dels proposition 1995/96:60 om
insättningsgaranti,
dels tre motioner som har väckts med
anledning av propositionen.
Sammanfattning
Utskottet tillstyrker regeringens
förslag om införande av ett system för
garanti för insättningar hos banker och
vissa värdepappersbolag. Systemet skall
träda i kraft den 1 januari 1996.
Som medlem i EU är Sverige skyldigt
att införa ett sådant system i enlighet
med ett EG-direktiv. Behovet av
reglering inom EU på detta område har
sitt ursprung i principen om en enda
auktorisation av kreditinstitut med
åtföljande etableringsfrihet. När
banker får etablera filialer i andra
länder och därigenom bidra till ökad
konkurrens och effektivitet har det
ansetts som viktigt att en gemensam
lägsta nivå för insättarnas skydd
genomförs.
Bland annat mot bakgrund av att alla
banker skall omfattas av ett och samma
system skall systemet drivas i
offentlig regi. Garantisystemet skall
omfatta insättningar på konto i bank
upp till 250 000 kr per insättare och
bank. Insättningen skall vara nominellt
bestämd och tillgänglig för insättaren
med kort varsel. En utvidgning av
systemet till att omfatta även
kortvariga behållningar överstigande
250 000 kr, t.ex. likvider vid
fastighetsförsäljning och utfallande
livräntor, förordas i en reservation
(mp). Införande av självrisk föreslås i
en annan reservation (m).
Bankerna skall svara för
finansieringen av insättningsgarantin
och belastas därför med avgifter som
motsvarar de beräknade årliga
kostnaderna för systemet på lång sikt.
De årliga avgifterna för banksystemet
som helhet skall uppgå till ett belopp
motsvarande 0,25 procent av det
garanterade insättningsbeloppet eller
cirka en miljard kronor per år till
dess behållningen på ett konto i
Riksgäldskontoret uppgår till 2,5
procent av det garanterade
insättningsbeloppet. Därefter skall
avgifterna reduceras till ett belopp
motsvarande 0,1 procent av det
garanterade insättningsbeloppet. Den
enskilda bankens avgift relateras till
hur stor risken kan vara för att den
fallerar. I en reservation (m) förordas
en långsammare uppbyggnad av kontot;
den årliga avgiften borde därför
begränsas till 0,15 procent till dess
behållningen uppgår till 2,5 procent av
det garanterade beloppet.
Utskottet avstyrker vidare - med
hänvisning till pågående utredning i
frågan - en motion med begäran om en
lag om vårdslös kreditgivning.
Propositionen
I proposition 1995/96:60 föreslås att
riksdagen
1. antar regeringens förslag till
lag om insättningsgaranti,
2.
3. antar regeringens förslag till
lag om skatteregler för ersättning från
insättningsgaranti,
4.
3. antar regeringens förslag till lag
om ändring i sekretesslagen (1980:100),
4. antar regeringens förslag till lag
om ändring i bankrörelselagen
(1987:617),
5. antar regeringens förslag till lag
om ändring i konkurslagen (1987:672),
6. antar regeringens förslag till lag
om ändring i lagen (1988:1385) om
Sveriges riksbank,
7. antar regeringens förslag till lag
om ändring i lagen (1990:325) om
självdeklaration och kontrolluppgifter,
8. antar regeringens förslag till lag
om ändring i lagen (1994:2015) om
ändring i lagen (1991:981) om
värdepappersrörelse,
9. godkänner den huvudsakliga
inriktningen för Bankstödsnämndens
verksamhet med det svenska systemet för
garanti för insättningar i enlighet med
vad regeringen förordar,
10. godkänner vad regeringen föreslår
angående finansieringen av
Bankstödsnämndens administration av
verksamheten med det svenska systemet
för garanti för insättningar,
11. bemyndigar regeringen att låta
Bankstödsnämnden låna medel i
Riksgäldskontoret enligt de riktlinjer
som regeringen förordar.
Lagförslagen har granskats av Lagrådet.
Lagförslag 5 behandlas av
samordningsskäl i betänkande
1995/96:NU9 om ökad bankkonkurrens.
Vvriga lagförslag återges i bilaga 1.
Motionerna
De motioner som väckts med anledning av
propositionen är följande:
1995/96:N5 av Karin Falkmer m.fl. (m)
vari yrkas att riksdagen
1. som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om
självrisk,
2. som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om
banksystemets avgifter.
1995/96:N6 av Bo Lundgren (m) vari
yrkas att riksdagen hos regeringen
begär förslag om en lag om vårdslös
kreditgivning i enlighet med vad som
anförts i motionen.
1995/96:N7 av Eva Goës m.fl. (mp) vari
yrkas att riksdagen hos regeringen
begär förslag om utvidgat insättarskydd
för kortvariga större behållningar.
Utskottet
EG-direktivet om system för garanti för
insättningar
EG antog i maj 1994 ett direktiv
(94/19/EG) om system för garanti för
insättningar. I direktivet anges att
syftet med att införa garantisystem är
att skydda insättares medel hos ett
kreditinstitut vid finansiella kriser.
Utöver detta syfte kan garantisystemet
sägas ha en stabilitetsbevarande
funktion. Genom direktivet kan olika
nationella system till skydd för
insättares medel hos kreditinstitut
harmoniseras.
Kraven på införlivande av direktivets
bestämmelser med den nationella
lagstiftningen är begränsade till
garantisystemets huvudkomponenter,
såsom t.ex. garantins omfattning och
ersättningsnivå, värdlandets behandling
av filialer till kreditinstitut från
andra medlemsländer och tredje land
samt formerna för framställande av krav
på och erhållande av ersättning.
Direktivet innehåller endast
minimiregler. Medlemsländerna ges stor
frihet att utforma sina garantisystem
utifrån nationellt betingande
förhållanden.
Målsättningen för garantisystemen
skall enligt direktivet vara att det
inom en kort tid skall kunna betalas ut
ersättning till en insättare på grund
av att de insatta medlen har förklarats
indisponibla till följd av ett
kreditinstituts finansiella situation.
Garantisystemen skall omfatta varje
insättares samlade behållning i ett
enskilt kreditinstitut och täcka ett
belopp som motsvarar minst 20 000 ecu
(för närvarande ca 170 000 kr).
Direktivet ger möjlighet att förena
garantin med en självrisk som inte får
överstiga 10 procent av det för en
insättare bestämda ersättningsbeloppets
storlek. Garantin skall enligt
huvudregeln infrias inom tre månader
från att det konstateras att insättarna
är förhindrade att disponera sina medel
på grund av att kreditinstitutets
finansiella ställning omöjliggör
betalningen.
Enligt direktivet skall de anslutna
kreditinstituten svara för
finansieringen av garantisystemen.
Allmänt om regeringens förslag
I propositionen föreslås en lag om
insättningsgaranti. Det primära syftet
med att införa ett system för garanti
för insättningar är att stärka
konsumentskyddet för allmänhetens
insättningar i bank och komplettera den
övriga skyddsreglering som omger
bankerna, konstaterar regeringen.
Som medlem i EU är Sverige skyldigt
att införa ett system för
insättningsgaranti i enlighet med EG-
direktivet. Behovet av reglering inom
EU på detta område har sitt ursprung i
principen om en enda auktorisation av
kreditinstitut med åtföljande
etableringsfrihet. När banker får
etablera filialer i andra länder och
därigenom bidra till ökad konkurrens
och effektivitet har det ansetts som
viktigt att en gemensam lägsta nivå för
insättarnas skydd införs.
Den svenska insättningsgarantin skall,
i linje med direktivets minimiregler, i
huvudsak inriktas mot ett renodlat
konsumentskydd. Bland annat mot
bakgrund av att alla banker föreslås
bli omfattade av ett och samma system
bör systemet drivas i offentlig regi,
sägs det i propositionen.
Det finns enligt regeringen inget
hinder mot att garantisystemet träder i
kraft medan det statliga bankstödet
kvarstår. Något ersättningsfall torde
emellertid inte komma att aktualiseras
så länge det statliga åtagandet
kvarstår.
Det svenska garantisystemet föreslås
omfatta insättningar på konto i bank
upp till 250 000 kr per insättare och
bank. För att en insättning skall
omfattas av insättningsgarantin krävs
att den är nominellt bestämd och
tillgänglig för insättaren med kort
varsel.
Bankerna skall svara för
finansieringen av insättningsgarantin
och därför belastas med avgifter som
motsvarar de beräknade årliga
kostnaderna för systemet på lång sikt.
De årliga avgifterna för banksystemet
som helhet föreslås uppgå till ett
belopp motsvarande 0,25 procent av det
garanterade insättningsbeloppet eller
cirka en miljard kronor om året. Detta
avgiftsuttag föreslås pågå till dess
behållningen uppgår till 2,5 procent
av det garanterade insättningsbeloppet.
