I detta betänkade tillstyrker utskottet
ett regeringsförslag om vissa
justeringar av de tidsfrister som nu
gäller för åklagaren att begära en
anhållen person häktad och för
tingsrätten att hålla förhandling i
häktningsfrågan. Tiden mellan gripande
och förhandling skall även i
fortsättningen vara högst fyra dygn.
De föreslagna mer flexibla systemet
syftar till att ge ökad tid för
brottsutredningen före
häktningsförhandling så att underlaget
skall bli så bra som möjligt. Förslagen
syftar också till att
häktningsförhandling inte skall behöva
hållas på helgdagar i lika stor
omfattning som för närvarande.
Till betänkandet har fogats två
reservationer (mp och m).
Propositionen
I proposition 1995/96:21 har regeringen
(Justitiedepartementet) föreslagit att
riksdagen antar de i propositionen
framlagda förslagen till
1) lag om ändring i rättegångsbalken
och
2) lag om ändring i delgivningslagen
(1970:428).
Lagförslaget om ändring i
rättegångsbalken har granskats av
Lagrådet. Lagförslagen är fogade till
detta betänkande som bilaga.
Motionerna
Motion väckt med anledning av
propositionen
1995/96:Ju4 av Kia Andreasson (mp) vari
yrkas att riksdagen avslår regeringens
förslag till ändring i 24 kap. 12, 13,
17 och 19 §§ rättegångsbalken.
Motion väckt under den allmänna
motionstiden år 1995
1994/95:Ju705 av Christel Anderberg (m)
vari yrkas att riksdagen beslutar att
regeln om s.k. obligatorisk häktning
skall gälla även vid försök,
förberedelse och stämpling till brott
för vilket inte är stadgat lindrigare
straff än fängelse i två år i enlighet
med vad som anförts i motionen.
Utskottet
Inledning
Reglerna om de straffprocessuella
tvångsmedlen anhållande och häktning
ändrades år 1988 (prop. 1986/87:112,
1987/88:JuU7, rskr. 30, SFS
1987:1211-1214, 1988:27-36). Till grund
för propositionen låg 1983 års
häktningsutrednings betänkande (SOU
1985:27) Gripen, Anhållen, Häktad och
remissbehandlingen därav. De nya
reglerna berörde dels förutsättningarna
för att besluta om häktning, dels en
förkortning av de tidsfrister inom
vilka ett frihetsberövande på grund av
misstanke om brott måste prövas av
domstol.
De nya reglerna om anhållande och
häktning utvärderades år 1989 av
Domstolsverket i samarbete med
Riksåklagaren, Rikspolisstyrelsen.
Kriminalvårdsstyrelsen och Sveriges
advokatsamfund. Utvärderingen avsåg
framför allt vilka konsekvenser
reformen haft för rättssäkerheten, men
också organisatoriska och ekonomiska
konsekvenser togs upp. Resultatet
redovisades i en rapport (DV-rapport
1989:9).
Regeringen gav i april 1994
Domstolsverket i uppdrag, att i samråd
med de andra myndigheter m.fl. som
medverkade till den nyssnämnda
rapporten, göra en förnyad utvärdering
av häktningsreformen. Utvärderingen har
tagit sikte på vilka konsekvenser
reformen haft för rättssäkerheten i vid
mening, men även de organisatoriska och
ekonomiska konsekvenserna av reformen
har undersökts på nytt. Uppdraget
redovisades i maj i år till regeringen
i rapporten (DV-rapport 1995:2)
Häktningsreformen - en förnyad
utvärdering av 1988 års reform av
reglerna om anhållande och häktning.
Rapporten och remissbehandlingen av
den ligger till grund för den nu
aktuella propositionen.
