I detta betänkande behandlas 11
motionsyrkanden från den allmänna
motionstiden 1994/95 som tar upp frågor
som gäller grundlagsskyddet för vissa
fri- och rättigheter m.m. Det gäller
ersättning för intrång i äganderätten,
förbud mot diskriminering av
homosexuella och funktionshindrade samt
dessutom grundlagsförbud mot viss
genteknik och utbyggnad av vissa älvar
och älvsträckor. Utskottet har avstyrkt
samtliga motioner. Fem reservationer och
två särskilda yttranden fogas till
betänkandet.
Motionerna
1994/95:K206 av förste vice talman
Anders Björck m.fl. (m) vari yrkas
3. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om ersättning vid
rådighetsinskränkning.
1994/95:K213 av Bengt Harding Olson
m.fl. (fp, m, c, kds) vari yrkas att
riksdagen i enlighet med vad som anförts
i motionen beslutar att förstärka
grundlagens skydd för äganderätten för
att försäkra den som tvingas avstå sin
lösa eller fasta egendom genom
expropriation ersättning av staten.
1994/95:K214 av Birgitta Carlsson (c)
vari yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om full ersättning vid intrång i
den enskilda äganderätten.
1994/95:K216 av Gudrun Schyman m.fl. (v)
vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär
förslag till ändring i grundlagen så att
funktionshindrade inte diskrimineras.
1994/95:K431 av Karin Pilsäter m.fl.
(fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om förstärkt skydd mot
diskriminering av homosexuella i
regeringsformen och
tryckfrihetsförordningen.
1994/95:K612 av Ingrid Andersson och
Thomas Östros (s) vari yrkas att
riksdagen hos regeringen begär åtgärder
mot diskriminering av homosexuella inom
kyrkan.
1994/95:So294 av Rune Backlund m.fl. (c)
vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om ett allmänt förbud i grundlag
mot diskriminering av funktionshindrade.
1994/95:So422 av Birger Schlaug m.fl.
(mp) vari yrkas
3. att riksdagen hos regeringen begär
grundlagsförslag inom mandatperioden som
innefattar skydd för människans gener
enligt i motionen framförda riktlinjer.
1994/95:Jo503 av Birger Schlaug m.fl.
(mp) vari yrkas
4. att riksdagen hos regeringen begär
förslag till grundlag som innebär att
patent på liv förbjuds.
1994/95:N434 av Birger Schlaug m.fl.
(mp) vari yrkas
28. att riksdagen hos regeringen begär
förslag till grundlag som skyddar de
sista orörda älvarna och älvsträckorna.
1994/95:A702 av Stig Sandström m.fl. (v)
1. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om lagstiftning om hets mot
homosexuella.
Utskottet
Ersättning för ingrepp i äganderätten
Motionerna
Tre motioner tar upp frågan ersättning
vid ingrepp i äganderätten. I motion
K206 (yrkande 3) av Anders Björck m.fl.
(m) anförs att regeringen bör få i
uppdrag att ta de initiativ som behövs
för att garantera fastighetsägare en
rimlig ersättning vid
rådighetsinskränkningar. Enligt
motionärerna är det inte godtagbart med
den rättspraxis som utvecklat sig och
som innebär att den skada som uppstår
vid rådighetsinskränkningar måste uppgå
till 10-15 % av den berörda fastighetens
värde för att kunna ersättas. En nivå på
ca 3 % framstår som mer rättvis.
I motion K213 av Bengt Harding Olson
m.fl. (fp, m, c, kds) framhålls att
reformarbetet när det gäller
grundlagsskyddet för äganderätten bör
fortsätta för att förstärka skyddet för
dganderätten och tillförsäkra ersättning
av staten till den som tvingas avstå sin
lösa eller fasta egendom genom
expropriation. En grundprincip måste
vara att all egendom skall ges ett
likvärdigt skydd. Ersättningsrätten
måste dessutom utvidgas så att den
verkligen utgör kompensation för
förlorad egendom. Även Birgitta Carlsson
(c) tar i motion K214 upp frågan om
bättre ersättning vid intrång i
äganderätten. Så snart som intrång sker
som påverkar förutsättningarna för den
enskilde ägaren att själv bruka och
utnyttja sin mark måste enligt
motionären full ersättning garanteras
för den skada som åsamkas.
Gällande grundlagsregler
Den 1 januari 1995 fick 2 kap. 18 §
regeringsformen ny lydelse. Enligt
paragrafen är varje medborgares egendom
tryggad genom att ingen kan tvingas
avstå sin egendom till det allmänna
eller till någon enskild genom
expropriation eller annat sådant
förfogande eller tåla att det allmänna
inskränker användningen av mark eller
byggnad utom när det krävs för att
tillgodose angelägna allmänna intressen.
Den som genom expropriation eller annat
sådant förfogande tvingas avstå sin
egendom skall vara tillförsäkrad
ersättning för förlusten. Sådan
ersättning skall också vara
tillförsäkrad den för vilken det
allmänna inskränker användningen av mark
eller byggnad på sådant sätt att
pågående markanvändning inom berörd del
av fastigheten avsevärt försvåras eller
skada uppkommer som är betydande i
förhållande till värdet på denna del av
fastigheten. Ersättningen skall
bestämmas enligt grunder som anges i
lag. I paragrafen stadgas också att alla
skall ha tillgång till naturen enligt
allemansrätten oberoende av vad som
föreskrivits enligt ovan.
I de förarbeten som låg till grund för
ändringen av 2 kap. 18 § regeringsformen
(prop. 1993/94:117) framhölls att det
egendomsskydd som Europakonventionen ger
borde preciseras närmare i
regeringsformen. Förutom ett skydd mot
tvångsöverföring genom expropriation
eller annat sådant förfogande borde även
ges ett motsvarande skydd mot
inskränkningar i användningen av mark
och byggnader. Vidare borde
grundlagsskyddet utökas genom en rätt
till ersättning för förlusten vid både
tvångsöverföringar och
rådighetsinskränkningar.
Ersättningsregeln för
rådighetsinskränkningar borde utformas i
enlighet med de huvudprinciper för
ersättning som redan gällde i vanlig lag
vid inskränkningar i rätten att använda
mark och byggnader. De närmare grunderna
skulle anges i vanlig lag.
Flera remissinstanser hade ansett att
den enskilde genom grundlagsbestämmelsen
borde tillförsäkras full ersättning
eller ersättning för hela förlusten.
Enligt regeringen skulle detta dock inte
vara helt rättvisande med hänsyn till
att sådana förväntningsvärden som enligt
4 kap. 3 § expropriationslagen
(1972:719) inte är ersättningsgilla inte
omfattas av skyddet. I den bestämmelsen
tillförsäkrades den vars egendom togs i
anspråk genom expropriation eller annat
sådant förfogande ersättning för
förlusten. Detta fick enligt regeringen
anses ge uttryck för att den drabbade
skulle hållas skadeslös och att inte
enbart symboliska belopp skulle betalas
ut. Ett skydd som tillförsäkrade den
enskilde ersättning för inskränkning
utan avseende på intrångets eller
skadans storlek överensstämde enligt
regeringen inte med gällande rätt.
Inskränkningen måste ha uppnått en viss
kvalifikationsgrad för att ersättning
skulle komma i fråga. En motsvarande
begränsning borde komma till uttryck i
grundlagsbestämmelsen. Regeringen
framhöll att meningen inte var att i
grundlagen precisera beräkningsgrunderna
utan endast att ange huvudprinciperna.
Att rätten för rådighetsinskränkningar
nu gavs ett grundlagsskydd innebar
enligt regeringen således inte att
ersättningsrätten utvidgades i
förhållande till de dittills gällande
ersättningsreglerna.
Ersättning utgår således inte för den
förlust som kan bestå i att
förväntningar om ändring i markens
användningsområde inte infrias till
följd av dispositionsinskränkningar.
Ersättning utgår vidare inte för ingrepp
i form av strandskyddsförordnande eller
förordnande om naturvårdsområde.
Uteblivet tillstånd till en ny
verksamhet, t.ex. grustäkt eller
markavvattning samt vägrad
strandskyddsdispens, ersätts inte enligt
denna princip. Inte heller skall
ersättning utgå för sådana - till tid
och omfattning - mindre ingripande
inskränkningar i rätten att fritt nyttja
sin egendom. Regeringen menade att
avsikten således inte var att andra
typer av rådighetsinskränkningar i mark
eller byggnader än vad som då gällde
skulle vara förenade med rätt till
ersättning.
Konstitutionsutskottet avstyrkte en rad
motioner som gällde regeringens förslag
till ny lydelse av 2 kap. 18 §
regeringsformen (bet. 1993/94:KU24).
Utskottet ansåg det därvid inte
motiverat att låta all egendom, både
fast och lös, omfattas av grundlagens
egendomsskydd. Utskottet pekade också på
att bestämmelser om att den enskilde
tillförsäkras full ersättning eller
ersättning för hela förlusten inte
skulle vara helt rättvisande med hänsyn
till att s.k. förväntningsvärden inte är
ersättningsgilla. Utskottet underströk
vidare att införandet av ett
grundlagsskydd för
rådighetsinskränkningar i sig inte
innebar att ersättningsrätten utvidgades
i förhållande till vad som redan gällde.
