I detta betänkande behandlar utskottet Riksdagens revisorers förslag
1994/95:RR13 angående den svenska kriminalvården. Revisorernas för-
slag innebär bl.a. att ett utredningsarbete bör inledas som syftar till regler
som gör det möjligt att minska användningen av korta fängelsestraff och
att åtgärder vidtas för att förbättra innehållet i frivården. I betänkandet
redovisar utskottet i korthet även förslag från Straffsystemkommittén och
Riksrevisionsverket (RRV). Utskottet tillstyrker på det sättet bifall till
revisorernas förslag att utskottet, utan att ta ställning till detaljfrågor i
förslaget, framhåller att det fortsatta reformarbetet på straffrättens område
bör ske mot bakgrund av de grundtankar som bär upp inte bara revisorer-
nas utan även Straffsystemkommitténs och RRV:s förslag samt utskottets
egna ställningstaganden i aktuella frågor. Utskottet avstyrker bifall till en
motion i vilken yrkas att revisorernas förslag avslås i avvaktan på resultatet
av Straffsystemkommitténs arbete. Till betänkandet har fogats en reserva-
tion (m).
Riksdagens revisorers förslag
I förslag 1994/95:RR13 hemställer Riksdagens revisorer att riksdagen ger
regeringen till känna vad revisorerna har anfört rörande
1. minskad användning av korta fängelsestraff,
2. lokalanstalternas framtida användning,
3. samhällstjänst som självständig påföljd,
4. innehållet i frivården,
5. ökade resurser för omedelbart omhändertagande av klienter vid villkor-
lig frigivning m.m.,
6. frivårdens uppföljningsverksamhet och
7. frivårdens arbetsrutiner.
Förslagets huvudsakliga innehåll
Revisorernas förslag innebär sammanfattningsvis att ett utredningsarbete
bör inledas som siktar till regler som gör det möjligt att minska använd-
ningen av korta fängelsestraff bl.a. genom att samhällstjänst görs till en
självständig påföljd, att lokalanstalternas framtida användning övervägs
samt att åtgärder vidtas för att förbättra innehållet i frivården genom ökade
resurser, bättre uppföljning och nya arbetsrutiner.
Motionen
1995/96:Ju1 av Gun Hellsvik m.fl. (m) vari yrkas att riksdagen avslår
Riksdagens revisorers förslag i enlighet med vad som anförs i motionen.
Utskottet
Revisorernas förslag m.m.
Efter förslag från utskottet har Riksdagens revisorer granskat den svenska
kriminalvården. Granskningen, som resulterade i rapporten (1994/95:3)
Den svenska kriminalvården, har också omfattat kriminalvård i anstalt men
har haft tyngdpunkten lagd på kriminalvård i frihet. När det gäller frivår-
den har revisorerna haft ambitionen att förhållandevis detaljerat kartlägga
och beskriva mål, arbetsuppgifter och arbetsformer. I fråga om kriminal-
vård i anstalt har granskningen haft en mera övergripande inriktning. Revi-
sorerna har främst behandlat frågor som inte tagits upp av Fängelseutred-
ningen (SOU 1993:76 och SOU 1994:5). Det gäller exempelvis behand-
lingsklimat, relationer mellan intagna och personal samt vårdformens
rehabiliteringsförutsättningar. Genom att studera såväl frivård som krimi-
nalvård i anstalt anser sig revisorerna ha fått underlag för att även diskute-
ra straffsystemet som helhet. Granskningsrapporten har remissbehandlats.
Revisorerna lägger i detta ärende på basis av rapporten och remissyttran-
dena fram sina förslag angående den svenska kriminalvården.
Revisorerna framhåller i rapporten att framtidens påföljdssystem måste
ha ett ökat inslag av "morötter och piskor". Det skall enligt revisorernas
uppfattning på många olika sätt löna sig att bryta med sin egen kriminali-
tet, och det skall på motsvarande sätt kosta betydligt mer att inte göra det.
För den som vill åstadkomma en förändring av sitt eget leverne skall sam-
hället skapa goda förutsättningar, vilket enligt revisorernas uppfattning
inte bara är humant utan också god hushållning med ekonomiska resurser.
För den som inte vill bryta den kriminella karriären skall alternativet precis
som i dag vara förvaring under humana och socialt acceptabla former.
