I detta betänkande behandlar utskottet
ett regeringsförslag om ändringar i
skattebrottslagen och andra lagar på
skatteområdet. Ändringarna syftar till
att göra regleringen om skattebrott mer
enhetlig och sammanhållen.
Skattebrottslagens tillämpningsområde
föreslås utvidgat så att lagen kommer
att omfatta i stort sett samtliga
straffbestämmelser som finns på
skatteområdet. Skattebrottslagen
föreslås bli generellt tillämplig på
alla skatter. Lagen skall även tillämpas
på vissa avgifter om detta särskilt
föreskrivs. Vidare föreslås att
skattebedrägeribrottet får en ny
brottsbeteckning och benämns
skattebrott. Skattebrottet föreslås
konstrueras som ett farebrott med ett
enhetligt subjektivt rekvisit. Det
föreslås också bl.a. att den
kriminalisering som i dag regleras i
uppbördslagen, lagen om självdeklaration
och kontrolluppgifter samt vissa andra
författningar på skatte- och
avgiftsområdet överförs till
skattebrottslagen under benämningarna
skattebetalningsbrott och
skatteredovisningsbrott. Utskottet
tillstyrker regeringens förslag.
Till betänkandet har fogats fyra
reservationer (m), (c), (fp) och (v).
Propositionen
I proposition 1995/96:170 har regeringen
(Finansdepartementet) föreslagit att
riksdagen antar de i propositionen
framlagda förslagen till
1. lag om ändring i lagen (1995:1669)
om ändring i skattebrottslagen
(1971:69),
2. lag om ändring i skattebrottslagen
(1971:69),
3. lag om ändring i brottsbalken,
4. lag om ändring i uppbördslagen
(1953:272),
5. lag om ändring i
mervärdesskattelagen (1994:200),
6. lag om ändring i lagen (1990:325) om
självdeklaration och kontrolluppgifter,
7. lag om ändring i lagen (1958:295) om
sjömansskatt,
8. lag om ändring i lagen (1941:416) om
arvsskatt och gåvoskatt,
9. lag om ändring i lagen (1962:381) om
allmän försäkring,
10. lag om ändring i kupongskattelagen
(1970:624),
11. lag om ändring i bilskrotningslagen
(1975:343),
12. lag om ändring i
fastighetstaxeringslagen (1979:1152),
13. lag om ändring i lagen (1981:691)
om socialavgifter,
14. lag om ändring i lagen (1984:151)
om punktskatter och
prisregleringsavgifter,
15. lag om ändring i lagen (1984:668)
om uppbörd av socialavgifter från
arbetsgivare,
16. lag om ändring i fordonsskattelagen
(1988:327),
17. lag om ändring i lagen (1988:328)
om fordonsskatt på utländska fordon,
18. lag om ändring i lagen (1989:479)
om ersättning för kostnader i ärenden
och mål om skatt, m.m.,
19. lag om ändring i lagen (1990:613)
om miljöavgift på utsläpp av kväveoxider
vid energiproduktion,
20. lag om ändring i lagen (1990:659)
om särskild löneskatt på vissa
förvärvsinkomster,
21. lag om ändring i lagen (1990:676)
om skatt på ränta på skogskontomedel
m.m.,
22. lag om ändring i lagen (1991:586)
om särskild inkomstskatt för utomlands
bosatta,
23. lag om ändring i lagen (1991:591)
om särskild inkomstskatt för utomlands
bosatta artister m.fl.,
24. lag om ändring i lagen (1992:72) om
koncessionsavgift på televisionens
område,
25. lag om ändring i lagen (1993:672)
om skattereduktion för utgifter för
byggnadsarbete på bostadshus,
26. lag om ändring i lagen (1994:1744)
om allmänna egenavgifter,
27. lag om ändring i lagen (1994:1920)
om allmän löneavgift,
28. lag om ändring i lagen (1995:1670)
om ändring i lagen (1971:1072) om
förmånsberättigade skattefordringar
m.m.,
29. lag om ändring i lagen (1978:880)
om betalningssäkring för skatter, tullar
och avgifter,
30. lag om ändring i lagen (1985:146)
om avräkning vid återbetalning av
skatter och avgifter.
Lagförslagen, som har granskats av
Lagrådet, har fogats till betänkandet,
se bilaga 1.
I ärendet har inhämtats yttrande från
skatteutskottet, se bilaga 2.
Motionerna
1995/96:Ju23 av Isa Halvarsson (fp) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om uppföljning av
skattebrottslagen avseende effekterna av
de förkortade momsredovisningstiderna
för småföretagare.
1995/96:Ju24 av Alice Åström m.fl. (v)
vari yrkas att riksdagen beslutar att
4 § skattebrottslagen (1971:69) skall
ges följande lydelse: Om brott som avses
i 2 § är att anse som grovt, döms för
grovt skattebrott till fängelse, lägst
sex månader och högst sex år. Vid
bedömande om brottet är grovt skall
särskilt beaktas om det rört mycket
betydande belopp, om gärningsmannen
använt falska handlingar, osanna
handlingar eller vilseledande bokföring
eller om förfarandet ingått som ett led
i en brottslighet som utövats
systematiskt eller i större omfattning
eller i annat fall varit av synnerligen
farlig art.
1995/96:Ju25 av Eskil Erlandsson och
Rolf Kenneryd (c) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om att
avkriminalisera ringa förseelse och i
stället ersätta det med administrativa
avgifter.
1995/96:Ju26 av Gun Hellsvik m.fl. (m)
vari yrkas
1. att riksdagen avslår regeringens
förslag i enlighet med vad som anförts i
motionen,
2. att riksdagen hos regeringen begär
ett nytt förslag till lagstiftning i
enlighet med vad som anförts i motionen.
Utskottet
Bakgrund
Regeringen tillsatte i februari 1993 en
utredning, 1993 års
skattebrottsutredning (dir. 1993:23),
med uppgift att göra en översyn av
skattebrottslagen m.m. Utredningen
avlämnade i mars 1995 delbetänkandet
(SOU 1995:10) Översyn av
skattebrottslagen, som har
remissbehandlats. I propositionen tar
regeringen upp de förslag som
utredningen har presenterat. Regeringen
behandlar i propositionen också de
förslag som redovisats i en inom
Finansdepartementet upprättad promemoria
(dnr Fi95/2388) Ny lagteknisk utformning
av de paragrafer som anger
tillämpningsområdet för lagen
(1971:1072) om förmånsberättigade
skattefordringar m.m., lagen (1978:880)
om betalningssäkring för skatter, tullar
och avgifter samt lagen (1985:146) om
avräkning vid återbetalning av skatter
och avgifter. Även promemorian har
remissbehandlats. Regeringen tar
slutligen upp en hemställan från
Riksskatteverket om ändring i
utsökningsbalken (dnr Fi95/7094), som
också den har remissbehandlats.
Gällande rätt
Den övergripande författningen på
skattebrottsområdet är skattebrottslagen
(1971:69), som trädde i kraft den 1
januari 1972. Skattebrottslagen upptar
ett antal olika brottsformer.
Det centrala skattebrottet är
skattebedrägeri, som förekommer i tre
olika varianter: aktivt brott, passivt
brott och skattebedrägeri vid förenklad
självdeklaration. Straffet är vid
samtliga brottsformer fängelse i högst
två år.
För s.k. aktivt skattebedrägeri döms
enligt 2 § första stycket
skattebrottslagen den som till ledning
för myndighets beslut i fråga om skatt
eller avgift uppsåtligen avger handling
med oriktig uppgift och därigenom
föranleder att skatt eller avgift inte
påförs eller påförs med för lågt belopp
eller tillgodoräknas med för högt
belopp.
Skattebedrägeribrottet är konstruerat
som ett effektbrott och det aktiva
brottet fullbordas i och med att
skattemyndigheten fattat ett felaktigt
beslut till nackdel för det allmänna.
Med beslut skall därvid enligt
lagmotiven förstås själva debiterings-
eller krediteringsbeslutet och alltså
inte det materiella avgörandet av
skattefrågan.
För att ansvar skall kunna inträda vid
lämnande av oriktig uppgift krävs att
uppgiftslämnaren haft till uppsåt att
skatt skall undandras. S.k. eventuellt
uppsåt är tillräckligt för ansvar. Detta
innebär att det t.ex. inte är nödvändigt
att uppgiftslämnaren med säkerhet vet
att uppgiften är oriktig. Det räcker att
han inser att detta är möjligt och att
full visshet om uppgiftens oriktighet
inte skulle ha avhållit honom från att
lämna den.
Den andra formen av skattebedrägeri,
s.k. passivt skattebedrägeri, regleras i
2 § andra stycket. För skattebedrägeri
döms således även den som med avsikt att
skatt eller avgift inte skall påföras
eller skall påföras med för lågt belopp
underlåter att avge deklaration eller
därmed jämförlig handling och därigenom
föranleder att han eller den han
företräder inte påförs skatt eller
avgift eller påförs skatt eller avgift
med för lågt belopp.
Till skillnad från det aktiva
skattebedrägeriet fordras för ansvar för
passivt skattebedrägeri att den
skattskyldige underlåtit att deklarera
med avsikt att undandra skatt, s.k.
direkt uppsåt.
Den tredje formen av skattebedrägeri
begås av den som, med avsikt att skatt
inte skall påföras eller skall påföras
med för lågt belopp, överenskommer med
sin arbetsgivare, eller annan som är
skyldig att utan föreläggande lämna
kontrolluppgift, att denne skall
underlåta att fullgöra sin
uppgiftsskyldighet och därigenom
föranleder att skatt på grundval av
förenklad självdeklaration inte påförs
eller påförs honom med för lågt belopp.
Försök till skattebedrägeri är
straffbelagt enligt 6 §
skattebrottslagen.
Om ett skattebedrägeri är att anse som
ringa döms enligt 3 § skattebrottslagen
för skatteförseelse till böter. Vid
bedömningen av om ett skattebedrägeri är
att anse som ringa skall samtliga
objektiva omständigheter beaktas. Av
avgörande betydelse är i praxis
storleken av den undandragna skatten.
Åtal för skatteförseelse får enligt 13 §
skattebrottslagen inte väckas med mindre
det är påkallat av särskilda skäl.
Försök till skatteförseelse är inte
kriminaliserat.
Grovt skattebedrägeri bestraffas enligt
4 § skattebrottslagen med fängelse i
lägst sex månader och högst sex år.
Liksom när det gäller skatteförseelse
skall samtliga objektiva omständigheter
beaktas vid bedömningen om ett
skattebedrägeri är att anse som grovt. I
lagtexten nämns som exempel på sådana
omständigheter att brottet rört mycket
betydande belopp eller eljest varit av
synnerligen farlig art. Vad beträffar
beloppsgränsen har i praxis undandragna
skattebelopp upp emot tio basbelopp
bedömts som icke grovt brott.
Försök till grovt skatteberägeri är
straffbelagt enligt 6 §
skattebrottslagen.
