Justitieutskottets betänkande
1995/96:JUU14

Vissa straffrättsliga frågor

Innehåll

1995/96
JuU14

Sammanfattning

I  detta  betänkande behandlar utskottet
olika  straffrättsliga frågor som väckts
under den allmänna motionstiden år 1995.
Motionerna  gäller åtgärder  till  skydd
för    målsägande   och   vittnen   samt
bestämmelserna   om   brottslighet   med
vapen, egenmäktighet med barn, utlämning
av   film   och   videogram,   rasistisk
brottslighet,   vissa   frågor   rörande
ordning    och   säkerhet   och    vissa
påföljdsfrågor.
Utskottet avstyrker samtliga motioner.
Till    betänkandet   har   fogats    9
reservationer.

Motionerna

1994/95:Ju208 av Rune Backlund (c)  vari
yrkas  att riksdagen som sin mening  ger
regeringen  till känna  vad  i  motionen
anförts   om   att  införa  obligatorisk
samhällstjänst som en del i straffsatsen
för  brott  där  det finns bakomliggande
främlings- och invandrarfientliga motiv.


1994/95:Ju217  av  Karl-Göran  Biörsmark
och  Elver  Jonsson (fp) vari yrkas  att
riksdagen  som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om att
förbud  mot  att bära mask för  ansiktet
vid  demonstration skall kunna  påbjudas
om   polisen  så  finner  lämpligt   vid
tillståndsgivningen.




1994/95:Ju228 av Kurt Ove Johansson  (s)
vari  yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ytterligare föreskrifter  som
syftar  till att motverka missbruket  av
nödraketer och andra nödsignaler.




1994/95:Ju603 av Siw Persson  (fp)  vari
yrkas  att riksdagen som sin mening  ger
regeringen  till känna  vad  i  motionen
anförts  om behovet av åtgärder för  att
komma till rätta med problematiken kring
olika mc-gäng.




1994/95:Ju622 av Lennart Fridén (m) vari
yrkas  att riksdagen som sin mening  ger
regeringen  till känna  vad  i  motionen
anförts   om   behovet  av  ändring   av
brottsbalken med avseende på bedömningen
av rån.




1994/95:Ju625  av Henrik  S  Järrel  (m)
vari yrkas


1.  att  riksdagen som sin  mening  ger
regeringen  till känna  vad  i  motionen
anförts  om  påföljd  efter  brott   som
utförts under akut psykisk sjukdom,


2.  att riksdagen hos regeringen  begär
en  översyn av berörda lagrum med  sikte
på  en tydligare möjlighet att döma till
påföljden vård eller fängelse vid  brott
som   begåtts  under  inverkan  av  akut
psykisk  sjukdom men där den  tilltalade
återgått      till     ett     "psykiskt
normaltillstånd"    vid    tiden     för
rättegången.


1994/95:Ju630  av Håkan  Holmberg  m.fl.
(fp,  s,  m, c, v, kds) vari  yrkas  att
riksdagen   hos  regeringen  begär   att
regeringen  tillsätter en utredning  med
uppgift  att se över lagen om  hets  mot
folkgrupp.




1994/95:Ju631  av  Rigmor  Ahlstedt  (c)
vari  yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen
anförts  om  att  en  översyn  görs   av
straffbestämmelserna så att straffskalan
för  brott  som  begås av dödliga  vapen
eller s.k. attrapper jämställs.




1994/95:Ju633 av Ingbritt  Irhammar  (c)
vari yrkas


1.  att riksdagen hos regeringen  begär
förslag  om  ändring i  BrB  17:10  §  i
enlighet med vad som anförts i motionen,


1994/95:Ju801  av Carl Bildt  m.fl.  (m)
vari yrkas


7.  att  riksdagen som sin  mening  ger
regeringen  till känna  vad  i  motionen
anförts  om livstids fängelse  för  grov
narkotikabrottslighet,


13.  att  riksdagen som sin mening  ger
regeringen  till känna  vad  i  motionen
anförts om psykiskt störda brottslingar.


1994/95:Ju802 av Gun Hellsvik m.fl.  (m)
vari yrkas


4.  att  riksdagen som sin  mening  ger
regeringen  till känna  vad  i  motionen
anförts   om   effektivisering   av   de
nuvarande straffbestämmelserna i 16 kap.
10   c   §   brottsbalken  om  otillåten
utlämning av film eller videogram,


1994/95:Ju809  av Olof  Johansson  m.fl.
(c) vari yrkas


31.  att riksdagen hos regeringen begär
lagförslag  om  ändring  i  brottsbalken
17:3,  övergrepp i rättssak, i  enlighet
med vad som anförts i motionen.


1994/95:K431  av  Karin  Pilsäter  m.fl.
(fp) vari yrkas


4.  att  riksdagen som sin  mening  ger
regeringen  till känna  vad  i  motionen
anförts om åtgärder i syfte att motverka
våld och övergrepp mot homosexuella.


1994/95:L405 av Tuve Skånberg (kds) vari
yrkas


2.  att  riksdagen som sin  mening  ger
regeringen  till känna  vad  i  motionen
anförts om ändring i lagstiftningen  vad
gäller egenmäktighet med barn.


1994/95:Sf611   av  Rose-Marie   Frebran
m.fl. (kds) vari yrkas


22.  att  riksdagen som sin mening  ger
regeringen  till känna  vad  i  motionen
anförts   om   förbud   mot   rasistiska
organisationer,  i  enlighet  med   FN:s
konvention mot rasism.


1994/95:Kr412   av  Marianne   Andersson
m.fl. (c) vari yrkas




4. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om åtgärder mot våld i
anslutning till idrottsevenemang.


Utskottet
Åtgärder till skydd för målsägande och
vittnen, m.m.




I   motion   Ju603  (fp)  begärs   olika
åtgärder  för att förhindra brottslighet
utförd  av  medlemmar i s.k. mc-klubbar.
Motionären   förordar  bl.a.   strängare
straff  för  övergrepp  i  rättssak  och
bättre  stöd till målsägande och vittnen
vid  rättegång. Även i motionerna  Ju633
(c)  och Ju809 (c) begärs skärpta straff
för övergrepp i rättssak.


Den  som  med  våld eller hot  om  våld
angriper  någon därför att han gjort  en
polisanmälan eller vittnat vid  domstol,
eller för att hindra honom från en sådan
åtgärd,  döms  enligt  17  kap.   10   §
brottsbalken  (BrB)  för   övergrepp   i
rättssak  till  böter eller  fängelse  i
högst  ett år. Detsamma gäller  för  den
som   med  annan  gärning,  som   medför
lidande,  skada  eller olägenhet,  eller
med hot om sådan gärning, angriper någon
i det syftet. Är brottet grovt döms till
fängelse  i lägst sex månader och  högst
fyra år.


Bestämmelsen  om övergrepp  i  rättssak
ändrades  senast den 1 juli 1993  (prop.
1992/93:141, JuU16, rskr. 220)  som  ett
led i en genomgripande harmonisering  av
BrB:s  bestämmelser. Vid detta tillfälle
sänktes  maximistraffet för övergrepp  i
rättssak  av normalgraden från två  till
ett   års  fängelse  samtidigt  som  den
särskilda  straffskalan för grovt  brott
infördes.


Utöver  det  nu nämnda straffstadgandet
finns   vissa  andra  bestämmelser   som
syftar till att ge stöd eller skydd  för
målsägande och vittnen.


Lagen  (1988:609) om målsägandebiträde,
som  trädde  i  kraft den  1  juli  1988
(Prop.  1987/88:107, JuU33, rskr.  318),
ger  en målsägande möjlighet att i vissa
fall  få ett eget juridiskt biträde  vid
förundersökning  och  rättegång.  Lagens
tillämpningsområde    har     successivt
utvidgats,  senast  den  1  april   1994
(prop.  1993/94:26, JuU12,  rskr.  124).
Enligt  1  § första stycket  1  i  lagen
skall i mål om sexualbrott enligt 6 kap.
BrB   ett   målsägandebiträde  förordnas
sedan förundersökning har inletts om det
inte är uppenbart att målsäganden saknar
behov       av      sådant      biträde.
Målsägandebiträde  skall  enligt   1   §
första stycket 2 förordnas även i mål om
brott mot liv och hälsa eller brott  mot
frihet och frid enligt 3 och 4 kap. BrB,
om fängelse kan följa på brottet, samt i
mål om rån eller grovt rån eller försök,
förberedelse eller stämpling till sådant
brott,   om   det   med   hänsyn    till
målsägandens  personliga  relation  till
den      misstänkte     eller      andra
omständigheter kan antas att målsäganden
har behov av biträde. Slutligen anges  i
1   §  första  stycket  3  i  lagen  att
målsägandebiträde  skall   förordnas   i
samtliga  mål  om brott enligt  BrB,  om
fängelse kan följa på brottet och om det
med  hänsyn till målsägandens personliga
förhållanden  och  andra  omständigheter
kan   antas  att  målsäganden  har   ett
särskilt starkt behov av biträde.


Här  kan nämnas att regeringen har gett
Domstolsverket i uppdrag  att  undersöka
hur lagen om målsägandebiträde tillämpas
och  inkomma  med en redovisning  senast
den 1 juni 1996.


En   målsägande  som  skall  höras  med
anledning  av åklagarens talan  och  som
inte  har behov av ett målsägandebiträde
kan   i  stället  åtföljas  av  en  s.k.
stödperson    under   rättegången.    En
bestämmelse härom finns i 20 kap.  15  §
rättegångsbalken (RB). En stödperson får
enligt  23  kap. 10 § tredje stycket  RB
även    närvara    vid   förhör    under
förundersökning,  om  en  sådan  närvaro
inte  är  till  men för utredningen.  En
stödperson   får   inte   företa   några
rättshandlingar   utan   skall    främst
fungera  som  ett  moraliskt  stöd   för
målsäganden.  Stödpersonen  har  inte  i
denna  sin egenskap rätt till ersättning
av  allmänna medel (prop. 1987/88:107 s.
12).  Till  skillnad från en  målsägande
har  vittnen ingen lagstadgad  rätt  att
åtföljas   av   en   stödperson    under
rättegången. På några platser i  Sverige
finns        emellertid        särskilda
vittnesledsagare    som    arbetar    på
frivillig     basis.     Ett      sådant
frivilligprojekt  i Stockholm  har  fått
ekonomiskt    stöd   av   bl.a.    några
försäkringsbolag.


Den 1 juli 1994 trädde ändringar i RB i
kraft  (prop. 1993/94:143, JuU25,  rskr.
320)    som   syftar   till   att   viss
information av personlig natur om målsäg
ande  och vittnen inte skall komma  till
den  tilltalades kännedom. Av 45 kap.  9
och  16 §§ RB framgår således numera att
uppgifter  om  målsägandes  och  vittnes
ålder,  yrke  eller  bostadsadress  inte
skall   framgå   av  det   exemplar   av
stämningsansökan    som    delges    den
tilltalade    om   uppgifterna    saknar
betydelse  för  åtalet. Detsamma  gäller
enligt 51 kap. 8 och 10 §§ och 55 kap. 8
och 10 §§ RB i högre instans beträffande
överklaganden  och svarsskrivelser.  Lag
ändringarna  innebär  också  att  rätten
inte  längre  obligatoriskt skall  fråga
målsäganden eller vittnet om ålder, yrke
och  hemvist,  utan  detta  skall  göras
endast   om  det  behövs.  Eftersom   en
misstänkt efter avslutad förundersökning
enligt  23 kap. 21 § RB har rätt att  på
begäran      få     en     kopia      av
förundersökningsprotokollet,         har
dessutom som en konsekvens av här nämnda
lagändringar  intagits en bestämmelse  i
21     §     förundersökningskungörelsen
(1947:948)   om  att  vissa   personliga
uppgifter om målsägande och vittne skall
antecknas  i förundersökningsprotokollet
endast  om  uppgiften har betydelse  för
brottsutredningen.   I    övriga    fall
antecknas  uppgifterna  i  en   särskild
handling.


Det  bör också framhållas att det i  36
kap. 18 § och 37 kap. 3 § första stycket
RB   finns  bestämmelser  som  gör   det
möjligt för rätten att förordna  att  en
part   eller  åhörare  inte   får   vara
närvarande   vid   vittnesförhör   eller
förhör med målsäganden. En anledning att
meddela ett sådant förordnande kan  vara
farhågor  att vittnet eller  målsäganden
på grund av rädsla inte kommer att fritt
lämna  sin  berättelse. På så  sätt  kan
bestämmelsen     sägas     fylla      en
skyddsfunktion. Detsamma kan i någon mån
sägas     beträffande    reglerna     om
telefonförhör  i 46 kap.  7  §  RB,  som
under  vissa  förutsättningar  gör   det
möjligt  för  den hörde att slippa  avge
sin  berättelse  öga  mot  öga  med  den
tilltalade. Vidare kan ett visst skydd i
förhållande till åhörare ges  genom  att
rätten  i  enlighet med 5 kap.  1  §  RB
förordnar   om  att  förhandling   skall
hållas inom stängda dörrar.