Minskad användning av korta fängelsestraff
Revisorerna konstaterar i rapporten (s. 83 f) att fängelse i allmänhet måste
betraktas som en dålig plats för rehabilitering och att det därför egentligen
bara finns två motiv för att behålla fängelsestraffet, nämligen samhällets
behov av skydd samt intresset av avskräckning, dvs. straffets allmänpre-
ventiva effekt.
Samhället måste, anför revisorerna, skydda sig mot människor som ge-
nom sina gärningar visar ett uppenbart förakt för andra människors integri-
tet, hälsa och egendom. Detta skyddsbehov gäller enligt revisorernas upp-
fattning dock främst ett förhållandevis begränsat antal kriminalvårdsklien-
ter, nämligen dem med långa strafftider. Av revisorernas rapport framgår
att av de sammanlagt 14 321 fängelsedömda som intogs i anstalt år 1993
hade drygt 69 % strafftider om högst sex månader och nästan 86 % straff-
tider om högst ett år. Bara 14 % av klienterna hade alltså längre strafftider
än ett år. Vid landets lokalanstalter är den genomsnittliga strafftiden inte
längre än ca tre månader.
Revisorerna konstaterar att korttidsstraffen i och för sig något bidrar till
samhällsskyddet genom att klienterna i vart fall under verkställigheten
förhindras att begå brott och att det också kan ha en viss betydelse för
samhällsskyddet efter verkställigheten att internerna under anstaltsvistelsen
får vila upp sig och åtminstone tillfälligt kommer ifrån sitt missbruk. Revi-
sorernas slutsats blir emellertid att skyddsaspekten endast i mycket begrän-
sad mening kan sägas vara relevant när det gäller de korttidsdömda.
Det allmänpreventiva motivet väger enligt revisorernas mening betydligt
tyngre. Hotet om ett fängelsestraff kan sannolikt få många "hederliga"
människor att avstå från vissa kriminaliserade handlingar. Revisorerna
understryker emellertid att fängelsestraff normalt bara skrämmer dem som
inte är etablerade i kriminalitet. För de sistnämnda utgör ett fängelsestraff
endast ett tillfälligt avbrott i det vanliga livet.
Revisorerna bedömer att icke frihetsberövande påföljder, om de utfor-
mas rätt, kan ha en starkare rehabiliteringseffekt än fängelsestraffet och
samtidigt en lika stor avskräckande effekt. De korta fängelsestraffen bör i
konsekvens härmed enligt revisorerna så långt det är möjligt ersättas av
frivårdspåföljder. Då kan man lättare uppnå eftersträvade syften och undgå
oönskade följder i form av bl.a. höga kostnader och nedbrytande effekter.
Samma resonemang kan, menar revisorerna, inte tillämpas för de långa
fängelsestraffen, eftersom säkerhetsaspekterna där har en helt annan tyngd.
Sammanfattningsvis talar enligt revisorernas uppfattning många skäl för en
minskad tillämpning av korta fängelsestraff, en motsvarande ökad tillämp-
ning av skyddstillsynspåföljden och ett ökat mått av innehåll i frivården.
Revisorerna föreslår mot bakgrund av det anförda att det fortsatta re-
formarbetet på straffrättens område inriktas mot minskad användning av
korta fängelsestraff och ökad användning av icke frihetsberövande påfölj-
der.
Lokalanstalternas framtida användning
Om straffsystemet reformeras i den riktning som revisorerna förordar,
aktualiseras frågan om de nuvarande lokalanstalternas framtida funktion.
Ett alternativ är nedläggning av de lokalanstalter som inte längre behövs.
En sådan åtgärd borde enligt revisorerna öka utrymmet för en ekonomisk
upprustning av frivården eftersom dygnskostnaden per klient enligt reviso-
rernas beräkningar är mellan 11 och 13 gånger högre vid lokalanstalter än
inom frivården. - Av kriminalvårdens officiella statistik för budgetåret
1993/94 framgår att den genomsnittliga dygnskostnaden per klient inom
frivården under detta budgetår var 95 kr medan motsvarande kostnad vid
de slutna lokalanstalterna var 1 369 kr och vid de öppna lokalanstalterna
929 kr. Revisorerna anför att det innehållsmässiga utbytet av kriminalvård-
en skulle kunna ökas väsentligt genom en sådan resursomfördelning till
frivården.
