättning för merkostnader. Dessa förhållanden, menar motionären, bidrar
till orimligt höga kostnader för mottagande kommuner, inte minst för
småkommuner med dåligt utbyggd socialtjänst. Motionären anser därför
att mottagande kommun skall få tillfälle att yttra sig om bildande av nya
familjevårdhem, att en vårdplan samt en behandlingsplan upprättas i sam-
arbete mellan de bägge kommunerna och att en kontinuerlig tillsyn av
myndigheterna skall ske för det familjevårdsplacerade barnets bästa.
I motion 1994/95:So282 av Tuve Skånberg (kds) yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en kart-
läggning av effekterna av nuvarande principer beträffande vårdnadsöver-
flyttning av barn (yrkande 1) och om behovet av att utreda konsekvenserna
av en lagändring i motionens riktning (yrkande 2). I motionen anförs föl-
jande. Socialtjänstlagen och lagen om vård av unga lyfter fram två princip-
er som i vissa fall står mot varandra, principen om återförening och princi-
pen om barnets bästa. Av ett pågående avhandlingsarbete vid institutionen
för socialt arbete i Stockholm framgår att domstolarna i samtliga trettio
undersökta fall, där barnets bästa och återförening kommit på kolli-
sionskurs, uttryckt att barnet skall flytta till sin biologiska förälder. Motio
nären anser att svensk lagstiftning inte i tillräcklig utsträckning tar hänsyn
till de långtidsplacerade barnens intresse. Det är omänskligt att mot bar-
nens vilja bryta upp dem ur deras familjehem där de levt hela sitt medvet-
na liv i kanske sex eller åtta år. Det är ur dessa barns synvinkel önskvärt att
skyndsamt utreda konsekvenserna av en svensk lagändring, anser motionä-
ren. Det finns inte heller någon forskning eller erfarenhet som pekat på att
en lagstiftning som i huvudsak fäster vikt vid barnets bästa får en negativ
konsekvens för barnen eller deras föräldrar, menar motionären.
I motion 1994/95:So259 av Ann-Marie Fagerström (s) yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behov
av regler för flyttning av barn. I motionen anförs att en person som önskar
ta emot barn för adoption måste ha socialnämndens medgivande enligt 25
§ socialtjänstlagen. Det förekommer dock att familjer, som av olika skäl
inte får medgivande att ta emot barn, ändå hämtar barn till sig. Social-
nämnden har i sådana fall då barnets vårdnadshavare inte är känd eller
anträffbar inte möjlighet att ingripa och ta hand om barnet om inte LVU är
tillämplig, dvs. att det föreligger en påtaglig risk för barnets hälsa och
utveckling. Motionären anser att i LVU skall införas en särskild bestäm-
melse rörande barn som utan nämnda medgivande finns i en familj. En
sanktion i form av böter är inte tillräcklig och ger inte barnet det önskade
skyddet. Socialnämnden bör få legala möjligheter att omedelbart flytta
barnet så länge inte en svensk adoption föreligger, anser motionären.
I motion 1994/95:So618 av Gudrun Schyman m.fl. (v) yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att
öka möjligheterna att utse kontaktman/ombud för barn (yrkande 8). Mo-
tionärerna anser att möjligheterna att utse en kontaktman skall utökas. Det
skall, om behov finns, vara en skyldighet att utse en person med uppdrag
att se till barnets bästa i krislägen. Barnet, socialnämnd, vårdnadsutredare
eller någon barnet närstående kan vara den eller de som ges rätten att begä-
ra förordnande av ett sådant ombud, anser motionärerna.
Bakgrund
Socialutskottet behandlade i sitt betänkande 1992/93:SoU4 Familjehems-
vård för barn och ungdomar Riksdagens revisorers förslag 1991/92:21
angående familjehemsvård för barn och ungdomar och två motioner om
familjehemsvård. Utskottet ansåg att åtgärder behövdes för att utveckla
och stärka familjehemsvården, bl.a. genom utbildning, stöd och handled-
ning till familjehemsföräldrarna. Utskottet ansåg att regeringen borde ta
del av revisorernas överväganden och förslag samt återkomma till riksda-
gen i frågan.
I betänkandena 1993/94:SoU1 och SoU30 Barn och ungdom behandlade
utskottet motioner med liknade yrkanden som nu aktuella. Beträffande
reglerna enligt 25 § socialtjänstlagen om medgivande att ta emot barn i
familjehem fann utskottet att det då inte fanns anledning att ta något ini-
tiativ när det gäller att ändra förutsättningarna för att få tillgripa tvångsåt
gärder med stöd av lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga
(LVU). Utskottet avstyrkte ett motionsyrkande därom. I fråga om ett mo-
tionsyrkande om vårdnadsöverflyttningar angav utskottet att Socialstyrel-
sen undersökte förekomsten av vårdnadsöverflyttningar till familjehem.
Utskottet ansåg att resultatet av undersökningen borde avvaktas och gjorde
den bedömningen att yrkandet fick anses i huvudsak tillgodosett genom
det arbete som då pågick på området. Motionsyrkandet avstyrktes. Riksda-
gen följde utskottet.
Socialstyrelsen fick i april 1993 i uppdrag av regeringen att utveckla och
stärka familjehemsvården. En del av uppdraget gällde frågan om över-
flyttning av vårdnaden för familjehemsplacerade barn till familjehemsför-
äldrarna. I mars 1995 kom rapporten Ovisshetens barn (SoS-rapport
1995:8). Rapporten har utformats som en kunskapssammanställning. So-
cialstyrelsen har dock valt att avvakta med ett allmänt råd till dess att re-
geringen fattat beslut om det ekonomiska ansvaret, en fråga som Social-
tjänstkommittén haft i uppdrag att utreda. Av rapporten framgår bl.a. att av
de närmare 9 000 barn och unga som för närvarande vårdas i familjehem i
Sverige har ungefär hälften bott i samma familj i tre år eller mer och en
tredjedel har bott i samma hem i fem år eller längre. De långtidsplacerade
barnens situation skiljer sig från de flesta andra svenska barns genom att
de sällan fått något riktigt besked om var de egentligen hör hemma. Soci-
altjänstlagstiftningen har en intention om återförening som huvudsakligt
mål under hela familjehemsplaceringen, och det finns i nuvarande social-
lagstiftning inte något nämnt om hur ett ärende skall handläggas om en
återförening mellan barn och föräldrar inte är möjlig eller lämplig. Vård-
nadsöverflyttningar regleras i 6 kap. föräldrabalken (6:7-9 FB). I kapitlets
8 § stadgas att om barnet bott länge i sitt familjehem och det bedöms vara
uppenbart bäst för barnet att rådande förhållanden består, kan vårdnaden
flyttas över till familjehemsföräldrarna. Denna bestämmelse har sedan den
infördes 1983 använts bara i ett fåtal fall. I rapporten anges vidare, beträf-
fande släktingplaceringar, att en studie från 1992 av Vinnerljung visat att
omplaceringar från släkthemmen i stort sett inte förekom alls, att släkting-
barnen inte hotats av utstötning så som många familjehemsplacerade barn
och att de släktingplacerade barnen också hade en bibehållen kontakt med
sina biologiska föräldrar som inte motsvarades av den kontakt som fanns
mellan barn och föräldrar i traditionella familjehem. I Vinterheds rapport
från 1985 konstateras å andra sidan att släktingplaceringar kan bli en fort-
sättning på föräldrarnas konfliktfyllda relation till det nu vuxna barnet där
barnbarnet får en mycket utsatt roll, inte minst när dess föräldrar är miss-
brukare. Barnet hammnar i en familjegemenskap på gott och ont.
I Socialstyrelsens rapport Utbildningsfrågor och utvecklingsprojekt inom
familjehemsvården anges att de kartläggningar som gjorts om utbildning,
stöd och handläggning till familjehem visar att detta alltjämt är ett eftersatt
område. En orsak kan vara 1980-talets strävan att decentralisera det sociala
arbetet. Kunskap har därvid splittrats och blivit uttunnad. Sammanfatt-
ningsvis konstaterar Socialstyrelsen i rapporten:
- att familjehemsfrågor under det senaste året har lyfts fram
- att intresset för rekryterings- och utbildningsfrågor ökat
- att intresset för samverkan ökat
- att en ny metod för rekrytering/utbildning av familjehem håller på att
introduceras
- att det i dag finns material för utbildning av familjehem
- att ett arbete med ett utvärderingsinstrument för uppföljning av barn/
unga i vård kommer att projekteras
- att det pågår olika försöksprojekt inom familjehemsvården i syfte att
höja kvaliteten
- att kommunerna behöver samverka för att bättre kunna utnyttja var-
andras resurser.
Socialtjänstkommittén föreslår i sitt slutbetänkande Ny socialtjänstlag
(SOU 1994:139) att en skyldighet för socialtjänsten att i varje enskilt fall
upprätta en plan för den vård som ges i familjehem införs. Vidare föreslås
bestämmelser i syfte att förtydliga socialtjänstens skyldigheter mot de
familjehemsplacerade barnen och deras föräldrar. Bland annat föreslås att
den placerande kommunen skall svara för de särskilda stödinsatser som
den underårige kan behöva under vistelsen i familjehemmet och att vård-
nadshavarna skall erbjudas råd, stöd och annan hjälp som de behöver för
att upprätthålla en god kontakt med familjehemmet.
