I betänkandet behandlas fem motioner som har
väckts under allmänna motionstiden 1995 och
som har anknytning till lagstiftningsprocessen.
Utskottet avstyrker samtliga motioner. Till betän-
kandet har fogats en reservation.
Motionerna
1994/95:K222 av Åke Carnerö (kds) vari yrkas att riksdagen hos regering-
en begär förslag om ett pedagogiskt råd för granskning av nya lagars be-
griplighet.
1994/95:K223 av Rolf Åbjörnsson (kds) vari yrkas att riksdagen hos rege-
ringen begär förslag om en lag som ger offentliga tjänstemän rätt att vägra
att fatta beslut, då konsekvenserna av en lagtillämpning uppenbart strider
mot lagstiftarens intentioner.
1994/95:K501 av Bengt Harding Olson (fp) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om översyn av
det offentliga regelverket.
1994/95:K503 av Karin Pilsäter (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att ett könsneutralt språk skall användas i propositioner angå-
ende ny eller ändrad lagstiftning, i förordningar och andra officiella doku-
ment,
2. att riksdagen beslutar att använda ett könsneutralt språk i enlighet med
vad som anförts i motionen.
1994/95:Sf636 av Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) vari yrkas
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om invandrare i politiken,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att regeringen
och departement vid tillsättningar av utredningar och kommittéer skall be
om nomineringar av invandrare, kvinnor och unga.
Utskottet
Regelbeståndet
Motion
I motion 1994/95:K501 påpekar Bengt Harding Olson (fp) att vi i vårt land
har ett omfattande regelverk och en regelproduktion som tenderar att öka.
Ramlagstiftning blir allt vanligare och myndighetsregleringen har blivit
överdimensionerad. Vidare anför motionären att frekvensen av ändringar i
gällande regelverk ökar. Samtidigt kan EU-medlemskapets konsekvenser
för regelverket ännu inte till fullo överskådas. Motionären påpekar att vi
befinner oss i ett nytt regellandskap och att vi tycks ha nått en punkt då
överreglering och instabilitet har inträtt. Enligt motionären har vi fått en
oroväckande maktförskjutning från främst statlig nivå till myndigheterna.
Vidare urholkas legalitetsprincipen, om allmänna råd allt oftare används
som bindande föreskrifter och lägre myndighetsföreskrifter binder högre
domstolsinstanser. Motionären anser att regelstrukturen måste bli klarare.
Balans måste uppnås mellan svenska lagar, myndighetsregler och EU-
regler. Enligt motionären behövs också en bättre regelgivning. I princip
bör varje reglering föregås av en konsekvensanalys samt följas av en
utvärdering. Den grundläggande inställningen måste enligt motionären
vara att minimera regelgivningen. Motionären anser att det bör tillsättas
en statlig utredning med uppdrag att göra en bred översyn av den offentli-
ga regelgivningen och lämna förslag till regelstruktur. Han begär att riks-
dagen som sin mening ger regeringen till känna vad som har anförts i
motionen om översyn av det offentliga regelverket.
Bakgrund
Föreskrifter och allmänna råd m.m.
I 8 kap. regeringsformen (RF) används föreskrift som beteckning för rätts-
regler, dvs. för regler som bestämmer enskildas och myndigheters hand-
lande. Kännetecknande för en föreskrift är att den är bindande och gene-
rellt gällande. Av bestämmelserna i 8 kap. RF framgår vidare att endast
riksdagen och regeringen har behörighet att direkt på grund av regerings-
formen besluta föreskrifter. I 8 kap. 7 - 10 § anges i vilka fall regeringen
har denna behörighet efter delegation från riksdagen. Enligt 11 § kan vida-
re riksdagen, om den bemyndigar regeringen att meddela föreskrifter i ett
visst ämne, medge regeringen att överlåta åt förvaltningsmyndighet eller
kommun att meddela bestämmelser i ämnet. Vidare framgår av 12 § att
föreskrifter som regeringen har meddelat med stöd av sådant bemyndigan-
de som avses i regeringsformen skall underställas riksdagen för prövning,
om riksdagen bestämmer det. Av 13 § framgår att regeringen även utan
delegation från riksdagen i vissa fall har rätt att besluta föreskrifter, nämli
gen då fråga är om föreskrifter om verkställighet av lag eller om föreskrif-
ter som ej enligt grundlag skall meddelas av riksdagen.
Allmänna råd skiljer sig från föreskrifter genom att de inte är bindande
för vare sig myndigheter eller enskilda. Av 1 § författningssamlingsför-
ordningen (1976:725) framgår att allmänna råd definieras som generella
rekommendationer om tillämpningen av en författning som anger hur
någon kan eller bör handla i ett visst avseende. Det behövs inget särskilt
bemyndigande för att en myndighet skall få besluta allmänna råd på sitt
område (prop. 1983/84:119 s. 24).
Inom EU finns olika typer av rättsakter. De har olika karaktär beroende på
vem de riktar sig till, om de är rättsligt bindande och på vilket sätt de skall
genomföras i medlemsländerna.
Förordningar gäller alla medlemsländer, företag, myndigheter och med-
borgare. De gäller som de är skrivna, vilket innebär att de inte får omvand-
las till andra lagar eller bestämmelser. Direktiv riktas till medlemsländerna
och är bindande för dem. De anger emellertid bara det resultat som skall
uppnås. Medlemsländerna bestämmer själva hur resultatet skall uppnås.
Ofta anges i direktiven en tidsfrist inom vilken medlemsländerna skall
införliva direktiven. Införlivandet sker genom att medlemsländerna utfär-
dar egna föreskrifter som uppfyller direktivens krav. En rättsakt som riktar
sig till en särskild person, ett företag eller ett medlemsland kallas beslut.
Ytterligare två rättsakter är rekommendationer och yttranden, vilka inte är
rättsligt bindande.
Gällande regler och riktlinjer m.m. för författningsarbetet
Krav när det gäller beredningen av regeringsärenden finns grundlagsfästa i
7 kap. 2 § RF. Av bestämmelsen framgår att behövliga upplysningar och
yttranden skall inhämtas från berörda myndigheter. I den omfattning som
behövs skall tillfälle lämnas sammanslutningar och enskilda att yttra sig.
Beredningen i övrigt av regeringsärenden inom departementen och rege-
ringen är lika litet som kommittéväsendet grundlagsreglerad. Ansvaret för
beredningen av ett regeringsärende faller på det statsråd som har att före-
dra ärendet vid regeringssammanträde eller i övrigt besluta i ärendet.