En minskning av antalet korta fängelsestraff ger enligt revisorerna också
helt nya möjligheter att differentiera de intagna. Flera lokalanstalter skulle
kunna omvandlas till anstalter motsvarande de nuvarande riksanstalterna
och användas för olika klientkategorier. En viktig differentieringsgrund är
enligt revisorernas mening graden av motivation hos klienterna. Klienter
som är starkt motiverade att upphöra med kriminalitet bör inte placeras
tillsammans med dem som inte avser att avbryta sin kriminalitet. Andra
anstalter kan, i linje med vad som f.n. gäller anstalten Österåker, ge plats
för välmotiverade narkotikamissbrukare. Några fängelser skulle, menar
revisorerna, kunna utnyttjas för sexualbrottslingar. I takt med den ökande
rasismen borde också övervägas om vissa anstalter kan utnyttjas för diffe-
rentiering efter etnisk tillhörighet av hänsyn till olika minoriteters säkerhet
och andra grundläggande intressen. Det kan också enligt revisorernas
mening bli aktuellt att inrätta särskilda anstalter för ekonomiska brottsling-
ar och för klienter tillhörande den organiserade brottsligheten.
En tredje möjlighet som diskuteras av revisorerna är att föra över loka-
lanstalter till frivården och ombilda dem till behandlingshem för kriminella
med missbruksproblem. Vid sådana hem skulle frivården kunna erbjuda
samma behandling som nu oftast får köpas upp till höga priser på den
öppna vårdmarknaden. Vården vid dessa behandlingsanstalter skulle själv-
fallet bygga på frivillighet. Endast personer som var motiverade att sluta
med missbruk och kriminalitet skulle tas emot. Kraven på klienterna skulle
enligt revisorerna kunna vara ungefär desamma som de som ställs på klien-
terna vid Österåkeranstaltens narkotikaprojekt.
Revisorerna uttalar avslutningsvis att frågan om hur man skall förfara
med lokalanstalterna om antalet korta fängelsestraff minskas är kontrover-
siell, och att frågan förtjänar en mera ingående behandling. Revisorerna
förutsätter dock att en betydande del av de resurser som skulle frigöras om
revisorernas förslag om en minskad användning av korta fängelsestraff
genomförs kommer frivården till del och att behovet av ökad differentie-
ring av anstaltsklientelet beaktas i det sammanhanget.
Samhällstjänst som självständig påföljd
Samhällstjänst innebär att rätten i brottmål får döma till skyddstillsyn med
föreskrift att den dömde skall utföra oavlönat arbete enligt en arbetsplan i
en omfattning - mellan 40 och 200 timmar - som bestäms i domen. En
förutsättning för en sådan dom är att den tilltalade har förklarat sig villig
att följa föreskriften. Vidare måste föreskriften bedömas vara av avgörande
betydelse för att döma till skyddstillsyn i stället för till fängelse. Domsto-
len skall i domen ange hur långt straff som skulle ha dömts ut om fängelse
i stället skulle ha valts som påföljd. Om den dömde inte fullgör sina skyl-
digheter enligt föreskriften får påföljden undanröjas och ersättas med ett
fängelsestraff. Samhällstjänst skall sålunda ersätta kortare fängelsestraff,
och den är avsedd för i första hand yngre brottslingar utan allvarliga miss-
bruksproblem. Kopplingen av samhällstjänsten till skyddstillsynspåföljden
innebär att den tilltalade, för att komma i fråga för samhällstjänst, måste
uppfylla de krav som ställs för att få skyddstillsyn. Detta innebär bl.a. att
det måste finnas ett övervakningsbehov, vilket i sin tur innebär att en per-
son som i övrigt lever under ordnade förhållanden knappast kan dömas till
samhällstjänst.
Enligt revisorernas uppfattning har kravet på övervakningsbehov fått till
följd att samhällstjänst inte har kunnat utdömas i alla fall där en sådan
påföljd hade varit önskvärd. Revisorerna anser, bl.a. mot denna bakgrund,
att möjligheterna att permanenta samhällstjänsten som en självständig
påföljd i påföljdssystemet bör klarläggas. Frågan bör enligt revisorernas
mening tillmätas stor vikt vid beredningen av Straffsystemkommitténs
förslag.
Innehållet i frivården
Revisorerna bedömer, som också nämnts i det föregående, att icke frihets-
berövande påföljder, om de utformas rätt, kan ha en starkare rehabilite-
ringseffekt än fängelsestraffet och samtidigt en lika stor avskräckande
effekt. Revisorerna anser att frivården snarast måste få möjlighet att spela
den viktiga roll som statsmakterna genom upprepade uttalanden tilldelat
den.
Problemet med frivården är enligt revisorerna bristen på innehåll. Över-
vakningen är i huvudsak individuell, och den tar sig, menar revisorerna,
uttryck i mer eller mindre frekventa samtal med klienten vid besök eller
per telefon. För många klienter är detta hela innebörden av övervakningen.
Revisorerna framhåller att detta är viktigt men att det är långt ifrån till-
räckligt. Enligt revisorernas mening måste övervakningen bli betydligt mer
påtaglig och kräva betydligt större aktivitet från klientens sida av två skäl.
Det ena är att frivårdens möjligheter till påverkan och förändring bättre
måste tas till vara. Det andra skälet har att göra med påföljdens trovärdig-
het. Frivården måste i allmänhetens ögon, understryker revisorerna, fram-
stå som något betydligt mer påtagligt och krävande för klienterna än i dag.
Revisorernas i rapporten redovisade tidsstudie (s. 77 f) visar att endast ca
8 % av frivårdsinspektörernas arbetstid upptas av övervakning i de struktu-
rerade formerna kontraktsvård, samhällstjänst och programverksamhet.
Till mer traditionell - och alltså mer kravlös - övervakning anslås nästan
tre gånger så mycket tid. Enligt revisorernas mening måste frivården in-
tensifiera arbetet på att öka andelen strukturerad övervakning.
Ökade resurser för omedelbart omhändertagande av klienter vid
villkorlig frigivning m.m.
Revisorerna föreslår att frivården bör lägga ner ökade resurser på att genast
vid frigivningen ta hand om klienter som skall stå under övervakning och
också bistå dem med den hjälp de behöver under den första tiden i frihet.
Revisorerna anser att samarbetet mellan frivård och anstalt kan bli bättre;
bl.a. måste ansvarsfördelningen och samarbetet mellan de två verksamhe-
terna klaras ut så att frigivna inte återfaller i brott därför att de inte fått
nödvändigt stöd i omedelbart samband med frigivningen. Revisorerna
framhåller att det är en viktig uppgift för Kriminalvårdsstyrelsen att på
olika sätt verka för ett fungerande samarbete mellan styrelsens skilda an-
svarsområden.
Frivårdens uppföljningsverksamhet
Revisorerna konstaterar att uppföljning och utvärdering är av fundamental
betydelse i ett system med resultatstyrning. Svårigheterna att utföra veten-
skapligt oantastliga utvärderingar av kriminalvård får enligt revisorernas
mening inte lägga hinder i vägen för fortsatta ansträngningar att mäta
resultatet av olika kriminalvårdsinsatser. Även uppföljningar av enklare
slag kan vara av stort värde. Revisorerna menar i detta sammanhang att
varje frivårdsmyndighet bör följa upp sina klienter även sedan de lämnat
frivården. Så kan t.ex. ske genom att myndigheten beställer utdrag ur kri-
minalvårdsregistret för de närmaste åren efter utskrivningen. Härigenom
kan myndigheten få besked om vilka klienter som har återfallit i brott som
föranlett kriminalvårdspåföljd respektive vilka som klarat sig från återfall.
Sådana uppgifter kan inte användas som bevis för effekter av olika åtgär-
der, men de kan enligt revisorerna ge underlag för interna diskussioner om
goda respektive mindre lämpliga metoder i klientarbetet.
Revisorerna föreslår att frivårdsmyndigheterna ges i uppdrag att utveckla
sin uppföljningsverksamhet.
Frivårdens arbetsrutiner
I anslutning till sina förslag rörande frivårdens uppföljningsverksamhet
förordar revisorerna också ökade uppföljningsinsatser på ett mera konkret
och praktiskt plan.
Frivårdsmyndigheterna bör enligt revisorerna se över sina arbetsrutiner
så att frivårdsinspektörerna och övrig operativ personal så ostört som
möjligt får ägna sig åt klientarbetet och så långt det är möjligt befrias från
uppgifter av administrativt slag. Revisorerna föreslår sålunda att frivården
ser över sina arbetsrutiner så att den administrativa belastningen på fri-
vårdsinspektörerna minskar och utrymmet för klientarbetet ökar.
Övriga utredningar
Straffsystemkommitténs förslag
Straffsystemkommittén (dir. 1992:47) har i sitt betänkande (SOU 1995:91)
gjort en genomgripande översyn av BrB:s påföljdssystem. Kommittén har i
sina förslag tagit avstånd från den behandlingstanke och det prognostän-
kande som tidigare präglade detta system. Kommittén har ansett det vara
ett övergripande mål att se till att påföljdssystemet tillgodoser de krav på
proportionalitet, rättvisa, klarhet, förutsebarhet och konsekvens som måste
ställas samt att det präglas av humanitet. En utgångspunkt har varit att
fortsätta på den väg som stakades ut genom 1989 års påföljdsbestämnings-
reform (prop. 1987/88:120, JuU 1987/88:45, rskr. 404, SFS 1988:942)
Kommitténs förslag vilar bl.a. på tanken att användningen av fängelse-
straff skall minskas och alternativen till fängelse användas i större ut-
sträckning. Kommittén uttalar (s. 14) att fängelse är ett straff som allmänt
sett har negativa effekter på den som drabbas av det. Inlåsningen innebär
att den dömde isoleras, anstaltsanpassas och många gånger får svårt att
återgå till ett normalt samhällsliv. Fängelse är också från samhällsekono-
misk synpunkt mycket dyrt. För användning av fängelse anförs ofta all-
mänpreventiva skäl eller inkapaciteringsskäl. Det finns dock inga belägg
för att fängelse generellt sett skulle ha bättre allmänpreventiva verkningar
än andra straff. Undersökningsresultat visar också att inkapaciteringseffek-
terna av fängelse är blygsamma. Det krävs enligt kommittén en avsevärd
ökning av fängelseanvändningen om man skall nå annat än marginella
resultat.
En förutsättning för att det skall vara möjligt att nedbringa antalet fäng-
elsestraff är enligt kommittén att det finns bärkraftiga alternativ till fängel
se. Kommitténs förslag innebär att straffsystemet liksom nu bör erbjuda
domstolarna möjligheter att döma till straff i frihet som innebär att den
dömde underkastas kontroller och straff som saknar detta inslag. Vidare
föreslås att samhällstjänst och elektronisk övervakning införs som själv-
ständiga straff i det ordinarie straffsystemet. Också kontraktsvård föreslås
bli utformad som ett självständigt straff. Genom de olika alternativen till
fängelse kan enligt kommitténs uppfattning reaktioner åstadkommas som
såväl allmänheten som de dömda kan uppfatta som så ingripande att de
kan jämföras med även en längre tids fängelsestraff. Samtidigt blir
straffsystemet humanare och betydande samhällsekonomiska besparingar
kan göras.
Kommittén föreslår att i straffsystemet skall ingå de självständiga straff-
en böter, prövotidsstraff, övervakningsstraff, samhällstjänst, fängelse och
kontraktsvård. Intensivövervakning med elektroniska hjälpmedel föreslås
bli en form av fängelse. När rätten dömer till fängelse föreslås att den skall
bestämma om straffet skall verkställas genom elektronisk övervakning
eller i anstalt. Prövotidsstraff och övervakningsstraff svarar mot de nuva-
rande påföljderna villkorlig dom respektive skyddstillsyn. Kontraktsvård
föreslås utgöra ett alternativ till dels samhällstjänst, dels någon av de två
formerna av fängelse. Domstolen skall, om den tilltalade samtycker därtill,
välja kontraktsvård om missbruk av beroendeframkallande medel eller
något annat särskilt förhållande föreligger som påkallar vård eller annan
behandling och som har bidragit till att brottet har begåtts.
När det gäller tillämpningsområdet för de olika straffen anser kommittén
att böter bör ha en viktig position i straffsystemet och tillämpas i stor ut-
sträckning. Är böter inte ett tillräckligt ingripande straff skall i första han
prövotidsstraff eller övervakningsstraff väljas.
Kommittén framhåller att dessa straff dock inte alltid kan anses tillräck-
ligt ingripande. För närvarande råder en presumtion för fängelse, om
straffvärdet uppgår till fängelse i ett år eller mer. Är straffvärdet lägre har
en icke frihetsberövande påföljd företräde. Kommittén har bedömt att
ettårsgränsen bör finnas kvar. Kommittén föreslår alltså att fängelse bör
dömas ut om straffvärdet är ett år eller mer.
Kommittén konstaterar att det har riktats kritik mot att ettårsgränsen
skapar en tröskel som kan ge otillfredsställande resultat. Den som begått
ett brott vilket bedöms ha ett straffvärde på t.ex. fängelse i tio månader kan
sålunda få villkorlig dom medan ett bara något högre straffvärde medför
ett fängelsestraff på ett år. För att mildra denna tröskeleffekt föreslår
kommittén att samhällstjänst skall fogas in som ett steg mellan å ena sidan
prövotidsstraff och övervakningsstraff och, å andra sidan, fängelse. Är
straffvärdet högre än fängelse i åtta månader men lägre än ett år bör enligt
förslaget samhällstjänst ha företräde vid straffvalet. Den övre gränsen för
prövotidsstraff och övervakningsstraff kommer alltså normalt att gå vid ett
straffvärde motsvarande åtta månaders fängelse.
Avgörande för valet mellan prövotidsstraff och övervakningsstraff blir
enligt förslaget om den tilltalade tidigare har gjort sig skyldig till brott.
Brottets art kan enligt nuvarande ordning medföra att den tilltalade döms
till fängelse trots att varken brottets straffvärde eller den tilltalades tidig
brottslighet motiverar ett sådant straff. Straffbestämmelser vid vilkas till-
lämpning domstolarna i dag åberopar brottets art vid påföljdsbestämningen
är t.ex. grovt rattfylleri, våld eller hot mot tjänsteman, narkotikabrott samt
oprovocerad gatumisshandel. I dessa fall skall domstolen enligt kommitté-
förslaget, med hänvisning till brottets karaktär, normalt döma till fängelse
genom elektronisk övervakning. Detta straff föreslås således att få ett stort
tillämpningsområde vid s.k. artbrottslighet.
Det grundläggande innehållet i motsvarigheten till skyddstillsyn - över-
vakningsstraff - föreslås även i fortsättningen vara övervakning. Denna
skall fortgå under hela den ettåriga verkställighetstiden. Som en ytterligare
åtgärd för att öka tydligheten och ge övervakningsstraffet ett strukturerat
grundinnehåll föreslår kommittén att deltagande i påverkansprogram skall
vara obligatoriskt. Sådana påverkansprogram kan rikta sig mot dem som
döms för trafiknykterhetsbrott, våldsbrott eller sexualbrott. En annan mål-
grupp kan vara narkotikamissbrukare. Påverkansprogrammen kan emeller-
tid också ha ett mer generellt innehåll. I övrigt innebär kommittéförslaget
att övervakningsstraffets innehåll i huvudsak skall vara oförändrat.
Samhällstjänst föreslås, liksom för närvarande, innebära att den dömde
åläggs att utföra oavlönat arbete. Verkställigheten i övrigt skall i princip
vara densamma som vid övervakningsstraff. Den som döms till samhälls-
tjänst föreslås kunna åläggas att utföra oavlönat arbete i lägst 40 och högst
240 timmar. Domstolen skall enligt förslaget ange ett alternativt fängelse-
straff när den dömer till samhällstjänst. En månads alternativstraff skall
motsvara 40 timmar samhällstjänst och varje ytterligare månad ett tillägg
med 20 timmar. En samhällstjänstplats behöver enligt förslaget inte vara
ordnad redan när domstolen dömer till samhällstjänst. I stället blir det en
uppgift för den myndighet som ansvarar för övervakningen att efter domen
bestämma var samhällstjänsten skall utföras. Det vidgade tillämpningsom-
rådet för samhällstjänst leder enligt kommittén till ett ökat platsbehov. Det
arbete som skall utföras under samhällstjänsten skall normalt inte hämtas
från den reguljära arbetsmarknaden utan utgöras av arbetsuppgifter som
tillhandahålls av ideella föreningar m.m. Detta bör enligt kommittén även
fortsättningsvis vara det normala men också arbetsuppgifter som tillhanda-
hålls från offentlig verksamhet skall kunna komma i fråga.
Kontraktsvård föreslås, som nämnts, utgöra ett självständigt straff och
skall tillgripas när rätten annars skulle ha dömt till samhällstjänst eller til
någon av de två formerna av fängelse. Det alternativa fängelsestraffets
längd skall alltid anges. Ett problem som kommittén pekar på i samman-
hanget är finansieringen av kontraktsvården. Kommittén föreslår att finan-
sieringen inte får utgöra ett hinder för domstolen att döma till kontrakts-
vård.
Reglerna för villkorlig frigivning har särskilt under de senaste årtionde-
na varit föremål för åtskilliga förändringar. Kommitténs uppdrag har varit
att från grunden pröva om systemet med villkorlig frigivning skall behållas
och hur det i så fall skall vara utformat. Tanken är att man skall kunna
finna en varaktig lösning, så att frågan om den villkorliga frigivningen
under en längre tid skall kunna avföras från den straffrättspolitiska dag-
ordningen.
Kommittén föreslår att villkorlig frigivning skall kunna ske tidigast när
två tredjedelar av strafftiden har avtjänats oavsett längden på det utdömda
fängelsestraffet. Den tid som minst måste avtjänas i anstalt innan villkorlig
frigivning får ske skall enligt förslaget vara 20 dagar i stället för nuvarande
två månader. Samtidigt föreslår kommittén att allmänna fängelseminimum
höjs från 14 dagar till en månad. Härigenom kommer i princip alla som
döms till fängelse att vara aktuella för villkorlig frigivning.
I fråga om reaktionerna vid misskötsamhet föreslår kommittén två änd-
ringar. Den längsta tid som vid ett tillfälle skall kunna förklaras förverkad
på grund av misskötsamhet under prövotiden föreslås sänkt från en månad
till 15 dagar. Vidare föreslås att möjligheten att förklara villkorligt medgi-
ven frihet förverkad på grund av brott skall stå öppen om den frigivne
häktas eller får del av åtal under prövotiden eller, vilket innebär en ut-
vidgning, inom ett år från prövotidens utgång.
Kommittén anser det också angeläget att en ordning införs som innebär
att den sista delen av ett fängelsestraff avtjänas utanför anstalten genom
elektronisk övervakning (s.k. back door-system). Kommittén lägger emel-
lertid inte fram något konkret förslag härom. De personer som skulle om-
fattas av en sådan ordning kan enligt kommittén nämligen förväntas ge
upphov till annorlunda krav på verkställighetens utformning än de som
man stött på under den nuvarande försöksverksamheten. Kommittén före-
slår att det bör inledas en försöksverksamhet med "back door". Försöket
skulle enligt kommittén kunna läggas upp på det viset att den som varit
skötsam och avtjänat en viss minsta del av strafftiden, skulle kunna få
lämna anstalten för att avtjäna återstående del fram till frigivningstidpunk-
ten under elektronisk övervakning.
Riksrevisionsverkets förslag
Riksrevisionsverket (RRV) har inom ramen för sin effektivitetsrevision
granskat frivården. Resultatet av granskningen har presenterats i frivårds-
rapporten (RRV 1995:36). RRV har undersökt vilka faktorer som påverkar
utvecklingen av antalet frivårdspåföljder och vilka åtgärder som kan vidtas
för att nå en ökning av andelen frivårdspåföljder på fängelsestraffens
bekostnad.
RRV föreslår bl.a. att skyddstillsynspåföljden utvecklas och ges en fas-
tare form och ett tydligare innehåll, bl.a. att verksamheten med olika på-
verkansprogram prioriteras och att lekmannaverksamheten ses över och
utökas samt att det skapas former för återkoppling av frivårdens resultat
till domstolarna.
Vidare framhåller RRV vikten av att det från central och regional nivå
inom kriminalvården formuleras krav på frivårdsmyndigheterna rörande
återkommande träffar med tingsrätterna beträffande såväl frekvens som
innehåll och att det utformas en gemensam policy för när frivården skall
reagera mot misskötsamhet.
RRV föreslår också att samhällstjänsten reformeras, bl.a. så att kravet på
övervakningsbehov för att samhällstjänst skall kunna komma i fråga över-
ges, att arbetsplatserna skall kunna hämtas inte bara från den ideella sek-
torn utan från ett större område och att påföljden permanentas.
Slutligen föreslår RRV att ansvaret för frigivningsförberedelserna inför
villkorlig frigivning bör tas över av lokalanstalterna och att frivården inte
bör ha så mycket direktkontakt med intagna utan mera fungera som hand-
ledare för kontaktpersonerna på anstalterna.
Utskottets överväganden
I motion Ju1 (m) yrkas att Riksdagens revisorers förslag avslås i avvaktan
på resultatet av Straffsystemkommitténs arbete.
Utskottet vill redan inledningsvis slå fast att utskottet ställer sig positivt
till Riksdagens revisorers förslag.
I samband med den årliga behandlingen av kriminalvårdsbudgeten ( se
t.ex. 1992/93:JuU25, 1993/94:JuU17 och 1994/95:JuU16), men ofta också
i andra sammanhang (se t.ex. 1993/94:JuU28), har utskottet konsekvent
klargjort sin positiva inställning till en minskad användning av anstaltsbe-
handling samt till utveckling och ökad användning av alternativa icke
frihetsberövande påföljder. Utskottet har därjämte välkomnat olika initiativ
syftande till ett bättre innehåll i frivårdspåföljderna liksom ökade insatser
inom frivården i övrigt. Utskottet har också vid upprepade tillfällen un-
derstrukit vikten av differentiering inom anstaltsvården.
Utskottet konstaterar att revisorernas förslag ligger väl i linje med såväl
Straffsystemkommitténs och RRV:s förslag som med utskottets egna
ståndpunkter i motsvarande frågor.
När det gäller lokalanstalternas framtida användning diskuterar reviso-
rerna bl.a. möjligheten att föra över anstalter till frivården och ombilda
dem till behandlingshem för kriminella med missbruksproblem. Detta
skulle enligt utskottets mening kunna komma i konflikt med den s.k. nor-
maliseringsprincipen, vilken i korthet innebär att kriminalvården inte skall
fullgöra uppgifter som ankommer på annan huvudman. Utskottet vill i
detta sammanhang upprepa att normaliseringsprincipen enligt utskottets
mening bör gälla även i fortsättningen.
Utskottet anser emellertid att det vore förhastat att i det rådande bered-
ningsläget med flera aktuella utredningar ta ställning till detaljfrågor i
revisorernas förslag. Utskottet nöjer sig med att här uttala att det fortsatta
reformarbetet på straffrättens område bör ske mot bakgrund av de grund-
tankar som bär upp inte bara revisorernas utan även Straffsystemkommit-
téns och RRV:s förslag samt utskottets egna ställningstaganden. Med vad
utskottet här uttalat tillstyrker utskottet att riksdagen ger regeringen till
känna vad Riksdagens revisorer har anfört om den svenska kriminalvår-
den.
Av utskottets nu redovisade ställningstagande följer att utskottet avstyr-
ker bifall till motion Ju1.
Hemställan
beträffande den svenska kriminalvården
att riksdagen med bifall till Riksdagens revisorers förslag
1995/96:RR13 och med avslag på motion 1995/96:Ju1 ger rege-
ringen till känna vad revisorerna anfört.
res. (m)
Stockholm den 7 november 1995
På justitieutskottets vägnar
Gun Hellsvik
I beslutet har deltagit: Gun Hellsvik (m), Lars-Erik Lövdén (s), Birthe
Sörestedt (s), Göran Magnusson (s), Sigrid Bolkéus (s), Göthe Knutson
(m), Märta Johansson (s), Margareta Sandgren (s), Siw Persson (fp), Ann-
Marie Fagerström (s), Alice Åström (v), Pär Nuder (s), Maud Ekendahl
(m), Kia Andreasson (mp), Rolf Åbjörnsson (kds), Jeppe Johnsson (m)
och Görel Thurdin (c).
Reservation
Den svenska kriminalvården
Gun Hellsvik, Göthe Knutson, Maud Ekendahl och Jeppe Johnsson (alla
m) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 11 som börjar med "Utskottet
vill" och slutar med "motion Ju1" bort ha följande lydelse:
Som framgått i detta betänkande behandlar revisorerna i stort frågor som
också tas upp i Straffsystemkommitténs betänkande; det senare omfattar
dock ytterligare ett antal för straffsystemet väsentliga frågor, bl.a. om
påföljdernas utformning och innehåll. Beredning av betänkandet pågår.
Utskottet anser för sin del, i likhet med motionärerna, att ställningstagan-
den i hithörande frågor bör ske först när det pågående arbetet avslutats.
Utskottet avstyrker bifall till revisorernas förslag och tillstyrker alltså bif
till motion Ju1.
dels att utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
beträffande den svenska kriminalvården
att riksdagen med bifall till Riksdagens revisorers förslag 1995/96:RR13
och med avslag på motion 1995/96:Ju1 ger regeringen till känna vad revi-
sorerna anfört.