Beträffande möjligheten till vårdnadsöverflyttningar säger kommittén att
denna möjlighet inte har utnyttjats i den omfattning som skulle vara önsk-
värd om man utgår från barns behov av trygghet, stabilitet och varaktiga
relationer. Att möjligheten utnyttjats i så liten utsträckning anses delvis
bero på en osäkerhet om vad som gäller i fråga om nämndens skyldighet
att stödja familjehemsföräldrarna ekonomiskt efter vårdnadsöverflyttning-
en men också på oklarheter i fråga om nämndens fortsatta tillsynsansvar.
Socialtjänstkommittén ser det som angeläget att sådana hinder undanröjs
och föreslår därför ändringar i både föräldrabalken och socialtjänstlagen. I
socialtjänstlagen föreslås att det införs en bestämmelse som anger att när
socialtjänstens åtgärder rör barn skall barnets bästa sättas i främsta rum-
met. Kommittén anser också att Socialstyrelsen genom allmänna råd bör
kunna ge en lämplig vägledning i sammanhanget.
Beträffande släktingplaceringar gör Socialtjänstkommittén den bedöm-
ningen att socialtjänsten i varje enskilt fall bör utreda möjligheterna att
"nätverksplacera" barnet och att man regelmässigt bör undersöka släktens
möjligheter att stödja barnet även om det placeras i ett "främmande" famil-
jehem. En viktig ledstjärna i arbetet med familjehemsplaceringar är att
barnet inte onödigtvis rubbas från trygga och invanda förhållanden anser
kommittén.
I betänkandet anger kommittén att kravet på medgivande för att få ta
emot ett utländskt barn i adoptionssyfte skall bestå men att kommittén inte
tagit ställning till frågan om socialtjänstens ansvar att följa upp sådana
placeringar.
Kommitténs betänkande bereds för närvarande i Socialdepartementet
efter remissbehandling.
Vårdnadstvistutredningen föreslår i sitt slutbetänkande Vårdnad, boende
och umgänge (SOU 1995:79) att det i 6 kap. föräldrabalken införs en ny
inledande bestämmelse som anger att barnets bästa skall vara avgörande
vid domstolens tillämpning av bestämmelserna i kapitlet.
Socialminister Ingela Thalén har den 29 maj 1995 besvarat en interpella-
tion om det s.k. mormorsupproret. I svaret anger Thalén bl.a. att hon anser
att familjens och släktens betydelse för barnet måste få ett större utrymme i
det sociala arbetet med barn som far illa. Hon anser att far- och morföräld-
rar måste finnas med i utredningen och erbjudas möjlighet att presentera
sina synpunkter och sina möjligheter att hjälpa barnet och dess familj. Hon
menar dock att socialtjänsten inte alltid i första hand skall överväga släk-
tingplacering. En i dag mycket omtalad modell för nätverksarbete kring
barn som far illa tillämpas i Nya Zeeland. Socialministern menar dock att
metoder och modeller inte går att importera direkt utan måste omarbetas
till svenska förhållanden. På initiativ av Svenska Kommunförbundet
kommer ett sådant utvecklingsarbete att inledas. Projektet kommer att
stödjas ekonomiskt genom medel från Socialdepartementet.
Utskottets bedömning
Utskottet anser att en viktig ledstjärna i arbetet med familjehemsplacering-
ar är att barnet inte onödigtvis flyttas från trygga och invanda förhållanden.
Frågan om barns placering hos släktingar har behandlats av Socialtjänst-
kommittén. Kommitténs betänkande bereds fortfarande i regeringskansliet.
Utskottet anser att regeringens kommande förslag med anledning av
kommitténs arbete bör avvaktas. Motion So206 (m) yrkande 4 avstyrks.
Familjehemsvården har varit föremål för en omfattande översyn och ge-
nomgång under senare år. Regeringen har gett Socialstyrelsen i uppdrag att
utveckla och stärka familjehemsvården. Styrelsen har kartlagt bl.a. frågor
om handläggning, utbildning och stöd till familjehemmen. Av kartlägg-
ningen framgår att familjehemsvården alltjämt är eftersatt men att förbätt-
ringar sker fortlöpande. Intresset för rekryterings- och utbildningsfrågor
har ökat i kommunerna och ett material för utbildning av familjehemmen
har utarbetats. Socialtjänstkommittén har också övervägt familjehemsvår-
den och föreslagit bl.a. att bestämmelsen om att socialtjänsten skall ge
hemmen behövligt stöd skall överföras från socialtjänstförordningen till
socialtjänstlagen. Kommittén anser att stödet - utöver ekonomisk ersätt-
ning - bör innefatta råd, utbildning och handledning. Kommitténs förslag
bereds nu i regeringskansliet. Utskottet anser att regeringens kommande
förslag bör avvaktas. Motion So295 (kds) yrkandena 1, 2 och 3 avstyrks
därmed.
Också de frågor som framförs i motion So263 (s) om ekonomisering och
vårdplan för familjehemsplacerade ungdomar har behandlats av Social-
tjänstkommittén, som föreslagit att socialtjänsten skall vara skyldig att
upprätta en vårdplan samt att den placerande kommunen skall svara för de
särskilda stödinsatser som den underårige kan behöva under familje-
hemsvistelsen. Utskottet anser att regeringens kommande förslag bör av-
vaktas. Motion So263 (s) avstyrks.
Utskottet anser att syftet med motion So282 (kds) får anses vara tillgo-
dosett genom Socialstyrelsens kartläggning samt Socialtjänstkommitténs
och Vårdnadstvistutredningens förslag på området. Förslagen bereds för
närvarande i regeringskansliet. Regeringens kommande förslag bör avvak-
tas. Motion So282 (kds) yrkandena 1 och 2 avstyrks därmed.
Utskottet vidhåller sin tidigare inställning när det gäller behov av regler
för flyttning av barn och avstyrker motion So259 (s).
Även motion So618 (v) yrkande 8 om att öka möjligheterna att utse
kontaktman/ombud för barn avstyrks.
Barnomsorg m.m.
Motioner
I motion 1994/95:So248 av Gudrun Schyman m.fl. (v) yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om återin-
förandet av en tvingande regel för kommunen att upprätta en barnom-
sorgsplan (yrkande 1) och att riksdagen hos regeringen begär förslag till en
lag som innehåller kraftiga bötesbelopp för den kommun som inte uppfyl-
ler lagens intentioner om alla barns rätt till barnomsorg (yrkande 2). Vida-
re yrkas i motionen att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen sägs om att utveckla en brukardemokrati (yrkande 3), om
behovet av en pedagogisk utveckling (yrkande 4) och om behovet av att
vidareutbilda personalen vid våra förskolor (yrkande 5). Till sist yrkas att
riksdagen hos regeringen begär förslag till en lag som reglerar förskolornas
miljö (yrkande 6). I motionen anförs att kommunerna i och med den nya
barnomsorgslagen har en skyldighet att ordna barnomsorg till de barn vars
föräldrar så önskar, när barnet fyllt ett år. Detta ställer stora krav på god
planering och framförhållning. Motionärerna anser därför att lagrummet
om kommunernas skyldighet att upprätta barnomsorgsplaner åter skall
införas i socialtjänstlagen (17 § SoL). Vissa kommuner sätter sig över
barnomsorgslagen med hänvisning till att de kommunala medlen inte
räcker till för full täckning inom barnomsorgen. Motionärerna föreslår
därför att det utarbetas ett system med kraftiga böter för de kommuner som
inte uppfyller lagens intentioner om alla barns rätt till kommunal barnom-
sorg. Vidare anförs i motionen att Vänsterpartiet strävar efter valfrihet,
småskalighet och personal- och brukarinflytande. En enskild institution
skall ledas av en styrelse bestående av personal och föräldrar. Kommunen
skall ge övergripande riktlinjer om vad verksamheten skall innehålla och
anslå medel till detta. Motionärerna anser att det behövs klara politiska
besked om personal och brukares rätt att delta i beslutsprocessen. Detta
kan uppnås genom en skrivning i sociallagstiftningen, med förtydligande i
kommunernas barnomsorgsplaner, menar motionärerna. I och med kom-
munernas försämrade ekonomi tvingas man till större barngrupper och
minskad personaltäthet samt mindre välutbildad personal. För att värna om
kvaliteten föreslår motionärerna att all personal skall få vederbörlig ut-
bildning för verksamheten, att kommunerna åläggs att kontinuerligt vida-
reutbilda personalen och att en reglering av högsta antalet barn i barn-
grupperna införs. Till sist anser motionärerna att det bör skapas minimireg-
ler som garanterar en god miljö på daghem, fritidshem och skolor - en lag
som värnar om barnens hälsa och säkerhet.
I motion 1994/95:So616 av Ingrid Näslund (kds) yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vikten av
att det pedagogiska programmet för förskolan förnyas i syfte att belysa att
mataktiviteter är en källa till hälsa, glädje och livskvalitet och ett fullvär-
digt pedagogiskt instrument i förskolan (yrkande 1). I motionen anges att i
det pedagogiska programmets tre övergripande teman natur, kultur och
samhälle har mat och måltider glömts bort. Motionären anser att det finns
all anledning att uppmärksamma barns matvanor. De som vistas i försko-
lan äter de flesta målen där. Det betyder att personalen inom barnomsorgen
övertagit ansvaret för huvuddelen av de yngre barnens måltider under
arbetsveckorna. Personalen har därför ett stort ansvar för att ge barnen en
för åldern lämplig mat, en trivsam måltidssituation, ett gott bordsskick
samt förmedla sunda matkunskaper, anser motionären. De vuxnas matatti-
tyder och värderingar bör vara väl genomtänkta eftersom de förmedlas till
barnen. Mat och ätande bör ingå bland barnomsorgens mer traditionella
pedagogiska mål som självkännedom, samarbetsförmåga och gruppan-
passning, anser motionären.