Gällande regler i annan lagstiftning
Den enskildes egendom har ett starkt
skydd i vanlig lag. Den som utan lagstöd
angriper annans egendom kan räkna med
straffrättsliga sanktioner och
skadeståndsskyldighet. Den
civilrättsliga lagstiftningen skyddar
den rådande egendomsordningen genom att
ange dess gränser.
I plan- och bygglagen (1987:10) finns
regler om rätt och plikt för det
allmänna att lösa in mark. Till
övervägande del innehåller lagen dock
bestämmelser som reglerar användningen
av mark och som således utgör hinder för
ägaren att fritt råda över sin mark. I
lagens 14 kap. finns bestämmelser om
ersättning till följd av beslut eller
åtgärder som har vidtagits med stöd av
bestämmelser i lagen och som innebär
inskränkningar i den enskildes rätt att
fritt råda över sin fastighet. Vissa
ingrepp medför inte någon
ersättningsrätt alls. Avgörande är en
avvägning mellan allmänna och enskilda
intressen. De ersättningsregler som är
av störst intresse i sammanhanget är de
som kräver en viss kvalificerad skada
för att ersättning skall utgå.
Bestämmelserna återfinns i 8 § och utgör
de centrala reglerna om ersättning vid
rådighetsinskränkningar i svensk
lagstiftning. Bestämmelserna är
utformade på olika sätt beroende på om
de åtgärder som utlöser ersättningen är
byggnadsreglerande eller markreglerande.
I fråga om byggnadsreglerande åtgärder
föreligger rätt till ersättning om skada
uppkommer till följd av att bygglov
vägras till att ersätta en riven eller
en genom olyckshändelse förstörd byggnad
med en i huvudsak likartad byggnad eller
till följd av att rivningsförbud
meddelas i en detaljplan eller i
områdesbestämmelser, eller rivningslov
vägras utan att sådant förbud har
meddelats. När det gäller en vägran att
ge bygglov för att ersätta en genom
olyckshändelse förstörd byggnad
föreligger alltid rätt till ersättning.
I övriga fall av byggnadsreglerande
åtgärder föreligger rätt till ersättning
om skadan är betydande i förhållande
till värdet av berörd del av
fastigheten.
När det gäller markreglerande åtgärder
föreligger rätt till ersättning om skada
uppkommer till följd av att
skyddsbestämmelser meddelas i detaljplan
eller i områdesbestämmelser för
byggnader som är särskilt värdefulla
från t.ex. kulturhistorisk synpunkt.
Likaså finns det en rätt till ersättning
om skadan uppkommit till följd av att
områdesbestämmelser meddelats angående
vegetation samt markytans utformning och
höjdläge i områden avsedda för
bebyggelse eller i närheten av
anläggningar (flygplatser m.m.) som
kräver ett skydds- eller
säkerhetsområde. Också om skadan
uppkommit till följd av att marklov
vägras i vissa särskilt angivna
situationer finns en rätt till
ersättning. I dessa markreglerande fall
föreligger rätt till ersättning om
skadan medför att pågående
markanvändning avsevärt försvåras inom
berörd del av fastigheten.
I samband med tillkomsten av plan- och
bygglagen gjorde bostadsutskottet vissa
kompletterande uttalanden angående
tolkningen av uttrycket "avsevärt
försvåras inom berörd del av
fastigheten". Utskottet ansåg att en
fastighetsägare endast skall behöva tåla
en skada som är bagatellartad för honom
och att därför någon fast procentsats
inte borde anges. Enligt utskottet borde
dock en toleransgräns på 10 % inom
berörd del få anses vara den högsta som
i något fall skulle behöva accepteras.
Den gränsen borde gälla endast om den
berörda delen representerade ett i
pengar litet belopp. Ett för ägaren i
absoluta tal stort belopp kunde enligt
utskottet aldrig anses bagatellartat
(bet. BoU 1986/87:1 s. 150 f).
Med stöd av bestämmelser i
naturvårdslagen (1964:822) kan på både
allmän och enskild mark bildas
naturreservat, naturminne,
strandskyddsområde och naturvårdsområde.
Också naturvårdslagens
ersättningsbestämmelser utgår från
principen att ersättning endast betalas
för sådant intrång som medför att
pågående markanvändning inom berörd del
av fastigheten avsevärt försvåras.
Ersättning lämnas inte för ingrepp i
form av strandskyddsförordnande eller
förordnande om naturvårdsområde.
Uteblivet tillstånd till grustäkt e.d.
ersätts inte heller till följd av
principen om att förväntningsvärde inte
ersätts.
Frågan om ersättning vid intrång i
äganderätten utreds för närvarande av
Plan- och byggutredningen (M 1992:03).
Utredningen fick i maj 1995 genom
tilläggsdirektiv (dir. 1995:90) i
uppdrag att bl.a. utvärdera
ersättningssystemet enligt plan- och
bygglagen. Utredningen skall bl.a.
utvärdera hur plan- och bygglagens
bestämmelser om ersättning har
tillämpats i praktiken i kommunerna,
bl.a. när det gäller ersättningarnas
storlek och vilka intrång som ersatts
samt i hur stor utsträckning frågor
rörande kulturmiljöhänsyn fallit när
ersättningsanspråk framställts. Mot den
bakgrunden skall utredningen göra en
fördjupad analys av ersättningssystemet
enligt plan- och bygglagen och lämna de
förslag som föranleds av den. Även
förhållandena inom EU bör undersökas.
Utredningens resultat bör redovisas
senast den 1 juli 1996.
Utskottets bedömning
Plan- och byggutredningen arbetar med en
utvärdering av ersättningssystemet
enligt plan- och bygglagen. Enligt
utskottets mening bör detta arbete inte
föregripas. Utskottet avstyrker därför
motionerna K203 yrkande 3, K213 och
K214.
Grundlagsskydd mot diskriminering av
homosexuella m.m.
Motionerna
I tre motioner begärs ett förstärkt
skydd mot diskriminering av
homosexuella. I motion K431 (yrkande 1)
av Karin Pilsäter m. fl. (fp) begärs ett
förstärkt skydd mot diskriminering av
homosexuella i regeringsformen och
tryckfrihetsförordningen. Motionärerna
konstaterar att det diskrimineringsskydd
som finns i dag inte är tillräckligt.
Stig Sandström m.fl. (v) begär i motion
A702 (yrkande 1) kriminalisering av hets
mot homosexuella. Motionärerna anför att
det framförts tre ohållbara argument mot
en sådan lagstiftning. Mot argumentet
att ett förbud kan tänkas drabba vissa
religiösa framställningar framhålls att
samma regler för yttrandefriheten bör
gälla vid religiösa framställningar som
i andra sammanhang, och när det gäller
bl.a. hets mot folkgrupp gäller inte
något undantag för religiösa
framställningar. Mot argumentet att det
kan ifrågasättas om det förekommer hets
mot homosexuella i tryckta skrifter sägs
att det står klart att det förekommer;
som exempel nämns skriften "Siege - för
ökat våld mot homosexuella", som spritts
i Göteborg. Mot argumentet att en
inkludering av gruppen homosexuella i
lagen om hets mot folkgrupp kan leda
till att homosexuella på ett för dem
oönskat sätt pekas ut som en speciell
grupp i samhället hävdas i motionen att
det är ett fullständigt ogrundat
påstående. Kravet på att
hetslagstiftningen skall göras mer
heltäckande och omfatta hets mot
homosexuella är enligt motionen gammalt
och välgrundat och har stöd hos de
homosexuella själva.
Ingrid Andersson och Thomas Östros (s)
tar i motion K612 upp frågan om
diskriminering inom kyrkan av
homosexuella. Motionärerna hänvisar till
uppgifter om att en biskop vägrar
prästviga personer med homosexuell
läggning. Mot bakgrund av den
kompetensfördelning som råder mellan
staten och kyrkan är det enligt
motionärerna svårt att
lagstiftningsvägen komma till rätta med
t.ex. en biskop som vägrar prästviga
någon. Av den anledningen anser
motionärerna att det är nödvändigt att
se över statens möjligheter att påverka
kyrkan så att inte diskriminering av
homosexuella sker. Regeringsformens
diskrimineringsförbud kunde enligt
motionärerna ha följande formulering:
"Lag eller annan föreskrift får ej
innebära att någon medborgare missgynnas
därför att han med hänsyn till ras,
hudfärg, etniskt ursprung eller sexuell
läggning tillhör en minoritet.
Motionärerna yrkar att riksdagen hos
regeringen begär åtgärder mot
diskriminering av homosexuella inom
kyrkan.
Gällande regler
I 1 kap. 2 § regeringsformen föreskrivs
att den offentliga makten skall utövas
med respekt för alla människors lika
värde och för den enskilda människans
frihet och värdighet. Föreskriften
tillhör RF:s program- och
målsättningsstadganden och har inte
karaktären av en rättsligt bindande
regel. Den enskilde kan inte på grundval
av den påkalla domstols ingripande
gentemot det allmänna utan den anger mål
för den samhälleliga verksamheten. Som
sådan kan den ha eller få politisk
betydelse.
Enligt 2 kap. 15 § regeringsformen får
lag eller annan föreskrift inte innebära
att någon medborgare missgynnas därför
att han med hänsyn till ras, hudfärg
eller etniskt ursprung tillhör
minoritet.