I 3 kap. 2 § riksdagsordningen finns bestämmelser som rör innehållet i
vissa propositioner. Bl.a. stadgas att proposition med förslag om nytt eller
väsentligen höjt anslag eller om sådana riktlinjer för viss statsverksamhet
som avses i 9 kap. 7 § RF (dvs. princip- och organisationsbeslut) bör inne-
hålla uppskattning av framtida kostnader för det ändamål som förslaget
avser.
I sammanhanget skall också nämns att, om riksdagen anser att be-
slutsunderlaget bör kompletteras, kan det berörda utskottet enligt 4 kap.
10 § riksdagsordningen inhämta upplysningar och yttranden. Detta kan äga
rum genom regelrätta remissförfaranden eller genom slutna eller offentliga
utfrågningar.
Genom verksledningsbeslutet (prop. 1986/87:99, bet. 1986/87:KU29,
rskr. 226) har dragits upp vissa riktlinjer för hur arbetet med att utforma
lagar och andra föreskrifter skall bedrivas. Innan föreskrifter skall beslutas
skall man så långt som möjligt bedöma vilka kostnader och övriga effekter
som tillämpningen kan leda till för staten, kommunerna och den privata
sektorn (prop. s. 28 f.).
Också i andra sammanhang har behovet av konsekvensanalyser betonats.
I verksförordningen (1987:1100) föreskrivs bl.a. att en myndighet, innan
den beslutar en föreskrift, noga skall överväga om detta är den mest ända-
målsenliga åtgärden. Myndigheten skall också utreda föreskriftens kost-
nadsmässiga och andra konsekvenser, dokumentera utredningen i en kon-
sekvensutredning och lämna den till Riksrevisionsverket för yttrande.
Vidare skall myndigheten lämna andra statliga myndigheter, kommuner,
landsting och företag och andra enskilda, som kostnadsmässigt eller på
något annat betydande sätt berörs, tillfälle att yttra sig i frågan om kon-
sekvensutredningen. Myndigheten skall begära regeringens medgivande att
besluta föreskriften om den leder till inte oväsentligt ökade kostnader för
staten, kommuner, landsting eller företag eller andra enskilda. Riksrevi-
sionsverket skall enligt sin instruktion utveckla metoder för myndigheter-
nas konsekvensutredningar och följa tillämpningen.
Enligt 13 § kommittéförordningen (1976:119) skall en kommitté i sitt
betänkande redovisa en beräkning av kostnaderna för att genomföra
kommitténs förslag. Regeringen har vidare utfärdat särskilda kommittédi-
rektiv (dir. 1984:5), vari kommittéerna ålagts att lämna väl genomarbetade
kostnadsberäkningar som tar hänsyn till alla kostnader för olika intressen-
ter (staten, kommunerna, socialförsäkringssektorn, företagen och enskil-
da), såväl direkta som indirekta. Även andra viktigare konsekvenser skall
belysas. Enligt kommittédirektiv från år 1992 (dir. 1992:50) skall kommit-
téerna även redovisa de regionalpolitiska konsekvenserna av sina förslag.
Vidare anges i senare tillkomna direktiv (dir. 1994:23) riktlinjer för hur
kommittéerna och de särskilda utredarna förutsättningslöst skall pröva
offentliga åtaganden. Riktlinjer lämnas även för hur effekterna av genom-
förd verksamhet skall analyseras, liksom för redovisningen av hur utred-
ningsförslag skall finansieras. I direktiven anges bl.a. att varje kommitté
skall redovisa konsekvenserna av sina förslag. Alla för en bedömning
viktiga konsekvenser skall identifieras, kvantifieras och så långt som möj-
ligt värderas. Både utgångsläge och förslag till förändringar skall beskrivas
i finansiella och - i möjlig mån - samhällsekonomiska termer.
För regeringskansliets del finns ett cirkulär (C 1994:13) från Statsråds-
beredningen om problem- och konsekvensanalyser i författningsarbetet. I
cirkuläret framhålls att det till problemanalysen hör att analysera och be-
skriva det problem som skall lösas och hur, dvs. av vem och med vilka
metoder det bör lösas. Om problemanalysen resulterar i att en författnings-
reglering är den lämpligaste lösningen på problemet, skall man överväga
om det finns alternativa regellösningar och i så fall beskriva dem i kon-
sekvensanalysen. Enligt cirkuläret är syftet att klargöra vilka alternativ som
sammantaget ger de lägsta kostnaderna för de berörda och samtidigt i
minsta möjliga utsträckning belastar miljön, samhällsekonomin och stats-
finanserna. I den miljömässiga analysen skall ingå att redovisa negativ
eller påverkan på miljön av att den aktuella regeln införs eller inte.
I 1991 års budgetproposition (prop. 1990/91:100 bil. 2) framhölls att i
regelgivningssammanhang skall konsekvensanalyser belysa effekterna av
en regel, båda ekonomiska och andra konsekvenser. Bland annat nämndes
i propositionen att konsekvensutredningar utan tvivel är av stor betydelse
för ändamålsenliga beslut, samtidigt som de på sikt blir en grund för jäm-
förelser i den uppföljning av regler som är en del i den nya budgetpröv-
ningen. Enligt propositionen gällde frågan om god regelkvalitet reglernas
ändamålsenlighet för sitt syfte. I praktiken är reglers innehåll ofta resultat
av kompromisser och intresseavvägningar, och i en komplex verklighet
finns ofta målkonflikter. Det gjorde enligt propositionen inte frågan om
regelkvalitet mindre betydelsefull.
Föredragande statsrådet anförde i 1993 års budgetproposition (prop.
1992/93:100 bil. 8 s. 21) att regelreformeringsarbetet syftar till att åstad-
komma regelsystem som tillgodoser de övergripande samhälleliga målen
till en så låg samhällsekonomisk kostnad som möjligt. Regelreformering
omfattar därför såväl avreglering som förändringar av befintliga regler och
noggrann utvärdering av förslag till nya regleringar. Vidare anförde stats-
rådet att regelreformeringsarbetet kännetecknas både av en strävan efter
ändrade styreffekter av reglerna och av en strävan att sanera i regelbestån-
den för att minska dem och få bort föråldrade eller onödiga regler. De
ansträngningar som under åren gjorts för att få färre, ändamålsenligare,
enklare, tydligare och begripligare regler har sammanfattningsvis drivits
som ett program för en god regelkvalitet. Programmets åtgärder är att
regelgivaren skall tillämpa en s.k. checklista för att pröva alternativ till
regelstyrning, göra konsekvensutredningar för att bedöma ekonomiska
konsekvenser av olika styralternativ, i budgetarbetet följa upp sina regler
för att få till stånd en löpande bevakning av effekterna av regelsystemen,
registrera sina regler för att hålla ordning på dem samt följa handböcker
och annan vägledning för att förenkla och förtydliga reglerna.