Den culpösa eller oaktsamma
motsvarigheten till aktivt
skattebedrägeri och försök därtill är
vårdslös skatteuppgift. Straffet för
detta brott är enligt 5 §
skattebrottslagen böter eller fängelse i
högst två år. Till skillnad från
skattebedrägeri är vårdslöshetsbrottet
konstruerat som ett farebrott. För
fullbordat brott är det således
tillräckligt att det förelegat en fara
för att det resultat som utgör rekvisit
vid aktivt skattebedrägeri skall
inträffa eller, annorlunda uttryckt, att
myndigheten med ledning av den oriktiga
uppgiften fattar ett felaktigt
skattebeslut till nackdel för det
allmänna. För att ansvar för vårdslös
skatteuppgift skall inträda erfordras
vidare att gärningen avsett ett
betydande belopp. I praxis har gränsen
satts vid ungefär ett basbelopp.
Enligt 7 § skattebrottslagen döms den
för oredlig uppbördsredovisning som
uppsåtligen underlåter att till
uppbördsmyndigheten avge föreskriven
handling avseende redovisning av skatt
eller avgift, som innehållits för annan,
eller avger en sådan handling med
oriktig uppgift och därigenom föranleder
fara för att innehållen skatt eller
avgift med orätt belopp påförs den
uppgiftsskyldige eller tillgodoräknas
annan. Straffet är fängelse i högst ett
år. Uppbördsredovisningsbrotten har en
aktiv och en passiv form. Gemensamt för
de båda formerna är att gärningen skall
föranleda fara för den angivna effekten.
Uppbördsredovisningsbrott som är ringa
bedöms enligt 8 § skattebrottslagen som
bristande uppbördsredovisning, för
vilket påföljden är böter. Till den
lindrigare formen hänförs i första hand
gärningar som rör mindre skatte- eller
avgiftsbelopp. Gränsen för när åtal
väcks torde i praxis ligga någonstans
omkring ett basbelopp. Liksom
beträffande skatteförseelse gäller
enligt 13 § skattebrottslagen att åtal
får ske endast om det är påkallat av
särskilda skäl.
Om ett uppbördsredovisningsbrott begås
av grov oaktsamhet döms enligt 9 §
skattebrottslagen för vårdslös
uppbördsredovisning till böter eller
fängelse i högst sex månader. I ringa
fall skall inte dömas till ansvar för
vårdslös uppbördsredovisning. Vid
bedömningen av om en gärning är att anse
som ringa skall samma överväganden göras
som vid avgörandet om ett uppsåtligt
brott är att bedöma som bristande
uppbördsredovisning. I praxis torde
gränsen för när åtal väcks emellertid
ligga något högre, omkring två
basbelopp.
För försvårande av skattekontroll döms
enligt 10 § första stycket
skattebrottslagen den som uppsåtligen
eller av grov oaktsamhet åsidosätter
bokföringsskyldighet eller sådan
skyldighet att föra och bevara
räkenskaper som föreskrivs för vissa
uppgiftsskyldiga, och därigenom
allvarligt försvårar myndighets
kontrollverksamhet vid beräkning eller
uppbörd av skatt eller avgift. Straffet
är böter eller fängelse i högst två år
eller, om brottet är grovt, fängelse i
lägst sex månader eller högst fyra år.
Ansvar för försvårande av skattekontroll
skall enligt 10 § andra stycket
skattebrottslagen inte ådömas om
gärningen är att bedöma som ringa.
Enligt 10 § tredje stycket
skattebrottslagen är brottet subsidiärt
till bl.a. bokföringsbrott i 11 kap. 5 §
brottsbalken (BrB).
Här skall också nämnas att det i 12 §
skattebrottslagen finns en bestämmelse
om frivillig rättelse som innebär att
den som frivilligt vidtar åtgärd som
leder till att skatt eller avgift kan
påföras eller tillgodoräknas med rätt
belopp går fri från ansvar. Vidare bör
nämnas att det i 14 § skattebrottslagen
finns särskilda bestämmelser om
preskription för skattebrott.
Straffbestämmelser på skatteområdet
finns inte bara i skattebrottslagen,
utan också i ett antal andra
författningar, bl.a. i uppbördslagen
(1953:272), mervärdesskattelagen
(1994:200), lagen (1990:325) om
självdeklaration och kontrolluppgifter,
lagen (1958:295) om sjömansskatt, lagen
(1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt,
kupongskattelagen (1970:624),
fastighetstaxeringslagen (1979:1152) och
fordonsskattelagen (1988:327).
Vid sidan av de straffrättsliga
sanktionerna finns även administrativa
sanktioner av ekonomisk art.
Bestämmelser om skatte- och
avgiftstillägg samt om
förseningsavgifter finns bl.a. i
taxeringslagen (1990:324), lagen
(1984:668) om uppbörd av socialavgifter
från arbetsgivare, mervärdesskattelagen
(1994:200), fordonsskattelagen
(1988:327) samt på punktskatteområdet.
Utskottet återkommer i det följande
närmare till bestämmelserna om
skattebedrägeri, skatteförseelse och
grovt skattebedrägeri. För en närmare
redogörelse för övriga här påtalade
straffbestämmelser m.m., se
propositionen s. 60 f.
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås att regleringen
om skattebrott görs mer enhetlig och
sammanhållen. Skattebrottslagens
tillämpningsområde föreslås utvidgas så
att lagen kommer att omfatta i stort
sett samtliga straffbestämmelser som
återfinns på skatteområdet.
Skattebrottslagen blir därmed generellt
tillämplig på alla skatter. Lagen
föreslås tillämpad även på vissa
avgifter om detta särskilt föreskrivs.
Skattebedrägeribrottet föreslås få en
ny brottsbeteckning och skall benämnas
skattebrott. Skattebrottet föreslås
konstrueras som ett farebrott med ett
enhetligt subjektivt rekvisit. Den
kriminalisering som i dag regleras i
uppbördslagen, lagen om självdeklaration
och kontrolluppgifter samt vissa andra
författningar på skatte- och
avgiftsområdet föreslås bli överförd
till skattebrottslagen under
benämningarna skattebetalningsbrott och
skatteredovisningsbrott.
De bestämmelser som anger vilka
författningar lagen om
förmånsberättigade skattefordringar m.m.
och lagen om betalningssäkring för
skatter, tullar och avgifter skall vara
tillämpliga på föreslås ändrade i
enlighet med förslaget till ändring i
skattebrottslagen.
I propositionen föreslås också att
indrivning hos en handelsbolagsdelägare
för ett handelsbolags skuld avseende
skatt eller avgift skall få ske i samma
ordning som gäller för skatten eller
avgiften, dvs. som allmänt mål.
Förslagen föreslås träda i kraft den 1
juli 1996.
Skattebrottet
Regeringens förslag
Den grundläggande
skattebrottsbestämmelsen återfinns som
framgått ovan i 2 § skattebrottslagen,
där det stadgas att den som uppsåtligen
lämnar en oriktig uppgift eller
underlåter att lämna deklaration eller
liknande handling som leder till att
skatt påförs med för lågt belopp eller
tillgodoräknas med för högt belopp döms
för skattebedrägeri till fängelse i
högst två år.
I propositionen (s. 88 f) föreslår
regeringen att skattebedrägeribrottet
får en ny brottsbeteckning och i
fortsättningen benämns skattebrott.
Brottet föreslås omfatta också
förfaranden som i dag bedöms som
uppbördsbrott.
Skattebrottet konstrueras enligt
förslaget som ett farebrott. Ett
skattebrott fullbordas när en oriktig
uppgift uppsåtligen lämnas till
myndighet eller när en föreskriven
uppgiftsskyldighet uppsåtligen
åsidosätts om detta ger upphov till fara
för att skatt eller avgift skall
undandras det allmänna.
Regeringsförslaget innebär i övrigt att
kravet på direkt uppsåt till
skatteundandragande slopas för den
passiva formen för skattebrott. Det
subjektiva rekvisitet blir därmed
enhetligt för skattebrottet och kommer
att omfatta samtliga uppsåtsformer. Det
s.k. specialsubjektet slopas för passivt
skattebrott, vilket innebär att
skatteeffekten inte längre behöver ha
gynnat den skattskyldige själv eller
någon som han företräder, utan kan ha
gynnat vem som helst. Begreppet
handling föreslås bli ersatt med ett
krav på att uppgifter skall ha lämnats
på annat sätt än muntligen för att
föranleda straffansvar. Regeringens
förslag innebär vidare att invändning om
kvittning i skattebrottmål i princip
inte bör tillmätas någon betydelse vid
ansvarsbedömningen. Avslutningsvis i
denna del leder övergången till
farerekvisit till att kriminaliseringen
av försök till skattebrott slopas.
Bakgrund
Genom åren har olika synpunkter anlagts
på frågan om effekt- eller farerekvisit
bör användas i
skattebrottslagstiftningen. Enligt
bestämmelserna i den lag som föregick
skattebrottslagen, skattestrafflagen
(1943:13), gällde beträffande de
centrala brotten - falskdeklaration och
vårdslös deklaration - att ett brott
ansågs fullbordat så snart en handling
med en oriktig uppgift inkommit till
beskattningsmyndigheten. Att den osanna
eller ofullständiga uppgiften medfört
ett felaktigt skattebeslut fordrades
alltså inte för att ansvar för
falskdeklaration eller vårdslös
deklaration skulle kunna utkrävas. Det
var tillräckligt att uppgiften varit
ägnad att leda till för låg skatt för
den deklarationsskyldige eller någon som
han företrädde. Ett deklarationsbrott
kunde vidare begås endast genom att en
oriktig uppgift lämnades i en formbunden
handling, en deklaration eller däremot
svarande skriftlig försäkran.
Gärningsbeskrivningarna var utformade
efter samma principer som
sanningsbrotten osann eller vårdslös
försäkran i 15 kap. 10 § BrB.
Underlåtenhet att lämna självdeklaration
bestraffades inte i skattestrafflagen
utan försummelser av detta slag
sanktionerades med penningböter enligt
120 § taxeringslagen (1956:623).
Även den utredning som år 1965
tillsattes för att se över
skattestrafflagstiftningen,
Skattestrafflagutredningen, utformade i
sitt betänkande (SOU 1969:42)
brottsbeskrivningarna med
sanningsbrotten i BrB som förebild.
Utredningen föreslog dock att det
brottsliga förfarandet inte skulle
begränsas till lämnandet av osanna eller
ofullständiga uppgifter i en skriftlig
formbunden handling. Alla oriktiga
uppgifter, såväl skriftliga som
muntliga, vilka lämnades till en
myndighet och innebar fara för att skatt
eller avgift skulle komma att undandras
det allmänna skulle i princip kunna
medföra straffansvar. Det straffbara
området föreslogs vidare utvidgat så att
vissa former av deklarationsförsummelse
skulle kunna bestraffas som centralt
skattebrott.
I den proposition (1971:10) som
utarbetades på grund av
Skattestrafflagsutredningens förslag kom
emellertid de centrala
skattebedrägeribrotten att utformas som
ett effektbrott. Departementschefen
anförde (prop. s. 229) att brotten
närmast är att uppfatta som en typ av
förmögenhetsbrott och att
straffbestämmelserna därför i första
hand bör ta sikte på att skydda det
allmänna mot den förmögenhetsskada som
kan uppstå om skatten eller avgiften
blir för lågt beräknad och orsaken är
att söka i att någon lämnat oriktig
uppgift till ledning för beslutet. I
sammanhanget anmärkte departementschefen
att vilseledandet utgör ett
karaktäristiskt drag vid brott av
bedrägerityp och att utredningens
förslag till brottskonstruktion skulle
innebära att ansvar för fullbordat brott
kunde utkrävas även om något
vilseledande inte kom till stånd.
Brottskonstruktionen av skattebedrägeri
borde utformas med beaktande främst av
praktiska synpunkter. Med hänsyn till
den utvidgning av det straffbara området
som förslaget innebar, borde
skattebedrägeribrottet utformas som ett
effektbrott.
Något motsvarande resonemang fördes
emellertid inte då det gällde det
oaktsamma skattebrottet, benämnt
vårdslös skatteuppgift, vilket i
enlighet med
Skattestrafflagsutredningens förslag kom
att utformas med ett farerekvisit.
Skattestrafflagsutredningen framhöll i
denna del att en konstruktion med
effektrekvisit för oaktsamhetsfallen
skulle innebära att en oriktig uppgift
som upptäcktes under
taxeringsförfarandet inte skulle kunna
bestraffas. Gärningen skulle inte anses
fullbordad eftersom uppgiften inte
föranlett något oriktigt skattebeslut,
och att straffa oaktsamt försök syntes
logiskt otänkbart. Om den oriktiga
uppgiften av någon anledning förbigick
den ordinarie granskningen och
upptäcktes först därefter skulle ansvar
däremot kunna utkrävas. Effektiviteten
och noggrannheten i skattemyndighetens
granskningsarbete skulle med en sådan
konstruktion bli av avgörande betydelse
för straffbarheten.
Även brotten mot uppgiftsskyldighet i
uppbördssammanhang har konstruerats som
farebrott i skattebrottslagen. Också här
tycks lämplighetssynpunkter ha varit
utslagsgivande för valet mellan ett
effektrekvisit och ett farerekvisit.
Skattebrottsutredningen har föreslagit
att skattebrottet skall konstrueras som
ett farebrott och har lagt fram ett
förslag till ny lydelse av 2 §
skattebrottslagen i enlighet härmed.
Propositionens lagförslag överensstämmer
i denna del med utredningens.
Regeringen anför i propositionen (s. 93
f) bl.a. att förfarandereglernas
utformning på skatteområdet med
nuvarande ordning är helt avgörande för
bedömningen av om ett skattebrott är
fullbordat eller inte. Det kan enligt
regeringen vara svårt att från
rationella utgångspunkter försvara en
ordning som innebär att
förfarandereglerna i så hög grad styr om
ett skattebrott är fullbordat eller har
stannat på försöksstadiet, särskilt som
detta innebär omotiverade skillnader
mellan olika skatteslag. Att brottet kan
betraktas som fullbordat i och med att
en oriktig uppgift har lämnats till
beskattningsmyndigheten torde enligt
regeringen överensstämma med ett
naturligt betraktelsesätt och motsvarar
dessutom bättre vad som gäller för
jämförbar traditionell brottslighet.
Regeringen framhåller också att den
nuvarande ordningen får konsekvenser i
preskriptionshänseende som knappast
framstår som sakligt motiverade och
dessutom kan vålla
tillämpningssvårigheter.
Som ett ytterligare argument för en
omkonstruktion av det centrala
skattebrottet framhåller regeringen de
konsekvenser som formerna för skattekon
trollen kan få med den nu gällande
ordningen. Med den konstruktion brottet
har i dag bedöms en oriktighet i en
självdeklaration som upptäcks under
taxeringsåret som försöksbrott - med en
lindrigare straffskala - medan brottet
om det avslöjas först på ett senare
stadium anses som fullbordat. Det
förhållandet att brottet bedöms olika
beroende på när en oriktig uppgift
upptäcks kan vara svårt att motivera.
Eftersom försök till skatteförseelse är
straffritt kan emellertid, påpekar
regeringen, tidpunkten för upptäckt vara
av betydelse även för själva frågan om
straffbarhet.
Regeringen anser vidare att de
konsekvenser som enligt gällande ordning
kan bli följden av skattekontrollens
inriktning i det särskilda fallet är
otillfredsställande från
rättssäkerhetssynpunkt. Det är enligt
regeringen också svårt att rationellt
motivera den konsekvens av dagens system
som består i att en lindrigare
straffskala gäller för ett brott som har
stannat på försöksstadiet beroende på
att inget debiterings- eller
krediteringsbeslut har hunnit fattas
före lagföringen. Den skattskyldige har
ju i denna situation gjort allt som från
hans sida fordras för att brottet skall
vara fullbordat.
Det finns således enligt regeringen
beaktansvärda skäl för en omkonstruktion
av skattebrottet till farebrott.
Skattebrottsutredningen har i fråga om
farerekvisitet uttalat att det för att
ansvar skall kunna komma i fråga krävs
att det förelegat en konkret fara för
skatteundandragande. Farerekvisitet
skulle enligt utredningen få samma
innebörd som i dag gäller för
motsvarande rekvisit i 5 §
skattebrottslagen angående vårdslös
skatteuppgift.
Skattebrottsutredningen har redovisat
tre fall enligt vilket fara inte bör
anses föreligga. Ett fall är när det är
praktiskt taget uteslutet att en oriktig
uppgift undgår upptäckt, t.ex. när det
gäller uppgifter som skattemyndigheten
har tillgång till genom register som
förs av någon annan myndighet. Ett annat
fall är om en uppgift är oklar eller
tvivelaktig och därför borde ha
föranlett en närmare granskning av
myndigheten. Slutligen bör enligt
utredningen fara inte anses föreligga om
en felaktighet är av sådant slag att den
bort avslöjas vid en med normal omsorg
företagen granskning enligt föreskrivna
rutiner.
När det gäller den närmare innebörden
av farerekvisitet har regeringen en
något annorlunda uppfattning än
Skattebrottsutredningen. Regeringen
hänvisar i propositionen (s. 95)
inledningsvis till innebörden av
farerekvisitet beträffande vårdslös
skatteuppgift enligt 5 §
skattebrottslagen. Regeringen
konstaterar att det i propositionen till
skattebrottslagen (prop. 1971:10 s. 255)
härvid uttalades att åklagaren måste
göra sannolikt att förhållandena i det
enskilda fallet varit sådana att det
förelegat en beaktansvärd risk för att
skatt eller avgift skulle påföras med
ett för lågt belopp. Det borde för
ansvar vara tillräckligt att felet
sannolikt inte skulle upptäckas vid en
med normal omsorg företagen rutinmässig
granskning. Därvid angavs den
redovisningsmetod som skall användas av
den redovisningsskyldige,
kontrollapparatens utformning,
granskningstidens längd och andra
liknande faktorer vara av avgörande
betydelse vid farebedömningen. En
oriktig uppgift som kan avslöjas endast
vid en genomgång av bokföring och andra
räkenskaper skulle enligt
departementschefen så gott som
undantagslöst anses innebära fara i
lagrummets mening.
Enligt regeringen bör utgångspunkten
för innebörden av farerekvisitet även
framdeles vara att det för ansvar är
tillräckligt att felet sannolikt inte
skulle upptäckas vid den normala
rutinmässiga kontrollen.
Kontrollsystemets uppbyggnad och
funktionssätt blir därmed av avgörande
betydelse för farerekvisitets innehåll.
Regeringen redogör i propositionen för
förfarandet vid den rutinmässiga
skattekontrollen. Det anförs att
kontrollen av självdeklarationer går
till så att alla deklarationsuppgifter
registreras på data efter en kontroll
som endast görs för att kunna registrera
uppgiften. Genom samkörning av
deklarationsuppgifter med övriga i
skatteregistret tillgängliga uppgifter
sorteras befarade felaktigheter ut och
beräknas olika nyckeltal som kan ge
anledning till särskild kontroll. Den
rutinmässiga kontrollen är således
numera en maskinell kontroll. Någon
manuell kontroll av hela
deklarationsmaterialet sker inte längre.
På löntagarbeskattningens område finns
ett omfattande system med obligatoriska
kontrolluppgifter, dvs. de skall lämnas
utan föreläggande av skattemyndigheten.
Således skall uppgifter lämnas om bl.a.
inkomster av tjänst, ränteintäkter och
ränteutgifter samt reavinst respektive
reaförlust vid avyttring av andel i
värdepappersfonder. Vid avyttring av
andra värdepapper skall kontrolluppgift
lämnas om försäljningslikviden. Det
förenklade deklarationssystem som
tillämpas fr.o.m. 1995 års taxering
innebär att deklarationsblanketterna
förtrycks med uppgifter från
kontrolluppgifterna som direkt kan
läggas till grund för beskattning.
Utrymmet för skatteundandragande är
således vad gäller uppgifter som
omfattas av den obligatoriska
kontrolluppgiftsskyldigheten begränsat
till de fall en oriktig kontrolluppgift
lämnats eller kontrolluppgift inte alls
lämnats och den skattskyldige inte genom
en s.k. tilläggsuppgift rättat felet.
Vad slutligen gäller mervärdesskatt,
arbetsgivaravgifter och punktskatter
innebär systemet med s.k. automatiska
beslut att deklarationer först efter
skattebeslutet kan komma att maskinellt
sorteras ut för kontroll. Beskatt
ningsmyndigheten har därför inte
möjlighet att före skattebeslutet
reagera ens för en fullständigt apart
uppgift.
Den nu beskrivna uppbyggnaden av den
rutinmässiga skattekontrollen gör enligt
regeringen att man inte, på det sätt
utredningen föreslagit, kan anse att
fara inte föreligger om en uppgift är
oklar eller tvivelaktig och därför borde
ha föranlett en närmare granskning från
myndigheten. Fara kan enligt regeringen
tvärtom ofta föreligga även i de fall en
uppgift i och för sig är oklar eller
tvivelaktig. Regeringen anser inte
heller att man, som utredningen antagit,
kan utgå från att det praktiskt taget är
uteslutet att en oriktig uppgift undgår
upptäckt om den framgår vid kontroll mot
register som skattemyndigheten har
tillgång till men som förs av andra
myndigheter. Regeringen hänvisar här
till att Riksskatteverket i sitt
remissyttrande över utredningens
betänkande påpekat att uppgifter som
inte tillförs skatteregistret inte
automatiskt är tillgängliga för
skattemyndigheten och inte kan användas
för urvalskontroll.
Det sagda innebär enligt regeringen att
farerekvisitet med den uppbyggnad
skattekontrollen numera har får en
tämligen vidsträckt innebörd.
Sammanfattningsvis anser regeringen att
övervägande skäl talar för att
skattebrottet omkonstrueras till ett
farebrott. Därigenom vinner bestämmelsen
i sakligt och pedagogiskt hänseende, och
den blir dessutom enklare att tillämpa.
Vidare uppnås enligt regeringen den
betydande fördelen att kongruens erhålls
mellan det uppsåtliga och det vårdslösa
skattebrottet; det sistnämnda brottet är
som framgått utformat med ett
farerekvisit. Regeringen framhåller
vidare att det inte längre kommer att
finnas någon formell koppling mellan
skatteinstansernas och den allmänna
domstolens bedömning. Till detta kommer
enligt regeringen att man ökar
förutsättningarna för att åstadkomma en
enhetlig reglering på
skattebrottsområdet, eftersom vissa
specialstraffrättsliga
brottskonstruktioner alltjämt är
utformade enligt principerna för
farebrott. Brottet bör enligt regeringen
anses fullbordat när en föreskriven
uppgiftsskyldighet åsidosätts med uppsåt
att skatt skall undandras det allmänna
om fara för skatteundandragande
uppkommer. I princip alla oriktiga
uppgifter som lämnas annat än muntligen
och som är relevanta för
beskattningsbeslutet kan innebära att
fara föreligger. Motsvarande gäller
underlåtelse att lämna föreskrivna
uppgifter. Beträffande uppenbart
orimliga yrkanden framhåller regeringen
att om det inte framstår som sannolikt
att dessa uppgifter lämnats med uppsåt
att skatt skall undandras det allmänna
är skattebrott uteslutet redan på denna
grund. Även vid tillämpning av
bestämmelserna i 5 § skattebrottslagen
om vårdslös skatteuppgift bör
farebegreppet tolkas på sätt som nu
sagts, anser regeringen.
Motionen
I motion Ju26 (m) yrkas att
propositionen avslås och att riksdagen
uppdrar åt regeringen att återkomma med
ett nytt förslag när farebrottets
konsekvenser har analyserats.
Motionärerna pekar på att farerekvisitet
är beroende av hur skattekontrollen är
utformad, något som dessutom ligger utom
den skattskyldiges kontroll. Det kan
därför bli svårt att tillämpa
rekvisitet. Motionärerna vänder sig
också mot att regeringen i propositionen
ger farerekvisitet en vidare tolkning än
vad som framgår av
Skattebrottsutredningens betänkande utan
att föreslå någon motsvarande ändring av
utredningens förslag till lagtext i
denna del. Lagstiftningens syfte skall
enligt motionärerna framgå av tydliga
bestämmelser och inte genom att
regeringen vid sidan av lagen uttalar
sig om hur den bör tillämpas.
Skatteutskottet
Skatteutskottet anför i sitt yttrande
att man bör undvika att uppsåtliga
undandraganden som gäller stora belopp
eller som av annan anledning framstår
som straffvärda undgår kriminalisering
med hänvisning till att de hade bort
upptäckas av skattemyndigheterna.
Utgångspunkten för farerekvisitet bör
därför som regeringen framhåller vara
den faktiska risken för ett
skattebortfall. Det kan vidare enligt
utskottet påpekas att övergången till
farebrott inte innebär någon egentlig
ändring av fullbordanstidpunkten på de
områden där automatiska skattebeslut
tillämpas. Utskottet instämmer med det
anförda i regeringens ställningstaganden
och tillstyrker den av regeringen
föreslagna utformningen av
farerekvisitet. Utskottet avstyrker
således motion Ju26 om avslag på
propositionen i dess helhet på nu
aktuell grund.
Justitieutskottet
Justitieutskottet anser för sin del att
skattebrottet bör omkonstrueras till ett
farebrott, och utskottet instämmer i vad
som anförts härom av regeringen och
skatteutskottet. Utskottet vill särskilt
framhålla att förslaget i denna del är
ägnat att förenkla lagtillämpningen och
öka förutsägbarheten vid
skattebrottslighet. Utskottet ser det
också som en betydande fördel att
bedömningen av när en gärning skall
anses som fullbordad med regeringens
förslag sker med samma utgångspunkt
oavsett om det är fråga om ett
uppsåtligt eller vårdslöst skattebrott.
Utskottet har inget att erinra mot vad
regeringen anför om hur farerekvisitet
bör tillämpas. I sammanhanget vill
utskottet framhålla att det är naturligt
att det i förarbetena till en så pass
komplicerad och omfattande lagstiftning
som den nu aktuella lämnas vissa
anvisningar om tillämpningen. Detta
ligger också i linje med svensk
rättstradition. Utskottet vill här också
påpeka att det i alla för utskottet
kända rättssystem finns rättskällor vid
sidan av lagstiftningen och principer
för hur de olika rättskällorna förhåller
sig till varandra och hur de skall
tolkas.
Utskottet har inte heller i övrigt
något att invända mot regeringens
förslag beträffande skattebrottet.
Med det anförda tillstyrker utskottet i
princip regeringens förslag till
utformning av bestämmelsen om
skattebrottet. Utskottet avstyrker
således förslaget i motion Ju26 om
avslag på propositionen och fortsatt
beredningsarbete.
Utskottet återkommer nedan till
regeringens förslag till ändring av
bestämmelserna om skatteförseelse och
grovt skattebedrägeri och till vissa
andra frågor med anknytning till
propositionen.
Skatteförseelse
I motion Ju25 (c) begärs att
skattebedrägeri som är ringa skall
avkriminaliseras och ersättas med
avgifter där sådana i dag saknas.
Om ett skattebedrägeri är att bedöma
som ringa skall enligt 3 §
skattebrottslagen dömas för
skatteförseelse till böter. Till
skillnad från vad som gäller för de
övriga formerna av skattebedrägeri är
skatteförseelse inte straffbart på
försöksstadiet. Vidare gäller enligt 13
§ skattebrottslagen att åtal för brottet
endast får väckas i de fall detta är
påkallat av särskilda skäl.
Någon ändring föreslås inte i denna
del.
När det gäller gränsdragningen mellan
skattebedrägeri och skatteförseelse
uttalades i propositionen till
skattebrottslagen (prop. 1971:10 s. 250)
att till kategorin ringa brott främst
borde hänföras gärningar som rör mindre
skatte- och avgiftsbelopp. Genom
rättsfallet NJA 1984 s. 384 har gränsen
mellan skattebedrägeri och
skatteförseelse kommit att ligga vid
ungefär tre fjärdedels basbelopp i de
fall storleken av undandragen skatt är
av avgörande betydelse för brottets
rubricering.
Skattebrottsutredningen har föreslagit
att straffbestämmelsen om
skatteförseelse ges ett nytt innehåll
som bl.a. innebär att det nuvarande
ringa skattebrottet avkriminaliseras.
Regeringen anför i propositionen (s.
108 f) att det finns skäl att så långt
möjligt fullfölja den tanke som låg till
grund för förslaget till
skattebrottslag, nämligen att
överträdelser av mera ordningsmässig
karaktär i första hand endast bör
träffas av administrativa sanktioner.
Denna princip går dock enligt regeringen
inte att strikt upprätthålla, bl.a. på
grund av att administrativa sanktioner
saknas i ett flertal fall.
I sammanhanget erinrar regeringen om
att den i propositionen föreslår att
brottet oredlig uppbördsredovisning
avskaffas som ett särskilt brott och att
bestämmelsens materiella innehåll
inarbetas i den grundläggande regeln om
skattebrott. Om regeringens förslag i
den delen godtas kommer således även de
förseelser som i dag bestraffas som
bristande uppbördsredovsining att falla
under straffbudet för skatteförseelse.
Regeringen konstaterar att
straffbestämmelser med enbart böter som
påföljd förekommer på flera håll i
skatte- och avgiftsförfattningarna. Det
kan enligt regeringen visserligen
ifrågasättas om gärningar med ett så
lågt straffvärde över huvud taget bör
vara kriminaliserade när det, som på
skatteområdet, förekommer ett
administrativt sanktionssystem vid sidan
om det straffrättsliga. I många fall är
enligt regeringen avgiftssanktioner
också en tillräcklig samhällsreaktion på
överträdelser av detta slag.
Av olika skäl har det enligt regeringen
emellertid inte ansetts möjligt eller
önskvärt att införa sanktionsavgifter på
hela skatte- och avgiftsområdet.
Regeringen pekar här på att några
administrativa sanktioner för oriktiga
uppgifter inte finns på exempelvis
fastighetstaxeringsområdet eller när det
gäller arvs- och gåvoskatt. Vidare
gäller att administrativa avgifter
endast kan drabba den skattskyldige och
inte t.ex. ställföreträdaren för en
juridisk person eller en omyndig. I
dessa fall har det därför enligt
regeringen ansetts befogat att vid sidan
om avgiftssystemet straffbelägga
regelöverträdelser med böter.
En viktigare invändning är enligt
regeringen emellertid att det i många
fall ändå kan komma att handla om
betydande belopp. Regeringen framhåller,
som tidigare nämnts, att den gräns
mellan skattebedrägeri och
skatteförseelse som kommit att tillämpas
i praxis bestämts till tre fjärdedelar
av skattebeloppet. Basbeloppet uppgick
år 1995 till 35 700 kr. Det innebär,
anför regeringen, att det undanhållna
skattebeloppet för närvarande måste
uppgå till 27 000 kr för att åtal för
skattebedrägeri i praktiken skall kunna
komma i fråga. Med en skattesats på 30 %
för kapitalinkomster medför detta att en
skattskyldig kan underlåta att redovisa
t.ex. en reavinst på upp till 90 000 kr
utan att detta skulle anses utgöra ett
brott. Detta skulle enligt regeringen
framstå som stötande och den preventiva
verkan som ett åtal innebär skulle gå
förlorad. Med hänvisning till det
anförda har regeringen kommit till
slutsatsen att ringa fall även
fortsättningsvis bör vara
kriminaliserat.
Regeringen anför att dess
ställningstagande att ringa brott även
fortsättningsvis bör vara kriminaliserat
inte är avsett att innebära någon
ändring av hittillsvarande praxis för
vad som skall anses utgöra ringa brott.
Regeringen är således inte heller beredd
att genomföra Skattebrottsutredningens
förslag om en utvidgning av bestämmelsen
om skatteförseelse.
Skatteutskottet anför i sitt yttrande
att det inte alltid är möjligt eller
önskvärt att använda sig av
administrativa påföljder på
skatteområdet. Det finns därför ett
behov av att behålla möjligheten till
bötespåföljd vid ringa brott. Utskottet
pekar också på att det, som regeringen
anfört, kan framstå som stötande om
uppsåtliga brott som rör stora belopp
helt faller utanför kriminaliseringen.
När det gäller frågan om att göra
dndringar i det administrativa
sanktionssystemet anser utskottet att
Skattekontrollutredningens pågående
arbete bör avvaktas. Med det anförda
avstyrker skatteutskottet motionen och
tillstyrker propositionen i denna del.
Justitieutskottet instämmer i denna
bedömning. Även utskottet anser således
att övervägande skäl talar för att
behålla kriminaliseringen av skattebrott
som är ringa. Inte heller i övrigt har
utskottet några invändningar mot
utformningen av straffbestämmelsen om
skatteförseelse. Utskottet avstyrker
motion Ju25 och tillstyrker
propositionen i motsvarande del.
Grovt skattebrott
I motion Ju24 (v) föreslås att
användandet av osanna handlingar skall
tas med i uppräkningen av grunderna för
när ett skattebrott skall bedömas som
grovt.
Vid bedömningen av om ett
skattebedrägeri är att anse som grovt
skall, enligt 4 § skattebrottslagen,
särskilt beaktas om brottet rört mycket
betydande belopp eller eljest varit av
synnerligen farlig art. Påföljden är
fängelse, lägst sex månader och högst
sex år.
Regeringen föreslår i propositionen (s.
110 f) att det vid bedömningen av om ett
skattebrott är att anse som grovt införs
som särskilda kvalifikationsgrunder -
utöver den att gärningen rört mycket
betydande belopp - att gärningsmannen
använt falska handlingar eller
vilseledande bokföring eller att brottet
ingått som ett led i en brottslighet som
utövats systematiskt eller i större
omfattning. Ändringen är inte avsedd att
åstadkomma någon ändrad rättstillämpning
utan innebär ett förtydligande.
I sammanhanget framhåller regeringen
bl.a. att Högsta domstolen vid flera
tillfällen haft att ta ställning till om
ett skattebedrägeri varit att anse som
grovt, och därvid givit till känna att
avgörandet skall bygga på en bedömning
av samtliga omständigheter i målet (se
t.ex. NJA 1974 s. 194, 1979 s. 286, 1980
s. 359 II och 1987 s. 201).
Skattebrottsutredningen tog inte upp
begagnandet av osanna handlingar bland
rekvisiten för grovt brott. Vid
remissbehandlingen av utredningens
betänkande framförde Riksåklagaren
däremot att även begagnandet av osanna
handlingar borde nämnas vid uppräkningen
av vad som särskilt skall beaktas vid
bedömningen av om brottet är grovt.
Osanna handlingar är enligt
Riksåklagaren vanligt förekommande i mål
om skattebedrägeri.
Här kan kort något nämnas om skillnaden
mellan falska och osanna handlingar. Med
en falsk handling eller urkund avses i
allmänhet ett bevismedel, sant eller
osant, som helt eller delvis icke är
framställt av den person, från vilket
bevismedlet ger sken av att härröra.
Förfalskningsåtgärden kan t.ex. bestå i
att skriva en annan persons namnteckning
eller att ändra en uppgift i ett
dokument som utfärdats av någon annan
(s.k. positiv materiell förfalskning).
En osann handling eller urkund däremot
kan sägas vara ett bevismedel med ett
innehåll som ger sken av att bevisa
något som inte överensstämmer med
verkligheten. Ett typiskt fall är att
någon i ett intyg lämnar en oriktig
uppgift.
I remissen till Lagrådet föreslog
regeringen att även begagnandet av
osanna handlingar skulle ingå i
uppräkningen i 4 § skattebrottslagen.
Lagrådet konstaterade i anslutning
härtill att förslaget innebar en
avvikelse från utredningsbetänkandet.
Det innebar också en skillnad gentemot
bestämmelserna om grovt bedrägeri i 9
kap. 3 § BrB, där det bara talas om
falsk handling. Enligt Lagrådets
mening kunde det ifrågasättas, om man i
den nu diskuterade paragrafen borde tala
om osanna handlingar. Den föreslagna
lagtexten kunde enligt Lagrådet läsas
så, att varje användning av en osann
handling, t.ex. inlämnandet av en
oriktig självdeklaration, kunde
kvalificera ett skattebrott som grovt,
något som uppenbarligen inte var
meningen. Lagrådet förordade därför att
osanna handlingar fick utgå ur
uppräkningen i lagrummet. Fall då någon
begagnar sig av osanna handlingar, t.ex.
oriktiga fakturor, på ett sätt som gör
att gärningen vid en helhetsbedömning
bör bedömas som grov, kunde enligt
Lagrådet hänföras under 4 §, även om
inte osanna handlingar nämns särskilt i
lagtexten.
Regeringen gör i propositionen inte
någon annan bedömning än Lagrådet.
Skatteutskottet har i denna del inte
någon annan åsikt än den som redovisats
av Lagrådet, och utskottet avstyrker
motionsyrkandet och tillstyrker
propositionens förslag.
Justitieutskottet har samma
uppfattning. Utskottet avstyrker bifall
till motion Ju24 och tillstyrker
propositionen i motsvarande del.
Redovisning av mervärdesskatt
Den 1 januari 1996 infördes nya regler
för redovisning av mervärdesskatt som
bl.a. innebar att tidpunkten för
redovisning och betalning flyttades från
den 5 i andra månaden efter
redovisningsperioden till den 20 i
första månaden efter
redovisningsperioden. Ändringen gällde
för skattskyldiga med ett
beskattningsunderlag som beräknas
överstiga 10 miljoner kronor (prop.
1995/96:19, SkU11, rskr. 16). I
proposition 1995/96:198 har regeringen
föreslagit att de nya
redovisningsreglerna från den 1 juli
1996 bara skall gälla skattskyldiga vars
beskattningsunderlag beräknas överstiga
40 miljoner kronor.
I motion Ju23 (fp) anförs att
tillämpningen av skattebrottslagen bör
följas upp med avseende på de nya
reglerna för redovisning av
mervärdesskatt. Enligt motionären ökar
de nya bestämmelserna risken för att
småföretagare av tidsbrist lämnar
felaktiga redovisningar.
Liknande synpunkter som i motionen har
under remissbehandlingen av
Skattebrottsutredningens betänkande
framförts av Svenska
Arbetsgivareföreningen,
Industriförbundet och Lantbrukarnas
Riksförbund (se prop. s. 113, 124 och
138).
I propositionen berörs inte särskilt
frågan om de nya reglerna för
redovisning av mervärdesskatt.
Skatteutskottet konstaterar i sitt
yttrande att det under hösten 1995
behandlade och tillstyrkte förslaget om
en omläggning av betalnings- och
redovisningstiderna för mervärdesskatt.
Enligt utskottet har motionären inte
anfört något som föranleder utskottet
att ändra sitt ställningstagande.
Utskottet avstyrker motionsyrkandet.
Justitieutskottet konstaterar att
regeringen i en proposition nyligen har
föreslagit en lagändring som innebär att
de nya reglerna för redovisning och
betalning av mervärdesskatt endast skall
gälla skattskyldiga med ett
beskattningsunderlag som överstiger 40
miljoner kronor. Därmed skulle en än
större del av de mindre företagen komma
att undantas från de ändrade
redovisningsreglerna. Utskottet
förutsätter i övrigt att regeringen
följer tillämpningen av
skattebrottslagstiftningen och
återkommer till riksdagen med förslag
till ändringar om så skulle vara
nödvändigt. Det saknas anledning för
riksdagen att ta något initiativ med
anledning av motion Ju23. Motionen
avstyrks.
Övrigt
I 14 § skattebrottslagen föreslås en
särskild preskriptionsregel avseende
brotten i 3 och 6-8 §§ i samma lag.
Denna regel bör även gälla för brottet
vårdslös skatteuppgift i lagens 5 §.
Utskottet har beaktat detta i sin
hemställan.
Vidare har utskottet uppmärksammats på
att ändringar bör ske i riksdagens
beslut med anledning av regeringens
proposition om säkerhetsskydd (prop.
1995/96:129, JuU19, rskr. 232).
Ändringarna bör ske på sätt som framgår
av bilaga 3 till utskottets betänkande.
Utskottet har i övrigt ingenting att
anföra med anledning av propositionen
och motionerna.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande avslag på
propositionen m.m.
att riksdagen avslår motion
1995/96:Ju26,
res. 1 (m)
2. beträffande skatteförseelse
att riksdagen med avslag på motion
1995/96:Ju25 antar regeringens
förslag till lag om ändring i
skattebrottslagen (1971:69) såvitt
avser 3 §,
res. 2 (c)
3. beträffande grovt
skattebrott
att riksdagen med avslag på motion
1995/96:Ju24 antar regeringens
förslag till lag om ändring i
skattebrottslagen (1971:69) såvitt
avser 4 §,
res. 3 (v)
4. beträffande redovisning av
mervärdesskatt
att riksdagen avslår motion
1995/96:Ju23,
res. 4 (fp)
5. beträffande preskription
att riksdagen antar 14 § i
regeringens förslag till lag om
ändring i skattebrottslagen (1971:69)
med den ändringen att orden 6-8 §
ersätts med orden 5-8 §§,
6. beträffande skattebrottslagen
i övrigt
att riksdagen antar regeringens
förslag till lag om ändring i
skattebrottslagen (1971:69) i den mån
det inte omfattas av utskottets
hemställan i det föregående,
7. beträffande säkerhetsskydd
att riksdagen
a) med upphävande av sitt tidigare
beslut (1995/96:JuU19, rskr. 232)
såvitt avser lagen om ändring i lagen
(1987:813) om homosexuella sambor
antar det av utskottet i bilaga 3
framlagda förslaget till lag om
ändring i lagen (1996:262) om ändring
i lagen (1987:813) om homosexuella
sambor,
b) med ändring av sitt tidigare
beslut (1995/96:JuU19, rskr. 232)
såvitt avser 22 §
säkerhetsskyddslagen (1996:000)
beslutar att lagrummet skall ha i
bilaga 3 som Utskottets förslag
betecknade lydelse,
8. beträffande övriga
lagförslag
att riksdagen antar regeringens
förslag till
1) lag om ändring i lagen (1995:1669)
om ändring i skattebrottslagen
(1971:69),
2) lag om ändring i brottsbalken,
3) lag om ändring i uppbördslagen
(1953:272),
4) lag om ändring i
mervärdesskattelagen (1994:200),
5) lag om ändring i lagen (1990:325)
om självdeklaration och kontroll
uppgifter,
6) lag om ändring i lagen (1958:295)
om sjömansskatt,
7) lag om ändring i lagen (1941:416)
om arvsskatt och gåvoskatt,
8) lag om ändring i lagen (1962:381)
om allmän försäkring,
9) lag om ändring i kupongskattelagen
(1970:624),
10) lag om ändring i
bilskrotningslagen (1975:343),
11) lag om ändring i
fastighetstaxeringslagen (1979:1152),
12) lag om ändring i lagen (1981:691)
om socialavgifter,
13) lag om ändring i lagen (1984:151)
om punktskatter och
prisregleringsavgifter,
14) lag om ändring i lagen (1984:668)
om uppbörd av socialavgifter från
arbetsgivare,
15) lag om ändring i
fordonsskattelagen (1988:327),
16) lag om ändring i lagen (1988:328)
om fordonsskatt på utländska fordon,
17) lag om ändring i lagen (1989:479)
om ersättning för kostnader i ärenden
och mål om skatt, m.m.,
18) lag om ändring i lagen (1990:613)
om miljöavgift på utsläpp av
kväveoxider vid energiproduktion,
19) lag om ändring i lagen (1990:659)
om särskild löneskatt på vissa
förvärvsinkomster,
20) lag om ändring i lagen (1990:676)
om skatt på ränta på skogskontomedel
m.m.,
21) lag om ändring i lagen (1991:586)
om särskild inkomstskatt för
utomlands bosatta,
22) lag om ändring i lagen (1991:591)
om särskild inkomstskatt för
utomlands bosatta artister m.fl.,
23) lag om ändring i lagen (1992:72)
om koncessionsavgift på televisionens
område,
24) lag om ändring i lagen (1993:672)
om skattereduktion för utgifter för
byggnadsarbete på bostadshus,
25) lag om ändring i lagen
(1994:1744) om allmänna egenavgifter,
26) lag om ändring i lagen
(1994:1920) om allmän löneavgift,
27) lag om ändring i lagen
(1995:1670) om ändring i lagen
(1971:1072) om förmånsberättigade
skattefordringar m.m.,
28) lag om ändring i lagen (1978:880)
om betalningssäkring för skatter,
tullar och avgifter,
29) lag om ändring i lagen (1985:146) om
avräkning vid återbetalning av skatter
och avgifter.
Stockholm den 21 maj 1996
På justitieutskottets vägnar
Gun Hellsvik
I beslutet har deltagit: Gun Hellsvik
(m), Lars-Erik Lövdén (s), Birthe
Sörestedt (s), Göran Magnusson (s),
Sigrid Bolkéus (s), Göthe Knutson (m),
Märta Johansson (s), Ingbritt Irhammar
(c), Margareta Sandgren (s), Anders G
Högmark (m), Siw Persson (fp), Ann-Marie
Fagerström (s), Alice Åström (v), Pär
Nuder (s), Maud Ekendahl (m), Kia
Andreasson (mp) och Michael Stjernström
(kds).
Reservationer
1. Avslag på propositionen m.m. (mom. 1)
Gun Hellsvik, Göthe Knutson, Anders G
Högmark och Maud Ekendahl (alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande
som på s. 12 börjar med
Justitieutskottet anser och slutar med
fortsatt beredningsarbete bort ha
följande lydelse:
Justitieutskottet kan på föreliggande
underlag inte acceptera en konstruktion
av skattebrottet med ett farerekvisit
som innebär att det för ansvar är
tillräckligt att en felaktig uppgift
sannolikt inte skulle upptäckas vid den
normala rutinmässiga skattekontrollen.
Den rutinmässiga skattekontrollen är
numera datoriserad, och någon manuell
kontroll av hela deklarationsmaterialet
förekommer inte längre. Med regeringens
förslag kommer kontrollsystemets
utformning att få avgörande betydelse
för bedömningen av om en straffbar
gärning föreligger. Denna bedömning är
samtidigt beroende av omständigheter som
ligger helt utanför den skattskyldiges
kontroll. Enligt utskottets bedömning
kan farerekvisitet såsom det utformats i
propositionen komma att medföra
betydande tillämpningssvårigheter. Det
leder också till en betydande utvidgning
av det straffbara området. Mot denna
bakgrund är det nödvändigt att förslaget
i denna del blir föremål för närmare
analys i syfte att klargöra vilka
effekter som kan komma att uppstå om det
genomförs.
Utskottet vänder sig också mot det sätt
på vilket regeringen nu önskar
lagstifta. Regeringens förslag till
straffbestämmelse om skattebrott är
detsamma som har lagts fram av
Skattebrottsutredningen. Regeringen har
emellertid en annan syn än utredningen
på hur farerekvisitet i den nya
bestämmelsen skall tolkas. Lagtexten kan
alltså tolkas på olika sätt, och
regeringen förutsätter att dess tolkning
skall vara vägledande för domstolarna.
Här är att märka att propositionen
endast utgör ett av flera lagförarbeten
som kan användas vid lagtolkningen.
Förfarandet är därför olämpligt -
skillnaden i tolkning hade bort komma
till uttryck i lagtexten.
Sammanfattningsvis anser utskottet att
regeringens förslag måste bli föremål
för ytterligare beredning i de avseenden
som här angivits och att propositionen
därför bör avslås av riksdagen. Det
ankommer på regeringen att ge direktiv
för det fortsatta utredningsarbetet.
dels att utskottets hemställan under
moment 1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande avslag på
propositionen m.m.
att riksdagen med bifall till motion
1995/96:Ju26 dels avslår proposition
1995/96:170, dels som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet
anfört.
2. Skatteförseelse (mom. 2)
Ingbritt Irhammar (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande
som på s. 14 börjar med
Justitieutskottet instämmer och slutar
med motsvarande del bort ha följande
lydelse:
Utskottet har den principiella
uppfattningen att kriminalisering som en
metod för att söka hindra överträdelser
av olika normer i samhället bör användas
med försiktighet. Skattebrott i form av
skatteförseelse är enligt utskottets
mening en överträdelse av mera
ordningsmässig karaktär som - i likhet
med vad som anförts av flertalet
remissinstanser - bör avkriminaliseras
och i stället beivras med hjälp av
administrativa sanktioner.
Skatteförseelser av mera allvarligt slag
bör dock i stället kunna bedömas som
skattebrott av normalgraden. Det får
ankomma på regeringen att återkomma till
riksdagen med ett förslag som beaktar
vad utskottet nu har anfört. Det anförda
bör riksdagen med anledning av motion
1995/96:Ju25 som sin mening ge
regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under
moment 2 bort ha följande lydelse:
2. beträffande skatteförseelse
att riksdagen dels antar regeringens
förslag till lag om ändring i
skattebrottslagen såvitt avser 3 §,
dels med anledning av motion
1995/96:Ju25 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet
anfört.
3. Grovt skattebrott (mom. 3)
Alice Åström (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande
som på s. 15 börjar med
Justitieutskottet har och slutar med
motsvarande del bort ha följande
lydelse:
Utskottet konstaterar att osanna
handlingar är vanligt förekommande i mål
om skattebedrägeri. Utskottet anser
därför i likhet med Riksåklagaren att
osanna handlingar bör nämnas i
uppräkningen av vad som särskilt skall
beaktas vid bedömningen av om ett
skattebrott är grovt. I sammanhanget
vill utskottet framhålla att den
föreslagna ändringen skall ses som ett
förtydligande och inte tolkas på det
sättet att varje användning av en osann
handling, t.ex. inlämnandet av en
felaktig självdeklaration, skall leda
till att skattebrottet bedöms som grovt.
dels att utskottets hemställan under
moment 3 bort ha följande lydelse:
3. beträffande grovt skattebrott
att riksdagen med bifall till motion
1995/96:Ju24 antar 4 § i regeringens
förslag till lag om ändring i
skattebrottslagen med den ändringen
att paragrafen erhåller följande
lydelse:
Regeringens förslag Utskottets förslag
4 §
Om brott som avses i 2 § är att anse
som grovt, döms för grovt skattebrott
till fängelse, lägst 6 månader och högst
6 år.
Vid bedömande om Vid bedömande om
brottet är grovt brottet är grovt
skall särskilt skall särskilt
beaktas om det rört beaktas om det rört
mycket betydande mycket betydande
belopp, om belopp, om
gärningsmannen gärningsmannen
använt falska använt falska
handlingar eller handlingar, osanna
vilseledande handlingar eller
bokföring eller om vilseledande
förfarandet ingått bokföring eller om
som ett led i en förfarandet ingått
brottslighet som som ett led i en
utövats brottslighet som
systematiskt eller utövats
i större omfattning systematiskt eller
eller i annat fall i större omfattning
varit av eller i annat fall
synnerligen farlig varit av
art. synnerligen farlig
art.
4. Redovisning av mervärdesskatt (mom.
4)
Siw Persson (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande
som på s. 16 börjar med
Justitieutskottet konstaterar och
slutar med Motionen avstyrks bort ha
följande lydelse:
Riksdagens beslut om kraftigt förkortad
tid för redovisning och betalning av
mervärdesskatt ökar risken för att
näringsidkare på grund av
arbetsanhopning och tidsbrist skall göra
sig skyldiga till felaktigheter i
redovisningsförfarandet. Denna
problematik har inte uppmärksammats vid
utformningen av förslagen i
propositionen. Det bästa vore enligt
utskottets mening att återgå till den
tidigare ordningen för momsredovisning.
I avvaktan på en sådan ordning måste en
uppföljning ske av hur skattebrottslagen
tillämpas vid överträdelser av
redovisningsreglerna. Regeringen bör se
till att en sådan uppföljning kommer
till stånd och snarast återkomma till
riksdagen med förslag till ändringar om
orimliga straffrättsliga konsekvenser
skulle uppstå för småföretagare. Vad
utskottet nu har anfört bör riksdagen
med anledning av motion Ju23 som sin
mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 4
bort ha följande lydelse:
4. beträffande redovisning av
mervärdesskatt
att riksdagen med anledning av motion
1995/96:Ju23 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet
anfört.
Regeringens lagförslag
Skatteutskottets yttrande
1995/96:SkU6y
Översyn av skattebrottslagen
Till justitieutskottet
Utskottet har beretts tillfälle att
yttra sig över proposition 1995/96:170
om översyn av skattebrottslagen och de
motioner som väckts i ärendet. Utskottet
får anföra följande.
I propositionen föreslås att regleringen
om skattebrott görs mer enhetlig och
sammanhållen. Skattebrottslagens
tillämpningsområde utvidgas så att lagen
kommer att omfatta i stort sett samtliga
straffbestämmelser som återfinns på
skatteområdet. Skattebrottslagen blir
generellt tillämplig på alla skatter.
Lagen tillämpas även på vissa avgifter
om detta särskilt föreskrivs. Skatte
bedrägeribrottet får en ny
brottsbeteckning och benämns
skattebrott. Skattebrottet konstrueras
som ett farebrott med ett enhetligt
subjektivt rekvisit. Den kriminalisering
som i dag regleras i uppbördslagen,
lagen om självdeklaration och
kontrolluppgifter samt vissa andra
författningar på skatte- och
avgiftsområdet förs över till
skattebrottslagen under benämningarna
skattebetalningsbrott och
skatteredovisningsbrott. I propositionen
föreslås också att indrivning hos en
handelsbolagsdelägare för ett
handelsbolags skuld avseende skatt eller
avgift skall få ske i samma ordning som
gäller för skatten eller avgiften, dvs.
som allmänt mål. Förslagen föreslås
träda i kraft den 1 juli 1996.
Skattebrottet
I propositionen föreslås att
skattebrottet konstrueras som ett
farebrott. Ett skattebrott fullbordas
när en oriktig uppgift uppsåtligen
lämnas till myndighet eller när en
föreskriven uppgiftsskyldighet
uppsåtligen åsidosätts om detta ger
upphov till fara för att skatt skall
undandras det allmänna. Fara för
undandragande bör enligt regeringen
anses föreligga om det är sannolikt att
felet inte skulle ha upptäckts vid den
normala rutinmässiga kontrollen.
I motion Ju26 av Gun Hellsvik m.fl. (m)
hemställer motionärerna att
propositionen i sin helhet avslås och
att ett nytt förslag läggs fram när
farebrottets konsekvenser analyserats.
Farerekvisitet är enligt motionärerna
avhängigt den allmänna utformningen av
skattekontrollen och kan därför komma
att medföra betydande
tillämpningssvårigheter. Regeringen har
vidare givit farerekvisitet en vidare
tolkning än vad som framgår av Skatte
brottsutredningens redovisning utan att
föreslå någon motsvarande ändring i
lagtexten. Detta sätt att lagstifta
genom motivuttalanden är enligt motionä
rerna oacceptabelt.
Skattebrottsutredningen har uttalat att
det krävs en konkret fara för att ansvar
skall kunna komma i fråga. Tre fall då
någon fara inte bör anses föreligga
redovisas av utredningen. Ett fall är
när det är praktiskt taget uteslutet att
en oriktig uppgift undgår upptäckt som
t.ex. när det gäller uppgifter som
skattemyndigheten har tillgång till
genom register som förs av någon annan
myndighet. Ett annat fall är om en
uppgift är oklar eller tvivelaktig och
därför borde ha föranlett en närmare
granskning. Slutligen bör enligt utred
ningen fara inte anses föreligga om en
felaktighet är av sådant slag att den
bort avslöjas vid en med normal omsorg
företagen granskning enligt föreskrivna
rutiner.