Den som i uttalande eller i annat
meddelande som sprids hotar eller
uttrycker missaktning för folkgrupp
eller annan sådan grupp av personer med
anspelning på ras, hudfärg, nationellt
eller etniskt ursprung eller
trosbekännelse döms enligt 16 kap. 8 §
brottsbalken för hets mot folkgrupp.
Brottet kan utgöra tryckfrihetsbrott
eller yttrandefrihetsbrott.
Den som smädar annan genom kränkande
tillmäle eller beskyllning eller genom
annat skymfligt beteende mot honom döms
enligt 5 kap. 3 § brottsbalken för
förolämpning. Förolämpning får i princip
inte åtalas av annan än målsägande. Ett
undantag från denna regel är dock bl.a.
förolämpning mot någon med anspelning på
att han har homosexuell läggning.
Åklagare får i sådana fall åtala om
målsäganden angett brottet till åtal och
åtal av särskilda skäl anses påkallat ur
allmän synpunkt. Också detta brott kan
utgöra tryckfrihetsbrott eller
yttrandefrihetsbrott.
Även uppvigling kan vara ett
tryckfrihetsbrott eller
yttrandefrihetsbrott. För uppvigling
döms enligt 16 kap. 5 § brottsbalken den
som muntligen inför menighet eller
folksamling, i skrift som sprids eller
utlämnas för spridning eller i annat
meddelande till allmänheten uppmanar
eller eljest söker förleda till bl.a.
brottslig gärning.
Enligt 16 kap. 9 § brottsbalken döms en
näringsidkare, som i sin verksamhet
diskriminerar någon på grund av hans
ras, hudfärg, nationella eller etniska
ursprung eller trosbekännelse genom att
inte gå honom till handa på de villkor
som näringsidkaren i sin verksamhet
tillämpar i förhållande till andra, för
olaga diskriminering. För olaga
diskriminering döms också den som på
samma sätt diskriminerar någon på grund
av att denne har en homosexuell
läggning.
I 25 kap. 2 § brottsbalken stadgas att
som försvårande omständighet vid
bedömandet av straffvärdet skall vid
sidan av vad som gäller för varje brotts-
typ särskilt beaktas bl.a. om ett motiv
för brottet varit att kränka en person,
en folkgrupp eller en annan sådan grupp
av personer på grund av ras, hudfärg,
nationellt eller etniskt ursprung,
trosbekännelse eller annan liknande
omständighet. Enligt förarbetena (prop.
1993/94:101, s. 22) tar bestämmelsen
sikte på inte bara på hets mot folkgrupp
utan även på t.ex. fall där ett motiv
för brottet varit att kränka någon på
grund av dennes sexuella läggning.
I detta sammanhang kan nämnas att år
1994 dömdes i hela landet sex personer
för hets mot folkgrupp. För uppvigling
dömdes fem personer. En person dömdes
för olaga diskriminering.
När det gäller åtgärder för att hindra
diskriminering inom kyrkan kan nämnas
att enligt punkten 10
övergångsbestämmelserna till
regeringsformen gäller att kyrkomötet
med stöd av lag får meddela föreskrifter
bl.a. om det kyrkliga ämbetet. Genom 29
kap. 12 § kyrkolagen (1992:300) har
riksdagen delegerat normgivningsmakten
bl.a. i fråga om det kyrkliga ämbetet
till kyrkomötet. Enligt kyrkliga
kungörelsen 1992:12 får biskop i Svenska
kyrkan till präst bara viga den som har
blivit godkänd i prästexamen.
Internationell översikt
Riksdagens utredningstjänst har på
utskottets uppdrag gjort en kartläggning
av förekomsten av lagstiftning om hets
mot homosexuella som grupp i ett antal
europeiska länder. Av denna framgår att
sådan lagstiftning finns i Spanien,
Tyskland, Island, Danmark, Nederländerna
och Norge. Lagstiftning saknas däremot i
Schweiz, Italien, Storbritannien,
Belgien, Frankrike, Österrike och
Grekland. Kartläggningen redovisas i sin
helhet i bilaga.
Frågans tidigare behandling
Utredningen om homosexuellas situation i
samhället föreslog i betänkandet
Homosexuella och samhället (SOU 1984:63)
att bestämmelserna om hets mot folkgrupp
i brottsbalken och
tryckfrihetsförordningen skulle ändras
så att anspelning på sexuell läggning
också skulle vara straffbar.
I propositionen om de homosexuellas
situation i samhället (prop.
1986/87:124) förklarade
justitieministern att han ansåg att
tillräckliga skäl inte förelåg att
föreslå en ändring av bestämmelserna om
hets mot folkgrupp. Justitieministern
konstaterade att en ändring av
brottsbalksbestämmelserna förutsatte att
även tryckfrihetsförordningen ändrades.
Han anförde att starka skäl krävs för
att göra en grundlagsändring och att den
bör vara påkallad av ett påtagligt
behov. Det gällde i särskilt hög grad
när det är fråga om att göra
inskränkningar i tryckfriheten som sedan
lång tid tillbaka har ett mycket starkt
skydd i vårt land. Enligt
justitieministern fanns det i
lagstiftningsärendet inte underlag för
någon bedömning av i vad mån kränkningar
av homosexuella förekommer i tryckta
skrifter eller eljest i de situationer
som omfattas av brottsbalksbestämmelsen.
Härtill kom att det tedde sig mycket
svårt att överblicka konsekvenserna av
en lagstiftning i enlighet med
förslaget. Justitieministern anförde att
det t.ex. var tänkbart att den skulle
drabba olika slags framställningar med
religiös bakgrund och över huvud taget
snarare bidra till en konflikt mellan de
homosexuella och samhället i övrigt än
göra någon verklig nytta.
Vid riksdagsbehandlingen beredde
socialutskottet ärendet. Med anledning
av ett motionsyrkande om ett förslag
till lagstiftning i enlighet med
utredningsförslaget förklarade sig
socialutskottet tveksamt till behovet av
regel-
ändring. Socialutskottet anslöt sig till
justitieministerns uppfattning och
avstyrkte motionsyrkandet. Med anledning
av ett annat motionsyrkande uttalade
socialutskottet att det ansåg det
självklart att regeringen skyndsamt
vidtar åtgärder och i förekommande fall
eterkommer till riksdagen med
lagförslag, om regeringen skulle få
information om att yttranden som kan
liknas vid hets mot folkgrupp sprids om
homosexuella (bet. SoU 1986/87:31).
Frågan har härefter behandlats under
riksmötena 1992/93 och 1993/94.
Konstitutionsutskottet uttalade vid
1992/93 års riksmöte att det vid
utformningen av straffbestämmelser
gäller att finna den rätta avvägningen
mellan yttrandefrihetsintresset och
skilda gruppers behov av skydd mot
nedsättande omdömen eller kritik. Enligt
konstitutionsutskottet saknades det mot
bakgrund av vikten av vidast möjliga
yttrandefrihet anledning att utvidga
straffbestämmelserna. Utskottet ville
därför inte förorda någon lagändring
(bet. 1992/93:KU2). Riksdagen följde
utskottet (prot. 1992/93:16). Vid det
påföljande riksmötet hänvisade utskottet
med anledning av ett par motionsyrkanden
till att tryckfriheten sedan lång tid
har ett mycket starkt skydd i vårt land
i tryckfrihetsförordningen och att
numera yttrandefriheten i andra medier
än det tryckta ordet fått ett liknande
grundlagsskydd genom
yttrandefrihetsgrundlagen. Utskottet
delade i allt väsentligt den uppfattning
som framförts av justitieministern i
propositionen om de homosexuellas
situation i samhället och tillfogade att
man inte heller kunde bortse från att en
lagändring kunde leda till att de
homosexuella på ett sätt som många av
dem inte önskar pekas ut som en speciell
grupp i samhället. Utskottet ville
således inte frångå sitt
ställningstagande från föregående
riksmöte och avstyrkte motionerna (bet.
1993/94:KU2).
Kartläggning av hot och våld mot
homosexuella
Folkhälsoinstitutet har regeringens
uppdrag att följa utvecklingen av de
homosexuellas situation, bl.a. när det
gäller diskriminering, och att samordna
insatser för homosexuella. För
institutets räkning har Eva Tiby och
Ingrid Lander vid Kriminologiska
institutionen, Stockholms universitet,
genomfört en pilotstudie av förekomst,
mönster och skadeverkningar av hot och
våld bland homosexuella i Stockholm.
Studien som offentliggjordes i början av
februari 1996 har titeln Hot, hat och
våld - utsatta homosexuella kvinnor och
män.
Studien omfattar en enkätundersökning
bland ca 900 homosexuella i Stockholm
samt 30 djupintervjuer med män och
kvinnor som blivit utsatta för hot och
våld. I kartläggningen har också ingått
polis och domstolsmaterial om våldsbrott
med dödlig utgång, utredda av
Norrmalmspolisen i Stockholm. Av dem som
deltagit i enkätundersökningen har 27 %
blivit utsatta för hot och våld på grund
av förmodad homosexualitet. En tredjedel
av dessa är kvinnor. Hela skalan av
brott finns representerad bland de
utsatta, allt från förolämpningar och
förtal till grovt fysiskt våld. Endast
ett fåtal homosexuella polisanmäler
brotten. Förutom att man anser att en
del av brotten varit för ringa för att
polisanmälas, finns det också en rädsla
för att polisen skall vara fördomsfull
mot homosexuella. Men majoriteten av dem
som gjort polisanmälningar har blivit
väl bemötta.
