I betänkandet behandlas 29
motionsyrkanden från den allmänna
motionstiden 1995 som rör kommunala
frågor. Utskottet behandlar frågor om
bl.a. kommundelningar, kommunal
demokrati, formerna för kommunal
verksamhet och sanktioner mot kommuner.
Utskottet behandlar vidare frågor om den
kommunala kompetensen i avsnitten som
gäller internationellt bistånd,
kommunalt vårdnadsbidrag och annan
kommunal ersättning för vård av barn,
kommunal tjänsteexport samt bojkotter.
Utskottet avstyrker samtliga motioner.
Till betänkandet har fogats åtta
reservationer och ett särskilt yttrande.
Motionerna
1994/95:K216 av Gudrun Schyman m.fl. (v)
vari yrkas
7. att riksdagen hos regeringen begär
förslag till ändringar i kommunallagen
enligt vad i motionen anförts om
samhällsinformation till
funktionshindrade.
1994/95:K320 av Birger Schlaug m.fl.
(mp) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär
förslag till sådan ändring i
kommunallagen att en kommunal
skatteväxling på miljömässig grund
möjliggörs,
2. att riksdagen hos regeringen begär
förslag till sådan ändring i
kommunallagen att kommunen får rätt att
ta ut avgifter på miljöfarliga
aktiviteter som överstiger kommunens
direkta kostnader därför,
3. att riksdagen hos regeringen begär
förslag till sådan ändring i
kommunallagen att avgifter från en
kommunal verksamhet skall få finansiera
kostnader för en annan kommunal
verksamhet,
4. att riksdagen, om en generell
ändring av självkostnadsprincipen inte
kommer till stånd, beviljar undantag
från densamma till ett antal "pilot
kommuner", och att resultatet från detta
senare utvärderas.
1994/95:K601 av Peter Eriksson och Kia
Andreasson (mp) vari yrkas att riksdagen
hos regeringen begär förslag till sådan
ändring i 3 kap. 31 § kommunallagen att
det blir möjligt att interpellera även i
frågor som sköts av ett kommunförbund
där kommunen är medlem.
1994/95:K603 av Conny Sandholm m.fl.
(fp) vari yrkas att riksdagen hos
regeringen begär förslag till sådana
lagändringar att kommunerna stimuleras
att minska omfattningen av sin
bolagsverksamhet.
1994/95:K604 av andre vice talman Görel
Thurdin och Ingrid Skeppstedt (c) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om initiativ till en EU-strategi
och en lokal EU-Agenda på kommunal nivå.
1994/95:K607 av Tanja Linderborg m.fl.
(v) vari yrkas att riksdagen begär att
regeringen tillsätter en utredning med
uppgift att lämna förslag till införande
av sanktionsmöjligheter mot kommuner
enligt vad i motionen anförts om brott
mot rättighets- och förvaltningslagens
bestämmelser.
1994/95:K609 av Dan Ericsson (kds) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om en utredning för att redovisa
förutsättningarna för en omfattande
kommundelningsreform.
1994/95:K611 av Ulla-Britt Hagström
(kds) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om underlättande av
kommunal tjänsteexport.
1994/95:K614 av Tomas Högström (m) vari
yrkas att riksdagen beslutar om
ändringar i kommunallagen i enlighet med
vad som anförts i motionen.
1994/95:K615 av Urban Ahlin (s) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om kommunalt partistöd.
1994/95:K616 av Urban Ahlin och Martin
Nilsson (s) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om ett snabbare
valgenomslag i kommunerna.
1994/95:K618 av Marianne Andersson och
Ingbritt Irhammar (c) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om
ökad lokal självstyrelse i invandrartäta
områden.
1994/95:K619 av Olof Johansson m.fl. (c)
vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om kommundelningar,
3. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om utredning angående kommunala
folkomröstningar.
1994/95:K620 av Karl Hagström (s) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om ordförande i
landstingsfullmäktige.
1994/95:K623 av Barbro Johansson och
Elisa Abascal Reyes (mp) vari yrkas att
riksdagen beslutar om en
speciallagstiftning så att kommuner och
landsting kan bojkotta företag som
bryter mot FN:s och tillhörande
underorganisationers koder och
paragrafer.
1994/95:K629 av Stig Sandström (v) vari
yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om en norm för att belöna
insatser som är samhälleligt värdefulla,
2. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om att i kommunallagen införa
samhällslön som ett alternativ till
ersättning för förtroendeuppdrag.
1994/95:K701 av Bertil Persson (m) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om nyval i kommuner och
landsting.
1994/95:K703 av Bertil Persson (m) vari
yrkas att riksdagen hos regeringen begär
förslag om snabbare valgenomslag i
landstingen.
1994/95:U233 av Marianne Samuelsson
m.fl. (mp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om att en kommun får möjligheter
att bedriva utvecklingssamarbete med
motsvarande instans i ett u-land.
1994/95:U809 av Gudrun Schyman m.fl. (v)
vari yrkas
5. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om svenskt kommunalt bistånd
till Östeuropa.
1994/95:So607 av Margareta E Nordenvall
(m) vari yrkas
2. att riksdagen beslutar ge kommunerna
möjlighet att införa ett kommunalt
vårdnadsbidrag i enlighet med vad som i
motionen anförts.
1994/95:So623 av Alf Svensson m.fl.
(kds) vari yrkas
5. att riksdagen hos regeringen begär
förslag om förändringar i lagstiftningen
i syfte att möjliggöra införandet av
kommunala ersättningar för de barn som
kommunen har skyldighet att stödja
enligt socialtjänstlagen, i enlighet med
vad som anförts i motionen.
1994/95:Kr4 av Inger Davidson och Fanny
Rizell (kds) vari yrkas
6. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om en utredning om hur de
politiska partiernas arbete kan
underlättas och de förtroendevaldas roll
och arbetssituation kan förbättras,
7. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om att valresultatet från 1994
bör analyseras utifrån de
förtroendevaldas representativitet när
det gäller ålder och kön.
Utskottet
1 Kommundelningar
1.1 Motionerna
I motion 1994/95:K619 yrkande 2 begär
Olof Johansson m.fl. (c) att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om
kommundelningar. Motionärerna anser att
de två tvångsvis genomförda
kommunsammanslagningarna har haft en
mycket negativ inverkan på den kommunala
demokratin och ser i stället många
fördelar med att dela kommuner.
Centerpartiet kräver tydliga initiativ
från riksdagen och regeringen för att
stödja en kommundelningsreform samt
anser att riksdagen bör anta ett
reformprogram för kommundelningar.
I motion 1994/95:K609 hemställer Dan
Ericsson (kds) att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en utredning för att
redovisa förutsättningarna för en
omfattande kommundelningsreform.
Motionären framhåller att det krävs ett
mer samlat synsätt på
kommundelningsfrågan för att verkliga
resultat skall kunna uppnås och att det
därför är hög tid att ett omfattande
utredningsarbete genomförs, ett arbete
som skall syfta till att redovisa
förutsättningarna för en genomgripande
kommundelningsreform. Huvudsyftet med
kommundelningarna skall enligt
motionären vara såväl ökad effektivitet
i form av minskad byråkrati som ökad
demokrati med fler förtroendeengagerade.
1.2 Bakgrund
Enligt 1 kap. 1 § kommunallagen är
Sverige indelat i kommuner och
landsting. Varje landsting omfattar
enligt 1 kap. 2 § ett län, om inte något
annat är särskilt föreskrivet. Den
kommunala indelningen regleras i lagen
(1979:411) om ändringar i Sveriges
indelning i kommuner och landsting,
indelningslagen (prop. 1978/79:157, bet.
1978/79:KU40).
De kriterier som skall vara uppfyllda
för att en indelning skall få komma till
stånd finns i 1 kap. 1 §
indelningslagen. Enligt denna paragraf
skall en ändring kunna antas medföra
bestående fördel för en kommun eller del
av en kommun eller andra fördelar från
allmän synpunkt. Faktorer som enligt
förarbetena till indelningslagen bör
vägas in vid bedömningen är
befolkningsutveckling,
näringsgeografiska förhållanden som
tätortsstruktur, avstånd, arbetsmarknad,
sysselsättning, bostäder och
kollektivtrafik samt kommunal service
och den kommunala ekonomin. Även
kommunaldemokratiska aspekter bör
beaktas. Enligt propositionen är det
inte tillräckligt med enbart fördelar av
kommunaldemokratiskt slag. För att en ny
kommundelning skall komma till stånd
måste den nya kommunen också uppfylla
rimliga krav enligt de tidigare nämnda
kriterierna avseende befolkning,
näringsgeografiska förhållanden och
ekonomi.
Frågan om kommundelningar togs upp i
flera motioner under 1990/91 års
riksmöte. I samtliga motioner
argumenterades för att statsmakterna
inte borde lägga hinder i vägen för
delning av kommuner, där invånarna
själva önskade detta. Motionerna
behandlades av utskottet i samband med
propositionen om ny kommunallag (bet.
1990/91:KU38). Utskottet framhöll i sitt
av riksdagen godkända betänkande att
utskottet liksom tidigare ansåg att
demokratiska skäl kunde motivera att en
kommun delas men att de kommunala
demokratifrågorna borde lösas på annat
sätt än genom ytterligare
kommundelningar. Enligt utskottet hade
det inte framkommit något som gett
utskottet anledning att frångå denna
ståndpunkt varför motionerna avstyrktes.
I regeringsdeklarationen efter 1991 års
val förklarade regeringen att den såg
positivt på kommundelningar. Detta
förhållande avspeglas i direktiven (dir.
1992:12) till Lokaldemokratikommittén. I
direktiven sägs att ett sätt att stärka
den lokala demokratin är att dela
kommuner där det finns ett starkt
önskemål hos befolkningen om delning och
där det finns förutsättningar - inte
minst ekonomiska - för detta.
Av Lokaldemokratikommitténs
slutbetänkande (SOU 1993:90) framgår
att kommittén har studerat
erfarenheterna av de hittills genomförda
delningarna, totalt åtta. Kommitténs
bedömning är att det är svårt för att
inte säga ogörligt att med bestämdhet
uttala sig om huruvida de
kommundelningar som genomförts sedan
1980 medfört de bestående fördelar från
kommunal-ekonomisk och
kommunaldemokratisk synpunkt som de
förväntades göra. Den viktigaste orsaken
till detta är enligt kommittén att det
inte gjorts någon djupgående och
kontinuerlig uppföljning av de delade
kommunerna. En slutsats som kommittén
dock anser sig kunna dra är att de nya
småkommunerna inte har sämre ekonomiska
förutsättningar än flertalet andra
jämförbara kommuner. Kommittén anser
inte att det finns något behov av att
reformera den nuvarande lagstiftningen.
Denna har fungerat bra med hänsyn till
att i de fall där förutsättningar har
funnits för delning har delningar kommit
till stånd. Eventuella inskränkningar i
regeringens skönsmässiga prövning och
ett införande av t.ex. obligatorisk
delning under vissa förutsättningar
skulle enligt kommittén få negativa
effekter.
Konstitutionsutskottet har under
riksmötet 1993/94 behandlat motioner som
förordat delning av stora kommuner (bet.
1993/94:KU9 och 1993/94:KU40). Utskottet
har hänvisat till sitt uttalande vid
behandlingen av
kommunallagspropositionen (bet.
1990/91:KU38) och till
Lokaldemokratikommitténs slutsatser och
avstyrkt motionerna. Riksdagen har följt
utskottet.
Under perioden 1979-1992 har regeringen
beslutat om delning av 9 kommuner,
vilket gett upphov till 19 nya
kommunbildningar.
1.3 Utskottets bedömning
Med hänvisning till att en kort tid
förflutit sedan kommunallagen ändrades i
riktning mot en friare
nämndorganisation, att effekten av
minskat antal förtroendevalda utreds
inom ramen för Kommunala
förnyelsekommitténs arbete och att
regeringen om den finner det lämpligt
kan besluta om delning av en kommun
avstyrker utskottet motionerna K609 och
K619 yrkande 2.
2 Kommunal demokrati
2.1 Motionerna
I motion 1994/95:K618 hemställer
Marianne Andersson och Ingbritt Irhammar
(c) att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om ökad lokal självstyrelse i
invandrartäta områden. Motionärerna
framhåller att decentraliserat
beslutsfattande är den viktigaste vägen
till en fungerande demokrati.
Decentraliseringen kan ske genom delade
och mindre kommuner eller med högre grad
av lokal självstyrelse. Motionärerna
anser att det är särskilt viktigt att
decentralisera makt och inflytande i
invandrartäta bostadsområden och
föreslår därför att dessa bostadsområden
skall bli experimentområden med ökad
lokal självstyrelse och att direktvalt
lokalt stadsdelsstyre införs som får
besluta om den lokala servicen.
I motion 1994/95:K619 yrkande 3 av Olof
Johansson m.fl. (c) begärs att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om utredning
angående kommunala folkomröstningar. I
motionen erinras om att riksdagen har
beslutat om en översyn av
folkomröstningsfrågan. Centern finner
det viktigt att detta utredningsarbete
nu kommer till stånd och att
erfarenheter som vunnits i Sverige och i
andra länder sammanställs, utvärderas
och läggs till grund för nya regler om
folkomröstning. Motionärerna anser att
utredningen även skall studera
erfarenheterna från kommunala
folkomröstningar.
2.2 Bakgrund
Lokal självstyrelse
Det viktigaste instrumentet för
reglering av den lokala demokratin är
kommunallagen. För att stärka den lokala
demokratin har riksdagen de senaste åren
beslutat om vissa ändringar i lagen. I
och med att den nuvarande kommunallagen
trädde i kraft den 1 januari 1992 gavs
kommuner och landsting ökad frihet att
bestämma hur nämnderna skall
organiseras. Man ansåg att en friare och
mer decentraliserad nämndorganisation
var en fördel från kommunaldemokratisk
utgångspunkt. Denna ökade frihet innebär
bl.a. att kommunerna, med stöd av 3 kap.
4 § kommunallagen, kan inrätta
kommundels-nämnder, som har att svara
för verksamheten inom en del av
kommunen. Enligt 3 kap. 4 § skall
fullmäktige, om inte något annat är
särskilt föreskrivet, bestämma
nämndernas verksamhetsområden och
inbördes förhållanden. Fullmäktige får
därvid besluta att en nämnd skall ha
hand om en eller flera verksamheter i
hela kommunen eller landstinget eller
för en del av kommunen eller
landstinget, ha hand om verksamheten vid
en eller flera anläggningar, och vara
underställd en annan nämnd. Enligt 6
kap. 9 § väljs ledamöter och ersättare i
en nämnd av fullmäktige till det antal
som fullmäktige bestämmer.