Programmet med den s.k. checklistan berördes också i 1994 års budget-
proposition (1993/94:100 bil. 8 s. 33). I samma proposition nämndes att
det behov av att komplettera checklistan med avseende på i första hand
EES-avtalet men också på ett eventuellt medlemskap i EU som påtalats
överensstämde väl med uppgiften för den översyn av checklistan som var i
gång i samarbete mellan Statsrådsberedningen och Justitie- och Finansde-
partementen. Vidare nämndes att regeringen, förutom det mera långsiktiga
arbetet för att höja regelkvaliteten som programmet är uttryck för, bedrev
ett omfattande arbete genom att ompröva reglers styreffekter. Arbetet
avsåg bl.a. att genom olika åtgärder höja rättssäkerheten och effektiviteten
och stärka konkurrensen i hela samhället. Ett särskilt betydelsefullt projekt
i detta sammanhang var Delegationen för genomförandet av regeringens
avregleringsprogram för 1993/94, m.m. (N 1993:07).
Statsrådsberedningens promemoria Att styra genom regler - Checklista
för regelgivare (PM 1995:2) syftar till att hjälpa de anställda i regerings-
kansliet, i utredningsväsendet och hos myndigheterna att i regelarbetet
ställa sig de rätta och nödvändiga frågorna, nämligen vad avser att välja
lämpliga styrmedel, anpassa åtgärderna till det internationella samarbetets
krav, undvika kostsamma, onödiga och ineffektiva åtgärder, göra reglerna
ändamålsenliga, enkla och klara, följa upp och regelbundet utvärdera
reglerna. Promemorian har ersatt den tidigare promemorian Att styra ge-
nom regler (PM 1990:2) och har kompletterats med frågor som avser det
utvidgade europeiska samarbetet, frågor som gäller den offentliga sektorns
nya roll och frågor om regeluppföljningen.
Från Statsrådsberedningen har vidare år 1992 kommit ut en handbok i
författningsskrivning (Ds 1992:112). Till denna har i januari 1995 getts ut
ett supplement - EU-medlemskapet och myndigheternas föreskrifter (Ds
1995:4) - som behandlar frågor om författningsarbetet som har med EU-
medlemskapet att göra. Supplementet har getts ut i avvaktan på att en
översyn av handboken har färdigställts med anledning av Sveriges inträde i
EU. Från regeringskansliet har inhämtats att denna översyn ännu pågår.
Vidare har inhämtats att det kontinuerligt pågår ett arbete inom regerings-
kansliet med anledning av de frågor som EU-medlemskapet ger upphov till
i samband med författningsarbetet. Nya erfarenheter görs ständigt, och
frågor uppkommer som kan röra allt från framarbetandet av texter i EG-
förordningar och direktiv till verkställandet av EG:s rättsakter här i landet.
En strävan i det arbete som pågår inom regeringskansliet är att skapa tyd-
lighet och överskådlighet i förhållandet mellan det svenska regelverket och
de delar av regelverket som har kopplingar till EG:s rättsakter. Förutom det
sedvanliga arbetet med publiceringen i Svensk författningssamling (SFS)
sker nu också en bevakning av publikationen för EG:s rättsakter, EG:s
offentliga tidning (EGT).
Tidigare utskottsbehandling
Utskottet behandlade senast frågan om konsekvensanalyser i gransknings-
betänkandet 1993/94:KU30. I betänkandet lämnade utskottet en ingående
redogörelse för tidigare riksdagsbehandlingar av frågan om kon-
sekvensanalyser för lagförslag.
Utskottet påpekade i betänkandet att det vid ett flertal tillfällen fram-
hållit vikten och betydelsen av att propositionerna innehåller genomarbe-
tade konsekvensanalyser. Att en väl genomförd konsekvensanalys fanns
med i beslutsunderlaget underlättade också enligt utskottet en efterkom-
mande uppföljning och utvärdering.
I fråga om den aktuella granskningen framhöll utskottet att arbetet med
konsekvensanalyser måste fortsätta och att en utveckling måste ske. Rikt-
linjer och metoder för analysernas utformning måste utvecklas. Härvid
borde hänsyn tas bl.a. till att konsekvensanalyserna kan underlätta såväl
riksdagens som regeringens efterföljande utvärderings- och uppföljnings-
arbete. Utskottet utgick från att regeringen vid sina överväganden av åt-
gärder för fler och bättre konsekvensanalyser skulle komma att uppmärk-
samma det behov av förbättringar som påvisats genom utskottets gransk-
ning. Enligt utskottets mening borde regeringens överväganden även om-
fatta frågan om ett sådant utvecklingsarbete beträffande riktlinjer och
metoder för analysernas utformning. Utskottet utgick från att regeringen i
detta arbete skulle beakta de synpunkter som framförts i de av konstitu-
tionsutskottet inhämtade utskottsyttrandena. Avslutningsvis angav utskot-
tet att det avsåg att återkomma till frågan om konsekvensanalyser i pro-
positioner i kommande granskningsarbete.
Utskottet har också i ett flertal granskningsbetänkanden lämnat en redogö-
relse för regelbeståndet och regelregistreringen. Detta skedde senast i
betänkandet 1993/94:KU30.
Under föregående riksmöte behandlade utskottet (bet. 1994/95:KU13) två
motioner som behandlade frågor om regelbeståndet. Utskottet konstaterade
att det under flera år ägnats stor uppmärksamhet åt frågor om såväl det
offentliga beslutsunderlaget som regelkvalitet och behovet av regelrefor-
mering. Vidare utgick utskottet från att så kommer att ske även fortsätt-
ningsvis och ansåg inte att något tillkännagivande behövdes med anled-
ning av motionerna.
Utskottets bedömning
Som har redovisats i det föregående har under flera år stor uppmärksamhet
ägnats åt frågor om författningsarbetet som har berört såväl det offentliga
beslutsunderlaget som regelkvalitet och regelreformering. Ett nytt inslag i
författningsarbetet är de frågor som uppkommer med anledning av Sveri-
ges inträde i EU. Enligt utskottets mening är det av stor vikt att särskild
uppmärksamhet ägnas åt dessa frågor så att strävan att uppnå en god re-
gelkvalitet och ett ändamålsenligt regelverk därigenom upprätthålls. Ut-
skottet noterar att ett arbete har inletts inom regeringskansliet vad avser
nya riktlinjer för författningsarbetet med anledning av EU-medlemskapet.
Utskottet utgår ifrån att såväl detta arbete som det övriga arbetet rörande
regelbeståndet i stort kommer att fortskrida. Något tillkännagivande med
anledning av motion 1994/95:K501 behövs enligt utskottets mening därför
inte.
