I betänkandet behandlas proposition
1995/96:47 om vissa ändringar i
föräldrabalken. De föreslagna
lagändringarna innebär att
överförmyndarnämnderna och
överförmyndarna får rätt att delegera
vissa ärenden i vilka de i dag måste
besluta själva samt att
kommunfullmäktiges bemyndigande inte
skall krävas för rätten att delegera.
Därutöver föreslås en följd-ändring
till den nyligen genomförda
förmynderskapsreformen i
fastighetsbildningslagen.
Vidare behandlas i betänkandet en med
anledning av propositionen väckt motion
(mp), vari begärs att vissa av de
beslut som föreslås delegerade ändock
slutligt skall fastställas av
överförmyndarnämnd eller
överförmyndare. I betänkandet behandlas
också en motion (s, c, fp, v, kds) från
den allmänna motionstiden 1994/95 om
förmynderskap för utomnordiska barn.
Utskottet tillstyrker bifall till
propositionen och avstyrker bifall till
den med anledning av propositionen
väckta motionen. Med hänvisning till
pågående beredningsarbete inom
Justitiedepartementet avstyrks även den
andra motionen.
Propositionen
I proposition 1995/96:47 föreslår
regeringen (Justitiedepartementet) att
riksdagen antar de i propositionen
framlagda förslagen till
1. lag om ändring i föräldrabalken,
2. lag om ändring i
fastighetsbildningslagen (1970:988).
Lagförslag 2 har överlämnats till
bostadsutskottet för behandling i
samband med proposition 1995/96:78
(bet. 1995/96:BoU4). Lagförslag 1 åter-
finns i bilaga till betänkandet.
Motionerna
Motion väckt med anledning av
proposition 1995/96:47
1995/96:L10 av Yvonne Ruwaida (mp) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om att beslut om utseende av
god man och förvaltare, som inte
beslutats av överförmyndarna eller
överförmyndarnämnderna, skall vara
interimistiska.
Motion väckt under den allmänna
motionstiden 1994/95
1994/95:L414 av Margareta Israelsson
m.fl. (s, c, fp, v, kds) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om
förmyndare för utomnordiska barn.
Utskottet
Delegeringsbestämmelserna
Från den 1 juli 1995 gäller nya regler
beträffande förmyndares, förvaltares
och gode mäns förvaltning av egendom
samt tillsynen över sådan förvaltning
(se prop. 1993/94:251, bet.
1994/95:LU3, rskr. 29). Ändringarna,
som innebär en modernisering av
reglerna på området, syftar bl.a. till
en avreglering utan att berättigade
skyddsintressen sätts åt sidan. I fråga
om handläggningen av
förmynderskapsärenden bygger
ändringarna på principen att
domstolarna skall handlägga enbart
sådana frågor som verkligen kräver
domstolsprövning. De
förmynderskapsärenden som är av
övervägande förvaltningsnatur handläggs
sålunda numera av överförmyndarnämder
eller överförmyndare och inte av
domstolar. I de flesta av dessa ärenden
som överförmyndarna övertagit från
domstolarna får beslutanderätten inte
delegeras (se 19 kap. 14 § FB).
Till Justitiedepartementet har
framförts synpunkter på vissa
enskildheter i bestämmelserna. Sålunda
har överförmyndarnämnderna i Kalmar,
Örebro och Sundsvall anhållit att
departementet snarast tar initiativ
till en ändring av reglerna, så att i
vart fall beslut om förordnande och
entledigande av god man och förvaltare
kan delegeras av överförmyndarnämnd.
Inom departementet har därför
upprättats en promemoria Delegering av
vissa förmynderskapsärenden m.m.
Promemorian, som har remissbehandlats,
ligger till grund för förslagen i
förevarande proposition.
I propositionen konstateras att det i
överförmyndarnas nya arbetsuppgifter
ingår bl.a. att i många fall förordna
och entlediga gode män och förvaltare,
att besluta om hävande av avtal om
sammanlevnad i oskiftat bo och att
förelägga vite. I propositionen lämnas
en närmare redogörelse för de beslut
som överförmyndarna har övertagit från
domstolarna (s. 8).
