I betänkandet behandlar utskottet
proposition 1995/96:16, Ändrade regler
om bärgning. I propositionen föreslås
att riksdagen godkänner en ny
konvention om bärgning från år 1989,
som är avsedd att ersätta en konvention
i samma ämne från år 1910. Genom den
nya bärgningskonventionen har man velat
uppmuntra räddningsföretag som hindrar
eller begränsar skador på miljön. Bland
nyheterna märks regler om särskild
ersättning till bärgare som hindrar
eller begränsar en miljöskada.
Ersättningen skall betalas av fartygets
ägare och skall motsvara bärgarens
kostnader.
Propositionen innehåller också förslag
till erforderliga ändringar i sjölagen
(1994:1009). Den nya lagstiftningen
föreslås i vissa delar träda i kraft
den 1 januari 1996 och i övrigt den dag
regeringen bestämmer.
I en med anledning av propositionen
väckt motion begärs tillkännagivanden
om olika åtgärder i syfte att skydda
den marina miljön.
Utskottet tillstyrker bifall till
propositionen och avstyrker bifall till
motionen.
Till betänkandet har fogats en
reservation.
Propositionen
I proposition 1995/96:16 föreslår
regeringen (Justitiedepartementet) att
riksdagen
dels godkänner 1989 års
internationella konvention om bärgning
med den reservationen att Sverige
förbehåller sig rätten att inte
tillämpa konventionens bestämmelser när
den egendom som berörs är
sjöfartskulturell egendom av
förhistoriskt, arkeologiskt eller
historiskt intresse och finns på
havsbotten,
dels godkänner att regeringen får säga
upp 1910 års internationella konvention
rörande fastställande av vissa
gemensamma bestämmelser i fråga om
assistans och bärgning.
I propositionen föreslår regeringen
vidare - efter hörande av Lagrådet -
att riksdagen antar de i propositionen
framlagda förslagen till
1. lag om ändring i sjölagen
(1994:1009),
2. lag om ändring i lagen (1995:1081)
om ändring i sjölagen (1994:1009),
3. lag om ändring i sjölagen
(1994:1009),
4. lag om ändring i luftfartslagen
(1957:297).
Lagförslagen har intagits som bilaga
till betänkandet.
Motionen
1995/96:L9 av Yvonne Ruwaida och Annika
Nordgren (mp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om att utöka
miljöskadebegreppet i sjölagen till att
omfatta även det öppna havet,
2. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Sverige skall verka för
att miljöskadebegreppet i konventionen
om bärgning skall omfatta det öppna
havet,
3. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om internationellt regelverk
för oljeplattformar,
4. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om att förbud mot dumpning av
militära skrov införs i sjölagen,
5. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Sverige skall verka för
ett internationellt förbud mot dumpning
av militära skrov.
Utskottet
De civilrättsliga reglerna i 16 kap.
sjölagen (1994:1009) om bärgning av
fartyg och gods bygger huvudsakligen på
1910 års internationella konvention med
vissa bestämmelser om assistans och
bärgning, den s.k. Brysselkonventionen.
Syftet med reglerna är att uppmuntra
till bärgning av fartyg och last, dvs.
att hindra värdeförstöring. Detta
gäller särskilt reglerna om bärgarlön.
Såväl sjölagen som Brysselkonventionen
innebär att bärgarlön skall betalas
bara då bärgningsföretaget har lyckats
helt eller delvis. Rätten till
bärgarlön utgår från en sjörättslig
princip, som på engelska brukar
sammanfattas med uttrycket no cure -
no pay . Om bärgaren inte lyckas rädda
någon egendom av värde utgår det heller
inte någon ersättning. När bärgarlönen
bestäms har man således enligt 16 kap.
2 § att beakta bl.a. i vad mån
bärgningsföretaget lyckats och vilket
värde den bärgade egendomen har. Av 16
kap. 3 § framgår att bärgarlönen inte
får sättas högre än värdet av det
bärgade.
Efter ett antal uppmärksammade
fartygsolyckor under 1970-talet kom
Brysselkonventionens regler om
bärgarlön att ifrågasättas. Kritikerna
menade bl.a. att ersättningsreglerna
minskade bärgarnas benägenhet att rädda
skadade fartyg med miljöfarligt gods
ombord. Vidare anfördes att reglerna
inte gav bärgarna någon egentlig
anledning att ta hänsyn till miljön när
räddningsföretaget genomfördes, trots
att sådana insatser från allmän
synpunkt är mycket angelägna. År 1978
uttalade FN:s sjöfartsorganisation,
International Maritime Organization
(IMO), att det behövdes en översyn av
bärgningsreglerna. Ett arbete
igångsattes, och vid en
diplomatkonferens i London år 1989
antogs en ny konvention om bärgning.