Frågan om ett inlemmande av gruppen
homosexuella i lagstiftningen om hets
mot folkgrupp har inte varit i fokus vid
kartläggningen. Författarna menar dock
att det är tydligt, framför allt genom
intervjuundersökningen, att
respondenterna gör en koppling mellan
hat, hot och våld mot dem och frånvaron
av homosexuella i regelverket om hets
mot folkgrupp. Huruvida denna
omständighet direkt eller indirekt leder
till hat, hot och våld mot homosexuella
går inte att utröna genom denna
undersökning. Däremot är det troligt,
menar författarna, att trakasserier,
föraktfulla uttalanden, förolämpningar
och förtal samt hot och våld mot
homosexuella får näring i uttalanden och
skrifter som, om de gällde ras, hudfärg,
nationellt eller etniskt ursprung eller
trosbekännelse, skulle vara straffbara.
Författarna påpekar att homosexuella
finns med i regeln om olaga
diskriminering samt i regeln om
straffskärpning. Logiken att inte
inlemma homosexuella i regeln om hets
mot folkgrupp är enligt deras
uppfattning svårfunnen.
Muntlig information
Cecilia Berggren och Georg Svéd från
Riksförbundet för sexuellt
likaberättigande lämnade information
till utskottet vid sammanträdet den 9
november 1995.
Utskottets bedömning
Enligt utskottets uppfattning kan det
inte råda någon tvekan om att de
homosexuella trots en ökad tolerans och
vidsynthet i samhället alltjämt är en
utsatt grupp. Det finns alltså goda skäl
för att lagstiftningen på olika sätt ger
de homosexuella ett särskilt skydd. Så
sent som år 1994 infördes en regel i
brottsbalkens straffmätningsbestämmelser
som innebär att det är en försvårande
omständighet om motivet för ett brott
varit att kränka någon på grund av
dennes homosexuella läggning. Utskottet
anser det också värdefullt att det inom
den statliga verksamheten pågår ett
fortlöpande arbete i syfte att öka
skyddet för de homosexuella.
Folkhälsoinstitutet har regeringens
uppdrag att följa utvecklingen av de
homosexuellas situation, bl.a. när det
gäller diskriminering, och att samordna
insatser för homosexuella.
I två av motionerna begärs ett
förstärkt skydd mot diskriminering av
homosexuella i regeringsformen. Enligt
den ena av dessa motioner bör förbudet
mot diskriminering i 2 kap. 15 § RF på
grund av ras, hudfärg och etniskt
ursprung utsträckas till att också avse
sexuell läggning. I motionen berörs
särskilt frågan om diskriminering inom
kyrkan av homosexuella. Bl.a. hänvisas
till uppgifter om att en biskop vägrar
prästviga personer med homosexuell
läggning.
Utskottet vill erinra om att den
offentliga makten enligt bestämmelsen i
1 kap. 2 § RF skall utövas med respekt
för alla människors lika värde och för
den enskilda människans frihet och
värdighet. Detta är visserligen ett s.k.
programstadgande som inte kan göras
gällande i domstol, men det har likväl
stor betydelse och kan t.ex. åberopas av
JO i ärenden som gäller diskriminering
från offentliga organs eller
funktionärers sida. När det gäller
förslaget att införa ett direkt
diskrimineringsförbud i RF utgår
utskottet från att den sexuella läggning
förslaget avser är homosexualitet, inte
andra former av sexuellt beteende hos
minoriteter. Utskottet är emellertid
inte berett att biträda detta förslag.
Tillräckliga skäl har enligt utskottet
inte framkommit för att ändra
regeringsformen i detta hänseende.
Utskottet vill också erinra om att
diskrimineringsförbudet i 2 kap. 15 § RF
riktar sig till normgivaren, i första
hand riksdagen. En utvidgning av
förbudet skulle alltså inte innebära
ökade möjligheter att komma till rätta
med problem av det slag som tas upp i en
av motionerna. Med det anförda avstyrker
utskottet motion K431 i berörd del och
motion K612.
I två motioner tas frågan om en
kriminalisering av hets mot homosexuella
upp. Detta skulle förutom ändring i
brottsbalken också kräva ändringar i
tryckfrihetsförordningen och
yttrandefrihetsgrundlagen.
Utskottet tar bestämt avstånd från alla
former av nedsättande uttalanden om
homosexuella. Enligt utskottets
uppfattning finns också i lagstiftningen
tillräckliga medel för att komma åt
sådana uttalanden om homosexuella som
individer. Utskottet vill peka på
bestämmelserna i brottsbalken om
förolämpning, uppvigling och olaga
diskriminering. Denna lagstiftning måste
dock i större utsträckning omsättas i
konkret handlande. Enligt utskottet är
det en angelägen uppgift för såväl polis
som åklagare att agera effektivt och
kraftfullt mot denna typ av
brottslighet. Åklagare och domstolar bör
vara uppmärksamma på den
straffskärpningsbestämmelse som är
tillämplig i sammanhanget.
När det gäller frågan om att utsträcka
brottet hets mot folkgrupp till att
också omfatta homosexuella anser
utskottet att inga nya omständigheter
som talar för en kriminalisering kommit
fram. Utskottet vidhåller således att en
kriminalisering skulle innebära en
omotiverad inskränkning i den
grundlagsskyddade tryck- och
yttrandefriheten med svåröverblickbara
konsekvenser. Som utskottet tidigare
framhållit kan man inte heller bortse
från att en lag-
ändring kan leda till att de
homosexuella på ett sätt som många av
dem inte önskar pekas ut som en speciell
grupp i samhället. Med det anförda
avstyrker utskottet motion K431 i nu
berörd del och motion A702 yrkande 1.
Grundlagsskydd mot diskriminering av
funktionshindrade
Motionerna
I två motioner begärs med hänvisning
till Handikapputredningens
slutbetänkande Ett samhälle för alla
(SOU 1992:52) att regeringsformens
förbud mot diskriminering utvidgas till
att också gälla funktionshindrade.
Rune Backlund m.fl. (c) framhåller i
motion So294 (yrkande 1) att i botten på
de förändringar som krävs för att
förbättra funktionshindrades situation
på en rad olika områden krävs ett
allmänt förbud i grundlag mot
diskriminering av funktionshindrade. Det
skulle innebära att funktionshindrade
inte får missgynnas i lag eller annan
föreskrift. I motion 1994/95:K216 om
medborgerliga rättigheter för
funktionshindrade av Gudrun Schyman
m.fl. (v) begärs att regeringen snarast
skall förelägga riksdagen förslag på
grundval av 1989 års handikapputrednings
förslag när det gäller bl.a. en lag om
ändring i regeringsformen för att
förhindra diskriminering av personer med
funktionsnedsättningar (yrkande 1).
Bakgrund
I förarbetena till regeringsformen
framhålls att det inte är möjligt att
ställa upp en grundregel som generellt
förbjuder lagstiftning att göra skillnad
mellan olika grupper. I stället har man
valt ett stadgande som ger uttryck för
grundsatsen om likabehandling av
medborgare. Enligt 1 kap. 2 § första
stycket regeringsformen skall således
den offentliga makten utövas med respekt
för alla människors lika värde och för
den enskilda människans frihet och
värdighet. De rättsligt bindande
reglerna på fri- och rättighetsområdet
återfinns i 2 kap. regeringsformen. I 2
kap. 15 § stadgas att lag eller annan
föreskrift inte får innebära att någon
medborgare missgynnas därför att han med
hänsyn till ras, hudfärg eller etniskt
ursprung tillhör en minoritet. I 2 kap.
16 § stadgas att lag eller annan
föreskrift inte får innebära att någon
medborgare missgynnas på grund av sitt
kön, om ej föreskriften utgör led i
strävanden att åstadkomma jämställdhet
mellan män och kvinnor eller avser
värnplikt eller motsvarande
tjänsteplikt.
1989 års handikapputredning föreslog
att det skulle införas en ny paragraf i
2 kap. regeringsformen - 16 a § - med
följande lydelse:
Lag eller annan föreskrift får inte
innebära att någon medborgare missgynnas
på grund av funktionshinder.
Handikapputredningen hänvisade till att
2 kap. regeringsformen innehåller
rättsligt bindande regler på fri- och
rättighetsområdet. Kapitlet innehåller
förbud mot särbehandling på grund av
t.ex. åskådning, ras och kön. Det
framstod enligt utredningen som helt
oförenligt med svenskt rättsmedvetande
att samhället skulle behandla någon
sämre än andra på grund av dessa
omständigheter. Därför hade det ansetts
angeläget och naturligt att den svenska
grundlagen genom bindande rättsregler
ger klart uttryck för att en negativ
särbehandling på sådana grunder inte kan
godtas vare sig i fråga om de
medborgerliga fri- och rättigheterna
eller i övrigt. Utredningen hänvisade
till att ett sådant förbud enligt
lagstiftaren kan innebära en
betydelsefull förstärkning av det
rättsskydd som kan åstadkommas på annat
sätt. Utredningen ansåg att samma
resonemang borde kunna användas i fråga
om särbehandling på grund av
funktionshinder. En bestämmelse med
diskrimineringsförbud i fråga om
funktionshindrade fick ses som ett
allmänt uttryck för handikappolitiken i
samhället och kunde hindra att
diskriminerande normgivning i fråga om
funktionshindrade kom till stånd och
kunde också få betydelse som ett
incitament för utgallring av befintliga
regler om särbehandling.