I proposition 1990/91:117 om en ny
kommunallag avvisade regeringen ett
system med direktvalda kommundelsorgan
på följande sätt. En fråga som har
diskuterats i samband med
kommunallagsarbetet är om det bör
införas en möjlighet till direktval av
lokala nämnder. Regeringen är dock inte
beredd att lägga fram ett sådant
förslag. Det starkaste skälet för
regeringens inställning i denna fråga är
att direktval till lokala nämnder kan
begränsa fullmäktiges möjligheter att ta
det totala ansvaret för verksamheten i
kommunen eller landstinget. Därmed
uppstår enligt regeringen en oklarhet om
hur valutslaget kommer att påverka
verksamheten.
Vid behandlingen av propositionen i
denna del behandlade utskottet
(1990/91:KU38) flera motioner med
yrkanden om att direktval till lokala
nämnder skulle bli möjligt. Utskottet
anförde att det tidigare vid flera
tillfällen avstyrkt motionsyrkanden om
införande av direktvalda kommundelsorgan
och att riksdagen följt utskottet.
Vidare angavs att regeringen avvisat en
ordning med direktvalda kommundelsorgan.
Utskottet som inte fann anledning att
frångå sina tidigare ställningstaganden,
avstyrkte motionerna. Utskottet har
därefter (bet. 1992/93:KU4) vid
behandling av liknande motioner gjort
samma bedömning.
Regeringen tillsatte i februari 1992 en
kommitté (dir. 1992:12),
Lokaldemokratikommittén, vars
huvuduppgift var att överväga och
föreslå olika åtgärder för att stärka
den lokala demokratin i Sverige.
Kommittén föreslog i sitt slutbetänkande
(SOU 1993:90) bl.a. två ändringar i
kommunallagen i detta syfte, nämligen
dels att självförvaltningsorgan skulle
införas, dels att sammanträdena i
nämnder skulle vara offentliga om
fullmäktige medgav det. Dessa förslag
följdes av regeringen och antogs av
riksdagen. De trädde i kraft den 1 juli
1994 (prop. 1993/94:188, bet.
1993/94:KU40).
Den första ändringen innebär att enligt
7 kap. 18 § kommunallagen fullmäktige,
om inte något annat följer av lag eller
annan författning, får besluta att en
nämnd får uppdra åt ett
självförvaltningsorgan under nämnden att
helt eller delvis sköta driften av en
viss anläggning eller en viss
institution.
Syftet med införandet av
självförvaltningsorgan var att utveckla
formerna för nyttjarnas medverkan i
kommunal verksamhet. Skälen för att ge
nyttjarna ett ökat inflytande var flera.
Det främsta hade sin grund i demokratin.
Det ansågs ligga ett demokratiskt värde
i sig i att ge de närmast berörda
nyttjarna ett ökat inflytande över sin
dagliga situation.
Den andra ändringen innebär att enligt
6 kap. 19 a § kommunallagen en nämnds
sammanträden skall hållas inom stängda
dörrar, om inte fullmäktige medgivit
nämnden att sammanträdena får vara
offentliga. Regeln infördes för att ge
medborgarna ökad insyn i och information
om den kommunala verksamheten. Det
ansågs viktigt att medborgarna gavs
möjlighet till information och påverkan
oavsett vilken organisationsform
kommunen eller landstinget valde för sin
verksamhet eller på vilken beslutsnivå
ärendena handlades.
I samband med behandlingen av
regeringens proposition om lokal
demokrati uttalade utskottet (bet.
1993/94:KU40) att en samlad uppföljning
och utvärdering borde göras av de
reformer och omfattande förändringar som
har genomförts inom den kommunala
verksamheten. Bilden av den kommunala
demokratin var enligt utskottet
splittrad och det var angeläget att få
en mer sammanhållen uppföljning och
utvärdering som grund för den framtida
utvecklingen.
Kommunala förnyelsekommittén fick i
december 1994 i uppdrag att göra en
samlad utvärdering av de reformer och
omfattande förändringar som har skett i
kommunernas och landstingens
organisation och verksamhetsformer samt
föreslå åtgärder som utvecklar och
stärker medborgarnas inflytande över det
fortsatta förnyelsearbetet (dir.
1994:151). Kommittén skall besvara bl.a.
hur förändringarna påverkat medborgarnas
möjligheter till insyn, deltagande och
påverkan. Medborgarnas aktiva medverkan
i den pågående omvandlingen av den
kommunala verksamheten har en avgörande
betydelse för medborgarnas tilltro till
välfärdspolitiken. Därför bör kommittén
utarbeta åtgärder som utvecklar och
stärker medborgarnas inflytande över det
fortsatta förnyelsearbetet i kommuner
och landsting. Kommitténs uppdrag skall
vara avslutat senast den 31 december
1996.
Kommunala folkomröstningar
Den 1 juli 1994 trädde lagen (1994:692)
om kommunala folkomröstningar i kraft
(prop. 1993/94:188, bet. 1993/94:KU40).
I denna lag finns bestämmelser om
genomförandet av en kommunal
folkomröstning. I 5 kap. 23 §
kommunallagen infördes samtidigt en
bestämmelse om s.k. folkinitiativ
innebärande att om minst fem procent av
de röstberättigade så begär skall
fullmäktige ta upp ärendet om att hålla
folkomröstning i en viss fråga. Dock är
det fullmäktige som beslutar om
omröstning skall äga rum eller inte.
Institutet kommunala folkomröstningar
har använts ytterst sparsamt. En
undersökning som redovisades i
betänkandet Att inhämta synpunkter från
medborgarna (SOU 1993:72) redovisade
endast 25 fall under de senaste 15 åren.
Av dessa gällde 14
kommunindelning/gränsreglering. Andra
frågor som underställts omröstning var
brobygge, kollektivtrafik,
vägsträckning, flyktingmottagning,
systembutik m.m. I flertalet fall var
det fråga om folkomröstningar men i
några fall opinionsundersökningar i
annan heltäckande form. Närmare hälften
av kommunerna använder dock andra typer
av service- eller attitydundersökningar
för att styra sin verksamhet.
Genom en ändring i kommunallagen kan
som nämnts kommun- och
landstingsmedlemmar genom folkinitiativ
väcka fråga i fullmäktige om hållande av
folkomröstning. Någon uppföljning har
enligt regeringens skrivelse 1994/95:220
inte gjorts. Enligt underhandsuppgifter
har dock sådana folkinitiativ kommit
till stånd och i samband med 1994 års
val har flera folkomröstningar hållits.
Utskottet behandlade i sitt betänkande
1993/94:KU44 motioner om förstärkning av
folkomröstningsinstitutet. Enligt
utskottets uppfattning fanns det
anledning att sammanställa och utvärdera
erfarenheterna av folkomröstningar i
Sverige och i andra länder.
Sammanställningen borde ligga till grund
för en översyn av gällande regler och
ett övervägande av behovet av nya
regler. Riksdagen följde utskottet och
gav som sin mening regeringen till känna
vad utskottet anfört.
Utskottet behandlade i betänkandet
1995/96:KU6 motioner som gällde
folkomröstningsinstitutet. Utskottet
vidhöll sin bedömning från 1993/94 års
riksmöte i fråga om en översyn av
folkomröstningsinstitutet. I fråga om
kommunala folkomröstningar ansåg
utskottet att ytterligare erfarenheter
av bestämmelserna borde avvaktas innan
förändringar aktualiseras.
2.3 Utskottets bedömning
Utskottet anser att redovisningen av
Kommunala förnyelsekommitténs uppdrag
bör avvaktas. Motion K618 avstyrks
därför.
Utskottet vidhåller sin tidigare
bedömning i fråga om kommunala
folkomröstningar att ytterligare
erfarenheter av bestämmelserna bör
avvaktas innan förändringar
aktualiseras. Motion K619 yrkande 3
avstyrks därför.
3 Snabbare valgenomslag, nyval
3.1 Motionerna
I motion 1994/95:K616 av Urban Ahlin och
Martin Nilsson (s) yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ett snabbare
valgenomslag i kommunerna. Motionärerna
anser det viktigt från demokratisk
synpunkt att, om ett val lett till
regimskifte, den nya majoriteten får
tillträda så tidigt som möjligt för att
kunna påverka budgeten och omedelbart
påbörja arbetet med att förverkliga sitt
program. Kommunallagen bör enligt
motionärerna utformas på ett sådant sätt
att den avgående styrelsen kan fungera
endast som expeditionsministär och att
den nyvalda fullmäktigeförsamlingen
väljer ny styrelse och nya nämnder vid
sitt första möte som skall kunna hållas
från den 1 oktober, i stället för som nu
den 1 november.
I motion 1994/95:K703 hemställer Bertil
Persson (m) att riksdagen hos regeringen
begär förslag om snabbare valgenomslag i
landstingen. Skiftet efter ett
landstingsval med majoritetsbyte bör
enligt motionären kunna ske snabbt.
I motion 1994/95:K701 yrkar Bertil
Persson (m) att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om nyval i kommuner och
landsting. Motionären anser att
lagstiftningen bör ändras så att det,
för att lösa en politisk krissituation,
blir möjligt att i kommuner och
landsting utlysa nyval under pågående
mandatperiod.
3.2 Bakgrund
Snabbare valgenomslag
Mandattiden för fullmäktige, styrelsen
och övriga nämnder i kommuner och
landsting regleras i 5 kap. 5 §
respektive 6 kap. 12 och 13 §§
kommunallagen. Enligt 5 kap. 5 § skall
ledamöterna och ersättarna i fullmäktige
väljas för fyra år räknat från och med
den 1 november valåret. Om
valprövningsnämnden har beslutat om
omval enligt 15 kap. 7 § tredje stycket
vallagen (1972:620), skall mandattiden
dock förlängas till dess omvalet har
avslutats. I Stockholms kommun räknas
mandattiden från och med den 15 oktober
valåret. Enligt 6 kap. 12 § skall
ledamöterna och ersättarna i styrelsen
väljas för fyra år, räknat från och med
den 1 januari året efter det år då val
av fullmäktige har ägt rum i hela
landet. Fullmäktige får dock bestämma
att styrelsens mandattid skall räknas
från och med det sammanträde då valet
förrättas intill det sammanträde då val
av styrelse förrättas nästa gång. I ett
sådant fall skall nyvalda fullmäktige
välja styrelsen vid fullmäktiges första
sammanträde. Enligt 6 kap. 13 § skall
fullmäktige bestämma mandattiderna för
andra nämnder än styrelsen.
Den 1 juli 1994 trädde vissa ändringar
i kommunallagen i kraft (prop.
1993/94:188, bet. 1993/94:KU40).
Ändringarna innebar bl.a. att
fullmäktige fick rätt att under löpande
mandatperiod återkalla uppdragen för
samtliga förtroendevalda i en nämnd.
Detta kan ske dels när den politiska
majoriteten i nämnderna inte längre är
densamma som i fullmäktige, dels i
samband med att nämndorganisationen
skall ändras. Ändringarna kom till
uttryck genom att en ny paragraf
infördes i kommunallagen, 4 kap. 10 a §.
Vidare klargjordes genom en ändring i 6
kap. 14 § kommunallagen att nya
förtroendevalda skall väljas när
uppdragen återkallats enligt 4 kap. 10 a
§ 1.
Nyval m.m.
Lokaldemokratikommittén konstaterade i
sitt slutbetänkande (SOU 1993:90) att
vid införande av fyraåriga
mandatperioder borde även möjligheten
införas för regeringen att förordna om
nyval till fullmäktige i samband med en
delning av en kommun.
I propositionen om lokal demokrati
(prop. 1993/94:188) berördes frågan om
nyval vid kommundelningar. Enligt
propositionen fanns det ett klart
lokaldemokratiskt intresse av att en
beslutad indelningsändring kan träda i
kraft så fort som det är praktiskt
möjligt. Flera aspekter borde dock
utredas närmare, bl.a. bestämmelserna i
indelningslagen om att utse
indelningsdelegerade och bestämmelserna
i vallagstiftningen.
Regeringen beslutade i september 1994
om direktiv (1994:92) för en utredning
med uppgift att överväga om
möjligheterna skall införas att
genomföra nyval av fullmäktige vid
större ändringar i den kommunala
indelningen. Direktiven återkallades av
den nuvarande regeringen hösten 1994.
En förtroendevalds uppdrag kan enligt
kommunallagen upphöra vid särskilda
situationer. Enligt 4 kap. 9 § skall
fullmäktige befria en förtroendevald
från uppdraget när den förtroendevalde
önskar avgå, om det inte finns särskilda
skäl mot det. Fullmäktige får, enligt 4
kap. 10 §, återkalla uppdraget för en
förtroendevald som valts av fullmäktige,
om den förtroendevalde har vägrats
ansvarsfrihet, eller genom dom som har
vunnit laga kraft har dömts för ett
brott för vilket det är föreskrivet
fängelse i två år eller däröver.
Fullmäktige får enligt 4 kap. 10 a §,
som trädde i kraft den 1 juli 1994,
återkalla uppdragen för samtliga
förtroendevalda i en nämnd när den
politiska majoriteten i nämnden inte
längre är densamma som i fullmäktige,
eller vid förändringar i
nämndorganisationen. Förtroendeuppdragen
upphör att gälla när val av nya
ledamöter och ersättare har förrättats
eller när en ny nämndorganisation träder
i kraft.
3.3 Utskottets bedömning
Utskottet anser att nuvarande regler i
kommunallagen om mandattider för
fullmäktige, styrelse och nämnder, som
gäller för både kommuner och landsting,
är till fyllest för att resultatet av
ett val skall kunna få genomslag inom
rimlig tid och på ett praktiskt möjligt
sätt. Motionerna K616 och K703 avstyrks
därför.
Utskottet som är medvetet om att
situationen i en kommun kan ändras under
pågående mandatperiod är för närvarande
inte berett att föreslå någon ändring i
kommunallagen. Enligt utskottet bör man
under ytterligare tid avvakta
erfarenheterna av de nya bestämmelserna
i kommunallagen om möjligheten att
återkalla uppdragen för samtliga
förtroendevalda i en nämnd innan någon
ändring föreslås. Utskottet avstyrker
motion K701.
4 Partistöd
4.1 Motionen
I motion 1994/95:K615 av Urban Ahlin (s)
hemställs att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om kommunalt partistöd. Den
största delen av partistödet skall
enligt motionären vara knuten till
antalet mandat i fullmäktige. För att
undvika att reglerna för partistödet
ändras i takt med skiftande politisk
majoritet bör enligt motionären
kommunallagen stadga en procentsumma av
det totala stödet som skall gå till
grundbidrag, förslagsvis 10 %.