I  situationer  där det  föreligger  en
mera  uttalad hotbild mot en  målsägande
eller  ett  vittne finns möjlighet  till
mera  ingripande skyddsåtgärder.  Enligt
lagen  (1981:1064)  om säkerhetskontroll
vid   domstolsförhandling   kan   rätten
besluta  om säkerhetskontroll av åhörare
och  de som kallats till rätten, om  det
till  följd  av särskilda omständigheter
finns  risk  för att det i  samband  med
domstolsförhandling   kan   komma    att
förövas brott som innebär allvarlig fara
för  någons liv eller hälsa eller frihet
eller  för  omfattande  förstörelse   av
egendom.


I sammanhanget kan också nämnas några
åtgärder  som tillkommit i  första  hand
för   att  skydda  kvinnor  som   hotas,
trakasseras  eller förföljs av  tidigare
partner men som kan användas även i  här
aktuella   situationer.   Sålunda    kan
domstol   enligt  lagen  (1988:688)   om
besöksförbud  meddela  förbud   för   en
person att besöka eller på annat sätt ta
kontakt  med en annan person  eller  att
följa  efter  denna person.  Ett  sådant
besöksförbud  får  meddelas  om  det  på
grund  av särskilda omständigheter finns
risk  för  att  den mot vilket  förbudet
avses   gälla  kommer  att  begå  brott,
förfölja  eller på annat sätt trakassera
den   som  förbudet  avses  skydda.   En
förutsättning  för besöksförbud  är  att
syftet  med  detta inte kan  tillgodoses
genom någon mindre ingripande åtgärd.  I
vissa fall kan ett besöksförbud utvidgas
till att avse förbud att uppehålla sig i
närheten  av  en  annan  persons  bostad
eller arbetsplats eller annat ställe där
den personen brukar vistas. För särskilt
hotade  målsäganden  och  vittnen  finns
möjlighet till fysiskt skydd i  form  av
livvakt  som tillhandahålls av  polisen.
Sådant  skydd  är  emellertid  sällsynt,
bl.a.   därför  att  det   innebär   ett
betydande   intrång   i   den   berördes
privatliv.


Polisen har sedan den 1 juli 1992 också
möjlighet  att  utrusta hotade  personer
med   s.k.  trygghetspaket,  som   bl.a.
innehåller larm och utrustning  för  att
snabbt  komma i kontakt med  polisen.  I
vissa  fall  ingår i paketen också  s.k.
skyddsspray   för   självförsvar.    För
närvarande finns det inom polisen ca 300
trygghetspaket för utlåning.


Här  kan  också erinras om att det  för
särskilt    utsatta    personer    finns
möjlighet  till  skydd för  uppgifter  i
folkbokföringen,   se   bl.a.    16    §
folkbokföringslagen (1991:481) och lagen
(1991:483) om fingerade personuppgifter.


Frågor  om  skydd  för  målsägande  och
vittnen behandlades av Våldskommissionen
i  betänkandet (SOU 1990:92  s.  157  f)
Våld  och brottsoffer. Kommissionen hade
bl.a.  i  uppgift att utreda hur vanligt
det  var att parter och vittnen utsattes
för  våld  och  hot  i  anslutning  till
förundersökningar    och    rättegångar.
Kommissionens slutsats var att det  rent
generellt  inte förekom våld  eller  hot
mot  vittnen  i någon större  omfattning
och  att  människors  motvilja  mot  att
vittna  och  ställa  upp  i  rättegångar
snarare berodde på en allmän olust-  och
obehagskänsla än på ett reellt hot.  För
vissa  grupper, t.ex. inblandade i  våld
inom  familjer och i kriminella kretsar,
kunde man dock enligt kommissionen  anta
att det fanns en högre beredskap för att
med   våld  eller  hot  om  repressalier
sabotera       en       brottsutredning.
Kommissionen  lade  bl.a.  fram  förslag
beträffande  påföljden för  övergrepp  i
rättssak      och      rätten       till
målsägandebiträde   som    delvis    har
tillgodosetts genom ny lagstiftning.


Justitieministern tillsatte hösten 1994
en arbetsgrupp med uppgift att undersöka
vilka   åtgärder   som   kan   förbättra
situationen för vittnen och målsägande i
domstol  och  lämna  förslag  på  sådana
åtgärder.   Arbetsgruppens  överväganden
publicerades  våren 1995  i  promemorian
(Ds  1995:1)  Vittnen och  målsägande  i
domstol.         Promemorian         har
remissbehandlats,  och  den  bereds   nu
vidare i Justitiedepartementet.


I  promemorian föreslås bl.a. att böter
bör    utgå    ur    straffskalan    för
normalgraden av övergrepp i rättssak och
att maximistraffet höjs till fängelse  i
två   år.  För  vissa  särskilt  utsatta
vittnen  bör enligt promemorian  införas
en  möjlighet för domstolarna att  efter
framställan  av  åklagare  förordna  ett
vittnesbiträde  som  skall  fungera  som
stödperson.    Vidare     bör     enligt
promemorian organisationer som på ideell
basis  tillhandahåller  vittnesledsagare
erhålla   stöd  från  statsmakterna.   I
promemorian   diskuteras    också    hur
domstolsmiljön  skall kunna  göras  mera
anpassad för målsägande och vittnen. Det
bör   enligt   promemorian   inte   vara
obligatoriskt   för   domstolarna    att
inrätta särskilda väntrum för målsägande
och     vittnen    i    de     nuvarande
domstolsbyggnaderna.                 När
domstolsbyggnader byggs om bör man  dock
dgna  frågan uppmärksamhet. Tills vidare
bör  enligt  promemorian domstolarna  ha
beredskap  för  att ordna  ett  särskilt
väntrum när behovet uppstår.


Riksdagen tog våren 1995 ställning  för
ett  tillkännagivande om behovet  av  en
utvärdering av åtgärderna för att stärka
brottsoffrens ställning (1994/95:Ju13 s.
18  f,  rskr. 261). Med anledning  härav
tillsatte  regeringen  i  juni  1995  en
utredning,  Brottsofferutredningen  (dir
1995:94),   med  uppgift  att  utvärdera
åtgärderna  på  brottsofferområdet   och
redovisa  förslag till  förändringar  av
lagstiftningen  och andra  åtgärder  som
kan vara befogade.


I    utredningens    direktiv    anförs
beträffande   hot  mot  målsägande   och
vittnen att när sådana hot förekommer är
det   ett  allvarligt  hinder   för   en
fungerande  rättskipning. Hoten  innebär
naturligtvis   också  en   mycket   stor
påfrestning   för   dem   som   utsätts.
Möjligheten att låta vittnen m.fl.  vara
anonyma    i   förhållande   till    den
misstänkte eller tilltalade ses ofta som
den   bästa   lösningen  på   problemet.
Hittills  har en sådan möjlighet  enligt
direktiven   dock  ansetts  inte   kunna
förenas  med principen om en parts  rätt
till insyn i processmaterialet.


Det  konstateras i direktiven  att  när
Våldskommissionen  år  1990   behandlade
frågan  ansågs problemen  inte  vara  så
omfattande  att  någon förändring  borde
göras.  Förhållandena är enligt vad  som
anförs i direktiven måhända annorlunda i
dag.  Utredningen skall därför undersöka
om omfattningen av hot mot vittnen m.fl.
har  ökat  och  om någon förändring  har
skett när det gäller arten av de hot som
förekommer.


Enligt  direktiven är det ofta  så  att
redan  innehållet  i  de  uppgifter  som
lämnas     avslöjar     uppgiftlämnarens
identitet. I sådana fall måste det  till
andra   åtgärder   än   en   rätt   till
anonymitet      för      att      skydda
uppgiftslämnare,   t.ex.   livvaktsskydd
eller  identitetsbyte. Utredningen skall
undersöka i vilken omfattning de problem
som   finns   skulle  kunna  lösas   med
möjligheter till anonymitet och i vilken
omfattning andra åtgärder krävs.


I  sammanhanget erinras i direktiven om
regeringens   ovannämnda  uppdrag   till
Domstolsverket att undersöka  hur  lagen
om   målsägandebiträde  tillämpas.   Den
fortsatta         beredningen          i
regeringskansliet   av   förslaget    om
vittnesbiträden   i    den    ovannämnda
promemorian  Vittnen  och  målsägande  i
domstol  kommer  enligt  direktiven  att
anstå      tills      resultatet      av
Domstolsverkets undersökning föreligger.


Riksåklagaren beslutade i december 1994
att  utreda vissa frågor kring  säkerhet
och  skydd  för målsägande och  vittnen.
Utredningens överväganden publicerades i
december   1995  i  rapporten   (1995:2)
Säkerhet  och  skydd för  bevispersoner.
Rapporten  innehåller en  bred  översikt
över  problemen  på området,  bl.a.  med
utgångspunkt    i    brottslighet    med
anknytning  till mc-klubbar,  och  olika
förslag till åtgärder.


Rapporten  kommer att under våren  1996
tjäna   som  underlag  till  ett   antal
seminarier  som  Riksåklagaren  anordnar
för  åklagare och poliser. Avsikten  med
seminarierna är att diskutera hur man  i
den  praktiska verksamheten skall  kunna
öka  säkerheten och skyddet för i första
hand målsägande och vittnen.


När  det  särskilt gäller de  s.k.  mc-
gängen   bör   slutligen   nämnas    att
Rikspolisstyrelsen      och      landets
länspolismästare vid  ett  möte  den  27
november 1995 antog ett handlingsprogram
avseende grov mc-relaterad brottslighet.


I  syfte att förbättra samordningen  av
polisens  insatser mot mc-brottsligheten
skall   enligt  handlingsprogrammet   en
samordningsrupp        bildas        med
representanter     för    Riksåklagaren,
Rikskriminalpolisen                 samt
länspolismästarna i Stockholms, Göteborg
och  Bohus, Malmöhus, Uppsala, Värmlands
och  Norrbottens län. Samordningsgruppen
skall   verka   för   enhetlighet    och
långsiktighet  vad  gäller   strategier,
metoder, utbildning och insatser för att
bekämpa    mc-relaterad    brottslighet.
Gruppen  skall också verka för  att  det
finns  en  god  handlingsberedskap   och
förstärkningsresurser  att  tillgå   för
bekämpandet  av denna brottslighet.  Den
skall           också          utvärdera
brottsutvecklingen, polisens arbete  och
domstolspraxis på området.


I  handlingsprogrammet förutskickas  en
samordnad          och         förstärkt
kriminalunderrättelseverksamhet      med
inriktning      mot     mc-kriminalitet.
Rikskriminalpolisens      arbetsinsatser
skall  utökas  och  samverkan  utvecklas
mellan               polismyndigheterna,
Säkerhetspolisen,   Generaltullstyrelsen
och      Kriminalvårdsstyrelsen     samt
utländska       och       mellanstatliga
polisorganisationer.


Polisbyrån vid Rikspolisstyrelsen skall
enligt handlingsprogrammet i samråd  med
Rikskriminalpolisen                  och
länspolismästarna      inhämta       och
sammanställa  kunskap  om  metoder   för
bekämpning av mc-relaterad brottslighet.
Vid    Polishögskolan   skall   bedrivas
utbildning  rörande  insatser  mot   och
utredning av denna brottslighet.


Mot   bakgrund   av  mc-brottslighetens
utbredning          bör           enligt
handlingsprogrammet insatserna mot denna
förstärkas  också i länen. Det  ankommer
på  länspolismästarna att se till att så
blir     fallet.     Härutöver     skall
Rikskriminalpolisen   liksom    hittills
tillhandahålla                nödvändiga
spaningsresurser.


Utskottet vill framhålla betydelsen av
att  samhället  försvarar  rättsväsendet
mot angrepp i form av t.ex. våld och hot
mot  målsägande  och vittnen.  Utskottet
konstaterar  att det ingår  i  uppdraget
för  Brottsofferutredningen att se  över
omfattningen  och  arten  av   hot   mot
vittnen m.fl. och att lägga fram förslag
till förändringar av lagstiftningen  och
andra    åtgärder.   Frågan   är   också
uppmärksammad                      genom
departementspromemorian   Vittnen    och
målsägande  i domstol som  nu  bereds  i
Justitiedepartementet    liksom    genom
Riksåklagarens    nyligen     genomförda
utredning  och  den  seminarieverksamhet
som  skall  följa  på  denna.  Härutöver
vidtas    nu    inom    åklagar-     och
polisväsendet åtgärder som  är  särskilt
riktade   mot   den  s.k.  mc-relaterade
brottsligheten,  både på  ett  generellt
plan  och  när  det gäller  övergrepp  i
samband   med   rättegångar   m.m.   Mot
bakgrund av det arbete som pågår  behövs
enligt   utskottets  uppfattning   inget
initiativ  från  riksdagens   sida   med
anledning  av  motion  Ju603.   Motionen
avstyrks.