Lag om orimliga konsekvenser av lagtillämpning
Motion
I motion 1994/95:K223 av Rolf Åbjörnsson (kds) föreslås att riksdagen
hos regeringen begär förslag om en lag som ger offentliga tjänstemän rätt
att vägra fatta beslut, då konsekvenserna av en lagtillämpning uppenbart
strider mot lagstiftarens intentioner. Motionären påpekar att det finns ett
flertal exempel då lagregler fått en sådan utformning att enskilda drabbats
på ett sätt som knappast varit i överensstämmelse med lagstiftarens syfte
med lagstiftningen. I ett rättssamhälle borde det därför finnas lagtillämp-
ningsspärrar inbyggda som ger klara signaler i dessa fall. Motionären anför
att det ökande antalet nya lagar gör lagstiftningen svåröverskådlig för både
lagstiftare, tjänstemän och allmänhet. Lagbestämmelser kan motverka eller
samverka med varandra på ett av lagstiftaren icke förutsett sätt, vilket kan
leda till absurda konsekvenser. Enligt motionären skulle det behövas nå-
gon form av återkoppling mellan de verkställande tjänstemännen på fältet
och de politiker som deltar i lagstiftningen. Ett sätt att uppnå detta kan
vara att förändra tjänstemannaidealet. En "god" tjänsteman blir då i stället
den som upptäcker "stolligheter" i lagstiftningen och för sin upptäckt
vidare. Motionären påpekar att det på arbetsmarknaden finns något som
kallas tolkningsföreträde vad avser ingångna avtal. Enligt honom borde det
gå att på samma sätt införa något liknande på den offentliga sidan så att
den enskilde inte drabbas av konsekvenser som uppenbart står i strid med
eller avviker från lagstiftarens syfte med en lag.
Tidigare utskottsbehandling
Vid riksmötet 1988/89 behandlade utskottet en motion (1988/89:K218)
om införande av en "orimlighetsombudsman". Utskottet hänvisade till vad
det anfört i en liknande fråga i betänkandet KU 1986/87:2 om JO-ämbetet.
I nämnda betänkande påpekade utskottet bl.a. att JO på olika sätt kunde
medverka till att felaktiga beslut rättas m.m. Som exempel nämndes att i de
fall det är möjligt för en myndighet att ompröva ett beslut torde ett uttalan-
de från JO leda till att en myndighet rättar ett felaktigt beslut. När det
föreligger förutsättningar för att tillgripa extraordinära rättsmedel mot ett
beslut har JO vissa möjligheter att initiera ett sådant förfarande, t.ex. när
fråga är om resning i ett brottmål. Utskottet påpekade vidare att genom en
JO-anmälan kan även andra positiva effekter uppnås. Som exempel nämn-
de utskottet att JO i vissa fall under en myndighets pågående handläggning
av ett ärende kan medverka till olika för den klagande positiva effekter,
såsom att myndigheten iakttar en tidigare inte uppmärksammad processuell
föreskrift eller att myndighetens handläggning av ärendet påskyndas. Här-
till kom att JO på olika sätt genom olika råd och anvisningar kan bistå en
enskild, t.ex. i en skadeståndsfråga där grunden för anspråket är felaktig
myndighetsutövning. Utskottet avstyrkte avslutningsvis motionerna i den-
na del. Därutöver hänvisade utskottet till den nya förvaltningslagen och
påpekade att den syftar till att på olika sätt underlätta för enskilda att ta t
vara sin rätt.
Vid behandlingen av motionen om en "orimlighetsombudsman" under
riksmötet 1988/89 hänvisade utskottet till redogörelsen i betänkandet KU
1986/87:2 och anförde att det av denna redogörelse framgick att det utöver
möjligheten att anföra besvär fanns olika vägar för den enskilde att få
rättelse av ett beslut som visar sig orimligt. Enligt utskottets mening fanns
det inte anledning att härutöver inrätta ett ämbete som "orimlighets-
ombudsman".
Vidare behandlade utskottet vid riksmötet 1991/92 en motion
(1991/92:K207) i vilken det begärdes att det skulle införas en lag, till
skydd mot orimliga effekter av lagar och regler, som sätter den enskildes
bästa före det allmännas (bet. 1991/92:KU12). Utskottet uttalade att det
inte var berett att för närvarande förorda en särskild lag till skydd mot
orimliga effekter av lagar och regler. Motion avstyrktes därför.
Utskottets bedömning
Av den föregående redogörelsen framgår att utskottet tidigare avslagit
motioner om särskilda lagstiftningsåtgärder rörande den enskildes skydd
mot orimliga effekter av lagar och andra föreskrifter. Utskottet anser inte
heller nu att det finns anledning att förorda en sådan särskild lag och av-
styrker därför motion 1994/95:K223.
Språket i lagar m.m.
Allmänt
Motion
I motion 1994/95:K222 av Åke Carnerö (kds) påpekas att många lagar är
mycket svåra att förstå för den enskilde medborgaren. I en demokrati är det
viktigt att medborgarna kan delta i beslutsfattandet och förstå de åtgärder
de själva är föremål för. Motionären påpekar vidare att lagarnas formule-
ring har uppmärksammats på senare år. Språkvårdare har anställts i depar-
tement och myndigheter. Enligt motionären är en lags begriplighet emel-
lertid inte enbart en fråga om formuleringskonst. Det är också själva sak-
förhållandet som avgör om lagen är svår att tolka. Motionären framhåller
att vikten av klara och överskådliga lagregler måste särskilt betonas i en tid
när datatekniken gör det möjligt att sekundsnabbt utföra mycket komplice-
rade beräkningar. Det borde enligt motionären finnas en instans, ett peda-
gogiskt råd, som granskade nya lagförslag ur pedagogisk synvinkel. Det
pedagogiska rådet skulle ställa frågan: "Kommer den här lagen att kunna
förstås av en normalutbildad person i den grupp som kommer att beröras
av lagen?" Om en lag inte uppfyllde det kravet, borde den omarbetas. Det
kan innebära att lagen rent sakligt ändrar innehåll, inte bara språkligt.
Motionären anför vidare att det pedagogiska rådet också skulle kunna
granska äldre lagstiftning på eget initiativ.
Gällande riktlinjer m.m.
Basskrivregler för den offentliga förvaltningen finns i Myndigheternas
skrivregler (Ds 1991:58, tredje omarbetade upplagan 1994:1). Skrivregler-
na har huvudsakligen utarbetats av Civildepartementets skrivregelgrupp i
samarbete med bl.a. Svenska språknämnden och riksdagens språkgrupp.
Eftersom en stor del av regeringskansliets texter ingår i riksdagstrycket har
det ansetts önskvärt att riksdagens och regeringskansliet har gemensamma
skrivregler. Riksdagens språkgrupp och Statsrådsberedningen har därför
kommit överens om en rekommendation att Myndigheternas skrivregler
skall tillämpas såväl i riksdagen som i regeringskansliet.