Resterande del av stödet skall vara
mandatbunden.
4.2 Bakgrund
Enligt lagen (1969:596) om kommunalt
partistöd fick kommuner och landsting
lämna ekonomiskt bidrag till partier som
var representerade i fullmäktige.
Partistödslagen upphörde att gälla vid
utgången av år 1991, men motsvarande
regler inarbetades i den nya
kommunallagen (1991:900). De innebar
bl.a. att bidragen skulle utgå i form av
mandatbidrag, dvs. med ett lika stort
belopp för varje plats som de olika
partierna hade i fullmäktige.
I samband med behandlingen av förslaget
till ny kommunallag (bet. 1990/91:KU38)
gav riksdagen regeringen till känna att
beredningsarbetet med frågorna om
partistöd borde bedrivas i form av en
parlamentarisk utredning. Med anledning
härav tillkallades Partistödsutredningen
med uppgift att se över reglerna om
kommunalt partistöd.
I Partistödsutredningens betänkande
Kommunalt partistöd (SOU 1991:80)
anförde utredningen att den kommunala
kompetensen att besluta om partistöd
borde ges en friare utformning. En
friare reglering skulle möjliggöra en
uppdelning av partistödet i ett
grundstöd och ett mandatbundet stöd. Det
borde ankomma på kommunerna själva att
bestämma t.ex. storleksrelationerna
mellan ett grundstöd och ett
mandatbundet stöd. Den föreslagna
kompetensregeln vilade på den allmänna
likställighetsprincipen, vilken enligt
utredningens mening borde garantera att
ett visst parti inte otillbörligt
gynnades eller missgynnades.
Förslaget i proposition 1991/92:66 om
kommunalt partistöd överensstämmer med
Partistödsutredningens förslag.
Beträffande kommunernas och landstingens
frihet att besluta om utformningen av
partistödet framhölls i propositionen
nödvändigheten av en viss
restriktivitet. Regeln om att stödet
inte får utformas så att det
otillbörligt gynnar eller missgynnar ett
visst parti innebär enligt propositionen
att det i regel inte är tillräckligt med
ett stöd som enbart fördelas per mandat.
I specialmotiveringen uttalas att det
inte i sig kan uppfattas som
otillbörligt missgynnande, om stödet
till ett litet parti sätts till en lägre
nivå. Däremot borde enligt propositionen
inget parti som är företrätt i
fullmäktige kunna uteslutas när det
gäller grundstöd och självfallet inte
heller när det gäller mandatbundet stöd.
Utskottet tillstyrkte propositionen
(bet. 1991/92:KU18).
De nya reglerna som trädde i kraft den
1 januari 1992 finns i 2 kap.
9-10 §§ kommunallagen. Enligt 9 § får
kommuner och landsting ge ekonomiskt
bidrag och annat stöd (partistöd) till
de politiska partier som är
representerade i fullmäktige. Partistöd
får också ges till ett parti som har
upphört att vara representerat i
fullmäktige, dock endast under ett år
från det att representationen upphörde.
Enligt 10 § skall fullmäktige besluta om
partistödets omfattning och formerna för
detta. Stödet får dock inte utformas så
att det otillbörligt gynnar eller
missgynnar ett parti.
På uppdrag av Expertgruppen för studier
i offentlig ekonomi, ESO, har
Statskontoret utrett partistödet i syfte
att ge en bild av den offentliga
finansieringen av partiernas verksamhet
(Ds 1994:31). I promemorian konstateras
att den nuvarande regleringen av stödet
till partier i kommuner och landsting
uppvisar brister. Tidigare fastställda
principer som omgärdar lagstiftningen
harmonierar inte med nuvarande
tillämpning av lagstiftningen. De
principer som avses är dels att
bidragens storlek bör stå i relation
till partiernas styrka, dels att
bidragen bör beräknas schematiskt och
fördelas enligt fastlagda regler som
inte tillåter någon skönsmässig
prövning. Den hittillsvarande
tillämpningen visar att
proportionaliteten i stödet kan variera
avsevärt. Olika överklaganden avseende
grundstödets storlek har inte lett till
att kammarrätten i något fall har
bifallit besvären. Exempelvis har en
fördelning av 40 % grundstöd och 60 %
mandatbundet stöd godtagits. I
Partistödsutredningen gjordes
beräkningar av effekterna av grundstöd
på 5, 15 respektive 25 % för varje
parti. En avsikt med beräkningarna var
att påvisa de omfördelande effekterna.
Om beräkningarna även avsåg ett tänkt
intervall där grundstöd bör inrymmas har
detta enligt Statskontoret inte fått
genomslagskraft i rättstillämpningen.
Klara tillämpningsregler kan vara en
förutsättning för en rättvis fördelning
av bidrag till partierna.
Förhandlinglösningar innebär en risk för
snedfördelning om parterna i
förhandlingen inte är lika starka. En
rättvis fördelning av offentliga medel
är av betydelse för både partier och
medborgare.
I propositionen om lokal demokrati
(prop. 1993/94:188) anförde regeringen
att det fanns skäl att följa upp hur
partistödsreglerna i kommunallagen har
tillämpats i praktiken och att analysera
om tillämpningen står i överensstämmelse
med intentionerna bakom de nya reglerna
om kommunalt partistöd. Regeringen hade
mot denna bakgrund för avsikt att
tillkalla en utredning med uppgift att
göra en totalöversyn över de
förtroendevaldas arbetsförutsättningar.
Regeringen beslutade i augusti 1994
direktiv till en kommitté med uppgift
att utreda vissa frågor, bl.a.
utformningen av reglerna om stöd till de
politiska partierna (dir. 1994:86).
Direktiven återkallades dock av den
nuvarande regeringen som beslutade att
vissa av de frågor som kommittén skulle
ha tagit upp, dock inte frågan om
partistöd, skulle genom
tilläggsdirektiven (dir. 1995:113)
läggas på Kommunala förnyelsekommittén
(dir. 1994:151).
4.3 Utskottets bedömning
Kommuner och landsting får enligt 2 kap.
9 § kommunallagen ge ekonomiskt bidrag
och annat stöd till de politiska partier
som är representerade i fullmäktige.
Fullmäktige skall enligt 2 kap. 10 §
besluta om partistödets omfattning och
formerna för det. Stödet får dock inte
utformas så att det otillbörligt gynnar
eller missgynnar ett parti. Utskottet
anser inte att det framkommit några skäl
för en ändring av nuvarande reglering av
partistödet och avstyrker därför motion
K615.
5 Fullmäktige
5.1 Motionerna
I motion 1994/95:K614 av Tomas Högström
(m) yrkas att riksdagen beslutar om
ändringar i kommunallagen i enlighet med
vad som anförts i motionen. Motionären
anser att möjligheterna att
rationalisera fullmäktigearbetet måste
innebära en möjlighet att minska antalet
ledamöter och vill därför se ökade
möjligheter för fullmäktige att
fastställa lägre antal platser i
fullmäktige än vad nuvarande kommunallag
medger. De nya miniminivåerna för
antalet ledamöter och ersättare i
fullmäktige bör enligt motionären
fastställas enligt följande: Antalet
skall bestämmas till ett udda tal och
till minst 25 i kommuner med 12 000
röstberättigade eller därunder och i
landsting med 140 000 röstberättigade
invånare eller därunder, 31 i kommuner
med över 12 000 till och med 36 000
röstberättigade invånare, 41 i kommuner
med över 36 000 röstberättigade invånare
och i landsting med över 140 000 till
och med 200 000 röstberättigade invånare
och 51 i landsting med över 200 000
röstberättigade invånare. I Stockholms
kommun och i landsting med över 300 000
röstberättigade invånare skall dock
antalet ledamöter fastställas till minst
81.
I motion 1994/95:K620 av Karl Hagström
(s) begärs att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ordförande i
landstingsfullmäktige. Motionären anser
att rätten för ordförande i fullmäktige
att avstå från att fullgöra sina
funktioner är begränsad. Ordföranden bör
enligt motionären, som motionen får
förstås, antingen få delta i
överläggning och beslut i ett ärende i
vilket vice ordföranden för ordet, eller
få göra debattinlägg när han själv
fungerar som ordförande.
I motion 1994/95:K601 av Peter Eriksson
och Kia Andreasson (mp) hemställs att
riksdagen hos regeringen begär förslag
till sådan ändring i 5 kap. 49 §
kommunallagen att det blir möjligt att
interpellera även i frågor som sköts av
kommunalförbund där kommunen är medlem.
Yrkandet kan enligt motionärerna
tillgodoses med den lösning som valts
för kommunala bolag, nämligen genom att
fullmäktige får besluta att ordföranden
i en nämnd får överlåta besvarandet av
en sådan interpellation till en av
fullmäktige utsedd ledamot i
kommunalförbundet.
5.2 Bakgrund
Antalet ledamöter
Antalet ledamöter och ersättare i
fullmäktige regleras i 5 kap. 1-4 §§
kommunallagen. Enligt 1 § bestämmer
fullmäktige hur många ledamöter som
fullmäktige skall ha. Antalet skall
bestämmas till ett udda tal och till
minst 31 i kommuner med 12 000
röstberättigade invånare eller därunder
och i landsting med 140 000
röstberättigade invånare eller därunder,
41 i kommuner med över 12 000 till och
med 24 000 röstberättigade invånare, 51
i kommuner med över 24 000 till och med
36 000 röstberättigade invånare och i
landsting med över 140 000 till och med
200 000 röstberättigade invånare, 61 i
kommuner med över 36 000 röstberättigade
invånare och 71 i landsting med över 200
000 röstberättigade invånare. I
Stockholms kommun och i landsting med
över 300 000 röstberättigade invånare
skall dock antalet ledamöter bestämmas
till minst 101.
Det är antalet röstberättigade och inte
antalet invånare som bestämmer
latitudgränserna. Syftet med
bestämmelserna är att garantera en bred
medborgerlig förankring.
Lokaldemokratikommittén uttalade i sitt
slutbetänkande (SOU 1993:90) följande. I
frågan om regleringen av antalet
ledamöter i fullmäktige står, som i en
hel del andra fall, frågan om kommunalt
självstyre mot riksdagens yttersta
ansvar att värna och främja den
demokratiska utvecklingen i landet och
då även i kommunerna. Det gängse
försvaret för att bibehålla nuvarande
latitudsystem har i huvudsak utgått
efter två linjer. För det första att
fullmäktige i kommuner och landsting
skall återspegla opinionen bland
väljarna, dvs. att relationen mellan
väljarnas partipreferenser och
fullmäktiges sammansättning så långt
möjligt bör överensstämma. För det andra
att ett lägsta antal ledamöter skulle
kunna innebära en reell minoritetsspärr
för det fall även större kommuner skulle
välja minimiantalet. Enligt kommittén
väger fortfarande dessa båda argument så
tungt att någon ändring i bestämmelserna
inte bör göras.
Frågan om ökad frihet för kommuner och
landsting att bestämma antalet ledamöter
i fullmäktige togs bl.a. upp i motion
1992/93:K602. I motionen hävdades att de
berörda reglerna är stelbenta och dåligt
anpassade till verksamheten i dagens
kommuner. En förbättring av den
medborgerliga förankringen, insynen och
arbetsförhållandena borde kunna ske på
annat sätt än genom detaljregler för
antalet ledamöter i fullmäktige.
Utskottet erinrade i betänkandet
1993/94:KU9 om sitt tidigare uttalande
att de gällande reglerna om antalet
ledamöter i fullmäktige borde behållas
av demokratiska skäl. Utskottet
hänvisade till Lokaldemokratikommitténs
bedömning att en allmän regel om lägsta
antal ledamöter skulle kunna fungera som
en reell spärr för de mindre partierna.
Motionen avstyrktes.
Ordföranden
Enligt 5 kap. 6 § kommunallagen väljer
fullmäktige bland sina ledamöter en
ordförande och en eller flera vice
ordförande. Av rättsfallet RÅ 1982 2:10
framgår att vice ordföranden får inträda
som ordförande endast om den ordinarie
ordföranden inte kan närvara. Ordinarie
ordföranden får således inte delta i
överläggning och beslut i ett ärende där
vice ordföranden för ordet.
I doktrinen har i anslutning till
rättsfallet uttalats att något
principförbud för en ordförande att
delta i överläggningarna inte föreligger
enligt kommunalrätten, men att kravet på
objektivitet i ärendehandläggningen gör
att den som fungerar som ordförande bör
undvika att göra debattinlägg (Paulsson,
Riberdahl och Westerling: Den nya
kommunallagen s. 194).
Interpellation i kommunalförbund
I 5 kap. 49-56 §§ kommunallagen finns
bestämmelser om interpellationer och
frågor. Enligt 49 § skall
interpellationer avse ämnen som hör till
fullmäktiges, en nämnds eller en
fullmäktigeberednings handläggning. De
får dock inte avse ärenden som rör
myndighetsutövning mot någon enskild. En
interpellation skall enligt 50 § ha ett
bestämt innehåll och vara försedd med
motivering. Fullmäktige beslutar om en
interpellation får ställas, 51 §.
Interpellationer får ställas av
ledamöterna och riktas till ordföranden
i en nämnd eller en fullmäktigeberedning
samt till de förtroendevalda i övrigt
som fullmäktige bestämmer, 52 §.
I 3 kap. 17 och 18 §§ kommunallagen
regleras frågor rörande aktiebolag som
tagit över vården av en kommunal
angelägenhet och i vilka kommuner och
landsting innehar samtliga aktier. Med
stöd av 5 kap. 53 § kommunallagen kan
fullmäktige besluta att ordföranden i en
nämnd får överlåta besvarandet av en
interpellation till en av fullmäktige
utsedd ledamot i styrelsen för ett
sådant företag som avses i 3 kap. 17 och
18 §§. För att vederbörande skall kunna
besvara interpellationen eller frågan
krävs att fullmäktige utnyttjar
möjligheterna att i arbetsordningen ge
styrelseledamoten yttranderätt i
fullmäktige.
För att ha hand om en eller flera
kommunala angelägenheter får kommuner
eller landsting enligt 1 kap. 1 §
kommunalförbundslagen (1985:894) sluta
sig samman i kommunalförbund. Ett
kommunalförbund kan ha fullmäktige,
styrelse och andra nämnder eller vara
organiserat enbart med en
förbundsdirektion. Enligt 2 kap. 3 §
kommunalförbundslagen skall
föreskrifterna i bl.a. 5 kap. 49-56 §§
kommunallagen om interpellationer och
frågor tillämpas i fråga om
kommunalförbunds fullmäktige.