Bakgrund
Genom 1988 års reform förkortades de
tidsfrister som gäller vid häktning och
anhållande. Ändringarna var föranledda
av att det svenska regelsystemet
behövde anpassas till den europeiska
konventionen angående skydd för de
mänskliga rättigheterna och de
grundläggande friheterna
(Europakonventionen) och den praxis som
hade utvecklats vid tillämpningen av
konventionen av de organ som övervakar
att konventionen efterlevs. Dessa är
den europeiska kommissionen för de
mänskliga rättigheterna
(Europakommissionen) och den europeiska
domstolen för de mänskliga
rättigheterna (Europadomstolen). Denna
praxis hade gett vid handen att de
dåvarande svenska reglerna om
förfarandet i samband med
straffprocessuella frihetsberövanden
inte helt kunde anses motsvara de
rättssäkerhetskrav som konventionen
ställer upp. De dåvarande svenska
reglerna lämnade utrymme för att ett
straffprocessuellt frihetsberövande
prövades av domstol först sedan mer än
en vecka förflutit från
frihetsberövandet. I ytterlighetsfall
kunde mer än två veckor förflyta.
Enligt artikel 5 (1) i
Europakonventionen får ingen berövas
sin frihet utom i vissa särskilt
angivna fall. Ett av dessa fall är då
någon skall ställas inför vederbörlig
rättslig myndighet såsom skäligen
misstänkt för att ha förövat brott. Den
som har berövats friheten på den
grunden skall enligt artikel 5 (3)
promptly ställas inför en domare
eller annan ämbetsman som enligt lag
har beklätts med judicial power . I
den svenska översättning som gjordes i
samband med att Sverige ratificerade
konventionen (prop. 1951:165, SÖ
1952:35) översattes promptly med
ofördröjligen och judicial power
med domsmakt .
Från svensk sida ansågs före 1988 års
reform att åklagaren var en ämbetsman
beklädd med sådan judicial power som
konventionstexten nämner. Frågan om
frister för domstolsförhandlingen var
med den tolkningen ointressant eftersom
de svenska fristerna för åklagarens
anhållningsbeslut utan tvekan i de
flesta fall fyllde konventionens krav
på ofördröjlighet.
Frågan om frister i samband med
straffprocessuella frihetsberövanden
aktualiserades genom två mål mot
Sverige som togs upp till prövning i
Europakommissionen och i ett av fallen
också i Europadomstolen. I det ena av
målen slog kommissionen fast dels att
en svensk åklagare inte uppfyller
konventionens krav på att vara en
ämbetsman som har beklätts med
domsmakt, dels att en
häktningsförhandling inför domstol
först sju dagar efter frihetsberövandet
inte uppfyller konventionens krav på
inställelse ofördröjligen. Kommissionen
konstaterade att man i tidigare mål
hade godtagit fyra dagar från det
faktiska frihetsberövandet. En närmare
redogörelse för dessa fall finns i 1983
års häktningsutrednings ovan angivna
betänkande (SOU 1985:27, s. 54 f).
Konventionen har numera inkorporerats
i svensk rätt (prop. 1993/94:117,
1993/94:KU24, rskr. 246, 1994/95:KU5,
rskr. 11, SFS 1994:1219). En särskild
lag om inkorporering av
Europakonventionen har antagits och
vidare har i regeringsformen (2 kap. 23
§) intagits en ny bestämmelse som
föreskriver att lag eller annan
föreskrift inte får meddelas i strid
med Sveriges åtaganden på grund av
konventionen.
I samband med att riksdagen slutligt
antog den nämnda ändringen i
regeringsformen bifogades till
konstitutionsutskottets betänkandet en
nyöversättning av Europakonventionen
(1994/95:KU5 bil. 2). Det ovan nämnda
begreppet promptly i konventionens
artikel 5 har nu översatts med utan
dröjsmål . Här bör tilläggas att
konventionen gäller som svensk lag i
den lydelse konventionen har enligt
sina originaltexter på engelska och
franska. Den ursprungliga svenska
översättningen, som publicerats i SFS
vid inkorporeringen, är avsedd endast
som ett hjälpmedel vid tolkningen av
originaltexterna (se prop. 1993/94:117
s. 54).
