1995/96
NU11
Ärendet
I detta betänkande behandlas
dels proposition 1995/96:50 om clearingverksamhet
m.m.,
dels tre motioner som har väckts med anledning av
propositionen,
dels en motion från allmänna motionstiden 1995 om
andelsägarnas inflytande i värdepappersfonder.
Upplysningar och synpunkter i ärendet har inför
utskottet lämnats av företrädare för
Finansdepartementet, Finansinspektionen, Svenska
Bankföreningen, Svenska Fondhandlareföreningen och
Sveriges Aktiesparares Riksförbund. De tre
sistnämnda organisationerna har även ingett
skrivelser till utskottet. Skrivelser i ärendet har
också inkommit från OM Gruppen AB, Sparbanken
Sverige AB och Värdepapperscentralen VPC AB. I
samband med beredningen av ärendet har utskottet
vidare gjort studiebesök hos OM och VPC.
Sammanfattning
Efter ett avslut på värdepappersmarknaden följer
clearing, avveckling och registrering. Utskottet
tillstyrker regeringens förslag om utvidgad
lagstiftning beträffande clearing och avveckling i
fråga om finansiella instrument och betalningar
inkl. valuta. Syftet med lagändringarna är att
minska riskerna men samtidigt öka konkurrensen på
de finansiella marknaderna. Även förslagen i
propositionen avseende den kontohållning som
Värdepapperscentralen VPC AB - med ensamrätt -
handhar tillstyrks av utskottet. Förslagen innebär
bl.a. att det överlåts åt VPC att, efter ingående
prövning, avgöra vilka svenska och utländska
företag som skall ha rätt att vara kontoförande
institut, dvs. få vidta registreringsåtgärder i det
kontobaserade system för värdepapper som VPC håller
i.
Två motioner med anledning av propositionen
avstyrks av utskottet. Vidare föreslår utskottet
att en motion från allmänna motionstiden 1995 om
andelsägarnas inflytande i värdepappersfonder inte
skall föranleda något initiativ från riksdagens
sida; utskottet pekar på betydelsen av förbättrad
information till andelsägarna om fonderna och på
att Finansdepartementet studerar frågan.
Propositionen
I proposition 1995/96:50 föreslås att riksdagen
antar regeringens förslag till
1. lag om ändring i aktiekontolagen (1989:827),
2. lag om ändring i lagen (1992:543) om börs- och
clearingverksamhet,
3. lag om ändring i lagen (1990:1114) om
värdepappersfonder,
4. lag om ändring i lagen (1990:325) om
självdeklaration och kontrolluppgifter,
5. lag om ändring i lagen (1983:890) om
allemanssparande,
6. lag om ändring i aktiebolagslagen (1975:1385),
7. lag om ändring i bankaktiebolagslagen
(1987:618),
8. lag om ändring i försäkringsrörelselagen
(1982:713),
9. lag om ändring i lagen (1914:45) om kommission,
10. lag om ändring i lagen (1989:829) om
Värdepapperscentralen VPC Aktiebolag.
Lagförslagen, som har granskats av Lagrådet,
återges i bilaga.
Motionerna
De motioner som väckts med anledning av
propositionen är följande:
1995/96:N20 av Lennart Beijer m.fl. (v) vari yrkas
att riksdagen hos regeringen begär en utredning om
penningpolitikens förutsättningar vid olika
växelkursregimer, särskilt avseende förhållandena
på de finansiella marknaderna.
1995/96:N21 av Karin Falkmer m.fl. (m) vari yrkas
att riksdagen
1. som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om tillståndskrav,
2. som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om sidoverksamheter,
3. som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om VPC:s skadeståndsansvar.
Den motion från allmänna motionstiden 1995 som
behandlas här är
1994/95:N228 av Stig Rindborg (m) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ökat inflytande för
andelsägarna i s.k. värdepappersfonder och
fondbolag.
Utskottet
Bakgrund
En affär på värdepappersmarknaden genomgår flera
led innan den slutliga leveransen och betalningen
av de finansiella instrumenten görs. Ett avslut
sker vanligen på en marknadsplats. Denna kan vara
organiserad på många skilda sätt; affärerna kan
exempelvis göras upp på ett börsgolv, per telefon
eller genom ett automatiskt handelssystem.
Den fortsatta hanteringen av en affär efter
avslutet kan variera men den efterföljande
processen innehåller något eller några av momenten
matchning, nettning, clearing och avveckling. På
parternas vägnar vidtas vanligen några eller
samtliga av dessa moment av en bank eller ett
värdepappersbolag eller av en clearingorganisation,
dvs. ett särskilt institut för sådan verksamhet.
Den som av en clearingorganisation har fått
tillåtelse att delta i clearingen hos
organisationen kallas clearingmedlem.
Med matchning avses kontrollen av att parterna är
överens om villkoren för affären, såsom slag av
instrument, pris, mängd och dag för likvid och
leverans. Nettning innebär avräkning av ömsesidiga
betalnings- och leveransförpliktelser mellan två
eller flera parter (bilateral resp. multilateral
nettning). Begreppet clearing kan beteckna
uträkningen, sammanställningen och redovisningen av
parternas betalnings- och leveransförpliktelser men
kan också utnyttjas som sammanfattande begrepp för
de avslutande momenten i en affär. Med avveckling
förstås vanligen lösande av betalnings- eller
leveransförpliktelser på de finansiella marknaderna
genom att betalningsmedel, inkl. valuta, eller
finansiella instrument överförs från en part till
en annan.
