Lagutskottets betänkande
1995/96:LU05

Ändrade regler om bärgning


Innehåll

1995/96
LU5

Sammanfattning

I   betänkandet   behandlar   utskottet
proposition 1995/96:16, Ändrade  regler
om  bärgning. I propositionen  föreslås
att    riksdagen   godkänner   en    ny
konvention  om bärgning från  år  1989,
som är avsedd att ersätta en konvention
i  samma  ämne från år 1910. Genom  den
nya bärgningskonventionen har man velat
uppmuntra räddningsföretag som  hindrar
eller begränsar skador på miljön. Bland
nyheterna  märks  regler  om   särskild
ersättning  till  bärgare  som  hindrar
eller    begränsar    en    miljöskada.
Ersättningen skall betalas av fartygets
ägare   och  skall  motsvara  bärgarens
kostnader.
Propositionen innehåller också förslag
till  erforderliga ändringar i sjölagen
(1994:1009).   Den  nya  lagstiftningen
föreslås  i vissa delar träda  i  kraft
den 1 januari 1996 och i övrigt den dag
regeringen bestämmer.
I  en  med  anledning av propositionen
väckt  motion  begärs tillkännagivanden
om  olika  åtgärder i syfte att  skydda
den marina miljön.
Utskottet   tillstyrker  bifall   till
propositionen och avstyrker bifall till
motionen.
Till   betänkandet   har   fogats   en
reservation.

Propositionen

I   proposition   1995/96:16   föreslår
regeringen (Justitiedepartementet)  att
riksdagen
dels      godkänner      1989      års
internationella konvention om  bärgning
med   den   reservationen  att  Sverige
förbehåller   sig   rätten   att   inte
tillämpa konventionens bestämmelser när
den     egendom    som    berörs     är
sjöfartskulturell      egendom       av
förhistoriskt,    arkeologiskt    eller
historiskt   intresse  och   finns   på
havsbotten,
dels godkänner att regeringen får säga
upp 1910 års internationella konvention
rörande    fastställande    av    vissa
gemensamma  bestämmelser  i  fråga   om
assistans och bärgning.
I propositionen föreslår regeringen
vidare - efter hörande av Lagrådet -
att riksdagen antar de i propositionen
framlagda förslagen till
1.   lag   om   ändring   i   sjölagen
(1994:1009),
2.  lag om ändring i lagen (1995:1081)
om ändring i sjölagen (1994:1009),
3.   lag   om   ändring   i   sjölagen
(1994:1009),
4.  lag  om  ändring i  luftfartslagen
(1957:297).
Lagförslagen har intagits  som  bilaga
till betänkandet.
Motionen

1995/96:L9 av Yvonne Ruwaida och Annika
Nordgren (mp) vari yrkas
1.  att  riksdagen som sin mening  ger
regeringen  till känna vad  i  motionen
anförts       om       att        utöka
miljöskadebegreppet i sjölagen till att
omfatta även det öppna havet,
2.  att  riksdagen som sin mening  ger
regeringen  till känna vad  i  motionen
anförts om att Sverige skall verka  för
att  miljöskadebegreppet i konventionen
om  bärgning  skall omfatta  det  öppna
havet,
3.  att  riksdagen som sin mening  ger
regeringen  till känna vad  i  motionen
anförts  om  internationellt  regelverk
för oljeplattformar,
4.  att  riksdagen som sin mening  ger
regeringen  till känna vad  i  motionen
anförts  om att förbud mot dumpning  av
militära skrov införs i sjölagen,
5. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Sverige skall verka för
ett internationellt förbud mot dumpning
av militära skrov.