Den nya konventionen utgår från de
erfarenheter som har vunnits inom
sjöfarten under de senaste årtiondena.
Den viktigaste nyheten är att skyddet
för den marina miljön lyfts fram som en
central omständighet vid utformningen
av bärgningsreglerna. I konventionen
sägs att bärgaren skall ha rätt till en
särskild ersättning av fartygsägaren,
om han hindrar eller begränsar en
miljöskada men inte lyckas rädda fartyg
eller last. Om bärgaren dessutom lyckas
rädda egendom utgår bärgarlön. Även då
skall skyddet för miljön vägas in.
Enligt en ny föreskrift i konventionen
skall bärgarlönen bestämmas med hänsyn
till bl.a. bärgarens skicklighet och
ansträngningar i fråga om att hindra
eller begränsa skador på miljön. Vid
sidan av miljöfrågorna innehåller den
nya konventionen ett antal ändringar av
saklig eller redaktionell natur. De
sakliga ändringarna gäller bl.a.
bärgningsavtal, utförande av
bärgningsföretag och bärgarnas
rättigheter. Flera av de nya reglerna
syftar till att stärka bärgarnas
ställning, i synnerhet de bärgare som
arbetar yrkesmässigt med
specialutrustade fartyg.
Sverige undertecknade den nya
konventionen år 1990. Undertecknandet
skedde med förbehåll för riksdagens
godkännande. Konventionen träder i
kraft ett år efter den dag då 15 stater
har uttryckt sitt samtycke till att
vara bundna av den. Under sommaren 1995
vann konventionen tillräcklig
anslutning.
I förevarande proposition föreslås att
riksdagen skall godkänna den nya
konventionen och att regeringen får
säga upp Brysselkonventionen. Enligt
regeringens mening bör dock Sverige
utnyttja möjligheten att inte tillämpa
den nya konventionen på viss
sjöfartskulturell egendom. Här bör i
stället den inhemska lagstiftningen
gälla, bl.a. lagen (1988:950) om
kulturminnen m.m.
Propositionen innehåller bl.a. förslag
till ett nytt 16 kap. i sjölagen, som
är anpassat till den nya konventionen.
Samtidigt föreslås ytterligare några
ändringar i sjölagens regler om
bärgning och en konsekvensändring i
luftfartslagen (1957:297). Lagförslagen
har tillkommit i nära samarbete med
Danmark, Finland och Norge.
Enligt 17 kap. sjölagen gäller de s.k.
York-Antwerpenreglerna 1974 i fråga om
fördelningen av haveri på fartyg, frakt
och last, i den mån ingenting annat är
avtalat. Fördelningen omfattar bl.a.
utgifter för bärgning. York-
Antwerpenreglerna har ändrats under
senare tid, senast år 1994. Reglerna
har därvid anpassats till den nya
bärgningskonventionen och till
förändringar i affärslivet. I
propositionen föreslås att sjölagens
hänvisning till York-Antwerpenreglerna
skall avse 1994 års lydelse.
Reglerna om särskild ersättning vid
begränsning av miljöskada föreslås
träda i kraft den 1 januari 1996. I
övrigt föreslås lagstiftningen träda i
kraft den dag regeringen bestämmer.
I likhet med regeringen anser
utskottet att Sverige bör tillträda den
nya konventionen och att
Brysselkonventionen därmed kan sägas
upp. Utskottet kan inte finna annat än
att den nya konventionen innebär
väsentliga förbättringar. I
sammanhanget kan nämnas att Danmark
ingår bland de stater som redan
ratificerat konventionen. Även Finland
och Norge avser, enligt vad som
upplyses i propositionen, att ansluta
sig till den. Genom ett svenskt
tillträde kommer således rättslikheten
inom Norden att upprätthållas.
Utskottet har inte heller någon
erinran mot de framlagda lagförslagen
och tillstyrker således propositionen.
Utskottet övergår därmed till att
behandla motion L9 av Yvonne Ruwaida
och Annika Nordgren (båda mp). I
motionen begärs tillkännagivanden från
riksdagens sida om att
miljöskadebegreppet i sjölagen skall
utvidgas till att omfatta även det
öppna havet (yrkande 1), att Sverige
skall verka för att miljöskadebegreppet
i den nya bärgningskonventionen skall
omfatta det öppna havet (yrkande 2),
att det skall tillskapas ett
internationellt regelverk för
oljeplattformar (yrkande 3), att ett
förbud mot dumpning av militära skrov
skall införas i sjölagen (yrkande 4)
samt att Sverige skall verka för ett
internationellt förbud mot dumpning av
militära skrov (yrkande 5).