En clearingorganisation kan ha olika former av
åtagande. Organisationen kan inträda som central
motpart i varje avtal, dvs. som säljare gentemot
köparen och som köpare gentemot säljaren. I detta
fall ersätts det ursprungliga avtalet mellan köpare
och säljare av nya avtal mellan
clearingorganisationen och köparen resp. säljaren.
En annan form av åtagande är att
clearingorganisationen går in som garant för
förpliktelsernas fullgörande samtidigt som dock
parternas ursprungliga avtal kvarstår. En tredje
form är att organisationen på annat sätt - såsom
främst administratör - väsentligen sörjer för att
förpliktelserna avvecklas genom överförande av
likvid eller instrument.
Begreppet avveckling har nära koppling till
registerföring och kontohållning. Liksom i många
andra länder sker leveransen av finansiella
instrument i Sverige genom att en överföring sker
från säljarens konto till köparens konto i det
kontobaserade värdepapperssystemet, VP-systemet,
vilket handhas - med ensamrätt - av
Värdepapperscentralen VPC AB. VPC ägs av staten (50
%), fondhandeln (25 %) samt Sveriges
Industriförbund och Stockholms Handelskammare (25
%).
Bestämmelser om det kontobaserade systemet finns i
aktiekontolagen (1989:827). Förutom av VPC samt
Sveriges riksbank och Riksgäldskontoret får
registreringsåtgärder i fall som närmare anges i
lagen vidtas av kontoförande institut på VPC:s
vägnar. Tillstånd att vara kontoförande institut
meddelas av Finansinspektionen. För närvarande
finns det drygt 50 kontoförande institut hos VPC,
samtliga svenska. Vid sidan om banker,
värdepappersbolag, Riksbanken och Riksgäldskontoret
är vissa försäkringsbolag och Allmänna
pensionsfonden (AP-fonden) kontoförande institut
för egen räkning.
Förutom registrering administrerar VPC clearing
och avveckling av affärer med värdepapper (sedan år
1993 inkl. penningmarknadsinstrument). Vidare
bedriver OM Stockholm AB, som är en del av OM
Gruppen AB, clearing av bl.a. standardiserade
optioner och terminer i rollen som central motpart.
Bankgirocentralen utför administrativ clearing av
betalningar. Avvecklingen av
betalningsförpliktelserna vid handeln med
finansiella instrument sker först mellan banker och
värdepappersbolag. Därefter sker den slutliga
avvecklingen i riksbanksclearingen.
Lagstiftningen om clearingverksamhet omfattar
endast sådan verksamhet som består i att
yrkesmässigt i options- eller terminsavtal träda in
som part eller på annat sätt garantera att avtalet
fullgörs. Reglerna finns i lagen (1992:543) om
börs- och clearingverksamhet, som trädde i kraft
den 1 januari 1993. Skälet till att någon mer
heltäckande lagstiftning inte genomfördes i samband
med tillkomsten av nämnda lag var att det då i
avvaktan på Clearingutredningens arbete saknades
beslutsunderlag för en sådan reglering av
clearingverksamheten.
Våren 1993 antogs inom EG ett direktiv (93/22/EEG)
om investerings-tjänster på värdepappersområdet,
det s.k. investeringstjänstedirektivet. Nära
samband med detta direktiv har direktivet
(93/6/EEG) om kapitalkrav för värdepappersföretag
och kreditinstitut, det s.k.
kapitalkravsdirektivet. Efter beslut av riksdagen
hösten 1994 (prop. 1994/95:50, bet. NU12) har dessa
direktiv införlivats med den svenska
lagstiftningen, huvudsakligen fr.o.m. den 1 januari
1996. Enligt investeringstjänstedirektivet skall
värdepappersföretag efter hemlandsauktorisation och
under hemlandstillsyn kunna utföra olika
investeringstjänster i övriga medlemsländer via
filial i värdlandet eller genom gränsöverskridande
verksamhet. Vissa av bestämmelserna i direktivet är
tillämpliga även på banker och andra kreditinstitut
som bedriver värdepappersrörelse. Med stöd av
direktivet skall vissa kreditinstitut och
värdepappersföretag med säte inom EES (Europeiska
ekonomiska samarbetsområdet) kunna få möjlighet
till tillträde till clearing- och
avvecklingsverksamhet i andra länder än i
hemlandet.
Clearingutredningen
År 1992 tillkallades efter beslut av regeringen en
särskild utredare (justitie-rådet Johan Munck) med
uppdrag att göra en översyn av clearing samt
betalning och leverans på värdepappersmarknaden.
Bakgrunden till utredningens tillkomst var att
verksamheten med clearing och avveckling inte hade
varit föremål för någon samlad översyn och att det
vid denna handel föreligger betydande risker för
deltagarna men också för det finansiella systemet.
I uppdraget ingick även att göra en översyn av
gällande lagar och regler på området och bedöma
behovet av ytterligare lagstiftning. Utredningens
uppdrag omfattade även regler för kontoföring av
aktier och andra fondpapper.
Utredningen, den s.k. Clearingutredningen,
avlämnade i januari 1994 betänkandet Konto,
clearing och avveckling (SOU 1993:114). Vissa delar
av betänkandet har redan legat till grund för
beslut om ändrad lagstiftning. I den nu aktuella
propositionen behandlas huvuddelen av utredningens
förslag om clearingorganisationer och om andelar i
värdepappersfonder samt vissa av förslagen om
aktiekontolagen.
Bland de förslag i utredningen som ännu inte
behandlats av regeringen finns frågan om VPC:s
ensamrätt när det gäller kontoföring. Utredningen
har förordat att det legala monopolet skall
avskaffas och att det i aktiekontolagen skall tas
in en särskild regel som ger regeringen, eller den
myndighet som regeringen bestämmer, möjlighet att
göra aktiekontolagens bestämmelser om VPC
tillämpliga även på andra företag. Vidare
diskuteras i utredningen frågan om statens ägande
av VPC. Med anledning av att flera remissinstanser
har gjort gällande att det finns behov av en mer
generell lagstiftning beträffande kontohållning av
finansiella instrument än den aktiekontolagen
uppställer, meddelar regeringen i propositionen att
det under den fortsatta beredningen av utredningens
betänkande bör prövas om denna fråga bör utredas
ytterligare. Företrädare för Finansdepartementet
har inför utskottet bekräftat att till de frågor
som återstår att pröva hör frågorna om VPC:s
ensamrätt avseende kontoföring och statens ägande i
VPC.
Förslagen i propositionen
Allmänt om regeringens förslag
Regeringen konstaterar i propositionen att det varje dag
handlas finansiella instrument och valuta för
mycket betydande belopp. Enbart i Sverige uppgår
den dagliga omsättningen till 100-300 miljarder
kronor. Samtidigt som den finansiella marknaden har
stor betydelse för ett lands ekonomi föreligger det
omfattande risker - av olika slag - vid handel på
denna marknad, påpekas det. Enligt regeringen bör
lagstiftningen om clearingverksamhet syfta till att
minska riskerna på den finansiella marknaden och
därigenom förstärka det finansiella systemets
stabilitet. Reglerna för clearingverksamhet bör
vidare vara utformade så att de på ett
ändamålsenligt sätt kan möta utvecklingen på den
finansiella marknaden. Dessutom menar regeringen
att regelverket bör medverka till att konkurrensen
på den svenska marknaden ökar. Endast på detta sätt
kan de svenska institutens konkurrenskraft på sikt
förstärkas och möjliggöra att dessa institut kan
hävda sig väl på en alltmer internationaliserad
finansiell marknad, anför regeringen.
I propositionen föreslås att bestämmelserna om
clearingverksamhet i lagen om börs- och
clearingverksamhet utvidgas till att omfatta
clearing, nettning och avveckling. Tillståndskrav
införs för sådan verksamhet som innebär ett
övertagande av risker eller ett väsentligt ansvar
för riskhantering. Clearingverksamhet avseende
aktier, obligationer och andra finansiella
instrument samt betalningar inkl. valuta skall
omfattas av tillståndskravet. Clearingverksamhet
som bedrivs av banker och värdepappersbolag
undantas från det tillståndspliktiga området liksom
clearingverksamhet som huvudsakligen allmänheten
deltar i. Riksbanken behöver inte heller söka
tillstånd för sin clearingverksamhet.
Enligt regeringens förslag skall vidare kravet på
tillstånd från Finansinspektionen för att vara
kontoförande institut slopas. I stället skall
överlåtas åt VPC att avgöra vilka institut som
skall ha rätt att vara kontoförande institut under
förutsättning att de uppfyller angivna villkor.
Riksbanken och Riksgäldskontoret skall även
fortsättningsvis ges rätt att vara kontoförande
institut. På motsvarande sätt skall en
clearingorganisation få avgöra vilka som får delta
i den clearingverksamhet som organisationen
anordnar.
Kretsen av clearingmedlemmar som får delta i
clearingverksamheten för annans räkning begränsas
till svenska och utländska institut som
regelmässigt bedriver sådan verksamhet och som står
under tillsyn. Samma begränsning skall gälla för
rätt att som kontoförande institut vidta
registreringsåtgärder för annans räkning. Någon
sådan begränsning till vissa särskilda institut
införs inte för möjligheten att bli kontoförande
institut eller clearingmedlem för egen räkning. För
utländska institut görs ingen begränsning till
institut inom EES.
Beträffande ersättningsansvaret för fel enligt
aktiekontolagen föreslås i propositionen en
ansvarsfördelning som innebär att VPC och de
kontoförande instituten var och en ansvarar för
skador som är hänförliga till resp. kontrollsfär.
VPC skall dock alltid svara solidariskt med det
kontoförande institutet för skador intill ett
belopp om 5 miljoner kronor för varje skadefall.
Slutligen föreslås i propositionen att reglerna om
förvaltarregistrering skall förenklas. Sålunda
införs en generell möjlighet att registrera
utländska förvaltare för såväl aktier som
skuldförbindelser. Även för andelar i
värdepappersfonder skall införas en möjlighet till
förvaltarregistrering. Samtliga lag-ändringar
föreslås träda i kraft den 1 april 1996.
Utskottet vill här anföra följande om regeringens
förslag.
Som konstateras i propositionen föreligger det
betydande risker vid clearing och avveckling.
Problem vid sådan verksamhet kan sprida sig till
clearingmedlemmarna och till andra aktörer men
också till andra marknader. Det finns därför, menar
utskottet, ett väsentligt allmänt intresse av att
verksamheten inte innehåller oacceptabla risker för
deltagarna, för de finansiella marknaderna eller
för det finansiella systemet. Utskottet instämmer i
regeringens bedömning att lagstiftningen om
clearingverksamheten bör syfta till att minska
riskerna på den finansiella marknaden och därigenom
förstärka det finansiella systemets stabilitet. Med
hänsyn till den ställning som clearing och
avveckling intar på de finansiella marknaderna bör
de grundläggande verksamhetsreglerna uppställas i
lagstiftningen. Samtidigt vill utskottet
understryka att en offentlig reglering och tillsyn
inte kan ersätta marknadens egna rutiner och system
för hanteringen av riskerna vid clearing och
avveckling.
Utan att säkerhetsaspekterna efterges bör vidare,
enligt utskottets mening, reglerna för
clearingverksamhet och kontoföring vara utformade
så att de på ett ändamålsenligt sätt kan möta
utvecklingen på de finansiella marknaderna.
Reglerna bör också bidra till en ökad konkurrens så
att de svenska aktörerna har incitament att anpassa
verksamheten till internationella krav och
marknadens förändringar. En annan viktig
utgångspunkt är att regleringen bör stå i
överensstämmelse med den internationella
utvecklingen på de finansiella marknaderna. Som
framhålls i propositionen är detta inte minst
viktigt när det gäller möjligheten dels för svenska
clearingorganisationer och clearingmedlemmar att
verka på internationella marknader, dels för den
svenska marknaden att attrahera utländska aktörer.
Med den nu skisserade bakgrunden ställer sig
utskottet positivt till regeringens förslag i
propositionen om förändrad lagstiftning i fråga om
clearingverksamhet och kontoföring. I det följande
behandlar utskottet närmare de förslag i
propositionen som har tagits upp i motion
1995/96:N21 (m). Därefter kommenterar utskottet
vissa övriga frågor i propositionen.
Tillståndskrav för betalningar inkl. valuta
Som tidigare nämnts skall enligt regeringen - och i linje
med utredningens förslag - införas tillståndskrav
för clearingverksamhet avseende betalningar samt
s.k. avistaaffärer med valuta. Den nuvarande
regleringen omfattar terminer och optioner med
bl.a. valuta som underliggande tillgång.
I motion 1995/96:N21 (m) anförs att regleringar
inte bör införas om effekterna inte är utredda
eller kända. Med hänvisning härtill och till
Finansinspektionens remissvar över
Clearingutredningens förslag yrkar motionärerna på
att valuta och betalningar inte skall omfattas av
det föreslagna tillståndskravet.
Som skäl för regeringens förslag i den nu aktuella
delen framhålls i propositionen (s. 73) att
riskerna vid valutahandel har behandlats i flera
rapporter från arbetsgrupper tillsatta av
centralbankerna i de s.k. G 10-länderna. Bland
annat refereras till den slutsats som dragits i en
av dessa rapporter (den s.k. DVP-rapporten; DVP =
Delivery Versus Payment in Securities Settlement
Systems), nämligen att typerna av risker och
orsakerna till riskerna är desamma inom handeln med
valuta som vid värdepappershandeln. Enligt
regeringens bedömning kan en clearingverksamhet
avseende valuta på ett väsentligt sätt bidra till
säkerheten på valutamarknaden. Samtidigt sker det
en koncentration av riskerna till denna
clearingorganisation, som därmed behöver övervakas.
Vidare är det regeringens uppfattning att
clearingverksamhet rörande stora betalningar bör
kräva tillstånd. Det erinras i propositionen om att
clearingverksamhet som bedrivs av banker och
värdepappersbolag skall undantas från
tillståndskravet liksom clearingverksamhet som
allmänheten deltar i.
Med hänvisning till de skäl som redovisas i
propositionen delar utskottet regeringens bedömning
att tillståndskravet för clearingverksamhet också
bör omfatta betalningar och valuta. Det här
aktuella motionsyrkandet avstyrks därför.
Clearingorganisationers sidoverksamheter
Enligt regeringens förslag skall en clearingorganisation
inte som sidoverksamhet få bedriva annan riskfylld
verksamhet eller sådan verksamhet som kan medföra
att organisationens oberoende skulle kunna
ifrågasättas.
I motion 1995/96:N21 (m) anförs att det är viktigt
att börs- och clearingverksamhet även
fortsättningsvis kan bedrivas i samma bolag. Det är
enligt motionärerna onödigt att genom politiska
beslut öka hindren för detta, eftersom det inte är
troligt att clearingverksamhet kan bedrivas utan
stöd från kunderna. Därför borde inte restriktioner
som hindrar clearingorganisationer från att
samtidigt bedriva börsverksamhet införas.
I propositionen (s. 86) hävdas att en
clearingorganisations centrala ställning på de
finansiella marknaderna medför att utrymmet för
sidoverksamheter bör vara mer begränsat än vad som
gäller för en börs. Enligt regeringens mening finns
det därför goda skäl för viss åtskillnad mellan
vilka sidoverksamheter en börs resp. en
clearingorganisation får bedriva. Det understryks
emellertid i propositionen att det inte föreligger
något hinder för att börs- och clearingverksamhet
bedrivs i samma bolag. Dock skall utrymmet för
sidoverksamheter bestämmas av den verksamhet som är
förenad med störst risker, nämligen
clearingverksamheten.
Det föreligger sålunda inget hinder för att börs-
och clearingverksamhet kan bedrivas i samma bolag.
Att sedan utrymmet för sidoverksamheter skall
bedömas utifrån clearingverksamheten har utskottet
inget att erinra emot. Även det nu berörda yrkandet
i motion 1995/96:N21 (m) avstyrks av utskottet.
VPC:s skadeståndsansvar
I nyssnämnda motion anförs vidare att någon begränsning av
VPC:s skadeståndsansvar inte bör genomföras så
länge VPC har monopol enligt aktiekontolagen.
Enligt motionärerna medför en sådan begränsning att
konkurrensen snedvrids. Liknande synpunkter har
framförts i en skrivelse från Sveriges
Aktiesparares Riksförbund.
I 7 kap. 2 § aktiekontolagen finns bestämmelser om
rätt till ersättning vid skada i samband med
registreringsåtgärder. Den drabbade har rätt till
ersättning av VPC, om inte VPC visar att
felaktigheten beror på en omständighet utanför dess
kontroll och vars följder VPC inte skäligen kunde
ha undvikit eller övervunnit. Beror felaktigheten
på ett kontoförande institut, är VPC fri från
skadeståndsskyldighet endast om också det
kontoförande institutet skulle vara fritt från
ersättningsskyldighet enligt nyss nämnda grunder.
Som redovisats i det föregående föreslås i
propositionen att en ansvarsfördelning införs som
innebär att VPC och det kontoförande institutet var
och en ansvarar för skador som är hänförliga till
resp. kontrollsfär. VPC skall dock alltid svara
solidariskt med det kontoförande institutet för
skador intill ett belopp av 5 miljoner kronor. Den
ökade internationaliseringen på
värdepappersmarknaden har enligt vad som sägs i
propositionen (s. 110) inneburit att de
förutsättningar som låg till grund för utformningen
av de gällande ersättningsreglerna har ändrats.
Ansvarsfördelningen inom det kontobaserade systemet
kan därför inte längre ses som en rent svensk
fråga, påpekas det. Därtill kommer att VPC:s
engagemang på penning- och obligationsmarknaden, i
kombination med att omsättningen på
värdepappersmarknaden har ökat markant under senare
år, har medfört att de ersättningsbelopp som kan
bli aktuella är avsevärt större än vad som
förutsattes vid lagens tillkomst. Mot den
bakgrunden bör, menar regeringen, en omprövning av
ersättningsreglerna göras med syfte att skapa en
adekvat ansvarsfördelning mellan å ena sidan VPC
och å andra sidan de kontoförande instituten och
emittenterna. Med en sådan ansvarsfördelning skapas
också ett tydligare incitament för samtliga aktörer
i det kontobaserade systemet att på ett effektivt
sätt hantera de på marknaden förekommande riskerna.
Enligt regeringens mening kan det dock inte godtas
att enskilda, mindre investerares möjligheter att
få ersättning för skador försämras. Även om en
skada faller inom det kontoförande institutets
kontrollsfär skall därför en så-dan investerare
alltid kunna vända sig till VPC och därifrån få
ersättning med upp till 5 miljoner kronor för varje
skadefall. VPC skall i sådana situationer ha rätt
att rikta återgångskrav utan att behöva styrka
vållande hos det kontoförande institutets sida.
Utskottet vill i denna fråga anföra följande.
Sedan tillkomsten av aktiekontolagen har omfattande
förändringar ägt rum på värdepappersmarknaden av
betydelse för reglerna om ersättningsskyldighet.
Internationaliseringen av handeln medför att
utländska aktörer i tilltagande grad konkurrerar
med svenska aktörer på den svenska marknaden. Andra
förändringar är det ökade riskmedvetandet i den
finansiella sektorn och insikten om betydelsen av
en klar ansvarsfördelning mellan de deltagande
aktörerna. Med denna utgångspunkt finner utskottet
den föreslagna ansvarsfördelningen rimlig och
ändamålsenlig. En sådan ansvarsfördelning ligger
också väl i linje med principen att en uppkommen
skada bör ersättas i första hand av den som orsakat
skadan eller kunde ha förebyggt skadans uppkomst.
Som tidigare nämnts skall VPC alltid svara
solidariskt med det kontoförande institutet för
skador upp till 5 miljoner kronor i varje
skadefall. Utskottet förutsätter vidare att frågan
om VPC:s ensamrätt avseende kontoföring och frågan
om statens ägande i VPC kommer att prövas i den
fortsatta beredningen av Clearingutredningens
betänkande. Med det nu sagda avstyrks motion
1995/96:N21 (m) i denna del.
Vissa övriga frågor
Utskottet vill slutligen kommentera två andra frågor som
har tagits upp i skrivelser till utskottet.
Den första frågan gäller den möjliga kretsen av
clearingmedlemmar och kontoförande institut. Enligt
regeringens förslag skall, som tidigare nämnts,
svenska och utländska institut få delta i
clearingverksamhet för annans räkning om de
regelmässigt bedriver sådan verksamhet och står
under tillsyn. Samma begränsning skall gälla för
rätt att som kontoförande institut vidta
registreringsåtgärder för annans räkning. Någon
sådan begränsning till vissa särskilda institut
införs inte för möjligheten att bli kontoförande
institut eller clearingmedlem avseende affärer för
egen räkning. För utländska institut görs ingen
begränsning till institut inom EES.
Svenska Bankföreningen och Svenska
Fondhandlareföreningen samt Sveriges Aktiesparares
Riksförbund har i skrivelser och inför utskottet
anfört att rätten att vara clearingmedlem och
kontoförande institut bör begränsas - med
hänvisning till riskerna på den finansiella
marknaden - till företag inom EES som bedriver
motsvarande verksamhet och som står under tillsyn.
Utskottet vill understryka att det i
lagstiftningen är fråga om att reglera möjligheten
att bli clearingmedlem resp. kontoförande institut,
inte om att införa en rättighet. För att kunna bli
clearingmedlem eller kontoförande institut måste
sökanden uppfylla de lagstadgade kraven samt de
krav som ställs upp av den ansvariga
organisationen. Prövningen av dessa krav och av
clearingorganisationens antagningsprocess utgör en
viktig del av Finansinspektionens
tillståndsprövning för clearingverksamheten. På
samma sätt kommer kraven för att bli kontoförande
institut att prövas av inspektionen. Det ligger
samtidigt i organisatörens eget intresse att det
sker en noggrann prövning av om den sökande
uppfyller de uppställda kraven. Utskottet
förutsätter därför att varje sökande kommer att bli
föremål för en mycket ingående och omsorgsfull
prövning. Detta gäller inte minst för företag som
inte står under tillsyn. Dessa företag kommer också
enligt förslaget i propositionen att vara skyldiga
att lämna Finansinspektionen upppgifter om
verksamheten som clearingmedlem eller kontoförande
institut.
Den andra frågan avser delegering av rätten att
vara kontoförande institut. Sparbanken Sverige AB
har i en skrivelse till utskottet hemställt att
någon ändring inte skall genomföras av den s.k.
delegationsrätten i 3 kap. 1 § aktiekontolagen. Om
en ändring likväl kommer till stånd anser
Sparbanken att en förutsebar delegationsrätt måste
finnas kvar och att det klargörs att nu gällande
delegationer, som godkänts av Finansinspektionen,
består åtminstone övergångsvis.
Som tidigare nämnts skall enligt regeringens
förslag VPC avgöra vem som har rätt att vara
kontoförande institut. Den föreslagna lösningen (se
propositionen s. 97) innebär att VPC i
fortsättningen även prövar om ett kontoförande
institut får sätta annan i sitt ställe. Denna
prövning skall ske i enlighet med VPC:s regler och
inte som nu regleras i lag. En nödvändig
förutsättning för att ett institut skall få sätta
annan i sitt ställe är att institutet fått
tillstånd att vara kontoförande institut. Ett
tillstånd att vara kontoförande institut som gäller
vid ikraftträdandet av de nu aktuella
lagändringarna medför rätt, enligt
övergångsbestämmelserna, att vara kontoförande
institut även efter ikraftträdandet till dess VPC
har prövat om institutet uppfyller de krav som
anges i 3 kap. 1 § i dess nya lydelse, dock längst
till utgången av september 1996.
Enligt utskottets uppfattning talar den
föreslagna ansvarsfördelningen mellan
Finansinspektionen och VPC för att det inte bör tas
in någon ytterligare lagbestämmelse som inskränker
VPC:s rätt att bestämma om vem som skall få vara
kontoförande institut och vem som får sätta annan i
sitt ställe. Den föreslagna övergångsbestämmelsen
skall enligt utskottet tolkas så att det gällande
tillståndet som kontoförande institut och en till
tillståndet knuten delegationsrätt finns kvar fram
till dess VPC, i enlighet med sina av Finans-
inspektionen godkända regler, har prövat om
institutet uppfyller de krav som ställs i lagen och
av VPC på ett kontoförande institut. Någon
komplettering av övergångsbestämmelserna i detta
avseende i enlighet med Sparbankens önskemål behövs
därför inte.
Med nu gjorda klarlägganden och förtydliganden
tillstyrker utskottet de olika förslagen i
propositionen avseende clearing och kontoföring.
Även övriga förslag till lagändringar i
propositionen, om bl.a. förvaltarregistrering,
tillstyrks av utskottet.
Utredning om de finansiella marknaderna
I motion 1995/96:N20 (v) riktas ingen erinran mot
förslagen i propositionen. Motionärerna ställer sig
positiva till regeringens förslag med syfte att få
de finansiella marknaderna att fungera bättre och
stabilare. De efterlyser dock en bred utredning om
de samhällsekonomiska och de ekonomisk-politiska
effekterna av verksamheterna på de finansiella
marknaderna. Motionärerna påpekar att aktiviteterna
och handelsvolymerna på dessa marknader har direkt
betydelse för penningpolitiken, räntenivåerna och
kronkursen. Med hänsyn till att det i Sverige
diskuteras att byta växelkursregim borde dessa
förhållanden och samband ges större uppmärksamhet.
I motionen föreslås att riksdagen hos regeringen
hemställer om en utredning om penningpolitikens
förutsättningar vid olika växelkursregimer och då
särskilt avseende förhållandena på de finansiella
marknaderna.
Regeringen beslutade i oktober 1995 att låta
tillkalla en kommitté för att utreda konsekvenserna
av en eventuell svensk anslutning till den tredje
etappen i EU:s ekonomiska och monetära union (EMU).
Kommittén, vars ordförande är professor Lars
Calmfors och som skall redovisa resultatet av sitt
arbete senast i oktober 1996, skall främst
analysera följande frågeställningar:
- de allmänna konsekvenserna av en monetär union,
- effekterna av ett svenskt deltagande i den
tredje etappen av EMU jämfört med att inte
delta,
- vilka åtgärder skulle kunna vidtas för att uppnå
en god ekonomisk utveckling om Sverige väljer att
delta resp. inte delta i den monetära unionen,
- vilken typ av växelkursarrangemang vore
lämpligast mellan de länder som deltar i unionen
och de som inte deltar.
En europeisk valutaunions för- och nackdelar har
tidigare diskuterats i flera officiella
publikationer. Finansdepartementet har i
promemorian Ekonomisk och monetär union (Ds
1992:116) studerat effekterna för Sverige. Vidare
har studier av mer akademisk karaktär gjorts i
bilagorna 2 och 4 till EG-konsekvensutredningen
(SOU 1994:6).
Med anledning av motionen bör här vidare nämnas
att Riksbanken under våren 1995 genomförde en
undersökning av den svenska derivatmarknaden.
Undersökningen är del av en större, internationellt
samordnad undersökning som tillkommit på initiativ
av de olika centralbankerna och som omfattar 26
länder. Undersökningens syfte har varit att
kartlägga den internationella derivatmarknadens
omfattning och struktur, framför allt för att kunna
bedöma de risker som denna marknad är förenad med.
Utskottet instämmer i vad som sägs i motionen om
att handeln på de finansiella marknaderna har stor
betydelse för Sveriges ekonomi. Genom den tillsatta
utredningen om konsekvenserna av en eventuell
svensk anslutning till EMU kommer de frågor som tas
upp av motionärerna att bli belysta. Med hänvisning
härtill bör motion 1995/96:N20 (v) inte föranleda
något initiativ från riksdagens sida. Den avstyrks
alltså.
Inflytande i värdepappersfonder
Andelsägarnas inflytande i värdepappersfonder och
fondbolag tas upp i motion 1994/95:N228 (m) från
allmänna motionstiden 1995. Motionären erinrar om
att andelsägarna enligt tidigare lagstiftning hade
rätt att utse ledamöter i fondbolagets styrelse.
Denna rätt upphörde den 1 januari 1991, då den nu
gällande lagen (1990:1114) om värdepappersfonder
trädde i kraft. Frågan om andelsägarnas inflytande
har fått ökad aktualitet under senare år, anför
motionären och hänvisar som exempel till den debatt
som föregick ställningstagandet hos AB Volvo till
förslaget om ett samgående med Renault SA. I detta
sammanhang visade det sig, sägs det i motionen, att
de olika värdepappersfonderna var en mycket
betydelsefull ägargrupp, men att fonderna var
uppbyggda på ett sådant sätt att deras agerande
inte säkert stod i överensstämmelse med önskemålet
hos majoriteten av ägarna.
Enligt motionären är det angeläget att
fondandelsägarnas direktinsyn och inflytande över
det egna sparandet ökar. Han skisserar i motionen
olika tänkbara tillvägagångssätt för att uppnå en
sådan önskvärd utveckling och föreslår att frågan
skyndsamt blir föremål för en allsidig utredning.
I den s.k. aktiefondslagen (1974:931), som
föregick den nuvarande lagen om värdepappersfonder,
föreskrevs att för varje påbörjat tretal
styrelseledamöter i ett fondbolag skulle
andelsägarna eller en intressesammanslutning för
dem utse en ledamot. Det angavs inte hur detta
skulle gå till, men i flertalet fonder förrättades
valen vid årliga andelsägarstämmor. Motivet till
upphävandet av rätten för andelsägarna att utse
styrelseledamöter var dels att minska
detaljstyrningen från statens sida, dels att
delägarnas intresse för stämmorna varit mycket
ringa. Dessutom ansågs att anordnandet av stämmorna
varit kostsamt och administrativt betungande. Som
en ersättning för avskaffandet av kravet på
andelsägarrepresentation i fondbolagens styrelser
infördes krav på ökad information från fonderna
till andelsägarna.
För andelsägarna i en allemansfond gäller att de
utser flertalet av ledamöterna i fondbolagets
styrelse. Endast dessa ledamöter deltar i beslut om
rösträtt för fondens aktieinnehav. I betänkandet
Allemanssparandet - en översyn (SOU 1994:50), som
avlämnades våren 1994, föreslog utredaren (byrå-
direktören Jörgen Appelgren) att allemansfonderna
skulle ombildas till vanliga värdepappersfonder.
Med hänsyn till att andelsägarnas lagstadgade
inflytande skulle komma att slopas genom hans
förslag om ombildning av allemansfonderna föreslog
utredaren samtidigt att frågan om hur ett aktivt
ägar-ansvar i fonder av olika slag kunde
uppmuntras/säkerställas skulle bli föremål för en
översyn.
Utredarens förslag om avveckling av den särskilda
lagstiftningen om allemansfonder gjordes mot
bakgrund av att den skattemässiga särbehandlingen
av sparformen då hade upphört. Skattelättnader för
sparande i allemansfond återinfördes emellertid
fr.o.m. år 1995 då det bedömdes som ett värdefullt
bidrag för den svenska ekonomin att
allemansfonderna främjar företagens tillgång på
riskkapital. Utredarens förslag om ombildning av
allemansfonder till vanliga värdepappersfonder har
därför inte genomförts. Inte heller har hans
förslag beträffande en översyn av ägarinflytandet i
fonder lett till någon åtgärd från regeringens
sida.
Riksdagen har tidigare vid olika tillfällen
behandlat och avslagit motioner av liknande
innebörd som den nu aktuella. Senast gjordes detta
våren 1994. Utskottet (bet. 1993/94:NU18) hade då
erfarit att det inom regeringskansliet övervägdes
om det kunde behöva göras en särskild översyn av
det institutionella ägandet och hur det utövas samt
att frågan om andelsägarnas inflytande kunde komma
att tas upp i ett sådant sammanhang. Mot denna
bakgrund fanns det inte anledning, menade
utskottet, för riksdagen att då göra något
uttalande rörande de berörda frågorna.