Handikapputredningens förslag i denna
del bereds fortfarande inom
regeringskansliet.
Konstitutionsutskottet behandlade våren
1994 en motion om att grundlagen borde
innehålla en regel av innebörd att lagar
och föreskrifter inte får utformas så
att människor med funktionshinder
diskrimineras. Enligt utskottets mening
var ämnet mindre väl lämpat för
grundlagsreglering. Motionsyrkandet
avstyrktes. Riksdagen följde utskottet
(bet. 1993/94:KU24, prot. 1993/94:88).
Utskottets bedömning
Som framgår av vad utskottet framhållit
under föregående avsnitt gäller enligt 1
kap. 2 § regeringsformen att den
offentliga makten skall utövas med
respekt för alla människors lika värde.
Utskottet är inte berett att föreslå att
det utöver detta skydd görs en
utvidgning av diskrimineringsförbudet i
2 kap. 15 § regeringsformen till att
också omfatta funktionshindrade.
Tillräckliga skäl har enligt utskottet
inte angetts för att motivera en
grundlagsreglering av denna fråga.
I två motioner av Birger Schlaug m.fl.
(mp) begärs grundlagsreglering i vissa
gentekniska frågor. I motion So422
(yrkande 3) begärs ett grundlagsförslag
inom mandatperioden från regeringen som
innefattar skydd för människans gener. I
motion Jo503 (yrkande 4) yrkas att
riksdagen hos regeringen begär förslag
till grundlag som innebär att patent på
liv förbjuds.
Motion So422 tar upp risken för att
gentekniken används i rashygieniskt
syfte. Motionärerna menar att människans
arvsanlag, hennes gener, är unika för
henne och att grundlagens krav på
respekt för den enskilda människans
integritet (frihet och värdighet) också
måste omfatta hennes genuppsättning.
Motionärerna vill därför, så fort det är
tekniskt möjligt, i grundlagen föra in
ett skydd för människans gener, så att
t.ex. ingrepp på könsceller, zygoter och
blastem med bl.a. ärftliga effekter blir
olagliga. - Med könscell avses sädescell
och äggcell, med zygoter avses
befruktade ägg och med blastem
cellbildningarna från tvåcellstadiet
till dess de fastnat vid livmoderväggen,
vilket sker cirka tio dagar från
befruktningen.
I motion Jo503 framhåller motionärerna
att det ur ett ekologiskt perspektiv är
en absurd tanke att patent skall kunna
gälla livsformer i direkta eller
indirekta former (genom patent på
metoder). Syftet med patent är enligt
motionen att stimulera den gentekniska
forskningen genom att få fram ett
riskvilligt kapital som kan förräntas på
ett optimalt sätt. Motionärerna anser
inte att denna forskning bör stimuleras
utan begär att patent på liv och
livsformer skall förbjudas i en ny
svensk grundlag.
Bakgrund
Gentekniken grundar sig på upptäckten av
strukturen hos deoxiribonukleinsyra,
DNA. Denna syra är bärare av den
genetiska information som finns i
cellerna hos allt levande. Med hjälp av
den viktigaste gentekniken, hybrid-DNA-
tekniken, är det möjligt att föra över
enskilda arvsanlag från en individ, en
ras eller en art till en annan. På så
vis kan organismer utrustas med en
kombination av egenskaper som normalt
inte förekommer i naturen. Egenskaperna
kan, till skillnad från vad som normalt
är fallet vid traditionell förädling,
även hämtas från andra organismer än den
egna arten. Den vedertagna benämningen
på organismer som fått det genetiska
materialet ändrat på ett sätt som inte
förekommer naturligt är genetiskt
modifierade organismer. Ett viktigt
användningsområde för gentekniken är det
medicinska området.
Grundläggande och övergripande regler
om bl.a. tillståndskrav och tillsyn
finns i lagen (1994:100) om genetiskt
modifierade organismer. Mer detaljerade
bestämmelser finns i förordning och i
myndighetsföreskrifter. Lagen är
tillämplig på innesluten användning och
avsiktlig utsättning av genetiskt
modifierade organismer, och när
produkter som innehåller eller består av
sådana organismer släpps ut på
marknaden. Lagen innehåller i 4 § ett
aktsamhetskrav som omfattar all sådan
verksamhet. Den försiktighet skall
iakttas som behövs för att undvika
negativa effekter på människors och
djurs hälsa och på miljön.
Aktsamhetskravet innebär också att
etiska hänsyn skall tas. Det anges
därför att det därvid skall beaktas att
naturen har ett skyddsvärde, att
människans rätt att förändra och bruka
naturen är knuten till ett
förvaltaransvar. En innesluten
användning och en avsiktlig utsättning
av genetiskt modifierade organismer
skall enligt 5 § föregås av en utredning
som kan läggas till grund för en
tillfredsställande bedömning av vilka
hälso- och miljöskador som organismerna
kan orsaka. För avsiktlig utsättning och
utsläppande på marknaden krävs
tillstånd¸ som får lämnas endast om
verksamheten är godtagbar från hälso-
och miljöskyddssynpunkt och etiskt
försvarbar. En särskild nämnd,
Gentekniknämnden, skall följa
utvecklingen på genteknikområdet, bevaka
de etiska frågorna och ge råd om
användningen av gentekniken.
Genom lagen om genetiskt modifierade
organismer har två EG-direktiv
implementerats i svensk lagstiftning.
Dessa är direktiven 90/219/EEG om
innesluten användning av genetiskt
modifierade organismer och 90/220/EEG om
avsiktlig utsättning av genetiskt
modifierade organismer. Båda direktiven
är föremål för revideringsarbete. I
skrivelse 1994/95:167 har regeringen
framhållit att flera andra frågor som
gäller bioteknik också för närvarande
behandlas inom EU. Enligt skrivelsen
avser regeringen att ta fram en samlad
svensk syn på EU:s arbete med
bioteknikfrågan.
Den 1 oktober 1991 trädde lagen
(1991:113) om användning av viss
genteknik vid allmänna
hälsoundersökningar och lagen (1991:115)
om åtgärder i forsknings- och
behandlingssyfte med befruktade ägg från
människa i kraft. För att undersöka
människors arvsmassa med utnyttjande av
DNA eller RNA (ribonukleinsyra) fordras
särskilt tillstånd, om undersökningen
utgör eller ingår som ett led i allmän
hälsoundersökning. Vid
tillståndsprövningen skall beaktas bl.a.
om undersökningen har en klar,
medicinskt motiverad målsättning och om
den insamlade genetiska informationen
åtnjuter ett effektivt skydd. Deltagande
i sådan undersökning skall bygga på
frivillighet, och deltagares skriftliga
samtycke skall inhämtas. Frågor om
tillstånd prövas av Socialstyrelsen.
Åtgärder med befruktade ägg från
människa förutsätter samtycke av kvinnan
och, om det kan inhämtas, även av
mannen. Försök på befruktade ägg får
inte ske senare än 14 dagar räknat från
dagen för befruktningen. Försök får inte
syfta till utveckling av metoder för att
åstadkomma genetiska effekter som kan gå
i arv. Om ett befruktat ägg varit
föremål för försök för en sådan
verksamhet skall det befruktade ägget
inte få föras in i en kvinnas kropp.
I förarbetena till dessa lagar (prop.
1990/91:52) framhålls att forskning och
försök som syftar till genterapi på
mänskliga kroppsceller är etiskt
godtagbara. Vid försök till genterapi på
kroppsceller måste förebyggas att
oönskade effekter samtidigt fås på
könsceller. Forskning och försök som
syftar till genterapi på könsceller hos
människa kan enligt propositionen inte
anses godtagbara. Ett förbud borde
därför införas mot sådana försök på
befruktade ägg från människa som syftar
till utveckling av metoder för att
åstadkomma genterapi på könsceller.
När det gäller patent på liv kan nämnas
att ett patent som meddelas av en
nationell patentmyndighet blir gällande
endast i den staten. Önskas patentskydd
i mer än ett land måste patent sökas i
varje land. Genom Europeiska
patentkonventionen har skapats en
ordning som medger att en patentsökande
samtidigt kan få patent i flera länder,
s.k. Europeiskt patent. Sådana patent
söks hos Europeiska patentverket i
München. I likhet med vad som gäller
enligt den svenska patentlagen
(1967:837) kan Europeiskt patent inte
meddelas på uppfinningar som avser
växtsorter, djurraser eller väsentligen
biologiska förfaranden för framställning
av växter eller djur. Mikrobiologiska
förfaranden liksom alster härav får dock
patenteras. Genom att Sverige tillträtt
konventionen kan Europeiska patentverket
meddela patent som blir gällande i
Sverige på samma sätt som om patentet
beviljats av det svenska patentverket.