Statsrådsberedningen har sedan länge ett ansvar för att samordna arbetet
med att skapa ett begripligare författningsspråk. De språkexperter som
arbetar med språkvården i regeringskansliet har bl.a. till uppgift att fortlö-
pande se över språkreglerna för lagar och förordningar. Översynen görs i
samarbete med rättschefen i Statsrådsberedningen och expeditionschefen i
Justitiedepartementet. Som ett led i detta arbete har Statsrådsberedningen
gett ut promemorian 1994:4 Några riktlinjer för författningspråket. Pro-
memorian är en bearbetning av vissa avsnitt i PM 1979:2 Några riktlinjer
för författningspråket.
I PM 1994:4 från Statsrådsberedningen påpekas inledningsvis att det
ofta hävdas att alla medborgare utan svårighet bör kunna läsa alla författ-
ningar. Denna princip är dock enligt promemorian svår att upprätthålla i
praktiken. Författningarnas innehåll lägger ofta hinder i vägen. Till detta
kommer att många författningar i första hand vänder sig till myndigheter
och därför är av begränsat intresse för allmänheten. I promemorian ges
vidare vissa riktlinjer för författningsskrivning vad gäller redaktionella
frågor, språkliga frågor och språkliga ändringar i författningar. I fråga om
det sistnämnda avsnittet hänvisas vidare till rekommendationerna i kapitel
6 i Statsrådsberedningens handbok Myndigheternas föreskrifter (Ds
1992:112). Dessa rekommendationer innehåller mer detaljerade anvisning-
ar vad avser innehåll, disposition och språk i författningar. I PM 1994:4
hänvisas också till den s.k. Svarta listan 1993 från Statsrådsberedningen,
vilken innehåller en lista på ord och fraser som kan ersättas i författnings-
språk.
Som redovisats ovan har Statsrådsberedningen vidare kommit ut med ett
supplement till handboken Myndigheternas föreskrifter (Ds 1992:112).
Supplementet (Ds 1995:4) innehåller rekommendationer vad avser frågor
om författningsarbetet som har med EU-medlemskapet att göra.
I 1994 års budgetproposition (prop. 1993/94:100 bil. 8 s. 35) togs ämnet
språkvård upp. Där meddelades att promemorian Visst går det att förändra
myndighetsspråket (Ds 1993:61) hade kommit ut. Vidare angav regeringen
att den i december 1993 hade beslutat att tillsätta en arbetsgrupp med
uppgift att främja språkvårdsarbetet hos myndigheterna. I gruppens uppgift
ingick också att överväga vilka bidrag Svenska språknämnden och andra
språkvårdande verksamheter kunde lämna.
Från regeringskansliet har inhämtats att det samordnande arbetet med att
utveckla språkvården hos myndigheterna numera bedrivs i den s.k.
Klarspråksgruppen. Gruppen har i en enkät kartlagt myndigheternas språk-
vårdsarbete och önskemål om stöd i detta arbete. För att tillmötesgå myn-
digheterna har Klarspråksgruppen satt i gång en omfattande seminarie-
verksamhet. Vidare ger gruppen sedan en tid tillbaka ut ett nyhetsblad,
Klarspråksbulletinen, i syfte att främja initiativ och som allmän vägled-
ning i myndigheternas språkvårdsarbete. Vidare ser Klarspråksgruppen det
som en viktig uppgift att med anledning av de många EG-direktiv som nu
skall tillämpas i Sverige stödja myndigheternas ansträngningar att formule-
ra genomförandetexterna så att de blir lätta att läsa och tillämpa. Språket
och strukturen i direktiven är i stor utsträckning främmande för svensk
lagstiftning. Klarspråksgruppen tar därutöver initiativ för att, både inom
EU och OECD, skapa intresse för ett klart och enkelt författnings- och
förvaltningsspråk. En särskild utredning (SB 1995:03) har också tillkallats
för att lämna förslag till hur Sverige skall kunna arbeta inom EU för att
främja kraven på begriplighet och lättillgänglighet i lagstiftningen (dir.
1995:81).
Inom riksdagen har språkvårdsarbetet reorganiserats och en språkgrupp har
nyligen bildats. Den kommer att inleda sitt arbete under hösten 1995.
Gruppen kommer att erbjuda språkservice inom framför allt riksdagsför-
valtningens verksamhet. Vidare finns numera ett datorprogram (Riksstav)
tillgängligt inom riksdagen som innehåller grammatikkontroll.
Tidigare utskottsbehandling
Under föregående riksmöte behandlade utskottet (bet. 1994/95:KU13) en
motion om språklig vägledning för riksdagen. Enligt utskottet borde höga
krav ställas på det språk som används i offentliga sammanhang. Utskottet
konstaterade att det lades ned ett betydande arbete på språkvård inom
regeringskansliet och påpekade att det var viktigt att frågan gavs tillräcklig
uppmärksamhet även i riksdagen. Med hänsyn till att frågan om organisa-
tion av språkvårdsarbetet i riksdagen var uppmärksammad avstyrkte ut-
skottet motionen.
Utskottets bedömning
Som har redovisats i det föregående har utskottet tidigare behandlat frågor
om språkvårdsarbetet i såväl riksdagen som regeringskansliet. Under före-
gående riksmöte konstaterade utskottet att ett betydande arbete läggs ned
på språkvård inom regeringskansliet och att frågan också hade uppmärk-
sammats i riksdagen. Mot denna bakgrund avstyrkte utskottet en motion
om språklig vägledning för riksdagen. Utskottet konstaterar att språkvårds-
arbetet ges fortsatt uppmärksamhet i såväl regeringskansliet som riksda-
gen. Något tillkännagivande med anledning av motion 1994/95:K222
behövs därför inte.
Könsneutralitet
Motion
I motion 1994/95:K503 av Karin Pilsäter (fp) föreslås dels att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att ett
könsneutralt språk skall användas i propositioner angående ny eller ändrad
lagstiftning, förordningar och andra officiella dokument (yrkande 1), dels
att riksdagen beslutar att använda ett könsneutralt språk i enlighet med vad
som anförts i motionen (yrkande 2). Motionären hänvisar till att det inom
Europarådet antogs en rekommendation år 1990 om eliminering av sexism
i språket och att regeringarna där rekommenderas att främja ett användan-
de av språket som speglar principen om jämställdhet. Vidare ifrågasätter
motionären att mannen är norm i det officiella språket. Enligt motionären
bör språket inte spegla otidsenliga fördomar om mäns och kvinnors roller,
och statsmakterna bör vara föregångare på detta område. Riksdagen bör
därför enligt motionären ge regeringen i uppdrag att se över språket i pro-
positioner om ny eller ändrad lagstiftning, i författningar och andra offi-
ciella dokument. Enligt motionären gäller detta självfallet även de av riks-
dagen framtagna dokumenten.