I motion 1994/95:A802 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om barn-
omsorgens viktiga funktion för att främja jämställdheten (yrkande 5) och
om vikten av ett kraftfullt informations- och opinionsarbete för att uppnå
delat ansvar för hem och familj (yrkande 6). I motionen anförs att en väl
fungerande barnomsorg inte bara är något som gynnar barnens utveckling
utan det är också en förutsättning för att småbarnsföräldrar skall kunna
delta i arbetslivet. I och med att den s.k. barnomsorgslagen började gälla
från årsskiftet har föräldrar rätt att begära barnomsorg fr.o.m. det att barnet
fyllt ett år. Denna reform ökar ytterligare småbarnsföräldrarnas valfrihet,
anser motionärerna. Motionärerna anför vidare att kvinnor i väsentligt
högre grad utnyttjar tiden i föräldraförsäkringen och oftast är hemma för
vård av sjukt barn. Införandet av den s.k. pappamånaden kommer för-
hoppningsvis att innebära att fler fäder utnyttjar större del av tiden i föräld
raförsäkringen, menar motionärerna. Alla ojämlikheter kan emellertid inte
bekämpas med hjälp av lagstiftning, utan det krävs ett ihärdigt och uthål-
ligt opinionsarbete för att ändra på invanda könsmönster och historiskt
betingade ansvarsområden, anges det i motionen.
I motion 1994/95:So618 av Gudrun Schyman m.fl. (v) yrkas att riksdagen
begär att regeringen ger Socialstyrelsen i uppdrag att upprätta en plan för
återuppbyggnad av barnvårdarorganisationen (yrkande 4). Barnvårdare
kommer hem till sjuka barn som inte kan vistas i den ordinarie barnomsor-
gen. I motionen anförs att antalet barnvårdare minskat i kommunerna.
Socialstyrelsen har gjort en kartläggning av ensamföräldrars utnyttjande av
de kommunala barnavårdsresurserna vilken visar på brister och att denna
verksamhet försummas när kommunerna tvingas prioritera. Motionärerna
anser att uppbyggnaden av barnvårdarsystemet är en viktig fråga och det
behövs ökad beredskap i kommunerna för att ställa upp för ensamföräld-
rar, föräldrar med bristande socialt nätverk eller familjer som drabbas av
sjukdom.
I motion 1994/95:So280 av Chatrine Pålsson (kds) yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om barn-
och ungdomsplaner. Motionären anser att för att nå en samordning av de
resurser som finns i kommunens förvaltningar och i de frivilliga organisa-
tionerna skulle exempelvis 5 § i 3 kap. i förslaget till ny socialtjänstlag
kunna kompletteras med angivande av att en särskild plan skall upprättas
till stöd för det allmänt förebyggande arbetet bland barn och ungdomar.
Bakgrund
I betänkandet 1994/95:SoU15 Socialpolitik - inriktning och anslag utta-
lade utskottet, i anledning av bl.a. motionsyrkanden om återinförande av
vårdnadsbidraget, att familjepolitikens mål bör vara att ge barnen en god
start i livet samt att ge båda föräldrarna möjlighet att delta i arbetslivet oc
rätt till nära och tidiga relationer med sina barn. Detta förutsätter en flexi-
bel föräldraförsäkring, lika barnbidrag för alla barn, bostadsbidrag, ut-
byggd barnomsorg av god kvalitet och en bra skola. Även rätten till del-
tidsarbete under småbarnsåren är värdefull. Utskottet ansåg vidare att
denna familjepolitik ser både till barnens och föräldrarnas bästa och att
den främjar jämställdheten och ökar valfriheten för både kvinnor och män.
Utskottet avstyrkte motionerna. Riksdagen följde utskottet.
I betänkandet 1993/94:SoU11 Utvidgad lagreglering på barnomsorgsom-
rådet behandlade utskottet proposition 1993/94:11 om utvidgad lagreg-
lering på barnomsorgsområdet m.m. samt motioner som väckts med an-
ledning av propositionen och under den allmänna motionstiden. I proposi-
tionen föreslog den dåvarande regeringen att kravet på en av kommun-
fullmäktige antagen plan för förskole- och fritidshemsverksamheten skulle
slopas (17 § socialtjänstlagen). I propositionen anfördes att kravet på en
plan för förskole- och fritidshemsverksamheten forlorat i betydelse i takt
med utbyggnaden av barnomsorgen. Regeringen föreslog att kommunens
ansvar för att tillhandahålla barnomsorg skärps genom lagändringar i so-
cialtjänstlagen, varför det inte ansågs nödvändigt att i detalj reglera kom-
munens planeringsverksamhet. Utskottet gjorde följande bedömning.
Genom de föreslagna ändringarna i socialtjänstlagen blir kommunerna
skyldiga att erbjuda barnomsorg i den omfattning det behövs. Utskottet
delar regeringens bedömning att det därmed inte är nödvändigt att i lag
reglera kommunernas planeringsverksamhet. Självfallet kommer kommu-
nerna även i fortsättningen att behöva planera och följa upp barnomsorgs-
verksamheten. Formerna för detta bör dock den enskilda kommunen själv
få bestämma.
Utskottet tillstyrkte att 17 § socialtjänstlagen upphävdes. Riksdagen
följde utskottet.
I betänkandet behandlades också motioner om utbildning av personal,
brukardemokrati och personalinflytande i anslutning till propositionens
förslag om att införa bestämmelser i socialtjänstlagen som preciserar barn-
omsorgens uppgifter samt de kvalitetskrav som bör gälla för verksamheten.
I propositionen framhölls att ett samarbete mellan föräldrarna och barnom-
sorgspersonalen är en självklar del av verksamheten. Initiativet för att
upprätthålla en aktiv dialog med varje förälder bör vara förskolans, fritids-
hemmets och skolans ansvar, så att föräldrarna blir delaktiga och får med-
inflytande i verksamheten. Utskottet gjorde följande bedömning.
Utskottet konstaterar att i förslaget till ny 13 b § i socialtjänstlagen införs
bestämmelser som dels preciserar förskoleverksamhetens och skol-
barnsomsorgens uppgifter samt de kvalitetskrav som skall gälla för verk-
samheten, dels anger kraven på förskoleverksamheten och skolbarnsom-
sorgen för barn med behov av särskilt stöd.
Utskottet delar uppfattningen i propositionen att samma kvalitetskrav
som gäller för den kommunala barnomsorgen bör gälla för enkilda försko-
lor, fritidshem och integrerad skolbarnsomsorg. För att detta klart skall
framgå av lagen anser utskottet, i enlighet med synsättet i motion
1993/94:So14 (s) yrkande 2 i denna del, att ett tillägg bör göras i förslaget
till ändrad lydelse av 18 § socialtjänstlagen så att kommunen får ställa som
villkor för bidrag till en enskild verksamhet att verksamheten fyller kraven
enligt 13 b §.
Vidare gjorde utskottet, i anledning av ett motionsyrkande om att kommu-
ner skall kunna bötfällas om de inte uppfyller lagens intentioner om barn-
omsorg till alla barn som behöver omsorg, den bedömningen att bered-
ningen i regeringskansliet av Lokaldemokratikommitténs delbetänkande
om de förtroendevaldas ansvar vid domstolstrots och lagtrots borde avvak-
tas. Motionsyrkandet avstyrktes.
I betänkandet 1993/94:SoU20 Socialpolitik - inriktning och anslag av-
styrkte utskottet en motion om att anslå 5 miljoner kronor till en pedago-
gisk kampanj bland landets daghem. Utskottet gjorde följande bedömning.
Utskottet vill framhålla betydelsen av att ett pedagogiskt utvecklingsarbete
kontinuerligt bedrivs inom barnomsorgen. Socialstyrelsen följer utveck-
lingen inom barnomsorgen. För innevarande budgetår har resurser avsatts
under styrelsens ramanslag för ett aktivt pedagogiskt arbete för utbildning
av barnomsorgspersonal. Enligt uppgift kommer resurser även för nästa
budgetår att avsättas för dessa ändamål.
I betänkandet 1993/94:SoU29 Barnomsorg m.m. vidhöll utskottet sin
tidigare uppfattning och avstyrkte yrkanden om krav på barnomsorgsplaner
och sanktioner mot kommuner.
Beträffande frågor om utbildning av personal angavs i betänkandet att
riksdagen nyligen beslutat att förlänga den barn- och ungdomspedagogiska
högskoleutbildningen till 120 poäng (prop. 1992/93:169, bet. 1992/93:
UbU14, rskr. 1992/93:363). I betänkandet påpekades att det enligt propo-
sitionen är en strävan att genom bl.a. vidareutbildning successivt öka ande-
len högskoleutbildad personal och att på sikt få en mer enhetlig personal-
styrka inom barnomsorgen. Utskottet som avstyrkte motioner i frågan
delade regeringens uppfattning att personalen i förskoleverksamheten och
skolbarnsomsorgen är den viktigaste kvalitetsfaktorn för verksamheten och
att de åtgärder som regeringen föreslagit tillgodoser dessa syften.