Den debatt som förts i Sverige och även
utomlands har särskilt gällt frågan om
patent kan och bör meddelas på genetiskt
förändrade djur, exempelvis möss, samt
växter och mikroorganismer. Inte minst
de etiska aspekterna på patentering av
levande organismer har därvid stått i
förgrunden. Inom Europeiska patentverket
har en utveckling skett i praxis dithän
att patent i ökad utsträckning meddelas
för uppfinningar som avser levande
organismer. Bl.a. har patent meddelats
på en genetiskt förändrad växt liksom på
ett med genetiska förändringar
framställt djur (den s.k. onkomusen).
Också vid det svenska patentverket har
en utveckling skett som i huvudsak kan
sägas innebära en anpassning till
Europeiska patentverkets praxis.
Lagutskottet uttalade 1992 i ett
yttrande till EES-utskottet (bet.
1992/93:LU1y) att Sverige inte utan
tungt vägande skäl borde isolera sig
från utvecklingen på patentområdet. Det
förtjänade enligt lagutskottet att
påpekas att det inom det patenträttsliga
systemet fanns utrymme att beakta
invändningar av etisk natur som kan
riktas mot att gener och levande
organismer var patenterbara, främst
genom den möjlighet som finns i den
svenska patentlagen och i bl.a. den
europeiska patentkonventionen att vägra
patent om utnyttjandet av en uppfinning
skulle strida mot goda seder eller
allmän ordning.
Justitieminister Laila Freivalds har
den 14 februari 1995 i ett frågesvar i
riksdagen anfört att utgångspunkten i
patenträtten är att någon skillnad inte
skall göras mellan olika teknologier och
att patent har beviljats för åtskilliga
biotekniska uppfinningar. Gällande
svensk rätt innehåller inte något förbud
mot patentering av uppfinningar som
tagits fram med hjälp av mänskligt
material. Djurraser kan enligt ett
uttryckligt undantag i patentlagen inte
patenteras. Men Europeiska patentverket
har beviljat patent för genetiskt
modifierade djur. Verkets beslut är
gällande också i Sverige. Den etiska
gränsdragningen i lagstiftningen har
hittills endast gjorts genom ett
generellt förbud mot patent på
uppfinningar vars utnyttjande skulle
strida mot goda seder eller allmän
ordning. Först och främst går det inte
att få patent på människor, djur eller
kroppsdelar. Den som påträffar en okänd
substans eller gen i människors eller
djurs kroppar gör inte någon uppfinning
utan en upptäckt. Redan på grund av
detta är det uteslutet att få patent på
sådant material, eftersom patent
förutsätter en uppfinning.
Utskottets bedömning
Riksdagen har år 1991 beslutat om två
lagar som noga reglerar användningen av
genteknik. Enligt utskottets mening ges
härigenom ett tillräckligt starkt skydd
för mänskliga gener. Utskottet är inte
berett att härutöver förorda ett
grundlagsskydd. Inte heller när det
gäller frågan om patent på liv anser
utskottet att en grundlagsreglering
behövs. Utskottet vill hänvisa till det
skydd som finns genom att patent inte
får beviljas på uppfinningar vars
utnyttjande skulle strida mot goda seder
eller allmän ordning och genom det
förhållandet att upptäckter av gener hos
människor och djur inte är uppfinningar
och därigenom inte kan patenteras.
Motionerna So422 yrkande 3 och Jo503
yrkande 4 avstyrks.
Grundlagsskydd för outbyggda älvar och
älvsträckor
Motionen
I motion N434 (yrkande 28) av Birger
Schlaug m.fl. (mp) framhålls att
vattenkraften genom de redan utbyggda
kraftverken skall användas effektivt.
Motionärerna ser dock vattenkraften som
färdigutbyggd i Sverige och begär
grundlagsskydd för de sista orörda
älvarna och älvsträckorna i Sverige.
Bakgrund
Riksdagen beslutade år 1984 om en plan
för utbyggnad av vattenkraften (bet.
1983/84:BoU30). Planen reviderades året
därpå (bet. 1984/85:BoU25). Den
reviderade planen omfattade nya projekt,
effektivisering och förnyelse samt
byggande av små kraftverk om tillsammans
3,8 terawattimmar per år i syfte att
säkerställa en utbyggnad av
vattenkraften om minst 2,5 terawattimmar
till mitten av 1990-talet. En del
projekt i planen har i praktiken senare
bortfallit genom avslag på ansökningar
enligt vattenlagen och genom
riksdagsbeslut om skydd enligt
naturresurslagen (1987:12). I såväl
propositioner som utskottsbetänkanden
har framhållits att den omständigheten
att ett projekt finns med i
vattenkraftsplanen inte automatiskt
medför att det kommer att genomföras.
Samma prövning enligt vattenlagen skall
göras oberoende av om projektet är
upptaget i planen eller inte.
Naturresurslagen trädde i kraft 1987. I
lagen undantas vissa älvar och
älvsträckor från vattenkraftsutbyggnad.
Våren 1993 beslutade riksdagen att
ytterligare 13 älvar och älvsträckor
skulle skyddas från
vattenkraftsutbyggnad (prop. 1992/93:80,
bet. 1992/93:BoU7). Frågan om skydd för
älvarna har vidare behandlats i
utredningsbetänkandet Vilka vattendrag
skall skyddas? (SOU 1994:59). Med
undantag för fyra vattenområden i södra
Sverige lämnade utredningen inte något
slutligt förslag till skydd. Utredningen
har getts tilläggsdirektiv och
fortsätter sitt arbete.
Bostadsutskottet behandlade hösten 1994
motioner om ett utökat älvskydd (bet.
1994/95:BoU3). Utskottet kunde inte
finna att något väsentligt skulle stå
att vinna på en omprövning av den plan
som redan finns för bedömningen av
ärenden om utbyggnad av vattenkraft.
Tvärtom fick det anses vara av värde att
den plan som finns och som vägleder
samhällets åtgärder har en viss fasthet.
Ett sådant synsätt fick emellertid
enligt bostadsutskottet inte hindra att
det beträffande enskilda projekt från
tid till annan finns anledning att
revidera planen. Utskottet underströk
också att den omständigheten att ett
projekt inte finns med i planen inte är
ett hinder för att aktualisera det, och
att motsatsen också gäller, den
omständigheten att ett projekt finns i
planen innebär inte automatiskt att den
kommer att genomföras. Ytterst beror
ställningstagandet på den prövning som
görs främst enligt vattenlagen.
Utskottet erinrade slutligen om att
såväl effektiviseringar som utbyggnad av
små vattenkraftverk utgör en inte
oväsentlig del av planen.
Utskottets bedömning
Konstitutionsutskottet behandlade hösten
1991 ett par motionsyrkanden om
grundlagsskydd för älvar (bet.
1991/92:KU10). Utskottet hänvisade till
att riksdagen genom naturresurslagen
beslutat om skydd för de outbyggda
älvarna och att detta skydd inte kan
brytas på annat sätt än genom
riksdagsbeslut. Utskottet fann inte skäl
att i grundlagen införa bestämmelser på
området och avstyrkte motionsyrkandena.
Utskottet gör fortfarande samma
bedömning. Motion N434 yrkande 28
avstyrks följaktligen.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande ersättning för
ingrepp i äganderätten
att riksdagen avslår motionerna
1994/95:K206 yrkande 3, 1994/95:
K213 och 1994/95:K214,
2. beträffande grundlagsskydd
mot diskriminering av homosexuella
att riksdagen avslår motionerna
1994/95:K431 yrkande 1, såvitt nu är i
fråga, och 1994/95:K612,
res. 1 (v)
3. beträffande kriminalisering
av hets mot homosexuella
att riksdagen avslår motionerna
1994/95:K431 yrkande 1, såvitt nu är
i fråga, och 1994/95:A702 yrkande 1,
res. 2 (fp, c, v, mp)
4. beträffande grundlagsskydd
mot diskriminering av
funktionshindrade
att riksdagen avslår motionerna
1994/95:K216 yrkande 1 och 1994/95:
So294 yrkande 1,
res. 3 ( v)
5. beträffande grundlagsskydd
mot viss genteknik
att riksdagen avslår motionerna
1994/95:So422 yrkande 3 och 1994/95:
Jo503 yrkande 4,
res. 4 (mp)
6. beträffande grundlagsskydd
för outbyggda älvar och älvsträckor
att riksdagen avslår motion
1994/95:N434 yrkande 28.
res. 5 (mp)
Stockholm den 22 februari 1996
På konstitutionsutskottets vägnar
Birgit Friggebo
I beslutet har deltagit: Birgit Friggebo
(fp), Kurt Ove Johansson (s), Catarina
Rönnung (s), Ingvar Johnsson (s), Widar
Andersson (s), Birger Hagård (m), Tone
Tingsgård (s), Björn von Sydow (s),
Jerry Martinger (m), Barbro Hietala
Nordlund (s), Kenneth Kvist (v), Inger
René (m), Peter Eriksson (mp), Håkan
Holmberg (fp), Nils-Göran Holmqvist (s),
Henrik S Järrel (m) och Kenneth
Johansson (c).