Gällande riktlinjer m.m.
I Statsrådsberedningens promemoria 1994:4 Några riktlinjer för författ-
ningsspråket anges att ett sätt att skriva könsneutralt är att använda sig av
han eller hon (inte han/hon). Enligt promemorian rekommenderas denna
lösning t.ex. när författningen är kort eller när kombinationen bara behöver
användas några få gånger. Om texten däremot kräver ett ymnigt bruk av
pronomen blir kombinationen störande, särskilt vid böjning. I promemori-
an anförs att ett annat och ofta bättre sätt är att använda pluralformer i
stället för singularformer. Ett tredje sätt anges vara att med hjälp av om-
skrivningar undvika personliga pronomen i texten. Avslutningsvis anges i
promemorian att det i regel går att skrivna könsneutralt med hjälp av de
angivna sätten. Men om det av någon anledning inte går, kan man i änd-
ringsförfattningar behålla han, honom, hans. I nyskrivna författningar bör
man enligt promemorian emellertid välja könsneutrala alternativ.
I Myndigheternas skrivregler anges (avsnitt 4.4.1) beträffande använd-
ningen av pronomenet han att detta tidigare alltid användes i många texter,
särskilt författningstexter, när man syftade på båda könen. Det anges fort-
farande vara användbart när man avser både män och kvinnor eller där
substantivet är en abstraktion. I texter där man måste skilja på könen eller i
texter som man vill göra helt könsneutrala kan man välja något eller några
av följande sätt: han eller hon, upprepning av huvudordet, omskrivning
med plural eller könsneutrala substantiv.
Tidigare riksdagsbehandling m.m.
I samband med behandlingen av lag om tystnadsplikt för präst inom
svenska kyrkan m.m. år 1979 avstyrkte utskottet (KU 1979/80:7) ett mo-
tionsyrkande om ändring av ordet han i lagtexten till orden han eller hon.
Utskottet hyste förståelse för de av motionärerna framlagda synpunkterna.
Utskottet framhöll att det i de föreslagna lagtexterna använda ordet han
självfallet inte betecknade enbart män. Ordet var i stället uppenbart använt
som ersättningsord för substantiv som betecknar både män och kvinnor.
Av Statsrådsberedningens promemoria 1979:2 med några riktlinjer för
författningsspråket framgick enligt utskottet att denna könsneutrala an-
vändning av ordet han var hävdvunnen i svenskt lagspråk och att anvis-
ningarna innebär att ordet även fortsättningsvis skall användas på detta sätt
i flertalet fall. Enligt utskottets mening hade det likväl varit lämpligare om
annat uttryck än han begagnats i lagtexten. Utskottet fann dock att angelä-
genheten av att ny lagstiftning kom till stånd på området var så stor att den
tog över den olägenhet som låg i att lagtexterna inte fått en helt tillfredstäl
lande språklig utformning.
Lagutskottet behandlade år 1979 (LU 1979/80:10) ett motionsyrkande
om att riksdagen hos regeringen skulle begära att vid översyn av äldre
lagar och utarbetandet av nya lagtexter författningarna skulle utformas
könsneutralt. Lagutskottet redogjorde för vad som anfördes i Statsrådsbe-
redningens promemoria 1979:2 om användningen av ordet han och språk-
lig modernisering av äldre författningar (se ovan). Lagutskottet delade
motionärernas uppfattning om att språket i åtskilliga både äldre och yngre
författningar stod i mindre god samklang med strävandena mot jämställd-
het mellan män och kvinnor. En modernisering av författningsspråket
tedde sig enligt utskottets mening erforderlig, och utskottet såg därför med
tillfredsställelse att dittills tillämpade regler för författningsskrivandet se
över och kompletterats av Statsrådsberedningen i samarbete med departe-
mentets rättschefer och att framkomna synpunkter redovisats i Statsrådsbe-
redningens PM 1979:2. Lagutskottet framhöll att promemorians språkreg-
ler och anvisningar för en modernisering av författningsspråket var avsed-
da att tillämpas inte bara när nya författningar utarbetas utan också då
äldre lagar och förordningar ändras i sakligt hänseende. Enligt lagutskot-
tets mening tillgodosåg de nya riktlinjerna i allt väsentligt de krav på för-
fattningsspråket som kunde ställas från jämställdhetssynpunkt.
I Kyrkoförfattningsutredningens slutbetänkande (SOU 1987:4) En ny
kyrkolag m.m. berörs bruket av de personliga pronomenen han och hon i
författningstexterna. Konstruktionen med han eller hon ansågs enligt
utredningen bli onödigt tung, och för att få ett så naturligt och lättläst
språk som möjligt valde man att använda pronomenet han i sammanhang
där det behövdes ett personligt pronomen i singularis. Utredningen trodde
inte att det skulle uppstå några problem för den som läste utredningens
lagtexter att förstå att han enligt gängse bruk här användes i allmän bety-
delse och syftade på båda könen. Även i kommunallagsgruppens slutbe-
tänkande Ny lag om kommuner och landsting (Ds 1988:52) berördes svå-
righeten att skriva könsneutralt. Utredningen fullföljde 1983 års demokra-
tiberednings arbete (se Principer för ny kommunallag, SOU 1985:29) med
att göra lagen könsneutral, men man försökte undvika de dubbla pronome-
nen som ofta leder till tunga formuleringar. Utredningen har på olika sätt
försökt att komma runt de problem som enligt utredningen nödvändigtvis
uppstår när man skall skriva en könsneutral författningstext. Det ansågs
mödan värt eftersom endast ett tjugotal paragrafer berördes.
Konstitutionsutskottet behandlade vidare motionsyrkanden om ett köns-
neutralt språk såväl under förra riksmötet (bet. 1994/95:KU13) som under
året dessförinnan (bet. 1993/94:KU5).
Vid behandlingen under riksmötet 1993/94 framhöll utskottet att det i
officiella texter i så stor utsträckning som möjligt bör användas ett köns-
neutralt språk. Utskottet utgick från att riktlinjerna för språket i lagar och
andra författningar samt inom den offentliga förvaltningen beaktas och
ansåg mot bakgrund av det anförda inte att det fanns skäl för riksdagen att
vidta någon åtgärd med anledning av motionen.
Vid behandlingen under föregående riksmöte underströk utskottet åter-
igen betydelsen av att det språk som används i officiella texter i så stor
utsträckning som möjligt är könsneutralt. Utskottet angav att det inte hade
anledning att frångå sin tidigare bedömning och ansåg sig kunna utgå ifrån
att de nämnda riktlinjerna för språket i lagar och andra författningar samt
inom den offentliga förvaltningen följs. Utskottet ansåg att motionen bor-
de lämnas utan bifall.