Yrkanden om barnvårdare har behandlats av utskottet vid ett flertal tillfäl-
len tidigare, senast i betänkandet 1993/94:SoU29 Barnomsorg m.m. Ut-
skottet vidhöll där sin tidigare uppfattning att barnvårdarverksamheten är
ett nödvändigt komplement till barnomsorgen, men att det bör ankomma
på den enskilda kommunen att avgöra vilken omfattning barnvårdarverk-
samheten skall ha. Utskottet avstyrkte den då aktuella motionen. Riksda-
gen följde utskottet.
Lokaldemokratikommitténs betänkande Förtroendevaldas ansvar vid
domstolstrots och lagtrots (SOU 1993:109) har remissbehandlats och
därefter bearbetats i regeringskansliet (Finansdepartementets kommunav-
delning). I kommitténs betänkande anges att sanktioner i viss utsträckning
behövs för att komma till rätta med kommunalt domstolstrots och lagtrots.
Samhällets reaktion behöver dock inte alltid ha formen av en sanktion.
Principiella skäl talar exempelvis mot en kriminalisering då en sådan
skulle få allvarliga kommunaldemokratiska konsekvenser. Inte heller anser
kommittén att skadestånd är en lämplig sanktion, eftersom skadestånd
utgör en ersättning för en skada och främst har en reparativ funktion.
Kommittén påtalar också att kommunala beslut om barnomsorg inte skall
kunna överklagas genom förvaltningsbesvär. Prövningen av sådana beslut
kommer därför att ske enligt reglerna i 10 kap. kommunallagen om laglig-
hetsprövning. Vid beredningen av kommitténs förslag har en del ansetts
kunna läggas till grund för lagstiftning, medan övriga förslag har ansetts
kräva att vissa mer grundläggande problem rörande förhållandet mellan
staten och kommunerna först löses (Ds 1995:27).
Hösten 1992 fick Socialstyrelsen i uppdrag att i samråd med andra myn-
digheter följa utvecklingen av barns villkor i samhället med anledning av
det förnyelse- och omställningsarbete som pågår i kommuner och lands-
ting. I slutrapporten Barns villkor i förändringstider (Socialstyrelsen följer
upp och utvärderar 1994:4) görs följande bedömning.
Förändrad lagstiftning har gett kommunerna nya handlingsmöjligheter
samtidigt som den försämrade ekonomin ställer stora krav på prioritering-
ar. Att genomföra organisatoriska förändringar på kort tid och samtidigt
minska kostnaderna har inneburit problem i många kommuner. Osäkerhet
om framtida ekonomiska ramar har dessutom krympt kommunernas plane-
ringsperspektiv. Det här har resulterat i allvarliga brister i planering, upp-
följning och utvärdering av förändringar av betydelse för barn och unga.
Samtidigt som Socialstyrelsen inser kommunernas svårigheter framhåller
styrelsen att det är synnerligen viktigt att kommunerna beaktar behovet av
långsiktiga förändrings- och besparingsstrategier. I detta ingår bl.a. att
skaffa överblick över all barn- och ungdomsverksamhet, att organisations-
förändringar och besparingar är långsiktiga och väl förberedda, att sociala
konsekvensbeskrivningar görs före beslut och att medvetna resursfördel-
ningar mellan bostadsområden och grupper görs.
En förutsättning för ett bra kommunalt förändringsarbete är att statsmak-
terna ger kommunerna mer långsiktiga besked om de ekonomiska ramarna.
Statsmakterna bör också på olika sätt bidra till att öka kunskaperna om
bl.a. lokala resursfördelningsmetoder och om behovet av insatser i negativt
segregerade områden.
Beträffande bl.a. frågor om utbildning av personalen och det pedagogiska
programmet gör Socialstyrelsen den bedömningen att den generella kvali-
teten inom barnomsorgen för förskolebarnen är god på de flesta håll i
landet. Under de senaste åren har det dock på flera områden skett föränd-
ringar som är viktiga för kvaliteten inom barnomsorgen. Gruppstorlekarna
vid barnstugorna har ökat i hela landet samtidigt som personaltätheten
minskat. Kontinuiteten i verksamheten har påverkats då barnstugor och
familjedaghem lagts ner och barn- och personalgrupper splittrats. Persona-
lens tillgång till fortbildning, stöd och handledning har minskat på många
ställen. Det här betyder enligt Socialstyrelsen att förutsättningarna för att
bedriva en verksamhet i överensstämmelse med de nationella målen, som
de kommer till uttryck bl.a. i förskolans pedagogiska program, har minskat
generellt. Där förändringar och besparingar har varit genomtänkta och
förberedda har verksamheten dock kunnat anpassas till förändrade ramar
och kvaliteten har bevarats, anger styrelsen.
Socialstyrelsen har gett ut Allmänna råd från Socialstyrelsen (1995:2)
Barnomsorgen i socialtjänstlagen. De allmänna råden beskriver, tolkar
och kommenterar de från 1 januari 1995 gällande bestämmelserna i soci-
altjänstlagen som preciserar kommunernas ansvar för barnomsorgen. Rå-
den behandlar bl.a områden som det pedagogiska programmet, personal-
utbildning och frågor kring uppföljning och utvärdering av barnomsorgen.
Socialstyrelsen har också gjort en uppföljning av Förskolan och det peda-
gogiska programmet (Socialstyrelsen följer upp och utvärderar 1993:3).
Socialtjänstkommittén anger i sitt slutbetänkande Ny socialtjänstlag (SOU
1994:139) under rubriken Barnomsorgen i framtidsperspektiv följande.
För bedrivande av förskoleverksamhet och barnomsorg skall det finnas
personal med sådan utbildning eller erfarenhet att barnens behov av om-
sorg och en god pedagogisk verksamhet kan tillgodoses. Barngrupperna
skall ha en lämplig sammansättning och storlek. Lokalerna skall vara än-
damålsenliga. Verksamheten skall utgå från varje barns behov. Barn som
av fysiska, psykiska eller andra skäl behöver särskilt stöd i sin utveckling
skall ges den omsorg som deras speciella behov kräver.
Kommunens skyldighet att tillhandahålla plats inom förskola och skol-
barnsomsorg kan fullgöras antingen genom att plats erbjuds i den egna
verksamheten eller att plats erbjuds inom en enskild förskola, ett enskilt
fritidshem eller en enskild integrerad skolbarnsomsorg. Plats skall erbjudas
utan oskäligt dröjsmål när vårdnadshavaren har anmält behov av barnom-
sorg. Skälig hänsyn skall tas till vårdnadshavarens önskemål om omsorgs-
form och verksamhetens lokalisering.
I socialtjänstlagen införs också en skyldighet för kommunen att stödja
enskilda förskolor och fritidshem samt enskild integrerad skolbarnsom-
sorg. Sådana verksamheter skall ges bidrag med ett belopp för varje barn
som inte oskäligt avviker från kommunens kostnad per barn i motsvarande
verksamhet. Kommunen får ställa upp vissa villkor för bidraget.
Kommitténs betänkande bereds för närvarande i Socialdepartementet
efter remissbehandling.
Utskottets bedömning
Ett viktigt steg för att nå målen för barnomsorgen var införandet av de
bestämmelser i socialtjänstlagen som preciserar barnomsorgens uppgift
och de kvalitetskrav som gäller för verksamheten. Förskoleverksamhetens
uppgift är att genom pedagogisk verksamhet erbjuda barn fostran och
omvårdnad. Skolbarnsomsorgens uppgift är att komplettera skolan samt
erbjuda barn stöd i deras utveckling och en meningsfull fritid. Båda verk-
samheterna omfattar omvårdnad, fostran och utvecklande stimulans i
gruppens form. Barnomsorgens organisation, dess kvantitet och kvalitet,
innebär att den kan fylla flera behov i det moderna välfärdssamhället.
Enligt utskottet möjliggör barnomsorgen för föräldrar, mödrar såväl som
fäder, att förena föräldraskap och förvärvsarbete. Den erbjuder barnen
trygga och stimulerande uppväxtvillkor. För barn med behov av extra stöd
har barnomsorgen ett särskilt ansvar.
Utskottet vidhåller sin tidigare inställning när det gäller lagreglering av
kommunernas planeringsverksamhet. Lokaler för förskoleverksamhet och
skolbarnsomsorg skall vara ändamålsenliga. Lokalernas storlek och ut-
formning samt miljö och material skall vara beskaffade så att barnen ge-
nom pedagogisk verksamhet kan erbjudas fostran och omvårdnad. Utskott-
et anser inte att det behövs någon speciell lagstiftning rörande miljön på
förskolorna. Motion So248 (v) yrkandena 1 och 6 avstyrks.
Utskottet kan inte ställa sig bakom förslaget om införande av möjlighet
att utdöma böter för kommuner som inte uppfyller socialtjänstens bestäm-
melser om tillhandahållande av barnomsorg. Utskottet är positivt till ett
ökat brukarinflytande i barnomsorgen. Detta är dock en fråga för föräld-
rarna och den enskilda kommunen. Utskottet vill också framhålla betydel-
sen av att ett pedagogiskt utvecklingsarbete kontinuerligt bedrivs inom
barnomsorgen och att personalen ges erforderlig utbildning. Utskottet
avstyrker även yrkandena 2, 3, 4 och 5 i motion So248 (v). Socialstyrelsen
har gett ut allmänna råd bl.a. om det pedagogiska programmet i förskolan.
Styrelsen har också gjort en uppföljning av programmet. Utskottet avstyr-
ker motion So616 (kds) yrkande 1 om mataktiviteter som ett pedagogiskt
instrument.