Reservationer
1. Grundlagsskydd mot diskriminering av
homosexuella (mom. 2)
Kenneth Kvist (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande
som på s. 10 börjar med Utskottet
vill och på s. 11 slutar med motion
K612 bort ha följande lydelse:
Utskottet vill erinra om att den
offentliga makten enligt bestämmelsen i
1 kap. 2 § RF skall utövas med respekt
för alla människors lika värde och för
den enskilda människans frihet och
värdighet. Detta är ett s.k.
programstadgande som inte kan göras
gällande i domstol. Utskottet anser
därför att denna bestämmelse inte ger de
homosexuella tillräckligt skydd mot
diskriminering. Därför bör det övervägas
att i regeringsformen införa ett direkt
förbud mot att i lag eller annan
föreskrift särbehandla homosexuella.
Detta bör riksdagen med anledning av
motion K431 i berörd del och motion K612
som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 2
bort ha följande lydelse:
2. beträffande grundlagsskydd mot
diskriminering av homosexuella
att riksdagen med anledning av
motionerna 1994/95:K431 yrkande 1,
såvitt nu är i fråga, och 1994/95:K612
som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,
2. Kriminalisering av hets mot
homosexuella (mom. 3)
Birgit Friggebo (fp), Kenneth Kvist (v),
Peter Eriksson (mp), Håkan Holmberg (fp)
och Kenneth Johansson (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande
som på s. 11 börjar med När det och
slutar med A702 yrkande 1 bort ha
följande lydelse:
När det gäller frågan om att utsträcka
brottet hets mot folkgrupp till att
också omfatta homosexuella anser
utskottet att omständigheter som talar
för en kriminalisering kommit fram bl.a.
i den rapport som nyligen publicerats av
Folkhälsoinstitutet. Utskottet anser
således att det finns ett behov av att
se över lagstiftningens skydd av
homosexuella som grupp. Ett sådant
utökat skydd innebär också en
inskränkning i den grundlagsskyddade
tryck- och yttrandefriheten. En sådan
översyn måste ske med stor respekt för
de svåra avvägningsfrågor som uppkommer
mellan behovet av att skydda en utsatt
grupp och samhällets intresse av vidast
möjliga tryck- och yttrandefrihet. Vad
utskottet här anfört bör med anledning
av motionerna K431 i nu berörd del och
A702 yrkande 1 riksdagen som sin mening
ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 3
bort ha följande lydelse:
3. beträffande kriminalisering av
hets mot homosexuella
att riksdagen med anledning av
motionerna 1994/95:K431 yrkande 1,
såvitt nu är i fråga, och 1994/95:A702
yrkande 1 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet
anfört,
3. Grundlagsskydd mot diskriminering av
funktionshindrade (mom. 4)
Kenneth Kvist (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande
som på s. 12 börjar med Som framgår
och på s. 13 slutar med So294 yrkande
1 bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening kan en
bestämmelse med diskrimineringsförbud i
fråga om funktionshindrade ses som ett
allmänt uttryck för handikappolitiken i
samhället. Grundlagsbestämmelser i detta
avseende skulle förhindra att
diskriminerande normgivning i fråga om
funktionshindrade kom till stånd.
Införandet av ett sådant
diskrimineringsförbud skulle också
innebära att det görs en genomgång av
gällande lagstiftning i syfte att få
fram vilka föreskrifter som kan anses
vara diskriminerande mot
funktionshindrade och därför bör tas
bort. Det är enligt utskottets mening
angeläget att negativ särbehandling av
funktionshindrade på detta sätt
undanröjs. Utskottet anser att
regeringen bör bereda frågan om
diskrimineringsförbud i regeringsformen
i fråga om funktionshindrade och lämna
ett förslag till riksdagen i sådan tid
att en grundlagsändring kan träda i
kraft den 1 januari 1999. Detta bör med
bifall till motionerna K216 yrkande 1
och So294 yrkande 1 ges regeringen till
känna.
dels att utskottets hemställan under 4
bort ha följande lydelse:
4. beträffande grundlagsskydd mot
diskriminering av funktionshindrade
att riksdagen med bifall till
motionerna 1994/95:K216 yrkande 1 och
1994/95:So294 yrkande 1 som sin mening
ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
4. Grundlagsskydd mot viss genteknik
(mom. 5)
Peter Eriksson (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande
som på s. 16 börjar med Riksdagen har
och slutar med yrkande 4 avstyrks bort
ha följande lydelse:
Utskottet delar motionärernas
uppfattning att grundlagens krav på
respekt för den enskilda människans
frihet och värdighet (1 kap. 2 § RF)
också måste omfatta hennes
genuppsättning. Därför bör det föras in
ett skydd för människans gener så att
t.ex. ingrepp på könsceller, zygoter och
blastem med bl.a. ärftliga effekter icke
kan tillåtas. Skyddet bör vara utformat
så att patent på liv och livsformer
också blir förbjudet i grundlag. Detta
bör riksdagen med bifall till motionerna
1994/95:So422 yrkande 3 och
1994/95:Jo503 som sin mening ge
regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 5
bort ha följande lydelse:
5. beträffande grundlagsskydd mot
viss genteknik
att riksdagen med bifall till motionerna
1994/95:So 422 yrkande 3 och
1994/95:Jo503 yrkande 4 som sin mening
ge regeringen till känna vad utskottet
anfört,
5. Grundlagsskydd för outbyggda älvar
och älvsträckor
(mom. 6)
Peter Eriksson (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande
som på s. 17 börjar med
Konstitutionsutskottet behandlade och
slutar med avstyrks följaktligen bort
ha följande lydelse:
De outbyggda älvar och älvsträckor som
anges i naturresurslagen representerar
enligt utskottet oersättliga värden. Det
skydd dessa älvar har i den vanliga
lagstiftningen är inte tillräckligt.
Utskottet vill därför föreslå riksdagen
att begära ett förslag från regeringen
om grundlagsskydd för de outbyggda
älvarna och älvsträckorna. Motion
1994/95:N434 yrkande 28 tillstyrks
alltså.
dels att utskottets hemställan under 6
bort ha följande lydelse:
6. beträffande grundlagsskydd för
outbyggda älvar och älvsträckor
att riksdagen med bifall till motion
1994/95:N434 yrkande 28 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet
anfört.
Särskilda yttranden
1. Ersättning för ingrepp i äganderätten
(mom. 1)
Birger Hagård, Jerry Martinger, Inger
René och Henrik S Järrel (alla m) anför:
Ett välkommet resultat av den
partipolitiska överenskommelsen i olika
grundlagsfrågor hösten 1993 var att
rätten till ersättning vid
rådighetsinskränkningar genom
lagstiftning och myndighetsbeslut
avseende mark och byggnader numera
omfattas av grundlagsskydd. Ersättning
skall dock utgå bara om den skada som
uppkommer är betydande i förhållande
till värdet av den berörda delen av
fastigheten. I praxis har som betydande
ansetts en skada som uppgår till mellan
10 och 20 % av värdet av den berörda
delen av fastigheten. Detta innebär en
långtgående inskränkning i
ersättningsrätten som inte är godtagbar
från den enskildes synpunkt.
Vi anser i och för sig att regeringen
borde få i uppdrag att ta de initiativ
som behövs för att garantera
fastighetsägare en rimlig ersättning vid
rådighetsinskränkningar men vi har
avstått att yrka bifall till motion
1994/95:
K206 i avvaktan på resultatet av den
pågående utvärderingen av
ersättningssystemet enligt plan- och
bygglagen.
2. Ersättning för ingrepp i äganderätten
(mom. 1)
Kenneth Kvist (v) och Peter Eriksson
(mp) anför:
Som vi framförde vid utskottets
behandling av det vilande förslaget till
ändring av 2 kap. 18 § RF (se
1994/95:KU5 särskilda yttrandena 1 och
2) är vi motståndare till den
förstärkning av egendomsskyddet som
skedde i samband med 1994 års val.
Särskilt kritisk finns det anledning att
vara till det stadgande som innebär att
egendomsägare skall ersättas för
förlusten om pågående markanvändning
inom berörd del av fastigheten avsevärt
försvåras . Detta innebär att en
markägare skall kompenseras för att han
exempelvis inte får fortsätta med att
fördärva svårersättliga naturvärden
eller om han tvingas upphöra med en
verksamhet som visar sig miljöfarlig.
Vi har inte i detta ärende kunnat
föreslå riksdagen att avskaffa denna
bestämmelse eftersom denna fråga inte är
föremål för riksdagens behandling i
detta sammanhang. Vi avser emellertid
återkomma med förslag med denna
innebörd.
PM 1995-11-21
Hets mot folkgrupp - Skydd för
homosexuella i andra länder
Riksdagens utredningstjänst (RUT) har
sänt en förfrågan till ett antal
europeiska länder om man har någon
straffrättslig lagstiftning om hets mot
homosexuella som grupp.
Sådan lagstiftning finns i Spanien,
Tyskland, Irland, Danmark, Nederländerna
och Norge.
Lagstiftning i denna fråga saknas i
Schweiz, Italien, Storbritannien,
Belgien, Frankrike, Österrike och
Grekland.