Av tilläggsdirektiv till Kommunala
förnyelsekommittén (dir. 1995:113)
framgår att kommittén skall göra en
översyn av kommunalförbundslagen. Den nu
gällande kommunalförbundslagen
innehåller en rad hänvisningar till
kommunallagen t.ex. när det gäller
revision och de kommunalrättsliga
principerna. Enligt direktiven är
kommunalförbundslagen av denna anledning
svår att tillämpa och innebörden ofta
oklar. En översyn bör leda till att
lagen skall kunna läsas och förstås
fristående från annan lagstiftning.
5.3 Utskottets bedömning
Utskottet vidhåller sitt tidigare
uttalande att de gällande reglerna om
antalet ledamöter i fullmäktige bör
behållas. Motion K614 bör följaktligen
avstyrkas.
Något skäl för att föreslå en ändring i
kommunallagens regler om fullmäktiges
ordförande med anledning av motion K620
har enligt utskottet inte framkommit.
Utskottet avstyrker motionen.
Utskottet har inhämtat att Kommunala
förnyelsekommittén vid översynen av
kommunalförbundslagen även överväger
bestämmelserna kring interpellationer
och frågor. Motion K601 får därmed anses
tillgodosedd och avstyrks.
6 Den kommunala kompetensen
6.1 Internationellt bistånd m.m.
6.1.1 Motionerna
I motion 1994/95:U233 yrkande 1 av
Marianne Samuelsson m.fl. (mp) yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om att
en kommun får möjligheter att bedriva
utvecklingssamarbete med motsvarande
instans i ett u-land. Enligt
motionärerna kan en kommuns kompetens
framför allt användas i ett starkt
decentraliserat biståndsarbete där
kommunen arbetar med sin motsvarighet i
mottagarlandet. Den holländska modellen
"avtal om hållbar utveckling" är enligt
motionärerna värd att prövas inom det
svenska biståndet. Tanken är att ett i-
land och ett u-land gemensamt, med
kunskap och erfarenhetsutbyte, utvecklar
ett samarbete om utveckling och miljö.
I motion 1994/95:U809 yrkande 5 av
Gudrun Schyman m.fl. (v) hemställs att
riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om
svenskt kommunalt bistånd till
Östeuropa. Motionärerna framhåller att
det är viktigt för framväxten av
demokratiska samhällen i östra Europa
att de administrativa och sociala
sektorerna i samhället fungerar som
t.ex. lokala och regionala
förvaltningar, sjukhus, daghem och
skolor. Svenskt kommunalt bistånd är
enligt motionärerna väl lämpat för dessa
områden, och det är därför väsentligt
att Lokaldemokratikommitténs förslag
till ökade möjligheter för de svenska
kommunerna att lämna utvecklings- och
katastrofbistånd förverkligas.
6.1.2 Bakgrund
Lokaldemokratikommittén lade i sitt
delbetänkande (SOU 1993:77) fram ett
förslag till ny lag om rätt för
kommuner, landsting och kyrkliga
kommuner att lämna internationell
katastrofhjälp och annat bistånd.
Kommittén föreslog bl.a. att rätten att
lämna internationellt bistånd skulle
utvidgas från att endast gälla
utrustning som kan avvaras till att även
omfatta rätt att lämna bistånd i form av
utrustning, rådgivning, utbildning,
ekonomiskt stöd eller på annat sätt.
Regeringen fann i likhet med kommittén
(prop. 1993/94:189) att rätten att lämna
internationellt bistånd skulle utvidgas
men ansåg att bistånd i form av
ekonomiskt stöd endast skulle ges för
att genomföra utbildning och rådgivning.
Utskottet delade regeringens bedömning
(bet. 1993/94:KU41).
Bestämmelserna finns i lagen (1994:693)
om rätt för kommuner, landsting och
kyrkliga kommuner att lämna
internationell katastrofhjälp och annat
bistånd. Enligt 1 § får kommuner,
landsting, församlingar och kyrkliga
samfälligheter lämna katastrofhjälp
eller annat humanitärt bistånd till ett
annat land, om det där inträffar eller
på annat sätt uppstår en nödsituation.
Biståndet får ges i form av utrustning
som de kan avvara. Till ett land som
avses i 1 § och som får svenskt statligt
bistånd får, enligt 2 §, kommuner,
landsting, församlingar och kyrkliga
samfälligheter ge bistånd också i form
av utrustning, rådgivning, utbildning
eller på annat sätt under förutsättning
att regeringen lämnar tillstånd till
det. Sådant bistånd kan även ges i form
av ekonomiskt stöd för att genomföra
utbildning och rådgivning
6.1.3 Utskottets bedömning
Intresset bland kommuner och landsting
för internationella frågor har ökat på
senare tid. En förklaring till detta
torde vara utvecklingen mot demokrati i
Östeuropa, där flera av våra grannländer
varit och alltjämt är i behov av hjälp
med bl.a. uppbyggnad av en ny,
demokratisk samhällsstruktur. Det
förekommer ett omfattande vänortsutbyte
och hjälparbete mellan å ena sidan
svenska kommuner och landsting och å
andra sidan östeuropeiska kommuner och
regionala organ.
Genom tillkomsten av lagen (1994:693)
om rätt för kommuner, landsting och
kyrkliga kommuner att lämna
internationell katastrofhjälp och annat
bistånd kompletterades rätten att ge
utrustning som kunde avvaras med en rätt
för kommunerna och landstingen att under
vissa förutsättningar även ge bistånd i
form av t.ex. utrustning, rådgivning och
utbildning eller i form av ekonomiskt
stöd om det har samband med utbildning
och rådgivning. Utskottet vidhåller sin
bedömning att bistånd i form av kontant
stöd även fortsättningsvis skall kunna
ges endast för att genomföra utbildning
och rådgivning. Utskottet avstyrker
motionerna U233 yrkande 1 och U809
yrkande 5.
6.2 Kommunalt vårdnadsbidrag och annan
kommunal ersättning för vård av barn
6.2.1 Motionerna
I motion 1994/95:So607 yrkande 2 av
Margareta E Nordenvall (m) hemställs att
riksdagen beslutar ge kommunerna
möjlighet att införa ett kommunalt
vårdnadsbidrag i enlighet med vad som i
motionen anförts. Ett sådant bidrag
skulle enligt motionären hjälpa
kommunerna att klara det åtagande som
barnomsorgsgarantin innebär och
samtidigt ge föräldrarna möjlighet att
själva välja hur de vill vårda sina
barn. Motionären anser att kommunen
själv skall, inom ramen för avsatta
medel för barnomsorgen, kunna bevilja
vårdnadsbidrag till de familjer som så
önskar och att kommunen, som ett led i
den kommunala självstyrelsen, skall
kunna bestämma vårdnadsbidragets
utformning.
I motion 1994/95:So623 yrkande 5 av Alf
Svensson m.fl. (kds) yrkas att riksdagen
hos regeringen begär förslag om
förändringar i lagstiftningen i syfte
att möjliggöra införandet av kommunala
ersättningar för de barn som kommunen
har skyldighet att stödja enligt
socialtjänstlagen, i enlighet med vad
som anförts i motionen. Motionärerna
framhåller att möjligheterna för
kommunerna att ordna eller stödja de
barnomsorgsformer som föräldrarna önskar
generellt sett har ökat genom åren.
Fortfarande saknas dock enligt
motionärerna möjligheten för kommunerna
att mera generellt stödja barnomsorg i
det egna hemmet om den utövas av någon
av barnets föräldrar. För att kommunerna
skall kunna leva upp till
barnomsorgslagens intentioner anser
motionärerna att kommunerna borde få
möjlighet att betala någon form av
ersättning direkt till de familjer som
önskar och behöver det.
6.2.2 Bakgrund
Frågan huruvida kommunal
vårdnadsersättning är förenlig med den
kommunala kompetensen har vid olika
tillfällen prövats genom kommunalbesvär,
varvid domstolarna hittills ansett detta
inte vara fallet.
Regeringsrätten har ansett (RÅ 1991
ref. 19) att en allmänt vedertagen
grundsats när det gäller den kommunala
kompetensen är att en kommun inte utan
stöd i lag eller författning får lämna
understöd till enskilda personer. Bidrag
som t.ex. vårdnadsersättning eller
barnbidrag får således inte enligt
Regeringsrätten lämnas av en kommun utan
stöd i speciallagstiftning. Någon sådan
lagstiftning finns enligt
Regeringsrätten inte vad avser generella
kommunala bidrag till barnfamiljer. Det
har också slagits fast att kommunal
vårdnadsersättning inte är förenlig med
de kommunala kompetensbestämmelserna (RÅ
1981 Ab 290 resp. RÅ 1985 2:79). I
rättsfallet RÅ 1991 ref. 61 har
Regeringsrätten fastställt en
kammarrätts dom, enligt vilken en
socialnämnd ansetts överskrida sin
befogenhet genom att besluta om
ekonomisk hjälp till småbarnsföräldrar
utan individuell behovsprövning.
Utskottet har vid flera tillfällen
behandlat motioner med samma innehåll
som de nu aktuella, bl.a. i betänkandet
1990/91:KU38. Utskottet gjorde då
följande bedömning. Frågan huruvida
kommunal vårdnadsersättning är förenlig
med de kommunala kompetensbestämmelserna
har vid olika tillfällen prövats genom
kommunalbesvär, varvid domstolarna
hittills ansett detta ej vara fallet.
Utskottet har vid flera tidigare
tillfällen behandlat motioner med samma
innebörd som de här aktuella. Utskottet
har därvid avvisat framförda förslag om
ändringar i lagstiftningen som möjliggör
införandet av vårdnadsersättning.
Utskottets ställningstaganden har
godtagits av riksdagen. Utskottet
vidhöll sin tidigare uppfattning och
avstyrkte motionerna. Utskottet erinrade
om att det i proposition 1990/91:117 Ny
kommunallag redovisade och av utskottet
tillstyrkta förslaget om ett lagfästande
av vissa av de grundläggande
kompetensprinciperna på det kommunala
området inte syftat till någon ändring
av gällande rättsläge.
Utskottet behandlade i betänkandet
1993/94:KU9 en motion om kommunal
vårdnadsersättning. Utskottet framhöll
då att med införandet av det generella
statsbidragssystemet från årsskiftet
1992/93 och med ett genomförande av det
föreliggande förslaget i regeringens
proposition 1993/94:11 om utvidgad
lagreglering på barnomsorgsområdet m.m.
hade viktiga steg tagits för att
garantera mångfald och valfrihet inom
barnomsorgen. Enligt utskottet togs ett
ytterligare steg med genomförandet av
det av regeringen aviserade statliga
vårdnadsbidraget för barn mellan ett och
tre års ålder. Mot denna bakgrund var
det utskottets mening att frågan om den
kommunala kompetensen i fråga om
vårdnadsbidrag borde anstå till dess
regeringen för riksdagen presenterat det
aviserade statliga vårdnadsbidraget.
Motionen avstyrktes därför.
Regeringen föreslog i proposition
1993/94:148 en ny lag om vårdnadsbidrag.
Enligt lagförslaget skulle
vårdnadsbidrag lämnas med 2 000 kr per
månad för barn i åldrarna ett till tre
år som inte har plats i den offentligt
finansierade barnomsorgen. Bidraget var
avsett att ge stöd för den som väljer
att avstå från förvärvsarbete för att
själv vårda sitt barn eller som väljer
annan barnomsorg än den som
tillhandahålls av eller får ekonomiskt
stöd av en kommun. Socialutskottet
tillstyrkte regeringens förslag (bet.
1993/94:SoU34). Lagen (1994:553) om
vårdnadsbidrag trädde i kraft den 1 juli
1994.
Lagen om vårdnadsbidrag upphörde att
gälla vid utgången av 1994. Vid
behandlingen i riksdagen av regeringens
förslag att lagen skulle upphävas (prop.
1994/95:61) gjorde socialutskottet, som
tillstyrkte förslaget, följande
bedömning (bet. 1994/95:SoU8). Utskottet
anser att införandet av vårdnadsbidraget
var ett steg i fel riktning, både ur
jämställdhetssynpunkt och med hänsyn
till statsfinanserna. Redan vid
införandet av vårdnadsbidraget framhöll
de socialdemokratiska ledamöterna i
utskottet i en reservation att det var
ekonomiskt oansvarigt att lägga fram
förslag om reformen, som beräknades
kosta 2,3 miljarder kronor netto, när
budgetunderskottet var över 200
miljarder kronor.
6.2.3 Utskottets bedömning
Frågan huruvida kommunal
vårdnadsersättning är förenlig med de
kommunala kompetensbestämmelserna har
vid olika tillfällen prövats genom
kommunalbesvär, varvid domstolarna
hittills ansett detta ej vara fallet.
Utskottet har vid flera tidigare
tillfällen behandlat motioner med samma
innebörd som de här aktuella. Utskottet
har därvid avvisat framförda förslag om
ändringar i lagstiftningen som möjliggör
införandet av en kommunal
vårdnadsersättning. Utskottets
ställningstaganden har godtagits av
riksdagen. Utskottet vidhåller sina
tidigare ställningstaganden och
avstyrker därför motionerna So607
yrkande 2 och So623 yrkande 5.
6.3 Kommunal tjänsteexport
6.3.1 Motionen
I motion 1994/95:K611 av Ulla-Britt
Hagström (kds) hemställs att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om underlättande
av kommunal tjänsteexport. Motionären
anser att det med hänsyn till ett
framtida integrerat Europa finns skäl
att överväga lättnader i de
restriktioner som finns för exporten av
kommunala tjänster. Motionären föreslår
att kommuner och landsting skall få
bedriva systemexport och
tjänsteproduktion för export på egen
hand eller som underleverantör åt
svenskt företag eller åt staten.
6.3.2 Bakgrund
Genom lagen (1986:753) om kommunal
tjänsteexport som trädde i kraft den 1
januari 1987 fick kommuner och landsting
möjlighet att bedriva tjänsteexport.
Tjänsteexport får enligt lagen bara ske
om kommunen eller landstinget är
underleverantörer till ett företag i
Sverige eller åt staten. Regeringen kan
dock, om det finns särskilda skäl till
det, för visst fall medge tjänsteexport
under andra förutsättningar, dvs. medge
att kommunen eller landstinget bedriver
tjänsteexport på egen hand. All
tjänsteexport skall ske på affärsmässiga
villkor och får endast omfatta kunskap
från kommunens ordinarie verksamhet. Den
är således begränsad till vad som anses
falla inom den kommunala kompetensen.