I propositionen anförs att övervägande
skäl talar för en övergång från det
nuvarande effektbrottet till ett
farebrott. Bestämmelsen vinner i sakligt
och pedagogiskt hänseende, och den blir
dessutom enklare att tillämpa. Vidare
uppnås den betydande fördelen att
kongruens erhålls mellan det uppsåtliga
och vårdslösa skattebrottet. Den
formella kopplingen mellan
skatteinstansernas och den allmänna
domstolens bedömningar kommer också att
frånfallas. Till detta kommer att man
ökar förutsättningarna för att
åstadkomma en enhetlig reglering på
skattebrottsområdet, eftersom vissa
specialstraffrättsliga
brottskonstruktioner alltjämt är
utformade enligt principerna för
farebrott. Innebörden av farerekvisitet
bör enligt regeringen vara att det skall
vara sannolikt att felet inte skulle ha
upptäckts vid den normala rutinmässiga
kontrollen. Kontrollsystemets uppbyggnad
och funktionssätt blir därmed av
avgörande betydelse för rekvisitets
innehåll. I propositionen konstateras
att någon manuell kontroll av hela
deklarationsmaterialet på löntagarsidan
inte längre görs och att systemet med
automatiska beslut gör att
mervärdesskatt, arbetsgivaravgifter och
punktskatter över huvud taget inte blir
föremål för någon granskning innan
skatten bestäms. Uppbyggnaden av den
rutinmässiga kontrollen gör enligt
regeringen att man inte kan anse att en
fara inte föreligger om en uppgift är
oklar eller tvivelaktig och därför borde
ha föranlett en närmare granskning. Inte
heller kan man enligt regeringen utgå
ifrån att det praktiskt taget är
uteslutet att en oriktig uppgift undgår
upptäckt om den framgår av ett register
som skattemyndigheten har tillgång till
men som förs av andra myndigheter. Med
den uppbyggnad som skattekontrollen har
får således farerekvisitet enligt vad
som anförs i propositionen en tämligen
vidsträckt innebörd.
Enligt skatteutskottets mening bör man
undvika att uppsåtliga undandraganden
som gäller stora belopp eller som av
annan anledning framstår som straffvärda
undgår kriminalisering med hänvisning
till att de hade bort upptäckas av
skattemyndigheterna. Utgångspunkten för
farerekvisitet bör därför som regeringen
framhåller vara den faktiska risken för
ett skattebortfall. Det kan vidare
påpekas att övergången till farebrott
inte innebär någon egentlig ändring av
fullbordanstidpunkten på de områden där
automatiska skattebeslut tillämpas.
Utskottet instämmer med det anförda i
regeringens ställningstaganden och
tillstyrker den av regeringen föreslagna
utformningen av farerekvisitet.
Utskottet avstyrker motion Ju26 om
avslag på propositionen i dess helhet på
nu aktuell grund.
Skatteförseelse
Skattebrottsutredningen har föreslagit
att ringa skattebrott (skatteförseelse)
avkriminaliseras.
I propositionen föreslås att
kriminaliseringen av ringa brott
(skatteförseelse) inte ändras.
I motion Ju25 av Eskil Erlandsson och
Rolf Kenneryd (c) begär motionärerna ett
tillkännagivande om att en översyn bör
genomföras i syfte att avkriminalisera
ringa skattebrott och i stället införa
administrativa avgifter.
Regeringen anför i propositionen att
det visserligen kan ifrågasättas om
gärningar med ett så lågt straffvärde
att endast böter stadgas som påföljd
över huvud taget bör vara
kriminaliserade när det förekommer ett
administrativt sanktionssystem vid sidan
av det straffrättsliga. Av olika skäl
har det emellertid inte ansetts möjligt
eller önskvärt att införa
avgiftssanktioner på hela skatte- och
avgiftsområdet. Exempel på detta är
fastighetstaxeringsområdet och när det
gäller arvs- och gåvoskatt. Vidare
gäller att de administrativa avgifterna
endast kan drabba den skattskyldige och
inte t.ex. ställföreträdaren för en
juridisk person eller för en omyndig.
Mot tanken på en avkriminalisering kan
alltså enligt regeringen invändas att
den uppgiftsskyldige i vissa situationer
helt skulle undgå sanktion. En viktigare
invändning är dock enligt regeringen att
det i många fall ändå kan komma att
handla om betydande belopp. Gränsen mot
det nuvarande skattebedrägeribrottet går
i praxis vid 75 % av basbeloppet. År
1995 motsvarar detta 27 000 kr, vilket
vid en kapitalskattesats på 30 % innebär
att en skattskyldig kan underlåta att
redovisa en reavinst på upp till 90 000
kr utan att detta anses utgöra brott.
Detta skulle enligt regeringen framstå
som stötande för många, och den
preventiva verkan som ett eventuellt
åtal innebär skulle gå förlorad. Någon
ändring föreslås därför inte.
Skattekontrollutredningen (Fi 1995:05)
har i uppdrag att se över vissa frågor
med anknytning till de administrativa
sanktionerna på skatteområdet.
Skattekontrollutredningen skall bl.a. se
över vissa bestämmelser om skattetillägg
vid skönstaxering och skönsbeskattning
på grund av utebliven deklaration. En
annan viktig fråga är att analysera hur
den enskildes uppgiftsskyldighet
förhåller sig till artikel 6 i den
europeiska konventionen den 4 november
1950 angående skydd för de mänskliga
rättigheterna och de grundläggande
friheterna (SFS 1994:1219) och till hans
rätt att förhålla sig passiv vid
brottsutredningar.
Enligt skatteutskottets mening är det
inte alltid möjligt eller önskvärt att
använda sig av administrativa påföljder
på skatteområdet. Det finns därför ett
behov av att bibehålla möjligheten till
bötespåföljd vid ringa brott. Som
regeringen anför kan det också framstå
som stötande om uppsåtliga brott som rör
stora belopp helt faller utanför
kriminaliseringen.
När det gäller frågan om att göra
ändringar i det administrativa sanktions
systemet anser skatteutskottet att
Skattekontrollutredningens pågående
arbete bör avvaktas.
Med det anförda avstyrker utskottet
motionen och tillstyrker propositionen i
denna del.
Grovt skattebrott
I propositionen föreslås att lagtextens
hänvisning till betydande belopp som en
grund för att bedöma ett skattebrott som
grovt kompletteras med fall då
gärningsmannen använt falska handlingar
eller vilseledande bokföring eller
brottet ingått som ett led i en
brottslighet som utövats systematiskt
eller i större omfattning. Någon saklig
ändring är inte avsedd utan tanken är
att den nya utformningen skall
återspegla gällande praxis på området.
I motion Ju24 av Alice Åström m.fl. (v)
yrkar motionärerna att även osanna
handlingar anges som en uttrycklig grund
för att bedöma ett skattebrott som
grovt.
Riksåklagaren har i sitt remissyttrande
över Skattebrottsutredningens betänkande
föreslagit att uppräkningen även skall
omfatta begagnande av osann handling
eftersom det är vanligt med osanna
handlingar i mål om skattebedrägeri.
Lagrådet har emellertid avstyrkt en
sådan utformning av lagtexten med
följande motivering.
Att användningen av "osanna" handlingar
uttryckligen nämns utgör en avvikelse
från utredningsbetänkandet. Det innebär
också en skillnad gentemot
bestämmelserna om grovt bedrägeri i 9
kap. 3 § brottsbalken, där det bara
talas om "falsk" handling. Enligt
Lagrådets mening kan det ifrågasättas,
om man i den nu diskuterade paragrafen
bör tala om osanna handlingar. Den
föreslagna lagtexten kan läsas så, att
varje användning av en osann handling,
t.ex. inlämnandet av en oriktig
självdeklaration, kan kvalificera ett
skattebrott som grovt, något som
uppenbarligen inte är meningen. Lagrådet
förordar därför att "osanna"
handlingar får utgå ur uppräkningen i
andra stycket. Fall då någon begagnar
sig av osanna handlingar, t.ex. oriktiga
fakturor, på ett sätt som gör att
gärningen vid en helhetsbedömning bör
bedömas som grov, kan hänföras under 4
§, även om inte osanna handlingar nämns
särskilt i lagtexten.
Skatteutskottet har i denna del inte
någon annan åsikt än den som redovisats
av Lagrådet. Utskottet avstyrker
motionsyrkandet och tillstyrker proposi
tionen i denna del.
Omläggning av
mervärdesskatteredovisningen
I motion Ju23 av Isa Halvarsson (fp)
anförs att den nyligen genomförda
omläggningen av
mervärdesskatteredovisningen har medfört
en ökad fara för felaktigheter som inte
beaktats tillräckligt i det
straffrättsliga eller administrativa
sanktionssystemet. I avvaktan på en
återgång till tidigare regler bör en
uppföljning av just dessa fall
genomföras.
Skatteutskottet har under hösten
behandlat och tillstyrkt en omläggning
av betalnings- och redovisningstiderna
för mervärdesskatt. Riksdagen har
bifallit förslaget och de nya reglerna
tillämpas sedan den 1 januari 1996.
I proposition 1995/96:198 om ekonomisk-
politiska åtgärder på skatte- och
avgiftsområdet föreslås en höjning av
den omsättningsgräns som gäller för
redovisning och betalning av
mervärdesskatt den 20 i månaden efter
redovisningsperiodens utgång. Ändringen
föreslås gälla fr.o.m. den 1 juli 1996.
Förslaget kommer att behandlas av
riksdagen senare i vår.
Enligt skatteutskottets mening har
motionärerna inte anfört något som för
anleder att utskottet bör ändra sitt
ställningstagande när det gäller utform
ningen av beslutet om nya tidpunker för
redovisning och betalning av
mervärdesskatt. Utskottet avstyrker
motionsyrkandet.
I övrigt har skatteutskottet utifrån de
synpunkter som utskottet har att bevaka
inte funnit någon anledning till erinran
mot de förslag som läggs fram i
propositionen. Utskottet tillstyrker
propositionen.
Stockholm den 23 april 1996
På skatteutskottets vägnar
Lars Hedfors
I beslutet har deltagit: Lars Hedfors
(s), Bo Lundgren (m), Anita Johansson
(s), Sverre Palm (s), Lisbeth Staaf-
Igelström (s), Rolf Kenneryd (c), Björn
Ericson (s), Carl Fredrik Graf (m),
Inger Lundberg (s), Lars Bäckström (v),
Ulla Rudin (s), Jan-Olof Franzén (m),
Ronny Korsberg (mp), Holger Gustafsson
(kds), Lars U Granberg (s), Carl Erik
Hedlund (m) och Karin Pilsäter (fp).
Avvikande meningar
1. Skattebrottet
Bo Lundgren, Carl Fredrik Graf, Jan-Olof
Franzén och Carl Erik Hedlund (alla m)
anför:
Regeringens förslag att konstruera det
nya skattebrottet som ett farebrott
innebär en återgång till den gamla
konstruktionen som gällde före 1971 års
skattebrottsreform, då effektbrottet
infördes. Ett argument för en om
konstruktion är att en oriktighet i en
självdeklaration som upptäcks under
taxeringsåret bedöms som ett
försöksbrott, medan en oriktig uppgift
som upptäcks först senare bedöms som ett
fullbordat brott. Liksom regeringen
anser vi att det från
rättssäkerhetssynpunkt kan vara svårt
att motivera att brott bedöms olika
beroende på när den oriktiga uppgiften
avslöjas. Vi anser emellertid inte att
dessa skäl i dagsläget framstår som
tillräckliga.