I motion A802 (fp) yrkandena 5 och 6 tas upp barnomsorgens funktion
att främja jämställdheten samt vikten av en kraftfull information och
opinionsbildning för att uppnå ett delat ansvar för hem och familj. Utskot-
tet delar denna inställning och har också tidigare uttalat att en väl utbyggd
barnomsorg av god kvalitet är en viktig del i familjepolitiken för att främja
föräldrars möjlighet att kombinera föräldraskap och förvärvsarbete. Yr-
kande 5 är åtminstone delvis tillgodosett och avstyrks därför. Även yrkan-
de 6 avstyrks.
Utskottet vidhåller sin tidigare inställning att barnvårdarverksamheten är
ett nödvändigt komplement till barnomsorgen, men att det bör ankomma
på den enskilda kommunen att avgöra vilken omfattning verksamheten
skall ha. Motion So618 (v) yrkande 4 avstyrks.
Något tillkännagivande till regeringen med anledning av motion So280
(kds) om införande av bestämmelser om en särskild plan till stöd för det
förebyggande arbetet bland barn och ungdomar behövs inte. Socialtjänst-
kommitténs förslag bereds fortfarande i regeringskansliet. Utskottet anser
att regeringens kommande förslag bör avvaktas. Motionen avstyrks.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande FN:s konvention om barnets rättigheter
att riksdagen med anledning av motionerna 1994/95:So601 yrkandena
1, 4 och 11, 1994/95:So612, 1994/95:Sf606 yrkande 5 och
1994/95:Sf637 yrkande 3 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
res. 1 (v, mp)
2. beträffande ungdomsmottagningar
att riksdagen avslår motion 1994/95:A273 yrkande 6,
3. beträffande familjerådgivning
att riksdagen avslår motion 1994/95:So618 yrkande 5,
4. beträffande föräldrautbildning
att riksdagen avslår motionerna 1994/95:So618 yrkande 3,
1994/95:So623 yrkande 1 och 1994/95:A807 yrkandena 30 och 31,
res. 2 (m, c, fp, mp, kds)
5. beträffande fosterföräldrar
att riksdagen avslår motion 1994/95:So206 yrkande 4,
res. 3 (m, c, mp, kds)
6. beträffande stöd till familjehem
att riksdagen avslår motion 1994/95:So295 yrkandena 1 - 3,
res. 4 (kds)
7. beträffande vårdplan för familjehemsplacerade barn och
ungdomar
att riksdagen avslår motion 1994/95:So263,
8. beträffande vårdnadsöverflyttningar
att riksdagen avslår motion 1994/95:So282 yrkandena 1 och 2,
9. beträffande regler för flyttning av barn
att riksdagen avslår motion 1994/95:So259,
10. beträffande kontaktman för barn
att riksdagen avslår motion 1994/95:So618 yrkande 8,
res. 5 (v)
11. beträffande barnomsorgsplan m.m.
att riksdagen avslår motion 1994/95:So248 yrkandena 1 och 6,
12. beträffande pedagogiskt utvecklingsarbete inom barnom-
sorgen m.m.
att riksdagen avslår motion 1994/95:So248 yrkandena 2 - 5,
13. beträffande förskolans pedagogiska program
att riksdagen avslår motion 1994/95:So616 yrkande 1,
14. beträffande barnomsorg och jämställdhet
att riksdagen avslår motion 1994/95:A802 yrkande 5,
15. beträffande informations- och opinionsarbete
att riksdagen avslår motion 1994/95:A802 yrkande 6,
res. 6 (fp)
16. beträffande barnvårdarorganisationen
att riksdagen avslår motion 1994/95:So618 yrkande 4,
res. 7 (v, mp)
17. beträffande plan för förebyggande barn- och ungdomsarbe-
te
att riksdagen avslår motion 1994/95:So280.
Stockholm den 23 november 1995
På socialutskottets vägnar
Sten Svensson
I beslutet har deltagit: Sten Svensson (m), Bo
Holmberg (s), Ingrid Andersson (s), Hans Karls-
son (s), Liselotte Wågö (m), Christina Pettersson
(s), Marianne Jönsson (s), Leif Carlson (m), Bar-
bro Westerholm (fp), Conny Öhman (s), Stig
Sandström (v), Mariann Ytterberg (s), Thomas
Julin (mp), Chatrine Pålsson (kds), Christin Nils-
son (s), Annika Jonsell (m) och Kerstin Warner-
bring (c).
Reservationer
1. FN:s konvention om barnets rättigheter (mom. 1)
Stig Sandström (v) och Thomas Julin (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 8 som börjar med "FN:s
konvention" och på s. 9 slutar med "(v) yrkande 3." bort ha följande lydel-
se:
I nu föreliggande motioner aktualiseras frågan om införlivandet av FN:s
konvention om barnets rättigheter i svensk rätt. Utskottet konstaterar att
det nu kan pekas på flera allvarliga fall där Sveriges åtaganden enligt
barnkonventionen inte uppfyllts. För närvarande pågår en viss översyn av
svensk lagstiftnings överensstämmelse med konventionens bestämmelser,
bl.a. på utlänningslagstiftningens område. Enligt utskottets mening kan
emellertid ytterligare transformeringsåtgärder inte anses tillräckliga. I
stället bör konventionens status och betydelse i svensk rätt markeras ge-
nom en inkorporering. Endast genom denna metod får konventionen fullt
genomslag i svensk rättstillämpning. Utskottet anser därför att en utred-
ning nu bör tillsättas med uppgift att lägga fram ett förslag om inkorpore-
ring av barnkonventionen. I utredningens uppdrag bör bl.a. ingå att se över
den svenska översättningen av konventionstexten. Mot bakgrund av att det
för närvarande förekommer allvarliga brister i Sveriges efterlevnad av
konventionen, är det enligt utskottets mening angeläget att utredningsarbe-
tet bedrivs skyndsamt.
Vad utskottet anfört med bifall till motionerna So612 (m), Sf606 (mp)
yrkande 5 och Sf637 (v) yrkande 3 samt med anledning av motion So601
(fp) yrkandena 1, 4 och 11, bör riksdagen som sin mening ge regeringen
till känna.
dels att utskottets hemställan under mom. 1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande FN:s konvention om barnets rättigheter
att riksdagen med bifall till motionerna 1994/95:So612,
1994/95:Sf606 yrkande 5 och 1994/95:Sf637 yrkande 3 och med
anledning av motion 1994/95:So601 yrkandena 1, 4 och 11, som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
dels att den del av utskottets yttrande på s. 13 som börjar med
"Utskottet vidhåller" och slutar med "yrkandena 30 och 31." bort ha föl-
jande lydelse:
Det är föräldrarnas gemensamma ansvar att skapa trygga uppväxtvillkor
för sina barn. Samhällets stöd är viktigt för att de skall klara denna uppgift.
I ekonomiskt svåra tider är det lätt att nedprioritera förebyggande insatser
som föräldrautbildning. Föräldrautbildningen kan innehålla olika delar,
t.ex. information om barns utveckling, om hur man praktiskt sköter barnet
och om hur en positiv och trygg relation mellan föräldrarna och barnet och
mellan föräldrarna byggs upp. Med föräldrautbildning kan också det önsk-
värda målet att papporna tar ännu större del av ansvaret för barnen uppnås
och papparollen stärkas. Utskottet anser att en viktig insats för barnen är
om man underlättar för och hjälper föräldrarna i deras föräldraskap genom
att förmedla föräldrautbildning. Enligt utskottets mening uppnås både
humanitära och ekonomiska vinster genom en satsning på förebyggande
insatser i form av föräldrautbildning. Föräldrautbildningen måste således
lyftas fram.
Vad utskottet anfört med anledning av motionerna So618 (v) yrkande 3,
So623 (kds) yrkande 1 och A807 (c) yrkandena 30 och 31 bör riksdagen
som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under mom. 4 bort ha följande lydelse:
4. beträffande föräldrautbildning
att riksdagen med anledning av motionerna 1994/95:So618 yrkande
3, 1994/95:So623 yrkande 1 samt 1994/95:A807 yrkandena 30 och
31 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
dels att den del av utskottets yttrande på s. 17 som börjar med
"Utskottet anser" och slutar med "yrkande 4 avstyrks." bort ha följande
lydelse:
Utskottet konstaterar att det i olika sammanhang har framkommit att det
är svårt för far- och morföräldrar att bli fosterföräldrar vid fosterhemspla-
ceringar. När ett litet barn skall placeras i fosterhem krävs stor omsorg från
socialtjänstens sida. Man kan i sådana fall inte utgå från generella regler.
Utskottet anser det naturligt att barnet i första hand placeras hos en nära
anhörig, om det inte föreligger några hinder mot placeringen. Det nära
släktskapet kan i många fall vara en stor trygghet för barnet och det sociala
nätverket skall om möjligt tas till vara. Utskottet anser att det är fel att
diskriminera far- och morföräldrar i dessa situationer.
Vad utskottet anfört med anledning av motion So206 (m) yrkande 4 bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under mom. 5 bort ha följande lydelse:
5. beträffande fosterföräldrar
att riksdagen med anledning av motion 1994/95:So206 yrkande 4
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
4. Stöd till familjehem (mom. 6)
Chatrine Pålsson (kds) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 18 som börjar med
"Familjehemsvården har" och slutar med "avstyrks därmed." bort ha föl-
jande lydelse:
Åtgärder behövs för att utveckla och stärka familjehemsvården. Familje-
hemmens egna organisationer har påpekat att de placerade barnen har allt
svårare problem. Detta kräver mer utbildning samt stöd och handledning
för de familjer som tar emot dessa barn. Risken är annars stor att familje-
hemsföräldrarna blir utbrända. Utskottet anser att en genomgången
grundutbildning borde vara en självklarhet för att få ta emot familjehems-
placerade barn. Efter en placering bör vidareutbildning och handledning
vara avtalsbundna för att garantera genomförandet. Staten bör ta över
kostnaderna för grundutbildningen. Om detta inte är möjligt bör en förhöjd
ersättning utgå så att familjerna kan köpa denna utbildning själva. Vidare
anser utskottet att utbildningen för socialsekreterarna bör ses över och
eventuellt kompletteras. En ny utbildningsmetod har tagits i bruk i liten
skala, s.k. Foster pride. Staten bör säkerställa att denna utbildning får
ekonomiska resurser. Utbildningen kan delvis sammanfalla med utbild-
ningen för socialsekreterare.
Vad utskottet anfört med anledning av motion So295 (kds) yrkandena 1,
2 och 3 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under mom. 6 bort ha följande lydelse:
6. beträffande stöd till familjehem
att riksdagen med anledning av motion 1994/95:So295 yrkandena
1 - 3 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
5. Kontaktman för barn (mom. 10)
Stig Sandström (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 18 som börjar med "Även
motion" och slutar med "barn avstyrks." bort ha följande lydelse:
Barn som far illa eller befinner sig i en risksituation måste få stöd. Ut-
skottet anser att möjligheterna att utse kontaktperson eller ombud för barn
i sådana situationer skall utökas. Görs den bedömningen att barnet behöver
en kontaktperson eller ett ombud skall det finnas en skyldighet att utse en
sådan. Enligt utskottets mening bör barnet, socialnämnd, vårdnadsutredare
eller någon barnet närstående ges rätten att begära förordnande av kon-
taktman eller ombud.
Vad utskottet anfört med anledning av motion So618 (v) yrkande 8 bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under mom. 10 bort ha följande lydelse:
10. beträffande kontaktman för barn
att riksdagen med anledning av motion 1994/95:So618 yrkande 8
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
6. Informations- och opinionsarbete (mom. 15)
Barbro Westerholm (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 25 som lyder "Även yrkande
6 avstyrks." bort ha följande lydelse:
Fördelningen av ansvaret för hem och familj har inte förbättrats tillräck-
ligt. Detta har inneburit att många kvinnors arbetsbelastning ökat drastiskt
under senare år. Utskottet anser att det krävs en rad förändringar för att
komma till rätta med den ojämna ansvarsfördelningen. Förutom lagstift-
ning krävs här, enligt utskottets mening, ett ihärdigt och uthålligt opini-
onsarbete för att ändra på invanda könsmönster och historiskt betingade
ansvarsområden.
Vad utskottet anfört med anledning av motion A802 (fp) yrkande 6 bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under mom. 15 bort ha följande lydelse:
15. beträffande informations- och opinionsarbete
att riksdagen med anledning av motion 1994/95:A802 yrkande 6
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
7. Barnvårdarorganisationen (mom. 16)
Stig Sandström (v) och Thomas Julin (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 25 som börjar med
"Utskottet vidhåller" och slutar med "yrkande 4 avstyrks." bort ha följande
lydelse:
Antalet barnvårdare, som kommer hem till barn som är sjuka och inte
kan vistas i den ordinarie barnomsorgen, har minskat i kommunerna. So-
cialstyrelsen har gjort en kartläggning av verksamheten som visar på stora
brister. Utskottet anser att det behövs en ökad beredskap i kommunerna för
att stödja ensamföräldrar, föräldrar med bristande socialt nätverk eller
familjer som drabbas av sjukdom eller råkar i en krissituation. Utskottet
anser det således nödvändigt med en utbyggnad av barnvårdarsystemet och
en plan för utbyggnaden.
Vad utskottet anfört med anledning av motion So618 (v) yrkande 4 bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under mom. 16 bort ha följande lydelse:
16. beträffande barnvårdarorganisationen
att riksdagen med anledning av motion 1994/95:So618 yrkande 4
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
Konstitutionsutskottets yttrande1995/96:KU2y
FN:s konvention om barnets rättigheter
Till socialutskottet
Socialutskottet har den 9 november 1995 beslutat att bereda
konstitutionsutskottet tillfälle att yttra sig över motionerna
1994/95:So601 yrkandena 1, 4 och 11, So612, Sf606 yrkande
5 och Sf637 yrkande 3. Utskottet begränsar sitt yttrande till
att avse frågor om införlivande av FN:s konvention om bar-
nets rättigheter från i huvudsak konstitutionella och författ-
ningstekniska synpunkter.
Motionerna
I motion 1994/95:So612 av Gustaf von Essen (m) yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om FN:s barn-
konventions införlivande i svensk lag. Han anför att det är en brist att FN:s
barnkonvention rättsligt inte tillämpas i svenska domstolar på grund av att
konventionstexten inte är upptagen i svensk lag. Eftersom Europakonven-
tionen om de mänskliga rättigheterna kunnat införlivas i svensk lag är det
enligt motionären en självklarhet att även barnkonventionen införlivas.
I motion 1994/95:Sf606 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp) yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att barnkonventionen
skall transformeras till svensk lag (yrkande 5). Motionärerna anför att
Utlänningsnämnden i beslut har hävdat att den inte känner sig förpliktigad
att följa barnkonventionen utan att den endast följer svensk lag. Enligt
motionärernas mening skall barnkonventionen därför transformeras till
svensk lag.
I motion 1994/95:Sf637 av Gudrun Schyman m.fl. (v) yrkas att riksda-
gen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
inkorporering av barnkonventionen med svensk lag (yrkande 3). I motio-
nen, som handlar om flyktingpolitiken, anför motionärerna att det finns
vissa problem när det gäller vår interna lagstiftnings överensstämmelse
med våra konventionsåtaganden. Det har från olika håll påpekats att myn-
digheterna vid handläggning av utlänningsärenden brutit mot FN:s barn-
konvention. Enligt motionärernas uppfattning bör konventionen inkorpore-
ras i den svenska lagstiftningen för att uppnå ett säkert och fullständigt
genomslag för konventionen i svensk rätt.
I motion 1994/95:So601 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om utbildning och fortbildning om barns
rättigheter (yrkande 1) och att regeringen bör ta initiativ till
överläggningar med Svenska Kommunförbundet och Land-
stingsförbundet för att med dem diskutera hur barnkonven-
tionens intentioner på bästa sätt skall förankras och utvecklas
i kommuner och landsting (yrkande 4). Därutöver yrkas i
motionen att riksdagens skall ge regeringen till känna vad i
motionen anförts om behov av medel till forskning och ut-
bildning (yrkande 11). Motionärerna vill förbättra barns vill-
kor och menar att barnkonventionen skall genomsyra allt
arbete med barn. En självklar grupp som måste få kännedom
om barnkonventionen är lärare. Barns rättigheter och barn-
konventionen måste därför vara ett viktigt inslag i all lärar-
utbildning från förskola till gymnasieskola. Enligt motionä-
rerna bör ut- och fortbildning ses över för olika yrkeskatego-
rier som arbetar med barn för att säkerställa att idéer om bar-
nets rättigheter förankras och vidareutvecklas. Motionärerna
påpekar vidare att kommunerna är ansvariga för huvuddelen
av de verksamheter som riktar sig till barn. De nationella
målen som riksdagen har fastslagit men också de åtaganden
som vi har gjort genom t.ex. FN:s barnkonvention skall fun-
gera som ledstjärnor. Det innebär enligt motionärerna att det
också är kommunernas ansvar att ge barn det stöd som de kan
behöva. Kommunerna måste ha långsiktiga förändringsstra-
tegier där det ingår att ta fram beskrivningar av konsekvenser
för barnen och att följa upp de förändringar som genomförs.
Regeringen bör ta initiativ till överläggningar med Svenska
Kommunförbundet och Landstingsförbundet för att med dem
diskutera hur barnkonventionens intentioner på bästa sätt bör
förankras och utvecklas i kommuner och landsting. Vidare
påpekar motionärerna att det enligt Socialstyrelsen finns an-
ledning att ytterligare studera hur kommunerna vid resursför-
delning tar hänsyn till olika behov och utvärdera vilka olika
insatser, både generella och speciallösningar, som är effektiva
och verkligen ger barn med behov av särskilt stöd den hjälp
de behöver. Därutöver vill Socialstyrelsen ta fram nyckeltal
och bättre statistiska mått för att kunna göra jämförelser både
nationellt och internationellt. Enligt motionärerna bör anslås
de ytterligare medel (10 miljoner kronor på två år) som So-
cialstyrelsen har begärt för nämnda studier.
Bakgrund
Fullgörande av internationella avtal
En internationell överenskommelse innebär att den anslutande staten har
att lojalt fullgöra de åtaganden som framgår av överenskommelsen. Den
anslutande staten är således folkrättsligt förpliktigad att se till att dess
myndigheter tillämpar överenskommelsens bestämmelser. Vanligen saknas
bestämmelser om hur en konvention skall fullgöras. Det finns inte heller
någon allmän folkrättslig regel för hur de anslutna länderna skall gå till
väga.
Sverige tillämpar enligt praxis ett system som utgår från att det fordras
nationella föreskrifter för att bestämmelserna i en internationell överens-
kommelse skall kunna tillämpas nationellt. Det innebär att i den mån åta-
ganden i en överenskommelse inte överensstämmer med den nationella
rättsordningen måste denna ändras eller kompletteras.
Metoder för att införliva en internationell konvention med nationell
rätt
I Sverige har två olika metoder kommit till användning för att införliva
konventioner med svensk rätt, transformering och inkorporering. Vid
transformering omarbetas (transformeras) den internationella överens-
kommelsen eller de delar av den som saknar motsvarighet i svensk rätt till
svensk författningstext. Inkorporering innebär att det i lag eller annan
författning föreskrivs att konventionens bestämmelser direkt gäller i Sveri-
ge.
Vid riksmötet 1989/90 behandlade konstitutionsutskottet propositionen
1989/90:12 om ändring i lagen (1976:633) om kungörande av lagar eller
andra författningar. I detta sammanhang togs frågan om införlivande i
svensk rätt genom transformering eller inkorporering upp. I propositionen
föreslogs, mot bakgrund av att det i framtiden kunde bli aktuellt att i större
utsträckning än ditintills inkorporera i stället för att transformera, att om
det föreligger särskilda skäl skulle inkorporering kunna ske utan översätt-
ning. Utskottet (bet. 1989/90:KU18) hänvisade till ett tidigare uttalande
om att både transformations- och inkorporationsmetoden får anses godtag-
bara ur konstitutionell synpunkt (KU 1984/85:5 och 1984/85:4y). Det fick
avgöras från fall till fall vilken metod som skulle användas. Utskottet
uttalade att när Sverige ingår en internationell överenskommelse som helt
eller delvis berör svensk rätt borde eftersträvas att överenskommelsen om
möjligt också har svensk autentisk text. Om konventionen saknar svensk
autentisk text borde huvudregeln enligt utskottet vara att transformations-
metoden används. När särskilda skäl talar för det, såsom exempelvis att
reglerna huvudsakligen riktar sig till myndigheter eller särskilda grupper
av enskilda för vilka det inte kan antas innebära några svårigheter att ta del
av konventionstexten, kunde enligt utskottet även inkorporationsmetoden
godtas. I regel borde då krävas en omsorgsfullt utarbetad officiell över-
sättning. Enligt utskottet borde detta ovillkorligen ske om författningen
riktar sig till en bredare allmänhet.
Införlivande av konventioner om mänskliga rättigheter
Frågan om införlivande av konventioner om mänskliga rättigheter var uppe
till behandling under förarbetena till 1974 års regeringsform. I sitt remiss-
svar över Grundlagberedningens förslag till regeringsform påpekade Svea
hovrätt att man kunde överväga att ge ett starkare skydd för grundrättighe-
terna genom att införa ett stadgande i grundlagen om att Europakonventio-
nen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande
friheterna och FN:s konventioner om mänskliga rättigheter skulle tillämpas
nationellt. Departementschefen anförde i proposition 1973:90 s. 195 att
det stöter på praktiska och tekniska svårigheter att ta ytterligare ett steg oc
införliva rättighetskonventionerna med svensk rätt. Han pekade särskilt på
den brist på enhetlig juridisk terminologi som ofta utmärker konventions-
texterna. Härtill kom att den teknik som hade använts vid konstruktionen
av konventionerna i hög grad skilde sig från en svensk lagstiftningsteknik.
Enligt departementschefen lämpade sig därför inte konventionerna för en
direkt tillämpning i enskilda tvister inför svenska domstolar och myndighe-
ter. Man måste räkna med att ett införlivande av konventionerna med
svensk grundlag i åtskilliga fall skulle kunna medföra ovisshet om vad
som gäller i detalj på olika rättsområden.
1973 års fri- och rättighetsutredning diskuterade i sitt betänkande Med-
borgerliga fri- och rätttigheter (SOU 1975:75) ingående frågan om att låta
de fri- och rättighetskonventioner Sverige anslutit sig till slå igenom i
svensk grundlag antingen genom inkorporering eller genom att delar av
konventioner arbetas in i svensk grundlag. Enligt utredningen var det dock
ingen framkomlig väg att direkt anknyta grundlagens rättighetsregler till
dessa konventioner. Man anförde bl.a. att konventionstexterna är svåröver-
skådliga och svårtillgängliga och att de ofta bygger på en terminologi som
varken är enhetlig eller anpassad till svensk lagstiftningsteknik. Vidare
framhölls att de undersökningar utredningen låtit utföra visade att konven-
tionerna i åtskilliga hänseenden var svårtolkade och att de därför inte var
lämpade för direkt tillämpning av svenska domstolar och myndigheter.
Även regering och riksdag anslöt sig till utredningens åsikt i dessa frågor
(prop. 1975/76:209, s. 85, KU 1975/76:56).
Konstitutionsutskottet har vid flera tillfällen behandlat frågan om inkor-
porering av Europakonventionen angående skydd för de mänskliga rättig-
heterna och de grundläggande friheterna. Utskottet har härvid uttalat att
svensk lagstiftnings förenlighet med ingångna konventioner fortlöpande
bör bevakas inom regeringskansliet och att det inte finns anledning att
frångå den bedömning riksdagen gjort i samband med behandling av de
förslag till grundlagsändring som byggde på 1973 års fri- och rättighetsut-
rednings arbete (se t.ex. bet. 1990/91:KU7). I betänkandet 1991/92:KU12
framhöll utskottet att frågan om inkorporering av Europakonventionen
kunde få ökad aktualitet genom att EG-domstolen räknar skyddet för
grundläggande mänskliga rättigheter till de allmänna rättsprinciper vilka
den lägger till grund för sina avgöranden.
Sverige har numera inkorporerat Europakonventionen. Detta föranledde
vissa ändringar i regeringsformen samt en särskild lag om inkorporering av
konventionen. De nya reglerna trädde i kraft den 1 januari 1995. Inkorpo-
reringen föregicks av en utredning som bedrevs i Fri- och rättighetskom-
mittén (SOU 1993:40, del B). I proposition 1993/94:117 anfördes, med
hänvisning till Fri- och rättighetskommittén, som skäl för att nu inkorpo-
rera konventionen att den gällande svenska ordningen var ovanlig i Europa
(s. 33 f.). Det var därför naturligt att Sverige nu inkorporerade konventio-
nen och därigenom dels markerade dess betydelse för svensk rätt och
klargjorde dess status, dels skapade ett uttryckligt underlag att direkt till-
lämpa konventionen vid våra domstolar och andra rättstillämpande myn-
digheter. Vidare konstaterades i propositionen att Europakonventionens
fri- och rättighetskydd är en del av de allmänna principer som ingår i EG-
rätten. Redan genom EES-avtalet hade Sverige förbundit sig att tolka de
bestämmelser i avtalet som motsvaras av EG-rätt på samma sätt som EG-
domstolen tolkar dessa, dvs. i ljuset av bl.a. Europakonventionen. Kon-
ventionens internrättsliga ställning skulle också befästas ytterligare vid ett
svenskt EG-medlemskap. Det var härvid olämpligt att Europakonventionen
skulle få en särskild status inom de områden som motsvaras av EG-rätt. En
inkorporering skulle vidare kunna medföra att fler mål rörande konventio-
nens fri- och rättigheter kom att slutbehandlas vid svenska domstolar och
myndigheter. I propositionen konstaterades därutöver att Europakonven-
tionen kommit att utvecklas till ett av de viktigaste normgivande interna-
tionella instrumenten på de mänskliga rättigheternas område. Konventio-
nen var omedelbart tillämplig i samtliga konventionsstater utom fyra,
däribland Sverige. Förutom Sverige förberedde ytterligare två länder en
inkorporering av konventionen.
Vidare konstaterades i propositionen (s. 34) att Sverige var bundet även
av andra konventioner på de mänskliga rättigheternas område, t.ex. 1966
års internationella konvention om medborgerliga och politiska rättigheter
och 1989 års konvention om barnets rättigheter. I propositionen påpekades
att Fri- och rättighetskommittén hade ansett att Europakonventionen
emellertid intog en sådan särställning bland konventionerna om mänskliga
rättigheter att den i inkorporeringshänseende borde behandlas på annat sätt
än övriga konventioner. Enligt propositionen hade Europakonventionen en
särställning genom att dess tillämpning bygger på en utpräglat juridisk
grund, med prövning i domstol på talan av enskilda. I propositionen fram-
hölls vidare att konventionens bestämmelser genom konventionsorganens
kontinuerliga praxisbildande verksamhet också kommit att preciseras på ett
sätt som i viss utsträckning skiljer den från andra konventioner. De nu
nämnda omständigheterna hade också medfört att konventionen i de euro-
peiska länderna kommit att få en särställning i det allmänna rättsmedve-
tandet. Av dessa skäl borde enligt propositionen en inkorporering nu en-
dast avse Europakonventionen.
Vid sin behandling av propositionen gjorde konstitutionsutskottet ingen
annan bedömning än regeringen i de delar som nu berörts (bet.
1993/94:K24).
Sveriges godkännande av FN:s konvention om barnets rättigheter
Den 20 november 1989, dvs. på trettioårsdagen av tillkomsten av FN:s
förklaring om barnets rättigheter, antog generalförsamlingen konventionen
om barnets rättigheter. Sverige underteckande konventionen den 26 januari
1990. Konventionen trädde för svenskt vidkommande i kraft den 2 sep-
tember 1990.
I propositionen med förslag om godkännande av konventionen (prop.
1989/90:107) föreslog regeringen - med ett visst förbehåll avseende artikel
37 c - att riksdagen skulle godkänna konventionen. Några lagstiftningåt-
gärder med anledning av godkännandet föreslogs inte. Regeringen anförde
bl.a. (s. 28) att en granskning av konventionsbestämmelserna lett till slut-
satsen att svensk rätt och praxis till sin allmänna syftning stod i god över-
ensstämmelse med dessa bestämmelser, men att man kunde vara tveksam
om huruvida svensk rätt eller praxis i alla detaljer överensstämde med
konventionens krav. Enligt regeringen blev den bedömning, som i sådana
fall måste göras, i viss utsträckning beroende av vilka allmänna principer
man ville lägga till grund för tolkningen av konventionens bestämmelser. I
propositionen anfördes att man härvid måste hålla i minnet att konventio-
nen var avsedd att tillämpas på ett världsomfattande plan och således på
rättssystem och andra förhållanden av mycket skiftande art. På grund härav
måste konventionen enligt regeringen tolkas så, att den får en rimlig me-
ning inom ramen för ett nationellt system. Vidare påpekades att artiklarna i
många fall var utformade så att det fanns utrymme för lämplighetsbedöm-
ning beträffande de åtgärder som staterna skall vidta.
Socialutskottet tillstyrkte förslaget att Sverige skulle godkänna konven-
tionen (bet. 1989/90:SoU28). Utskottet avstyrke dock att en reservation
skulle göras såvitt avsåg artikel 37 c. Några lagstiftningsåtgärder föreslogs
inte heller från utskottets sida. Riksdagen beslutade i enlighet med utskot-
tets hemställan (rskr. 350).
Vid sin behandling av propositionen inhämtade socialutskottet konstitu-
tionsutskottets yttrande. I sitt yttrande (1989/90:KU8y) behandlade konsti-
tutionsutskottet bl.a. artikel 3 i konventionen, enligt vilken barnets bästa
skall komma i främsta rummet vid alla åtgärder som rör barn. Principen
gäller alla åtgärder som vidtas av offentliga organ eller av privata sociala
välfärdsinstitutioner. I en motion som avgetts med anledning av proposi-
tionen yrkades att principen om barnets bästa skulle grundlagfästas. Kon-
stitutionsutskottet anförde att principen om barnets bästa är en av utgångs-
punkterna för den offentliga verksamheten i Sverige. Målsättningsstadgan-
det i 1 kap. 2 § regeringsformen gav uttryck för detta genom att det all-
männa åläggs att särskilt verka för social omsorg och trygghet och för en
god levnadsmiljö. Mot denna bakgrund saknades det enligt utskottet an-
ledning att ytterligare befästa principen genom en särskild målsättnings-
bestämmelse. Utskottet ansåg det inte heller påkallat att utöka bestämmel-
serna om grundläggande fri- och rättigheter i 2 kap. regeringsformen med
en bestämmelse om barnets bästa.
Konstitutionsutskottet yttrade sig också över motioner som berörde
lagstiftningsåtgärder gällande barnets skydd mot att utnyttjas i pornogra-
fiskt material, barnets skydd mot skadlig information samt barnets rätt att
få vetskap om sina föräldrar. Utskottet fann sig inte berett att i någon av
dessa delar förorda särskilda lagstiftningsåtgärder.
Utskottets bedömning
Utskottet vill inledningsvis framhålla att det självfallet måste vara Sveriges
skyldighet att uppfylla internationella åtaganden. I samband med att Sveri-
ge ansluter sig till en konvention måste därför noggrant övervägas vilka
konsekvenser anslutningen får för den svenska rättsordningen.
Som redovisats i det föregående har i Sverige enligt praxis två metoder
tillämpats för införlivande av internationella konventioner, transformering
och inkorporering. Utskottet har tidigare uttalat att båda metoderna kan
anses godtagbara från konstitutionell synpunkt (KU 1984/85:5 och
1984/85:4y). Vilken metod som skall användas får avgöras från fall till
fall. Av föregående redogörelse framgår vidare att utskottet uttalat att om
en konvention saknar svensk autentisk text bör huvudregeln vara att trans-
formationsmetoden används. När särskilda skäl talar för det, såsom exem-
pelvis att reglerna riktar sig till myndigheter eller särskilda grupper av
enskilda för vilka det inte kan antas innebära några svårigheter att ta del av
konventionstexten, kan även inkorporeringsmetoden godtas. I regel bör då
krävas en omsorgsfullt utarbetad officiell översättning. Så bör ovillkorli-
gen vara fallet om författningen riktar sig till en bredare allmänhet.
I nu föreliggande motioner aktualiseras frågan om införlivandet av FN:s
konvention om barnets rättigheter i svensk rätt. Av föregående redogörelse
framgår att utskottet tidigare har intagit den ståndpunkten att konventioner
om mänskliga rättigheter i allmänhet inte kan anses lämpade för direkt
tillämpning av svenska domstolar och myndigheter. Utskottet har härvid
bl.a. hänvisat till 1973 års fri- och rättighetsutredning (SOU 1975:75), som
bl.a. pekat på att konventionstexterna är svåröverskådliga och svårtill-
gängliga och att de ofta bygger på en terminologi som varken är enhetlig
eller anpassad till svensk lagstiftningsteknik. I samband med beredningen
av förslaget om inkorporering av Europakonventionen angående skydd för
de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna framhölls att
denna emellertid intog en sådan särställning bland konventionerna om
mänskliga rättigheter att den i inkorporeringshänseende borde behandlas
på annat sätt än övriga konventioner (prop. 1993/94:117 s. 34). Bland
annat pekades på att Europakonventionen bygger på en utpräglat juridisk
grund, med prövning i domstol på talan av enskild. Konventionens be-
stämmelser hade också kommit att preciseras genom konventionsorganens
kontinuerliga praxisbildande verksamhet. Som redovisats gjorde konstitu-
tionsutskottet ingen annan bedömning i fråga om Europakonventionens
särställning i inkorporeringshänseende i förhållande till andra konventio-
ner om mänskliga rättigheter (bet. 1993/94:KU24).
Enligt utskottets mening saknas anledning att gå ifrån den av utskottet
tidigare intagna ståndpunkten att konventioner om mänskliga rättigheter i
allmänhet inte kan anses lämpade för direkt tillämpning av svenska dom-
stolar och myndigheter. Vad gäller FN:s konvention om barnets rättigheter
saknas skäl att anse att den, såsom Europakonventionen, intar en särställ-
ning i inkorporeringshänseende. Utskottet är, utifrån de synpunkter utskot-
tet har att företräda, därför inte berett att för närvarande förorda en inkor-
porering av barnkonventionen. Däremot vill utskottet framhålla att det är
av väsentlig betydelse att det fortlöpande sker en kontroll av att svensk
lagstiftning och praxis stämmer överens med konventionens bestämmelser.
Ett översynsarbete pågår för närvarande på utlänningslagstiftningens om-
råde. Enligt utskottets mening finns dock anledning för socialutskottet att
nu föreslå en bred översyn av om svensk lagstiftning och praxis stämmer
överens med konventionens bestämmelser. En sådan översyn bör även
avse den nu föreliggande svenska översättningen av konventionstexten.
Stockholm den 21 november 1995
På konstitutionsutskottets vägnar
Birgit Friggebo
I beslutet har deltagit: Birgit Friggebo (fp), Kurt Ove Johans-
son (s), Catarina Rönnung (s), Anders Björck (m), Ingvar
Johnsson (s), Widar Andersson (s), Birger Hagård (m), Tone
Tingsgård (s), Birgitta Hambraeus (c), Björn von Sydow (s),
Jerry Martinger (m), Barbro Hietala Nordlund (s), Kenneth
Kvist (v), Pär-Axel Sahlberg (s), Inger René (m), Peter Eriks-
son (mp) och Håkan Holmberg (fp).
Avvikande mening
Kenneth Kvist (v) och Peter Eriksson (mp) anser att den del av utskottets
yttrande i avsnittet Utskottets bedömning som börjar med "I nu förelig-
gande" och slutar med "av konventionstexten" bort ha följande lydelse:
I nu föreliggande motioner aktualiseras frågan om införlivandet av FN:s
konvention om barnets rättigheter i svensk rätt. Utskottet konstaterar att
det nu kan pekas på flera allvarliga fall där Sveriges åtaganden enligt
barnkonventionen inte uppfyllts. För närvarande pågår en viss översyn av
svensk lagstiftnings överensstämmelse med konventionens bestämmelser,
bl.a. på utlänningslagstiftningens område. Enligt utskottets mening kan
emellertid ytterligare transformeringsåtgärder inte anses tillräckliga. I
stället bör konventionens status och betydelse i svensk rätt markeras ge-
nom en inkorporering. Endast genom denna metod får konventionen fullt
genomslag i svensk rättstillämpning. Utskottet anser därför att en utred-
ning nu bör tillsättas med uppgift att lägga fram ett förslag om inkorpore-
ring av barnkonventionen. I utredningens uppdrag bör bl.a. ingå att se över
den svenska översättningen av konventionstexten. Mot bakgrund av att det
för närvarande förekommer allvarliga brister i Sveriges efterlevnad av
konventionen, är det enligt utskottets mening angeläget att utredningsarbe-
tet bedrivs skyndsamt.