Utskottet

De  civilrättsliga reglerna i  16  kap.
sjölagen  (1994:1009)  om  bärgning  av
fartyg och gods bygger huvudsakligen på
1910 års internationella konvention med
vissa  bestämmelser  om  assistans  och
bärgning, den s.k. Brysselkonventionen.
Syftet  med  reglerna är att  uppmuntra
till  bärgning av fartyg och last, dvs.
att   hindra   värdeförstöring.   Detta
gäller  särskilt reglerna om bärgarlön.
Såväl  sjölagen som Brysselkonventionen
innebär  att  bärgarlön  skall  betalas
bara  då bärgningsföretaget har lyckats
helt    eller   delvis.   Rätten   till
bärgarlön  utgår  från  en  sjörättslig
princip,   som   på   engelska   brukar
sammanfattas med uttrycket  no  cure  -
no  pay . Om bärgaren inte lyckas rädda
någon egendom av värde utgår det heller
inte  någon ersättning. När bärgarlönen
bestäms har man således enligt 16  kap.
2   §   att  beakta  bl.a.  i  vad  mån
bärgningsföretaget lyckats  och  vilket
värde den bärgade egendomen har. Av  16
kap.  3 § framgår att bärgarlönen  inte
får  sättas  högre  än  värdet  av  det
bärgade.
Efter    ett    antal   uppmärksammade
fartygsolyckor  under  1970-talet   kom
Brysselkonventionens     regler      om
bärgarlön  att ifrågasättas. Kritikerna
menade  bl.a.  att  ersättningsreglerna
minskade bärgarnas benägenhet att rädda
skadade  fartyg  med miljöfarligt  gods
ombord.  Vidare anfördes  att  reglerna
inte   gav   bärgarna  någon   egentlig
anledning att ta hänsyn till miljön när
räddningsföretaget  genomfördes,  trots
att   sådana   insatser   från   allmän
synpunkt är mycket angelägna.  År  1978
uttalade   FN:s   sjöfartsorganisation,
International   Maritime   Organization
(IMO),  att det behövdes en översyn  av
bärgningsreglerna.      Ett      arbete
igångsattes,      och      vid       en
diplomatkonferens  i  London  år   1989
antogs en ny konvention om bärgning.
Den  nya  konventionen utgår  från  de
erfarenheter   som  har  vunnits   inom
sjöfarten  under de senaste årtiondena.
Den  viktigaste nyheten är att  skyddet
för den marina miljön lyfts fram som en
central  omständighet vid  utformningen
av  bärgningsreglerna.  I  konventionen
sägs att bärgaren skall ha rätt till en
särskild  ersättning av  fartygsägaren,
om   han  hindrar  eller  begränsar  en
miljöskada men inte lyckas rädda fartyg
eller last. Om bärgaren dessutom lyckas
rädda egendom utgår bärgarlön. Även  då
skall  skyddet  för  miljön  vägas  in.
Enligt  en ny föreskrift i konventionen
skall  bärgarlönen bestämmas med hänsyn
till  bl.a.  bärgarens skicklighet  och
ansträngningar i fråga  om  att  hindra
eller  begränsa skador på  miljön.  Vid
sidan  av miljöfrågorna innehåller  den
nya konventionen ett antal ändringar av
saklig  eller  redaktionell  natur.  De
sakliga   ändringarna   gäller    bl.a.
bärgningsavtal,      utförande       av
bärgningsföretag     och      bärgarnas
rättigheter.  Flera av de nya  reglerna
syftar   till   att  stärka   bärgarnas
ställning,  i synnerhet de bärgare  som
arbetar        yrkesmässigt         med
specialutrustade fartyg.
Sverige    undertecknade    den    nya
konventionen  år  1990. Undertecknandet
skedde  med  förbehåll  för  riksdagens
godkännande.  Konventionen   träder   i
kraft ett år efter den dag då 15 stater
har  uttryckt  sitt samtycke  till  att
vara bundna av den. Under sommaren 1995
vann      konventionen      tillräcklig
anslutning.
I förevarande proposition föreslås att
riksdagen   skall  godkänna   den   nya
konventionen  och  att  regeringen  får
säga  upp  Brysselkonventionen.  Enligt
regeringens  mening  bör  dock  Sverige
utnyttja  möjligheten att inte tillämpa
den    nya    konventionen   på    viss
sjöfartskulturell egendom.  Här  bör  i
stället   den  inhemska  lagstiftningen
gälla,   bl.a.   lagen  (1988:950)   om
kulturminnen m.m.
Propositionen innehåller bl.a. förslag
till  ett nytt 16 kap. i sjölagen,  som
är  anpassat till den nya konventionen.
Samtidigt  föreslås  ytterligare  några
ändringar   i   sjölagens   regler   om
bärgning  och  en  konsekvensändring  i
luftfartslagen (1957:297). Lagförslagen
har  tillkommit  i nära  samarbete  med
Danmark, Finland och Norge.
Enligt 17 kap. sjölagen gäller de s.k.
York-Antwerpenreglerna 1974 i fråga  om
fördelningen av haveri på fartyg, frakt
och last, i den mån ingenting annat  är
avtalat.  Fördelningen  omfattar  bl.a.
utgifter     för    bärgning.     York-
Antwerpenreglerna  har  ändrats   under
senare  tid,  senast år 1994.  Reglerna
har   därvid  anpassats  till  den  nya
bärgningskonventionen     och      till
förändringar    i    affärslivet.     I
propositionen  föreslås  att  sjölagens
hänvisning  till York-Antwerpenreglerna
skall avse 1994 års lydelse.
Reglerna  om  särskild ersättning  vid
begränsning   av  miljöskada   föreslås
träda  i  kraft den 1 januari  1996.  I
övrigt föreslås lagstiftningen träda  i
kraft den dag regeringen bestämmer.
I    likhet   med   regeringen   anser
utskottet att Sverige bör tillträda den
nya      konventionen      och      att
Brysselkonventionen  därmed  kan  sägas
upp. Utskottet kan inte finna annat  än
att   den   nya  konventionen   innebär