Utskottets bedömning
Av den lämnade redogörelsen framgår att utskottet tidigare har behandlat
och avstyrkt likalydande motionsyrkanden om könsneutralt språk i officiel-
la dokument. Under föregående riksmöte underströk utskottet ånyo bety-
delsen av att språk i officiella texter används på ett könsneutralt sätt i så
stor utsträckning som möjligt. Utskottet ansåg sig kunna utgå ifrån att
utarbetade riktlinjer för språket i lagar och andra författningar samt inom
den offentliga förvaltningen följs. Enligt utskottets mening saknas anled-
ning att nu göra någon annan bedömning. Motion 1994/95:K503 bör där-
för lämnas utan bifall.
Representationen i kommittéer och utredningar m.m.
Motion
I motion 1994/95:Sf636 påpekar Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) att invand-
rarna är underrepresenterade i politiken. Partierna bör ta ett större ansvar
och aktivt arbeta för att få in invandrare i politiken och i de beslutande
församlingarna. Här kan man enligt motionärerna bl.a. öka samarbetet med
och ta hjälp av invandrarorganisationer. Vidare menar motionärerna att
man alltid bör efterfråga både invandrare, unga och kvinnor till de olika
utredningar och kommittéer som tillsätts. Det är enligt motionärerna viktigt
att inse att man skall efterfråga invandrare i alla frågor, inte bara de som
berör flykting- och invandrarfrågor.
Bakgrund
Regeringen beslutade den 24 november 1994 att tillsätta en kommitté med
uppgift att göra en översyn av invandrarpolitiken. I direktiven för kommit-
téns arbete (dir. 1994:130) anges vad gäller invandrarpolitiken i dag att
den innefattar de åtgärder som vidtas för att underlätta invandrarnas integ-
ration i det svenska samhället. Målet för den svenska politiken är jämlik-
het, valfrihet och samverkan. Genom 1986 års invandrarpolitiska beslut
fastställdes dessutom i praktiken som ytterligare mål för invandrarpolitiken
att goda etniska relationer skall prägla vårt samhälle. Enligt direktiven
innebär jämlikhetsmålet att invandrare skall ha samma möjligheter, rättig-
heter och skyldigheter som befolkningen i övrigt. Genom valfrihetsmålet
markerades invandrares rätt att ge uttryck för en egen språklig och kulturell
identitet. Med samverkansmålet ville riksdagen markera nödvändigheten
av ömsesidig tolerans och samverkan mellan majoritetsbefolkningen och
invandrarna.
I direktiven konstateras att den svenska invandrarpolitiken har ett gott
rykte internationellt och att den i vissa avseenden också kan - särskilt i
jämförelse med andra länders - betraktas som framgångsrik. Detta till trots
har invandrarnas bristande integrering i samhället blivit alltmer uppenbar. I
direktiven anges vidare att även Riksdagens revisorer i sin granskning av
invandrarpolitiken (Rapporten 1991/92:12, Invandrarpolitikens inriktning
och resultat) funnit tecken på ökande svårigheter att uppfylla de invandrar-
politiska målen. Revisorerna fann vid sin granskning att en utvärdering av
invandrarpolitiken var nödvändig.
Enligt direktiven skall kommittén bl.a. överväga hur invandrares möjlig-
heter att påverka sin egen situation och vara delaktiga i samhällets be-
slutsprocesser skall kunna ökas. Kommittén skall vidare bl.a. överväga om
och hur kulturell och etnisk mångfald i samhället kan stödjas och vilken
roll och vilket ansvar staten, gruppen, individen och de ideella organisa-
tionerna bör ha i detta arbete. En annan av kommitténs uppgifter är att
överväga hur den resurs som föreningslivet utgör bättre kan tas till vara i
flyktingmottagandet och integrationsarbetet.
För arbetet inom de statliga kommittéerna finns en särskild kommittéför-
ordning (SFS 1976:119). Enligt 2 § förordningen eftersträvas vid medde-
lande av kommittéuppdrag en i huvudsak jämn könsfördelning i enlighet
med förordningen (1984:803) om jämställdhet i statlig verksamhet.
Kommittéförordningen innehåller i övrigt inte någon bestämmelse om hur
kommittéerna bör vara sammansatta.
Riksdagen ställde sig år 1988 bakom målsättningen i propositionen om
jämställdhet inför 90-talet (prop. 1987/88:105) att kvinnorepresentationen
i statliga styrelser och kommittéer skulle öka till 30 % år 1992 och till
minst 40 % år 1995.
Av kommittéberättelsen framgår vidare att av det totala antalet ordför-
anden, ledamöter, sakkunniga, sekreterare och övriga i kommittéerna var
1002 kvinnor och 2 241 män. Andelen kvinnliga ledamöter och ordföran-
den i kommittéerna uppgick till 30, 4 %, vilket var 0,2 % lägre än året
dessförinnan. Liksom 1993 uppgick andelen kvinnliga sakkunniga till
strax under 30 %. Av ordförandena var 12,8 % kvinnor, vilket i jämförelse
med året dessförinnan utgjorde en minskning med 3,3 %. Av ledamöterna
var 37,1 % kvinnor, vilket utgjorde en ökning i förhållande till året dess-
förinnan med 1,2 procentenheter.
Civildepartementet har nyligen kommit ut med promemorian Ålderssam-
mansättningen i centrala myndigheters styrelser och i det statliga kommit-
téväsendet (Ds 1995:58). I promemorian redovisas en kartläggning av
ålderssammansättningen i centrala myndigheters styrelser och i statliga
kommittéer vid årsskiftet 1994/95. Bakgrunden till studien anges vara det
konkreta verksamhetsmål som framgår av Civildepartementets verksam-
hetsplan för 1995/96 - att öka andelen unga representanter i statliga myn-
digheter och kommittéer. Vidare anges att studien skall ses som ett led i
uppföljningsarbetet av Generationsutredningens betänkande (SOU
1994:77) Tillvarons trösklar. En utgångspunkt för arbetet har varit jäm-
ställdhetsenhetens motsvarande arbete beträffande könsfördelningen.