Lokaldemokratikommittén fick av
regeringen i uppdrag att bl.a. se över
bestämmelserna om kommunal
tjänsteexport. I kommittédirektiven
(dir. 1992:12) anges bl.a. Med ett
framtida integrerat Europa i sikte finns
det skäl att överväga lättnader i de
restriktioner som finns för exporten av
kommunala tjänster. Kommittén bör därför
se över lagstiftningen på området och
lämna de förslag till en utökad
kompetens och enklare regler som kan
vara påkallade. Kommittén bör även
analysera och bedöma förhållandet mellan
kommunerna och det privata näringslivet
vid export av tjänster.
Lokaldemokratikommittén avlämnade i
augusti 1993 delbetänkandet Kommunal
tjänsteexport och internationellt
bistånd (SOU 1993:77). Kommittén anförde
bl.a. Kommunal tjänsteexport förekommer
i två varianter, dels konsultinsatser,
s.k. systemexport, dels
tjänsteproduktion för utländsk kund,
s.k. uppdragsverksamhet för
exportmarknaden. Exempel på det senare
är sjukvård åt utländska patienter.
Intresset bland kommuner och landsting
för internationella frågor har ökat på
sista tiden. Under våren 1992 skickade
kommittén ut en enkät till samtliga
kommuner och landsting. I denna ingick
några frågeställningar om kommunal
tjänsteexport. Den kommunala
tjänsteexporten har ganska liten
omfattning. Stockholm, Göteborg och
Malmö är de enda kommuner som jämte
Stockholms läns landsting i någorlunda
omfattning bedrivit kommersiell
tjänsteexport. Den enda kontinuerligt
bedrivna kommunala tjänsteexporten är
sjukvårdsproduktion inom landet för
utländska patienter. Många kommuner och
landsting anser att kravet på dispens
för att på egen hand få bedriva
tjänsteexport utgör ett hinder. Sedan
lagen om kommunal tjänsteexport trädde i
kraft 1987 har nio ansökningar om
dispens inkommit och samtliga har
beviljats. Kommittén föreslog att
kommuner och landsting fritt skall få
bedriva tjänsteexport på egen hand. För
att förhindra konkurrenssnedvridande
åtgärder föreslog kommittén också bl.a.
att tjänsteexporten skall bedrivas
affärsmässigt och särredovisas i
bokföringen.
Regeringen behandlade förslaget i
proposition 1993/94:189 Kommunal
biståndsverksamhet. Regeringen gjorde då
följande bedömning. Av den enkät som
kommittén låtit genomföra framgår att
endast 37 kommuner har varit eller är
engagerade i tjänsteexport eller
planerar sådan verksamhet. Sedan
tillkomsten av 1986 års lag har tio
dispensansökningar kommit in till
regeringen. Samtliga har beviljats. Den
kommunala tjänsteexporten har således
inte fått någon större omfattning. Med
hänsyn till det begränsade behov som
verkar finnas samt till det risktagande
som tjänsteexport på egen hand innebär
bör enligt regeringens mening nuvarande
krav på regeringstillstånd vara kvar.
Utskottet hade inget att erinra mot
regeringens bedömning (bet.
1993/94:KU41).
6.3.3 Utskottets bedömning
Med hänvisning till det risktagande som
kommuners och landstings tjänsteexport
på egen hand innebär vidhåller utskottet
sin tidigare bedömning att kravet på
regeringstillstånd bör vara kvar. Motion
K611 avstyrks därför.
6.4 Bojkotter
6.4.1 Motionen
I motion 1994/95:K623 av Barbro
Johansson och Elisa Abascal Reyes (mp)
hemställs att riksdagen beslutar om en
speciallagstiftning så att kommuner och
landsting kan bojkotta företag som
bryter mot FN:s och tillhörande
underorganisationers koder och
paragrafer. Eftersom Sverige är med i FN
och tillhörande underorganisationer och
står bakom dess paragrafer och koder bör
kommuner och landsting enligt
motionärerna kunna bojkotta företag som
bryter mot dessa paragrafer och koder.
För att möjliggöra bojkotter krävs
enligt motionärerna en
speciallagstiftning.
6.4.2 Bakgrund
Enligt 2 kap. 1 § kommunallagen får
kommuner och landsting själva ha hand om
sådana angelägenheter av allmänt
intresse som har anknytning till
kommunens eller landstingets område
eller deras medlemmar och som inte skall
handhas enbart av staten, en annan
kommun, ett annat landsting eller någon
annan.
Som exempel på angelägenheter som i
princip är förbehållna staten kan nämnas
den svenska utrikes- och
biståndspolitiken. Ansvaret för Sveriges
internationella relationer vilar på
regeringen och riksdagen. Regeringen kan
t.ex. föreslå och riksdagen besluta om
bojkottåtgärder från kommuners sida.
Enligt Förenta nationernas stadga kan
FN:s säkerhetsråd under vissa
förhållanden anta resolutioner om
sanktioner av icke militär natur, dvs.
sådana sanktioner som inte innebär bruk
av vapenmakt, och som är nödvändiga i
syfte att upprätthålla eller återställa
internationell fred och säkerhet. Sådana
resolutioner kan ges i form av bindande
beslut eller rekommendationer. En stat
som är medlem i FN är enligt
organisationens stadga skyldig att godta
och verkställa säkerhetsrådets bindande
beslut om sådana sanktioner. En
rekommendation av rådet är däremot
endast en uppmaning till FN:s
medlemsstater. För att möjliggöra snabba
åtgärder, då sådana påkallas med
anledning av ett beslut eller en
rekommendation som har meddelats av FN:s
säkerhetsråd, beslöt riksdagen år 1971
om en lag (1971:176) om vissa
internationella sanktioner. Lagen är en
s.k. fullmaktslag som formellt är i
kraft men som i huvudsak endast kan
tillämpas för att fullfölja
säkerhetsrådets beslut eller
rekommendationer. Det ankommer på
regeringen att föreskriva att lagen
skall tillämpas. Enligt 1 § får
regeringen, i den mån det påkallas med
anledning av beslut, som fattats eller
rekommendation som har antagits av FN:s
säkerhetsråd, förordna att vissa i lagen
närmare angivna åtgärder skall vidtas
mot stat eller område som gjorts till
föremål för icke militära sanktioner.
Regeringens förordnande att tillämpa
lagen skall underställas riksdagens
prövning inom en månad från
förordnandet.
Enligt lag (1985:1052) om rätt för
kommuner och landstingskommuner att
vidta bojkottåtgärder mot Sydafrika fick
kommuner och landstingskommuner vid
upphandling genom bojkott av varor och
tjänster med sydafrikanskt ursprung
vidta sådana solidaritetsaktioner som
riktar sig mot den sydafrikanska
apartheidpolitiken. I propositionen
(prop. 1985/86:52) som föregick lagen
uttalade departementschefen bl.a.
följande. Vid olika tillfällen har det
ifrågasatts om kommuner och
landstingskommuner bör ha rätt att
engagera sig i internationella frågor.
Det har bl.a. gällt frågan om att i den
kommunala upphandlingsverksamheten
bojkotta vissa varor för att därigenom
visa solidaritet med människor i andra
stater. I rättspraxis har det slagits
fast att sådana åtgärder inte ryms inom
den kommunala kompetensen enligt nu
gällande regler (jfr Regeringsrättens
årsbok, RÅ, 1969 ref. 52, RÅ 1982 Ab 86
och RÅ 1983 2:71). För att kommuner och
landstingskommuner skulle ges möjlighet
att delta i solidaritetsaktioner riktade
mot apartheidpolitiken i Sydafrika
krävdes därför att särskilda
lagstiftningsåtgärder vidtogs.
Lagen om rätt för kommuner och
landstingskommuner att vidta
bojkottåtgärder mot Sydafrika upphävdes
den 1 december 1993. Lagen var en s.k.
befogenhetsutvidgande lag. Sådana är
inriktade på att ge ett visst tillskott
till kommunernas och landstingens
kompetens. Bestämmelserna i dessa lagar
har tillkommit efter hand när de gränser
för den kommunala kompetensen som har
dragits upp i kommunallagarna,
förarbetena till dessa och i rättspraxis
i vissa avseenden kommit att framstå som
alltför snäva. De innebär alla avsteg
från den allmänna kompetensbestämmelsen
och de kommunalrättsliga
grundprinciperna.
Lagen (1992:1528) om offentlig
upphandling trädde i kraft den 1 januari
1994. Lagen innehåller allmänna
bestämmelser om offentlig upphandling
och särskilda bestämmelser om offentlig
upphandling av t.ex. varor. Upphandling
skall enligt 1 kap. 4 § göras med
utnyttjande av de konkurrensmöjligheter
som finns och även i övrigt genomföras
affärsmässigt. Anbudsgivare,
anbudssökande och anbud skall behandlas
utan ovidkommande hänsyn.
6.4.3 Utskottets bedömning
Någon generell lagstiftning som
överlämnar åt kommunerna att avgöra
vilka bojkottåtgärder som skall få
vidtas bör inte införas. Motion K623
avstyrks därför.
7 Skatter, avgifter m.m.
7.1 Motionen
I motion 1994/95:K320 yrkande 1 av
Birger Schlaug m.fl. (mp) hemställs att
riksdagen hos regeringen begär förslag
till sådan ändring i kommunallagen att
en kommunal skatteväxling på miljömässig
grund möjliggörs. Motionärerna anser det
orimligt med en skatteprofil där
inkomsterna huvudsakligen tas på arbete
medan miljöförstörande verksamhet
knappast alls beskattas. De föreslår i
stället en ny skatteprofil bestående av
sänkta skatter på arbete och höjda
skatter och avgifter på miljöförstörande
verksamhet. En sådan skatteväxling
förutsätter en ändring av gällande
lagstiftning, som i dag inte tillåter
att kommunerna tar ut högre avgifter än
vad som motiveras av verksamhetens
driftskostnader.
I samma motion begärs i yrkande 2 att
riksdagen hos regeringen begär förslag
till sådan ändring i kommunallagen att
kommunen får rätt att ta ut avgifter på
miljöfarliga aktiviteter som överstiger
kommunens direkta kostnader därför. För
att driva utvecklingen i miljömässigt
hållbar riktning måste kommunen, enligt
motionärerna, ges rätt att ta ut
avgifter på miljöfarliga aktiviteter som
överstiger kommunens därmed direkt
medförda kostnader.
Vidare hemställs i yrkande 3 i samma
motion att riksdagen hos regeringen
begär förslag till sådan ändring i
kommunallagen att avgifterna från en
kommunal verksamhet skall få finansiera
kostnader för en annan kommunal
verksamhet. Enligt motionärerna får en
kommun, med hänsyn till
självkostnadsprincipen, inte ta ut högre
avgifter än sin egen kostnad för
verksamheten, vare sig den frivilliga
eller den specialreglerade. Det är t.ex.
inte tillåtet att höja va-avgifterna för
att möjliggöra en biobränsleanläggning
eller att ta ut högre avgifter än
kommunens kostnader för att stimulera
ett visst beteende, t.ex. att minska
sopmängden.
I samma motion yrkande 4 begärs att
riksdagen, om en generell ändring av
självkostnadsprincipen inte kommer till
stånd, beviljar undantag från densamma
för ett antal "pilotkommuner", och att
resultatet av en sådan pilotverksamhet
utvärderas. En kommunal skatteväxling
måste enligt motionärerna införas
stegvis, över en relativt lång
tidsperiod. Hushållen får då möjlighet
att successivt anpassa sin förbrukning
av miljörelaterade tjänster och minska
sin skattebörda. I den mån riksdagen
inte anser tiden vara mogen för att
fullt ut erbjuda möjligheterna till en
kommunal skatteväxling kan staten i en
första vända ge "pilotkommuner" undantag
från dagens självkostnadsprincip, och
sedan utvärdera dessa försök.
7.2 Bakgrund
Kommuners och landstings huvudsakliga
finansieringskällor är kommunalskatt,
kommunala avgifter och statsbidrag.
I regeringsformens 1 kap. 7 §
regeringsformen stadgas att kommunerna
får ta ut skatt för skötseln av sina
uppgifter. Stadgandet innebär att
kommunerna och landstingen får besluta
om storleken av den kommunala
utdebiteringen för sina medlemmar.
Fullmäktige är det högsta beslutande
organet. Fullmäktiges beslutsområde
omfattar avgöranden av mera
grundläggande natur eller av mera
generell räckvidd. I kommunallagen har
detta uttryckts i 3 kap. 9 § på så sätt
att fullmäktige beslutar i ärenden av
principiell beskaffenhet eller annars av
större vikt för kommunen och
landstinget, hit hör t.ex. budget, skatt
och andra viktiga ekonomiska frågor. I
detta ligger att fullmäktige skall
besluta i sådana ärenden som har
avgörande betydelse för den kommunala
ekonomin. Fullmäktige utövar den
kommunala avgiftsrätten.
Enligt självkostnadsprincipen får en
kommun eller ett landsting inte bestämma
sina avgifter till sådant belopp att de
tillför kommunen eller landstinget en
vinst. Syftet med principen är att
hindra kommuner och landsting från att
utnyttja den monopolställning som de
ofta befinner sig i. Med vissa undantag
gäller självkostnadsprincipen för den
kommunala avgiftsmakten i dess helhet.
Den gäller således både frivilliga
verksamheter och verksamheter där
kommunernas och landstingens rätt att ta
ut avgifter har stöd i lag eller annan
författning. Inom en del
specialreglerade områden finns särskilda
författningsregler om självkostnaden som
avgiftstak. Detta gäller bl.a.
bygglovsavgifter, gatukostnadsavgifter,
va-avgifter och renhållningsavgifter.
Vissa undantag finns emellertid i några
specialförfattningar där syftet med
avgifterna föranlett särskilda
beräkningsgrunder, t.ex.
parkeringsavgifter.
Självkostnadsprincipen innebär inte att
avgifterna aldrig får överstiga
kostnaderna. Det är inte alltid möjligt
att beräkna kostnaderna exakt. Ett
överuttag av avgifter godtas så länge
avgifterna inte till väsentlig del
överstiger en beräknad självkostnad.
Avgiftsutredningen hade i uppdrag (dir.
1990:18) att utreda vissa frågor om
avgifter i kommunal verksamhet.
Utredningen skulle bl.a. överväga
självkostnadsprincipens framtida roll i
kommunallagen respektive motsvarande
regler i all speciallagstiftning.