väsentliga       förbättringar.       I
sammanhanget  kan  nämnas  att  Danmark
ingår   bland  de  stater   som   redan
ratificerat konventionen. Även  Finland
och   Norge  avser,  enligt   vad   som
upplyses  i propositionen, att  ansluta
sig   till   den.  Genom  ett   svenskt
tillträde  kommer således rättslikheten
inom Norden att upprätthållas.
Utskottet   har  inte   heller   någon
erinran  mot  de framlagda lagförslagen
och tillstyrker således propositionen.
Utskottet  övergår  därmed   till   att
behandla  motion L9 av  Yvonne  Ruwaida
och   Annika  Nordgren  (båda  mp).   I
motionen begärs tillkännagivanden  från
riksdagens      sida       om       att
miljöskadebegreppet  i  sjölagen  skall
utvidgas  till  att  omfatta  även  det
öppna  havet  (yrkande 1), att  Sverige
skall verka för att miljöskadebegreppet
i  den  nya bärgningskonventionen skall
omfatta  det  öppna havet (yrkande  2),
att    det    skall   tillskapas    ett
internationellt      regelverk      för
oljeplattformar (yrkande  3),  att  ett
förbud  mot dumpning av militära  skrov
skall  införas i sjölagen  (yrkande  4)
samt  att Sverige skall verka  för  ett
internationellt förbud mot dumpning  av
militära skrov (yrkande 5).
Vad först gäller frågan om ett ändrat
miljöskadebegrepp  i sjölagen  (yrkande
1)  konstaterar utskottet att  den  nya
konventionen  innehåller  en   särskild
definition av detta begrepp. I  artikel
1  (d)  definieras skada på miljön  som
 väsentlig  fysisk  skada  på  mänsklig
hälsa   eller  på  maritimt  liv  eller
tillgångar  i kustfarvatten eller  inre
farvatten  eller  områden  i  omedelbar
närhet  till sådana farvatten,  orsakad
av  förorening,  kontaminering,  brand,
explosion   eller  liknande  allvarliga
händelser . I lagförslaget (se 16  kap.
12  §  femte stycket lagförslag 1 resp.
16  kap. 1 § 3 lagförslag 3) definieras
miljöskada  på samma sätt.  Om  Sverige
skall  tillträda  konventionen,  vilket
motionärerna   i  och  för   sig   inte
motsätter sig, måste Sverige godta  den
definition  av miljöskadebegreppet  som
finns  i  konventionen. När  det  sedan
gäller  frågan  om  en  utvidgning   av
konventionens         miljöskadebegrepp
(yrkande  2) kan utskottet  inte  finna
att      det      föreligger      några
meningsmotsättningar             mellan
motionärerna    och    regeringen.    I
propositionen (s. 45) anför  regeringen
särskilt att den nya konventionen  inte
behöver   utgöra  något   slutmål   för
strävandena  att  skydda   den   marina
miljön.   Det   kan   därför,    enligt
regeringens  mening,  finnas  anledning
att  ta  upp miljöfrågorna  på  nytt  i
lämpligt   internationellt  sammanhang.
Utskottet  anser  sig således  på  goda
grunder  kunna utgå från att  man  från
regeringens  sida  i  dessa  sammanhang
kommer  att  verka för miljöintressena.
Enligt  vad utskottet erfarit  har  man
från  svensk  sida  redan  ställt   sig
positiv  till förslag om en  utvidgning
av  miljöskadebegreppet i enlighet  med
motionärernas  förslag. I  avvaktan  på
det  forsatta  arbetet  kan  Sverige  i
detta  sammanhang inte ensidigt  införa
någon      egen      definition      av
miljöskadebegreppet.
I   frågorna  om  ett  internationellt
regelverk för oljeplattformar  (yrkande
3)  och ett internationellt förbud  mot
dumpning av militära skrov (yrkande  5)
vill  utskottet erinra om att det redan
finns  en mängd olika konventioner  med
internationella regelverk som behandlar
skyddet   för  den  marina  miljön.   I
sammanhanget kan särskilt  nämnas  FN:s
havsrättskonvention    (1982,    United
Nations Convention on the Law of  Sea).
I    artikel    194   finns   särskilda
bestämmelser   om   anläggningar    som
används      vid      utvinning      av
naturtillgångar på havsbotten och  dess
underlag.  Också  frågor  om   dumpning
behandlas  i konventionen.  Av  artikel
210    framgår   att   staterna   genom
nationell  lagstiftning skall motverka,
minska  och  kontrollera förorening  av
den  marina  miljön som  förorsakas  av
dumpning.  Att  göra sig  kvitt  fartyg
till   havs   utgör   dumpning   enligt
konventionen.        Dumpning         i
territorialhavet  och  den   ekonomiska
zonen  eller på kontinentalsockeln  får
inte    genomföras   utan   kuststatens
uttryckliga  godkännande.   Mot   denna
bakgrund  saknas det enligt  utskottets
mening  skäl för riksdagen  att  nu  ta
initiativ        till       ytterligare
internationella     regelverk     eller
konventioner på detta område.
Vad slutligen gäller motionsönskemålet
om införande av ett förbud mot dumpning
av  militära skrov i sjölagen  (yrkande
4)  vill utskottet erinra om att  lagen
(1971:1154)  om förbud mot  dumping  av
avfall  i vatten - i enlighet med  FN:s
havsrättskonvention  -  innebär  förbud
mot  att  inom  Sveriges sjöterritorium
och ekonomiska zon göra sig kvitt bl.a.
fartyg, luftfartyg, plattform och annan
anordning (se prop. 1992/93:54, s. 58).
Det  saknas därför anledning att införa
förbud  mot dumpning också i  sjölagen,
vars syfte är att reglera sjöfarten.
Med  det  anförda avstyrker  utskottet
bifall till motion L9.