Finansinspektionen har nyligen, på uppdrag av
regeringen, i en rapport redovisat
värdepappersfondernas avgifter och
informationsgivning. Enligt inspektionen finns det
brister i informationen till andelsägarna om
fonderna. Skillnader i sättet att ta ut avgifter
innebär vidare svårigheter att göra relevanta
kostnadsjämförelser mellan fonderna.
Tillsynsintresset bör därför enligt inspektionens
mening riktas mot de brister som kan finnas i
informationen till andelsägarna om avgiftsuttaget
och i jämförbarheten mellan olika
placeringsalternativ.
Utskottet har förståelse för de synpunkter som
förs fram i motion 1994/95: N228 (m) och kan delvis
instämma i vad som där sägs om andelsägarnas
bristande inflytande i värdepappersfonder.
Samtidigt torde det inte finnas någon enkel lösning
som förbättrar inflytandet för ett stort antal
delägare i fonderna; som tidigare nämnts har
delägarnas intresse för andelsägarstämmorna varit
ringa. Med en förbättrad information till
andelsägarna skulle konkurrensen mellan fonderna
skärpas och därigenom skulle också kunna uppnås ett
ökat - om även inte direkt - inflytande från
andelsägarnas sida. Med hänsyn till det nu anförda
och till att Finansdepartementet, enligt uppgift
till utskottet, studerar frågan om andelsägarnas
inflytande i värdepappersfonder anser utskottet att
den aktuella motionen bör läggas till handlingarna
utan vidare åtgärd från riksdagens sida.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande tillståndskrav för
betalningar inkl. valuta
att riksdagen avslår motion 1995/96:N21 yrkande
1,
2. beträffande
clearingorganisationers sidoverksamheter
att riksdagen avslår motion 1995/96:N21 yrkande
2,
3. beträffande VPC:s
skadeståndsansvar
att riksdagen avslår motion 1995/96:N21 yrkande
3,
4. beträffande regeringens
lagförslag
att riksdagen antar de i proposition 1995/96:50
framlagda förslagen till
a) lag om ändring i aktiekontolagen
(1989:827),
b) lag om ändring i lagen (1992:543) om börs-
och clearingverksamhet,
c) lag om ändring i lagen (1990:1114) om
värdepappersfonder,
d) lag om ändring i lagen (1990:325) om
självdeklaration och kontroll-
uppgifter,
e) lag om ändring i lagen (1983:890) om
allemanssparande,
f) lag om ändring i aktiebolagslagen
(1975:1385),
g) lag om ändring i bankaktiebolagslagen
(1987:618),
h) lag om ändring i försäkringsrörelselagen
(1982:713),
i) lag om ändring i lagen (1914:45) om
kommission,
j) lag om ändring i lagen (1989:829) om
Värdepapperscentralen VPC
Aktiebolag,
5. beträffande utredning om de
finansiella marknaderna
att riksdagen avslår motion 1995/96:N20,
6. beträffande inflytande i
värdepappersfonder
att riksdagen avslår motion 1994/95:N228.
Stockholm den 21 februari 1996
På näringsutskottets vägnar
Birgitta Johansson
I beslutet har deltagit: Birgitta Johansson (s),
Christer Eirefelt (fp), Karin Falkmer (m), Reynoldh
Furustrand (s), Mikael Odenberg (m), Sylvia
Lindgren (s), Kjell Ericsson (c), Barbro Andersson
(s), Chris Heister (m), Marie Granlund (s), Lennart
Beijer (v), Dag Ericson (s), Ola Karlsson (m), Eva
Goës (mp), Göran Hägglund (kds), Laila Bäck (s) och
Frank Lassen (s).
Regeringens lagförslag
1. Förslag till lag om ändring i
aktiekontolagen (1989:827)
2. Förslag till lag om ändring i lagen
(1992:543) om börs- och
clearingverksamhet
3. Förslag till lag om ändring i lagen
(1990:1114) om
värdepappersfond
4. Förslag till lag om ändring i lagen
(1990:325) om
självdeklaration och kontrolluppgifter
5. Förslag till lag om ändring i lagen
(1983:890) om
allemanssparande
6. Förslag till lag om ändring i
aktiebolagslagen (1975:1385)
7. Förslag till lag om ändring i
bankaktiebolagslagen (1987:618)
8. Förslag till lag om ändring i
försäkringsrörelselagen (1982:713)
9. Förslag till lag om ändring i lagen
(1914:45) om kommission
10. Förslag till lag om ändring i lagen
(1989:829) om
Värdepapperscentralen VPC Aktiebolag
Innehållsförteckning
Ärendet............................................
1
Sammanfattning.....................................
1
Propositionen......................................
2
Motionerna.........................................
2
Utskottet..........................................
2
Bakgrund.........................................
2
Clearingutredningen..............................
4
Förslagen i propositionen........................
5
Allmänt om regeringens förslag.................
5
Tillståndskrav för betalningar inkl.
valuta.........................................
7
Clearingorganisationers sidoverksamheter.......
7
VPC:s skadeståndsansvar........................
8
Vissa övriga frågor............................
9
Utredning om de finansiella marknaderna.........
10
Inflytande i värdepappersfonder.................
11
Hemställan......................................
13
Bilaga
Regeringens lagförslag................................
15