Gällande rätt
Reglerna om häktning och anhållande
finns i 24 kap. rättegångsbalken (RB)
och innebär sammanfattningsvis
följande.
Den som är på sannolika skäl misstänkt
för brott, för vilket är föreskrivet
fängelse ett år eller däröver, får
häktas om det finns risk för att han
avviker (flyktfara), undanröjer bevis
eller försvårar utredningen
(kollusionsfara) eller fortsätter sin
brottsliga verksamhet (recidivfara). Är
för brottet inte föreskrivet lindrigare
straff än fängelse i två år, skall
häktning ske, om det inte är uppenbart,
att skäl till häktning saknas.
Häktning får endast ske om skälen för
åtgärden uppväger det intrång eller men
i övrigt som åtgärden innebär för den
misstänkte eller för något annat
motstående intresse. Kan det antas att
den misstänkte kommer att dömas endast
till böter får häktning inte ske (1 §).
Häktning kan också ske vid en lägre
grad av misstanke om brott, s.k.
utredningshäktning. För
utredningshäktning krävs att någon är
skäligen misstänkt för brott och att
förutsättningarna för häktning i övrigt
är uppfyllda samt att det är av
synnerlig vikt att han tas i förvar i
avvaktan på ytterligare utredning om
brottet (3 §).
Om det finns skäl att häkta någon, får
han anhållas i avvaktan på rättens
prövning av häktningsfrågan. Finns inte
fulla skäl till häktning men är den
misstänkte skäligen misstänkt för
brottet, får han anhållas om det är av
synnerlig vikt att han tas i förvar i
avvaktan på ytterligare utredning.
Beslut om anhållande meddelas av
åklagaren ( 6 §).
De nuvarande reglerna om frister för
prövning av frihetsberövanden innebär i
huvudsak följande.
Häktningsframställning skall göras
samma dag som anhållningsbeslutet
meddelades eller senast dagen efter. Om
det finns synnerliga skäl, får
framställningen göras senast tredje
dagen efter anhållningsbeslutet. Rätten
skall samma dag eller senast dagen
därefter hålla förhandling i
häktningsfrågan. Om det finns
synnerliga skäl får förhandlingen
hållas senare, dock aldrig senare än
fyra dygn efter det att den misstänkte
greps eller anhållningsbeslutet
verkställdes. Om någon häktats i sin
frånvaro skall rätten efter anmälan om
gripandet samma dag eller senast dagen
därefter hålla förhandling i
häktningsfrågan. Om det finns
synnerliga skäl, får förhandlingen dock
hållas senare, men aldrig senare än
fyra dygn efter gripandet. Efter beslut
om utredningshäktning skall rätten
hålla ny förhandling i häktningsfrågan
samma dag eller senast dagen efter det
att åklagaren anmält att det finns
sannolika skäl för att den misstänkte
begått brottet. Om det finns synnerliga
skäl får förhandlingen dock hållas
senare men alltid inom vecka från
häktningsbeslutet. Om det då inte
framkommit sannolika skäl för misstanke
om brott skall häktningen omedelbart
hävas.
Vid beräkning av tidsfristerna för
domstolsprövning likställs lördagar,
söndagar och helgdagar med vanliga
arbetsdagar, vilket inte var fallet
enligt tidigare regler. Detta har
medfört bl.a. att domstolarna måste
vara beredda att hålla
häktningsförhandlingar under
veckosluten och på helgdagar. För
ändamålet har en beredskapsorganisation
tillskapats för domstolarna och
advokatväsendet. Beredskapsorganisation
för övriga berörda myndigheter,
polisen, åklagarna och kriminalvården,
har ändrats och utökats.
1995 års utvärdering av 1988 års
häktningsreform
Domstolsverkets senaste utvärdering av
1988 års häktningsreform har
sammanfattningsvis visat att
utredningsmaterialet i
häktningsärendena i genomsnitt blivit
mer knapphändigt än tidigare. Vidare
har omläggningen kommit att kosta
mycket pengar och avsevärt mera än vad
som beräknades när reformen beslutades.
Utvärderingen innehåller statistik som
visar att de flesta
häktningsframställningar kommer in till
tingsrätten samma dag som eller dagen
efter gripandet. Endast drygt 16 %
kommer in senare, dvs. två eller tre
dagar efter gripandet.
Häktningsförhandling hålls samma dag i
23 % av fallen och dagen efter i 73 %
av fallen. I 27,5 % av fallen hålls
häktningsförhandling under
beredskapstid. Sammanställda visar
siffrorna att den enligt lagen tillåtna
fyradygnstiden av frihetsberövande före
häktningsförhandling nästan aldrig
utnyttjas.
Utvärderingen tyder sammantaget inte
på att rättssäkerheten påverkats
nämnvärt sedan 1989 års utredning. Det
anförs dock att det finns en utbredd
uppfattning att polis och åklagare har
problem med att hinna med den utredning
som behövs inför
häktningsförhandlingarna och att detta
kan tolkas på så sätt att viss risk
finns för att rättssäkerheten påverkas
negativt.
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås vissa
justeringar av de frister som nu gäller
för åklagaren att begära en anhållen
person häktad och för tingsrätten att
hålla förhandling i häktningsfrågan.
Enligt förslaget i propositionen skall
åklagaren göra framställning om
häktning utan dröjsmål och senast
klockan tolv tredje dagen efter
anhållningsbeslutet. Tingsrätten skall
utan dröjsmål hålla förhandling i
häktningsfrågan och förhandlingen får
aldrig hållas senare än fyra dygn efter
gripandet. Om någon har häktats i sin
frånvaro och sedan grips, skall
domstolen hålla förhandling med denne i
häktningsfrågan utan dröjsmål efter
anmälan om gripandet och senast inom
fyra dygn efter gripandet. Efter beslut
om utredningshäktning skall rätten
hålla ny förhandling i häktningsfrågan
utan dröjsmål efter det att åklagaren
anmält att det finns sannolika skäl för
att den misstänkte begått brottet.
Liksom i dag måste ny förhandling
hållas senast inom en vecka från det
första häktningsbeslutet.
De föreslagna mera flexibla fristerna
syftar till att ge ökad tid för
brottsutredningen före
häktningsförhandling så att underlaget
skall bli så bra som möjligt. Förslagen
syftar också till att
häktningsförhandling inte skall behöva
hållas på helgdagar i lika stor
omfattning som nu.
I propositionen föreslås också en
justering av 3 § delgivningslagen
(1970:428), som genom ett förbiseende i
ett tidigare lagstiftningsärende fått
en felaktig lydelse.
Lagändringarna föreslås träda i kraft
den 1 februari 1996.
Överväganden
Europakonventionens krav
I motion Ju4 (mp) begärs att
regeringens förslag till lag om ändring
i rättegångsbalken, som rör
tidsfristerna vid anhållande och
häktning, skall avslås av riksdagen.
Enligt motionären uppfyller de nya
reglerna inte Europakonventionens krav.
Rent allmänt kan utskottet ställa sig
bakom förslagen i propositionen i denna
del. Med anledning av motionen vill
utskottet anföra följande. I
propositionen framförs att det är
angeläget att Europakonventionens krav
på skyndsam domstolsprövning inte
åsidosätts. Detta uppfylls enligt
utskottets mening genom den i
lagförslaget intagna föreskriften att
häktningsframställning och
häktningsförhandling skall ske utan
dröjsmål. I sammanhanget vill utskottet
betona att det inte är meningen att
fyradygnsfristen genomgående skall
utnyttjas, utan det viktiga är att ett
mera flexibelt system skapas. Det står
för utskottet klart att
skyndsamhetskravet i förslaget gör att
åklagaren, om utredningen nått en
tillräcklig grad av fullbordan, inte
kan dröja med sin framställning bara i
syfte att en förhandling på en helgdag
möjligen skall kunna undvikas; i fallet
med utredningshäktning kan som anförs i
propositionen särskilda överväganden
dock behöva göras. När det gäller
tidsfristen för domstolen finns det
inte några utredningsskäl att ta hänsyn
till. Utskottet anser dock i likhet med
vad som framförs i propositionen att
även för domstolarnas del bör det
ställas upp samma allmänna
skyndsamhetskrav att hålla
häktningsförhandling. Mot denna
bakgrund och med hänsyn till det syfte
som ligger bakom reformen - att skapa
bättre förutsättningar för ett gott
beslutsunderlag i häktningsfrågan - kan
utskottet inte finna annat än att det
aktuella lagförslaget uppfyller
Europakonventionens krav. Utskottet
vill i sammanhanget understryka att det
är ett rättssäkerhetsintresse för den
misstänkte att utredningen är av god
kvalitet, eftersom detta kan förebygga
onödiga häktningar och onödiga
restriktioner i häktet.
Utskottet vill utöver det anförda
tillägga att det grundlagsfästa skyddet
mot lagstiftning som strider mot
Europakonventionen innebär att Lagrådet
har att granska denna fråga. Lagrådet
har inte funnit skäl till erinran mot
förslagen i propositionen.
Utskottet, som alltså delar
regeringens bedömning när det gäller de
föreslagna tidsfristerna för anhållande
och häktning, tillstyrker bifall till
propositionen i denna del och avstyrker
bifall till motion Ju4.
S.k. obligatorisk häktning vid
försöksbrott m.m.
I motion Ju705 (m) begärs att riksdagen
beslutar att regeln om s.k.
obligatorisk häktning skall gälla även
vid försök, förberedelse och stämpling
till brott för vilket inte är stadgat
lindrigare straff än fängelse i två år
i enlighet med vad som anförts i
motionen.
Som framgått ovan finns en särskild
regel om häktning när det gäller de
grövsta typerna av brott. Är
straffminimum för brottet fängelse i
två år eller mer skall enligt 24 kap. 1
' andra stycket RB häktning ske, om det
inte är uppenbart att skäl till
häktning saknas. Regeln innebär således
en presumtion för häktning. Till
skillnad från vad som gäller enligt
huvudregeln i paragrafens första stycke
krävs alltså vid de grövsta brotten att
det skall vara uppenbart att ingen av
de särskilda häktningsförutsättningarna
föreligger för att den misstänkte skall
undgå häktning.
Regeln grundar sig i första hand på
det faktum att det nästan alltid finns
anledning att räkna med risk för i vart
fall flykt eller kollusion vid sådana
brott. I förarbetena till bestämmelsen
nämndes emellertid också att den ger
möjlighet till häktning vid mycket
grova brott, då det skulle vara
stötande för allmänheten om
gärningsmannen lämnades på fri fot,
även om något direkt stöd för något av
häktningsskälen inte visats. Här kan
nämnas att häktning var obligatorisk i
Sverige vid svåra brott före
ikraftträdandet av RB år 1948.
Den aktuella bestämmelsen kan inte
tillämpas på försöksbrott m.m. Detta
sammanhänger med straffminimum för
sådana brott. Straffet för försöksbrott
m.m. bestäms enligt regler som finns i
23 kap. brottsbalken (BrB). Enligt 23
kap. 1 § BrB bestäms straffet för
försök högst till vad som gäller för
fullbordat brott. Straffet får inte
sättas under fängelse, om lägsta straff
för det fullbordade brottet är fängelse
i två år eller däröver. Minimistraffet
för försök till nu aktuella brott är
således straffminimum för fängelse,
nämligen fängelse 14 dagar.
Straff för förberedelse och stämpling
bestäms jämlikt 23 kap. 2 § BrB.
Straffet skall sättas under den högsta
och får sättas under den lägsta gräns
som gäller för fullbordat brott. Högre
straff än fängelse i två år får inte
utdömas om inte fängelse i åtta år
eller däröver kan följa på det
fullbordade brottet.
I lagstiftningsärendet rörande 1988
års häktningsreform prövades frågan om
eventuell ändring av presumtionsregeln
för häktning. Departementschefen
konstaterade att bestämmelsen inte
syntes ha medfört några problem från
rättssäkerhetssynpunkt. Den borde
därför finnas kvar i sak oförändrad
(prop. 1986/87:112, s. 33 f). Utskottet
anslöt sig till denna uppfattning (JuU
1987/88:7 s. 28).
Utskottet gör följande bedömning. Det
råder en bred enighet om att det måste
föreligga starka skäl för att få beröva
en person friheten och att det är
angeläget att begränsa användningen av
tvångsmedlen till sådana situationer då
de måste tillgripas av hänsyn till
starka intressen. Å andra sidan synes
det svårt att kunna avstå från
tvångsmedel av detta slag. Behovet av
att kunna skydda samhället och
medborgarna mot brottslighet av olika
slag och intresset av en effektiv
lagföring gör sig här gällande. Mot
denna bakgrund är en given målsättning
vid utformandet av de personella
tvångsmedlen att hitta en balanspunkt
mellan å ena sidan den misstänktes
intresse av att inte i onödan vara
berövad friheten och å andra sidan
intresset av samhällsskydd och
effektivitet i den brottsutredande och
brottsbeivrande verksamheten. Enligt
utskottets mening utgör den nuvarande
regleringen i allt väsentligt en riktig
avvägning av de motstående intressena.
Utskottet är mot denna bakgrund för
närvarande inte berett att förorda en
utvidgning av tillämpningsområdet för
presumtionsregeln om häktning vid grova
brott. Motionen avstyrks.
Övrigt
Utskottet har ingen erinran mot
förslaget till ändring i
delgivningslagen. Härutöver har
utskottet inte något att anföra med
anledning av propositionen och
motionerna.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande häktning m.m.
att riksdagen med bifall till
proposition 1995/96:21 och med
avslag på motion 1995/96:Ju4 antar
regeringens förslag till lag om
ändring i rättegångsbalken,
res. 1 (mp)
2. beträffande
delgivningslagen
att riksdagen antar regeringens
förslag till lag om ändring i
delgivningslagen (1970:428),
3. beträffande häktning vid
grova försöksbrott m.m.
att riksdagen avslår
motion1994/95:Ju705
res. 2 (m)
Stockholm den 23 november 1995
På justitieutskottets vägnar
Gun Hellsvik
I beslutet har deltagit: Gun Hellsvik
(m), Lars-Erik Lövdén (s), Birthe
Sörestedt (s), Göran Magnusson (s),
Sigrid Bolkéus (s), Göthe Knutson (m),
Märta Johansson (s), Ingbritt Irhammar
(c), Margareta Sandgren (s), Anders G
Högmark (m), Siw Persson (fp), Ann-
Marie Fagerström (s), Alice Åström (v),
Pär Nuder (s), Maud Ekendahl (m) och
Kia Andreasson (mp).
Reservation
1. Häktning m.m. (mom. 1)
Kia Andreasson (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande
på s. 6 som börjar med Rent allmänt
och slutar med motion Ju4 bort ha
följande lydelse:
Utskottet delar här motionärens
uppfattning som har stöd hos flera
tunga remissinstanser. Förslaget i
propositionen kan, när det gäller
tidsfristerna vid häktning, således
inte anses förenligt med
Europakonventionen, som innehåller krav
på ofördröjligt handlande från
myndigheternas sida. Här har utskottet
noterat att förebilden för den nu
föreslagna ordningen är ett finländskt
system. Finland tillhör de länder i
Europa som har de mest generösa
tidsfristerna vid häktning. Andra
nordiska länder har system med
betydligt snävare regler.
Utskottet vill också särskilt peka på
det som uttalats i utvärderingarna,
nämligen att rättssäkerheten inte
påverkats nämnvärt genom 1988 års
reform utan tvärtom har en klar
förbättring åstadkommits genom den
snabbare domstolsprövningen. Mot denna
bakgrund kan det ifrågasättas om det
finns skäl att nu ändra ett i stort
sett väl fungerande system. Det kan
även starkt ifrågasättas om de
föreslagna ändringarna leder till att
prövningen av en häktningsframställning
efter en helg kommer att grundas på ett
fylligare utredningsmaterial. För att
undvika förhandling under lördag-söndag
kan det bli nödvändigt att forcera
såväl utredning som avlämnande av
häktningsframställning så att
förhandling kan hållas senast under
fredagen. Om utredningsresurserna hos
polisen är neddragna under helgen
återkommer motsvarande problem under
måndagen, vilket kan komma att innebära
att underlaget för prövning av en
häktning blir än mer bristfälligt än
för närvarande. Utskottet kan i likhet
med motionären inte tillstyrka ett
förslag som i huvudsak motiveras av
besparingsskäl och som kan äventyra
rättssäkerheten.
Mot bakgrund av vad nu anförts och med
bifall till motion Ju4 avstyrker
utskottet bifall till propositionen i
nu behandlad del.
dels att utskottets hemställan under
moment 1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande häktning m.m.
att riksdagen med bifall till motion
1995/96:Ju4 avslår det i proposition
1995/96:21 framlagda förslaget till lag
om ändring i rättegångsbalken.
2. Häktning vid grova försöksbrott m.m.
(mom. 3)
Gun Hellsvik, Göthe Knutson, Anders G
Högmark och Maud Ekendahl (alla m)
anser
dels att den del av utskottets yttrande
på s. 7 som börjar med Utskottet gör
och slutar med Motionen avstyrks
bort ha följande lydelse:
Utskottet anser emellertid, i likhet
med motionären, att det nu är hög tid
att vidga tillämpningsområdet för
regeln om s.k. obligatorisk häktning
till att gälla försök, förberedelse och
stämpling till sådana brott för vilket
inte är stadgat lindrigare straff än
fängelse i två år. Bakom detta ligger
att utskottet anser att den rådande
ordningen i den praktiska
rättstillämpningen har lett till
oacceptabla konsekvenser. Som exempel
på detta vill utskottet anföra
följande.
Om den som gjort sig skyldig till
t.ex. försök till våldtäkt av
överfallstyp har fast bostad och inte
kan antas försöka påverka bevisningen i
målet kan han inte häktas om han är
ostraffad och det alltså inte kan anses
föreligga risk för fortsatt
brottslighet. Detta gäller trots att
han visat prov på svår
samhällsfarlighet och att det bara
berott på yttre, tillfälliga
omständigheter att brottet inte
fullbordats. Att häktning inte kan ske
i dessa fall måste, enligt utskottets
mening, anses stötande för allmänheten.
Det måste likaledes kännas svårt och
otryggt för målsäganden. I sådana
situationer gör sig behovet av att
skydda samhället och medborgarna mot
brottslighet starkt gällande.
Regelsystemet måste, anser utskottet,
förändras om det ger upphov till
ohållbara situationer i verkligheten.
Utskottet anser att regeringen snarast
bör upprätta ett lagförslag med den
innebörd som utskottet nu efterlyst.
Här kan regeln om hemlig teleavlyssning
enligt 27 kap. 18 § rättegångsbalken
tjäna som förebild. Vad utskottet nu
med anledning av motion Ju705 uttalat
bör ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under
moment 3 bort ha följande lydelse:
3. beträffande häktning vid grova
försöksbrott m.m.
att riksdagen med bifall till motion
1994/95:Ju705 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet
anfört.