Inte  heller motionerna Ju633 och Ju809
bör  i  rådande beredningsläge föranleda
någon   riksdagens  åtgärd.  Även  dessa
motioner avstyrks således.


Brottslighet med vapen m.m.




I  motion Ju622 (m) anförs att  rån  som
utförs  med  vapen  eller  vapenliknande
föremål  alltid  bör bedömas  som  grovt
rån.  I  motion Ju631 (c)  förordas  att
brott  som  utförs med vapen  respektive
vapenattrapper  skall  föranleda   samma
straff.


Påföljden för rån är enligt 8 kap. 5  §
BrB  fängelse i lägst ett och högst  sex
år.  Är brottet att anse som grovt  döms
enligt 6 § för grovt rån till fängelse i
lägst   fyra  och  högst  tio  år.   Vid
bedömande  av om brottet är grovt  skall
särskilt   beaktas   om   våldet   varit
livsfarligt   eller  om   gärningsmannen
tillfogat    svår   kroppsskada    eller
allvarlig  sjukdom eller om  han  eljest
visat  synnerlig  råhet  eller  på   ett
hänsynslöst  sätt utnyttjat den  rånades
skyddslösa ställning.


Högsta domstolen har i rättsfallet  NJA
1972  s.  323  slagit fast att  rån  mot
penninginrättning    med     skarpladdat
skjutvapen i regel bör bedömas som grovt
rån.


I  rättsfallet NJA 1994 s. 732  bedömde
Högsta domstolen hur två rån som, såvitt
kunde  utredas,  begåtts  med  hjälp  av
vapenattrapper     skall     rubriceras.
Gärningarna hade av tingsrätten  bedömts
som  grova rån och av hovrätten som  rån
av normalgraden.


Högsta  domstolen konstaterade  i  sina
domskäl  inledningsvis att  inga  av  de
omständigheter som enligt 8 kap. 6 § BrB
skall  kunna  kvalificera  ett  rån  som
grovt  förelåg  i  de  aktuella  fallen.
Domstolen anförde vidare, med hänvisning
till  bl.a.  det ovannämnda rättsfallet,
att      såväl     lagstiftning      som
rättstillämpning  har präglats  av  viss
återhållsamhet  när det gällt  att  anse
rånbrott   som   grova,   särskilt   när
skarpladdade  vapen  inte  kommit   till
användning. De ifrågavarande gärningarna
måste visserligen enligt domstolen anses
allvarliga  vid en samlad  bedömning  av
omständigheterna,  främst   planeringen,
det hot och tvång som har förekommit, de
psykiska besvär som har orsakats och  de
värden som har stulits. Att utan stöd av
den - enligt domstolen i och för sig  ej
uttömmande - uppräkning som ges  i  6  §
rubricera  gärningarna som  grova  ingav
emellertid      betänkligheter;       en
tillräckligt  kraftfull  reaktion  kunde
också beslutas inom den straffskala  som
gäller   för  normalbrott.   En   ändrad
brottsrubricering     skulle      enligt
domstolen  föra  med  sig  att   bankrån
normalt eller i vart fall i stor och  ej
preciserbar utsträckning blir att bedöma
som  grova  rån.  För det  kunde  enligt
domstolen  i  och för sig skäl  anföras,
men  med tanke på att det rör sig om  en
sedan   lång  tid  mycket  uppmärksammad
brottstyp  är  det närmast lagstiftarens
sak  att ta initiativet. Med hänsyn till
det   anförda   och  till  straffrättens
legalitetsprincip   som   kommer    till
uttryck i 1 kap. 1 § BrB, där det  bl.a.
stadgas att brott är en gärning  som  är
beskriven i BrB eller i annan lag  eller
författning,  borde  gärningarna  enligt
Högsta  domstolen  bedömas  som  rån  av
normalgraden.   Två   justitieråd    var
skiljaktiga  och  fann  vid  en   samlad
bedömning  av omständigheterna  i  målet
att rånbrotten var så allvarliga att  de
måste bedömas som grova.


I  anledning  av  ett  regeringsuppdrag
presenterade  Rikspolisstyrelsen   våren
1993   rapporten  (RPS  Rapport  1993:2)
Åtgärdsprogram  mot rån  i  butiker  och
penninginrättningar.  Rikspolisstyrelsen
har   i  rapporten  lämnat  ett  flertal
förslag  till  åtgärder  som  bl.a.  rör
olika  frågor  om skydd och  säkerhet  i
vissa   rånutsatta   inrättningar   samt
polisens  utbildning och  arbetsmetoder.
Rikspolisstyrelsen föreslår också att  8
kap.  8  §  BrB tillförs ett ytterligare
rekvisit  som innebär att rån med  vapen
eller  vapenliknande föremål skall anses
som grovt brott.


Rikspolisstyrelsens             rapport
överlämnades    av    regeringen    till
Trygghetsutredningen (dir. 1993:37), som
nyligen   avlämnat  sitt  slutbetänkande
(SOU   1995:146)  Trygghet  mot   brott,
rollfördelning      och       samverkan.
Betänkandet innehåller en bred genomgång
av  olika  aktörers roll när det  gäller
att  förhindra brott samt  förslag  till
åtgärder  som  skall  kunna  skapa  ökad
trygghet   mot   brott,  särskilt   s.k.
vardagsbrottslighet                  och
ordningsstörningar.  I  betänkandet  tas
dock inte upp frågan om utformningen  av
rånbrottet.


I  sammanhanget  kan också  nämnas  att
1995  års  vapenutredning har i  uppdrag
att  överväga om någon form av reglering
av  införsel  och  tillhandahållande  av
vapenattrapper och andra föremål som kan
förväxlas med fungerande skjutvapen  bör
införas.  Därvid skall beaktas såväl  de
brottsförebyggande aspekterna som risken
för  att nödvärnssituationer kan uppstå.
Utredningens arbete skall vara  slutfört
före utgången av år 1996.


Utskottet avstyrkte i ett ärende  våren
1993  (1992/93:JuU16 s. 23 f) en  motion
liknande  den nu aktuella med hänvisning
till   den  pågående  beredningen   inom
Justitiedepartementet                 av
Rikspolisstyrelsens nämnda rapport.


Våren    1994   behandlade    utskottet
(1993/94:JuU19 s. 37) en motion i vilken
förordades  att  alla  brott  där  vapen
används  skall bedömas som grova  brott.
Utskottet  konstaterade  att  brott  som
förövas med vapen ofta bedöms som  grova
av   domstolarna.  Så  är   fallet   med
exempelvis  brottsbalksbrotten  våldtäkt
(6  kap. 1 §), stöld (8 kap. 1 och 4 §§)
och   rån.   Det  ankommer   emellertid,
anförde  utskottet, på  domstolarna  att
vid    bedömandet    av    ett    brotts
svårhetsgrad  göra en  sammanvägning  av
samtliga omständigheter i målet av vilka
frågan  om  vapen kommit till användning
är    en   betydelsefull   omständighet.
Utskottet fann inte skäl att frångå  den
angivna  ordningen  och  avstyrkte   den
aktuella motionen.


Utskottet   vidhåller   sin    tidigare
redovisade    uppfattning    beträffande
frågan om hur brott som utförs med hjälp
av    vapen   skall   bedömas.    Enligt
utskottets  mening  bör  samma   synsätt
anläggas     på     bedömningen      när
vapenattrapper  kommit till  användning.
Även  i sådana fall bör det således vara
fråga   om   en   helhetsbedömning    av
omständigheterna i målet. Utskottet vill
beträffande   rånbrotten  tillägga   att
redan   rån  av  normalgraden   är   ett
allvarligt brott som i allmänhet  medför
ett  långvarigt fängelsestraff. När  det
särskilt gäller rekvisiten för grovt rån
konstaterar  utskottet  att  dessa   ger
utrymme    för    att   beakta    sådana
omständigheter som gärningens  farlighet
och  hänsynslöshet samt  de  effekter  i
form av skada, psykiska besvär och annat
obehag  som den medför för den enskilde.
Utskottet kan för närvarande inte se att
det  härutöver  behövs en reglering  som
tar  sikte på vilken typ av redskap  som
kommit  till  användning vid  gärningens
genomförande. Motionerna Ju622 och Ju631
avstyrks.


Egenmäktighet med barn




I motion L405 (kds) begärs en lagändring
så  att  en vårdnadshavare som  gör  sig
skyldig till s.k. umgängessabotage genom
att hålla ett barn undangömt skall kunna
dömas för egenmäktighet med barn.


I 7 kap. 4 § första stycket BrB stadgas
att  den som obehörigen skiljer ett barn
under 15 år från någon som har vårdnaden
om  barnet  döms  för egenmäktighet  med
barn  till böter eller fängelse i  högst
ett  år,  om inte gärningen utgör  brott
mot  frihet. Detsamma gäller om den  som
gemensamt  med någon annan har vårdnaden
om   ett   barn   under   15   år   utan
beaktansvärt  skäl  egenmäktigt  bortför
barnet   eller  om  den  som  skall   ha
vårdnaden   obehörigen  bemäktigar   sig
barnet och därigenom själv tar sig rätt.
I  andra stycket i samma lagrum finns en
reglering  som  avser egenmäktighet  med
barn   som  vårdas  med  stöd  av  lagen
(1990:52) med särskilda bestämmelser  om
vård  av  unga.  Är brott  som  avses  i
första eller andra stycket att anse  som
grovt skall gärningsmannen enligt tredje
stycket  i lagrummet dömas till fängelse
i lägst sex månader och högst fyra år.


Av  7  kap.  5 § BrB framgår att  också
försök  till egenmäktighet med  barn  är
straffbart om brottet är att bedöma  som
grovt.


Som    framgår   av   den   nu   gjorda
redovisningen  är straffbestämmelsen  om
egenmäktighet  med barn inte  tillämplig
på en ensam vårdnadshavare som saboterar
ett  barns  rätt  till umgänge  med  den
andre     föräldern.    I    21     kap.
föräldrabalken   (FB)   finns    däremot
bestämmelser  om  vite och  hämtning  av
barn   som   kan   tillgripas   mot   en
vårdnadshavare   som   åsidosätter   vad
domstol  har bestämt i fråga om  umgänge
mellan barnet och den andra föräldern. I
syfte  att ytterligare motverka  att  en
vårdnadshavare    saboterar     umgänget
infördes  den 1 mars 1991 en bestämmelse
i  6  kap.  6  a  § FB av  innebörd  att
domstolarna     vid     bedömande     av
vårdnadsfrågan   skall  fästa   avseende
särskilt  vid barnets behov av  en  nära
och  god  kontakt  med båda  föräldrarna
(prop. 1990/91:8, LU13, rskr. 53).


Enligt artikel 9.3 i FN:s konvention om
barnets  rättigheter  (barnkonventionen,
se prop. 1989/90:107 s. 40 och 97) skall
konventionsstaterna  respektera  barnets
rätt till umgänge med bl.a. den förälder
som   inte  är  vårdnadshavare.   Enligt
utskottets    mening    uppfyller     de
bestämmelser  som  här  redovisats   det
åtagande  som Sverige i denna del  gjort
genom  att  tillträda konventionen.  Det
kan   tilläggas  att  konventionen  inte
kräver   att   sådana  förfaranden   som
aktualiseras    i    motionerna    skall
kriminaliseras.


I    augusti    i   år    avlämnade
Vårdnadstvistutredningen sitt betänkande
(SOU   1995:79)  Vårdnad,   boende   och
umgänge.   Utredningen  föreslår   vissa
ändringar   i   FB:s   bestämmelser   om
umgänge.  Bl.a. föreslås att  det  skall
vara möjligt för domstol att besluta  om
umgänge  även i de fall föräldrarna  har
gemensam vårdnad om ett barn, något  som
inte  låter sig göras i dag. Utredningen
föreslår också lagändringar så  att  det
tydligare  skall  framgå  att   det   är
barnets intressen och behov som  är  det
centrala  när utformningen  av  umgänget
skall                         bestämmas.
Vårdnadstvistutredningens     betänkande
bereds       för      närvarande       i
regeringskansliet.