Enligt propositionen kan det med de
nya arbetsuppgifter som lagts på
överförmyndarna visserligen förväntas
att de kommuner som har
vverförmyndarnämnder ser till att
nämnderna kan fatta beslut snabbare än
förut. Det kan dock i dessa kommuner
innebära stora praktiska svårigheter
att alltid få fram ett beslut så snabbt
som rimligen måste krävas, om inte
möjligheterna att delegera
beslutsrätten vidgas. På grund av vad
som anförts finns det enligt regeringen
skäl att på nytt överväga vilka av de
beslut som överförmyndarna övertagit
från domstolarna som bör kunna
delegeras.
I propositionen konstateras vidare att
de angivna inskränkningarna i
delegeringsmöjligheterna inte medför
några stora svårigheter när uppgifterna
handhas av en överförmyndare. Problemen
gäller i stället de kommuner som
arbetar med överförmyndarnämnder.
Delegeringsreglerna bör dock utformas
med utgångspunkt från beslutens art och
de garantier som måste finnas för
rättssäkerheten och beslutens kvalitet
i övrigt. Avgörande är sålunda att de
kompetenskrav som måste ställas är
uppfyllda. Med den utgångspunkten
saknas det anledning att göra skillnad
mellan olika kommuner. Självklart kan
en person med långvarig rutin och
säkert omdöme anförtros fler och
svårare beslut än den som har
begränsade erfarenheter och kunskaper.
Man bör kunna utgå från att
överförmyndarnämnderna och
överförmyndarna noga prövar vilka
beslut som kan delegeras, att de
bedömer vilka kunskaper och vilken
erfarenhet som krävs samt att de tar
ansvar för att den person till vilken
beslutsrätt överlämnas uppfyller de
krav som måste ställas. Av betydelse
för frågan om i vilken mån beslut skall
kunna delegeras är enligt regeringen
också bestämmelsen i 19 kap. 14 §
tredje stycket första meningen FB. Av
bestämmelsen framgår att om den som
fått beslutsrätt delegerad till sig
finner att samtycke, tillstånd eller
förordnande i ett visst fall inte bör
meddelas eller om vederbörande anser
frågan tveksam skall ärendet hänskjutas
till nämnden eller överförmyndaren.
Mot bakgrund av det anförda föreslås i
propositionen att de beslut om
förordnande av god man och förvaltare
som ankommer på överförmyndarna skall
kunna delegeras enligt samma regler som
gäller för andra överförmyndarbeslut.
Detsamma skall gälla för beslut om
upphörande av godmanskap för att det
inte längre behövs och beslut om
entledigande av en god man eller en
förvaltare på dennes egen begäran.
Beslut att entlediga en god man eller
en förvaltare på grund av att han eller
hon inte är lämplig för uppdraget skall
däremot inte kunna delegeras. Inte
heller bör beslut om hävande av avtal
om sammanlevnad i oskiftat dödsbo eller
rätten att besluta om föreläggande vid
vite kunna delegeras.
I motion 1995/96:L10 av Yvonne Ruwaida
(mp) anförs att
delegeringsmöjligheterna bör utformas
med utgångspunkt från beslutens art och
de garantier som måste finnas för
rättssäkerheten och beslutens kvalitet
i övrigt. Mot denna bakgrund anser
motionären att ett beslut om utseende
av god man och förvaltare, som har
delegerats av överförmyndare eller
överförmyndarnämnd, skall vara
interimistiskt och slutligt fastställas
av överförmyndare eller
överförmyndarnämnd. I motionen begärs
ett tillkännagivande om att den
ifrågavarande bestämmelsen i
föräldrabalken bör kom-pletteras i
enlighet med det anförda.
Utskottet vill för sin del peka på det
förhållandet att flera av de beslut som
förts över från tingsrätterna till
överförmyndarna enligt den gamla
ordningen kunde delegeras till
biträdespersonal vid tingsrätterna. Det
gällde bl.a. förordnande av god man i
ett flertal situationer. Redan detta
förhållande talar enligt utskottets
mening för att också överförmyndare och
överförmyndarnämnder skall ha möjlighet
att delegera beslutsrätten i
motsvarande ärenden. Även andra frågor
torde dock enligt utskottets mening
kunna bli föremål för delegering. I
propositionen har regeringen gjort en
omfattande redovisning av de olika
beslut som har flyttats över till
överförmyndare och överförmyndarnämnder
och också pekat på de svårigheter som
skulle kunna uppkomma vid en delegering
av beslutsrätten. Sammantaget finner
utskottet att regeringens förslag om
vilka beslut som borde kunna delegeras
är väl avvägt, särskilt med beaktande
av att det i vissa fall åligger den som
fått ett ärende delegerat till sig att
hänskjuta det till nämndens eller
överförmyndarens prövning. Utskottet
vill också instämma i vad som sägs i
propositionen om vikten av att
överförmyndarna och
överförmyndarnämnderna tar ansvar för
att den person till vilken
beslutanderätten delegeras har de
kunskaper och den erfarenhet som
behövs.