Vad först gäller frågan om ett ändrat
miljöskadebegrepp i sjölagen (yrkande
1) konstaterar utskottet att den nya
konventionen innehåller en särskild
definition av detta begrepp. I artikel
1 (d) definieras skada på miljön som
väsentlig fysisk skada på mänsklig
hälsa eller på maritimt liv eller
tillgångar i kustfarvatten eller inre
farvatten eller områden i omedelbar
närhet till sådana farvatten, orsakad
av förorening, kontaminering, brand,
explosion eller liknande allvarliga
händelser . I lagförslaget (se 16 kap.
12 § femte stycket lagförslag 1 resp.
16 kap. 1 § 3 lagförslag 3) definieras
miljöskada på samma sätt. Om Sverige
skall tillträda konventionen, vilket
motionärerna i och för sig inte
motsätter sig, måste Sverige godta den
definition av miljöskadebegreppet som
finns i konventionen. När det sedan
gäller frågan om en utvidgning av
konventionens miljöskadebegrepp
(yrkande 2) kan utskottet inte finna
att det föreligger några
meningsmotsättningar mellan
motionärerna och regeringen. I
propositionen (s. 45) anför regeringen
särskilt att den nya konventionen inte
behöver utgöra något slutmål för
strävandena att skydda den marina
miljön. Det kan därför, enligt
regeringens mening, finnas anledning
att ta upp miljöfrågorna på nytt i
lämpligt internationellt sammanhang.
Utskottet anser sig således på goda
grunder kunna utgå från att man från
regeringens sida i dessa sammanhang
kommer att verka för miljöintressena.
Enligt vad utskottet erfarit har man
från svensk sida redan ställt sig
positiv till förslag om en utvidgning
av miljöskadebegreppet i enlighet med
motionärernas förslag. I avvaktan på
det forsatta arbetet kan Sverige i
detta sammanhang inte ensidigt införa
någon egen definition av
miljöskadebegreppet.
I frågorna om ett internationellt
regelverk för oljeplattformar (yrkande
3) och ett internationellt förbud mot
dumpning av militära skrov (yrkande 5)
vill utskottet erinra om att det redan
finns en mängd olika konventioner med
internationella regelverk som behandlar
skyddet för den marina miljön. I
sammanhanget kan särskilt nämnas FN:s
havsrättskonvention (1982, United
Nations Convention on the Law of Sea).
I artikel 194 finns särskilda
bestämmelser om anläggningar som
används vid utvinning av
naturtillgångar på havsbotten och dess
underlag. Också frågor om dumpning
behandlas i konventionen. Av artikel
210 framgår att staterna genom
nationell lagstiftning skall motverka,
minska och kontrollera förorening av
den marina miljön som förorsakas av
dumpning. Att göra sig kvitt fartyg
till havs utgör dumpning enligt
konventionen. Dumpning i
territorialhavet och den ekonomiska
zonen eller på kontinentalsockeln får
inte genomföras utan kuststatens
uttryckliga godkännande. Mot denna
bakgrund saknas det enligt utskottets
mening skäl för riksdagen att nu ta
initiativ till ytterligare
internationella regelverk eller
konventioner på detta område.
Vad slutligen gäller motionsönskemålet
om införande av ett förbud mot dumpning
av militära skrov i sjölagen (yrkande
4) vill utskottet erinra om att lagen
(1971:1154) om förbud mot dumping av
avfall i vatten - i enlighet med FN:s
havsrättskonvention - innebär förbud
mot att inom Sveriges sjöterritorium
och ekonomiska zon göra sig kvitt bl.a.
fartyg, luftfartyg, plattform och annan
anordning (se prop. 1992/93:54, s. 58).
Det saknas därför anledning att införa
förbud mot dumpning också i sjölagen,
vars syfte är att reglera sjöfarten.
Med det anförda avstyrker utskottet
bifall till motion L9.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande godkännande av en
ny bärgningskonvention m.m.
att riksdagen med bifall till
proposition 1995/96:16
dels godkänner 1989 års
internationella konvention om
bärgning med den reservationen att
Sverige förbehåller sig rätten att
inte tillämpa konventionens
bestämmelser när den egendom som
berörs är sjöfartskulturell egendom
av förhistoriskt, arkeologiskt
eller historiskt intresse och finns
på havsbotten,
dels godkänner att regeringen får
säga upp 1910 års internationella
konvention rörande fastställande av
vissa gemensamma bestämmelser om
assistens och bärgning,
2. beträffande lagförslagen
att riksdagen antar regeringens
förslag till
dels lag om ändring i sjölagen
(1994:1009),
dels lag om ändring i lagen
(1995:1018) om ändring i sjölagen
(1994:1009),
dels lag om ändring i sjölagen
(1994:1009),
dels ock lag om ändring i
luftfartslagen (1957:297),
3. beträffande internationellt
regelverk för oljeplattformar m.m.
att riksdagen avslår motion
1995/96:L9 yrkandena 3 och 5,
res. (mp)
4. beträffande ytterligare
åtgärder till skydd för den marina
miljön
att riksdagen avslår motion 1995/96:L9
yrkandena 1, 2 och 4.
Stockholm den 21 november 1995
På lagutskottets vägnar
Agne Hansson
I beslutet har deltagit: Agne Hansson
(c), Anita Persson (s), Bengt Kronblad
(s), Rune Berglund (s), Stig Rindborg
(m), Karin Olsson (s), Eva Arvidsson
(s), Henrik S Järrel (m), Bengt Harding
Olson (fp), Inger Segelström (s), Tanja
Linderborg (v), Sven-Erik Österberg
(s), Göran R Hedberg (m), Yvonne
Ruwaida (mp), Birgitta Carlsson (c),
Eva Persson Sellin (s) och Marietta de
Pourbaix-Lundin (m).
Reservation
Internationellt regelverk för
oljeplattformar m.m. (mom. 3)
Yvonne Ruwaida (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande
på s. 4 som börjar med I frågorna och
på s. 5 slutat med motion L9 bort ha
följande lydelse:
När det sedan gäller frågan om ett
internationellt regelverk för
oljeplattformar (yrkande 3) anser
utskottet att de konventioner och
internationella regelverk som behandlar
skyddet för den marina miljön inte är
tillräckliga. I artikel 194 i FN:s
havsrättskonvention (1982, United
Nations Convention on the Law of Sea)
finns visserligen bestämmelser om
anläggningar som används vid utvinning
av naturtillgångar på havsbotten och
dess underlag. Enligt utskottets mening
är dessa regler klart otillräckliga för
att på ett effektivt sätt möta de
risker och problem som kan uppstå i
samband med utvinning av olja i havet
från plattformar. Varje oljetransport
och borrning till havs innebär
betydande risker för miljöskador. En
s.k. utblåsning av en olje- eller
gaskälla kan få förödande konsekvenser.
Vid både provborrningar och kommersiell
utvinning från oljeplattformar
förekommer dessutom alltid ett visst
spill. Utskottet föreslår mot denna
bakgrund i enlighet med yrkande 3 i
motion L9 ett tillkännagivande om att
regeringen inom ramen för IMO skall
verka för att ett internationellt
regelverk för plattformar kommer till
stånd.
Också beträffande frågan om ett
internationellt förbud mot dumpning av
militära skrov anser utskottet att FN:s
havsrättskonvention är otillräcklig. Av
artikel 210 framgår att staterna genom
nationell lagstiftning enbart skall
motverka, minska och kontrollera
förorening av den marina miljön som
förorsakas av dumpning. Något
uttryckligt förbud mot dumpning av
t.ex. militära skrov till havs kan
utskottet inte finna. Enligt utskottets
mening bör regeringen verka för att ett
sådant internationellt förbud kommer
till stånd. Som framhålls i motionen
kan problemen med dumpning av militära
skrov i havet beskrivas som en tickande
miljöbomb, varför omedelbara
internationella åtgärder oundgängligen
är påkallade.
Vad utskottet sålunda anfört bör
riksdagen med bifall till motion L9
yrkandena 3 och 5 som sin mening ge
regeringen till känna. I övrigt bör
motion L9 inte föranleda några
riksdagens vidare åtgärder.
dels att utskottets hemställan under 3
bort ha följande lydelse:
3. beträffande internationellt
regelverk för oljeplattformar m.m.
att riksdagen med bifall till
motion 1995/96:L9 yrkandena 3 och 5
som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört.
Propositionens lagförslag
1 Förslag till lag om ändring i
sjölagen (1994:1009)
2 Förslag till lag om ändring i lagen
(1995:1081) om ändring i sjölagen
(1994:1009)
3 Förslag till lag om ändring i
sjölagen (1994:1009)
4 Förslag till lag om ändring i
luftfartslagen (1957:297)