Enligt regeringens förslag bör
innebörden i farerekvisitet vara att det
för ansvar är tillräckligt att felet
sannolikt inte skulle upptäckas vid den
normala rutinmässiga kontrollen. Vi
måste här starkt ifrågasätta om det är
lämpligt att hålla fast vid ett
synsätt som i grunden bygger på hur
skattekontroll bedrevs för 25 år sedan.
Formerna för skattekontrollen har
avsevärt förändrats sedan
skattebrottslagens tillkomst. Den
största skillnaden består i att den
rutinmässiga skattekontrollen numera är
datoriserad och att någon manuell
kontroll av hela deklarationsmaterialet
således inte längre förekommer. Med
regeringens förslag kommer
kontrollsystemets utformning att få
avgörande betydelse för bedömningen om
en straffbar handling föreligger
samtidigt som de omständigheter det här
är fråga om ligger helt utanför den
skattskyldiges kontroll. Enligt vår
bedömning kan farerekvisitet såsom det
utformats i förslaget komma att medföra
betydande tillämpningssvårigheter. Mot
denna bakgrund är det enligt vår
uppfattning nödvändigt att förslaget
blir föremål för en närmare analys i
syfte att klargöra vilka effekter som
kan komma att uppstå med förslagets
nuvarande utformning. Dessförinnan är vi
inte beredda att ta slutgiltig ställning
till förslaget.
I sammanhanget bör också erinras om att
skälet till att det centrala skatte
brottet 1971 ombildades till ett
effektbrott framför allt var att det
inte ansågs förenligt med berättigade
rättssäkerhetskrav att den enskilde
skulle kunna drabbas av såväl
kriminalisering som administrativa
påföljder när det straffbara området
utökades så väsentligt som skedde i och
med skattebrottslagens införande.
Avslutningsvis vill vi också beröra det
sätt på vilket regeringen valt att
lagstifta. Regeringen har i
propositionen uttalat att farerekvisitet
måste tolkas på ett annat och mer
vidsträckt sätt än vad
Skattebrottsutredningen förespråkar men
har ändå valt att hålla fast vid den
lagtext som utredningen föreslagit. Det
är enligt vår uppfattning oacceptabelt
att regeringen på detta sätt styr över
rättstillämpningen genom egna
motivuttalanden. Det resultat
lagstiftaren vill uppnå skall uppnås
genom klar och tydlig regelgivning och
inte genom att regeringen vid sidan av
själva lagtexten uttalar sig om hur den
önskar att domstolarna tillämpar lagen.
Vi är kritiska både mot regeringens
framlagda förslag och mot det sätt varpå
regeringen valt att lagstifta.
Regeringens förslag i de delar som
berörts bör bli föremål för ytterligare
beredning och analys. Först därefter är
vi beredda att ta slutlig ställning till
förslaget i dess helhet.
2. Skatteförseelse
Rolf Kenneryd (c) anför:
Skattebrottsutredningen föreslog att
ringa skattebrott skulle
avkriminaliseras. Avkriminaliseringen av
ringa brott tillstyrktes av flertalet
remissinstanser. Regeringen väljer dock
att bibehålla kriminaliseringen av ringa
brott. Samtidigt ställer sig regeringen
bakom principen att så långt möjligt
fullfölja den tanke som låg till grund
för förslaget till skattebrottslag,
nämligen att överträdelser av mera
ordningsmässig karaktär i första hand
bör träffas av administrativa
sanktioner. Enligt regeringen går dock
inte denna princip att strikt
upprätthålla, bl. a. på grund av att
administrativa sanktioner saknas i ett
flertal fall. Några administrativa
sanktioner för oriktiga uppgifter finns
exempelvis inte på
fastighetstaxeringsområdet och inte
heller när det gäller arvs- och
gåvoskatt.
Vi anser att det ringa skattebrottet
bör avkriminaliseras. Det bör i stället
införas avgifter eller andra sanktioner
i de fall där detta i dag ej förekommer.
Vidare bör praxis beträffande gränsen
för skattebedrägeribrottet ändras till
ett lägre belopp.
3. Grovt skattebrott
Lars Bäckström (v) anför:
Vänsterpartiet ser positivt på att
regeringen nu gör en mer enhetlig och
sammanhållen reglering om skattebrott
och att skattebrottslagens tillämp
ningsområde utvidgas.
Vi ställer oss dock kritiska till att
regeringen inte vill skriva in användan
det av osanna handlingar i lagtexten.
Eftersom osanna handlingar är vanligt
förekommande i mål angående
skattebedrägerier, så bör även dessa
nämnas i lagtexten. Risken är minimal
att detta får till följd att varje
användning av en osann handling, t.ex.
inlämnande av en oriktig
självdeklaration, leder till att
skattebrottet bedöms som grovt.
4. Mervärdesskatten
Karin Pilsäter (fp) anför:
Riksdagen har - mot bl.a. Folkpartiets
vilja - beslutat om ändring av före
tagens momsredovisning. Numera skall
momsdeklarationer inges oftare och med
kraftigt förkortade redovisnings- och
inbetalningstider. Detta medför stor
tidspress för företagen och har redan
förorsakat stora problem för många
småföretagare. Arbetsanhopning,
personliga problem och andra liknande
förhållanden drabbar ofta särskilt
näringsidkare. Faran för att
felaktigheter skall uppstå ökar med det
nya momssystemet. Detta synes inte ha
tillräckligt uppmärksammats vare sig i
det straffrättsliga eller det
administrativa sanktionssystemet.
Det bäste vore om man omedelbart
avskaffade det nya momssystemet och
återgick till den gamla ordningen.
I avvaktan på en sådan återgång måste
särskild uppföljning ske av främst
skattebrottslagens tillämpning i just
dessa momsfall mot bakgrund av den nya
situation som uppkommit genom de
förkortade redovisningstiderna för moms
och dess följder för småföretagarna.
Jag förutsätter att regeringen
skyndsamt återkommer till riksdagen med
förslag till förändringar av
skattebrottslagen, om orimliga
straffrättsliga konsekvenser skulle
uppstå för småföretagare.
Särskilt yttrande
Mervärdesskatten
Bo Lundgren, Carl Fredrik Graf, Jan-Olof
Franzén och Carl Erik Hedlund (alla m)
anför:
Vi anser att den skärpning av kravet
redovisning och inbetalning av
mervärdesskatt som trätt i kraft den 1
januari 1996 är oacceptabel. Den innebär
bl.a. att mervärdesskatt skall redovisas
och betalas till staten innan
företagaren erhållit motsvarande belopp.
Vi har därför motsatt oss omläggningen.
Som anförs av Karin Pilsäter (fp)
(avvikande mening 4) innebär den nya
ordningen att näringsidkarna utsätts för
en stor tidspress, och detta medför att
faran för felaktigheter ökar. Vi anser
att detta bör beaktas om propositionens
förslag om skärpta skattebrottsregler
genomförs.
Vår inställning är dock att även detta
problem bäst löses genom att förslaget
om ett nytt skattebrott avslås.
Utskottets förslag
1. Förslag till lag om ändring i lagen
(1996:262) om ändring i lagen (1987:813)
om homosexuella sambor
Härigenom föreskrivs att lagen
(1987:813) om homosexuella sambor i dess
lydelse enligt lagen (1996:262) om
ändring i nämnda lag skall ha följande
lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Om två personer bor tillsammans i ett
homosexuellt förhållande, skall vad som
gäller i fråga om sambor enligt följande
lagar och bestämmelser tillämpas även på
de homosexuella samborna:
1. lagen (1987:232) om sambors
gemensamma hem,
2. ärvdabalken,
3. jordabalken,
4. 10 kap. 9 § rättegångsbalken,
5. 4 kap. 19 § första stycket
utsökningsbalken,
6. 19 § första stycket, punkt 1 nionde
stycket och punkt 3 sjunde stycket av
anvisningarna till 31 § samt punkt 3 a
av anvisningarna till 33 §
kommunalskattelagen (1928:370),
7. lagen (1941:416) om arvsskatt och
gåvoskatt,
8. bostadsrättslagen (1991:614),
9. 9 § rättshjälpslagen (1972:429),
10. lagen (1981:131) om kallelse på
okända borgenärer,
11. 5 kap. 18 § tredje stycket
fastighetsbildningslagen (1970:988),
12. 10 § insiderlagen (1990:1342),
13. 11 kap. 3 § första och andra
styckena och 5 § andra stycket vallagen
(1972:620),
14. 36 § första stycket lagen (1972:704)
om kyrkofullmäktigval, m.m.,
15. 2 § andra stycket lagen (1993:1404)
om brevröstning i Förbundsrepubliken
Tyskland och i Schweiz,
16. lagen 16. lagen
(1993:1469) om (1993:1469) om
uppskovsavdrag vid uppskovsavdrag vid
byte av bostad, byte av bostad,
samt
17. 10 kap. 18 §,
17. 10 kap. 18 §, 11 kap. 2, 15 och
11 kap. 2, 15 och 16 §§, 12 kap. 7
16 §§, 12 kap. 7 och 8 §§ samt 16
och 8 §§ samt 16 kap. 7 och 9 §§
kap. 7 och 9 §§ föräldrabalken,
föräldrabalken. samt
18.
säkerhetsskyddslage
n (1996:000).
Förutsätter dessa lagar eller
bestämmelser att samborna skall vara
ogifta, gäller det också de homosexuella
samborna.
2. Förslag till ändring i riksdagens
beslut om säkerhetsskyddslag (1996:000)
Lydelse enligt riks Utskottets förslag
dagens beslut
(rskr. 1995/96:232)
22 §
Vid registerkontroll enligt 14 § får
utlämnandet omfatta alla uppgifter om
den kontrollerade som finns i
Säkerhetspolisens register samt de
uppgifter om den kontrollerade som finns
i person- och belastningsregistret hos
Rikspolisstyrelsen om dom eller
misstanke om brott som avses i
- 3 kap. 1, 2, 5 och 6 §§ brottsbalken,
- 4 kap. 1 - 6, 8 och 9 §§
brottsbalken,
- 6 kap. 1 och 2 §§ brottsbalken,
- 8 kap. 4 - 6 §§ brottsbalken,
- 9 kap. 3 och 4 §§ brottsbalken,
-12 kap. 3 och 5 §§ brottsbalken,
- 13 kap. 1 - 5b och 7 §§ brottsbalken,
- 16 kap. 1 - 3, 5, 6 och 8 §§
brottsbalken,
- 17 kap. 1 § brottsbalken,
- 18 kap. 1 och 3 - 5 §§ brottsbalken,
- 19 kap. brottsbalken,
- 1 och 3 §§ narkotikastrafflagen
(1968:64), och
- 37 § vapenlagen - 9 kap. 1 §
(1973:1176). vapenlagen
(1996:67).
Även uppgift om försök och förberedelse
till dessa gärningar får lämnas ut.