När det sedan gäller det i motion L10
framförda yrkandet att sådana beslut
om utseende av förvaltare och god man
som har delegerats - ur bl.a.
rättssäkerhetssynpunkt - endast skall
vara interimistiska och slutligt
fastställas av överförmyndare eller
överförmyndarnämnd har utskottet
motsatt uppfattning. En sådan ordning
skulle enligt utskottets mening snarare
medföra en större rättsosäkerhet,
eftersom de som berörs av besluten inte
med bestämdhet skulle veta vad som
verkligen gäller förrän besluten var
slutligt fastställda. Därtill kommer
att delegeringsmöjligheten i nämnda
ärenden med motionärens förslag skulle
bli i det närmaste meningslös.
Med det anförda tillstyrker utskottet
propositionen i nu behandlad del och
avstyrker bifall till motion L10.
Mot de delar av propositionen som inte
har berörts särskilt har utskottet
ingen erinran.
Förmyndare för utomnordiska barn
Regler om förmyndare för utomnordiska
barn finns i 4 kap. lagen (1904:26 s.
1) om vissa internationella
rättsförhållanden rörande äktenskap och
förmynderskap. Till skillnad från den
nordiska regleringen på området utgår
bestämmelserna i nämnda lag från
nationalitetsprincipen. Det innebär i
fråga om utländska medborgare som
vistas här i landet att förmynderskap i
princip skall anordnas enligt det
främmande landets lag. När det är
oklart om ett utländskt förmynderskap
kommer att anordnas blir dock svensk
lag tillämplig.
I motion 1994/95:L414 av Margareta
Israelsson m.fl. (s, c, fp, v, kds)
begärs ett tillkännagivande om att en
övergång bör göras från
nationalitetsprincipen till
hemvistprincipen vid frågor om
utomnordiska förmynderskap.
Motionärerna framhåller att genom en
sådan övergång skulle barn som beviljas
uppehållstillstånd i Sverige få ett
bättre rättsligt skydd och inte vara
beroende av förhållandena i respektive
hemland.
Utskottet kan konstatera att frågan
behandlades av
Förmynderskapsutredningen i betänkandet
(SOU 1987:73) Internationella
förmynderskapsfrågor. Utredningen
föreslog därvid att en övergång skulle
göras från nationalitetsprincipen till
hemvistprincipen. - Betänkandet har
remissbehandlats och bereds nu inom
ramen för ett större projekt om
internationell familjerätt i
Justitiedepartementet.
Utskottet delar motionärernas
uppfattning om att det är angeläget att
hemvistprincipen bör gälla i frågor om
förmynderskap även för utomnordiska
barn. Med hänsyn till att ett sådant
förslag redan framlagts av
Förmynderskapsutredningen och nu är
föremål för beredning inom
Justitiedepartementet är något
tillkännagivande i frågan inte
påkallat. Utskottet vill dock framhålla
vikten av att det fortsatta
beredningsarbetet sker med erforderlig
skyndsamhet. Med det anförda avstyrker
utskottet bifall till motion L414.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande
delegeringsbestämmelserna
att riksdagen med avslag på motion
1995/96:L10 antar regeringens
förslag till lag om ändring i
föräldrabalken,
2. beträffande förmynderskap för
utomnordiska barn
att riksdagen avslår motion
1994/95:L414.
Stockholm den 23 november 1995
På lagutskottets vägnar
Agne Hansson
I beslutet har deltagit: Agne Hansson
(c), Anita Persson (s), Bengt Kronblad
(s), Rolf Dahlberg (m), Carin Lundberg
(s), Rune Berglund (s), Stig Rindborg
(m), Karin Olsson (s), Eva Arvidsson
(s), Henrik S Järrel (m), Bengt Harding
Olson (fp), Inger Segelström (s), Tanja
Linderborg (v), Sven-Erik Österberg
(s), Yvonne Ruwaida (mp), Birgitta
Carlsson (c) och Marietta de Pourbaix-
Lundin (m).