Vid    riksdagsbehandlingen   av    den
ovannämnda    propositionen    1990/91:8
behandlade  lagutskottet motionsyrkanden
liknande  det nu aktuella. Lagutskottet,
som förordade den nämnda ändringen i FB,
ansåg  att det skulle föra alltför långt
att  därutöver  införa en straffrättslig
sanktion för en vårdnadshavare  på  sätt
som  begärdes i motionerna och avstyrkte
dessa.


Justitieutskottet avstyrkte  en  motion
liknande  den nu aktuella i  ett  ärende
våren  1993  (1992/93:JuU16  s.  16  f).
Utskottet  anförde  i  ärendet  att  det
delade  den  uppfattning  i  frågan  som
framförts av lagutskottet. Utskottet ser
ingen  anledning att nu  inta  en  annan
ståndpunkt. Motion L405 avstyrks.


Otillåten utlämning av film och
videogram




I motion Ju802 (m) anförs att regeringen
bör  få  i  uppdrag att  verka  för  att
bestämmelsen  om  straff  för  otillåten
utlämning av film eller videogram  följs
av videouthyrare.


I  16  kap.  10 c § BrB första  stycket
stadgas att den som uppsåtligen eller av
grov oaktsamhet i yrkesmässig verksamhet
eller  annars i förvärvssyfte  till  den
som  är  under  femton år lämnar  ut  en
film,   ett  videogram  eller  en  annan
upptagning   av   rörliga   bilder   med
ingående         skildringar          av
verklighetstrogen karaktär  som  återger
våld  eller  hot om våld  mot  människor
eller  djur döms för otillåten utlämning
av film eller videogram till böter eller
fängelse   i  högst  sex  månader.   Det
anförda  gäller enligt andra  stycket  i
bestämmelsen inte filmer eller videogram
som  Statens biografbyrå har godkänt för
visning  för någon åldersgrupp  av  barn
under  femton år. Det gäller inte heller
en  upptagning  av  rörliga  bilder  med
samma  innehåll  som en film  eller  ett
videogram    som   har    godkänts    av
biografbyrån.   Vidare   gäller   första
stycket  inte  offentlig förevisning  av
filmer   eller  videogram.   Av   tredje
stycket av bestämmelsen framgår  att  om
en upptagning av rörliga bilder försetts
med  ett intyg om att en film eller  ett
videogram   med   samma   innehåll   har
godkänts  av  Statens  biografbyrå   för
visning  för någon åldersgrupp  av  barn
under  femton år, skall inte dömas  till
ansvar  enligt  första  stycket.   Detta
gäller dock inte om intyget var oriktigt
och  den som lämnat ut upptagningen  har
insett eller bort ha insett detta.


För  att  allmänt åtal skall få  väckas
för  brott mot 16 kap. 10 c § BrB  krävs
enligt  16  kap. 19 § BrB medgivande  av
Statens  biografbyrå. Enligt 10 §  lagen
(1990:886) om granskning och kontroll av
filmer   och  videogram  utövar  Statens
biografbyrå    också    tillsyn     över
efterlevnaden av bl.a. bestämmelsen i 16
kap. 10 c § BrB. För detta ändamål finns
under     biografbyrån    en    regional
tillsynsorganisation       med        21
kontrollanter,  främst   anställda   vid
länsstyrelserna,  med  uppgift  att   ha
tillsyn  över  videomarknaden  i  länen.
Biografbyrån för också ett register över
samtliga videodistributörer i landet.


Regeringen  tillsatte i juni  1990  ett
råd  mot skadliga våldsskildringar,  det
s.k.     Våldsskildringsrådet,     (dir.
1990:40)    med   uppgift   att    följa
utvecklingen på videomarknaden och att i
ett       nära       samarbete       med
utbildningsväsendet,  folkrörelser   och
andra   grupper  påverka  och   förändra
utbudet av videogram. Detta skall enligt
direktiven  ske  genom opinionsbildning,
kunskapsutbyte     och      information.
Våldsskildringsrådets  uppdrag  är  inte
tidsbegränsat.   Rådet   genomför    för
närvarande  en  utvärdering  av  Statens
biografbyrås   tillsynsverksamhet   över
videomarknaden.      Resultatet       av
utvärderingen  kommer att  publiceras  i
rådets  egen  skriftserie  under   våren
1996.


Vid  en pressträff den 12 december 1995
presenterade  kulturministern  en   inom
Kulturdepartementet utarbetad Handbok om
våldsskildringar. Handboken  riktar  sig
till allmänheten och innehåller bl.a. en
redogörelse  för  de  bestämmelser   som
gäller  beträffande  våldsskildringar  i
olika medier och vart man kan vända  sig
för  att  få  information  om  man  vill
anmäla    brott    mot   bestämmelserna.
Handboken       distribueras       genom
Kulturdepartementet,
Våldsskildringsrådet   och   ett   antal
myndigheter och organisationer.


Vid       pressträffen      informerade
kulturministern också om vissa  kommande
åtgärder    mot    våldsskildringar    i
medierna.  Således har inom Kultur-  och
Utbildningsdepartementen   bildats    en
arbetsgrupp, Kultur i skolan, som  under
år  1996  skall ta upp olika  frågor  om
medieutbildning för i första  hand  barn
och  ungdomar. En arbetsplan för gruppen
är  för  närvarande  under  utarbetande.
Kultur-   och   Utbildningsdepartementen
avser  enligt kulturministern också  att
under  det kommande året uppdra  åt  ett
forskningsinstitut att fungera  som  ett
internationellt   dokumentations-    och
forskningscentrum       vad       gäller
våldsskildringar.  Även  i  denna  fråga
pågår    arbete    inom    de    berörda
departementen. Kulturministern  uttalade
vidare   bl.a.  att  Kulturdepartementet
avser  att  i  någon  form  se  över  de
myndigheter  som  har till  uppgift  att
bevaka och granska våldsskildringar. Det
har ännu inte fattats beslut om i vilken
form    denna    översyn   skall    ske.
Kulturministern   förutskickade    också
vissa  andra åtgärder på området,  bl.a.
ekonomiskt  stöd via Allmänna arvsfonden
till  studieverksamhet  och  konferenser
etc.


I  sammanhanget  kan också  nämnas  att
Radiolagsutredningen i betänkandet  (SOU
1994:105)  Ny lagstiftning om radio  och
TV har lagt fram ett förslag om en radio-
och  TV-lag i vilken bl.a. skall tas  in
en        bestämmelse       om       att
våldsframställningar eller pornografiska
bilder inte får sändas i TV under  sådan
tid och på ett sådant sätt att det finns
en   betydande  risk  att  barn  kan  se
programmen,  om  det inte  av  särskilda
skäl  ändå  är försvarligt.  Enligt  vad
utskottet inhämtat kommer en proposition
i ärendet att föreläggas riksdagen under
denna vår.


Utskottet konstaterar att det  statliga
Våldsskildringsrådet   för    närvarande
genomför   en  utvärdering  av   Statens
biografbyrås   tillsynsverksamhet   över
videomarknaden  och att  kulturministern
nyligen  har  presenterat en  rad  olika
åtgärder  som  syftar till att  begränsa
våldsskildringarna  i  media   och   att
förbättra tillsynen över media  i  detta
hänseende. Det saknas mot denna bakgrund
enligt   utskottets  mening   skäl   för
riksdagen  att  ta något  initiativ  med
anledning  av  motion  Ju802.   Motionen
avstyrks.


Rasistisk brottslighet, m.m.




De grundläggande bestämmelserna om skydd
mot   etnisk  diskriminering   finns   i
regeringsformen. I 1 kap. 2 § slås  fast
att  den offentliga makten skall  utövas
med  respekt  för  alla människors  lika
värde  och  för den enskilda  människans
frihet   och   värdighet,   liksom   att
etniska,    språkliga   och    religiösa
minoriteters möjligheter att behålla och
utveckla    ett   eget    kultur-    och
samfundsliv bör främjas. I 2 kap.  15  §
sägs att lag eller annan föreskrift inte
får   innebära   att  någon   medborgare
missgynnas  därför att  han  med  hänsyn
till ras, hudfärg eller etniskt ursprung
tillhör en minoritet. Vidare stadgas i 2
kap. 22 § första stycket 7 att utlänning
här  i  riket  är likställd  med  svensk
medborgare   i   fråga  om   skydd   mot
missgynnande  på grund av  ras,  hudfärg
eller etniskt ursprung.


Utöver dessa grundläggande bestämmelser
finns ett flertal straffstadganden i BrB
som  direkt eller indirekt tar sikte  på
handlingar   eller  yttringar   som   är
rasistiska   eller  diskriminerande   på
något annat sätt. Dessa bestämmelser  är
tillämpliga   även  när   brottsligheten
ingår  som  ett  led  i  en  organiserad
verksamhet.


Utskottet  behandlade utförligt  frågor
rörande  rasistisk  brottslighet  i  ett
ärende  våren  1994 (prop.  1993/94:101,
JuU13,  rskr.  298). För  bakgrund  m.m.
hänvisas dit.


Hets mot folkgrupp




I  motion  Ju630 (fp, s, m, c,  v,  kds)
förespråkas en översyn av lagstiftningen
om hets mot folkgrupp. I motionen anförs
att  ett  förnekande  av  de  nazistiska
förbrytelserna  mot  judarna  konsekvent
bör  bedömas  som hets mot  folkgrupp  i
linje   med   innehållet  i   punkt   12
Europaparlamentets    resolution    (B4-
1239/95)   i   vilken  Europaparlamentet
bl.a. dels uttalar att alla teorier  som
förnekar förintelsen bör rubriceras  som
brott,     dels     anmodar     samtliga
medlemsstater    att     anpassa     sin
lagstiftning i enlighet därmed.


I den svenska lagstiftningen mot rasism
och annan diskriminering är bestämmelsen
om  hets mot folkgrupp (16 kap. 8 § BrB)
av  central  betydelse.  Den  brottsliga
gärningen  består  i att  någon,  i  ett
uttalande  eller  annat  meddelande  som
sprids,     hotar    eller     uttrycker
missaktning  för folkgrupp  eller  annan
sådan  grupp av personer med  anspelning
på   ras,   hudfärg,  nationellt   eller
etniskt  ursprung eller  trosbekännelse.
Straffet  är  fängelse i  högst  två  år
eller,  om brottet är ringa, böter.  Det
är  enligt bestämmelsen straffbart såväl
att  göra  ett uttalande som att  sprida
vad    man   hört   av   någon    annan.
Bestämmelsen   omfattar   inte    endast
muntlig och skriftlig framställning utan
även t.ex. framställning i bild som inte
kan  anses som skrift samt åtbörder.  En
motsvarande  bestämmelse  om  hets   mot
folkgrupp  finns  i  7  kap.  4   §   11
tryckfrihetsförordningen (TF). Gärningen
är  således  straffbelagd även  när  den
begås   i   tryckt  skrift.   Genom   en
hänvisning    i    5    kap.     1     §
yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) omfattas
även andra massmedier.


Den  1  januari 1989 trädde den senaste
ändringen  av bestämmelsen om  hets  mot
folkgrupp i kraft (se prop. 1986/87:151,
1987/88:KU36, rskr. 290, SFS  1988:835).
Syftet med ändringen var att ytterligare
försvåra  eller förhindra  verksamhet  i
rasistiska organisationer. Det är numera
tillräckligt  för straffbarhet  att  ett
hot eller ett uttalande av aktuellt slag
över  huvud taget sprids. Det är således
otillåtet  att  annat än inom  den  helt
privata  sfären  sprida  yttranden   som
uttrycker hot eller missaktning  mot  en
folkgrupp.  Också  spridning   inom   en
förening eller annan avgränsad grupp  av
personer      är     efter     ändringen
straffbelagd. Skärpningen var avsedd att
försvåra  för  rasistiska organisationer
att nå ut med sitt budskap.


Utskottet behandlade ett motionsyrkande
liknande  det  nu aktuella  i  det  ovan
angivna    ärendet   rörande   rasistisk
brottslighet    våren    1994     (prop.
1993/94:101,  JuU13 s.  12).  I  ärendet
avstyrkte  utskottet  det  då   aktuella
motionsyrkandet  under  hänvisning  till
konstitutionsutskottets  behandling   av
ett  liknande motionsyrkande våren  1992
(1992/93:KU2           s.           29).
Konstitutionsutskottet   underströk    i
sammanhanget  vikten  av  att  värna  om
yttrandefriheten och en allmän  och  fri
debatt.  Också  påståenden  som  allmänt
uppfattas  som  stötande  måste   enligt
konstitutionsutskottet  kunna  få  föras
fram  i  den allmänna debatten så  länge
det   inte   är  fråga  om   hot   eller
missaktning i sådana avseenden som anges
i  bestämmelsen  om hets  mot  folkgrupp
eller  om  annat  tryckfrihetsbrott  som
t.ex.   förtal.   Konstitutionsutskottet
anförde  vidare att det understrukits  i
bl.a.          förarbetena          till
förtalsbestämmelsen i 5 kap. 1 §  första
stycket  BrB  (prop.  1962:10)  att   en
vidsträckt    yttrandefrihet    i    den
offentliga diskussionen i vårt land  bör
upprätthållas i såväl tal som skrift och
att  denna  yttrandefrihet är grundvalen
för ett fritt samhällsskick.


Utskottet  finner inte skäl till  någon
annan   ståndpunkt  än   den   utskottet
tidigare intagit i frågan. Motion  Ju630
avstyrks.


Rasistiska organisationer




I   motion   Sf611   (kds)   yrkas   ett
riksdagens  tillkännagivande om  behovet
av    ett    förbud    mot    rasistiska
organisationer  i  enlighet   med   FN:s
konvention om rasism.


Sverige   tillträdde   år   1971    FN-
konventionen  om  avskaffandet  av  alla
former       av       rasdiskriminering.
Konventionen    syftar   till    faktisk
jämlikhet    mellan    människor    utan
åtskillnad  på  grund  av  ras,  hudfärg
eller nationellt eller etniskt ursprung.


Konventionsstaterna har åtagit sig  att
förbjuda  och  med alla lämpliga  medel,
däribland    den    lagstiftning     som
omständigheterna påkallar, göra slut  på
rasdiskriminering    från     personers,
gruppers   eller  organisationers   sida
(artikel 2 1 d). Staterna skall, i syfte
att avskaffa rasdiskrimineringen och med
vederbörligt  beaktande av de  principer
som    omfattas    av    den    allmänna
förklaringen     om     de     mänskliga
rättigheterna och av de rättigheter  som
uttryckligen  anges i artikel  5,  bl.a.
olagligförklara       och       förbjuda
organisationer och organiserad och annan
propaganda som främjar och uppmanar till
rasdiskriminering     samt      förklara
deltagande i dylika organisationer eller
dylik   verksamhet  som   en   brottslig
handling, straffbar enligt lag  (artikel
4  b).  I  artikel 5 nämns bl.a.  rätten
till  åsikts-  och  yttrandefrihet  samt
till församlings- och föreningsfrihet  i
fredligt syfte.


Den    fullständiga   konventionstexten
finns tillgänglig bl.a. som bilaga  till
betänkandet  (SOU 1989:14) Mångfald  mot
enfald, lagstiftning och rättsfrågor.


Den  svenska lagstiftningen  innehåller
inte  något direkt förbud mot att  bilda
eller  vara medlem i organisationer  som
ägnar  sig åt rasistisk verksamhet.  Det
är  heller  inte möjligt  att  tvångsvis
upplösa sådana organisationer.


Utskottet  behandlade  frågan  om   ett
förbud  mot rasistiska organisationer  i
det  ovan  angivna  ärendet  våren  1994
(prop.  1993/94:101, JuU13 s. 10  f).  I
propositionen  anförde regeringen  bl.a.
att    enskilda   ledamöter    i    FN:s
rasdiskrimineringskommitté          hade
kritiserat  Sverige och hävdat  att  vi,
för att uppfylla konventionens krav,  är
skyldiga   att  införa  ett  uttryckligt
förbud  mot  rasistiska  organisationer.
Enligt   regeringen  har  dock  Sverige,
liksom   flera  andra  stater,  hittills
ansett att konventionen inte innebär  en
absolut  plikt  att  lagstifta  om   ett
sådant  förbud, utan att varje stat  har
rätt  att  själv bestämma vilka  metoder
som  skall  användas  för  att  uppfylla
konventionens syfte. Trots  att  Sverige
saknar          ett          uttryckligt
organisationsförbud      har      enligt
regeringen  också vår inställning  varit
att     vår    lagstiftning    uppfyller
konventionens  krav. Skälet  till  detta
ställningstagande      är,       anförde
regeringen, att vår lagstiftning  medför
att   varje   yttring   av   rasism   är
förbjuden;  lagstiftningen   är   därför
tillräcklig  för att i praktiken  tvinga
organisationer        som        främjar
rasdiskriminering    till    passivitet.
Enligt regeringens mening hade det  inte
framkommit  något som gav anledning  att
ändra  den svenska inställningen att  vi
uppfyller konventionens krav.


I   propositionen  (s.   24)   påpekade
regeringen särskilt att bestämmelsen  om
hets  mot folkgrupp sedan den 1  januari
1989  är tillämplig i fall då rasistiska
eller liknande uttalanden sprids inom en
förening.   Härigenom   har   rasistiska
organisationer   i  praktiken   betagits
möjligheten att verka utan att bryta mot
lagen. Regeringen anförde vidare att den
föreslagna kriminaliseringen  avsåg  ett
visst  samröre  med en  organisation,  i
vilken   medlemmarna   förutsätts   göra
sådant som redan är kriminaliserat.  Man
kan  alltså, anförde regeringen, på goda
grunder    anta   att   de    föreslagna
straffbestämmelserna    skulle    träffa
personer  som  redan i dag  i  de  allra
flesta fall kan straffas.


Vidare     anförde     regeringen     i
propositionen   (s.   24   f)   att   de
sammanslutningar  som den  ifrågavarande
straffbestämmelsen  tog  sikte  på  inte
torde  vara  registrerade och  lätt  kan
ombildas.  De  behöver  inte  ha   någon
styrelse   eller   några   stadgar.    I
praktiken torde det vara fråga  om  löst
sammansatta  grupperingar   utan   någon
egentlig          organisationsstruktur.
Svårigheten         att         tillämpa
straffbestämmelser av detta  slag  kunde
enligt   propositionen  leda  till   att
bestämmelserna   blir  ineffektiva   och
därigenom utgör ett dåligt hjälpmedel  i
kampen   mot   rasismen.  En   rasistisk
organisation   kan   nämligen,   anförde
regeringen,    oförtjänt    komma    att
uppfattas  som  godkänd av  samhället  i
fall   då   inget  rättsligt  förfarande
inleds  eller,  om så sker,  detta  inte
leder  till fällande dom. Det  framhölls
också att det inte är önskvärt att ge de
aktuella      organisationerna      ökad
uppmärksamhet,    bl.a.    därför    att
allmänheten   kan   få   en   överdriven
föreställning   om   deras    betydelse.
Regeringen ansåg mot denna bakgrund  att
det  fanns en påtaglig risk för att  ett
genomförande    av    förslaget     till
kriminalisering  inte  skulle   få   den
avsedda effekten.


En  ytterligare aspekt som togs  upp  i
propositionen är att det  är  svårt  att
utforma straffbestämmelser av denna  typ
utan    att   eftersätta   grundläggande
rättssäkerhetskrav      vad       gäller
förutsebarhet  och  avgränsning  av  det
straffbara  området. Osäkerheten  gällde
enligt     regeringen     både     vilka
sammanslutningar  som  bestämmelsen   är
tillämplig på och vilken befattning  med
sammanslutningen  som  är   avsedd   att
medföra  ansvar.  Eftersom  de   i   den
aktuella    propositionen    diskuterade
straffbestämmelserna skulle föra med sig
en  inskränkning  av den  grundlagsfästa
föreningsfriheten     talade      enligt
regeringen  det  anförda  med   särskild
styrka  mot  att genomföra förslaget  om
kriminalisering  av  organiserad  rasism
m.m.


Sammanfattningsvis ansåg regeringen att
utredningsförslaget   om   förbud    mot
rasistiska organisationer och stöd  till
sådana    organisationer   inte    borde
genomföras.


Utskottet    instämde   i   regeringens
bedömning och avstyrkte bifall  till  de
då aktuella motionerna.


Utskottet,    som    vidhåller    denna
inställning,   avstyrker   bifall   till
motion Sf611.


I  sammanhanget noterar  utskottet  att
det  i  Justitiedepartementet  pågår  en
översyn av lagen om förbud mot politiska
uniformer.  Utskottet har  inhämtat  att
översynen  beräknas bli  slutförd  under
innevarande år.


Påföljd för rasistisk brottslighet




I   motion   Ju208  (c)   föreslås   att
samhällstjänst     skall     vara     en
obligatorisk   del  av   påföljden   för
rasistiska brott.


I  svensk rätt saknas bestämmelser  som
ålägger  domstolarna att välja  en  viss
påföljd   för   ett   visst   slag    av
brottslighet.   I   stället   har    det
överlåtits  åt domstolarna  att  -  inom
tillämpliga straffskalor - välja lämplig
påföljd med hänsyn till den gärning  som
har    begåtts   och   den   tilltalades
personliga förhållanden.


Utskottet  noterar först att riksdagen,
i   det   ovan  nämnda  ärendet  rörande
rasistisk   brottslighet,   våren   1994
(prop.  1993/94:101, JuU13,  rskr.  298)
beslutade  om införande den 1 juli  1994
av  en särskild straffskärpningsgrund  i
29  kap. 2 § 7 p BrB (SFS 1994:306)  med
innebörd att det vid bedömningen av  ett
brotts   straffvärde   särskilt    skall
beaktas  om ett motiv för brottet  varit
att kränka en person, en folkgrupp eller
en  annan  sådan  grupp av  personer  på
grund  av ras, hudfärg, nationellt eller
etniskt  ursprung, trosbekännelse  eller
annan    liknande    omständighet.    En
tillämpning  av  bestämmelsen  kan  leda
till  att  fängelse  framstår  som   ett
lämpligare    straff    än    en    icke
frihetsberövande   påföljd   som   t.ex.
samhällstjänst.


Enligt   1   §   lagen  (1989:928)   om
samhällstjänst får rätten, i stället för
att  döma  till fängelse, i  vissa  fall
meddela   dom   på   skyddstillsyn   med
föreskrift om samhällstjänst i lägst  40
och  högst  200 timmar. En förutsättning
för   att  samhällstjänst  skall   kunna
utdömas  är att den tilltalade förklarat
sig    villig   att   följa   en   sådan
föreskrift.


Straffsystemkommittén  förelår  i  sitt
betänkande  (SOU 1995:91) Ett reformerat
straffsystem  att  samhällstjänst  skall
infogas  som  ett  permanent  inslag   i
påföljdssystemet.   Kommittén   föreslår
därvid  bl.a.  att den  dömdes  samtycke
även   i   framtiden   skall   vara   en
förutsättning   för   att   döma    till
samhällstjänst.


Utskottet behandlade en fråga  liknande
den  nu  aktuella i det tidigare  nämnda
ärendet  våren 1994 (prop.  1993/94:101,
JuU13  s.  9  f). Utskottet  uttalade  i
ärendet  att  det måste  få  ankomma  på
domstolarna    att   inom    tillämpliga
straffskalor  välja  lämpliga  påföljder
för brott. Utskottet var inte berett att
i  det  då  aktuella ärendet förorda  en
reglering av innebörd att samhällstjänst
alltid  skall  utdömas som  påföljd  vid
rasistisk     brottslighet.    Utskottet
vidhåller    denna    uppfattning    och
avstyrker bifall till motion Ju208.




Brott mot homosexuella




I  motion K431 (fp) framhålls vikten  av
att   samhället   reagerar   starkt   på
övergrepp mot homosexuella.


Utskottet behandlade i det ovan  nämnda
ärendet om rasistisk brottslighet (prop.
1993/94:101,    JuU13    s.    13     f)
motionsyrkanden    liknande    det    nu
aktuella.  Utskottet anförde  i  ärendet
bl.a.   att  justitieministern   i   ett
interpellationssvar den 12 november 1993
omtalat     att     regeringen      gett
Folkhälsoinstitutet i uppdrag att  följa
utvecklingen    av   de    homosexuellas
situation  och överväga i  vilka  former
diskriminering   av   homosexuella   kan
motverkas.  Folkhälsoinstitutet  skulle,
anförde  statsrådet, återkommande  lämna
regeringen  rapporter på  detta  område.
Utskottet  hänvisade  också   till   ett
tidigare ärende (1993/94:JuU2 s. 7) vari
utskottet  förutsatte att  den  aktuella
frågan bevakades av berörda myndigheter.
Utskottet avstyrkte bifall till  den  då
aktuella motionen.


Vid  ett frågesvar den 14 november 1995
rörande  hets  och våld mot homosexuella
(prot.    1995/96:22   s.   3)   anförde
justitieministern att  i  princip  varje
form   av  diskriminerande  angrepp   på
enskilda homosexuella är kriminaliserat.
Justitieministern pekade även på  den  i
BrB  den  1  juli 1994 införda särskilda
straffskärpningsgrunden för sådana  fall
där  ett  motiv  för brottet  varit  att
kränka  någon på grund av ras,  hudfärg,
nationellt   eller   etniskt   ursprung,
trosbekännelse   eller  annan   liknande
omständighet.       Skyddet       enligt
straffskärpningsgrunden  begränsas  inte
bara  till dem som bestämmelsen om  hets
mot folkgrupp tar sikte på utan omfattar
också  andra  diskriminerande  motiv  av
jämförligt  slag,  t.ex.  fall  där  ett
motiv för brottet varit att kränka någon
på  grund  av hans eller hennes sexuella
läggning.  Bestämmelsen  innebär  enligt
statsrådet ett förstärkt straffrättsligt
skydd  för personer som tillhör  utsatta
grupper,  exempelvis  homosexuella,  mot
att  bli utsatta för brott just för  att
de   tillhör  en  sådan  grupp.   Polis,
åklagare och domstolar skall alltså ägna
särskild uppmärksamhet åt motiv av detta
slag och ge prioritet åt dessa typer  av
brott.    Polisens    problemorienterade
arbetssätt  bör enligt Justitieministern
också vara en god grund för att utveckla
insatser mot denna typ av brottslighet.


I Folkhälsoinstitutets regi har nyligen
genomförts en kartläggning av brott  mot
homosexuella  i Stockholm. Avsikten  med
studien  har varit att vinna kunskap  om
hur  situationen ser ut när  det  gäller
hot  och  våld mot homosexuella för  att
bedöma  vilka  eventuella insatser  från
myndigheter  m.fl.  som  kan   förbättra
situationen.   Studien    omfattar    en
enkätundersökning bland  homosexuella  i
Stockholm samt 30 djupintervjuer med män
och  kvinnor som blivit utsatta för  hot
eller våld.


I  den rapport över studien, Hat,  hot,
våld - utsatta homosexuella kvinnor  och
män.    En   pilotstudie   i   Stockholm
(1996:84),    som    Folkhälsoinstitutet
nyligen   presenterat  konstateras   att
drygt en fjärdedel (141 personer) av dem
som  deltagit  i studien (527  personer)
blivit  utsatta  för brott  -  alltifrån
förolämpningar  till  grovt  våld  -  på
grund   av   sin   homosexualitet.    Av
rapporten  framgår vidare att endast  en
mindre  andel av de utsatta  polisanmält
brotten. Orsakerna härtill har  i  vissa
fall   uppgivits  vara  att  man  ansett
brotten  vara  alltför  ringa  för   att
polisanmälas, medan orsaken i andra fall
uppgivits  vara rädsla för  att  polisen
skall vara fördomsfull mot homosexuella.
I   rapporten  anförs  att  en   absolut
majoritet   av   dem   som   har   gjort
polisanmälan har blivit väl  bemötta  av
polisen men att det förekommit att vissa
upplevt  att  poliser varit föraktfulla,
fördomsfulla    och    nedsättande.    I
rapporten föreslås bl.a. att polisen och
övrig personal inom rättsväsendet bör få
utbildning  om homosexuella  som  utsatt
grupp.


Utskottet vill först uttala att det  är
helt   oacceptabelt  att  personer   som
vänder  sig till polisen i något  ärende
bemöts med förakt eller ett fördomsfullt
uppträdande.  Utskottet utgår  från  att
det   inom   polisen   omgående   vidtas
nödvändiga   åtgärder   för   att    för
framtiden förhindra detta.


Utskottet   vidhåller   sin    tidigare
redovisade  uppfattning  att  frågan  om
brott  m.m. mot homosexuella bör bevakas
av  berörda  myndigheter, och  utskottet
utgår  från  att så sker även  framgent.
Utskottet avstyrker med dessa uttalanden
bifall till motion K431.


Ordning och säkerhet




Maskerade demonstranter




I  motion  Ju217 (fp) pekas på  att  det
förekommer att demonstranter döljer  sin
identitet  genom  att bära  huvor  eller
masker för ansiktet. I motionen framförs
att   ett  demonstrationstillstånd   bör
kunna  medges med villkor att deltagarna
uppträder utan maskering.


När  utskottet  senast  behandlade  ett
liknande   motionsyrkande   våren   1993
(1993/94:JuU1,   rskr.   1)    hänvisade
utskottet   till  att  varje  medborgare
enligt  2  kap.  1  §  RF  gentemot  det
allmänna    är    tillförsäkrad    bl.a.
yttrandefrihet,     mötesfrihet      och
demonstrationsfrihet. Utskottet uttalade
att    demonstrationsfriheten    innebär
frihet  att  anordna  och  delta  i   en
demonstration på allmän plats. Yttrande-
,  mötes-  och  demonstrationsfriheterna
brukar   med   ett   gemensamt   uttryck
benämnas   opinionsfriheter.   Utskottet
konstaterade  att  begränsningar  av  de
olika opinionsfriheterna endast får  ske
för  att  tillgodose  för  varje  frihet
särskilt  angivna  syften.  Mötes-   och
demonstrationsfriheterna  får  enligt  2
kap. 14 § första stycket RF begränsas av
hänsyn  till  ordning och  säkerhet  vid
sammankomsten    eller   demonstrationen
eller  till trafiken. I övrigt får dessa
friheter begränsas endast av hänsyn till
rikets  säkerhet eller för att  motverka
farsot.  Utskottet  avstyrkte   den   då
aktuella  motionen med  hänvisning  till
denna reglering.


Utskottet   vidhåller  alltjämt   denna
ståndpunkt  och  avstyrker  bifall  till
motion Ju217.




Missbruk av nödraketer m.m.




I  motion  Ju228 yrkas föreskrifter  som
syftar  till att motverka missbruket  av
bl.a.  nödraketer.  I motionen  framförs
tanken   på  en  pantavgift  på   sådana
raketer.


Utskottet     har     inhämtat      att
Sprängämnesinspektionen inom kort kommer
att   utfärda  föreskrifter  som   bl.a.
innebär  att  den  som importerar  eller
försäljer  explosiva  varor  åläggs  att
upprätta  ett  retursystem  för   sådana
varor  som  har en begränsad  livslängd,
t.ex. nödraketer.


Något  riksdagsinitiativ  i  frågan  är
obehövligt.  Utskottet avstyrker  bifall
till motion Ju228.


Vissa påföljdsfrågor




Påföljden för grovt narkotikabrott




I   motion   Ju801  (m)   förordas   att
maximistraffet  för grovt narkotikabrott
höjs till livstids fängelse.


Påföljden för grovt narkotikabrott är
fängelse i lägst två och högst  tio  år.
När  fråga är om flera brott får  enligt
26 kap. 2 § BrB fängelse sättas över det
svåraste  av  de högsta straff  som  kan
följa på brotten. Detta innebär, när det
gäller    grovt   narkotikabrott,    att
påföljden  som högst kan bestämmas  till
fängelse  i  14  år.  Vid  återfall  kan
härutöver          den         särskilda
straffskärpningsbestämmelsen i 26 kap. 3
§  BrB tillämpas. Maximistraffet blir då
fängelse i 18 år.


Utskottet behandlade i ett ärende våren
1994  en motion om skärpning av straffet
för  grovt narkotikabrott (1993/94:JuU19
s.   42  f).  Utskottet  hänvisade  till
möjligheterna  att utdöma fängelsestraff
för detta brott och konstaterade att  de
straff    som   mäts   ut   vid    grovt
narkotikabrott  regelmässigt  är  långa.
Något      behov      av     ytterligare
straffskärpning      förelåg      enligt
utskottets    mening   inte.    Motionen
avstyrktes.


Utskottet vidhåller sin tidigare
uppfattning i fråga om straffet för
grovt narkotikabrott och avstyrker
bifall till motion Ju801.




Påföljden för psykiskt störda
lagöverträdare




I  motion  Ju625 (m) anförs att oklarhet
råder  när det gäller påföljden för  den
som  begått  brott  under  inverkan   av
psykisk sjukdom.


I  motion  Ju801 (m) yrkas att förbudet
mot    att    döma    psykiskt    störda
lagöverträdare till straff avskaffas.  I
motionen anförs att det endast i de fall
gärningsmannen är så störd att han  inte
är  medveten om vad han gör sig  skyldig
till bör vara aktuellt att förklara  att
vederbörande skall vara fri från  straff
och  att  inte utdöma fängelsestraff.  I
övriga fall bör fängelse utdömas, och om
så  är  nödvändigt får den dömde avtjäna
hela   eller   delar  av   straffet   på
psykiatrisk     vårdinrättning     under
kriminalvårdens ansvar.


Sedan   gammalt   gäller   regler    om
straffrättslig särbehandling av personer
som  gjort  sig skyldiga till  brottslig
gärning under inflytande av en allvarlig
psykisk     sjukdom.     Före      BrB:s
ikraftträdande  innebar  särbehandlingen
att   den  skyldige  av  domstol   kunde
förklaras  fri  från straff.  Beslut  om
tvångsvård     ankom     härefter     på
sjukvårdsmyndigheterna. I BrB föreskrevs
ursprungligen  att för brott  som  någon
begått      under     inflytande      av
sinnessjukdom, sinnesslöhet eller  annan
själslig  abnormitet  av  så  djupgående
natur att den måste anses jämställd  med
sinnessjukdom, inte fick tillämpas annan
påföljd  än  överlämnande till  särskild
vård,  böter eller skyddstillsyn. Vidare
föreskrevs  i  BrB att som brottspåföljd
kunde tillämpas överlämnande till sluten
psykiatrisk  vård inte bara  beträffande
den  som  vid  brottstillfället  handlat
under  inflytande av sinnessjukdom eller
ett   därmed  jämställt  tillstånd  utan
också   den   som  i  annat   fall   vid
domstillfället bedömdes vara i behov  av
sådan vård.


Efter  ändringar  i BrB  som  trädde  i
kraft   den   1   januari  1992   (prop.
1990/91:58 bil. 2, JuU34, rskr. 330, SFS
1991:1138)  gäller  följande.  Den   som
begått  ett brott under påverkan  av  en
allvarlig psykisk störning får enligt 30
kap.  6  §  inte  dömas  till  fängelse.
Enligt  31 kap. 3 § kan rätten i stället
besluta  att den dömde skall  överlämnas
till  rättspsykiatrisk vård, om det  med
hänsyn till hans psykiska tillstånd  och
personliga  förhållanden  i  övrigt   är
påkallat  att  han  är  intagen   i   en
sjukvårdsinrättning   för    psykiatrisk
vård,     som     är     förenad     med
frihetsberövande  och annat  tvång.  För
sådant  fall  kan rätten vid  allvarliga
brott  besluta  att  vårdens  upphörande
skall   vara  beroende  av  en  särskild
utskrivningsprövning   genom    domstols
försorg.        Överlämnande        till
rättspsykiatrisk vård kan  enligt  samma
paragraf komma i fråga också beträffande
den  som visserligen inte begått brottet
under  påverkan av en allvarlig  psykisk
störning  men som likväl behöver  vården
på  grund av en sådan störning, dock att
för       detta      fall       särskild
utskrivningsprövning      inte       får
föreskrivas.  Ändringen  i  BrB  innebar
bl.a.,  förutom en grundläggande  reform
av   utskrivningsförfarandet,  att   den
kategori  lagöverträdare  vars  psykiska
tillstånd   tidigare   betecknats    som
jämställt med sinnessjukdom till största
delen      lämnats      utanför      den
straffrättsliga särbehandlingen.


Grundläggande  för den  straffrättsliga
särbehandlingen  enligt  såväl  gällande
regler som äldre lagstiftning är sålunda
att  den som är allvarligt psykiskt sjuk
och  behöver kvalificerad vård  för  sin
sjukdom inte skall dömas till fängelse.


Enligt  BrB  föreligger det  således  i
princip  inget hinder mot att fälla  den
som  begått  brott  under  påverkan   av
allvarlig psykisk störning till  ansvar.
Han   får  emellertid  inte  dömas  till
fängelse.  Många gånger sker  i  stället
ett  överlämnande  till rättspsykiatrisk
vård enligt 31 kap. 3 § BrB.


I direktiven till den utredning som har
till  uppgift  att utreda  vissa  frågor
inom     den    allmänna    straffrätten
(Straffansvarsutredningen, dir. 1994:39)
anförs  bl.a.  att den  ordning  som  nu
gäller på området är behäftad med  flera
svagheter. En är att det är ologiskt att
den som är mera permanent förvirrad ofta
fälls  till ansvar för brott  medan  den
tillfälligt  sinnesförvirrade,  om   han
inte  har någon skuld till förvirringen,
går  fri från ansvar. Vidare stämmer det
enligt     direktiven     dåligt     med
legalitetsprincipen       att        det
straffrättsliga ansvaret för tillfälligt
sinnesförvirrade  är oreglerat.  Det  är
också ibland förenat med svårigheter att
göra  en sådan bedömning av den psykiskt
stördes  uppsåt som fordras för att  han
skall  kunna dömas för uppsåtligt brott.
Vidare  anförs att verkningarna av  1991
års  reform  när det gäller de  psykiskt
störda  lagöverträdarna måste beaktas  i
sammanhanget. Reformen innebar bl.a.  en
begränsning  av den grupp lagöverträdare
som    särbehandlas   när   det   gäller
påföljdsbestämningen. En utvärdering  av
reformen  har  på  regeringens   uppdrag
utförts    av    Socialstyrelsen     och
rapporten,   Psykiatrisk  tvångsvård   -
effekter     av     ny     lagstiftning,
överlämnades   i  december   1993   till
regeringen.         Till          Straff
ansvarsutredningens  uppgifter  hör  att
belysa   det   nuvarande  regelsystemets
effekter  för bedömning av uppsåtsfrågan
vid   brott   som  någon  begått   under
påverkan  av psykisk störning.  När  det
gäller brott som begåtts av personer som
varit tillfälligt sinnesförvirrade  utan
egen   skuld   eller  drabbade   av   en
allvarlig    psykisk   störning    skall
utredningen överväga vilka åtgärder  som
kan  komma  i  fråga för  att  skapa  en
ordning  som  tillgodoser  de  krav   på
lagstöd  som legalitetsprincipen ställer
upp  samtidigt  som den leder  till  ett
logiskt  och ändamålsenligt  resultat  i
olika  situationer.  Utgångspunkten  för
övervägandena skall vara att tillfälliga
och    permanenta   förvirringstillstånd
principiellt bör behandlas på samma sätt
i  ansvarshänseende. Utredningsuppdraget
skall redovisas senast den 1 juli 1996.


Utskottet   anser  att  resultatet   av
Straffansvarsutredningens   arbete   bör
avvaktas   och  avstyrker  bifall   till
motionerna Ju625 och Ju801.




Våld vid idrottsevenemang




I  motion Kr412 (c) yrkas ett riksdagens
tillkännagivande   att   ungdomar    som
återfaller     i     våldsbrott      vid
idrottsevenemang   bör   få   samhällets
reaktion snabbt så att kopplingen mellan
brott  och påföljd blir tydligare  än  i
dag.


Utskottet behandlade hösten 1994 frågor
rörande  förfarandet  vid  lagföring  av
ungdomar som misstänks för brott  (prop.
1994/95:12,   JuU1,   rskr.   39,    SFS
1994:1760). Lagändringarna, som  i  allt
väsentligt  rörde lagen  (1964:167)  med
särskilda    bestämmelser    om     unga
lagöverträdare, syftade bl.a.  till  att
förbättra       samarbetet        mellan
myndigheterna vid ungdomsmål och att öka
snabbheten  vid förfarandet  hos  polis,
eklagare och domstol. Vidare skall domar
i  ungdomsmål normalt avkunnas muntligen
i samband med huvudförhandlingen, och de
ungas vårdnadshavare och företrädare för
socialtjänsten skall i ökad utsträckning
medverka   i  samband  med  lagföringen.
Härutöver begränsades möjligheterna  att
meddela åtalsunderlåtelse vid återfall.


I  sammanhanget noterar  utskottet  att
frågor  om  polisingripanden  bl.a.  vid
s.k.  läktarvåld  m.m. var  föremål  för
överväganden  av  Polisrättsutredningen.
Utredningen     föreslog     i      sitt
delbetänkande  (SOU  1993:60)   Polisens
rättsliga   befogenheter  bl.a.   regler
syftande till att ge polisen förbättrade
möjligheter     att     ingripa      mot
ordningsstörande folksamlingar  och  den
som   deltar  i  en  sådan  folksamling.
Utredningens  förslag  är  föremål   för
beredning i Justitiedepartementet.


En  översyn av rollfördelningen  mellan
polisen, kommunerna och de enskilda  när
det gäller att skapa trygghet mot brott,
särskilt     vardagsbrottslighet     och
ordningsstörningar,  har  som   tidigare
nämnts     nyligen     genomförts     av
Trygghetsutredningen (dir.  1993:37).  I
sitt slutbetänkande Trygghet mot brott -
Rollfördelning   och   samverkan    (SOU
1995:146)                    konstaterar
Trygghetsutredningen (s. 239) bl.a.  att
ordningsstörningar   som   uppstått    i
samband    med   matcher    och    andra
idrottstävlingar  inte  synes  ha  varit
lika omfattande som tidigare beroende på
de omfattande och verksamma insatser som
gjorts    av    idrottsrörelsen    m.fl.
Trygghetsutredningens  förslag  i  denna
del  innebär bl.a. att möjligheterna att
förordna ordningsvakter för tjänstgöring
på  offentliga platser väsentligt utökas
och  att  kända bråkstakar  skall  kunna
utestängas  från matcher  och  liknande.
Utredningen  understryker i sammanhanget
vikten   av   att  polisen   och   andra
myndigheter    nära    samverkar     med
idrottsrörelsen   i   det   förebyggande
arbetet.           Trygghetsutredningens
slutbetänkande    är     föremål     för
remissbehandling.


Riksdagen   har  nyligen  beslutat   om
lagändringar  syftande till  bl.a.  dels
snabbare   handläggning  av  ungdomsmål,
dels   tydligare  signaler   till   unga
lagöverträdare.  Vidare  är  frågor   om
åtgärder på olika områden mot våld  m.m.
i  samband med idrottsevenemang  föremål
för beredning m.m. i regeringskansliet.


Enligt  utskottets  uppfattning  saknas
anledning till något riksdagsinitiativ i
frågan. Utskottet avstyrker bifall  till
motion Kr412.


Hemställan
Utskottet hemställer


1.    beträffande   mc-relaterad
brottslighet


att     riksdagen    avslår     motion
1994/95:Ju603,


res. 1 (fp)


2.  beträffande  påföljden   för
övergrepp i rättssak


att    riksdagen   avslår   motionerna
1994/95:Ju633    yrkande     1     och
1994/95:Ju809 yrkande 31,


res. 2 (c)


3. beträffande brottslighet  med
vapen


att    riksdagen   avslår   motionerna
1994/95:Ju622 och 1994/95:Ju631,


4. beträffande egenmäktighet med
barn


att     riksdagen    avslår     motion
1994/95:L405 yrkande 2,


5.     beträffande     otillåten
utlämning av film eller videogram


att     riksdagen    avslår     motion
1994/95:Ju802 yrkande 4,


res. 3 (m, c)


6.    beträffande    hets    mot
folkgrupp


att     riksdagen    avslår     motion
1994/95:Ju630


res. 4 (fp, v,  mp,
kds)


7.   beträffande   förbud    mot
rasistiska organisationer


att     riksdagen    avslår     motion
1994/95:Sf611 yrkande 22


res. 5 (mp, kds)


8.  beträffande  påföljden   för
rasistisk brottslighet


att     riksdagen    avslår     motion
1994/95:Ju208,


9.    beträffande   brott    mot
homosexuella


att     riksdagen    avslår     motion
1994/95:K431 yrkande 4,


res. 6 (fp, v, mp)


10.     beträffande    maskerade
demonstranter


att    riksdagen   avslår   motion
1994/95:Ju217,


11.   beträffande  missbruk   av
nödraketer


att     riksdagen    avslår     motion
1994/95:Ju228


12.  beträffande  påföljden  för
grovt narkotikabrott


att     riksdagen    avslår     motion
1994/95:Ju801 yrkande 7,


res. 7 (m)


13.  beträffande  påföljden  för
psykiskt störda lagöverträdare


att    riksdagen   avslår   motionerna
1994/95:Ju625     och    1995/96:Ju801
yrkande 13,


res. 8 (m)


14.    beträffande   våld    vid
idrottsevenemang


att     riksdagen    avslår     motion
1994/95:Kr412 yrkande 4.


res. 9 (c)




Stockholm den 15 februari 1996


På justitieutskottets vägnar




Gun Hellsvik




I beslutet har deltagit: Gun Hellsvik
(m), Lars-Erik Lövdén (s), Birthe
Sörestedt (s), Göran Magnusson (s),
Sigrid Bolkéus (s), Göthe Knutson (m),
Märta Johansson (s), Ingbritt Irhammar
(c), Margareta Sandgren (s), Anders G
Högmark (m), Siw Persson (fp), Ann-Marie
Fagerström (s), Alice Åström (v), Kia
Andreasson (mp), Rolf Åbjörnsson (kds),
Helena Frisk (s) och Jeppe Johnsson (m).


Reservationer
1. Mc-relaterad brottslighet (mom. 1)




Siw Persson (fp) anser




dels  att den del av utskottets yttrande
på  s. 7 som börjar med  Utskottet vill 
och  slutar med  Motionen avstyrks  bort
ha följande lydelse:


Utskottet  anser  att den  brottslighet
som  utförs  av  medlemmar  i  s.k.  mc-
klubbar  nu har nått en sådan omfattning
att   samhället  skyndsamt  måste  vidta
ytterligare  åtgärder  för  att  bekämpa
den.   Enligt  utskottets  mening  måste
straffen  för  övergrepp i rättssak  och
våld     mot     tjänsteman     skärpas.
Straffvärdet    för   denna    typ    av
brottslighet  är  sådant  att  påföljden
typiskt sett bör bli fängelse. Utskottet
efterlyser också bättre stöd  och  skydd
för målsägande och vittnen i samband med
rättegång.    Domstolslokalerna    måste
anpassas    bättre    till    de    s.k.
bevispersonernas behov och önskemål, och
domstolarnas   kallelseblanketter    och
rutiner  för  att  ta hand  om  dem  som
kallats  till en rättegång  behöver  ses
över.  Regeringen  får  återkomma   till
riksdagen  med  erforderliga  lagförslag
och  i övrigt vidta nödvändiga åtgärder.
Det  anförda bör riksdagen med anledning
av   motion  Ju603  som  sin  mening  ge
regeringen till känna.


dels  att  utskottets  hemställan  under
moment 1 bort ha följande lydelse:


1.      beträffande     mc-relaterad
brottslighet


att  riksdagen med anledning av motion
1995/96:Ju603  som  sin   mening   ger
regeringen  till känna  vad  utskottet
anfört,


2. Påföljden för övergrepp i rättssak
(mom. 2)




Ingbritt Irhammar (c) anser




dels  att den del av utskottets yttrande
på s. 7 som börjar med  Inte heller  och
slutar  med  avstyrks således   bort  ha
följande lydelse:


Utskottet  anser  att  bestämmelsen  om
övergrepp  i  rättssak behöver  skärpas.
Det    aktuella   brottet   är    enligt
utskottets mening av så allvarlig  natur
att  fängelse  bör vara den regelmässiga
påföljden.   Straffskalan   bör   enligt
utskottets mening skärpas, och  det  bör
införas   en  noggrann  precisering   av
förutsättningarna för  när  grovt  brott
skall  anses  föreligga. I  sammanhanget
bör  även övervägas om det skall införas
särskilda mer ingripande bestämmelser om
gripande,  anhållande och  häktning  vid
brott    som    innebär    angrepp    på
rättsordningen.    Det    ankommer    på
regeringen att vidta nödvändiga åtgärder
med anledning av vad utskottet nu anfört
och  därefter  återkomma till  riksdagen
med  förslag. Det anförda bör  utskottet
med  anledning av motionerna  Ju633  och
Ju809  i  denna  del som sin  mening  ge
regeringen till känna.


dels  att  utskottets  hemställan  under
moment 2 bort ha följande lydelse:


2.    beträffande   påföljden    för
övergrepp i rättssak


att   riksdagen   med   anledning   av
motionerna 1994/95:Ju633 yrkande 1 och
1994/95:Ju809  yrkande  31   som   sin
mening  ger regeringen till känna  vad
utskottet anfört,


3. Otillåten utlämning av film eller
videogram (mom. 5)




Gun  Hellsvik  (m), Göthe  Knutson  (m),
Ingbritt Irhammar (c), Anders G  Högmark
(m) och Jeppe Johnsson (m) anser




dels  att den del av utskottets yttrande
på  s.  12  som  börjar  med   Utskottet
konstaterar   och slutar  med   Motionen
avstyrks  bort ha följande lydelse:


Utskottet är av uppfattningen  att  det
behövs  ytterligare  åtgärder  för   att
begränsa spridningen av våldsskildringar
i    media.   Många   av   de    grövsta
våldsskildringarna     återfinns      på
videogram,  och  det är därför  särskilt
viktigt  att  videobranschen respekterar
den  åldersgräns som finns för utlämning
av  våldsvideor. Regeringen  bör  enligt
utskottets   mening   vidta   nödvändiga
åtgärder för att se till att de gällande
bestämmelserna  på  området  följs   och
därefter återkomma till riksdagen med en
redovisning. Vad utskottet nu har anfört
bör  riksdagen med anledning  av  motion
Ju802 som sin mening ge regeringen  till
känna.


dels  att  utskottets  hemställan  under
moment 5 bort ha följande lydelse:


5.  beträffande otillåten  utlämning
av film eller videogram


att  riksdagen med anledning av motion
1994/95:802 yrkande 4 som  sin  mening
ger    regeringen   till   känna   vad
utskottet anfört,


4. Hets mot folkgrupp (mom. 6)




Siw  Persson (fp), Alice Åström (v), Kia
Andreasson   (mp)  och  Rolf  Åbjörnsson
(kds) anser




dels  att den del av utskottets yttrande
på   s.14   som  börjar  med   Utskottet
finner   och slutar med  Ju630 avstyrks 
bort ha följande lydelse:


Enligt  utskottets  uppfattning  syftar
förnekanden     av    den     nazistiska
förintelsen   av   judar   under   andra
världskriget  till att utså  missaktning
mot judarna som grupp. Dessa förnekanden
utgör  också  en huvudingrediens  i  den
nynazistiska propagandan. Målet  är  att
undanröja  de  spärrar mot  en  återgång
till 30- och 40-talens antisemitism  som
förintelsen   såsom  historiskt   faktum
utgör. Om tvivel på att förintelsen  ägt
rum  kan  utsås och judarna  därmed  kan
framställas    som    lögnaktiga     och
konspiratoriska   kan   dessa    spärrar
försvagas.


I flera europeiska länder utgör det ett
brott att förneka förintelsen. Utskottet
finner  det inte tilltalande att Sverige
skall  ha en svagare lagstiftning  härom
än   resten   av   Europas  demokratier.
Utskottet,  som delar den uppfattning  i
frågan  som kommer till uttryck i motion
Ju630,  anser  att  lagen  om  hets  mot
folkgrupp bör ses över i linje  med  vad
som     anges    i    Europaparlamentets
resolution          om           rasism,
främlingsfientlighet och antisemitism så
att     förnekande    av     förintelsen
kriminaliseras.    Det    ankommer    på
regeringen   att  snarast   lägga   fram
förslag  till  lagstiftning  med   denna
inriktning.   Vad   utskottet   nu   med
anledning  av  motion Ju630  anfört  bör
riksdagen  som sin mening ge  regeringen
till känna.


dels  att  utskottets  hemställan  under
moment 6 bort ha följande lydelse:


6. beträffande hets mot folkgrupp


att  riksdagen med anledning av motion
1994/95:Ju630  som  sin   mening   ger
regeringen  till känna  vad  utskottet
anfört,


5. Förbud mot rasistiska organisationer
(mom. 7)




Kia  Andreasson (mp) och Rolf Åbjörnsson
(kds) anser




dels  att den del av utskottets yttrande
på s. 16 som börjar med  Utskottet, som 
och slutar med  innevarande år  bort  ha
följande lydelse:


Utskottet  anser att denna  uppfattning
nu  bör  modifieras.  Erfarenheter  från
många   länder  visar  att  rasism   och
främlingsfientlighet inte kan  motverkas
utan en effektiv lagstiftning.


I  sammanhanget noterar  utskottet  med
tillfredsställelse     att     det     i
Justitiedepartementet pågår  en  översyn
av   lagen   om  förbud  mot   politiska
uniformer, vilken beräknas bli  slutförd
under innevarande år.


Detta  är emellertid inte tillräckligt.
Enligt    utskottets    mening     måste
härutöver,  i linje med FN:s  konvention
om  rasism, övervägas ett direkt  förbud
mot organisationer som uppenbart har som
sitt  viktigaste syfte  att  sprida  ett
rasistiskt och diskriminerande  budskap.
Det  ankommer på regeringen att  snarast
lägga fram förslag till lagstiftning med
denna  inriktning.  Vad  utskottet   med
anledning av motion Sf611 nu anfört  bör
riksdagen  som sin mening ge  regeringen
till känna.


dels  att  utskottets  hemställan  under
moment 7 bort ha följande lydelse:


7. beträffande förbud mot rasistiska
organisationer


att  riksdagen med anledning av motion
1994/95:Sf611  yrkande  22   som   sin
mening  ger regeringen till känna  vad
utskottet anfört,


6. Brott mot homosexuella (mom. 9)




Siw  Persson (fp), Alice Åström (v)  och
Kia Andreasson (mp) anser




dels  att den del av utskottets yttrande
på  s.  18  som  börjar  med   Utskottet
vidhåller  och slutar med  motion  K431 
bort ha följande lydelse:


Utskottet    konstaterar     att     de
homosexuella är en mycket utsatt grupp i
samhället,  och  utskottet   delar   den
uppfattning  som framförs i motion  K431
att  det  är av stor vikt att  samhället
reagerar   starkt  och  beslutsamt   mot
övergrepp på dem. Det är nödvändigt  att
problemet  nu med kraft lyfts fram  inom
polisen  m.fl.  berörda myndigheter  och
samhället i övrigt. Den kartläggning som
nyligen   genomförts   på   uppdrag   av
Folkhälsoinstitutet visar också  tydligt
att  det  nu är angeläget att kraftfulla
åtgärder omgående vidtas till skydd  för
de   homosexuella.   Det   ankommer   på
regeringen  att  snarast till  riksdagen
återkomma   med   förslag    till    den
lagstiftning  och de andra åtgärder  som
är nödvändiga för att denna brottslighet
skall kunna bemästras. Vad utskottet med
anledning  av motion K431 nu anfört  bör
riksdagen  som sin mening ge  regeringen
till känna.


dels  att  utskottets  hemställan  under
moment 9 bort ha följande lydelse:


9.     beträffande     brott     mot
homosexuella


att  riksdagen med anledning av motion
1994/95:K431 yrkande 4 som sin  mening
ger    regeringen   till   känna   vad
utskottet anfört,


7. Påföljden för grovt narkotikabrott
(mom. 12)




Gun  Hellsvik, Göthe Knutson,  Anders  G
Högmark och Jeppe Johnsson
(alla m) anser




dels  att den del av utskottets yttrande
på  s.  19  som  börjar  med   Utskottet
vidhåller  och slutar med  motion Ju801 
bort ha följande lydelse:


Utskottet        konstaterar        att
narkotikahanteringen är ett av vår  tids
största      samhällsproblem.       Inom
narkotikahandeln  finns  enorma  vinster
att  göra  för  dem som är  tillräckligt
samvetslösa.          De           grova
narkotikabrottslingarna       profiterar
hänsynslöst på andra människors beroende
och  olycka, och deras verksamhet medför
också    stora    skadeverkningar    för
samhället  i stort. Mot denna  bakgrund,
och  för att lagstiftningen skall stå  i
bättre   samklang   med   det   allmänna
rättsmedvetandet, bör livstids  fängelse
kunna  utdömas för grovt narkotikabrott.
Det   får  ankomma  på  regeringen   att
återkomma   till   riksdagen   med   ett
lagförslag. Vad utskottet har anfört bör
riksdagen med anledning av motion  Ju801
i  nu  behandlad del som sin  mening  ge
regeringen till känna.


dels  att  utskottets  hemställan  under
moment 12 bort ha följande lydelse:


12.  beträffande påföljden för grovt
narkotikabrott


att  riksdagen med anledning av motion
1994/95:Ju801 yrkande 7 som sin mening
ger    regeringen   till   känna   vad
utskottet anfört,


8. Påföljden för psykiskt störda
lagöverträdare (mom. 13)




Gun  Hellsvik, Göthe Knutson,  Anders  G
Högmark och Jeppe Johnsson
(alla m) anser




dels  att den del av utskottets yttrande
på  s.  21  som  börjar  med   Utskottet
anser   och slutar med  och Ju801   bort
ha följande lydelse:


Den  som  överlämnats till  psykiatrisk
vård blir inte sällan försatt på fri fot
efter  betydligt kortare tid än den  som
dömts  till fängelse trots att många  av
de  farligaste  brottslingarna  finns  i
denna     grupp.    Enligt    utskottets
uppfattning står påföljden för  den  som
bedöms  som psykiskt störd i många  fall
inte   i   någon  proportion  till   vad
påföljden  skulle ha  blivit  om  han  i
stället   hade   dömts  till   fängelse.
Utskottet delar den kritiska inställning
till  detta förhållande som redovisas  i
motion Ju801.


Enligt  utskottets  uppfattning   måste
medborgarnas  berättigade  intresse   av
skydd    sättas   mera   i   förgrunden.
Utskottet  anser i likhet  med  vad  som
föreslås   i   motion  Ju801   att   det
nuvarande förbudet mot att döma psykiskt
störda  brottslingar till  fängelse  bör
avskaffas.    Endast    i    de     fall
gärningsmannen är så störd att han  inte
är  medveten om vad han gör sig  skyldig
till  bör  det enligt utskottets  mening
vara  aktuellt  att  döma  till  vård  i
stället  för straff. I övriga  fall  bör
fängelse utdömas. Den psykiatriska  vård
som  den dömde har behov av kan därefter
tillgodoses  honom inom  kriminalvårdens
ram.  Det  ankommer  på  regeringen  att
snarast   lägga   fram   förslag    till
lagstiftning  med denna inriktning.  Vad
utskottet med anledning av motion  Ju801
nu  anfört bör riksdagen som sin  mening
ge  regeringen till känna. Motion  Ju625
bör   däremot   inte   föranleda   någon
riksdagens åtgärd.


dels  att  utskottets  hemställan  under
moment 13 bort ha följande lydelse:


13.    beträffande   påföljden   för
psykiskt störda lagöverträdare


att  riksdagen med anledning av motion
1994/95:Ju801  yrkande  13   och   med
avslag på motion 1994/95:Ju625 som sin
mening  ger regeringen till känna  vad
utskottet anfört,


9. Våld vid idrottsevenemang (mom. 14)




Ingbritt Irhammar (c) anser




dels  att den del av utskottets yttrande
på   s.   22  som  börjar  med    Enligt
utskottets    och  slutar  med    motion
Kr412  bort ha följande lydelse:




Enligt  utskottets uppfattning är  detta
emellertid inte tillräckligt.  Utskottet
delar  den mening som framförs i  motion
Kr412  att  den reaktion som  våldsbrott
eller  skadegörelse vid idrottsevenemang
leder till måste komma ännu snabbare  så
att  kopplingen mellan brott och påföljd
ytterligare tydliggörs. Det ankommer  på
regeringen att vidta nödvändiga åtgärder
så  att  vad  utskottet  nu  har  anfört
kommer till utförande. Vad utskottet med
anledning av motion Kr412 nu anfört  bör
riksdagen  som sin mening ge  regeringen
till                              känna.


dels  att  utskottets  hemställan  under
moment 14 bort ha följande lydelse:


14.     beträffande     våld     vid
idrottsevenemang


att riksdagen med anledning av motion
1994/95:Kr412 yrkande 4 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet
anfört.




Innehållsförteckning
Sammanfattning 1
Motionerna 1
Utskottet 3
Åtgärder till skydd för målsägande
och vittnen, m.m. 3
Brottslighet med vapen m.m. 8
Egenmäktighet med barn 10
Otillåten utlämning av film och
videogram 11
Rasistisk brottslighet, m.m. 12
Hets mot folkgrupp 13
Rasistiska organisationer 14
Påföljd för rasistisk
brottslighet 16
Brott mot homosexuella 16
Ordning och säkerhet 18
Maskerade demonstranter 18
Missbruk av nödraketer m.m. 18
Vissa påföljdsfrågor 19
Påföljden för grovt
narkotikabrott 19
Påföljden för psykiskt störda
lagöverträdare 19
Våld vid idrottsevenemang 21
Hemställan 22
Reservationer 23
1. Mc-relaterad brottslighet (mom.
1) 23
2. Påföljden för övergrepp i
rättssak (mom. 2) 23
3. Otillåten utlämning av film
eller videogram (mom. 5) 24
4. Hets mot folkgrupp (mom. 6) 24
5. Förbud mot rasistiska
organisationer (mom. 7) 25
6. Brott mot homosexuella (mom. 9) 26
7. Påföljden för grovt
narkotikabrott (mom. 12) 26
8. Påföljden för psykiskt störda
lagöverträdare (mom. 13) 27
9. Våld vid idrottsevenemang (mom. 14)
27
Gotab, Stockholm 1996