Utredningen redovisade sina principiella
överväganden och konstaterade bl.a. att
det fanns starka skäl att överge eller
etminstone modifiera
självkostnadsprincipen (SOU 1990:107).
Utredningen avsåg i första hand sådan
kommunal verksamhet som redan är utsatt
för konkurrens eller kan bli det genom
ändrad lagstiftning som bryter kommunala
rättsliga eller faktiska monopol.
Däremot ansåg utredningen att det kunde
finnas skäl att behålla någon form av
självkostnadsprincip för de fall då
taxor tas ut för verksamhet som innebär
myndighetsutövning.
I april 1992 tillsattes inom
Civildepartementet en arbetsgrupp om
avgifter i kommunal verksamhet.
Arbetsgruppen antog namnet
Avgiftsgruppen. Förutom att behandla
frågor om avgiftssättningen inom vissa
s.k. kommunaltekniska områden skulle
gruppen bl.a. överväga om en
grundläggande princip för kommunala
avgiftsuttag borde tas in i
kommunallagen. Avgiftsgruppen avlämnade
i april 1993 betänkandet Avgifter inom
kommunal verksamhet - förslag till
modifierad självkostnadsprincip (Ds
1993:16). Avgiftsgruppen föreslog bl.a.
att avgift för tjänst eller nyttighet
skulle bestämmas så att endast de
kostnader som är nödvändiga skulle få
medräknas då avgifterna fastställdes för
tjänster och nyttigheter. Enligt gruppen
öppnar förslaget till modifierad
självkostnadsprincip dels en möjlighet
att ta ut avgifter som kan användas för
att finansiera nödvändiga investeringar
i syfte att minska miljöbelastningen,
dels att påverka konsumtionsmönstret i
miljövänlig riktning. Avgiften skulle i
det enskilda fallet även få bestämmas så
att avgiftssättningen främjade ett
effektivt resursutnyttjande.
I proposition 1993/94:188 om lokal
demokrati föreslog regeringen att
självkostnadsprincipen skulle skrivas in
i kommunallagen genom en regel om att
kommuner och landsting inte får ta ut
högre avgifter än som svarar mot
kostnaderna för de tjänster eller
nyttigheter som kommunen eller
landstinget tillhandahåller. Utskottet
tillstyrkte propositionens förslag i
denna del (bet. 1993/94:KU40).
Bestämmelsen som finns i 8 kap. 3 b §
kommunallagen trädde i kraft den 1 juli
1994.
Skatteväxlingskommittén har enligt sina
direktiv (dir. 1994:11) i uppdrag att
bl.a. analysera de i dag befintliga
energi- och miljöskatternas
samhällsekonomiska effekter i vid
mening. I uppgiften ingår att kartlägga
eventuella miljöstyrande inslag i övriga
delar av skattesystemet, exempelvis inom
inkomstbeskattningen. Analysen bör,
enligt direktiven, förutom skatternas
miljöpåverkan - nationellt och
internationellt - även omfatta effekter
på näringslivets konkurrenskraft,
sysselsättningen, effektiviteten i
resursallokeringen och de offentliga
finanserna. En viktig deluppgift är att
bedöma huruvida införda ekonomiska
styrmedel har varit kostnadseffektiva.
Kommittén skall analysera
förutsättningarna för och effekterna av
olika slag av skatteväxling. Kommittén
skall slutredovisa uppdraget senast den
30 juni 1996.
7.3 Utskottets bedömning
Utskottet har inhämtat att
Skatteväxlingskommittén i sitt arbete
även kommer att beröra frågor kring
kommunal skatteväxling. Med hänsyn
härtill anser utskottet att
redovisningen av
Skatteväxlingskommitténs uppdrag bör
avvaktas. Utskottet avstyrker därför
motion K320.
8 Formerna för kommunal verksamhet
8.1 Motionen
I motion 1994/95:K603 av Conny Sandholm
m.fl. (fp) hemställs att riksdagen hos
regeringen begär förslag till sådana
lagändringar att kommunerna stimuleras
att minska omfattningen av sin
bolagsverksamhet. Motionärerna anser det
viktigt att riksdag och regering ser
över incitamenten för byten av
organisationsformer i kommunal
verksamhet så att det blir ekonomiskt
lönsamt för kommunen att stärka
demokratin med minskad bolagsverksamhet
i stället för som nu ökade avgifter när
de vill slopa verksamhet i bolag.
8.2 Bakgrund
Enligt 3 kap. 16 § kommunallagen får
kommuner och landsting efter beslut av
fullmäktige lämna över vården av en
kommunal angelägenhet, för vars
handhavande särskild ordning inte
föreskrivits, till ett aktiebolag, ett
handelsbolag, en ekonomisk förening, en
ideell förening, en stiftelse eller en
enskild individ. Vården av en
angelägenhet som innefattar
myndighetsutövning får dock överlämnas
endast om det finns stöd för det i lag.
I paragrafen erinras om att det i
sekretesslagen (1980:100) finns
bestämmelser om allmänhetens rätt att ta
del av handlingar hos vissa kommunala
företag.
Bestämmelsen innebär att den verksamhet
som överlämnas till privaträttsliga
organ skall falla inom den kommunala
kompetensen. Lagreglerna syftar till att
legalisera kommunal företagsbildning
såsom företeelse inom de ramar lagen
drar upp, men kommunerna får inte bilda
företag i syfte att bakvägen gå runt den
kommunala kompetensen eller för att
minska insynen i kommunal verksamhet.
Lagreglerna ökar möjligheterna till
insyn i kommunala företag på ett annat
sätt än tidigare. Enligt 1 kap. 9 §
sekretesslagen skall nämligen vad som
föreskrivs i tryckfrihetsförordningen om
rätt att ta del av handlingar hos
myndighet i tillämpliga delar också
gälla handlingar hos aktiebolag,
handelsbolag, ekonomiska föreningar och
stiftelser där kommuner eller landsting
utövar ett rättsligt bestämmande
inflytande. Sådana bolag, för-eningar
och stiftelser skall vid tillämpningen
av sekretesslagen jämställas med
myndighet. Kommunala företag kan därför
närmast ses som en alternativ driftform
för kommunal verksamhet.
Innan en kommun eller ett landsting
lämnar över vården av en kommunal
angelägenhet till ett aktiebolag där
kommunen eller landstinget bestämmer
ensam, skall fullmäktige, enligt 3 kap.
17 § kommunallagen, fastställa det
kommunala ändamålet med verksamheten,
utse styrelseledamöter och minst en
revisor, se till att fullmäktige får
yttra sig innan sådana beslut i
verksamheten som är av principiell
beskaffenhet eller annars av större vikt
fattas, samt besluta om att allmänheten
har rätt att ta del av handlingar hos
företaget enligt de grunder som gäller
för allmänna handlingars offentlighet i
2 kap. tryckfrihetsförordningen och
sekretesslagen.
När bestämmelserna fick sin utformning
uttalade utskottet (bet. 1990/91:KU38 s.
44) att det inte funnit skäl att införa
regler som allmänt förbjuder eller
begränsar kommunala hel- eller delägda
företag. Dock rådde enligt utskottet en
bred enighet om att den kommunala
verksamheten i största möjliga
utsträckning bör ske i nämndform.
Enligt kommunallagskommentaren
(Paulsson m.fl., a.a. s. 145) får
utskottets ovan refererade uttalande
närmast ses som en rikspolitisk
rekommendation till kommuner och
landsting att iaktta återhållsamhet med
företagsbildningar. Lagen i sig ger inte
nämndformen uttryckligen företräde,
varför utrymmet för företagsbildning
inom lagens ram är ganska stort.
Lokaldemokratikommittén har i sitt
betänkande Lokal demokrati i utveckling
(SOU 1993:90) behandlat frågan om
kommunala företag. I betänkandet
redovisas en studie Kommunala
verksamheter i egen förvaltning och i
kommunala aktiebolag (SOU 1993:48) som
Statskontoret genomfört på kommitténs
uppdrag. I studien jämförs verksamhet i
bolagsform med verksamhet i egen regi.
Studien visar bl.a. att
organisationsformen inte är avgörande
för om verksamheten bedrivs effektivt.
Förvaltningsformen resultat- och balans-
enhet ger i princip samma
förutsättningar som bolagsformen. Enligt
studien bör en verksamhets speciella
förutsättningar och den samlade
kommunala nyttan vara utgångspunkten för
organisatoriska överväganden. I
rapporten föreslås att kommuner och
landsting, i syfte att förbättra
styrningen av sina företag, ser över
bolagsordningar och ägardirektiv m.m.
och att de kommunala företagen bör bli
föremål för regelbunden
verksamhetsrevision. Kommittén ställde
sig bakom dessa förslag.
Utskottet har vid behandlingen av
motioner med yrkanden bl.a. om att
bolagisering av kommunal verksamhet bör
undvikas (bet. 1993/94:KU9) gjort
följande bedömning. Utskottet har
tidigare uttalat dels att den kommunala
verksamheten i största möjliga
utsträckning bör ske i nämndform, dels
att det inte finns skäl att införa
regler som allmänt förbjuder eller
begränsar kommunala företag. Utskottet
erinrar om att kommunerna inte får bilda
företag i syfte att gå runt den
kommunala kompetensen eller för att
minska den demokratiska insynen i och
kontrollen av verksamheten. Utskottet
delar uppfattningen att utgångspunkten
för organisatoriska överväganden bör
vara verksamhetens speciella
förutsättningar och den samlade
kommunala nyttan.
Av regeringens skrivelse 1994/95:220
Utvecklingen inom den kommunala sektorn
framgår att antalet kommunala bolag (med
mer än 50 % kommunal ägarandel) under
1970- och 1980-talen varit relativt
konstant. År 1994 fanns det drygt 1 500
kommunala företag. Däremot har den
ekonomiska omsättningen ökat markant i
befintliga bolag - från 102 miljarder
kronor år 1991 till 129 miljarder kronor
år 1993. Av kommunernas totala
verksamhet, uttryckt i kostnader,
bedrevs år 1993 ca 14 % i företagsform.
Företagen hade 48 860 anställda.
8.3 Utskottets bedömning
När det gäller öppenhet och insyn är
numera de kommunala bolagen jämställda
med verksamhet driven i nämndform.
Utskottet delar motionärens syn att
kommunal verksamhet i första hand skall
bedrivas i nämndform men ser att det
ibland finns skäl som talar för
bolagsform. Kommunala förnyelsekommittén
utreder i enlighet med sina direktiv
dessutom frågan om öppenhet också i
delägda kommunala bolag. Utskottet
avstyrker motion K603.
9 Ersättningsfrågor
9.1 Motionen
I motion 1994/95:K629 yrkande 1 av Stig
Sandström (v) hemställs att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en norm för
att belöna insatser som är samhälleligt
värdefulla. En stor del av det arbete
som utförs i samhället är oavlönat eller
lågt uppskattat trots att det kan, som
motionären ser det, vara samhälleligt
viktigt. Motionären anser det värdefullt
att viktiga insatser i samhällets
tjänst, som t.ex. att donera organ eller
medverka i statliga utredningar,
belönas. En norm kan enligt motionären
vara användbar när man skall ersätta en
prestation eller utförd uppgift. Normen,
i form av samhällslön/arvode, som kan
utgå per dag, halvdag eller kvartsdag,
och som är knutet till basbeloppet,
skulle enligt motionären kunna vara ett
sådant hjälpmedel vid lönesättningen.
I samma motion yrkande 2 begärs att
riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om att
i kommunallagen införa samhällslön som
ett alternativ till ersättning för
förtroendeuppdrag. Motionären anser att
den tidigare tillämpade
likalönsprincipen för uppdrag i
landsting och kommuner fungerade bra och
att kommunallagens nuvarande regler om
inkomstbortfallsprincipen är orättvis
eftersom samma arbete ersätts olika. Här
skulle, enligt motionären, samhällslön,
lika för alla, vara att föredra. Skulle
ändå en höginkomsttagare inte vara nöjd
får han, enligt motionären, söka
ersättning för inkomstbortfall.
Motionären förordar en lagändring som
ger de förtroendevalda ett enkelt,
rättvist och rimligt alternativ till
inkomstbortfallsprincipen.
9.2 Bakgrund
Genom 1991 års kommunallag infördes
följande regler. Förtroendevalda har
enligt 4 kap. 12 § kommunallagen rätt
till skälig ersättning för den
arbetsinkomst samt de pensions- och
semesterförmåner som de förlorar, när de
fullgör sina uppdrag. Fullmäktige skall
besluta enligt vilka grunder ersättning
skall betalas. Fullmäktige får enligt 4
kap. 14 § kommunallagen besluta att
förtroendevalda i skälig omfattning
skall få ersättning för resekostnader
och andra utgifter som föranleds av
uppdraget, arvode för det arbete som är
förenat med uppdraget, pension samt
andra ekonomiska förmåner. Om
fullmäktige beslutar att arvode skall
betalas, skall arvodet bestämmas till
lika belopp för lika uppdrag.
Lokaldemokratikommittén föreslog i sitt
slutbetänkande (SOU 1993:90) en återgång
till de frivilliga regler som infördes
1983. En sådan ändring överensstämmer
enligt kommittén bättre med andan i
kommunallagen. I den tidigare
kommunallagen (1977:179) infördes 1983
en rätt för fullmäktige att besluta om
ersättning för bl.a. förlorad
arbetsinkomst men någon skyldighet att
göra det fanns inte. Förslaget innebär
enligt kommittén att den möjlighet
kommunerna hade enligt 1983 års regler
att lägga in ersättning för förlorad
arbetsinkomst i arvodet återinförs.
Detta framför allt för att åter ge
kommunerna möjlighet att tillämpa ett
relativt lättadministrerat
ersättningssystem med ett ordentligt
grundarvode för alla. Ett sådant
ersättningssystem ger enligt kommittén
ökade möjligheter för t.ex. arbetslösa,
egna företagare och studerande, som med
dagens ersättningssystem alla riskerar
att få mycket låga ersättningar, att åta
sig olika kommunala förtroendeuppdrag.
Regeringen uttalade i proposition
1993/94:188 att det fanns anledning att
ägna fortsatt uppmärksamhet åt hur
antalet förtroendeuppdrag och
representativiteten bland de
förtoendevalda utvecklas och då närmast
vid nästa allmänna val hösten 1994.
Regeringen beslutade i augusti 1994 om
direktiv till en utredning (dir.
1994:86) med uppdrag att bl.a. se över
kommunallagens regler om rätt till
ersättning för förlorad arbetsförtjänst
och rätt till ledighet i samband med
utövandet av kommunala förtroendeuppdrag
och föreslå åtgärder för att förbättra
arbetsförutsättningarna för de politiska
partierna och de förtroendevalda i
kommuner och landsting. Den nuvarande
regeringen återkallade i februari 1995
direktiven.
I tilläggsdirektiv till Kommunala
förnyelsekommittén (dir. 1995:113) fick
kommittén bl.a. i uppdrag att föreslå
åtgärder som kan leda till att de
förtroendevaldas arbetsförutsättningar
förbättras samt överväga om det behövs
ytterligare åtgärder för att stärka de
skiftarbetandes möjligheter att åta sig
förtroendeuppdrag. Kommitténs arbete
skall vara avslutat senast den 31
december 1996.
9.3 Utskottets bedömning
Utskottet som anser att Kommunala
förnyelsekommitténs arbete inte bör
föregripas avstyrker motion K629 yrkande
2. Även motionens yrkande 1 bör enligt
utskottet avstyrkas.
10 Sanktioner
10.1 Motionen
I motion 1994/95:K607 av Tanja
Linderborg m.fl. (v) hemställs att
riksdagen begär att regeringen
tillsätter en utredning med uppgift att
lämna förslag till införande av
sanktionsmöjligheter mot kommuner enligt
vad i motionen anförts om brott mot
rättighets- och förvaltningslagens
bestämmelser. Motionärerna anför att det
är relativt vanligt att landsting och
kommuner bryter mot omsorgslagen, när
det t.ex. gäller förståndshandikappades
rätt till eget boende. De menar också
att det inom handikapprörelsen finns en
oro för att privatiseringar av
offentliga verksamheter och
decentralisering av beslutsfattande kan
medföra en risk för att rättssäkerheten
och den enskildes integritet hotas.
Enligt motionärerna bör dessa problem
analyseras. Åtgärder som förespråkas är
skärpt tillsynsskyldighet och ökat
rättsligt stöd samt sanktionsmöjligheter
mot kommuner och landsting som inte
lever upp till sina skyldigheter.
10.2 Bakgrund
Frågor av det slag som tas upp i
motionen har utretts av
Kommunalansvarsutredningen, som i sitt
betänkande (SOU 1989:64) Kommunalbot
bl.a. föreslagit införandet av ett
ekonomiskt sanktionssystem (kommunalbot)
direkt riktat mot vederbörande kommun
eller landsting. Flertalet av de
remissinstanser som yttrat sig över
förslaget har visserligen tagit avstånd
från just detta förslag men ändå uttalat
sig för att det finns ett klart behov av
mera verkningsfulla sanktionsregler.
I direktiven till
Lokaldemokratikommittén (dir. 1992:12)
uttalade regeringen bl.a. I ett
rättssamhälle som vårt måste kommuner
och landsting på samma sätt som andra
offentliga organ och enskilda följa de
regler som finns i lagar och andra
författningar. Om det skulle uppstå ett
icke godtagbart spelutrymme mellan
kommunalt handlande och lagarna måste
detta motverkas på ett effektivt sätt.
Under senare år har det i flera fall
förekommit att kommuner har vidhållit
beslut som förklarats olagliga i domstol
eller också har de fattat nya beslut med
liknande innehåll (s.k. domstolstrots).
Det finns också en del uppmärksammade
fall där kommuner medvetet har satt sig
över tvingande lagregler av
offentligrättslig natur (s.k. lagtrots).
Under förarbetena till kommunallagen
anförde konstitutionsutskottet att det
är angeläget att frågorna får sin
lösning snarast, och förordade att
regeringen på lämpligt sätt skulle
bereda dessa frågor. Mot den angivna
bakgrunden bör kommittén slutföra
arbetet med frågan om hur ett
sanktionssystem bör utformas som gör det
möjligt att komma till rätta med
överträdelser av det slag som här
beskrivits. Kommittén bör därvid
överväga bl.a. möjligheten av att införa
ett personligt ansvar. Ett sådant ansvar
behöver inte nödvändigtvis ha formen av
straffansvar.
Lokaldemokratikommittén överlämnade i
december 1993 delbetänkandet
Förtroendevaldas ansvar vid
domstolstrots och lagtrots (SOU
1993:109). Kommitténs förslag går i
första hand ut på att kommuner och
landsting åläggs att själva vidta
åtgärder mot domstolstrots och lagtrots.
Detta sker enligt förslaget i första
hand genom att granskningen av
lagligheten i verksamheten inom
nämnderna blir en obligatorisk uppgift
för revisorerna. Revisorerna får också
rätt att väcka ärenden i fullmäktige och
i nämnderna som rör granskningen. Vidare
föreslås att det i kommunallagen
uttryckligen anges att nämnderna har
rätt att vägra verkställa beslut av
fullmäktige som har överklagats eller
som är uppenbart olagliga. Revisorernas
utökade uppgifter samt nämndernas
lagstadgade rätt att vägra verkställa
överklagade eller olagliga
fullmäktigbeslut innefattar ett ökat
personligt ansvar för de förtroendevalda
både vid lagtrots och domstolstrots. Vad
gäller det som betecknas lagtrots anser
kommittén att dessa båda generella
åtgärder är tillräckliga. För vissa
former av domstolstrots i samband med
laglighetsprövning bör dock dessa
åtgärder kompletteras med ett personligt
vitesansvar. De fall som avses är
verkställande av beslut trots att en
domstol har förordnat om
verkställighetsförbud och att man har
underlåtit att rätta ett redan
verkställt beslut eller inte gjort det i
den utsträckning som det varit möjligt,
sedan beslutet blivit upphävt.
Utskottet behandlade i betänkande
1993/94:KU40 en motion av samma innehåll
som den nu aktuella. Utskottet avstyrkte
motionen med hänvisning till att
kommitténs förslag bereddes inom
regeringskansliet.
I departementspromemorian Kommunalt
domstolstrots och lagtrots - ett förslag
om personligt vitesansvar i mål om
laglighetsprövning (Ds 1995:27) föreslås
att det införs ett personligt
vitesansvar i mål om laglighetsprövning
dels vid trots mot
verkställighetsförbud, dels vid
utebliven eller otillräcklig rättelse av
upphävda beslut som tidigare
verkställts. Promemorian bereds för
närvarande inom regeringskansliet.
10.3 Utskottets bedömning
Promemorian Kommunalt domstolstrots och
lagtrots (Ds 1995:27), som behandlar
frågor som tas upp i motion K607, bereds
för närvarande inom regeringskansliet.
Denna beredning bör avvaktas. Mot
bakgrund härav avstyrker utskottet
motion K607.
11 Kommunal EU-strategi m.m.
11.1 Motionen
I motion 1994/95:K604 av andre vice
talman Görel Thurdin och Ingrid
Skeppstedt (c) hemställs att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om initiativ till
en EU-strategi och en lokal EU-Agenda på
kommunal nivå. Det är viktigt enligt
motionärerna att regeringen tar
initiativ till en kommunal EU-strategi
så att människorna ute i landet blir
involverade i EU-arbetet. Motionärerna
föreslår att regeringen följer den
modell som användes vid introduktionen
av Agenda 21 efter Riokonferensen om
miljö och utveckling. Genom denna modell
kan, enligt motionärerna, kommunen, dess
företag och människor lägga upp en
strategi så att de kan hävda sig som EU-
medborgare.
11.2 Bakgrund
FN:s konferens om miljö och utveckling
ägde rum i Rio de Janeiro år 1992.
Konferensen behandlade globala miljö-
och utvecklingsfrågor av stor betydelse
för mänsklighetens fortlevnad. Vid
konferensen antogs tre grundläggande
dokument: Riodeklarationen om miljö och
utveckling, Agenda 21 samt
Skogsprinciperna. Riodeklarationen
innehåller grundläggande principer för
miljö- och utvecklingsarbetet nationellt
och internationellt. Agenda 21
innehåller handlingsprogram och
riktlinjer för nationellt och
internationellt handlande under
återstoden av 1900-talet och in i nästa
sekel. Agenda 21 är inte juridiskt
bindande, men handlingsprogrammet är
enligt regeringens mening politiskt och
moraliskt förpliktande. Agenda 21 är ett
uppdrag till alla regeringar liksom till
alla grupper och individer i samhället
att arbeta för att uppnå målet om en
hållbar utveckling, utrota fattigdom och
undanröja hoten mot miljön.
I proposition 1993/94:111 lämnade
regeringen bl.a. förslag till den
huvudsakliga inriktningen av arbetet med
genomförandet av Riobesluten i Sverige.
De riktlinjer och bedömningar som
redovisas i propositionen rörande
övergripande frågor och integrerad
miljöpolitik formar enligt regeringen
tillsammans grundläggande element i en
nationell strategi för hållbar
utveckling och därmed en svensk Agenda
21. Enligt regeringen borde kommunerna
följa rekommendationen i Agenda 21 om
att alla lokala myndigheter i världen
senast år 1996 skall utarbeta lokala
handlingsprogram för en hållbar
utveckling inför nästa århundrade.
Jordbruksutskottet ställde sig bakom
regeringens förslag och överväganden i
propositionen (bet. 1993/94:JoU19).
Regeringen beslutade i mars 1995 att
tillsätta en parlamentarisk kommitté, EU-
96-kommittén, med uppdrag dels att låta
göra utredningar om viktigare sakfrågor
som kan komma att behandlas vid EU:s
regeringskonferens 1996, dels att
stimulera den offentliga debatten kring
regeringskonferensens huvudfrågor och ge
företrädare för olika åsiktsyttringar
utrymme att argumentera för sina
uppfattningar. I direktiven sägs att det
är av stor vikt att vi i Sverige dels
grundligt analyserar de frågor som
kommer att stå i centrum vid
konferensen, dels för en öppen
diskussion om de förväntningar och
ambitioner som vi har avseende EU-
samarbetet liksom vad som bör ligga
utanför detta samarbete. En strävan
måste vara att en bred, offentlig debatt
kan komma till stånd kring dessa frågor.
Beträffande kommitténs andra
huvuduppgift - att anordna aktiviteter
för att stimulera offentlig debatt om
regeringskonferensen - betonas i
direktiven att kommittén särskilt skall
lägga sig vinn om att både positiva och
negativa uppfattningar kommer till
uttryck och att debatten förs runt om i
landet. Exempel på lämpliga aktiviteter
kan enligt direktivet vara
paneldebatter, seminarier, utfrågningar
av experter och opinionsbildare.
Kommittén kan tillsätta undergrupper som
genom en bred och varierad
sammansättning kan bidra till att fånga
upp debatten i olika delar av det
svenska samhället. Kommittén skall
fortlöpande avge rapporter i enskilda
ämnen i den takt och i den utsträckning
som kommittén finner lämpligt.
11.3 Utskottets bedömning
Många kommuner bedriver
informationsverksamhet gentemot
kommunmedlemmarna i olika
samhällsfrågor, även EU-frågor.
Utskottet utgår från att såväl sättet
för att lämna denna information som
kommunmedlemmarnas efterfrågan på
information skiftar från kommun till
kommun. Utskottet anser inte att
riksdagen bör ta initiativ till ett
handlingsprogram för kommunerna i denna
fråga. Motion K604 avstyrks.
12 Partierna och de förtroendevalda i
kommuner och landsting
12.1 Motionen
I motion 1994/95:Kr4 yrkande 6 av Inger
Davidson och Fanny Rizell (kds)
hemställs att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en utredning om hur de
politiska partiernas arbete kan
underlättas och de förtroendevaldas roll
och arbetssituation kan förbättras.
Motionärerna erinrar om att den förra
regeringen beslutade om direktiv för en
utredning om hur de politiska partiernas
arbete kan underlättas och hur de
förtroendevaldas roll och
arbetssituation kan förbättras. Denna
utredning bör enligt motionärerna
genomföras utan dröjsmål.
I samma motion begärs i yrkande 7 att
riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om att
valresultatet från 1994 bör analyseras
utifrån de förtroendevaldas
representativitet när det gäller ålder
och kön. De politiska partierna har
enligt motionärerna ett stort ansvar när
det gäller att släppa fram
underrepresenterade grupper t.ex.
ungdomar och kvinnor till olika
förtroendeuppdrag.
12.2 Bakgrund
Regeringen beslutade i augusti 1994 om
direktiv (dir. 1994:86) till en kommitté
att utreda vissa frågor om partiernas
och de förtroendevaldas villkor i
kommuner och landsting. Kommittén skulle
bl.a. föreslå åtgärder för att förbättra
arbetsförutsättningarna för de politiska
partierna och de förtroendevalda i
kommuner och landsting samt redovisa hur
de förtroendevaldas antal och
representativitet förändrats efter valet
1994. Den nuvarande regeringen
återkallade i februari 1995 direktiven.
I tilläggsdirektiv till Kommunala
förnyelsekommittén (dir. 1995:113) fick
kommittén bl.a. i uppdrag att föreslå
åtgärder som kan leda till att de
förtroendevaldas arbetsförutsättningar
förbättras. Kommittén skall i
sammanhanget redovisa hur de
förtroendevaldas antal och
representativitet har förändrats efter
valet 1994 samt analysera varför
förtroendevalda ofta lämnar sina
kommunala uppdrag efter en relativt kort
tid. Uppdraget skall vara avslutat
senast den 31 december 1996.
12.3 Utskottets bedömning
Utskottet anser att resultatet av
Kommunala förnyelsekommitténs arbete bör
avvaktas och avstyrker därför motion Kr4
yrkandena 6 och 7.
13 De funktionshindrades situation
13.1 Motionen
I motion 1994/95:K216 yrkande 7 av
Gudrun Schyman m.fl. (v) hemställs att
riksdagen hos regeringen begär förslag
till ändringar i kommunallagen enligt
vad i motionen anförts om
samhällsinformation till
funktionshindrdade. Motionärerna anför
att man i 1989 års handikapputredning
pekade på åtta områden, däribland
grundläggande samhällsinformation, där
man fann det särskilt väsentligt att
främja funktionshindrades deltagande i
samhällslivet. På alla dessa områden
lade man fram förslag till åtgärder, men
de avgörande förändringarna har
uteblivit. Motionärerna finner det
därför nödvändigt att nu lagstifta mot
diskriminering av människor med
funktionsnedsättningar och anser att
regeringen snarast bör förelägga
riksdagen förslag på grundval av
utredningens betänkande när det gäller
ändring i bl.a. kommunallagen.
13.2 Bakgrund
1989 års handikapputredning hade i
uppdrag att utreda vissa frågor om
samhällets stöd till människor med
funktionshinder. Kommittén tog i sitt
slutbetänkande Ett samhälle för alla
(SOU 1992:52) upp frågan om rätten till
grundläggande samhällsinformation.
Kommittén anförde bl.a. att
informationsfriheten och rätten att få
ta del av allmänna handlingar är
hörnpelare i vårt demokratiska samhälle.
Rättigheterna gäller alla medborgare och
är grundlagsskyddade. Trots detta har
funktionshindrade ofta stora svårigheter
att få del av information. Det kan vara
fråga om att en rullstolsbunden person
inte kan ta sig in i den lokal där den
allmänna handlingen förvaras. Det kan
också gälla brist på tolkservice för
döva, dövblinda och hörselskadade eller
hinder för synskadade att få del av en
handling på ett tillgängligt medium som
kassettband eller punktskrift. Trots att
gällande lagstiftning skulle kunna vara
tillräcklig för att garantera
funktionshindrades möjligheter att få
del av grundläggande samhällsinformation
anser kommittén att erfarenheterna
tydligt pekar på behovet av ett
förstärkt lagskydd. Det måste klart
framgå att myndigheters (stat, kommun,
landsting) serviceskyldigheter omfattar
tillgänglighetsskapande åtgärder för
personer med funktionsnedsättningar.
Kommittén föreslog i detta syfte ett
tillägg till förvaltningslagen med
innebörden att funktionshindrade skall
ha rätt till grundläggande
samhällsinformation på ett för den
enskilde lämpligt medium. Betänkandet
bereds i regeringskansliet.
Den 1 juli 1994 inrättades
Handikappombudsmannen med uppgift att
bevaka frågor som angår
funktionshindrade personers rättigheter
och intressen. Målet för verksamheten
skall enligt 1 § lagen (1994:749) om
Handikappombudsmannen vara full
delaktighet i samhällslivet och
jämlikhet i levnadsvillkor för personer
med funktionshinder.
Handikappombudsmannen skall verka för
att brister i lagar och andra
författningar i fråga om personer med
funktionshinder avhjälps.
Handikappombudsmannen skall när det
behövs ta initiativ till överläggningar
med myndigheter, företag, organisationer
och andra i syfte att motverka att
personer missgynnas eller på annat sätt
utsätts för orättvis eller kränkande
behandling på grund av funktionshinder.
Handikappombudsmannen skall även genom
informationsverksamhet och på annat
liknande sätt verka för att ingen
missgynnas eller på annat sätt utsätts
för orättvis eller kränkande behandling
på grund av funktionshinder.
I juni 1995 inrättades en arbetsgrupp
inom Socialdepartementet med uppdrag att
utreda frågor om framställning av
betänkanden och propositioner m.m. i
former som är tillgängliga för olika
grupper funktionshindrade. Enligt
uppdraget skulle arbetsgruppen kartlägga
och beskriva i vilken omfattning
betänkanden m.m. för närvarande
presenteras i tillgänglig version för
funktionshindrade, vilka former och
tekniker som används och kostnaderna för
detta. I uppdraget ingick bl.a. att
utarbeta förslag till framtida
riktlinjer för regeringskansliet och
kommittéerna vad gäller framställning av
betänkanden och propositioner så att de
blir tillgängliga för personer med
funktionshinder av olika slag.
Arbetsgruppen redovisade i december
1995 sitt uppdrag i promemorian
Samhällsinformation för alla -
Regeringskansliets publikationer och
deras tillgänglighet för personer med
funktionsnedsättning (Ds 1995:80).
Förslagen i promemorian är till för
personer med handikapp som behöver
särskild information som de kan läsa och
förstå samt för handikappförbund som
skall ge synpunkter. Promemorian
innehåller bl.a. följande förslag. Den
som framställer en skrift skall ansvara
för att den också trycks i punktskrift,
läses in på kassett och skrivs om till
lättläst form. Regeringskansliet skall
anordna en lässtation med apparater som
gör det lättare för en del handikappade
att läsa.
Socialministern kommenterade i ett
pressmeddelande promemorian med att hon
hoppades att kommuner, landsting och
myndigheter skall följa efter så att
också deras skrifter och handlingar
skall kunna läsas av fler. Promemorian
bereds inom regeringskansliet.
13.3 Utskottets bedömning
Utskottet, som vill avvakta beredningen
i regeringskansliet av promemorian
Samhällsinformation för alla (Ds
1995:80), avstyrker motion K216 yrkande
7.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande kommundelningar
att riksdagen avslår motionerna
1994/95:K609 och 1994/95:K619 yrkande
2,
res. 1 (m, c, fp, mp)
2. beträffande kommunal demokrati
att riksdagen avslår motionerna
1994/95:K618 och 1994/95:K619 yrkande
3,
res. 2 (c, mp)
3. beträffande snabbare valgenomslag
m.m.
att riksdagen avslår motionerna
1994/95:K616, 1994/95:K701 och
1994/95:K703,
res. 3 (mp)
4. beträffande partistöd
att riksdagen avslår motion
1994/95:K615,
5. beträffande fullmäktige m.m.
att riksdagen avslår motionerna
1994/95:K601, 1994/95:K614 och
1994/95:K620,
6. beträffande internationellt
bistånd
att riksdagen avslår motionerna
1994/95:U233 yrkande 1 och 1994/95:
U809 yrkande 5,
res. 4 (mp)
7. beträffande kommunalt
vårdnadsbidrag
att riksdagen avslår motionerna
1994/95:So607 yrkande 2 och 1994/95:
So623 yrkande 5,
res. 5 (m, c)
8. beträffande kommunal
tjänsteexport
att riksdagen avslår motion
1994/95:K611,
9. beträffande bojkotter
att riksdagen avslår motion
1994/95:K623,
res. 6 (mp)
10. beträffande skatter och avgifter
m.m.
att riksdagen avslår motion
1994/95:K320,
res. 7 (m, fp) - motiv
11. beträffande formerna för
kommunal verksamhet
att riksdagen avslår motion
1994/95:K603,
res. 8 (fp, c, mp)
12. beträffande ersättningsfrågor
att riksdagen avslår motion
1994/95:K629,
13. beträffande sanktioner mot
kommuner
att riksdagen avslår motion
1994/95:K607,
14. beträffande kommunal EU-strategi
att riksdagen avslår motion
1994/95:K604,
15. beträffande de förtroendevalda
att riksdagen avslår motion
1994/95:Kr4 yrkandena 6 och 7,
16. beträffande de
funktionshindrades situation
att riksdagen avslår motion 1994/95:K216
yrkande 7.
Stockholm den 19 mars 1996
På konstitutionsutskottets vägnar
Birgit Friggebo
I beslutet har deltagit: Birgit Friggebo
(fp), Kurt Ove Johansson (s), Catarina
Rönnung (s), Anders Björck (m), Ingvar
Johnsson (s), Widar Andersson (s), Tone
Tingsgård (s), Birgitta Hambraeus (c),
Björn von Sydow (s), Jerry Martinger
(m), Kenneth Kvist (v), Pär-Axel
Sahlberg (s), Inger René (m), Peter
Eriksson (mp), Håkan Holmberg (fp), Nils-
Göran Holmqvist (s) och Nils Fredrik
Aurelius (m).
Reservationer
1. Kommundelningar (mom. 1)
Birgit Friggebo (fp), Anders Björck (m),
Birgitta Hambraeus (c), Jerry Martinger
(m), Inger René (m), Peter Eriksson
(mp), Håkan Holmberg (fp) och Nils
Fredrik Aurelius (m) anser
dels att utskottets yttrande på s. 5
bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att ett sätt att stärka
den lokala demokratin är att dela
kommuner. Enligt utskottet bör
regeringen inta en positiv hållning till
kommundelningar som begärts av
kommuninvånarna själva, och som princip
bör gälla att regeringen tillåter en
sådan delning. Regeringen bör också på
lämpligt sätt se över reglerna om
kommundelningar. Översynen bör syfta
till att redovisa förutsättningarna för
en genomgripande kommundelningsreform.
Riksdagen bör som sin mening ge
regeringen till känna vad som anförts
med anledning av motionerna K609 och
K619 yrkande 2.
dels att utskottets hemställan under 1
bort ha följande lydelse:
1. beträffande kommundelningar
att riksdagen med anledning av
motionerna 1994/95:K609 och
1994/95:K619 yrkande 2 som sin mening
ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
2. Kommunal demokrati (mom. 2)
Birgitta Hambraeus (c) och Peter
Eriksson (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande
som på s. 8 börjar med Utskottet
vidhåller och slutar med avstyrks
därför. bort ha följande lydelse:
Utskottet har tidigare ansett att en
sammanställning och utvärdering av
erfarenheterna av folkomröstningar i
Sverige och i andra länder borde göras.
Sammanställningen borde enligt vad
utskottet tidigare uttalat ligga till
grund för en översyn av gällande regler
och ett övervägande av behovet av nya
regler. Utskottet anser numera att denna
översyn också bör omfatta kommunala
folkomröstningar. Detta bör ges
regeringen till känna med anledning av
motion K619 yrkande 3.
dels att utskottets hemställan under 2
bort ha följande lydelse:
2. beträffande kommunal demokrati
att riksdagen med anledning av motion
1994/95:K619 yrkande 3 samt med avslag
på motion 1994/95:K618 som sin mening
ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
3. Snabbare valgenomslag m.m. (mom. 3)
Peter Eriksson (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande
som på s. 10 börjar med Utskottet som
är och slutar med avstyrker motion
K701. bort ha följande lydelse:
Med hänsyn till att situationen i en
kommun eller ett landsting kan ändras
under pågående mandatperiod bör
möjligheten att utlysa nyval finnas.
Lagstiftningen bör ändras så att detta
möjliggörs.
dels att utskottets hemställan under 3
bort ha följande lydelse:
3. beträffande snabbare valgenomslag
m.m.
att riksdagen med anledning av motion
1994/95:K701 samt med avslag på
motionerna 1994/95:K616 och
1994/95:K703 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet
anfört,
4. Internationellt bistånd (mom. 6)
Peter Eriksson (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande
som på s. 17 börjar med Utskottet
vidhåller och slutar med yrkande 5.
bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att rätten att lämna
internationell katastrofhjälp och annat
bistånd bör kompletteras med en rätt för
kommunerna och landstingen att ge
ekonomiskt bistånd inte endast för att
genomföra utbildning och rådgivning utan
även i annat fall.
dels att utskottets hemställan under 6
bort ha följande lydelse:
6. beträffande internationellt
bistånd
att riksdagen med anledning av
motionerna 1994/95:U233 yrkande 1 och
1994/95:U809 yrkande 5 som sin mening
ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
5. Kommunalt vårdnadsbidrag (mom. 7)
Anders Björck (m), Birgitta Hambraeus
(c), Jerry Martinger (m), Inger René (m)
och Nils Fredrik Aurelius (m) anser
dels att utskottets yttrande på s. 19
bort ha följande lydelse:
Kommunerna bör enligt utskottet ha
möjlighet att införa ett kommunalt
vårdnadsbidrag. Ett sådant bidrag skulle
hjälpa kommunerna att klara det åtagande
som barnomsorgsgarantin innebär och
samtidigt ge föräldrarna möjlighet att
själva välja hur de vill vårda sina
barn. Det anförda bör riksdagen som sin
mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 7
bort ha följande lydelse:
7. beträffande kommunalt
vårdnadsbidrag
att riksdagen med bifall till
motionerna 1994/95:So607 yrkande 2 och
1994/95:So623 yrkande 5 som sin mening
ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
6. Bojkotter (mom. 9)
Peter Eriksson (mp) anser
dels att utskottets yttrande på s. 22
bort ha följande lydelse:
Kommuner och landsting bör kunna
bojkotta företag som bryter mot FN:s och
tillhörande underorganisationers koder
och paragrafer. Riksdagen bör anta en
speciallagstiftning som möjliggör detta.
dels att utskottets hemställan under 9
bort ha följande lydelse:
9. beträffande bojkotter
att riksdagen med anledning av motion
1994/95:K623 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet
anfört,
7. Skatter och avgifter (mom. 10)
Birgit Friggebo (fp), Anders Björck (m),
Jerry Martinger (m), Inger René (m),
Håkan Holmberg (fp) och Nils Fredrik
Aurelius (m) anser att utskottets
yttrande på s. 25 bort ha följande
lydelse:
Utskottet anser att
självkostnadsprincipen utgör huvudregeln
för avgiftssättningen inom kommunal
verksamhet. Kommuner och landsting bör
inte få ta ut högre avgifter än som
svarar mot kostnaderna för de tjänster
eller nyttigheter som kommunen eller
landstinget tillhandahåller. De förslag
som tas upp i motion K320 yrkandena 1,
2, 3 och 4 bryter mot denna
grundläggande princip. Tillräckliga skäl
för att avvika från principen har enligt
utskottet inte framkommit. Utskottet
avstyrker därför motion K320.
8. Formerna för kommunal verksamhet
(mom. 11)
Birgit Friggebo (fp), Birgitta Hambraeus
(c), Peter Eriksson (mp) och Håkan
Holmberg (fp) anser
dels att utskottets yttrande på s. 27
bort ha följande lydelse:
Utskottet har tidigare uttalat att den
kommunala verksamheten i största möjliga
utsträckning bör ske i nämndform.
Utskottet delar motionärens uppfattning
att kommunen bör stimuleras att minska
omfattningen av sin bolagsverksamhet.
Bolagsformen bör inte premieras framför
nämndformen genom att det, som påpekas i
motionen, t.ex. medför ökade avgifter
för kommun som vill återgå till att
driva en verksamhet i nämndform.
Utskottet anser att bestämmelserna som
reglerar bl.a. ändring av
verksamhetsform bör ses över. Med bifall
till motion K603 bör riksdagen ge
regeringen detta till känna.
dels att utskottets hemställan under 11
bort ha följande lydelse:
11. beträffande formerna för
kommunal verksamhet
att riksdagen med bifall till motion
1994/95:K603 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet
anfört,
Särskilt yttrande
Formerna för kommunal verksamhet (mom.
11)
Anders Björck, Jerry Martinger, Inger
René och Nils Fredrik Aurelius (alla m)
anför:
Insynen i de kommunala bolagen är i
realiteten begränsad eftersom styrelsen
brukar bedöma att många ärenden faller
under affärssekretessen. Erfarenheterna
visar vidare att de kommunala bolagen
genom borgensåtaganden från kommunen
eller på andra sätt ofta får fördelar i
förhållande till privata bolag, vilket
är till skada för en sund konkurrens.
Kommunala bolag bör av bland annat dessa
skäl framför allt inrättas som en
förberedelse för privatisering.