Därefter skall avgifterna för
banksystemet som helhet uppgå till ett
belopp motsvarande 0,1 procent av det
garanterade insättningsbeloppet. Den
enskilda bankens avgift föreslås bli
relaterad till hur stor risken kan vara
för att den fallerar. För att systemet
skall vara trovärdigt behöver
avgiftsuttaget kompletteras med en
upplåningsrätt. Bankstödsnämnden skall
enligt förslaget därför bemyndigas att
låna medel i Riksgäldskontoret för att
kunna betala ut ersättning till
insättare. Vid eventuella fallissemang
kommer systemet först att belastas med
kostnader i samband med att ersättning
betalas ut till insättarna. Senare
kommer sy-stemet delvis att kompenseras
i anslutning till att
konkursförfarandet avslutas. Om
tillgångarna i systemet inte är
tillräckliga för de utbetalningar som
krävs lånas medel upp i avvaktan på att
den fallerande bankens tillgångar
realiseras och garantisystemet får sin
andel.
Garantisystemet får endast tas i
anspråk när en domstol försatt en bank
i konkurs eller då en behörig utländsk
myndighet förklarat att insättningarna
i en bank, vars filial anslutit sig
till det svenska garantisystemet, är
indisponibla. Ersättning skall betalas
ut till berörda insättare senast inom
tre månader från dagen för
konkursbeslutet eller förklaringen.
Motsvarande regler föreslås gälla även
för vissa värdepappersbolag som tar
emot insättningar.
De nya reglerna skall träda i kraft
den 1 januari 1996.
Ansvar för vårdslös kreditgivning
Tre motioner har väckts med anledning
av propositionen. I motion 1995/96:N6
(m) tas upp frågan om straffrättsligt
ansvar för vårdslös kreditgivning. För
att garantisystemet och statens ansvar
att ingripa vid omfattande problem inom
den finansiella sektorn inte skall leda
till en mindre noggrann kreditprövning
bör, anser motionären, kraven på de
ansvariga personerna skärpas. En
särskild strafflagstiftning om vårdslös
kreditgivning borde därför införas. Det
är enligt motionären inte fråga om att
rubricera dåliga affärsmässiga beslut
som brott i straffrättslig mening utan
förslaget syftar till att införa
straffsanktioner när kreditprövningen
som sådan är bristfällig.
Mot bakgrund av de befintliga
kunskaper om de skeenden som ledde fram
till den svenska bankkrisen beslutade
regeringen i juni 1995 att tillsätta en
kommitté med uppdrag att göra en
översyn av statens tillsyn över framför
allt banker och kreditmarknadsbolag.
Kommittén skall utreda behovet av
ändringar i bl.a. tillsynens innehåll
och inriktning på bankområdet. Av
direktiven (dir. 1995:86) framgår att
kommittén också bör göra en genomgång
av det nuvarande straffrättsliga
regelverket beträffande vårdslös
kreditgivning och lämna de förslag som
den anser behövs. Förslag till
kriminalisering skall dock föregås av
en noggrann analys, där olika intressen
skall vägas mot varandra.
Utredningsarbetet skall vara avslutat
före utgången av år 1996, och om
möjligt skall kommittén avlämna
delbetänkanden.
Bankkrisen visade på klara brister i
noggrannhet vid kreditgivning.
Utskottet anser att stabiliteten i
kreditsystemet och därmed också i ett
garantisystem för insättning i
förlängningen är beroende av kvaliteten
i kreditgivningen. Det förslag som förs
fram i motion 1995/96:N6 (m) kommer att
tas upp till prövning av den tillsatta
utredningen. Mot denna bakgrund bör
motionen, enligt utskottets mening,
inte påkalla någon riksdagens vidare
åtgärd. Den avstyrks därför.
Insättarskydd för kortvariga större
behållningar
I motion 1995/96:N7 (mp) framhålls som
angeläget att även kortvariga
behållningar som överstiger 250 000 kr
skall skyddas av insättningsgarantin.
Som exempel anför motionärerna likvider
vid fastighetsförsäljning och
utfallande livräntor. De anser att
frågan bör utredas ytterligare, och att
regeringen därefter bör lägga fram
förslag om utvidgning av
insättarskyddet till att omfatta även
sådana behållningar.