Hemställan

Utskottet hemställer
1. beträffande godkännande av en
ny bärgningskonvention m.m.
att   riksdagen  med   bifall   till
proposition 1995/96:16
dels     godkänner     1989      års
internationella    konvention     om
bärgning  med den reservationen  att
Sverige  förbehåller sig rätten  att
inte      tillämpa     konventionens
bestämmelser  när  den  egendom  som
berörs  är sjöfartskulturell egendom
av    förhistoriskt,    arkeologiskt
eller  historiskt intresse och finns
på havsbotten,
dels  godkänner  att regeringen  får
säga  upp  1910  års internationella
konvention rörande fastställande  av
vissa  gemensamma  bestämmelser   om
assistens och bärgning,
2. beträffande lagförslagen
att   riksdagen  antar   regeringens
förslag till
dels   lag  om  ändring  i  sjölagen
(1994:1009),
dels   lag   om  ändring   i   lagen
(1995:1018)  om ändring  i  sjölagen
(1994:1009),
dels   lag  om  ändring  i  sjölagen
(1994:1009),
dels   ock   lag   om   ändring    i
luftfartslagen (1957:297),
3.  beträffande  internationellt
regelverk för oljeplattformar m.m.
att    riksdagen    avslår    motion
1995/96:L9 yrkandena 3 och 5,
res. (mp)
4.    beträffande    ytterligare
åtgärder  till  skydd för  den  marina
miljön
att  riksdagen avslår motion 1995/96:L9
yrkandena 1, 2 och 4.


Stockholm den 21 november 1995
På lagutskottets vägnar

Agne Hansson

I beslutet har deltagit: Agne Hansson
(c), Anita Persson (s), Bengt Kronblad
(s), Rune Berglund (s), Stig Rindborg
(m), Karin Olsson (s), Eva Arvidsson
(s), Henrik S Järrel (m), Bengt Harding
Olson (fp), Inger Segelström (s), Tanja
Linderborg (v), Sven-Erik Österberg
(s), Göran R Hedberg (m), Yvonne
Ruwaida (mp), Birgitta Carlsson (c),
Eva Persson Sellin (s) och Marietta de
Pourbaix-Lundin (m).

Reservation

Internationellt regelverk för
oljeplattformar m.m. (mom. 3)

Yvonne Ruwaida (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande
på s. 4 som börjar med  I frågorna  och
på  s. 5 slutat med  motion L9  bort ha
följande lydelse:
När  det  sedan gäller frågan  om  ett
internationellt      regelverk      för
oljeplattformar   (yrkande   3)   anser
utskottet   att  de  konventioner   och
internationella regelverk som behandlar
skyddet  för den marina miljön inte  är
tillräckliga.  I  artikel  194  i  FN:s
havsrättskonvention    (1982,    United
Nations  Convention on the Law of  Sea)
finns   visserligen   bestämmelser   om
anläggningar som används vid  utvinning
av  naturtillgångar på  havsbotten  och
dess underlag. Enligt utskottets mening
är dessa regler klart otillräckliga för
att  på  ett  effektivt  sätt  möta  de
risker  och  problem som kan  uppstå  i
samband  med utvinning av olja i  havet
från  plattformar. Varje  oljetransport
och    borrning   till   havs   innebär
betydande  risker för  miljöskador.  En
s.k.   utblåsning  av  en  olje-  eller
gaskälla kan få förödande konsekvenser.
Vid både provborrningar och kommersiell
utvinning      från     oljeplattformar
förekommer  dessutom alltid  ett  visst
spill.  Utskottet  föreslår  mot  denna
bakgrund  i  enlighet med yrkande  3  i
motion  L9 ett tillkännagivande om  att
regeringen  inom ramen  för  IMO  skall
verka   för   att  ett  internationellt
regelverk  för plattformar kommer  till
stånd.
Också   beträffande  frågan   om   ett
internationellt förbud mot dumpning  av
militära skrov anser utskottet att FN:s
havsrättskonvention är otillräcklig. Av
artikel 210 framgår att staterna  genom
nationell  lagstiftning  enbart   skall
motverka,    minska   och   kontrollera
förorening  av  den marina  miljön  som
förorsakas    av    dumpning.     Något
uttryckligt  förbud  mot  dumpning   av
t.ex.  militära  skrov  till  havs  kan
utskottet inte finna. Enligt utskottets
mening bör regeringen verka för att ett
sådant  internationellt  förbud  kommer
till  stånd. Som framhålls  i  motionen
kan  problemen med dumpning av militära
skrov i havet beskrivas som en tickande
miljöbomb,       varför      omedelbara
internationella åtgärder  oundgängligen
är påkallade.
Vad   utskottet  sålunda  anfört   bör
riksdagen  med  bifall till  motion  L9
yrkandena  3  och 5 som sin  mening  ge
regeringen  till känna.  I  övrigt  bör
motion   L9   inte   föranleda    några
riksdagens vidare åtgärder.
dels att utskottets hemställan under  3
bort ha följande lydelse:
3.   beträffande   internationellt
regelverk för oljeplattformar m.m.
att   riksdagen  med   bifall   till
motion 1995/96:L9 yrkandena 3 och  5
som  sin mening ger regeringen  till
känna vad utskottet anfört.

Propositionens lagförslag

1 Förslag till lag om ändring i
sjölagen (1994:1009)

2  Förslag till lag om ändring i  lagen
(1995:1081)  om  ändring   i   sjölagen
(1994:1009)
3   Förslag  till  lag  om  ändring   i
sjölagen                    (1994:1009)
4   Förslag  till  lag  om  ändring   i
luftfartslagen               (1957:297)








































Gotab, Stockholm 1995