Spanien
I den nya spanska strafflagen (Código
Penal), som antogs hösten 1995, finns en
bestämmelse om skydd mot förföljelse av
homosexuella som grupp. Lagen kommer att
träda i kraft i maj 1996. I en
inofficiell engelsk översättning har
bestämmelsen (Kap IV, avd 1, § 510) om
hets mot folkgrupp följande lydelse:
1. Any person who incites to
discrimination, hatred or violence
against any group or association on
racist or antisemitic grounds or on
other grounds relating to ideology,
religion or beliefs, to family
situation, to the fact that members
thereof belong to a given race or
ethnical description, to their
national origin, to their sex, to
their sexual orientation, to a given
illness or to a given disability,
shall be liable to imprisonment for a
term from one year to three years and
with a fine from six months to twelve
months.
2. The same penalties shall be
inflicted on any person who, knowing
that it is against the truth or
recklessly disregarding the truth,
disseminates injurious information
against groups or associations in
relation with their ideology,
religion or beliefs, with the fact
that members thereof belong to some
race or ethnical description, to
their national origin, their sex or
sexual orientation, to a given
illness or to some disability.
(RUT:s kursivering)
Tyskland
I § 130 i den tyska strafflagen
(Strafgesetzbuches) finns bestämmelser
om hets mot folkgrupp. I paragrafen
nämns inte uttryckligen homosexuella men
enligt det tyska justitieministeriets
åsikt omfattas även homosexuella av
paragrafen. Skyddet enligt paragrafen
gäller nämligen delar av befolkningen
(Teile der Bevölkerung) och med detta
skall förstås en grupp av befolkningen
som kan urskiljas från övrig befolkning
(eine von der übrigen Bevölkerung
unterscheidbare Bevölkerungsgruppe).
§ 130 har följande lydelse i
inofficiell översättning:
1 mom. Den som på ett sätt som är
ägnat att störa den allmänna
ordningen
1. uppviglar till hat mot delar av
befolkningen eller som uppmanar till
våldsåtgärd eller egenmäktig handling
mot dem eller
2. angriper andras människovärde
genom att förolämpa, illvilligt för-
tala eller kränka delar av
befolkningen bestraffas med
frihetsberövande från tre månader upp
till fem år.
2 mom. Med frihetsstraff upp till tre
år eller med böter blir den
bestraffad som
a) sprider,
b) offentligt ställer ut, affischerar
om, förleder med eller annars gör
tillgängliga,
c) erbjuder en person som är under 18
år, överlåter eller gör tillgängliga,
d) framställer, förmedlar genom
prenumeration, levererar, förvarar,
bjuder ut, tillkännager, gör reklam
för eller åtar sig att importera
eller exportera för att med
skrifterna eller delar av dem enligt
a-c använda eller möjliggöra för
någon annan en sådan användning
1. skrifter (§ 11:3) som uppviglar
till hat mot delar av befolkningen
eller mot en utifrån nationalitet,
ras, religion eller nationell egenart
bestämd grupp, som uppmanar till
våldsåtgärd eller egenmäktigt
förfarande mot dem eller skadar
andras människovärde, så att delar av
befolkningen eller en nämnd grupp
skymfas, illvilligt förtalas eller
kränks eller
2. erbjuder innehållet i punkt 1
genom att sprida det via radion.
3 mom. Med frihetsstraff upp till fem
år eller med böter bestraffas den som
offentligt eller i en församling
stöder, bestrider eller förringar en
handling, begången under inflytande
av nationalsocialismen av det slag
som beskrivs i § 220a:3, vilken är
ägnad att störa den allmänna
ordningen.
4 mom. Mom. 2 gäller också för
skrifter (§ 11:3) med i mom. 3
betecknat innehåll.
5 mom. I de fall som rör mom. 2, även
i förbindelse med mom. 4, och i de
fall som rör mom. 3 gäller § 86:3 på
motsvarande sätt.
(RUT:s kursivering)
Nämnas kan också att det i § 186 i
strafflagen finns bestämmelser om
förtal. Talan enligt denna paragraf kan
också väckas kollektivt av en grupp.
Irland
Lagen om förbud mot instiftan till hat
(Prohibition of Incitement to Hatred
Act, 29th Nov 1989) avser att skydda
grupper av personer med anspelning på
ras, hudfärg, nationalitet, religion,
etniskt eller nationellt ursprung, den
kringresande befolkningen ( membership
of the travelling community ) eller
sexuell inriktning (sexual orientation).
Endast lagtextens inledande förklaring
har bifogats svaret från Irland men av
förklaringen kan utläsas att förbudet
torde gälla instiftan till hat i tryckta
skrifter och andra medier som riktar sig
mot allmänheten eller grupp av
allmänhet.
Danmark
I Danmark finns bestämmelser om skydd
för homosexuella som grupp dels i § 266
b i strafflagen (Straffeloven), dels i
lagen om förbud mot särbehandling på
grund av ras m.m. (lov om forbud mod
forskelsbehandling på grund av race
m.v., lb nr 626 af 29.9.87).
I strafflagen har alltsedan 1939
funnits ett förbud mot förföljelse på
grund av ras (reviderat 1971). År
1987 infördes även uttrycket sexuell
inriktning (seksuelle orientering).
Paragrafen har följande lydelse:
Den, der offentligt eller med forsæt
til udbredelse i en videre kreds
fremsætter udtalelse eller anden
meddelelse, ved hvilken en gruppe af
personer trues, forhånes eller
nedværdiges på grund av sin race,
hudfarve, nationale eller etniske
oprindelse, tro eller seksuelle
orientering, straffes med bøde, hæfte
eller fængsel indtil 2 år.
Stk. 2. Ved straffens udmåling skal
det betragtes som en skærpende
omstændighed, at forholdet har
karakter af propagandavirksomhed.
(RUT:s kursivering)
Den straffbara gärningen består således
i att göra offentliga uttalanden eller
på annat sätt meddela sig i syfte att ge
spridning i en vidare krets med ett
sådant innehåll att en grupp av personer
hotas, hånas eller nedvärderas på grund
av sin ras, hudfärg, nationella eller
etniska ursprung, tro eller sexuella
inriktning. Bestämmelsen kan även
tillämpas om uttalandet rör en enskild
om det till sitt innehåll innebär t. ex.
nedvärdering av den enskildes folkgrupp.
Lagen om förbud mot diskriminering på
grund av ras m.m. värnar om samma
grupper som strafflagens § 266b men
handlar direkt om kränkning av enskilda
i förvärvsmässig eller allmännyttig
verksamhet.
Nederländerna
I § 137e i den holländska strafflagen
(Wetboek van Strafrecht) finns
bestämmelser om hets mot grupp av
personer med hetero- eller homosexuell
inriktning (hetero- of homoseksuele
gereichtheid) som grupp. Bestämmelsen
infördes, såvitt kan utläsas av den
holländska lagtexten, år 1991. Samtidigt
ändrades andra stadganden i strafflagen
om diskriminering så att diskriminering
på grund av sexuell inriktning i flera
avseenden jämställdes med diskriminering
på grund av ras.
Norge
I § 135a i den norska straffeloven finns
bestämmelser om hets mot folkgrupp.
Bestämmelsen gäller även kränkningar av
en person eller grupp på grund av deras
homosexuella läggning, levnadsform eller
inriktning.
Paragrafen har följande lydelse:
Med bøter eller fengsel inntil 2 år
straffes den som ved uttalelse eller
annen meddelelse som framsettes
offentlig eller på annen måte spres
blant allmennheten, truer, forhåner
eller utsetter for hat, forfølgelse
eller ringeakt en person eller en
gruppe av personer på grunn av deres
trosbekjennelse, rase, hudfarge eller
nasjonale eller etniske opprinnelse.
Tilsvarende gjelder slike krenkelser
overfor en person eller en gruppe på
grunn av deres homofile legning,
leveform eller orientering.
På samme måte straffes den som
tilskynder eller på annen måte
medvirker til en handling som nevnt i
første led.
Schweiz
I den schweiziska strafflagen, § 261,
finns bestämmelser om hets mot
folkgrupp. Homosexuella omfattas dock
ej. Skyddet omfattar diskriminering och
hets mot individer eller grupper på
grund av deras ras, etniska ursprung
eller religion. Även förnekande av
folkmord är straffbart. Bestämmelsen
antogs 1993 och trädde i kraft 1995.
Italien
Italien har ingen lagstiftning som
skyddar homosexuella som grupp.
Storbritannien
Storbritannien har ingen lagstiftning
som skyddar homosexuella som grupp. Den
diskrimineringslagstiftning som finns
gäller dels olaga diskriminering i
arbetslivet och annan verksamhet (varu-
och tjänstesektorn m. m.) på grund av
ras (Race Relations Act 1976), dels
olaga könsdiskriminering (Equal Pay Act
1970 och Sex Discrimination Act 1975).
Det finns också bestämmelser om hets mot
folkgrupp med anspelning på hudfärg,
ras, nationalitet eller etniskt och
nationellt ursprung (Public Order Act
1986).
Belgien
Belgien har ingen lagstiftning som
skyddar homosexuella som grupp. Man har
en lagstiftning liknande den svenska om
hets mot folkgrupp men homosexuella
inkluderas inte i lagen.
Frankrike
Frankrike har ingen lagstiftning om
skydd för homosexuella som grupp.
Österrike
Bestämmelserna om hets mot folkgrupp i §
238 i den österrikiska strafflagen
omfattar inte homosexuella som grupp.
Grekland
Grekland saknar lagstiftning om hets mot
folkgrupp.