Frågan om hur kortvariga större
behållningar i samband med betalningar
skall behandlas berörs inte i EG:s
direktiv. Regeringen konstaterar i
propositionen att sådana behållningar
har stor privatekonomisk och därmed
social betydelse. Detta kan gälla många
slag av betalningar, t.ex. vid
bostadsöverlåtelser och utfallande
livförsäkringar. Om det görs undantag
från beloppsgränsen för den typen av
behållningar, vilket enligt regeringen
i och för sig kan betraktas som
önskvärt, måste undantaget omges med
tydliga regler för att systemet inte
skall luckras upp och förfelas. Att
avgränsa vad som ryms inom ett socialt
kriterium innebär ett betydande mått av
godtycklighet, och stora svårigheter
kan förutses vid den kontroll som måste
kunna göras. Med dessa utgångspunkter
stannar regeringen vid att
garantisystemet inte bör omfatta
placeringar av nu aktuellt slag.
Utskottet är medvetet om den risk för
negativa sociala konsekvenser som
påtalas i motion 1995/96:N7 (mp).
Samtidigt gäller, som tidigare
redovisats, att insättarskyddet skall
utgöra ett grundskydd från
konsumentsynpunkt. Stora behållningar,
om än tillfälliga, kräver då ökad
medvetenhet hos insättarna om
eventuella risker. I likhet med
regeringen anser därför utskottet att
systemet i dess föreslagna utformning
svårligen kan omfatta ett utvidgat
insättarskydd i enlighet med
motionärernas förslag. Motionen
avstyrks med det sagda.
Självrisk i garantisystemet
Enligt regeringens förslag skall ingen
självrisk tas ut från insättarna i
samband med utbetalningar av ersättning
från garantisystemet. Enligt vad som
sägs i motion 1995/96:N5 (m) minskar
frånvaron av självrisk i garantisy-
stemet bankkundernas motiv att reagera
om en bank uppenbart ökar sitt
risktagande. Den uteblivna självrisken
kan därför komma att medföra att
kundernas val av bank präglas av
passivitet. I motionen föreslås att en
självrisk på 5 procent skall införas så
att 95 procent av det insatta beloppet
skyddas till dess ersättningen uppgår
till 250 000 kr.
Som redovisats inledningsvis medger EG-
direktivet (artikel 7) att en självrisk
om högst 10 procent av en enskild
insättares garanterade insättning vid
ett ersättningstillfälle tas ut.
Utskottet har inhämtat att några
medlemsländer i sina garantisystem
också har infört en självrisk av
varierande storlek. Dessa länders
garantisystem skiljer sig emellertid
såväl sinsemellan som från det
föreslagna svenska systemet, varför en
jämförelse utifrån dessa länders
erfarenheter svårligen kan göras.
Både Riksbanken och Finansinspektionen
har föreslagit att en självrisk på 5
procent skall införas. Regeringen
påpekar dock i propositionen att det är
svårt att utvärdera behovet av en
självrisk i systemet. Eftersom det är
en uttalad anledning för införandet av
garantisystemet att de flesta insättare
har relativt svårt att göra bedömningar
av bankernas kreditvärdighet, finner
regeringen att tillräckliga skäl saknas
för att motivera en självrisk med att
insättarna skall förmås öka sin
vaksamhet rörande förändringar i
bankernas risktagande. Förekomsten av
självrisk kan dessutom, anser
regeringen, öka risken för att
bankmedlen tas ut på ett tidigt stadium
vid tendens till oro för att inte ett
belopp motsvarande självrisken skall gå
förlorat. Eftersom insättarna generellt
sett inte kan antas ha förmågan att
bedöma det finansiella tillståndet i
bankerna finns det risk för att ett
sådant uttagsbeteende grundas på
felaktiga antaganden vilket vore
allvarligt och måste undvikas så långt
det är möjligt, sägs det i
propositionen. Regeringen menar därför
att en självrisk inte bör införas i
garantisystemet.
Även om det finns goda skäl för
införande av en självrisk instämmer
utskottet i regeringens bedömning att
dessa skäl inte överväger nackdelarna.
Mot den bakgrunden tillstyrker
utskottet regeringens förslag i denna
del och avstyrker det nu aktuella
yrkandet i motion 1995/96:N5 (m).
Avgiftens storlek
Som tidigare nämnts skall bankerna
svara för finansieringen av
insättningsgarantin. Sammanlagt skall
årligen avgifter till ett belopp som
motsvarar 0,25 procent av det
garanterade insättningsbeloppet - eller
cirka en miljard kronor - inbetalas
till Bankstödsnämnden och placeras på
ett räntebärande konto i
Riksgäldskontoret. Den enskilda bankens
avgift skall relateras till risken för
att banken fallerar.
I motion 1995/96:N5 (m) hävdas att
fonduppbyggnaden bör spridas ut över en
längre tidsperiod. Om bankernas
avgifter är alltför höga kan det enligt
motionärerna leda till ökade
räntemarginaler, vilket i sin tur kan
medföra en överströmning till andra
sparformer. Det föreslås därför i
motionen att den årliga avgiften skall
begränsas till 0,15 procent av
garanterat insättningsbelopp till dess
behållningen på kontot i
Riksgäldskontoret uppgår till 2,5
procent av det garanterade beloppet.
Därefter skall avgiften - liksom i
regeringens förslag - vara 0,1 procent
av insättningsbeloppet.
I överensstämmelse med EG-direktivet
skall garantisystemet bekostas av de
banker som omfattas av systemet.
Avgifterna skall motsvara de förväntade
årliga kostnaderna för garantisystemet,
vilket huvudsakligen bestäms av de
förväntade kostnaderna i samband med
eventuella ersättningsfall.
Enligt översiktliga beräkningar i
departementspromemorian
Insättningsgaranti (Ds 1995:3)
uppskattas systemets förväntade årliga
kostnader över en tioårsperiod till i
genomsnitt knappt en miljard kronor.
Enligt en annan översiktlig beräkning
uppskattas det garanterade
insättningsbeloppet till ungefär 400
miljarder kronor. Sålunda motsvarar den
årliga kostnaden på knappt en miljard
kronor närmare 0,25 procent av det
garanterade insättningsbeloppet. Vid
uppskattningen av denna kostnad har
till viss del erfarenheter från det
amerikanska garantisystemet använts.
Det har ansetts vara av värde att
speciellt studera detta system eftersom
det varit i bruk längst tid, sedan år
1933, och haft det största antalet
ersättningsfall. Enligt regeringen bör
det svenska garantisystemet ha en
liknande konstruktion som det
amerikanska med avseende på en målsatt
behållning på nämndens konto i
Riksgäldskontoret som utlöser en
sänkning av avgiftsnivån. De
amerikanska instituten har sedan år
1992 betalat individuella avgifter på
mellan 0,23 och 0,31 procent av total
domestic deposits beroende på
institutens individuella risktagande
och finansiella tillstånd. Den
amerikanska garantifonden har nyligen
nått sin målsatta behållning, och
avgifterna kommer därför att reduceras.
Utskottet har inhämtat uppgifter om
den årliga avgiften i ett flertal
länder. De offentliga och privata
garantisystem i andra länder som bygger
på fondering tillämpar i allmänhet
årliga fasta avgifter som tas ut till
dess att fondens tillgångar nått en
viss storlek. Förutom i Förenta
staterna gäller detta t.ex. i
Frankrike, Italien, Luxemburg,
Nederländerna och Österrike. I Tyskland
tillämpas en kombination av årliga
avgifter och en anslutningsavgift. I
vissa länder utfärdar bankerna
garantier att i efterhand bidra till
systemet. Även viktiga förhållanden när
det gäller värdet av garantiåtagandet
kan skilja sig åt markant, t.ex.
beträffande garanterad inlåningsvolym,
banksy-stemets struktur och tillstånd
samt bestämmelser rörande hantering av
rekonstruktion av insolventa institut.
En rättvisande jämförelse av
avgiftsnivåer mellan olika länder låter
sig därför knappast göras.
Utskottet delar regeringens
uppfattning att det totala årliga
avgiftsuttaget från banksystemet bör
uppgå till 0,25 procent av det totala
garanterade insättningsbeloppet upp
till den målsatta nivån. Som redovisats
motsvarar beräkningarna av systemets
förväntade årliga kostnader närmare
0,25 procent av det garanterade
insättningsbeloppet. Denna beräkning
ligger i linje, så långt en jämförelse
kan göras, med avgiften i de flesta
andra länder som tillämpar ett system
med förskottsbetalning.
Det anförda innebär att utskottet
tillstyrker regeringens förslag i denna
del och avstyrker motion 1995/96:N5 (m)
såvitt här är i fråga.
Övriga frågor
Enligt EG-direktivets artikel 2 gäller
att insättningar som ett kreditinstitut
har gjort i eget namn och för egen
räkning i ett annat kreditinstitut inte
skall omfattas av återbetalning från
garantisystem. Från bestämmelsen görs
inga undantag.
I 2 § i regeringens förslag till lag
om insättningsgaranti definieras
institut som en svensk bank eller ett
utländskt bankföretag eller ett svenskt
värdepappersbolag eller utländskt
värdepappersföretag som har tillstånd
att ta emot kunders medel på konto.
Enligt 5 § i lagförslaget kan ett
institut som omfattas av garantin inte
få ersättning enligt garantin.
En tolkning av 5 § ger rimligtvis vid
handen att institut som inte omfattas
av garantin kan komma i fråga för
ersättning. Med en sådan tolkning
skulle t.ex. utländska bankföretag
eller utländska värdepappersföretag som
står utanför ett garantisystem kunna
kräva att omfattas av garantin i
egenskap av insättare. Det är enligt
utskottets mening tveksamt om 5 § i här
angiven lydelse står i överensstämmelse
med artikel 2 i EG-direktivet. Med den
föreslagna lydelsen i propositionen
undanröjs visserligen eventuella
svårigheter med en definiering av de
olika typer av utländska företag som
kan komma i fråga för garantin. De
relativa fördelar en enkelhet i
systemet innebär kan emellertid, menar
utskottet, inte anses överväga de
nackdelar det skulle innebära att
oklarhet kan komma att råda om vissa
utländska företags rätt till ersättning
enligt garantin. Härutöver anser
utskottet att full och tydlig
överensstämmelse med artikel 2 i
direktivet bör eftersträvas. Utskottet
föreslår därför en ändring av 5 § i
regeringens förslag. Ändringen innebär
att den aktuella lydelsen i
lagrådsremissen införs i lagen. I
bilaga 2 har den nu aktuella ändringen
klargjorts.
Utskottet behandlar slutligen två
tolkningsfrågor beträffande
insättningsgarantin. Av 2 § punkt 3 i
lagförslaget framgår att garantin avser
insättningar där tillgodohavandena är
nominellt bestämda och som är
tillgängliga för insättaren med kort
varsel. Alla slag av konton i bank som
uppfyller nämnda kriterier skall
omfattas. I propositionen (s. 56)
konstateras att bl.a. konton som har
uppsägningstid men som ändå kan
disponeras av insättare, om än till en
kostnad i form av uttagsavgifter, skall
omfattas av garantisystemet. Därefter
sägs följande i propositionen:
Sparkonton i bank till fast ränta där
beloppet är bundet viss period, dvs.
uttag kan inte göras före periodens
utgång, uppfyller inte kriteriet att
vara tillgänglig med kort varsel, dvs.
likvid. Även om dessa konton är
förenade med rätt till förtidsinlösen
skall de inte omfattas av garantin om
insättningen löper till fast ränta och
aktuell kontobehållning vid förtida
uttag beror av förändringar i
marknadsräntorna.
Det nu sagda i propositionen skulle
kunna tolkas så att enbart den
omständigheten att kontot löper med
fast ränta diskvalificerar insättningen
från garantin. Utskottet vill
understryka att vad som bör undantas i
detta sammanhang är konton där
behållningen varierar med gällande
ränteläge, dvs. sådana konton som i
grundläggande mening har samma
ekonomiska egenskaper som t.ex.
bankcertifikat. Det innebär att i vissa
fall även konton med fast eller bunden
ränta kan omfattas av garantin men att
ett konto faller utanför garantin om
den bundna räntan medför att
insättningen inte kan anses nominellt
bestämd eller om behållningen inte är
tillgänglig med kort varsel.
På samma sida i propositionen sägs
vidare att annan egenskap som bör
känneteckna skyddsvärda kontoslag är
att insättaren skall ha möjlighet att
fortlöpande sätta in medel på kontot .
Något sådant krav för att ett konto
skall omfattas av garantin uppställs
inte i EG-direktivet. Enligt utskottets
mening kan ett kontoslag vara
skyddsvärt från
insättningsgarantisynpunkt även om
insättaren inte tillåts göra
fortlöpande insättningar, förutsatt att
övriga kontovillkor överensstämmer med
de rekvisit som upptagits i lagen.
I övrigt tillstyrker utskottet
regeringens förslag i de delar som inte
berörts av utskottet i det föregående.
Av samordningsskäl framlägger dock
utskottet regeringens förslag till lag
om ändring i konkurslagen (1987:672) i
betänkande 1995/96:NU9 om ökad
bankkonkurrens.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande ansvar för
vårdslös kreditgivning
att riksdagen avslår motion
1995/96:N6,
2. beträffande insättarskydd för
kortvariga större behållningar
att riksdagen avslår motion
1995/96:N7,
res. 1 (mp)
3. beträffande självrisk i
garantisystemet
att riksdagen avslår motion
1995/96:N5 yrkande 1,
res. 2 (m)
4. beträffande avgiftens
storlek
att riksdagen med avslag på motion
1995/96:N5 yrkande 2 antar det i
proposition 1995/96:60 framlagda
förslaget till lag om
insättningsgaranti såvitt avser 12
§,
res. 3 (m)
5. beträffande förslaget till
lag om insättningsgaranti i övrigt
att riksdagen antar det i
proposition 1995/96:60 framlagda
förslaget till
lag om insättningsgaranti i den mån
det inte omfattas av utskottets
hemställan i det föregående, dock
med den ändringen att 5 § erhåller
lydelse enligt Utskottets förslag i
bilaga 2,
6. beträffande övriga
lagförslag
att riksdagen antar de i
proposition 1995/96:60 framlagda
förslagen till
a) lag om skatteregler för
ersättning från insättningsgaranti,
b) lag om ändring i
sekretesslagen (1980:100),
c) lag om ändring i
bankrörelselagen (1987:617),
d) lag om ändring i lagen
(1988:1385) om Sveriges riksbank,
e) lag om ändring i lagen (1990:325)
om självdeklaration och
kontrolluppgifter,
f) lag om ändring i lagen
(1994:2015) om ändring i lagen
(1991:981) om värdepappersrörelse,
7. beträffande Bankstödsnämndens
verksamhet med garantisystemet
att riksdagen med bifall till
proposition 1995/96:60 momenten 9
och 10
dels godkänner den i propositionen
angivna huvudsakliga inriktningen
för Bankstödsnämndens verksamhet
med det svenska systemet för
garanti för insättningar,
dels godkänner den i propositionen
angivna finansieringen av Bank
stödsnämndens administration av
verksamheten med det svenska sy-
stemet för garanti för
insättningar,
8. beträffande upplåningsrätt i
samband med ersättningsfall
att riksdagen med bifall till
proposition 1995/96:60 moment 11
bemyndigar regeringen att låta
Bankstödsnämnden låna medel i
Riksgäldskontoret i enlighet med de
riktlinjer som anges i
propositionen.
Stockholm den 21 november 1995
På näringsutskottets vägnar
Birgitta Johansson
I beslutet har deltagit: Birgitta
Johansson (s), Christer Eirefelt (fp),
Karin Falkmer (m), Bo Bernhardsson (s),
Kjell Ericsson (c), Sylvia Lindgren
(s), Chris Heister (m), Barbro
Andersson (s), Lennart Beijer (v),
Marie Granlund (s), Ola Karlsson (m),
Eva Goës (mp), Göran Hägglund (kds),
Dag Ericson (s), Laila Bäck (s), Sten
Tolgfors (m) och Frank Lassen (s).
Reservationer
1. Insättarskydd för kortvariga större
behållningar (mom. 2)
Eva Goës (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande
på s. 6 som börjar med Utskottet är
och slutar med det sagda bort ha
följande lydelse:
Frågan om skyddet för kortvariga
större behållningar rymmer en social
dimension men är viktig även från rent
principiella utgångspunkter. Denna typ
av behållningar berörs inte i EG:s
direktiv. Som motionärerna anför kan
behållningarna, inte minst när det
gäller likvider i samband med
bostadsöverlåtelser, ha en stor
privatekonomisk och därmed social
betydelse. Detta kan även gälla andra
slag av betalningar, t.ex. utfallande
livförsäkringar. Utskottet konstaterar
att Konsumentverket i sitt
remissyttrande har förordat att dessa
tillfälliga stora kontobehållningar
skall vara garanterade fullt ut.
Det vore enligt utskottets mening
olyckligt om normalt säkra
betalningsmetoder skulle komma att
överges till förmån för mer
komplicerade eller i realiteten mer
osäkra metoder på grund av ett
begränsat insättarskydd. Utskottet är
medvetet om de administrativa
svårigheter som en utvidgning av
skyddet i detta avseende kan komma att
medföra men anser att problemen inte
har analyserats i sin helhet. Som
anförs i motionen är det inte minst av
konsumentskäl angeläget att frågan
utreds ytterligare. Regeringen bör
därför återkomma till riksdagen med
förslag om utvidgat insättarskydd för
kortvariga större behållningar i
enlighet med vad som sägs i motion
1995/96:N7 (mp). Vad utskottet anfört
med anledning av denna motion bör
riksdagen som sin mening ge regeringen
till känna.
dels att utskottets hemställan under 2
bort ha följande lydelse:
2. beträffande insättarskydd för
kortvariga större behållningar
att riksdagen med bifall till
motion 1995/96:N7 som sin mening
ger regeringen till känna vad
utskottet anfört.
2. Självrisk i garantisystemet (mom. 3)
Karin Falkmer, Chris Heister, Ola
Karlsson och Sten Tolgfors (alla m)
anser
dels att den del av utskottets yttrande
som börjar på s. 6 med Även om och
slutar på s. 7 med motion 1995/96:N5
(m) bort ha följande lydelse:
Bankkundernas vaksamhet är enligt
utskottets mening en av flera faktorer
som medverkar till ett disciplinerat
banksystem. Det är därför av vikt att
lagstiftningen på bankområdet utformas
så att denna vaksamhet uppmuntras.
EG-direktivet medger en självrisk om
högst 10 procent av en enskild
insättares garanterade insättning vid
ett ersättningstillfälle. I motsats
till regeringen föreslår flera tunga
remissinstanser, bl.a. Riksbanken och
Finansinspektionen, att en självrisk
skall införas. Som anförs i motion
1995/96:N5 (m) är det väsentligt att
bankkunderna har incitament för sin
vaksamhet. Trots vad som påstås i vissa
sammanhang saknar kunderna inte
möjlighet att inhämta kunskap om
bankernas finansiella ställning.
Införande av en självrisk i
garantisystemet skulle enligt
utskottets mening ytterligare uppmuntra
bankkunderna att ta del av tillgänglig
information. Utskottet delar heller
inte regeringens farhågor när det
gäller risken för ett oönskat
uttagsbeteende grundat på felaktiga
antaganden. Regeringen bör återkomma
till riksdagen med förslag om införande
av en självrisk om 5 procent i enlighet
med vad som föreslås i nyssnämnda
motion. Vad utskottet här anfört bör
riksdagen som sin mening ge regeringen
till känna.
dels att utskottets hemställan under 3
bort ha följande lydelse:
3. beträffande självrisk i
garantisystemet
att riksdagen med bifall till
motion 1995/96:N5 yrkande 1 som sin
mening ger regeringen tilll känna
vad utskottet anfört.
3. Avgiftens storlek (mom. 4)
Karin Falkmer, Chris Heister, Ola
Karlsson och Sten Tolgfors (alla m)
anser
dels att den del av utskottets yttrande
på s. 8 som börjar med Utskottet
delar och slutar med i fråga bort ha
följande lydelse:
En avgift på 0,25 procent av
garanterat belopp kan enligt utskottets
mening inte anses vara en försumbar
kostnad för bankerna. Alltför höga
bankavgifter kan leda till ökade
räntemarginaler. Detta kan i sin tur
komma att medföra en oönskad
överströmning till andra sparformer.
För att svenska kreditinstitut inte
skall belastas med konkurrenshämmande
stora avgiftsuttag, bör uppbyggnaden av
kontot hos Riksgäldskontoret därför
spridas ut över en längre tidsperiod än
vad regeringen föreslår. Som anförs i
motion 1995/96:N5 (m) bör den årliga
avgiften begränsas till 0,15 procent av
garanterat insättningsbelopp till dess
behållningen på kontot i
Riksgäldskontoret uppgår till 2,5
procent av det garanterade beloppet.
Därefter bör avgiften vara 0,1 procent
av garanterat belopp. Med ett beslut i
enlighet härmed blir det aktuella
yrkandet i motion 1995/96:N5 (m) helt
tillgodosett.
dels att utskottets hemställan under 4
bort ha följande lydelse:
4. beträffande avgiftens storlek
att riksdagen med bifall till
motion 1995/96:N5 yrkande 2 antar
det i proposition 1995/96:60
framlagda förslaget till lag om
insättningsgaranti såvitt avser 12
', dock med den ändringen att
siffrorna 0,25 i andra stycket
skall bytas ut mot siffrorna
0,15 .
Regeringens lagförslag
1 Förslag till lag om
insättningsgaranti
2 Förslag till lag om skatteregler för
ersättning från
insättningsgaranti
3 Förslag till lag om ändring i
sekretesslagen (1980:100)
4 Förslag till lag om ändring i
bankrörelselagen (1987:617)
6 Förslag till lag om ändring i lagen
(1988:1385) om
Sveriges riksbank
7 Förslag till lag om ändring i lagen
(1990:325) om
självdeklaration och kontrolluppgifter
8 Förslag till lag om ändring i lagen
(1994:2015) om ändring i lagen
(1991:981) om värdepappersrörelse
Av utskottet föreslagen ändring i
regeringens
förslag till lag om insättningsgaranti
Regeringens Utskottets
förslag förslag
5 §
Ett institut som En insättare som
omfattas av är en bank eller
garantin kan inte ett
få ersättning värdepappersbolag
enligt garantin. som har tillstånd
att ta emot
kundens medel på
konto, eller
motsvarande
utländska företag,
kan inte få
ersättning enligt
garantin.