Vid kartläggningen konstaterades bl.a. att endast 5,3 % av ledamöterna i
statliga kommittéer var under 40 år (åldersgruppen 18-39 år utgjorde ca 30
% av befolkningen). Vidare konstaterades att endast 0,3 % av ledamöterna
i kommittéerna var under 25 år (åldersgruppen 18-24 år utgjorde ca 9 %
av befolkningen). Bland de avslutande kommentarerna i promemorian
föreslås att en redovisning av ålderssammansättningen i centrala myndig-
heters styrelser med betoning på åldersspridning skulle kunna rymmas i
regeringens årliga skrivelse om ungdomsfrågor till riksdagen. Vad gäller
kommittéerna föreslås att redovisning av ålderssammansättningen redovi-
sas tillsammans med andra kommittéuppgifter i kommittéberättelsen eller
att detta sker i ett särskilt dokument, t.ex. den nämnda ungdomsskrivelsen.
Enligt promemorian kan man också tänka sig att en redovsining sker i både
kommittéberättelsen och ungdomsskrivelsen.
Tidigare utskottsbehandling
Utskottet har vid upprepade tillfällen granskat kommittéväsendet från
jämställdhetssynpunkt. Redan 1984 framhöll utskottet att strävan att öka
kvinnornas deltagande i kommitté- och utredningsarbete måste fortsätta
(KU 1983/84:30 s. 21). I årets granskningsbetänkande (bet. 1994/95:
KU30) konstaterade utskottet att sedan våren 1994 hade andelen kvinnor i
grupperna med sakkunniga och ordförande minskat. Utskottet angav att det
är ytterst angeläget att målsättningen om en andel om 40 % kvinnor i stat-
liga kommittéer uppnås. Enligt utskottets mening behövs särskilda insatser
för att åstadkomma en kvinnlig andel ledamöter om 40 %. Till detta kom-
mer att den minskade andelen kvinnliga ordförande framstår som i hög
grad otillfredsställande och riskerar att minska kvinnornas inflytande på ett
mycket olyckligt sätt. Utskottet underströk därför vikten av att andelen
kvinnliga ledamöter ökar till 40 % och att regeringen också gör stora an-
strängningar att avsevärt öka andelen kvinnliga ordförande.
Utskottets bedömning
Utskottet konstaterar att medborgarnas engagemang är en förutsättning för
legitimiteten av ett demokratiskt styrelseskick. Enligt utskottets mening är
det därför av stor vikt att integrationen av invandrare i det svenska samhäl-
let även syftar till att underlätta deras delaktighet i samhälleliga be-
slutsprocesser. Utskottet konstaterar att denna liksom andra frågor innehål-
lande demokratiaspekter för närvarande bereds inom Invandrarpolitiska
kommitténs arbete. Med hänsyn till denna pågående beredning anser ut-
skottet att motion 1994/95:Sf636 yrkande 13 i huvudsak är tillgodosett och
motionen avstyrks därför i denna del.
Utskottet vill vidare framhålla att det är betydelsefullt att statliga kom-
mittéer och utredningar ges en så allsidig och kompetent sammansättning
som möjligt. För att erhålla en bred förankring är det således av vikt att
även invandrare och unga deltar i dessa sammanhang. Av redogörelsen i
det föregående framgår att utskottet vid upprepade tillfällen har granskat
kommittéväsendet ur jämställdhetssynpunkt. Vid årets granskning kunde
utskottet konstatera att andelen kvinnliga ledamöter inklusive ordförande i
november 1994 hade från föregående år minskat med 0,2 % till 30,4 %.
Utskottet framhöll att det var ytterst angeläget att den av riksdagen god-
kända målsättningen om en kvinnorepresentation på 40 % uppnås och att
det därför behövs särskilda insatser för att åstadkomma detta.
Utskottet utgår ifrån att det från de politiska partiernas och andra nomi-
nerande instansers sida finns ett intresse av att nominera kandidater till
kommittéer och utredningar så att dessa ges en så allsidig och kompetent
sammansättning som möjligt. Vidare förutsätter utskottet att regeringen
strävar efter att efterfråga en bred förankring och ur jämställdhetssynpunkt
acceptabel sammansättning. Något tillkännagivande med anledning av
motion 1994/95:Sf636 yrkande 14 behövs enligt utskottets mening därför
inte.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande det offentliga regelverket
att riksdagen avslår motion 1994/95:K501,
2. beträffande lag om orimliga konsekvenser av lagtillämp-
ning
att riksdagen avslår motion 1994/95:K223,
3. beträffande språket i lagar m.m.
att riksdagen avslår motion 1994/95:K222,
4. beträffande könsneutralitet i offentliga dokument
att riksdagen avslår motion 1994/95:K503,
5. beträffande invandrare i politiken
att riksdagen avslår motion 1994/95:Sf636 yrkande 13,
6. beträffande representationen i kommittéer och utredning-
ar
att riksdagen avslår motion 1994/95:Sf636 yrkande 14.
res. (mp)
Stockholm den 26 oktober 1995
På konstitutionsutskottets vägnar
Kurt Ove Johansson
I beslutet har deltagit: Kurt Ove Johansson (s), Catarina Rönnung (s),
Anders Björck (m), Ingvar Johnsson (s), Widar Andersson (s), Birger
Hagård (m), Tone Tingsgård (s), Birgitta Hambraeus (c), Björn von Sydow
(s), Jerry Martinger (m), Barbro Hietala Nordlund (s), Kenneth Kvist (v),
Pär-Axel Sahlberg (s), Håkan Holmberg (fp), Nils Fredrik Aurelius (m),
Lars Leijonborg (fp) och Elisa Abascal Reyes (mp).
Reservation
Representationen i kommittéer och utredningar (mom. 6)
Elisa Abascal Reyes (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 17 börjar med "Utskottet
vill" och på s. 18 slutar med "därför inte" bort ha följande lydelse:
Utskottet vill vidare framhålla att det är betydelsefullt att statliga kommit-
téer och utredningar ges en så allsidig och kompetent sammansättning som
möjligt. Vad gäller representationen av kvinnor framgår av redogörelsen i
det föregående att det finns fastlagda riktlinjer. Utskottet har vidare vid
upprepade tillfällen granskat kommittéväsendet ur jämställdhetssynpunkt.
Enligt utskottets mening kan man utgå ifrån att det hos såväl nominerande
instanser som hos regeringen finns en strävan att uppnå den fastlagda
målsättningen för kvinnorepresentationen. Däremot vill utskottet framhålla
att det ur demokratisynpunkt är mycket betänkligt att man fortfarande kan
konstatera en underrepresentation av invandrare i kommittéer och utred-
ningar. Enligt utskottets mening finns ett behov av att fastställa riktlinjer
för nomineringsförfarandet även i detta avseende. Utskottet anser därför
att riksdagen med anledning av motion 1994/95:Sf636 yrkande 14 som sin
mening bör ge regeringen till känna vad utskottet anfört.
dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande lydelse:
6. beträffande representationen i kommittéer och utredningar
att riksdagen med anledning av motion 1994/95:Sf636 yrkan-
de 14 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört.